Vikingatidsgrafvar i Sagån vid Sala Almgren, Oscar Fornvännen 2, 1-19 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1907_001 Ingår i: samla.raa.se ^-•Ä-ÄVN' ^ % .•-,.•••> .••\>V>.. >?w*i VIKINGATIDSGRAFVAR I SAGAN VID SALA OSCAR ALMGREN. jornfynd komma stundom fram, där man minst har anledning vänta dem. Icke skulle det ha fallit någon in att söka vikingatidsgrafvar under de fördämningar, som — troligen på 1500-talet — anlagts i Sagan för att bereda drifkraft åt den hytta, där silfret från Sala grufva smältes. "Gamla hyttan", som den nu kallas, ligger en half fjärdingsväg norr om staden, omedelbart invid Sala landsförsamlings kyrka. ' Den nedlades för några år sedan, då hyttdriften flyttades till en modernare anläggning närmare grufvan. Den genom uppdämningen bildade, halfmilslånga sjön Sala dam förlorade därmed sin uppgift i silfverberedningens tjänst; dess stora areal behöfdes nu bättre till sitt gamla ändamål: att bära "åkrarnes guld". Dammen tappades, Sagan reglerades, fördämningarna slopades. Därmed var man just sysselsatt, sommaren 1901, då den 21 juni ett af arbetslagen i blåleran under fördämningarna påträffade märkliga fynd. Enligt en notis, som omedelbart gick genom pressen, var det tvä skelett, som lågo "i kistor af trä, tydligen urholkade ur en enda stam", och som voro utstyrda med "vackert utsirade bronssköldar" m. m. Enligt ett i Sala landsförsamlings kyrkoarkiv förvaradt kungabrcf, hvilket kyrkoherden A. E. Thorbjömsson benäget visat mig, fick Sala socken 1574 Widebo hemman till prästgård i ersättning för den förra, "hvilken för några ähr sedan blef lagt til Hyttcgård". Att dammen dock ej genast uppdämts till sin senare höjd, framgår af ett annat bref af 1584, hvarigenom prästbolci fick "til Engh" Brytilsholmcn, som ligger i Sala dam, men i senare tider före sänkningen varit öfversvämmad. Bland fördämningsvirket hittades under min däivaro ett V r o r e '636 och ett 1 ti-öre 1681. Öfverstycket: djurfigur från Äloppe-fyndet, lerkärlsornament från skånsk gånggrift. 1 Fornvännen 1907. 1 Oscar Almgren. Notisen, som t. o. m. frestade att tänka på bronsåldersfynd, föranledde, att författaren på uppdrag af Riksantikvarien med första möjliga reste till platsen för att inhämta närmare upplysningar. Det befanns då, att "bronssköldarne" voro ovala spännbucklor, ledsagade af andra för vikingatiden karaktäristiska föremål, och att "kistorna" voro urholkade "ekstockar", kanoter; det var således en ny art af båtgrafvar trän vikingatiden, som här genom gynnsamma omständigheter kunde konstateras. Tyvärr voro båda grafvarnc liksom en tredje, hvilken påträffats dagen efter, så grundligt genomgräfda och genomletade af arbetarne, att endastena ändan af hvarje graf återstod i orubbadt skick för den systematiska undersökning, som af mig företogs. Fig. 1 anger fyndens Fig. 1. (efter en af Statens landtbruksingenjör W. Nordin 1895 97 uppgjord karta). plats i förhållande till de gamla anläggnina: Sala gamla hytta, b : vaskverket, r.extraktionsverket, d: gamla landsvägsbron, e: hytt- garna och den nya dammen, / ; Sala dam. De streckade linjerna årännan samt grafvarange den nya årännan. 1 4: grafvarne. nes inbördes läge. ' 1 Läget af den år 1902 anträffade graf 4 i förhållande till de andra liar blott på ett ungefär kunnat bestämmas. Vikingatidsgrafvar i Sagan vid Salu. 3 Graf 1. Kanot, hvars norra ända vid undersökningen fanns kvar in situ till en längd af 1,30 m. Afskärningen befann sig på ett afstånd af c:a 4 m. från den orubbade östra delen af kanot 2. Södra ändan lär enligt arbetarnes uppgift ha slutat omkring 1 m. från den senare. Kanotens längd skulle således ha varit något öfver 4 m.; dess bredd Fig. 2. har varit c:a 0,65 m. I den förstörda södra delen hade legat ett skelett med hufvudet åt S., på vänstra sidan, i krum ställning, så