Medeltidsstaden 73 SJUTTIOSEX •• MEDELTIDSSTADER - aspekter på stadsarkeologi och medeltida urbaniseringsprocess i Sverige och Finland RIKSANTIKVARIEAMBETET RrKSANllKVARIEÄMBETET OCH STATENS HISTORISKA MUSFFR RAPPORT THE CENTRAL BOA!\ D OF NATIONAL ANTIQUITIFS AND THE NAfiONAL HISTORICAL MUSEU\ \) Medeltidsstaden 73 Hans Andersson SJUTTIOSEX •• MEDELTIDSSTADER - aspekter på stadsarkeologi och medeltida urbaniseringsprocess i Sverige och Finland Projektet bekostas genom ·anslag från Riksbankens Jubileumsfond, Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet och F orskningsrådsniimnden. Referensgrupp och övriga till projektet fast knutna deltagare, se bilaga s. 108. Kartorna godkända ur sekretessynpunkt för spridning. Publicerad av CPublished by) Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer Box 5405 S-11484 Stockholrn Grafisk Service ADB-kontoret Göteborg, 1990. ISBN 91-7192-729-8 3 FÖRORD Projektet Den tidiga urbaniseringens konsekvenser för nutida planering (Medeltidsstaden) har varit ett omfattande projekt. Det har innefattat genomgång av arkeologiskt material från samtliga medeltida städer på svenskt område. Detta har presenterats i ett 70-tal rapporter. I varje rapport flnns också en arkeologisk bedömning av den framtida verksam beten i respektive städer, i själva verket ett slags arkeologiska forskningsprogram för de olika orternas medeltid. Projektet har därutöver också publicerat mera övergripande rapporter, som behandlat generella frågor. Därtill kommer också en rad uppsatser och föredrag med anknytning till projektarbetet. slutrapporten så som den presenteras här skall i detta perspektiv ses som ytterligare en byggsten i projektets arbete. Den behandlar bara vissa aspekter, som kan tas fram ur det omfångsrika material projektet behandlat. Det flnns förhoppningar att projektets material och ideer på olika sätt kan föras vidare i fortsatt forskning, där områden som inte tydligt kommer fram i denna rapport kan belysas. Det finns också anledning att tro att de fortsatta arkeologiska undersökningarna i de berörda städerna skall locka fram ytterligare forskning och flera bearbetningar. Det är också något som skett sedan projektet avslutades. stadsdiskussionen har på flera sätt fördjupats bl a av projektets rapportförfattare. En del av detta har infogats i denna slutrapport, men rapporten är fortfarande i allt väsentligt en dokumentation över projektets arbete. Ett av projektets huvudsyften var att ge ett underlag för den praktiskt antikvariska verksamheten. Denna kan naturligtvis inte bedrivas utan ett bra kunskapsmateriaL I detta arbete kommer de enskilda stadsrapporterna att spela en betydelsefull roll, men det är också vikti.,gt att i detta arbete inte förlora helhetsperspektivet. Aven den här sammanfattningen bör därför ses som en referens i det dagliga arbetet hos de olika antikvariska institutionerna. . Det är många som gjort projektet möjligt. ProJektet har genomförts i samarbete mellan riksantikvarieämbetet och medeltidsarkeologiska avdelningen inom Lunds universitets arkeologiska institu~on och historiska museum. Ekonomiskt har proJektet stöttats framför allt av Forskningsrådsnämnden, Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, Riksbankens Jubileumsfond och Riksantikvarieämbetet. Bidrag har också kommit från andra i form av anslag eller arbete: Olle Engqvists fond, Byggforskningsrådet, Gunbild och Sigrid Rossanders donationsfond, Stockholms stadsmuseum, Lunds kommun, Kulturen, H T ~hlssons stiftelse, Malmö museum, Länsstyrelsen 1 Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Lödöse museum, Länsmuseet i Jönköping och Kulturfonden Sverige-Finland. Vi har fått stor hjälp och stort stöd från den regionala kulturminnesvården: länsantikvarier, landsantikvarier, länsmuseer, kommunala och lokala museer. Många enskilda har ställt upp med uppgifter liksom tjänstemän i de olika städernas kommunala förvaltningar. Enheten för Svenskt diplomatarium i riksarkivet har i betydande utsträckning hjälpt oss och flera av de enskilda författarna med synpunkter och material. När det gäller det äldre kartmaterialet har vi fått en mycket god service från lant~äteriverket, lantmäterienheten vid länsstyrelsen 1 Göteborgs och Bohus län, krigsarkivet m fl. För tryckning av rapporterna har det goda samarbetet med den graflska avdelningen vid Göteborgs kommuns servicekontor varit viktigt. Många enheter inom riksantikvarieämbetet har på olika sätt ställt upp för projektet. Låt oss inte heller glömma de kontakter och det samar?ete vi haft med motsvarande finska projekt, som gJOrt att betydelsefulla städer från vår gemensamma medeltida historia kunnat redovisas. Här skall särskilt Museiverket i Helsingfors och Åbo landskapsmuseum nämnas. Det är alltså många och kanske ännu fler som projektet har anledning att vara tacksamma mot i omvärlden. Men vi hoppas att alla förlåter oss när vi till slut särskilt vändet oss till alla dem som arbetat inom projektet: redaktörer, rapportförfattare, ritare, maskinskrivare, kontorister, medlemmar i projektgruppen och den tvärvetenskapliga referensgruppen. Det är ett uppoffrande och betydelsefullt arbete, som alla dessa utfört. Rapportförfattarna utgör en stor del av en hel arkeologgeneration, som kommit samman i projektet. Grundutskriften till denna rapport gjordes på länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (planeringskansliet). Ulla-Britta Ekstrand vid medeltidsarkeologiska avdelningen inom Lunds universitets arkeologiska institution har svarat för övriga renskrifter och för slutlig redigering. Christina Borstam vid samma institution har renritat. Stockholm och Lund januari 1990 Margareta Biörnstad Hans Andersson riksantikvarie professor ordf. i projekt- och projektledare referensgrupp 5 PROJ.EKTETS PROGRAM OCH GENOMFÖRANDE Problembeskrivning Projektet har flera utgångspunkter. Under 1960talets expansiva år hade den stadsarkeologiska verksamheten tagit fart, men den uppfattades som problematisk på många sätt. Det fanns en osäkerhet hur man antikvariskt skulle behandla kulturlagren i förhållande till fornminneslagen. Materialet från äldre grävningar och observationer var svårtillgängligt och inte överblickbart. Det rådde också, trots en lång tradition på flera håll, tveksamhet hur materialet skulle kunna utnytdas. Detta hängde naturligtvis delvis samman med att det var svårt att komma åt de äldre undersökningarna, men där fanns också en direkt vetenskaplig osäkerhet i relation till det stadsarkeologiska materialet. Andra problem bör också noteras. Förvisso fanns på flera orter en lång tradition (Lund, Gamla Lödöse, Söderköping, Uppsala m fl), men de flesta medeltida städer hade en högst obetydlig stadsarkeologisk verksamhet, vilket hotade få svåra konsekvenser för kulturlagren, när sanering och nybebyggelse satte in i städerna på allvar på 1960talet. I städer, där det fanns arkeologiska traditioner, blev det många gånger svårt att upprätthålla dessa, när byggtekniken radikalt förändrades efter andra världskriget. Det dög inte längre att arbeta parallellt med schaktningarna. Ville man nå resultat var det nödvändigt att göra undersökningarna i förväg. Den beredskapen saknades alltför ofta inom den antikvariska verksamheten. Bakom detta kan också ha legat bristande förståelse for det arkeologiska materialets möjligheter när det gällde att nå stadshistorisk kunskap. Den här situationen var inte unik for Sverige. Den rådde också i åtskilliga europeiska länder. Inte minst i England och Norge hade den observerats. Riksantikvarieämbetet startade därfor i början av 1970-talet en arbetsgrupp som skulle göra en allmän kartläggning av den stadsarkeologiska situationen. På grundval av en enkät gjordes en sammanställning (Forsström 1974) som visade läget i stort. Sådan var alltså situationen i mitten av 1970talet. Det kändes angeläget att på något sätt bemästra den situation som hade uppstått både från vetenskaplig synpunkt och från kulturminnesvårdens. Det var i det läget som iden till ett större projekt kom upp. .Genom detta skulle en ordentlig plattform för det kommande arbetet skapas. Det skulle summera vad som gjorts och analysera det framkomna materialet men också diskutera hur den framtida arkeologiska verksamheten skulle bedrivas och vad den skulle inriktas på (sammanfattning av projektet, dess förutsättningar och arbete bl a hos Biörnstad 1980, Andersson 1980, 1983a, 1984, Andersson-Redin 1980, Rydh 1983, Sporrong 1983). Huvudansvaret för projektet tog riksantikvarieämbetet i samarbete med avdelningen för medeltidsarkeologi vid Lunds universitet. Det var naturligt, att det blev landets högsta kulturminnesvårdande myndighet, som tog på sig detta, eftersom de behov som var så tydliga i det praktiska arbetet på något sätt måste tillgodoses. Målsättning Det första och grundläggande projektprogrammet skrevs 1974 (rapportl 1). Programmet tar inledningsvis upp bakgrunden till projektet. Där ges en beskrivning av det stadsarkeologiska läget. Fornminneslagens bestämmelser och de konsekvenser dessa har för verksamheten redovisas. Ett par punkter i lagen är av särskild betydelse i detta sammanhang. Lagen skyddar bl a kulturlager i städerna. För att ta bort en fornlämning krävs tillstånd av länsstyrelsen. Tillståndet kopplas till vissa villkor bl a krav på undersökning. Enligt huvudregeln skall den exploatör som får tillstånd att efter undersökning ta bort en fornlämning också betala den arkeologiska undersökningen. Kostnaderna för de arkeologiska undersökningarna ökade kraftigt vid den här tidpunkten. För att kunna begränsa kostnaderna eller kostnadsökningen - ett krav som utgår från bestämmelserna om skälighetsprövning i 9§ i den t o m i år gällande fornminneslagen - "krävs dels rationaliseringar och enhetliga normer för dokumentation etc., dels djupgående kunskaper om såväl enskilda orters material och problemställningar som mera generella frågor så att vetenskapligt motiverade bedömningar och prioriteringar kan göras" (s 7). I kapitlet betonas också vikten av denna kunskap för den översiktliga fysiska planeringen. Det finns en uttalad avsikt i programmet att riksantikvarieämbetet genom projektet skulle på ett tidigt stadium kunna ge kommunerna bättre och fullständigare planeringsförutsättningar (s 8). Programmet trycker också på att det från vetenskaplig synpunkt är av central betydelse att det arkeologiska källmaterialet görs "tillgängligt genom inventeringar av det som finns på skilda institutioner och att detta analyseras och bearbetas så att det kan utnyttjas på ett relevant sätt i den allmänna stadshistoriska diskussionen." (s 7). Allt detta leder fram till följande målsättning: "Det planerade projelaet skall detaljeraJ kanlägga och beskriva den stadsarkeologiska situationen och dess konsekvenser för den fysiska planeringen. Det skall göra en vetenskaplig bedömning av det framkomna materialet med hänsyn tagen till den 6 tvärvetenskapligaforskningen rörande stadsväsendets uppkomst och utveckling under medeltiden. Det skilll med utgdngspunktfrdn denna bearbetning klarläggafrdgeställningar och riktlinjer för denfortsatta verksamheten. Projektet skall skilpa enhetlighet i dokumentation och redovisning av fältarbeten och pröva metoder för föremdlsregistrering. Projektets resultat skall redovisas i delrapporter och i en slutrapport, där tyngdpunkten läggs pd de komparativa aspekterna samt riktlinjer och principer för denfortsatta stadsarkeologiska verksamheten. Projektets redovisning skall görassdatt den bl a - kan tjäna som en utgdngspunkt för vidare vetenskaplig bearbetning inom skilda institutioner -kiln bilda underlag för de antikvariska myndigheternas planering och bedömning av den fortsatta stadsarkeologiska verksamheten samt -kan infogas i underlagsmaterialet för framför allt kommunernas översiktliga planering. Genom rapporterna och genom annan informationsverksamhet skall resultaten spridas till kommuner, myndigheter, institutioner och andra intresserade för att hos dessa ökil medvetandet om det stadsarkeologiska materialet som en väsentlig faktor för den historiskil kunskilp som är ett nödvändigt underlagfö r planering av en levande miljö. Projektet skfl/l inte i egen regi bedriva arkeologiska undersökningar." På olika sätt skall vi i det f6ljande komma tillbaka till denna målsättning, eftersom projektets arbete och resultat måste prövas utifrån denna målsättning. Problemställningar I ett särskilt avsnitt i programmet behandlas de problemställningar, som bedöms vara särskilt relevanta. Den första gäller städernas framväxt. Det arkeologiska materialets betydelse fOr studier av detta slag är uppenbar. Som en utgångspunkt antyds en modell, som utgår från den kultur-geografiska diskussionen om centralortsbegreppet kombinerad med olika kriterier för ortsbeskrivning. En ort kan vara centralort av flera anledningar: politiska, rättsliga, kyrkliga och ur handels- och hantverkssynpunkt En kombination av dessa är också vanlig. Det är framrör allt de funktionella kriterierna, som visar graden och arten av centralortsställning. Vissa centralorter är eller utvecklar sig till tätorter, vilket yttrar sig i förtätning av bebyggelse och utveckling av differentierade verksamheter. I denna del av beskrivningarna användes främst de topografiska kriterierna. Några centralorter får en särskild juridisk status som stad. I detta fall utnyttjas de inre rättsliga administrativa kriterierna. Urbanisering kan sägas inträffa, då orten får karaktär av tätort med differentierade verksamheter (s. 10 f). Från arkeologisk synpunkt kan det arkeologiska materialet angripas såväl via funktionella som topografiska kriterier, som sätts in i sina kronologiska sammanhang. Särskilt betonas betydelsen av att kunna rekonstruera grundtopografin. En diskussion hur de funktionella kriterierna skall kunna spåras förs också i programmet. En andra huvudpunkt som tas upp är städernas utveckling, som arkeologiskt framför allt kan spåras i stadsplanen och dess förändringar (s 13 ff). Genom studier av förändringar av bebyggelsen kan omstruktureringar spåras. Nya kyrkliga anläggningar kan innebära omstruktureringar av staden, även när det gäller den administrativa indelningen. Ett liknande resonemang förs beträffande befåstningsanläggningarna. En tredje punkt, som bedöms som särskilt problematisk, är hur de stora materialmängder som kommer fram vid de stadsarkeologiska undersökningarna skall kunna hanteras och bearbetas så att de kan sättas i relation till de övergripande frågeställningarna. En viss grov tillämpning ansågs möjlig inom projektets ram: "Det är troligen nödvändigt att i en första omgdng använda relativt avgränsadeföremdlsgrupper för att snabbt/d en översikt. Längre torde inte detta projekts mdlsättning kunna gd" (s 15). En viktig fråga rörde vilka orter som skulle tas med i undersökningen. Såsom redovisades ovan var utgångspunkten en glidande modell i vilken olika typer av centralorter kunde fogas in. I programmet gjordes valet att begränsa det huvudsakliga arbetet till de städer som under medeltiden erhöll juridisk status av stad men samtliga skulle i gengäld vara med oavsett betydelse och arkeologisk tradition. Det var en klart definierbar grupp, som från vetenskaplig synpunkt kunde bli en viktig utgångspunkt för bedömning av andra orter. Från antikvarisk synpunkt var det framför allt dessa orter som var hotade av exploatering. Således var det också där man i första hand behövde ett handfast..underlag. Ovriga ortstyper - de tidiga köpingbildningarna och motsvarande samt städer från nyare tid - borde bli föremål för specialstudier av något slag. Också omlandsproblematiken antyddes. Den skulle också kunna exemplifieras med en specialstudie (s 15 ff). Projektet skulle alltså arbeta både på en mycket specialiserad nivå (lokalstudier) och på en generaliserad nivå. I programmet betonas en viss försiktighet med generalisering, som täcker för stora regioner. "Det är möjligt att ett mycket generellt mönster i sig innehd/ler sd stora regionala variationer att likheten i själva verket helt eller delvis är skenbar. De lokala undersökningarna är därför centrala" (s 11). BLEKINGE l Avask8r 2 Sölvesborg 3 Lyckå 4 Ronneby 5 Elleholm SKÅNE 6 Båstad 7 Falsterbo 8 Helsingborg 9 Landsl ', ,+:"6~4 .. ? ~ ,. . . tf \C,... 00 undersö/rl' områ:te med oscfker begrcinS/71/Ig proyscllokt ensf<;/d orkeo/oqisk ioklfo.?.else orkeologiSk iolriJ'ogel~ meO' osdkert /{jqe kol/ore eller §lkYor.:stoel7de O.{lgG'nod o/7sten grov o 'kvars/aende medeltid(l byggnod ö? .... Cll s; ~ 'O (!Q s· 2.eu..? , , , , •r , , , , SKALA f : ·f.OOO 2 i 0'1 ~ ::t -· ~rn ~ Cll g Q. Viki ng 1!9. o ~ = l» a o et.> '< ~ cjQ' & ä o ... [ ~ r:: · = Q. ~-,. '\ ~ et.> ) OCI ~ s· l ~ , l . U ..· : . ~· L -- - --- - ~ : . · .!'j ,. Kun gl . Slotl t! l NEPTUNUS M I NDRE '"'1.1 ( ... \ , .~ .·. . ·. .''· .~ ,. .. . . ... . . ·· ~Tl .. - .i - . ... - . --.- . " .• • ...., ~ ( SJol l s - h ac k e n ~ Fig. 5. Karta över hus med murar äldre än 1600-talets början, Gamla Stan i Stockholm. Karta 6 d i rapport 17. 