att öfverkroppen legat nästan tvärsöfver kistan. Skallen var krossad. Vid halsen och bröstet hade hittats följande föremål. Ett par enskaliga ovala spännbucklor, alldeles lika hvar- Oscar Almgren. andra, den ena afbildad i fig. 2. Den ganska anfrätta ytan visar här och där på upphöjda partier rester af hvitmetallbeläggning. På undersidan tygaftryck: enkel tvåskäftad (linne-?) väfnad. Den ena bucklan har i kanten ett litet nu uppslitet hål för ring, hvartill motsvarighet ej finnes på den andra. Ett likarmadt bronsspänne som Ant. Tidskr. IV, fig. 241; midtknoppen felas, hål för ring på samma ställe som å citerade figur. En bronskedja, 34 cm. läng, gjord af S-formiga länkar, som äro så böjda, att kedjan blir trcsidig. I hvardera ändan en ring. Ett stycke återges i fig. 3. « Fig. 3. l/lFig. 4. ViFig. 5. ViFi 8- 6. Vi- R 9 ' 7- Vi Fyra mycket tunna, cirkelrunda hängprydnader af brons, starkt anfrätta; den bäst bibehållna med spår af hvitmetallbeläggning på båda sidor; diam. 2,7 cm. 57 pärlor af glas eller glasfluss nämligen 3 i mosaik (fig. 4, svart med ljusare inläggningar, och två ex. som fig. 5, hvita med röda linjer), 1 röd opak, 1 liten mjölkhvit, ringformig, 13 grönaktiga, genomlysande, hvaraf sex refflade (fig. 6), de andra släta, plattade, 39 blå, genomlysande, alla utom en med finstrimmig, ofta vittrad yta, de flesta mer eller mindre cylindriska med ofta starkt snednötta ändytor (fig. 7), tolf äro små ringformiga. En pärla af kritartadt ämne. I den uppkastade jorden hade man sedan hittat en itubruten och ofullständig järnknif. Vikingatidsgrafvar i Sagan vid Sala. 5 Öster om båtens södra del hade legat skelettet af en större hund. Bland spillrorna efter denna graf fann jag sedan en ögla af troligen förgylld bronstråd med ändarna snodda om hvarandra, en liten bandformigyar«fen af 0,7 cm:s bredd, två gånger vinkelböjd, samt en helt liten lerkärlsbit af groft gods, frän mynnings- eller möjligen bottenkanten '; dessutom ett par fårtänder och några hönsben. Dessa sistnämnda benfynd stodo i tydligt samband med hvad som anträffades vid undersökningen af den oskadade nordändan af båten. Här lågo nämligen inom ett område af ungefär en half meters vidd en hel mängd ben af får - och höns. Af får fanns — utom nyssnämnda två underkäkständer — nedre ändan af ett höger skulderblad, åtskilliga refbensbitar samt ett höger bakben från straxt ofvan knäet t. o. m. hälen, afhugget midt öfver skenbenet och sedan hopvikt, så att häl och knä lågo tillhopa. Af höns funnos nästan alla ben af en individ utom hufvud och fötter; den har således varit nedlagd i ungefär samma skick, som ett höns nu för tiden serveras, dock lågo benen här ej i fullt sammanhang utan ganska spridda. Dessutom fanns ett vänster lårben af annan individ. Dessa ben lågo inibland en hop multnade, men i blåleran fullt följbara trärester: tunna skifvor, flagor och pinnar samt tydliga stycken af tallbark. Ehuru ingen bestämd ordning mellan de olika trästyckena nu kunde ses (en detaljerad planteckning finnes i museets arkiv), är det icke osannolikt, att de utgjort något slags behållare — ask, korg el. dyl. — hvari matsäcken varit nedlagd. Graf 2. Kanot, lik den i graf 1 och bättre bibehållen, så att stora stycken kunde tillvaratagas, det största 2,io m. 1 2 Alldeles säkert är det nog ej, att dessa föremål hört till denna graf. Då fårets ben äro ytterst svåra att skilja frän getens, är det icke uteslutet, att de här funna benen tillhört det senare djurslaget. 6 Oscar Almgren. långt. Den orubbade östra ändan fanns kvar till 1,80 meters längd; något längre ät väster (c:a 2 m. från ändan) hade den dödas hufvud anträffats. Skelettet hade legat utsträckt på rygg; från dess fötter hade varit ungefär en half meter till kanotens västända. Kanotens längd har sålunda varit inemot 4,5 meter. Bredden var endast något öfver 40 cm. På bröstet och vid halsen af detta skelett hade arbetarne hittat 2 dubbelskaliga ovala spännbucklor samt ett likarmadt spänne. Det senare, med spår af hvitmetallbeläggning, är afbildadt i fig. 8. De ovala spännbucklorna äro af hufvudtypen Sv. F. 554, men omaka. Den ena liknar närmast Rygh 654, men saknar samma fyra knoppar, som felas å Rygh 652, hvilken mera utvecklade typ det andra exemplaret härifrän tillhör. Under kraniet, hvars hjärnskålsdel är väl bevarad (1. 177, br. 132 mm.) hade enligt arbetarnes uppgift håret ännu synts, men ej kunnat tillvaratagas. I den bevarade båtändan (fig. 9), omkr. ' ., meter från stäfven, funnos vid min undersökning tydliga rester af ett litet träskrin (A), något så när i sitt naturliga sammanhang. Den bäst bevarade, lodrätt stående (västra) sidan (a) mätte 25 cm. i längd och 12 cm. i höjd. Locket låg c:a 10 cm. öfver bottnen, som låg omedelbart på båtbottnen. Den norra sidan låg utfallen (b), af den östra och södra funnos inga spår, så- Vikingatidsgrafvar i Sagan vid Sala. vida det ej är den senare, som åkt ett stycke nedåt båten och stod där i lodrät ställning (d). Inga spår af järnbeslag eller spikar till skrinet funnos, ej häller några kvarlefvor af ben el. dyl., som legat i det; men under det låg på båtbottnen en längre träpinne (c), e är en träpinne utanför och något högre än båten. Fig. 9. Graf 3. Ett par meter öster om graf 1 hade hittats ett tredje skelett med liknande utrustning af spännen och dylikt. De ovala spännbucklorna äro af samma hufvudtyp som de i graf 1 funna, men afvika något i fråga om orneringen (se fig. 10). Båda ha häl för ring i kanten vid den ända, där 8 Oscar Almgren. nålfästet sitter, ett nytt bevis för att spännbucklorna fästes med nålspetsen uppåt. Äfven det likarmade spännet (fig. 11) är snarlikt det från graf 1, men har midtknopp i samma stycke som det öfriga. Halsbandet representeras här af två små runda skifformiga hängprydnader af tenn med fördjupadt och orneradt midtparti (fig. 12) samt 4 glaspärlor. Af de senare är en större grönaktig, genomlysande, tämligen flat, af 1,5 cm:s diam.; två små hafva samma cylindriska, snednötta form och finstrimmiga yta som så många från graf 1, men blott en af dessa är blå, den andra grönaktig; den fjärde pärlan är en Fig. 12. liten ringformig, hvitaktig. Likheten mellan denna graf och n:r 1 ökas än mer därigenom, att vid människoskelettets fötter hittats benen af en hund (mindre individ än i graf 1). Däremot utgjordes här den dödas "kista" ej af en kanot utan af ett mera kompliceradt, af bräder hoptimradt föremål, hvars form och ursprungliga ändamål var svårt att utröna på grund af den förstörelse grafven undergått vid arbetena. Det var blott den sydöstra ändan till V> meters längd, som åter- Vikingatidsgrafvar i Sagan vid Sala. 9 stod för noggrann undersökning. Här stodo (se planen//g. 13 ') på c:a 80 cm:s inbördes afstånd ändarne af "kistans" båda JM, Fig. 13. långsidor, i sin ursprungliga ställning pä kant. Fig. 14 återger den bäst bibehållna sidan, den sydvästra, sedd från dess insida; den nordöstra var i allt väsentligt lika. Det horisontela stycket är själfva sidobrädan, af 15 cm:s höjd, åt ena hållet stympad genom arbetarnes spadar. Fig. 14. Man har att tänka sig den fortsatt till minst 2 meters längd; - det bevarade stycket mäter längs öfverkanten 40 cm. Vid den andra, ursprungliga, snedt afskurna ändan är med trenne trädubbar fästad en något smalare bräda, som jämnlöpande med afskärningskanten stiger snedt uppåt, men upptill är ofullständig och förstörd. Vidare skönjdes rester af två tvärslåar, som förbundit de båda kistsidorna. Huruvida dessa ocksä med sina ändar bildat några af trädubbarna, som hopfäste hvardera sidans båda bräder, 1 Siffrorna på fig. 13 angifva djupet i cm. under det orubbade lerlagrets högsta punkt i en vid undersökningen kvarstående tvärvägg 2 m. NO. om graf 3. 