16 alla byggnadslovsritningar, där bl a källardjup finns redovisade. Förmodligen skulle ändå, bl a på grund av ledningsgrävningar, en ganska stor osäkerhet råda om utschaktningens omfattning i detaljerinom projektet har på något undantag när i stället valts att ge en bild, som baserar sig på en okulär besiktning. där naturligtvis förekomsten av källare har varit det centrala.När en sådan har konstaterats har området betraktats som utschaktat. Men genom erfarenhet vet vi att detta inte alltid innebär att ingenting finns att hämta. Här bortses då ifrån specialfallen då källaren är medeltida. Det finns ofta anledning att tro att en källare som tillkommit efter andra världskriget innebär en i det närmaste total utschaktning genom nya grundläggnings- och byggnadsmetoder. Däremot har utschaktningen inte alltid varit så fullständig under en 1800-talskällare eller en källare från tidigt 1900-tal. Man kan t ex anta att nybyggnader efter andra världskriget har inneburit en större utschaktning än vad äldre byggnader med källare har. I så många fall som möjligt har därför utschaktningskartan kompletterats med en karta över bebyggelsens ålder. Genom en kombination av båda dessa bör ett första underlag för en bedömning från antikvarisk synpunkt ha erhållits. Utschaktningskartan ger alltså en allmän bild av läget och de arkeologiska möjligheterna, me!l den får definitivt inte vara allenarådande för ett annkvariskt beslut. Dessa tre fältdelar har i rapportema kompletterats med ett inledande kapitel, där det ges dels en allmän översikt av stadens utveckling. som den framgår av litteraturen, för att ge en ram för den som inte känner staden, dels en redovisning av basmaterial, som är väsentligt för en stadsarkeolog att beakta, när det gäller att ta ställning till det arkeologiska materialet (de kronologiska uppgifterna om urbaniseringen, det äldsta kartmaterialet, uppgifter om stadens institutioner och viktigare topografiska företeelser). Valet av dessa uppgifter är gjort med utgångspunkt från befintliga stadsmonografier och annan stadshistorisk litteratur. Det är alltså inte fråga om egen primärforskning i detta fall. Som en avslutande del i respektive inventerares arbete har legat uppgiften att göra en analys, där möjligheterna att utnyttja det arkeologiska materialet behandlas. Det är ganska självklart att frågor som tagits upp i projektprogrammet i stor utsträckning kommit med, men det skiftande materialet har medfört, att behandlingen måste göras mycket olika från rapport till rapport. Utgångspunkten för analyserna har inte varit att nå defmitiva resultat - därtill är materialet i regel för litet - utan att peka på de möjligheter som finns att belysa stadsutvecklingen utifrån det material som projektet tagit upp. Det har skett genom att ställa alternativa hypoteser, frågor etc. I några fall har författama kunnat komma väsentligt längre. Men gemensamt är att analyserna skall kunna peka på frågor som en fortsatt arkeologisk verksamhet ~r vara särskilt observant inför. stadsrapporterna bhr därför en fonn av lägesrapporter över det stadsarkeologiska läget vi den tidpunkt de gjordes. Men samtidigt redovisar de en uppfattning om på vilket sätt diskussionen om det medeltida stadsväsendet i Sverige kan få nya infallsvinklar och föras vidare. s Temastudier Både i det ursprungliga projektprogrammet och i det kompletterande betonades betydelsen av att finna metoder för bearbetning av de stora fyndmaterialen. Provundersökningar gjordes först i Sigtuna av Marietta Douglas (rapport 5) och av Ragnar Sigsjö i Skara (rapport 24). Ett större arbete om föremålsfynd påbörjades under första etappen men fullbordades först under andra. Studien gjordes av Birgitta Broberg och Margareta Hasselmo. Rapporten bär titeln Keramik, kammar och skor från 7 medeltida städer (rapport 30; jfr även BrobergHasselmo 1982b). Målsättningen för denna studie var att den skulle behandla metodproblem rörande fyndmaterialet i relation till övergripande frågeställningar, dvs sådana som belysts i de olika stadsrapporterna. Den skulle behandla avgränsade fö.remålsgrupper och få en översiktlig karaktär. Studien inriktades alltså på att finna relativt översiktliga metoder för en fyndbehandling. där man med utgångspunkt från de ställda frågorna i varje fall skulle kunna få fram tendenser, som motiverar fördjupade studier. Kanske skulle också dessa metoder kunna användas redan i fålt. För studierna kring stadens omland skrev Åke Hyenstrand en principiell artikel i Bebyggelsehistorisk tidskrift 3/82 (Hyenstrand 1982). För att klarlägga forskningsläge och källäge ordnades under en längre period en seminarieserie inom projektet, där frågorna belystes av olika specialister. Inom projektet har några studier publicerats som behandlar staden i sitt omland från olika synpunkter. I Sven Rosboms malmörapport (rapport 67) ingår en inventering av material om byarna runt Malmö medeltida stad, som kan tjäna som ett exempel på hur man kan gå till väga för att få underlag för arkeologiska undersökningar i byar (rapport 45). Sten Tesch har behandlat Ystad och dess omland. Ett annat angreppssätt och andra frågeställningar har Anders Andren i sin andra rapport om Lund (rapport 56). Åke Hyenstrand har skrivit om omlandsfrågor i trosarapporten ·(rappoJ1 14). Inom projektet startades också studier av Ostergötland och Västergötland. Därtill kommer att vissa omlandsfrågor belysts i några av de övriga stadsrapportema. En särskild studie kring de senmedeltida städerna kom också igång inom projektet. De publiceras i en av projektets slutrapporter (rapport 74). Flera av de som arbetat i projektet eller deltagit i referensgruppens arbete har publicerat studier med SKARA /'1u5eet 0'//- Ut . /1unken ·'schaktet omr.ode rhe/t eller de/vis) +113.o F!c +1 12.6 ---·:::: Baton ,. )r\ ,),,,'' :,· : :-_-_-_-_-__ !,:-) 115. Oko/- bog g e/7 +11 4 .7 ~ pr/e-% Sv 7nnen 017 +u~ .. 18 ankytning till projektets arbete. Här skall endast hänvisas till Bebyggelsehistorisk tidskrifts specialnummer om den medeltida staden (3/82). En helt annorlunda studie blev Att bygga på kulturlager. Som nämnts tidigare kom den till för att pröva om det fanns möjligheter an avstå från arkeologiska undersökningar och i stället bygga utan att skada kulturlager. Studien gjordes av ingenjör Sven-Erik Bjerking. Rapporten innehåller framför allt studier av konsekvenserna av småhusbyggande, men där behandlades också möjligheterna att uppföra större byggnader på kulturlager (Bjerking 1981 ). Rapporten ledde fram till att riksantikvarieämbetet gav vissa rekommendationer beträffande småhusbyggande på kulturlager. Studiema har sedan fortsatt i riksantikvarieämbetets regi beträffande större byggnader (Bjerking 1982, Bjerking m fl 1984). tigt an resultaten spreds så snabbt som möjligt. Inte minst gällde det att få kontakt med kommunernas politiker och tjänstemän. Detta åstadkoms i första skedet genom de kontakter inventerarna hade på platsen för sitt fältarbete. När rapporten förelåg gick den i ett antal exemplar till de berörda kommunerna. Men detta har inte ansetts tillräckligt utan därutöver har riksantikvarieämbetet i samarbete med de regionala kulturminnesvårdsmyndigheterna ordnat informationsmöten med kommunala politiker och tjänstemän som i sitt arbete måste ha kännedom om kulturlagren och vilka konsekvenser dessa medför för planering och byggande. Tyvärr räckte inte resurserna till att genomföra tillräckligt många sådana, men de som gjorts har visat sig vara mycket viktiga. De fullföljs av regionerna själva. De har också lett till fortsatta kontakter för att bl a genomföra en serie provundersökningar för att kommunerna skulle stå bättre rustade med beslutsunderlag inför kommande projekt. Också enskilda personer har visat stort intresse. Det ser man bl a av att flera hembygdsföreningar och motsvarande har beställt en särskild del av rapportupplagorna. Symposier, möten I februari 1979 ordnades ett symposium i Sigtuna, där tre teman behand- lades: handelsplats-stad, dvs urbaniseringsprocessen, stad-omland och institutionernas roll i stadsutvecklingen. Inledningarna och diskussionerna är publicerade i rapport 18. Ett internationellt symposium kunde genomföras i Kungälv 28-30 okt 1985 med deltagande från de nordiska länderna, England, Holland, Västtyskland och DDR. Föredragen publiceras i en särskild rapport (nr 76). Referensgruppen har sammanträtt i början i regel 4 gånger årligen och mot slutet 2 gånger per år. Ett av mötena per år har i regel hållits ute i en stad där arbetet just pågått. De mest omfattande sammankomstema var de som avslutade de båda etapperna. Det första hölls i Göteborg 1980, varvid framför allt behandlades de då föreliggande koncept till etappslutrapport och fyndstudien . Det andra hölls i Vadstena 1984, då framför allt slutrapporterna diskuterades. Översiktliga studier I projektprogrammet aviserades olika former av översiktliga och samman- fattande framställningar. Den första blev den översikt över den medeltida urbaniseringen Hans Andersson gjorde till det nordiska historikermötet i Trondheim 1977, ocks~ publicerad i projektets rapportserie (rapport 7). Aven om den också tog upp områden som inte behandlats inom projektet kan den ändå betraktas som en utgångspunkt i den fortsatta diskussionen. Inför projektets symposium i Sigtuna 1979 gjorde Lars Redin och Hans Andersson en sammanfattning av arbetet i Mellansverige: Stadsarkeologi i Mellansverige. Läge, problem, möjligheter (rapport 19). Där redo- visades den stadsarkeologiska situationen i Mellansverige tämligen detaljerat. Där gjordes också ett försök till en skissartad historisk tolkning av stadsväsendets framväxt i Mellansverige. I anslutning till etapp l :s avslutning gjordes ett utkast till en slutrapport för den etappen. Ett avsnitt av detta har publicerats: Hans Anderssons uppsats Städer i öst och väst - regional stadsutveckling under medeltiden (1982). I denna diskuterar författaren möjlig~etema att urskilja olika stadsutvecklingar mellan Ost- och Västsverige. Liknande problem tas också upp i Broberg-Hasselmos fyndstudie (rapport 30, Broberg-Hasselmo 1982). En annan vinkling av materialet, där framför allt kontinuitetsfrågorna belyses, finns i en uppsats av Hans Andersson, som behandlar förändringar eller kontinuitet i 1100- och 1200-talens svenska stadsväsen (1983b). Forskningsfrågor med anknytning till projektet har tagits upp av Ake Hyenstrand ( 1983). Program och verklighet. En summering Det som berörts hittills har berört yttre ting, inte de konkreta resultaten. Det kan kanske ändå vara motiverat att försöka göra en sammanfattning, om än subjektiv, i vilken mån de målsättningar som sattes upp i projektprogrammet har nåtts. Projektets huvudmålsättning att kartlägga och beskriva den stadsarkeologiska situationen har uppfyllts. Kunskapen om kulturlagren i de enskilda städerna har ökat högst väsentligt. De olika rapporterna både de som berör enskilda städer och de som behandlar mera översiktliga teman innehåller veten- Övrig verksamhet Kontakter med kommuner och enskilda Som redan framgått bedömdes det från början vik- 19 skapliga bedömningar av det framtagna materialet. Frågeställningar och ~tlinjer ~ör framtiden fmns infogade framför allt 1 respektive rapporter, me~ återkommer dels i olika sammanfattrungar, dels 1 slutrapporten. Projektets redovisning har visat si~ vara sådan att den kan tjäna som utgångspunkt. for vidare vetenskapliga bearbetning, att den kan bilda underlag för de antikvariska myndighetemas planering och att den kan infogas i kommunernas underlagsmaterial, även om det är tveks~t om detta kan ske inom den översiktliga planenogen som pro.. .. grammet föreslog. . Fyndstudien, som planerades 1 såväl det forsta programmet som i det kompletter~de, har geno.m~ förts. Staden i dess omland har tagtts upp på ohka sätt, även om ämnet är komplicerat och svårforcerat. Detta i kombination med att stadsrapporterna prioriterats förklarar varför arbetet me~ detta tema inte kunnat föras längre. Stadsarkeologt och stadsförnyelse kopplas visserligen inte längre till stadsfömyelsekommitten, eftersom den är avskaffad. Däremot är ämnet aktuellt. Den tekniska undersökningen om att bygga på kulturlager har genomförts. . Projektet fick en preliminär bed~mn~g både från antikvarisk synpunkt och från umversttetshåll genom Stig Rydh, länsantikvarie i Uppsala län, och Ulf Sporrong, numera professor vid kultu~~e­ ografiska institutione~ i.Stock~olm: I?,eras bedo~­ ningar publicerades 1 riksanukvaneambetets udskrift Kulturminnesvård 1/83 (Rydh 1983, Sporrong 1983). Man kan konstatera att kontaktema fungerat väl gentemot kulturminnesvården och kommunerna så att projektets material kunnat utnyttjas på avsett sätt. D~emot är det sv~ att.säga vilken aktiv påverkan proJektet haft på umversltetsinstitutionernas arbete med undantag för den medeltidsarkeologiska avdelningen i Lund av naturliga skäl. Samtidigt är det viktigt att påpe~a det nyvaknade intresse för medeltiden som vuxlt fram under de senare åren. Där har stadsarkeologin uppenbarligen spelat en viktig roll. Projektet har däremot säkert haft en utbildningseffekt, genom att så många yngre .~keolog<:r har deltagit i arbetet. Det har gett möjhgheter till ett koncentrerat arbete på ett område som många ~nte tidigare haft möjlighet till. Detta ~nnebär att p~Jek­ tet har blivit en del av en intensiv och ovanhg utveckling av ett antikvariskt område under den period projektet funnits till. DEN STADSARKEOLOGISKA SITUATIONEN Inledning Projektet Medeltidsstaden kom till som resultat av den otillfredsställelse som rådde över den stadsarkeologiska situationen. Denna liksom fram.~äxten av en stadsarkeologisk verksamhet har berorts av flera (Biömstad 1980, Mårtensson 1979, Redin 1982). . Genom projektets rapporter erhålls en tärnitgen fullständig bild av undersöknings~ituatio~~~ och utschaktningsgraden. Därigenom bhr det moJligt att göra en bedömning a': möjli~~et~ma at~ föra en konstruktiv undersökDingspolitik 1 framtiden. De viktiga frågorna är vilket material som redan fi~ns tillgängligt och i vad mån det är möjligt att bedriva .. undersökningar i framtiden. En sådan redovisning kan göras på fle~a sa.tt. Ett intressant sätt att i diagramform belysa sttu~tiOnen återfinns i The Erosion of History (BtddlesHudson 1972) som tidigare nämnts. Denna presentationsmetod har också använts i den holländska motsvarigheten Het Rodernarchief bedreigd (van Es m fl 1982). Det svenska materialet har inte bearbetats på det sättet. Det är svårt att få fram en någorlunda korrekt statistisk bild. Det är t ex problematiskt att avgränsa de ytor från vilka beräkningarna skall göras. Dessutom kan det ifrågasättas om en sådan bearbetning ger mer än ett mera impressionistiskt sätt att närma sig materialet. Den stadsarkeologiska situationen som helhet När man går igenom projektets rapporter och ser dels på de arkeologiska kartorna, dels på ~ts~hakt­ ningskartorna slås man av den stora vanauonen. Där finns de väl undersökta städerna med många nummer i det arkeologiska registret, men man finner också orter med knappt någon markering ~s på arkeologiska kartan. Kopplar man de~ta ~111 utschaktningskartorna får man en rad kombm.anoner. Hög undersökningsgrad - låg utschaktmngsgrad av andra skäl än arkeologiska u!ldersökningar är naturligtvis ett idealfalL Det är mte så många städer som faller under denna rubricering. Sigtuna, Söderköping, Gamla Uidöse, Lund och Visby till~ hör dessa. Det är uppenbart att dessa städer redan 1 nuläget är mycket viktiga, inte mins.t därför att h~ skulle vi kunna nå fram till helhetsbilder redan unfrån arkeologiskt material. 20 Raka motsatsen till dessa städer är orter som har låg undersökningsgrad och hög utschaktningsgrad. I projektet är Västerås, Södertälje och Skövde exempel på detta. Här kan inte förväntningarna ställas så högt att det arkeologiska materialet skall ge svar på mera grundläggande frågor. I varje fall kan vi inte med det arkeologiska materialet som grund ge oss på mera heltäckande beskrivningar. Möjligheterna i framtiden är också, vilket är viktigt, mycket begränsade. Men både Västerås och Södertälje visar betydelsen av att ändå inte ta en negativ bild för given. Ser man på utschaktningskartan för Västerås kan man konstatera att ett parti är outschaktat i de centrala delarna. Fyndet av en mycket tidig kyrkogård i området ger anledning att fråga sig om vi inte just i dessa delar har det tidiga Västerås. Det kan testas arkeologiskt. I Södertälje har tack vare en uppmärksam arkeolog på en relativt liten yta som inte schaktats ut påträffats sena förhistoriska och tidigmedeltida kulturlager, som blir mycket väsentliga för tolkningen av aktiviteter på platsen vid övergången till medeltid (se nedan s. 52). Mellan dessa ytterligheter finns sedan en rad kombinationer mellan undersökningsgrad och utschaktningsgrad. Det kan finnas anledning att återkomma till detta senare. Men det finns också anledning att kommentera allmänt de kartor som redovisas i rapporterna och deras utsago. talets Lund är en pionjärinsats (Blomqvist 1941 ). Tillsammans med Mårtensson genomförde Blomqvist 1961 den stora Thulegrävningen som på många sätt blivit mönsterbildande för stora arkeologiska undersökningar i Sverige (BlomqvistMårtensson 1963, Redin 1982). Det är inte för inte som den första medeltidsarkeologiska utbildningen i Sverige startade i Lund. Det som gör situationen i Lund så speciell är den konsekvens som kunnat hållas där, kanske tack vare att det är relativt få som handhaft den arkeologiska verksamheten. Blomqvists roll är naturligtvis utomordentligt viktig. När materialet sammanställts i lundarapporten av Anders Andren visar det sig att det är möjligt att utnyttja detta i synteser både om stadens topografi och struktur men också i bredare historiska sammanhang (Andren i rapport 26 och 56, Andren 1985). En lång tradition finns också i Sigtuna. Där är emellertid konsekvensen inte så stor. Det visar sig både i de problem som finns när det gäller att sammanställa materialet och i avsaknaden av någon sammanhållande kraft under tidernas lopp. Ansatser har naturligtvis funnits men egentligen aldrig kunnat utvecklas. De flesta av landets arkeologer under 20-, 30-, 40- och 50-talen var någon gång där, ofta utskickade från Stockholm. För Sigtuna finns alltså ett viktigt material, men bristen på sammanhängande bearbetningar är stor. Gamla Lödöse kom in på den arkeologiska kartan genom Carl R af Ugglas grävningar i slutet av 1910-talet. Hans betydande insatser framför allt genom att kartlägga den institutionella strukturen i Lödöse bär pionjärarbetets drag (af Ugglas 1931). Det tråkiga var emellertid att efter Ugglas kom en lång period, då endast smärre insatser gjordes. Det kan hänga samman med att Ugglas grävningar var ett led i Göteborgs 300- årsjubileum med målsättningen att också klarlägga Göteborgs föregångare. Efter hans insatser togs egentligen inte något aktivt ansvar av någon institution mer än att vissa kontroller gjordes framför allt från Historiska museet i Göteborg. Det är först från slutet av 1950-talet som undersökningar kunnat genomföras i en större skala. De kom att drivas främst i anslutning till Lödöse museum och senare i riksantikvarieämbetets regi. Det väsentliga är dock att de under nästan hela denna period stått under ledning av en och samma person, Rune Ekre. Under hans tid har väsentliga delar av den borgerliga staden undersökts och stadens topografi, sociala struktur, kontakter etc har kunnat klarläggas. Det är inte sagt att många punkter på arkeologiska kartan alltid ger en rättvisande bild. Stockholm har ett arkeologiskt register, som är ett av de största i projektets rapportserie. Det ger en alltför positiv bild av situationen. Det något märkliga är att den första regelmässiga arkeologiska undersökningen som gjordes i Stockholm var Helgeandsholmsgrävningen 1978-1980 (Dahlbäck 1982). Det hindrar inte att det dessförinnan funnits en mycket medve- Undersökningssituationen Låt oss börja med de arkeologiska kartorna. Varje undersökning eller observation har ett nummer. Det betyder naturligtvis inte att punktema är likvärdiga. Det framgår redan av klassificeringen på kartan. Observationerna kan vara av mycket olika slag. Uppgifterna kan bygga på en tidningsnotis, men också på en arkiv~~eckning av en fackman. Källvärdet kan variera. Aven de som rubriceras som arkeologiska undersökningar kan naturligtvis skilja sig markant från varandra både i omfattning och kvalitet. Detta är måhända självklara påståenden. Intressanta blir de emellertid om man börjar se mönstren för de olika städerna. Om vi ser på den grupp av städer, där det arkeologiska materialet kan användas i en helhetsbeskrivning, observerar vi några intressanta skillnader. Lund har en mycket lång arkeologisk tradition. Staden är märklig genom sin konsekventa undersöknings- och observationspolitik sedan sekelskiftet genom personer som Georg Karlin, Ragnar Blomqvist och Anders W. Mårtensson. Karlins roll har Mårtensson redovisat i en uppsats för några år sedan (Mårtensson 1979). Karlin lade grunden för den topografiska forskningen i Lund. Blomqvist fortsatte i och för sig denna linje men blev nyskapande genom sitt sätt att bearbeta materialet och sätta in det i en historisk tolkning. Boken om 1000- 21 ten observationspolitik som framför allt Hans Hansson stod för och som resulterade i hans doktorsavhandling Stockholms stadsmurar (Hansson 1956). Den är grundläggande för den topografiska forskningen om Stockholms medeltid. Men hans insats har inte följts upp i den utsträckning som hade varit motiverat. På en punkt har emellertid Stockholm ett material som saknar motstycke, Visby undantaget, nämligen byggnaderna i Gamla Stan. Förutom de sammanställningar som ingår i stockholmsrapporten har hittills gjorts få försök att skaffa sig ett helhetsgrepp över den viktiga medeltida bebyggelsen. Det här var några exempel på orter där de arkeologiska kartorna är väl försedda med uppgifter om undersökningar. Vi skulle kunna fortsätta med exemplifieringar från en rad orter där materialet är mindre men relativt kvalificerat. Det kan vara värt att dra fram orter som Ystad, Vä, Åhus, Skara, Uppsala (även om situationen där är dubbeltydig), Enköping och Linköping för att ta några exempel. Genomgående för de flesta är emellertid att de äldre observationerna i huvudsak berör kyrkliga byggnader: kyrkor och kloster. Det är sådana byggnader som intresserat undersökarna. Detta är mycket tydligt i flera skånska städer somTrelleborg, Ystad och Helsing borg. Det är sent som de flesta börjar att intressera sig också för den profana borgarbebyggelsen. Situationen som den beskrivs ovan i Gamla Lödöse är mycket belysande på denna punkt. Det är därför intressant att finna att en konsthistoriker som Sixten Strömbom hade ett helt annat grepp när också han skulle utforska Nya Lödöse, en annan av Göteborgs föregångare. Han inriktade sig på att få ett helhetsgrepp över staden, där inte minst frågor kring stadsplan och bebyggelse stod i centrum för inriktningen av grävningen (Strömbom 1924). Denna grävning är viktig på ett annat sätt också. Den rörde en senmedeltida stad. Lödöse fick sina privilegier 1473. Frånsett Landskrona och NyVarberg fUUlS det mycket få av de senmedeltida städerna som fram till våra dagar intresserat arkeologerna. Det är i dessa städer vi finner de yerkligt få arkeologiska observationerna. Minst har Angelholm med inga observationer, därefter kommer Båsrad med två. Men dessa siffror är rätt ointressanta i sig själva. De observationer som finns från de flesta av dessa sena städer är överlag kvalitativt tämligen magra. Det är mycket svårt att göra något av dem. Det är därmed inte sagt att det bara är ointresse för dessa sena städer, som skapat denna situation. Det kan också hänga samman med att kulturlagerbildningen inte är särskilt stor. Genom att flera av dem ligger på grusåsar har inte organiskt material bevarats. De har därför helt enkelt varit svåra att bemästra tekniskt-arkeologiskt. För många av dessa städer gäller dessutom att exploateringen i stadskärnorna inte varit särskilt omfattande. Men trots allt torde en viktig förklaring vara att de inte uppfattats som angelägna i en bredare stadshistorisk forskning och/ eller att det skriftliga materialet ansetts tillräckligt när man kommit så långt fram i tiden. I det som skrivits har framskymtat de enskilda personernas roll för verksamheten. Det är kanske viktigt att påpeka detta att det är mera den enskilde intresserade som drivit fram verksamheten än institutionen Flera namn har nämnts. Många fler kommer fram om man läser rapporterna: Nils Sundqvist i Uppsala, John Fardelini Visby, Wilhelm Berg i Kungahälla, Anders Lindahl i Linköping och söderköping för att ta bara ett par exempel. En iakttagelse man då kan göra är att pionjärerna i de flesta fall är personer, som inte är yrkesarkeologer. Sixten Strömbom var konsthistoriker liksom Carl R af Ugglas. Wilhelm Berg kan sägas representera en viktig kategori inom den äldre medeltidsarkeologin, nämligen de som inte hade utgått från universiteten. Berg var tjänsteman vid Bergslagarnas järnväg. Till Göteborg kom han 1870 från Jönköping. Redan där hade han intresserat sig för arkeologi. Han hade bl a givit ut en skrift om Visingsös fornlämningar. I Göteborg kom han att spela en betydande roll i stadens kulturliv överhuvudtaget. Men det viktiga i detta sammanhang är naturligtvis den pionjärinsats han gjorde för Västsveriges medeltidsarkeologi. Hans första stora grävning var på Ragnhildsholmen vid Kungahälla 1881/82 följt bl a av undersökningar på platsen för det medeltida Kungahälla 1891/92. Hans intresse rörde i första hand monumentalbyggnaderna. Han ägnade kulturlagren i Kungahälla förströdda kommentarer i sin rapportering. Huvuduppgiften var undersökningen av Kastellekloster. Det som ändå är märkligt är hans sätt att utnyttja undersökningen i en historisk rekonstruktion (Berg 1883 och 1893). Den kan i och för sig diskuteras men arbetssättet är värt att observera. John Farde/in i Visby representerar en annan grupp amatörer, som gjort viktiga insatser men utan att göra egna undersökningar. Han var under 1920- och 1930-talen arbetsförman i stadens tjänst och gjorde i samband med schaktningar av olika slag inte minst ledningsgrävningar en mängd observationer som han nedtecknade. De utgör än i dag en betydande del av det arkeologiska registret för Visby (rapport 71). I den topografiska diskussionen i Visby har hans material spelat en viktig roll (Fritzell 1960, G.Andersson 1976, Westholm 1988). Han har inte varit ensam i de svenska städerna bland de tekniska verkens tjänstemän att göra sådana observationer även om ingen kan mäta sig med Fardelin i antalet uppgifter. Under projektets arbete har vi fått kontakt med flera sådana personer, som dock inte alltid tecknat ner sina uppgifter men som muntligen kunnat ge bidrag till de arkeologiska registren i rapporterna. 22 Utschaktningssituationen Om de arkeologiska kartorna kan sägas avspegla situationen när det gäller vilket material som fmns omhändertaget kan utschaktningskartorna i stället sägas visa vilka möjligheter som finns att öka vår kunskap genom nytt material. Några källkritiska kommentarer bör göras, innan de mera konkret redovisas. Kartorna får som tidigare nämnts (s.14) inte betraktas som exakta dokument. De är resultat av en översiktlig genomgång. I enskildheter kan de vara missvisande, eller rättare, sagt de kan inte ge den detaljerade bild som är nödvändig för en antikvarisk bedömning i det enskilda fallet. Däremot är materialet utmärkt när man vill skapa sig en översikt över utschaktningsläget i stort både när det gäller den enskilda staden och när det gäller jämförelser mellan olika städer. Det som slår en är den stora skillnaden mellan städerna. Den kan ofta förklaras med den expansionskraft respektive städer haft. Det är ofta större städer med ett starkt förändringstryck på den gamla stadskärnan som blivit särskilt illa åtgångna från arkeologisk synpunkt. Västerds är ett sådant exempel men också Uppsala hör till denna grupp städer. Oftast är det så att man inom den arkeologiska verksamheten inte haft en beredskap inför det som började hända i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. De stora förlustema gjordes troligen i det skedet. Samma förluster drabbade också vissa mindre städer som Skövde och Södertälje (fig. 7) där förändringsönskemålen fick dominera över bevaringsintressena. Det är uppenbart å andra sidan att bland de städer som klarat sig bäst befinner sig sådana, där förändringarna skett långsamt och där förnyelsen av stadskärnorna varit relativt måttliga och mera utsträckt i tid. Söderköping, Skänninge (fig. 8) och Sigtuna är goda exempel på denna situation. I deras fall representerar utschaktningskartan i betydande utsträckning också undersökningar. Detta är naturligtvis ett resultat av att medvetenhet funnits om dessa orters värde. Framtiden Det material som presenterats inom projektet skall ligga till grund för en fortsatt arkeologisk planering. Kan vi då göra någon slags sammanfattning av möjligheterna att utvinna arkeologisk kunskap i våra medeltida städer i framtiden? Lars Redin har gjort ett försök att karakterisera situationen i de mellansvenska städerna (rapport 19, s.16 f). Den klassificeringen skulle med några modifieringar också kunna användas för samtliga + SODERTAWE + l' ~ Fig. 7. Utschaktningar i Skänninge t o m 1983. Efter rapport 40, karta 7. Fig. 8. Utschaktningar i Södertälje t o m 1979. Efter rapport 15, karta 7. 23 medeltidsstäder inom nuvarande svenskt område. Med utgångspunkt från Redio s karakteristiker skulle städerna kunna placeras in på följande sätt. dessa och andra områden. Å andra sidan är utsiktem a mera ljusa när det gäller de arkeologiska insatserna i förhållande till andra problemområden." I den sistnämnda gruppen finns en rad viktiga städer: Malmö, Helsingborg, Jönköping, Nya Lödöse, Linköping, Stockholm och Uppsala . För dessa gäller att det också finns ett stort skriftli gt material och för några även byggnadsmaterial som tillsammans med det arkeologiska materialet kan ge goda möjligheter att beskriva medeltida förhållanden . För Stockholm är byggnaderna i Gamla stan utomordentligt viktiga i detta sammanhang. Det kan alltså konstateras att det fi nns inte så få orter som framstår som mycket centrala, därför att vi där på si kt kan få helhetsbeskrivningar på grundval av det arkeologiska materialet, att det finns en grupp, som kompletterad med annat material, på sikt kan ge relativt mycket, att det finns några få städer där vi klart kan säga att möjligheterna måste inriktas på detaljfrågor och det slutligen finns en stor grupp där vi fortfarande inte kan säga på vilken nivå materialet kan utnyttjas. En och annan av de städer som ingår i denna kan på sikt komma att motsvara kriterierna i grupp l. I det föregående har vissa förklaringar diskuterats till den situation som sammanfattas ovan. Ofta byggdes verksamheten upp utifrån ett lokalt intresse för det mesta bundet till en enda person. I vissa fall tog också en institution sitt ansvar. Men resurserna var små och något större stöd gavs knappast från centralt håll med undantag för några få orter, framför allt Sigtuna. När den stora bebyggelseexpansionen kom efter kriget och schaktningstekniken radikalt förändrades blev det också avbrott på flera håll där det funnits en undersökningstradition. Av förklarliga skäl fan ns inte beredskapen. Redin har gjort en belysande genomgång av hur de enskilda antikvarierna arbetade och vilken inriktning de hade (Redin 1982). Från slutet av 1960-talet blev man mera allmänt observant på vad som höll på att förloras. Undersökningsverksamheten vid riksantikvarieämbetet böljade att göra medeltidsgrävningar. Riksantikvarieämbetet startade i början av 1970-talet en arbetsgrupp för att göra en översikt över den stadsarkeologiska situationen (se ovan sid. 3). De regionala museerna tog också ett större ansvar, men fortfarande när projektet startade 1976 var osäkerheten stor. Sedan dess har betydligt fler städer dragits in i undersökningsverksamheten. Man kan konstatera att i huvudsak är samtliga medeltidsstäder nu bevakade. Riksantikvarieämbetets regionala undersökningskontor gör nu arkeologiska undersökningar i åtskill igt fler städer än man gjorde när projektet startade. Den bättre bevakningen bör således bl a ses i ljuset av att den regionala organisationen stärkts. Hit bör man räkna det utbyggda regionala museiväsendet, riksantikvarieämbetets decentraliserade undersökningsverksamhet och det faktum att besluten enligt fornminneslagen handläggs av respektive Grupp l "Den antikvariska bevakningen har givit ett omfattande och kvalificerat material, som är användbart med syftet att upprätta hypotetiska synteser. Ingrepp av typ utschaktning i sen tid har varit så begränsade att i stort sett intakta kulturlagersammanhang kan förväntas över hela det medeltida stadsområdet Höga förväntningar är m a o motiverade för möjligheten att på arkeologisk väg ge en mångsidig redovisning av den förindu striella stadsutvecklingen." Hit kan föras följande städer: Lund, Skanör, Falsterbo och Vä i Skåne, Gamla Lödöse, Skara, Kungahälla och Ny-Varber_g i Västsverige, Söderköping och Skänninge i Ostergötland, Sigtuna i Mälarområdet och Visby på Gotland. Grupp 2 "Det i dag tillgängliga arkeologiska materialet är litet och outvecklat. Dock pekar en inventering av utschaktningen på att det fortfarande existerar orörda kulturlager i en omfattning och med en sådan fördelning över stadsområdets förmodade utbredning, att en framtida kvalificerad arkeologisk behandling på ett avgörande sätt kan ge en nytt källmaterial kring den förindustriella stadsutvecklingen." I den här gruppen hamnar närmare hälften av städerna, vilket kanske framför allt visar att det är ett ganska grovt sätt att beskriva städernas arkeologiska situation. Bland dessa bör man dock dra fram några där det finns ett relativt stort material och där utschaktningssituationen är sådan att det framstår såsom betydligt klarare att c hanserna till helhetsbeskrivning på sikt borde vara bättre än för dem som i övrigt ingår i gruppen 2. Sådana städer är Halmstad, Landskrona, Nyköping, Tommarp, Ystad och Ahus. O Grupp 3 "Tillgängligt arkeologiskt material är litet och bristfälligt. Utschaktningen av medeltidsstadens centrala delar är av en sådan omfattning, att betydelsefulla avsnitt i sin he lhet är bona. Utsikterna att med hjälp av arkeologiskt material på ett sammanhållet sätt kunna ge någon helhetsbild är små." Som de svårast utschaktade framstår Växjö , Skövde, Södertälje och Västerds. Men detta innebär inte att det är omöjligt att på enskilda punkter få viktiga resu ltat såsom redan beskrivits. Grupp 4 "Det föreligger ett relativt omfattande arkeologiskt material, som utan tvekan berör centrala frågekom plex. Samtidigt har sentida ingrepp kraftigt begränsat möjligheterna att i framtiden ge nödvändiga kompletteringar, som kan utveckla kunskapen på 24 länsstyrelser sedan 1976. Ett annat viktigt drag i utvecklingen är den ökade professionalisering av verksamheten som onekligen skett under det senaste decenniet. Bland arkeologerna har utbildats en stor skara personer med mycket stor falterfarenhet, som i sig har bidragit till att öka utbytet från