2 Nämligen sä mycket som behöfves för att rymma den döda och hunden nedanför hennes fötter, såvida ej denne legat utom kistan. Arbetarne uppgåfvo, att kistan varit helt kort i jämförelse med kanoterna. 10 Oscar Almgren. kunde ej med säkerhet afgöras. Af någon egentlig gafvel fanns emellertid intet spår, och ett mörkt bottenlager var för svagt för att med säkerhet kunna bestämmas som en multnad kistbotten. Arbetarne pästodo, att "kistan" haft lock, men ej botten. Det gåtfulla i dessa kistrester ökades än mer genom det besynnerliga läge, som intogs af den dödas hufvud, den enda del af skelettet, som kvarlåg inom denna orubbade del af grafven. Endast underkäken låg nämligen inom "kistan", tätt innanför dess nordöstra sidobräda, under det själfva skallen låg tätt utanför samma bräda, med hjässan uppåt och med undersidan i jämnhöjd med brädans öfverkant; ansiktet var vändt åt NV. Kraniet föll sönder i bitar; de ganska nötta tänderna tyda pä medelålders eller äldre individ. Denna graf, hvars starkt ramponerade skick gjorde dess ursprungliga anordning svår att tolka, fick en intressant belysning genom den följande är anträffade Graf 4, hvilken blef mindre rubbad af arbetarne, ehuru tillräckligt för att kvarlämna oafgjorda spörsmål. Under min vistelse på platsen 1901 hade hela den nya åbädden från den gamla bron till straxt ofvanom graf 3 ' fullständigt utgräfts, utan att några ytterligare grafvar påträffats. Partiet närmast ofvanför detta stycke blef däremot, pä grund af åtskilliga dröjsmål i arbetena, ej bortgräfdt förrän nära ett år senare, i juni 1902. Dä kom man på den nya grafven. Schaktningen förrättades nu af ett annat arbetslag, hvilket ej fått del af de vid fjolårets undersökningar meddelade föreskrifterna om försiktighet vid nya fynds anträffande. Men lyckligtvis blef grafven, innan så stor del af densamma hunnit förstöras, uppmärksammad af i närheten boende personer, bankkassör Nils Jonsson och herr Erik Jonsson, hvilka förhindrade vidare förstörelse och genast underrättade mig om fyndet. Tillsammans med fil. stud. Otto Frödin verkställde jag därpå undersökningen af grafven, ett lika tidsödande som intressant arbete, då det 1 Omrädet är på fig. 1 svagt prickadt. Vikingatidsgrafvar i Sagan vid Sala. 11 gällde att ur leran framdissekera ett stort antal trärester och träföremål. Undersökningsplatsen var af sällsynt originalitet: graflagret låg djupare än ytan af den tätt invid framilande åns vatten, som dock fullständigt utestängdes af den hårda blälereväggen, förstärkt med ett par plankor (se fig. 15). Fig. 16 visar planen af denna graf. Linjen a a a betecknar grafgropens gräns, hvilken med fullkomlig säkerhet kunde bestämmas, då skillnaden var påfallande mellan den ytterst hårda, orubbade leran utanför grafven och den smöraktiga lera, Fig. 15. som utgjorde dennas fyllning. Den prickade linjen b b b utmärker norra gränsen för den del af grafven, som af arbetarne lämnats orörd upp till den nivå, som på planen betecknas med ± 0. Äfven utanför denna linje kvarlågo emellertid i grafvens bottenlager de på planen utritade skelettdelarne och föremålen i orubbadt läge, med undantag af kraniebitarne d och kistsidestyckena m. Men norr härom var allt totalt bortgräfdt. Skelettets läge företer flere egendomligheter (c är kraniebitar in situ, d dylika rubbade, e refben, / vänstra underarmen med armbågen åt norr, gg fingerben, hh lårbenen med bak- 12 Oscar Almgren. sidorna uppåt, i bitar af vänstra vadbenet, j högra skenbenet, k högra vadbenet med en del fotben vid nedre ändan). Såväl lårbenens som vänstra underarmens läge visar ovedersägligt, att liket legat framstupa. Svårförklarligt är det spridda läget b "'"'•••SS & - Oi otjaf \