undersökningarna. Problemet i detta sammanhang kan vara de små institutioner som själva bedriver undersökningar men inte får så många uppdrag att en specialist kan hållas eller utbildas. Fördelen i detta fall, som måste vägas mot nackdelen, är närheten till orten, möjligheten att snabbt göra observationer vid mindre schaktningar samt över huvud taget kunskapen om de lokala förhållandena och den lokala historien. Medeltidsstadsprojektets rapporter har varit ytterligare en faktor som förbättrat situationen inom den stadsarkeologiska verksamheten, inte minst genom presentationen av det samlade material som finns för varje stad. Med bl a detta som underlag har också riksantikvarieämbetets centrala insatser ökats, t ex i kontakter med kommunerna. Detta har skett, som nämnts tidigare, genom möten direkt på platsen, men också i direkta policyuttalanden. Något som på sikt kan förändra undersökningsbilden, förutom byggkonjunkturerna, är de former för att bygga på kulturlager som tagits fram genom Sven-Erik Bjerkings studier (Bjerking 1981 och 1982, Bjerking m fl 1984). De kan få till konsekvens att undersökningarna kommer att minska. Det blir naturligtvis utomordentligt viktigt hur dessa grundläggningsmetoder praktiskt hanteras, så att vi inte igen hamnar i en ny utschaktningssituation utan att vi egentligen har varit medvetna om detta. Har situationen på den "markarkeologiska" sidan förbättrats betydligt, kan det fortfarande sättas vissa frågetecken för den byggnadsarkeologiska situationen. Expertis finns, men den är alltför fåtalig. Lars Redin har beskrivit situationen som den 1980 kunde uppfattas i Mellansverige. Där framgår klart att de möjligheter som det byggnadsarkeologiska materialet ger inte utnyttjats (rapport 19). Situationen håller dock på att ändra sig. I Anders Andrens avhandling om den medeltida danska stadsutvecklingen, som publicerades 1985, spelar kyrkorna en central roll som källmaterial (Andren 1985, se nedan s. 68). Kyrkobyggnadernas kältvärde också för stadens historia börjar bli mycket tydlig. Det är därför viktigt att på samma sätt som det "markarkeologiska" materialet tas till vara också relevanta byggnadsarkeologiska undersökningar görs. Det som komplicerar är förutom brist på personal de ekonomiska villkoren, eftersom krav på sådana undersökningar formellt inte kan ställas. En viktig förändring, där projektet förmodligen spelat en viss roll, är de krav som numera ställs på att undersökningarna skall vara målinriktade. Det innebär att inför undersökningar, som skall göras, måste målsättningarna preciseras. Omfattningen av grävningarna bestäms med utgångspunkt från dessa. Detta krav har också bidragit till att höja medvetenheten och kvaliten på undersökningarna. Noter l . Rapport i hänvisningar avser projektet Medeltidsstadens rapporter. Se litteraturrurteckningen under Medeltidsstaden. 2. Utredningen publicerades 1981. Översikter om stadsutvecklingen finns i SOU 1981:100, men materialet från projeklet användes inte. 3. Ansvarig institution för projektet är Museiverket, Helsingfors. Åborapporten har dock utarbetats och publicerats av Åbo landskapsmuseum som nummer 3 i samma serie. Det finska materialet utnyttjas i analysen nedan. 4. Originalregister och underlagskartorna till rapportema (1:2000) finns på riksantikvarieämbetet. Dessa ajourförs. Kopior av detta material fmns på resp. länsstyrelser. Inventeringskartorna i skala 1:400 eller 1:500 har distribuerats till länsstyrelserna. Dessa har i de flesta fall tagits om hand av de institutioner som har ansvar för den stadsarkeologiska verksamheten inom resp. områden. Undantag finns. 5. Förteckning över rapporter och rapportförfattare återfinns i bilaga. De orter som inventerats redovisas på fig. l. 25 DEN MEDELTIDA URBANISERINGEN - KRONOLOGISKA OCH REGIONALA PERSPEKTIV Bakgrund och frågeställningar Rubriken som är satt lovar egentligen för mycket. Urbaniseringen är ett mycket komplext fenomen i sig, samtidigt som det är ett slags yttre tecken på ett samhälles ekonomiska styrka och organisationsnivå. Det kan också vara ett uttryck för vissa maktcentras förmåga att hävda den politiska och administrativa kontrollen över ett område. Staden i sin högmedeltida utformning är således en komplicerad företeelse, som kräver en relativt utvecklad form av administration. I och genom staden utvecklas nya kontaktnät, impulser av olika slag förmedlas via staden och i staden utvecklas livsmiljöer, som är delvis ganska annorlunda än ute på landet. Staden blir mötesplatsen och förmedlaren. Men vi vet också att utvecklingen ser mycket olika ut från stad till stad och från region till region. Genom att studera skillnader och likheter mellan områden och enskilda städer kan vi också kanske säga något om förutsättningarna, på vilket sätt de är lika respektive skiljer sig. Vi kanske också kan säga något om vad som är generellt i stadsutvecklingen och vad som är speciellt. Detta är inte minst viktigt när vi skall ta ställning till vad som är betingat av lokala faktorer och vad som härrör från impulser och påverkan utifrån. Genom regionala studier bör det alltså vara möjligt att fånga upp både den lokala eller den regionala centralortsstrukturen och försök från centralt håll att i någon mening etablera nya system. I och för sig är det knappast nödvändigt att argumentera för ett sådant angreppssätt. Mycket av den forskning som t ex rör bebyggelsehistoria har sedan länge arbetat på detta sätt. Trots allt är det tveksamt om denna nivå funnits i den stadshistoriska forskni ngen. Den har rört sig med monografier av enskilda städer eller mycket generella perspektiv. En fingervisning att angreppssättet kan var fruktbart är de observationer som gjordes i uppsatsen Städer i öst och väst (Andersson 1982, även rapport 34). Där jämförs stadsutvecklingen i Östoch Västsverige. D.~rvid kunde väsentliga skillnader konstateras. I Ostsverige, framför allt Mälarområdet, var ett stadsväsen i stort sett etablerat omkring 1300. Den stora expansionen ägde rum på 1200-talet. Stadsväsendet inom nuvarande Västsverige, under medeltiden delat på tre länder, visar en helt annan utveckling. Det tillkommer sent frånsett några få mycket tidiga orter. I vissa delar av Västsverige är stadsväsendet instabilt. Den institutionella strukturen är svag. Det är först under 1600- talet som situationen stabiliserar sig. Vi återkommer till detta senare. Sedan den uppsatsen skrevs har projektet arbetat sig igenom samtliga medeltida städer inom det nuvarande Sverige. Därtill kommer att också de finska städerna inventerats och analyserats på samma sätt. Det finns alltså nu möjligheter att få en översikt över hela det medeltida svenska området jämte de delar av det nuvarande Sverige som under medeltiden hörde till Danmark (Skåne, Halland och Blekinge) och Norge (Bohuslän). När det gäller de som låg inom danskt medeltida område har Anders Andren i sin avhandling från 1985 Den urbana scenen diskuterat den medeltida urbaniseringsprocessen. Genom att han bl a sätter in städerna i Skåne, Blekinge och Halland i sitt danska sammanhang blir perspektivet något annorlunda än i den här översikten. Han bygger delvis också på projektets material men diskuterar urbaniseringen i det medeltida Danmark mera djupgående och från andra utgångspunkter än vad som görs här. De något olika tolkningsramarna som Andrens skrift och den här framställningen representerar är värda att notera men kan kanske också uppfattas som kompletterande varandra (Andren 1985, jfr Andersson 1986). Denna sammanställning skall gå vidare utefter de linjer som lades i den nämnda uppsatsen (Andersson 1982) men kanske också föra diskussionen vidare på några punkter och också vinkla den på något annorlunda sätt. Avsikten med studien är således att försöka precisera urbaniseringsförloppet inom det angivna området från kronologiska och regionala synpunkter. För det andra skall den institutionella utbyggnaden sammanfattas eftersom den kan sägas vara ett uttryck för ortens stabilitet och dess centralitet För det tredje är avsikten att studera vilka förutsättningar som har gällt för respektive regioner och för de enskilda städerna. I denna diskussion kommer framför allt frågor kring kontinuitet och diskominui te t att belysas. Men i detta sammanhang måste en väsentlig inskränkning göras. För att ge en allsidig bild av urbaniseringen borde studien omfatta hela skalan av orter som i någon mening var centralorter och tätorter. Det gör den inte. Utgångspunkten är de orter som projektet Medeltidsstaden har behandlat. Det är således de orter som i formell mening blev städer under hög- och senmedeltid. I projektets program, såsom tidigare nämnts, sågs emellertid detta, även om det fanns invändningar mot avgränsningen, inte som en brist. "Genom au studera denna relativt klart definierbara grupp erhålls ur vetenskaplig synpunkt en viktig utgångspunkt för bedömning av andra orter. Till detta kommer att detfinns möjlighet att bland dessa städer ocksåfölja utvecklingen före den tidpunkt de erhåller juridisk status av stad" (rapport l s 16). Problemet ligger framför allt under sen förhistorisk tid och äldre medeltid. Men även här kan man 26 enligt min mening använda den valda gruppen som ett slags indikeringssystem eftersom flera av orterna i någon mening kan följas bakåt in i denna period. Framställningen kommer alltså i första delen att koncentrera sig på de städer som de svenska och finska projekten arbetat med. Vilka de är framgår av fig.1. Det finns emellertid anledning att i en mera sammanfattande avsnitt antyda ett mera brett perspektiv där också andra centralorter och tätorter dras in. Men först skall dock några kommentarer göras kring källmaterialet. Materialet Presentationen och diskussionen kommer att i huvudsak byggas på det material som presenteras i respektive stadsrapporter. Det är då viktigt att påminna om ett par förutsättningar. Det primära har varit att göra sammanställningar av det befintliga arkeologiska materialet. Beträffande andra data har projektet i stor utsträckning förlitat sig på den tryckta stadshistoriska litteraturen. Detta innebär att underlaget i mycket stor utsträckning visar en aktuell forskningssituation. Beträffande materialets kvalitet och bärighet bör man därför göra några kommentarer. Det arkeologiska materialet varierar mycket från ort till ort, som redan kunnat konstateras i ett tidigare avsnitt (s.l7 ff). Det innebär att för vissa orter är det arkeologiska materialet mycket väl ägnat att utnyttjas som en helt oberoende källa och med stor tyngd. I andra fall är undersökningsituationen betydligt sämre och ibland nästan lika med noll. I den mån utschaktningssituationen inte är alltför dålig innebär detta naturligtvis att nytt material kan komma fram som förändrar och förbättrar underlagsmaterialet. Som vi tidigare nämnt är den arkeologiska situationen sämst när det gäller de yngre och mindre städerna. Detta innebär naturligtvis en osäkerhet i bedömningen av bärigheten i de resultat som presenteras framför allt när det gäller dessa orter. För de flesta högmedeltida städerna gäller att det fi nns goda stadshistoriker, där det finns en tämligen komplett redovisning av det skriftliga källmaterial som finns bevarat. Inte minst är detta fallet i Öst- och Mellansverige. Dänned inte sagt att det inte skulle kunna gå att finna nytt material. Detta torde dock för de äldre perioderna bli tämligen marginellt. Det kan främst gäl la notiser som finns i urkunder utanför landet och som på olika sätt inte varit tillgängliga när monografierna skrevs. För de städer som inte har en kvalificerad monografi kan luckorna i det redovisade skriftliga materialet vara större. Också här tycks detta framför allt gälla de senmedeltida och mindre städerna (Andren 1985). Överhuvudtaget gäller att det krävs en omfattande genomgång av skriftligt material som ännu Vissa grundläggande ställningstaganden i beskrivningen av städerna måste först presenteras. Till grund ligger det sätt att arbeta med kriterier som tagits upp i flera sammanhang (Andersson 1971, 1972, rapport l, Andersson 1977, även rapport 7). Med utgångspunkt från forskare som H.Ammann, C. Haase och H. Stoob (Ammann 1954, Haase 1960, Stoob 1956) formulerades ett beskrivningssystem i vilket ingick ett antal kriterier som på olika sätt kunde visa på att en ort höll på att bli urbaniserad. Kriteriern a var uppdelade i följande tre grupper: Medfunktionella kriterier avses sådana som beskriver en orts förhållande till dess omland och andra orter. Med dessa kriteriers hjälp beskriver man således orterna som delar i ett rumsligt system. Med topografiska kriterier avses sådana som gör det möjligt att beskriva ortens morfologi eller, något enklare uttryckt, den bild som bebyggelse och bebyggelseplaner ger. De inre rättsligt-administrativa kriterierna visar ortens egen juridiska ställning: stadspriv ilegier, stadslag, råd, borgmästare, eget sigill etc. Genom de funktionella kriterierna kan man spåra i vilken utsträckning orten varit en centralort, genom de topografiska om orten varit en tätort eller inte och genom de rättsligt-administrativa om orten varit stad i formell rättslig mening (Andersson, H 1971, 1972). Gränserna mellan de olika typerna kan bli flytande och de olika kriterierna kan placeras något olika beroende på vilken tonvikt man lägger på de olika aspekterna, som ingår i de företeelser som ligger till grund för resp kriterier. Ett system av denna art gör det emellertid betydligt lättare att karakterisera och järnföra orterna. Denna uppdelning rymmer dock inte alla aspekter. Det kan t ex vara svårt att under rubriker få in strukturella förhållanden eller ortens inre uppbyggnad, som inte direkt kan föras till topografi eller juridiska förhållanden, t ex social struktur. Därför har den tredje gruppen med de inre rättsligtadministrativa kriterierna utökats att omfatta inre strukturella förhållanden överhuvudtaget. Det är diskutabelt om inte också de topografiska kriterieringen gjort för att ge fyllig bild av stadsväsendets utveckling under senmedeltiden. Detta innebär alltså att på sikt kornmer bilden att nyanseras framför allt när det gäller den enskilda orten. Den kommer att kunna bli fylligare. I vissa avseenden kommer den också att förändras. Men ändå måste materialet i sin helhet anses vara sådant att det är möjligt att genom sammanställningar studera de stora tendenserna och på grundval av detta teckna en preliminär bild av stadsutvecklingen inom undersökningsområdet. Defini tionsfrågor 27 na också hör hit, men av praktiska skäl behandlas de för sig, även om det självfallet förekommer en interaktion framför allt med sociala strukturella förhållanden. Urbanisering är ett begrepp som används i denna rapport, trots att dess tillämplighet för medeltida förhållanden har ifrågasatts (Fritz 1976 s 203 f).Sedan begreppet började användas också för den medeltida skandinaviska stadsutvecklingen (Andersson 1971, 1972) har det blivit allmänt vedertaget. Urbanisering kan definieras som den sammanflyttning av människor som sker vid vissa orter med åtföljande bebyggelseförtätningar och framväxt av differentierade verksamheter. Det har i första hand använts om den moderna staden. Men det bör också vara möjligt att använda for den tidigaste fasen av stadsväsendets framväxt. Detta innebär att tätorter i enlighet med terminologin ovan, som kan uppvisa centrala funktioner och differentierade verksamheter, skulle kunna betecknas som urbaniserade. (Andersson 1977 s 92, rapport 7 s 6). Knut Helle har menat att det räcker att operera med strukturella (= de topografiska och de inre rättsligt-administrativa kriterierna ovan) ochfunktionella kriterier. I sak betyder det, såvitt kan bedömas, inte någon skillnad. Tankemässigt är det dock tydligare att dela upp i de tre grupper som redovistas ovan. Det bör nämligen vara så att en juridisk särmarkering av en ort dock ger den en speciell ställning, det må vara att det kan vara en bekräftelse på en uppnådd position eller att det är en "ny" ort. Det ger en möjlighet att hantera och rättsligt hävda en speciell position med särskilda privilegier. Man skulle också kunna säga att detta senare markerar privilegiegivarens syn på orten, vilket ingalunda är ointressant. I vår diskussion nedan blir denna synpunkt av viss betydelse. Det som kanske för konsekvenserna är mer väsentligt är Helles diskussion av begreppet stad. Han invänder mot att använda detta enbart om den högmedeltida staden med formell rätt. Han menar att för varje tid kan själva stadsbegreppet variera, men det gemensamma är att den täta bebyggelsestrukturen och de centrumfunk-tioner som utövas från orten. Genom de juridiska byarna når vi bara en del av denna process, menar Helle (Helle i rapport 18 s. 16 ff). Det väsentliga i detta är att själva urbaniseringsprocessen är betydligt bredare än vad ett formellt stadsbegrepp innefattar. Det är som framgår inte någon motsats mot vad som hävdas ovan. Ordet stad har i min begreppsapparat använts om stad i rättsligt formell mening och då blir det naturligtvis enbart de högmedeltida städerna som innefattas. Men att det finns anledning att skilja ut de orter som både har centrumsfunktioner och tätbebyggelse som en särskild grupp är naturligtvis korrekt. Dessa är också självklart ett led i en urbaniseringsprocess. Erik Cinthio har delat upp de orter vi har att göra med i köpingar, tidigmedeltida städer och rådstäder (Cinthio 1982). Det löser den terminologiska frågan - i någon mån - for perioden före rådsstadens men täcker ändå inte in hela verkligheten. I min framställning kommer jag som utgångspunkt i alla fall före ca 1200 använda begreppet tidigmedeltida stad för de orter där såväl klara centrumfunktioner som permanent tätbebyggelse kan påvisas och/eller där den samtida terminologin visar att man har kallat orten stad. För högmedeltida och senmedeltida tillkommer också den rättsliga aspekten. Det innebär att begreppet stad har en gemensam minsta nämnare över hela perioden men att det i övrigt kan variera (Jfr Haase 1960). Det bör tilläggas att Andren definierar städer som fiskalt avgränsade tätorter. Eftersom den särskilda tomtskatten som kallas midsommargäld, omtalas under 1085 kan hans definition utnyttjas även för tidigmedeltida städer i Danmark (Andren 1985 s 13). Oavsett hur man nu vill benämna de studerade objekten, är det i alla fall väsentligt att försöka fastlägga, när kriterierna kan beläggas. Men det räcker knappast. Det är nödvändigt att nyansera detta grova sätt att beskriva. På ett ytligt plan kan vissa företeelser synas vara identiska utan att dock egentligen vara det. Handel och hantverk kan ha olika karaktär och organisationsform under olika tider. Kyrkliga anläggningar kan ha olika innebörd under olika tider. Vi har därför all anledning att vara uppmärksamma på tecken som tyder på förändringar och kontinuitetsbrott. Här kan ank~ytas till den diskussion som Erik Cinthio startat. A ven om tätortsbebyggelse och centralortskaraktär kan konstateras kan det i orternas inre struktur finnas fundamentala skillnader mellan olika perioder, som kan visa på ett förändrat innehåll i stadsbegreppet Det är väsentligt att detta beaktas i forskningen (Cinthio 1972, 197 5, 1982; jfr även Andren 1985 s 16 ff). Detta ger också möjlighet att återkoppla till den mera teoretiska diskussion som förts ovan om stadsbegreppet De enskilda städerna i sina regionala sammanhang Regionindelning Det är problematiskt att göra en regionindelning som är relevant för olika tider. Därtill kommer att, såsom tidigare nämnts, det undersökta området under medeltiden var delat på tre länder, Sverige, Danmark och Norge. Som huvudprincip för grupperingen (fig. 9) av städerna har valts landskapet med vissa undantag. Landskapsindelningen har haft viss relevans under medeltiden. Geografiskt bildar de oftast en relativt naturlig enhet. Ett stort undantag har gjorts, nämligen områdena kring Mälaren. Här är den stora insjön en förenande länk mellan de landskap 28 -v r 'Y/ l \ l ,- /'"" ,_ J l l 1 l \ BOHUSLÄN 29 Kungohällo 30 Marstrand 31 Uddevalla SMÅLAND 32 Eksjö 33 Jönköping 34 Kolmor 35 Vimmerby 36 Gomleby- Västervik 3 7 Västervik 38 Växsjö VÄSTERGOTUNI 41 Hjo 42 lidköping 43 Gamla Lödöse 44 Nya lödöse 45 Sl-talet enbart eller om bebyggelsen kan föras tillbaka till 1000-talet. Hans hypotetiska beskrivning av utvecklingen, där han tror på någon fonn av bosättning under tidigt 1000-tal, vilken relativt snart och till stor del med kyrkans hjälp kom att utvecklas till en centralort, ger rimligen den bild man nu kan ha om Skara. Den kyrkliga strukturen var välutbyggd. I Skara fann s i mitten av 1100-talet i varje fall tre kyrkor, däribland domkyrkan, som dateras senast 1065. I staden är både dominikaner och franciskaner representerade, från 1234 resp 1242. Därtill kommer hospital, nämnt f g 1281, infinnaria från början av 1300-talet och helgeandshus från 1400-talet. Allt detta markerar en ovanligt stark kyrklig närvaro. Den kungliga närvaron i staden demonstreras av borgen Gälakvist Den nämns första gången 1272 och sista gången i ETikskrönikan för händelser, som utspelas 1318. Den efterträds av Axvalla hus. Det råder alltså ingen tvekan om att kyrklig och världslig makt var väl företrädd i Skara fram till början av 1300-talet. Falköping (rapport 27, Henrik Klackenberg) kan också tidigt konstateras vara en centralort. Den stora kyrkan, helgad åt S:t Olof, byggd under 1100-talet skulle kunna vara ett indicium på detta. Denna ställning befästs under senare delen av 1200-talet genom att biskopen i Skara tog staden under sitt beskydd. Ortens karaktär är fortfarande dock oklar utöver att den måste ha haft en betydelse som kyrklig centralort kopplad till en marknadsplats. De första klara stad skriterierna kan påvisas kring 1400. Kyrkobyggnaden är när det gäller Falköping ett väsentligt källmaterial för att belysa ortens utveckling. Däremot finns ännu inget arkeologiskt material som är möjligt att använda. Också Skövde (rapport 28, Henrik Klackenberg) ger i vissa stycken en liknande bild, även om uppgifterna om stadsbildningen är ännu senare. Kyrkan kan här liksom i Skövde vara ett viktigt källmaterial. Sannolikt redan före 1200-talets mitt har en tämligen stor kyrka uppförts. Den skiljer sig till sin storlek klart ut från kyrkorna i omgivningen. Skövde är troligen, såsom rapportförfattaren konstaterar, redan då en ort av högre dignitet än en ordinär kyrkby. Troligen har vi också här en utveck- Det medeltida Sverige VÄSTERGÖTLAND En redovisning av de västgötska städerna börjar lämpligen med Gamla Lödöse och Skara. De skiljer sig markant ut från de övriga städerna. De är de äldsta (fig.l5). De har den mest utbyggda institutionella strukturen (tab.5, appendix ). En utgångspunkt för diskussion av Gamla Lödöses(rapport 21, Kristina Carlsson - Rune Ekre) tidigaste historia har varit de tre kyrkorna S:t Peder, S:t Olof och den okända under dominikanerkyrkan,den äldsta myntningen och kastalen, borgen. Kyrkorna är i större eller mindre utsträckning arkeologiskt undersökta och daterade på grundval av de observationer som då gjorts. Myntningen är också arkeologiskt belagd. Kastalen nämns som förstörd 1227. Dess tillkomst har man velat knyta till Knut Eriksson. Något arkeologiskt material för datering finn s inte. Allt detta sammantaget tyder på en tämligen utvecklad ort redan under 1100-talet. Det finn s klara indikationer på urbanisering redan vid denna tidpunkt. Som framgår av lödöserapporten finn s emellertid arkeologiskt material, som visar på en bosättning som sträcker sig längre tillbaka, ner i 1000-talet. Om dess karaktär uttalar sig Rune Ekre, som skrivit det aktuella avsnittet i rapporten, med stor försiktighet. Han konstaterar, att materialet talar för en tidig bosättning med viss handelsaktivitet (s. 87). På grund av landhöjningssituationen finns emellertid en gräns bakåt i tiden för möjligheterna att bosätta sig på området. Ekre menar att före 1000-talet har i varje fall inte någon nämnvärd bebyggelse varit möjlig inom det blivande stadsområdet Detta skulle alltså tyda på en bebyggelse i Lödöse, som längst kan gå tillbaka till l 000-talet. Dess äldsta karaktär är ännu oklar men att där bedrivits någon form av handelsaktivitet tycks vara fallet. Platsen har därmed skiljt ut sig från det agrara samhället. Under 1100-talet har samhället utvec klat sig så att vi bör kunna tala om en urbanisering i den mening vi använt oss av begreppet tidigare. En annan intressant iakttagelse, som framkommer i rapporten, är att man i byggnadslämningarna på flera ställen kunnat konstatera ett relativt tidigt brott i planläggningen, som Ekre förl ägger till 1200-talets första del (s 78). En mer exakt datering får anstå till dess fyndmaterialet bearbetats. Ytterligare ett viktigt påpekande bör göras. Det finns ingenting ännu som kan knyta Lödöse till någon äldre centralortsfunktion. Någon kontinuitet 43 VÄSTERGÖTLAND 1000 l 1100 l 1200 1300 l 1400 l 1500 l SKARA GAMLA LÖDÖSE BOG ESUND FALKÖPING SKÖVDE HJO LIDKÖPING NYA LÖDÖSE CNK ---------------l ------------ l KKK CBg l KK K Bg NKKK NC KC K (K) N l (K) l l NI NIK NI c Fig. 16. Urbaniseringskronologi för Västergötland. För teckenförklaring och anmärkningar se fig. 11 ling, som gynnas av biskopens beskydd av helgonet, i detta fall S:t Elin, tydligt manifesterad i slutet av 1200-talet i kombination med en marknadsplats. Det är oklart om här funnits en fast bosättning av urban karaktär före 1400-talet. Boge~und (rapport 42, Henrik Klackenberg) ligger i Atrans dalgång vid norra änden av Åsunden. Dalgången har sedan tidig förhistorisk tid haft stor betydelse inte minst för kommunikationerna mellan Västergötland och Halland. Stadens datering har varit föremål för stor osäkerhet. Namnet förekommer första gången i Erikskrönikan, nedtecknad senast 1355, om händelser 1307. 1371 behandlas Bogesund som en separat enhet och 1385 nämns en sadelmakare i Bogesund. Någon gång före 1471 finns ett stadens sigill. Rapportförfattaren anser att uppgiften 1371 inte kan tolkas som något annat än att Bogesund då var en administrativ enhet som var något annat än en kyrksocken. Denna administrativa särställning kan enligt författaren innebära, att det rör sig om en stadsbildning. Han ser staden som en förmedlare av skogsbygdens animalieprodukter till exporthamnar eller konsumtionscentra, samtidigt som staden kunde förmedla varor till den omgivande bygden utifrån. S tadens tillkomst vill författaren inte koppla till kronan utan till en enskild släktkrets, nämligen till Udd Matssons. Staden skulle då möjligen kunna jämföras med Ny-Varberg eller Ny-Falkenberg (s. 26 ff; ovan s.15 f). Lidköping (rapport 33, Henrik Klackenberg) får stadsprivilegier 1446. De arkeologiska belägg som hittills tagits fram motsäger inte detta. De kan stödja sig på dendrokronologiska dateringar. Några har Klackenberg redovisat i rapporten (s 43 ff). I kvarteret Gästgivaren finns tre sådana dateringar (1442, 1472 och 1476). 1983 gjordes en under- sökning i ett kvarter omedelbart ~orr om kyrkan, alltså ett mycket centralt kvarter. Over ett understa tunt lager sandig kultwjord utan bebyggelselämningar men med indikationer på verksamhet i närheten kom ett lager med bebyggelselämningar. En brunn l.cunde dendrokronologiskt bestämmas till1471 och från en byggnad fick man ett par stockar daterade till 1489 (Svedberg 1983-84 s 281 ff). Det förefaller heller inte möjligt att datera kyrkan så mycket annorlunda. Det material som nu finns talar således för att staden Lidköping tillkom vid mitten av 1400-talet. Det blev en utpräglat ekonomisk centralort. Klackenberg har velat koppla stadens tillkomst med utvecklingen av värmlandsjärnmalmen. Han har formulerat situationen så här: "Lidköpings uppkomst under förra hälften av 1400-ta/et och dess snabba tillväxt under detta och följande sekel grundade sig på handel mellan ett agrart överskottsområde - Lidans vattensystem, Kållands och Kinne härader samt Dalsland - ett agrart underskottsområde med bergs- och skogsproduk~~r- Värmland och via Gamla och Nya Lödöse, Alvsborg och Uddevalla en exportmarknad i Västeuropa." (s 48). Hjo (rapport 35, Henrik Klackenberg) vid Vättern tillhör som stad uppenbarligen också 1400talet. Det äldsta bebyggelsespåret är en romansk kyrka, som tidigare fanns på platsen. 1327 nämns namnet Hjo för första gången, men det är först 1413 som Hjo omtalas som stad. Något arkeologiskt material som stödjer detta eller motsäger detta finns inte. En grundläggande förutsättning för staden är det centrala läget framför allt från kommunikationssynpunkt Klackenberg vill koppla själva urbaniseringen till tillkomsten av Vadstena kloster, som fick stora egendomar i Västergötland (s. 22 ff). Den yngsta av de västgötska medeltidsstäderna 44 men samtidigt en av de mest betydande är Nya Lödöse (rapport 60, Anna Järpe). Staden fick sina privilegier 1473. Den kom att överta Gamla Lödöses funktioner i flera avseenden. Framför allt kom den att bli en central plats för den svenska internationella handeln västerut. Det finns ingenting i det arkeologiska materialet som tyder på att inom området för staden skulle ha funnits en äldre bebyggelse. Namnen på de byar som fick släppa till mark för staden är f ö kända: Kvi berg och Härlanda. Nya Lödöse är alltså klart anlagd på platsen vid Säveåns mynning. Från centralortssynpunkt förefaller den också vara en nybildning. Alvsborgs slott ligger flera km härifrån. Någon administrativ central funktion fick inte staden, vare sig världslig eller kyrklig. Den förblev en renodlad ekonomisk centralort. Försök gjordes ~v Gustav Vasa att flytta staden och knyta den till Alvsborg 1545 men redan första året i nordiska sjuårskriget 1563 brändes Alvsborgsstaden och invånarna föredrog att återvända till Nya Lödöse. Tillkomsten av Nya Lödöse kan både ses som en åtgärd att undvika de hinder som norrmännens tullar vid Bohus kunde innebära och som ett resultat av en omläggning av jordbruksproduktionen mot animalieproduktion. I detta avseende hade uppenbarligen de södra delarna av Västergötland blivit viktigare än tidigare. Ett viktigt skäl var också att koncentrera handeln med boskap från södra Västergötland till den svenska staden Nya Lödöse i stället för att den drevs till det danska Halland och försåldes i dess städer. SMÅLAND De småländska städernas kronologi förefaller att relativt väl kunna fastställas (fig 6). Den äldsta staden är uppenbart Kalmar (rapport 61, Dagmar Selling). Under senare år har pågått en diskussion om dess ålder Nils Blomkvist har diskuterat om inte staden är yngre än vad den äldre forskningen ansett den vara. Enligt honom kan man inte tala om någon centralort här förrän efter 1200. Som stad kan den beläggas först i början på 1230-talet. Blomkvist anser att en mycket viktig period för stadens urbanisering är 1225-1250. Något har funnits tidigare, kanske en handelsplats vid kastalen. Blomkvist menar att man inte kan föra ortens egentliga ålder längre tillbaka än ca 1200. Detta stöds för övrigt av det arkeologiska material som finns och som Dagmar Selling sammanfattat (Blomkvist 1979a, s. 216 ff; Selling 1979, s. 366, rapport 61). I en posthum skrift har Martin Olsson opponerat mot Nils Blomqvists datering. Han håller därvid fast vid att Kalmar går tillbaka till vikinga- tiden eller åtminstone 1100-talets början (Olsson 1983, l ff). Så länge som det inte finns något arkeologiskt material som motsäger Blomkvist har vi anledning att ta fasta på hans datering. Kalmar skall också ses mot bakgrun<;J; av den ortsstruktur som fanns i området och på Oland, som behandlats i Kalmar stads historia och av Blomqvist också i Eketorppublikationen (Hagberg 1979, Selling 1979, Blomqvist 1979 b). I Kalmar finns under stadens äldsta skede en församlingskyrka: S :t Nicolai. Därtill kommer före 1300 två kloster. Denna struktur kompletteras senare med ytterligare ett par kyrkor och några sociala institutioner under 1300- och 1400-talen. Landets äldsta bevarade privilegier har Jönköping (rapport 58, Tomas Areslätt) som fick dem för jämnt 700 år sedan, 1284. Den blev uppenbart snabbt eller hade möjligen i någon mening redan varit en centralort. Staden förlades på en plats som var ett viktigt vägmöte dels för den trafik som kom söderifrån och gick vidare över Vättern, dels den väst-östliga landtrafiken. Platsen var redan 1220 en viktig anhalt på Eriksgatan. 1278 omtalas en borganläggning som var centrum i ett slottslän. Sex år senare kom de privilegier som redan nämnts. De var utfärdade av Magnus Ladulås med starka intressen bl a på Visingsö. Redan året innan grunda- SMÅLAND 1000 l 1100 l 1200 l 1300 l 1400 l 1500 l KALMAR GAMLEBY/VÄSTERVIK JÖNKÖP ING VÄXJÖ VIMMERBY EKSJÖ VÄSTERVIK ~-K B g l K KK Bg _l----------------------------~ ___________________(!)__l;..__ _ _ _ _ _ _ _ _....j K ----------------------~ K l ----------------~ l Fig. 17. Urbaniseringskronologi för Småland. För teckenförklaring och anmärkningar se fig. 11 45 Gudhem ..~· ....,.·· ····· V ä t t e r n.. i \ :.. HA~TH9LM~N '; . : .. j ..:..· t •• eFÄ"lKÖPING Lysmg 1 Göstring\ ! e~~\~a~t:fta ··... ' ·····f Kind} fMo \.. .\ Albo ·· .. EKSJÖ - Stad Mo-Härad N j u d u n g- Folkland -Riksgräns -· - ·-Gräns för annat större område ........ Häradsgräns - - landskapsgräns ·· ·~··, Fig. 18. Småland under medeltiden. Efter Atlas över Sverige nr 133-134 des franciskanklostret. 1288 omtalas råd. Någon kyrka nämns inte förrän i mitten av 1300-talet. Men det finns anledning att tro att den uppfördes vid tiden för stadens tillkomst. Det är en Nicolaikyrka. Den skulle då bl a vara samtida med Nicolaikyrkan i örebro. Jönköping har alltså snabbt utvecklat sig till en av de mera betydande inlandsstädema. Det arkeologiska materialet från denna tidiga period är mycket fattigt. En stenhusbyggnad har daterat till ungefår 1300-talets första hälft. Det finns en myntskatt från första hälften av 1300-talet (s. 91 , s. 52 SR 37). Rapportförfattaren konstaterar att det arkeologiska materialet i huvudsak visar på en tätort under 1400- och 1500-talen (s. 78 f). Om Kalmar och Jönköping är relativt väl kända är materialet desto mindre när det gäller Gamlebyt 46 Västervik (rapport 68, Margareta Hasselmo-Joban Sandell), som kom att efterträdas av Västervik som stad, men i vissa avseenden behöll sin centrala funktion bl a som tingsplats. GamlebyNästervik nämns första gången som villa forensis 1275. Magnus Ladulås utvidgar då domkapitlet i Linköping med ett nytt kanonikat under vilket kyrkan i GanilebyNästervik skall läggas. Kungen hade patronats- rätten. I notiser under 1300-talet skymtar invånare i Gamleby. I bötjan av 1400-talet görs uppenbarligen flera försök att flytta staden ner till platsen för nuvarande Västervik (rapport 68, Margareta Hasselmo-Joban Sandel!). Närheten till havet och borgen Stäkeholm gjorde dock att det var svårt att leva ostört där. 1433 får man emellertid privilegier för en stad på den nya platsen och drygt ett decennium senare,1445, nämns borgmästare för första gången i Ny-Västervik. Som framgår av rapporten är Gamle by en naturlig centralpunkt för Tjust. Den är tidigt en villa jorens is, men utvecklar sig inte. Den är på detta sätt nästan ett undantag bland 1200-talsstäderna. Det arkeologiska materialet är nästan obefintligt förutom en ruin av kyrkan. Den hjälper oss inte att fånga karaktären på den tidiga bosättningen här. Den första växjöbiskopen nämns redan på 1170talet.Växjö (rapport 46, Eva Åhman) som stad kan dock inte beläggas förrän 1342. Eva Åhman påpekar i sin rapport att ett helgeandshus nämnt 1318 tyder på att en urbanisering kan ha varit på gång. För övrigt har verksamheten vid domkyrkan förmodligen krävt så pass mycket personal och hantverkare att en viss tätbebyggelse i alla fall måste antas. Det är emellertid också ett märkligt faktum att franciskanerna kom sent till Växjö. Inte förrän i slutet av 1400-talet har klostret kommit till. För att vara en stiftsstad är detta mycket sent. Det kan ju också säga något om stadens storlek. Växjö har i alla fall varit en central plats i Värend långt före urbaniseringskriterier kan påvisas. Något efter Växjö kan också Vimmerby (rapport 55, Eva Åhman) uppvisa stadskriterier. Kyrkan har emellertid funnits långt tidigare. Den kan bl a genom dopfunt beläggas vid mitten av 1200-talet. Vad som händer kring 1350 i Vimmerby när de första beläggen på stad kommer vet man knappast. Det arkeologiska materialet är nästan obefintligt och det skriftliga inte stort bättre, men läget i anslutning till kommunikationsleder har anförts som en bakgrund till Vimmerby liksom boskapshandeln. Eksjö (rapport 65, Linnea Varenius) nämns första gången som stad omkring 1400. Som centralort har platsen dock fungerat tidigare, bl a som tingsplats. Den fanns också som socken. Också här har kommunikationsläget angetts som orsak för tillkomsten. Till och med det exakta läget för staden har varit under diskussion men rapporten synes kunna fastställa detta med betydande säkerhet (s. 45). När man ser på de småländska städerna och deras tillkomst skulle man vilja anta att städer som K almar och Jönköping är relativt kraftfulla nygrundningar, där i varje fall Jänköping ansluter till en äldre centralortsstruktur. Båda bryter emellertid sig ur en äldre sockenstruktur. Detta gäller däremot inte Vimmerby och Eksjö, där man kan förmoda att samhällena utvecklar sig kring gamla sockencentra. Växjö växer fram kring det centrum som inte minst biskopssätet medverkat till att utveckla. Gamleby skulle till sin funktion kunna jämföras med Kalmar men fått svårt att hävda sig. Den kyrkliga strukturen framgår av tab. 6, appendix. Tre städer framstår där särskilt tydligt: Kalmar, Jönköping och Växjö. ÖSTERGÖTLAND OCH SÖDRA SÖDERMANLAND Vi når nu in i det östsvenska området med många tidiga städer (fig. 20) och också många med betydande institutionell styrka (tab.7, appendix).3 Linköping (rapport 66, Birgitta Broberg) är den som nämns tidigast. Det sker då platsen omtalas som biskopsort i den s k florenslistan omkring 1120. Domkyrkan dateras i sin äldsta utformning till 11 00-talets första hälft. Ett enstaka fynd av fragment av en tidig stenkista, en s k eskilstunakista, vanligen daterade till 1000/1100-tal är för lite för att hävda en äldre datering. Däremot finns desto fler lämningar av sådana kistor vid Linköpings andra kyrka, S:t Lars. Den äldsta kyrkan på den platsen bör därför dateras till 1000-tal. De första direkta arkeologiska beläggen på kyrkobyggnader tillhör för domkyrkan, S:t Per, första hälften av 1100-talet och för S:t Lars 1170- eller 1180-talen, dvs den kyrka som biskop Kol skall ha invigt då. Medan den förra kyrkan, den första domkyrkan, var en tämligen stor kyrka, byggd som en treskeppig korskyrka med ett långsträckt rektangulärt kor, i öster avslutad med en absid, var den senare av mera ordinära mått med ett långhus som var drygt 13 m lång. Denna bör ha haft en ordinär landskyrkokaraktär. En ny domkyrka uppfördes senare med omfattande arbeten under 1200talet, men fårdig stod kyrkan ej förrän på 1360talet. Den starka kyrkliga centraliteten, som kan påvisas senast i början av 1100-talet, kompletteras av att invid låg östgötamas tingsplats. De goda kommunikationsförhållandena medverkade till att ge Linköping dess centrala ställning. Några belägg för en tidig permenent tätort finns inte. Som stad går Linköping att belägga först 1300 då borgerskapet (universitas civium lincopensium) och stadens sigill nämns. Det är påfallande att ett franciskankonvent inte etableras förrän på 1280-talet. Det är alltså betydligt senare än söderköping och Skänninge får sina tiggarmunkskloster. De övriga kyrkliga institutionerna är få. De~.finns ett helgeandshus och det nämns också ett S:t Otjans kapell. Till detta bör dock läggas de kapell och stiftelser som var 47 .. ~·· ····· Kåkind ···... .. ~ Tveta·.··· Sodro ·. JÖNKÖPING\._ Vedbo ·······,······-····· · .... ,··'\.}9 ···.• •• Vis t.a { .:if g~ \ .-~::········~ : l VÄSTERVIK (GAMLE BY) e _.16.::!........) ·. ÖREBRO-:Stod Yd re- Härad, hundare eller skeppslog - - land skopsgräns - · - ·- Folk landsgröns ············ Härad, hundare eller skeppslogsgräns Fig. 19. Östergötland och Sönnland under medeltiden. Efter Atlas över Sverige nr 133-134 knutna till domkyrkan. Helgeandshuset är arkeologiskt belagt. Linköping bör alltså i och för sig betraktas som en tidig betydelsefull central ort i kyrklig, kanske också i världslig, administration, men som stad är orten relativt sen. I Söderköping (rapport 5, Birgitta Broberg Margareta Hasselmo) kan man konstatera en fast bebyggelse redan i mitten av 11 00-talet. Sedan rapporten skrevs och samma författares fyndstudie, där söderköping ingår (rapport 30) lagts fram, har en dendrokronologisk analys gjorts i kv Hertigen som för detta skikt ger dateringen 1143.4 Under detta fan ns i samma kvarter ett lager med spår av aktiviteter, bl a härdar, men ingen bebyggelse. I detta har hittats vendisk keramik (A Il) och enkelkammar och dubbelhelkammar. Detta äldsta lager tyder inte på en permanent bosättning. I skiktet från 1100-talets mitt finns läderspill som tolkats som rester efter läderhantverk knutet till den där befintliga bebyggelsen. I detta skikt tillkommer västeuropeiskt svartgods (A 1: l), nya skotyper (bl a snabelskor) och sammansatta dubbelkammar (Broberg-Hasselmo i rapport 30). Troligen existerade en föregångare till Drothems kyrka redan då. S :t Ilian, vars lämningar troligen försvann när Göta Kanal byggdes - murar och skelett påträffades då, som tolkats tillhöra S:t llian - är ej daterad, men kan höra till detta skede (Hasselmo 1988). Nästa stora markanta förändring sker med början under det första decenniet av 1200-talet, då det arkeologiskt kan konstateras att ny bebyggelse uppförs, att den blir mycket tätare än tidigare och att den också förutsätter att omregleringar gjorts i 48 ÖSTERGÖTLAND OCH SÖDRA SÖRMLAND 1000 l 1100 l 1200 1~:) 1300 l NCK l 1400 l 1500 l SÖDERKÖPING SKÄNNINGE NYKÖPING LINKÖPING HÄSTHOLMEN NORRKÖPING VADSTENA TROSA (K) (KK ) _ ________ l K K K IK N -------- ------------------(K) KC l NC KKK l l -------(K) (K) (K) N l l N l c Fig. 20. Urbaniseringskronologi för Östergötland och södra Sörmland. För teckenförklaring och anmärkningar se fig. 11 bebyggelseplanen. Denna fas kan kopplas samman med att äldre rödgods uppträder för första gången. Också här baseras dateringen på dendrokronologiska analyser (Broberg-Hasselmo i rapport 5 och 30, Hasselmo in press). Denna utveckling bekräftas av att vi 1235 finner ett franciskankloster i Söderköping, ett av landets första.. I slutet av 1200-talet har Söderköping i huvudsak nått sin fulla utbyggnad. Vissa kompletteringar görs dock under 1300-talet (rapport 30 s 148 ff). I mitten av 1200-talet (1253) har fOr första gången en borgare omtalats i söderköping och 1283 kan en rådsförfattning beläggas. Under senare delen av 1200-talet byggs stadskyrkan S:t Lars, möjligen föregången av en mindre kyrka och omkring 1300 uppförs den högmedeltida Drothems kyrka (Malm 1983 s 23 ff; se även Hasselmo 1988 beträffande kyrkornas kronologi). Redan under 1200-talet tillkommer ett hospital, 1330 nämns ett helgeandshus och i slutet av 1400-talet (1482) nämns också en själagård. Därtill kommer också några kapell, troligen knutna till kyrkorna eller till någon av institutionerna. Bilden av Söderköpings äldsta historia börjar alltså bli ganska tydlig. Från ett tidigt skede med i varje fall vissa aktiviteter får platsen en permanent bebyggelse vid mitten av 1100-talet, som visar på yttre kontakter. Denna markeras troligen ytterligare genom förekomsten av två kyrkor. I början av 120Q-ta1et förändras bebyggelsestrukturen tämligen radikalt. Tillkomsten av nya institutioner markerar förändringen ytterligare. Det råder knappast någon tvekan om att övergången från ett tidigmedeltida skede till ett högmedeltida innebär stora strukturella förändringar. En mycket viktig fråga är också hur man skall se på förekomsten av tre forsamlingskyrkor varav ett par kan vara från tiden före urbaniseringen. När det gäller institutionerna finns fortfarande viktiga arkeologiska uppgifter. Skänninge (rapport 40, Margareta Hasselmo) nämns fOrsta gången under 1100-talet, närmare bestämt 1178. Ortens karaktär framgår inte. Den måste dock ha haft viss betydelse genom de två kyrkor som arkeologiskt har daterats till i varje fall 1000/1100-tal. Allhelgonakyrkan har säkert varit församlingskyrka. S:t Martin, som nunneklostret kom att ta över, är genom gravar också daterad till 1000/1100-tal.S Det finns även arkeologiska fynd, som tyder på aktiviteter här under 1100-talet. De egentliga urbaniseringskriterierna hör först till 1200-talet.l270 nämns dominikanerkonventet och 1237 systraklostret. Några år senare, 1285, omtalas en moneta (myntverk eller växlingshus). Vårfrukyrkan byggs omkring 1300. Vid denna tid kommer f ö de slutliga beläggen på rådsstaden. I sin rapport för Hasselmo en utförlig diskussion om uppkomsten, där hon hävdar, att förekomsten av två kyrkor visar på platsens tidiga betydelse, oavsett om man vill tolka S:t Martin som kungsgårdskyrka eller sockenkyrka. Därtill kommer antydningar om en föregångare till Vårfrukyrkan, som kommit fram genom arkeologiska observationer. Ortens centrala karaktär markeras ytterligare, om tolkningen är riktig, genom att området vid övergången av Skenaån är en plats, där marknadsaktiviteter kan ha ägt rum (Hasselmo 1983 s 35, rapport 40). Det är betecknande, att det skriftliga materialet i så hög grad uppehåller sig vid de kyrkliga institutionerna, som var väsentliga i den högmedeltida staden, medan det är svårt att få grepp om det profana samhället. Det arkeologiska materialet ger i alla fall få antydningar om att detta var betydande före 1200-talets senare del. Det är då, som man också kan avläsa en expansion bland de kyrkliga institutionerna (Hasselmo in press). Omkring 1300 framstår Hästholmen (rapport 59, Henrik Klackenberg) som en urbaniserad ort. 49 Hästholmen är då en plats med merkantila funktioner till skillnad från omnejdens rent agrara bosättningar. Villa f orensis kallas orten 1327. En kyrka och en borg nämns under 1300-talet (1327 resp. 1388). Hästholmen uppträder som tingsplats. Kring sekelskiftet 1400 avtar beläggen på urbanisering. Denna nedgång har kopplats till etableringen av Vadstena kloster och stad. Hästholmen har en utgångspunkt i platsens utomordentliga hamnläge såsom knutpunkt för handeln över Vättern. Tanken har förts fram att kyrkan egentligen är ett kapell för sjöfarande. Klackenberg anser dock att detta inte varit tillräckligt utan menar att Alvastra kloster har spelat en viktig roll för platsens utveckling. Det är t o m möjligt enligt författaren att "det är klostrets egna ekonomiska intressen som drivitfram urbaniseringen av Hästholmen." En jämförelse görs därvid med en typ av abbotts- och biskopsstäder som är känd från bl a England och Tyskland. En tänkbar parallell i Sverige skulle Berga i Småland kunna vara (Klackenberg 1986). I Norrköping (rapport 50, Birgitta Broberg) fanns möjligen tidigt två kyrkor (S:t Johannes, senare belagd landsförsamlingskyrka och S:t Olai, stadsförsamlingskyrka), vilket skulle indikera platsens betydelse redan under kanske 1100-tal (se nedan sid. 70). De omnämns emellertid båda sent (1417 resp 1350). De är arkeologiskt lite kända. Det har dock antagits att S:t Johannes är den äldsta kyrkan Det finns vissa indicier redovisade i Birgitta Brobergs rapport, som skulle kunna antyda, att kyrkan kan föras tillbaka till 11 00-talet. En bild av Peringskiöld visar en liten romansk kyrka. När det gäller Olai är materialet ännu mindre. Sven Ljung har antagit att kyrkan är samtida med staden, men Broberg anför flera indicier för att kyrkan bör ha varit äldre. Hon pekar på att namnet S:t Olof är patrocinienamn för flera 1100-talskyrkor runt Norrköping. Kyrkans relativt stora godsinnehav bör vara uppbyggt under en längre period. Kopplingen till Askaby cistercienserkloster bör också beaktas. Aven om de båda kyrkorna skulle antyda en tidig centralitet tillkom staden Norrköping uppenbarligen sent. Möjligheten av en äldre marknadsplats antyds likväl av namnet med efterleden köping. Vilken karaktär den i så fall haft framgår inte av något material. Det arkeologiska materialet saknas för detta. I sin rapport har Birgitta Broberg diskuterat vilka bebyggelsehistoriska förutsättningar, som funnits för Norrköpings uppkomst. Det är först 1350 som Norrköping uttryckligen omtalas som stad. Intressant är att konstatera att staden förl.~ggs på mark både i Norrköpings socken och i Ostra Eneby socken. I diskussionen om uppkomsten av staden har också vattenkvarnarnas betydelse betonats. Broberg anser, att järnet från de närbelägna östgötska bergslagarna också kan ha spelat en viss roll för stadens utveckling. Norrköping är alltså en plats där det fmns tidiga indicier på en centralortsroll, men där en urbanisering sker sent. När orten får en tätortsbebyggelse går inte att bestämma på grundval av nu befintligt material. Vadstena (rapport 36, Margareta Hasselmo) är nära knutet till birgittinerklostrets tillkomst. 1382 nämns en civis (borgare) i Vadstena men först 1400 erhåller staden de egentliga stadsprivilegierna. Men en central betydelse hade orten tidigare. Vadstenas äldsta kyrkliga byggnad i stadsbilden i dag är det kvarvarande tornet efter S:t Pers K yrka, även kallad Rödkyrkan. Det var Vadstena stadskyrka. Den kyrka som revs 1829-31 var byggd på 1300-talet eller 1400-talet, men den hade föregåtts av en äldre kyrka. Denna var en romanskstenkyrka som under 1200-talet försågs med ett tom. Denna har alltså varit Vadstena sockens kyrka och gått tillbaka till Il00-talet. I mitten av 1200-talet tillkom de byggnader tillhörande Vadstena kungsgård som sedan kom att bilda kärnan i klosterkomplexet. Författaren till rapporten anser att kungsgården kan vara en efterträdare till Bjälbo, vars kyrkotom vid den här tiden brinner och sedan inte återställs i sitt ursprungliga skick. Dateringarna av staden till slutet av 1300talet stöds av det arkeologiska materialet. Till denna region har också förts Nyköping och Trosa i södra delen av Sörmland. Nyköpings (rapport 13, Birgitta Broberg) äldsta stadskriterier är oklara. Det finns antydningar om myntprägling under Knut den långes regeringstid 1229-34, men egentliga urbaniseringskriterier i det skriftliga materialet finns först 1280, då franciskankonvent grundläggs. Det arkeologiska materialet antyder dock en annan bild. I rapporten utgår författaren från att det äldsta bebyggelseskiktet kan dateras till 1100-tal, troligen till århundradets mitt. Ett sådant material från kv Stallbacken presenterades i både stadsrapporten och i Broberg-Hasselmos fyndstudie (rapport 30, s 32 ff). Det har emellertid framkommit material från några andra kvarter både på västra sidan av ån (Åkroken) och östra sidan (Folkungabron, Borgmästaren och Flickskolan) som i en nyligen utkommen uppsats tolkas som vikingatida/tidigmedeltida. Dateringen hänger mycket på hur den funna svartgodskeramiken tidfästs. I kv Folkungabron och Borgmästaren kunde också fynden kopplas till huskonstruktioner (Nordeman 1987a, NordemanDouglas 1987). De senare fynden tyder på att platsen varit bebodd kontinuerligt därefter. Ortens karaktär är dock inte klarlagd. Nyköping har två medeltida kyrkor, som dock i sitt nuvarande skick inte förs längre tillbaka än minen av 1200-talet. Den ena, All Helgona, var ursprungligen enbart landsförsamlingskyrka, men kom senast 1326 att också omfatta stadens östra delar. Byggnadsarkeologiskt synes den vara svår att datera. Den andra kyrkan skall ha uppförts vid 1200-talets mitt. Båda kyrkorna nämns första gången ca 1280. Franciskankonventet grundlades detta år. Förutom detta tillkom också en helgeandshus kring 1400. Den mäktigaste byggnaden i staden var emellertid borgen. Dess äldsta delar har daterats till1200- 50 talets mitt, även om man har diskuterat äldre dateringar (rappon 13 s 53 ft). Det flnns all anledning att fonsätta diskussionen om det äldsta Nyköpings datering och karaktär liksom om dess fOrhållande till den högmedeltida staden. Trosa (rapport 14, Birgitta Broberg) kan konfattat sägas vara stad i slutet av 1300-talet, då .st~dens sigill nämns (1383), men onen omtalas ndtgare. Staden flyttas sedermera. Å. Hyenstrand har visat på Vagnhärads och Husbys centrala roll i området och velat se Trosas tillkomst i ljuset av detta. Han har också påpekat förhållandet att här finns två kyrkor nära varandra (Trosa och Vagnhärad) (rapport 14, s 19ft). Redan i den äldsta, som dateras till senast 980 - dateringen är ännu så länge hypotetisk - finns det en klar tomtindelning. I de olika faserna kan olika hustyper konstateras. I och med fas 5 sker en omfattande förändring genom att en kyrka, S:a Gertrud6. anläggs med en begravningsplats. Dateringen i detta kvarter och i andra tyder på att den äldsta reglerade bebyggelsen går tillbaka till slutet av 900-talet. Det börjar också att bli tydligt att ortens tidigmedeltida bebyggda yta har varit större än vad som tidigare antagits och klart större än stadens högmedel tida. Topografiskt har en bild av ett långsträckt strandbundet stadsområde omgivet av en krans med begravningsplatser tonat fram (Svensson 1987). Under högmedeltid sker en tyngdpunktsforskjutning mot öster inte minst markerat genom tillkomsten av dominikankonventet 1237. Denna förskjutning har också kunnat visas genom en översiktlig fyndanalys (Marietta Douglas . i rappon 6 s. 74ft). Redan i rapponen finns det klara antydmngar om den bild som getts ovan av det tidiga Sigtuna, men de senaste undersökningarna har på ett markant sätt skärpt bilden av en tidigt utvecklad medeltida stad. Som sådan är Sigtuna ensamt i området. Tidiga bebyggelsespår finns dock som redan sagts i flera högmedeltida städer i kring Mälaren. Mest markant kanske detta framträder i Strängnäs (rapport 10, Anna Järpe). Det material som finns har hittills tytt på an man inte kan räkna med en urbanisering i Strängäs förrän strax efter mitten av 1200-talet. Det tydligaste belägget är härvid dominikanerklostret som grundas 1268. Den nuvarande domkyrkan börjar byggas omkring 1275. Staden nämns redan i Florenslistan från ca T120 som biskopssäte. Stiftet är klart belagt 1179. Den stora vintermarknaden skall också räknas hit även om dess ålder är omstridd. De arkeologiska beläggen for en äldre bebyggelse än mitten av 1200-talet har emellertid nästan saknats. Numera finns det emellertid några undersökningar, där bebyggelselämningar kan dateras till 100011 00-tal. Man har velat se två tidiga skeden . I de äldre skedet kan smidesverksamhet konstateras och dateras till 1000-tal. Det senare skedet har utgjorts av en fast strandbunden bebyggelse från 10001100-tal. Det som framför allt är viktigt i detta sammanhang är att materialet antyder en bestämd tomtindelning redan på 11 00-talet. ( Sjösvärd 1987). Till de äldre skedena dateras också ett antal gravar som påträffats utanför domkyrkoområdet vid en undersökning 1985 (Arkeologi i Sverige 1985 s. 288). Det finns också i grävningarna ett tydligt skede 1200-och 1300-tal, som visar på en kraftig aktivitet (Sjösvärd 1987) Det är alltså tydligt att det finns anledning att diskutera och ta upp på nytt karaktären på den centralon som utsågs till biskopssäte under 11 00-talet. Det finns permanent bebyggelse. Det finns en tomtindelning. Hantverk är företrädda. Norr om Mälaren ligger två andra biskopsorter, MELLANSVERIGE Området grupperar sig kring de stora sjöarna Mälaren och Hjälmaren. Det anknyter norrut mot Bergslagen. Historiskt har området en betydande ekonomisk och politisk tyngd, i varje fall från 1200talet, sannolikt tidigare. Inom området ligger en av de få egentliga tidigmedeltida städerna inom medeltida svenskt område: Sigtuna. Tyngdpunkten i urbaniseringen ligger på 1200-talet i övrigt, men i samband med de senaste årens arkeologiska undersökningar har nytt material kommit fram som för glera av dessa högmedeltida städer visar på äldre bebyggelseskeden, troligen av preurban karaktär för att uttrycka sig något vagt. Detta innebär att den bild som getts i projektets tidigare publikationer, både i stadsrapporter och i mera sammanfattande framställningar, kan nyanseras (bl a Andersson 1977, Andersson 1982, även rappon 34, Red in i rappon 19 s. 39 ff; för mera detaljerade uppgifter o m nya resultat hänvisas generellt till H asselmo 1987).Den kyrkliga institutionella strukturen sammanfattas i tab. 8 i appendix. Sigtunas (rapport 6, Marietta Dougl~~) äldre skede skiljer sig i flera avseenden deflmuvt från övriga orter i Mälarområdet Tätbebyggelse k~n påvisas under 1000-talet, hantverk och handel likaså. Mynt omkring år 1000 tyder på centralortsställning redan då. Under en kon period i mitten av tOOOtalet är Sigtuna biskopssäte. De många kyrkorna är ett väsentligt inslag i staden tidiga historia, även om dateringarna är mycket osäkra. Till bilden hör också att Sigtuna hade prost på 1160-talet (Andersson 1971 s. 101 f. ; även i rapport 7 s. 12). Det finns dock med utgångspunkt från den keramik som påträffats anledning att anta, att det äldsta skedet i Sigtuna har kontakt med Birka; kanske det också finns en överlappning (Douglas i rapport 5 s. 66, Svensson 1987). En undersökning i ett centralt parti av Sigtuna (k v. S :a Gertrud), som gjordes 1983 har gett nya viktiga utgångspunkter för denna diskussion. Man kunde urskilja 5 faser fram till slutet av 1000-talet. 51 DALARNA HEDEMORA . . Bro- Härad , hundare eller skeppslag KÖPING-Stad ............. Härad , hundare eller skeppslagsgräns - - landskapsgröns -· -·- Folklandsgröns Fig. 21.Mälarområdet under medeltiden. Efter Atlas över Sverige nr 133-134 Uppsala och Västerds. Uppsalas (rapport 3, Lars Redin) betydelse som kyrklig centralort går ned i 1160-talet, då en prost över Tiundaland omtalas här Centralortskaraktären antyds också av att här uppenbarligen skett myntning. De arkeologiska beläggen som framgår både av medeltidsstadens rapport och av de många grävningar som gjorts senare tyder i huvudsak på en urbanisering från 1200talets tidigare del. I en undersökning av kvarteret Domen väster om Fyrisån, på domkyrkosidan, tyder dock resultaten på att bebyggelse finns under 1100-talet. Om man kan gå lika långt tillbaka på östra åsidan är mera osäkert, men detta har antagits (Syse 1987). I båda fallen har det dock endast varit frågan om en bebyggelse utmed Fyrisåns dåvarande strand. 1100-talsbebyggelsen skulle kunna stödjas av dateringar av gravar i anslutning till kyrkan S:t Per. Det är alltså uppenbart, att det i Uppsala finns ett tidigare bebyggelseskikt än den högmedeltida staden. Detta skulle kunna kopplas till uppgif tema om prosten över Tiundaland.7 Västerds (rapport 4, Jan Helmer Gustafsson) har varit kyrklig centralort, biskopssäte, på 1160talet. Det finns en arkeologiskt påträffad kristen begravningsplats som C 14-daterats till 1000-1100tal. Denna daterings säkerhet kanske kan diskuteras (Redin 1981 s. 41). Under alla händelser har den överlagrats av senare bebyggelse. Det är uppenbart att den kan knytas till en liten bebyggelse utmed ån. Vilken kyrka begravningsplatsen har tillhört är inte känt. De kända kyrkorna har legat mera perifert. Redin diskuterar om begravningsplatsen skulle ha varit knuten till en tidigare biskopskyrka, som sedan under 1200-talet flyttat till den nuvarande platsen. I varje fall vågar man kanske säga att också hör liksom i Strängnäs och i Uppsala avtecknar sig en mindre bebyggelse knuten till vattnet, i detta fall Svartån. Orten får dominikanerkonvent redan 1244. Då har rimligen orten en klar urbaniserad karaktär, även om det arkeologiska materialet i 52 övrigt inte är särskilt stort. Enköping (rapport 12, Jan Helmer Gustafsson) klara kyrkliga centralortsbelägg från 1100-talet. Där nämns prost på 116()-talet och det finns två 1100talskyrkor, Vårfrukyrkan och S:t Ilian-S: Egidii. Den arkeologiska bilden i övrigt ger dock inga antydningar om profanbebyggelse förrän 1200-tal. Det kan naturligtvis bero på undersökningssituationen . De tidigaste urbaniseringskriterierna i skriftligt materialligger kring 1250. Då grundas franciskankonventet och 1250-53 nämns borgare (cives). Av övriga medeltidsstäder, där det finns antydningar om tidig bebyggelse, återstår att kommentera Södertälje (rapport 15, Birgitta Broberg). Det nämns en ort Tälje hos Adam av Bremen på 106()talet. Den nuvarande kyrkan går tillbaka till 1100talet. l slutet av 1200-talet och början av 1300-talet var Tälje en viktig mötesplats för landets högste, men det är först senast 1378 som vi kan konstatera, att orten kan betraktas som stad. Det tidigaste skedet har emellertid fått en överraskande belysning genom att fragment av en boplats strax nordost om kyrkan kunde grävas ut 1982 och 1983. De äldsta delarna kan dateras kring l 000. Utgrävaren är dock osäker om det varit en permanent bosättning. Det finns också en tidig begravningsplats med skeletten orienterade i öst-väst (Nordeman 1987b). Ett problem i sammanhanget är emellertid kopplingen mellan denna tidiga boplats och den senare medeltida staden. Tyvärr är utschaktningssituationen sådan i södertälje att det lär bli mycket svårt an någonsin få utrett denna fråga. Arboga (rapport 2, Anna Järpe) har visserligen varit föremål för ytterligare undersökningar sedan stadsrapporten skrevs, men där har inte den kronologiska bilden ändrat sig. Däremot finns det anledning att hävda att den medeltida staden har varit mindre än vad som diskuteras i rapporten. Arboga är uppenbarligen en 1200-talsbebyggelse. 1285 grundas ett franciskankonvent, 1293 nämns en Gelbricht köpman i Arboga och från 1330 är ett sigill nämnt och bevarat. Invånarna benämns civis och villanus. En viktig och kanske en smula förbryllande punkt är dock att orten har haft två stadskyrkor och i direkt anslutning till staden en landskyrka, daterad till 11 00-tal, en situation som är ovanlig för de högmedeltida städerna. Man kan här jämföra med den diskussion som Anders Andren för när det gäller de danska medeltida städerna (se nedan 68 f51). Det skulle kunna antyda ett mera komplicerat förstadium för Arboga än vad vi nu med annat material kan beskriva. Stockholm (rapport 17, Margareta Hasselmo) tillhör också de klara 1200-talsstäderna. Den utvecklar sig efter 1250 och har inom några årtionden nått en betydande storlek. 1289 skrev dominikanerna i en inlaga till påven att köpstaden Stockholm under loppet av några få år blivit folkrikare än flertalet andra städer i vårt land ("in eademforensi villa que infra paucos annos plerisque aliis ciuitatibus terre nostre populosior effecta est" DS 2 nr 989). 1270 grundlades fransiskankonventet och 1281 omnämns stadens sigill. De senaste arkeologiska undersökningarna framför allt på Helgeandsholmen (Dahlbäck 1982) har inte ändrat bilden i detta avseedne Däremot har en ny diskussion upps!~tt om de äldsta befästningar på platsen. Anders Odman vill i sin nyligen utkomna avhandling hävda, att passagen genom Helgeandsholmen in i Mälaren tidigt har varit befäst och att man skall räkna med att det funnits två befåstningsanläggningar här av olika typ innan kastalen under nuvarande slottet byggdes på 1200-talet. Befåstningsanläggn~!lgarna indikerar dock ingen ny bebyggelse (Odman 1987). Örebro (rapport 9, Lars Redin) tillhör också 1200-talsstäderna. Mynthus omnämns i Magnus Ladulås testamente 1275. Omkring 1280 -talet, då den äldsta bebyggelsen i SöderMping av allt att döma började uppföras. Detta medför an materialet från de fyra städerna först är jamförbart från 1100talets milt och framåt. Tillsammans med den äldsta bebyggelsen i både Söderköping och Visby förekommer endast keramik av vendisk typ (All). Först vid skiftet 1100/1200 uppträder västeuropeisk svartgods. I Lödöse däremot förekommer Al- och Allmaterial parallellt i bottenskikten. Den västliga prägeln förstärks ytterligare i Oslo, där det uteslutande finns västeuropeisk keramik i samband med den äldsta bebyggelsen. Av det äldsta keramikmaterialet framgår således att dessa båda regioner varit orienterade åt olika håll. Oslo och Lödöse mot väster mot Danmark, England och Nordfrankrike. Söderköping och Visby har däremot i huvudsak haft kontakter med slaviskt område. Först i samband med den omfattande handelsexpansionen i Östersjöområdet omkring skiftet 1100/ 1200 nåddes det östsvenska området av keramile av mera västligt ursprung. I både Lödöse och Visby förekommer äldre svartgods under en relativt lång tidsperiod. Godsgruppen upphör ungefär vid 1200-talets milt men enstaka skärvor kan förekomma ännu något senare. Den långa tidsrymden 200 - 300 år, det förhållandevis stora antalet påträffade skärvor och en relativt enkel tillverkningsteknik, borde tala rnr en lokal produktion vid sidan av den importerade keramiken. I materialet finns även indikationer på au en inhemsk tillverirning förekommit ken förekornmer under en relativt kort tidsperiod och tycks helt ha försvunnit under tidigt 1200-tal. Till skillnad från Västsverige förekommer denna godstyp i Visby, Söderköping liksom i övriga mellansvenska städer även under andra hälften av 1200-talet och fram till omkring 1300-talets mitt Om godstypen återkommer eller förekommer kontinuerligt från 1100-talets senare del fram till 1300- talets mitt i Söderköping och Visby är dock oklart. Några klara skillnader mellan den "äldre" och "yngre" gruppen har inte heller kunnat påvisas, utom möjligen i Visby, där eventuellt skärvor till- hörande den "äldre" perioden är något tunnare och har en mindre kornig yta än det yngre (muntlig uppgift Gun Andersson, Visby Fornsal). Svårigheten au se skillnader mellan äldre och yngre material kan eventuellt föridaras av att det inom denna grupp förekommer keramik från flera olika produktionsorter (Selling 1979 s 354). Den mest sammanhållna stapeln är den som redovisar äldre rödgods (Bil: 1). Godstyperna uppträder ungefär samtidigt i de fyra städerna, vilket preliminärt sker strax före eller vid 1200-talets mitt Det största antalet äldre rödgodsskärvor påträffas dock i lager från omkring skiftet 1200/1300. Även keramikens slutdatering sammanfaller och generellt kan 1350 gälla som gräns även om enstaka skärvor förekommer senare. BII: 1-materialet från Visby och Söderköping uppvisar mycket stora likbeter och är framför allt av holländskt och sydskandinaviskt ursprung. Inslag finns också av skärvor av vit- och gråbrännande leror tillhöran de kärl av fransk och engelsk härkomst, dvs av mera västligt ursprung. Inslaget är dock mindre än l %. I Lödöse uppgår däremot skärvor av vitbrännande leror till ca 7 % och i Oslo är procentsiffran ännu högre. I Söder/cöping och Visby förekommer det vitbrännande godset framför allt under sent 1100-tal och under 1200-talets första hälft. Yngre skärvor av engelskt och franskt gods finns dock i enstaka exemplar under 1200-talets senare del och början av 1300talet förutom i Visby och Söderköping också i Enköping och Nyköping. I i Lödöse förekommer engelskt och franskt gods från 1100-talets andra hälft, men främst under perioden 1250-1350, dvs parallellt med det äldre rödgodset I det mellansvenska materialet förekornmer yngre rödgods (Bll:4) i mindre mängd redan under första hälften av 1300talet. Dominerande i keramikmaterialet blir det dock först vid århundradets mitt. Av fig 00 framgår att yngre rödgods verkar uppträda i något senare lager i Västsverige, först omkring 1300-talets mitt Det yngre rödgodsets uppträdande i Visby går inte att närmare fixeras, då uppgifter ej kunnat erhållas. När det gäller det ej genomsintrade stengodsets (CI) llirsta uppträdande intar Visby en särställning. Här finns godstypen redan före 1200-talets mitt, vilket är betydligt tidigare än i övriga orter. Detta kan ha sin bakgrund i Visbys ställning som handelsmetropol under första hälften av 1200-talet Till fastlandet, i det här fallet Söderköping, förefaller det tidiga stengodset inte komma förrän under senare delen av 1200talet, detsamma gäller också för Lödöse och Oslo. Det genomsintrade stengodset (CII), som finns i stora mängder under senare delen av medeltiden, påträffas först i lager från 1300-talets början. Det gäller för samtliga städer både i öst och väst. Med utgångspunkt från keramikmaterialet kan man således urskilja Oslos och Lödöses orientering mot väst till i Söderköping. Yngre svartgods (BI: l) förefaller uppträda tidigare på västkusten än på östkusten. I väst förekommer den i kulturlager som daterats till sent 11 00-tal medan den i öst inte finns förrän under första hälften av 1200-talet, i större mängder först vid 1200-talets mitt. I Lödöse uppträder BI: l -godset i relativt stora mängder redan vid skiftet 1100/1200 parallellt med att Lödöse ytmässigt expanderar och bebyggelsestrukturen förändras. Under motsvarande tid finns i Ostsverige i både Söderköping och Visby i stället det till det yttre lika men tekniskt sett inte så utvecldade Al: l -godset. Vad denna slållnad i keramikmaterialet beror på är oklart men kan möjligen ha sin bakgrund i olika kontakter. Det yngre svartgodset slås så småningom ut av stengodset, ungefär vid 1300talets mitt, dvs nästan samtidigt i både öst och väst. Skärvor av BI:2-gods, dvs skärvor med metallglänsande yta, uppvisar en märklig tidsmässig spridning. I samtliga fyra städer förekommer godstypen under 1100-talet, i Oslo före 1150, i Lödöse efter 1150 medan den i både Visby och Söderköping finns i lager daterade till århundradets slut I likhet med BI: l fbrefaller alltså även denna godstyp uppträda något senare i öst än i väst Gemensamt är dock att kerami- 82 skillnad från SöderkiJping och Visby, vars kontakter framför allt gått öster och söder ul Denna tendens i keramikmaterialet gör sig gällande ungefär fram till början av 1300-talet, då det massproducerade stengodset slår igenom och blir helt dominerande. Av mängden keramik och sammansättningen au döma förefaller de västliga orterna i ett tidigt skede ha haft betydligt fler och mer varierade kontakter än de östliga. I samband med det mellansvenska stadsväsendets etablering under 1200-talet ökar mängden keramik i öst men keramikmaterialets sammansättning förefaller fortfarande vara mindre varierad i öst jämfört med väst. Tendensen att "nya" keramiktyper uppträder generellt något senare i öst än i väst försvinner helt och hållet i och med att yngre rödgods börjar tillverkas lokalt (rapport 30 s. 131 f). A 1 OSLO LOOOSE V!.SBY .. SOOERI:[7/ / / ' // / V777 '77/ / '77/ / / / / Z 77 777 Fig. 43. Olika keramiktypers förekomstperioder i västsvenskt respektive östsvenskt arkeologiskt material representerat av Lödöse, Oslo respektive söderköping och Visby. För att underst.ryka diagrammets preliminära karaktär har staplarna lämnats öppna. Efter Broberg- Hasselmo i rapport 30. 83 och slutligen som den tredje tiden omkring 1200 och de första årtiondena därefter. Av stadsundersökningarna att döma kan man säga att den mest markan ta gränsen går under första tredjedelen av 1200-talet. Låt oss därför se på situationen före och efter denna tidpunkt. Under den första perioden finns en rad olika typer av centralorter. Under 1000-talets första hälft börjar den tidigmedeltida staden utbilda sig, dvs orter med tunga centrala funktioner, ekonomiska men framför allt politiskt/administrativa samt tätbebyggelse. I dessa städer kan man spåra ett starkt kungligt och/ eller kyrkligt inflytande. Det är svårt att tala om en regional obalans. Parallellt med dess nybildningar existerar ett antal handelsplatser med köpingnamn framför allt i Skåne i det medeltida Danmark men också i det medeltida södra Sverige som kan föras tillbaka till förhistorisk tid. De kan endast sägas ha ekonomiska funktioner. Det kan i dessa fall röra sig om att basen för verksamheten är relativt specialiserad. Det är i alla fall tydligt att de inte behöver vara lokalt bundna utan har internationella kontakter. Det går inte att avgöra om de är permanent bebodda eller säsongsvis utnyttjade. Troligen finns båda varianterna företrädda. Denna grupp synes av det material som föreligger upphöra med sin verksa~.het under 1100-talet och senast under 1200-talet. I Ostsverige kan vi under den senare delen av den här perioden ana nya inslag. I Skänninge och Söderköping finns arkeologiskt material som visar på aktiviteter som kan föras ner till 1000-talet respektive Il 00-talet. I den sistnämnda orten och i Nyköping kommer en permanent bebyggelse i mitten av 1100-talet. I området utvecklar sig också flera centralorter, som markeras genom att de blir biskopssäten eller plats för andra höga kyrkliga ämbeten eller att de får flera kyrkor inom nära håll i goda kommunikationslägen. I och för sig kan detta vara betingat av geogr.afiska förutsättningar, men uppenbarligen är i Ostsverige en centralortsstruktur under utbildning som får konsekvenser senare. Det är möjligt, att denna i vissa avseenden har mycket tidiga rötter. I början av 1200-talet förändrar sig situationen radikalt. Det högmedeltida stadsväsendet utvecklas. Vi har tidigare visat hur detta manifesteras i källmaterialet, både det arkeologiska och det skriftliga. Här blir också den regionala utvecklingen mycket olika. I det medeltida SY.erige ligger tyngdpunkterna i Mälarområdet och Ostergötland. Det är i själva verket en ganska enastående förändring som sker. Denna manifesteras också i en omfattande institutionell struktur. I perifera områden, Västsverige och Finland kommer städerna i huvudsak betydligt senare. Därmed är inte sagt att de perifera områdena inte kommer att ta del av den ekonomiska utveckling som uppenbarligen ligger bakom stadsutvecklingen under 1200-talet. Man kan se Kyrkbyn och S :t Olofs hamn, som ett utslag av detta men där måste man räkna med helt annan ortskaraktär. Kanske är dessa mer att likna vid, i varje fall Kyrkbyn, de tidigmedeltida köpingarna? 1200. talsstäderna är stabila orter och väl utvecklade. De är också i viss utsträckning stödjepunkter för den kungliga förvaltningen. Man bör se staden som ett försök att på en plats samla en rad olika funktioner, som det bör ha varit intressant för vissa maktintressen, t ex centralmaktens, att bevaka och kontrollera. Det finns emellertid skillnader i bakgrunden till utvecklingen av 1200-talsstäderna. Det är här kontinuitetsfrågan kommer in. Det förefaller som om det finns en platskontinuitet i något avseende för de flesta av 1200-talsstäderna ner i 1100-talet. Bebyggelsespår och kyrkorna har antytt detta. Det kan gälla enstaka centrala funktioner. Permanent bebyggelse är dock mycket svår att påvisa. I Skåne förefaller bilden vara annorlunda. De spår av fiskeaktivitet som kan återfinnas på de skånska stränderna har säsongskaraktär. Kuststäderna förefaller att vara anlagda i lägen där det inte finns någon kontinuitet bakåt för centrala funktioner. Däremot är naturligtvis inte sagt, att de inte ligger i centralområden som diskuterats ovan. Dessa städers tillkomst visar på att nya krav dykt upp som kräver direkt vattenanknytning i motsats till ge nu försvinnande köpingorterna. Aven i det medeltida Sverige måste man räkna med viss styrning och med anlagda städer. De städer som har kunglig borg och en församlingskyrka förefa~~er att vara planerade och anlagda (Stockholm, Orebro, Kalmar och Jönköping). Hyenstrand har visat på orter där det finns centrala antyd- ningar, t ex i form av dubbelkyrkor men som sedan inte utvecklat sig (Hyenstrand 1974, s 121). Folklandstingstad är en urbaniserad ort som undertrycktes. Målarstäderna liksom östgötastäderna ligger på jämnt avstånd från varandra. I det medeltida Sverige måste det ha funnits val och styrning bakom den stadsstruktur vi kan observera idag. När det gäller Skåne, Halland och Blekinge måste de sen i sitt danska medeltida perspektiv (utförligare Andren 1985). Jämfört med Sverige får man en tydligare bild när det gäller perioden l 0001200. Det finns i Skåne ett relativt tydligt skikt av tidigmedeltida städer. De måste också se tillsammans med de köpingorter som nämnts tidigare. I detta sammanhang måste också skånemarknadens begynnelse dras in. Men också här liksom i Sverige är det knappast någon tvekan om att kring 1200 och årtiondena därefter sker stora förändringar. Det tydligaste är tillkomsten av kuststäderna i söder. Deras läge konstrasterar mot köpingorternas längre in i landet. Vid undersökningar har man på platsen för de flesta kuststäderna funnit lämningar efter sillfiske. Om det finns kontinuitet häremellan är svårt att säga. Men det är tämligen klart att 1200talets kuststäder representerar något nytt både funktionellt och organisatoriskt i området. ~.en utvecklingen bör kopplas till vad som händer i Os- 84 tersjöområdet överhuvudtaget. Ett annat drag som just för detta område kan vara viktigt att betona är de relativt svaga stadsväsen som återfinns framfor allt i Blekinge men också i Halland. De är perifera områden i det danska riket. På samma sätt som vi funnit att perifera områden i Sverige fått en svag stadsutveckling bör detsamma gälla for Danmark. Bilden blir tydligare i Sverige genom de större avstånd som finns och de annorlunda ekonomiska och politiska förutsättningarna där. De förändringar som sker måste ha påverkats både innifrån och utifrån. Urbaniseringen måste ses som en del av det svenska och danska rikets utveckling och organistion under perioden över huvud taget. Den är en del i den mera utvecklade och centraliserade administrativa struktur man kan spåra från 1100-talets slut. Den medeltida staden är trots allt en tämligen komplicerad företeelse och uppstår ingalunda av sig själv. Den kräver en viss organisationsnivå i samhället men det är också nödvändigt att det finns mäktiga intressen som tar initiativ att organisera och hävda städerna Eftersom det också är stora investeringar behövs starka ekonomiska __resurser. Det är som flera gånger konstaterats i Ostersjöområdet som stadsutvecklingen sker snabbast och mest kraftfullt. Bakgrunden till detta måste vara flera. Den ekonomiska basen har getts både av den agrara utvecklingen och bergsbrukets framväxt, som enligt den senaste forskningen på ett helt annat sätt än tidigare börjar kunna synkroniseras med stadsutvecklingen (Hyenstrand 1984). Möjligheterna ~-tt driva en aktiv stadspolitik har varit bäs~. inom Ostsverige med tanke på den förankring i Ostsverige som kungamakten haft under 1200-talet. Vad som är orsak och verkan är naturligtvis svårt att säga. Att tyngdpunkten har förskjutit sig kan naturligtvis ha ekonomiska orsaker. I Skåne finns bakom stadsutvecklingen andra faktorer. Den agrara utvecklingen har naturligtvis spelat en viktig roll. Utvecklingen av kuststäderna under 1200-talet bör kanske kopplas till sillhandeln och därifrån utvecklad handel. Också här skymtar kungliga intressen bakom och i vissa fall kyrkliga. Här kan hänvisas till den diskussion som senast förts om kungalevens betydelse som kungliga förvaltningsgårdar och deras samband med stadsutvecklingen (Andren 1983). Men stadsutvecklingen måste också ses i ett internationellt sammanhang. Den högmedeltida staden är till sin form en importvara, som anpassas till lokala förhållanden. Det finns ingen möjlighet att här utveckla detta i någon större utsträckning. Men vi kan konfrontera våra periodiseringar mot utv~klingen i två städer som har varit betydelsefulla i Ostersjöområdet. De grävningar som genomförts i Lubeck under det senaste decenniet ger följande bild. På platsen för den medeltida staden fanns från 800-talet en slavisk bosättning. Detta innebär att när greve Adolf von Schauenburg skall ha grundat staden 1143 som den första av västeuropeisk typ anslöt han till en redan befintlig bosättning och grundarna utnyttjade redan befintliga slaviska förhållanden for att utveckla en fjärrhandelsplats "städtischer Frtihstufe". Henrik Lejonets nygrundning 1158/59 efter stadsbranden 1157 är arkeologiskt oklar. Tydligt är emellertid att torget som spelat så stor roll i Rörigs Grundnehmerteori inte existerar under den här perioden. Under första tredjedelen av 1200talet sker emellertid den ekonomiska och politiska expansionen snabbt. Denna kan också väl följas i det arkeologiska materialet. På Der Markt fanns ett brandskik:t, som tolkats vara spåren efter en brand 1226, med keramik från tiden omkring 1200/början av 1200-talet Fynden visar ett allt mer intensivt utnyttjande av friytor for torgändamål. Första rådhuset omtalas 1225. Att döma av keramikfynden täcker bosättningen under den första tredjedelen av 1200- talet hela stadshöjden (sammanfattning av Fehring 1983 s 13 ff). I Schleswig kan man i det arkeologiska materialet folja två huvudperioder. Det äldsta börjar i slutet av 1000-talet. Då tillkom bl a en regelbunden bebyggelse och en hamnanläggning, vars tillkomsttid med hjälp av dendrokronologi kan dateras till perioden 1081-1095. En begravningsplats som tidsfåsts till senast 1075 hör också till. 1239 tas området i anspråk av dominikanklostret. I en grävning norr om Rathausmarkt kunde man konstatera en stratigrafi där det yngre lagret skiljde sig markant från det äldre vars äldsta bebyggelse dendrokronologiskt dateras till l 071. I det yngre kunde man avläsa förändringar i tomtgränser och i riktningar. Denna förändring dateras till sent 1100-tal eller tidigt 1200-tal. Torget visade sig vara utlagt över en äldre kyrkogård. Detta har skett under första hälften av 1200-talet (Vogel1983 s 20 ff, s 42). I Schleswig är de arkeologiska beläggen på förändring ovanligt tydliga. Det vore värt att gå vidare och följa den här utvecklingen också i andra städer. Men det som sagts visar att utvecklingen i Lubeck och Schleswig _påfallande väl stämmer med ':'~d som händer i Ostersjöområdet, i Skåne och i Ostsverige. 1200-talets forsta decennier är en viktig skiljelinje. Inte minst det arkeologiska materialet visar detta tydligt. Organisatoriskt är det något nytt som kommer med städerna. stadsväsendets införande i sin högmedeltida form innebär en uppstramning av centralortssystemet(-n). Men som vi kunnat se är utvecklingen annorlunda i rikenas periferier. Städerna är senare forsedda med fårre institutioner, ofta instabila, dvs stadsförflyttningar förekommer. Det kan naturligtvis ha att göra med en bristande ekonomisk bakgrund. Men det kan också i hög grad vara ett resultat av att styrningsmöjligheterna var mindre på längre håll. När stadsväsendet etableras under senmedeltid finns på flera ställen antydningar att det inte var den centrala kungliga makten som ligger bakom utan lokala makthavare, det må gälla biskopen i Skara (Falköping, Skövde), familjen Tott (Varberg, Falken- 85 berg), cistercienS;ema i Alvastra (Hästholmen). Medan det i Östsverige och också i Skåne finns tecken på att äldre centralortsstrukturer slås ut när det högmedeltida stadsväsendet utvecklas fmn s det anledning att fundera över om inte sådana överlever i områden med en svagare stadsutveckling. Vi känner väl att bondeseglationen i vissa områden var mycket stark i varje fall när den går att fånga i ett skriftligt källmaterial. ~~ gäller Halland, Blekinge, Finland och Norrland. Ar det möjligt att stadsutvecklingen är omvänd mot sådana här företeelser? Ytterligare ett exempel kunde anföras som diskussionsinlägg Knallama i södra Västergötland är väl kända från tidig nyare tid. Den verksamhet med kringresande köpmän, tidvis med särskilda privilegier, är den en kvarleva från tidigare perioder, som inte stävjats med städer, om vi nu inte anser att Bogesund är ett sådant försök? I Norrland tillkom över huvud taget inga städer under medeltiden, men vi vet att flera av 1500- och 1600-talsstädema har föregångare i medeltida handelsplatser. Men den formella reglering som städerna är ett uttryck för har inte etablerats, möjligen också sammanhängande med den roll som Stockho/m spelade för hela den ekonomiska verksamheten norrut (Friberg 1984). Det skulle kunna vara intressant att se stadsväsendets utveckling, föränd- ringar och regionala olikheter också som en dragkamp mellan skilda centralortssystem, vissa mer lokala, och ett mera centralstyrt. Möjligheterna att genomföra det senare har varit beroende av ekonomisk styrka och förmåga att kontrollera och upprätthålla systemet. Det är därför som det blir så stora regionala skillnader. Det är egentligen först under 1600-talet som dessa medel finns. Då kommer på nytt en rad stadsgrundningar, denna gång framför allt i rikets perifera delar. 86 LITTERATUR Aakjrer, Svend (utg.). 1926-45, Kong Valdemars Jordebog. K0bcnhavn Adam av Bremen. Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Översall av Emanuel Svenberg. Kommenterad av Carl Fredrik Hallencreutz,Knut Johannesson, Tore Nyberg och Anders Piltz. Stockholm 1984. Ambrosian i, Björn, 1970, Gesellschaftbildung: archäologischer und siedlungsgcschichllicher Himergrund (Early Medieval Studies 2. Antikvariskt arkiv 39. Stockholm) Ambrosiani, Björn - Arrhenius, Birgit- Danielsson, Kristina - Kyhlberg, Ola - Werner, Gunnel, 1973, Birka. Svarta jordens hamnområde. Arkeologisk undersökning 1970-1971 (Riksantikvarieämbetet. Rapport Cl l 973) Andersen, Aage, 1987. Middelalderbyen Nrestved. År hus (Projekt Middelalderbyen 3.) Andersson, Gun, 1976, Visbys äldsta medellid belyst av det arkeologiska materia !eL Golländslet arkiv. Visby Andersson-Westholm, Gun, 1982, Del arkeologiska materialet och Visbys äldsta historia (Bebyggelsehistorisk tidskrift 3/1982) Andersson, Hans, 197 1, Urbanisierte Ortschaften und lateinische Tenninologie. Studien zur Geschichte des nordeuropäischen Städtewcscn vor 1350. Göteborg. (Acta regiae societas scientiarum etliu.crarum Gothoburgensis, Humaniora 6) - 1972, Zentralone, Ortschaften und Städte in Sicanilinavien Einige methodische Probleme (Kiel Papers '72. Frilhe Städte in wesllichen Ostsccraum) - 1976, Engelsk stadsarkeologi inför exploateringshotet (Forn vännen) -1977, Sverige. En forskningsöversikt (Urbaniseringsprosessen i Nordcn.Middelaldersleder. Det XVII. nordiske historikenn0te. Trondheim 1977. Ed. Grethe Authen Blom. Oslo et al.1977. Även Medeltidsstaden rapport 7) - 1980, Projektet Medeltidsstaden, en presentation (Medeltidsstaden rapport 18) -1 982, Släder i öst och väst- regional stadsutveckling under medeltiden (Bebyggelsehistorisk tidskrift 3/82; även Medeltidsstaden rappon34) - 1983a, Projektet Medeltidsstaden (Kulturminnesvård 1/83) - 1983b, Vetänderungen oder Kontinuilät im mittelalterlichen schwcdischen Städtewesen des 12, und 13, Jahrhunders untcr besonderen Berilcksichtigung der Entwicklung im Ostseegebiet (Seehandelszentren des nördlichen Europa Liibecker Schriflen zur Archäologie und Kulturgeschicbte. Band 7. LObeck) - 1984, Projelctet Medeltidsstaden (Den historiska tidens arkeologi i Finland. Åbo landskapsmuseum. Rapporter 6. Åbo) - 1986, Medeltida städer. Rec. av Anders Andreo, Den urbana scenen. Städer och samhällen i det medeltida Danmark (Historisk tidskrift) Andersson, Hans - Rcdin, Lars, 1980, Stadsarkeologi i Mellansverige. Läge, problem, möjligheter (Medeltidsstaden, rapport 19) AndrCn, Anders, 1983, Städer och kungamakt- en studie i Danmarks geografi före 1230 (Scandia) - 1985, Den urbana scenen. Städer och samhällen i det medeltida Danmark. Bonn-Malmö (Acta archacologica lundensia. Series in 80. Nr 13) Anglert, Mats, 1986, Medeltida kapell i Skåne - en första sammanställning (Medeltiden och arkeologin. Festskrift till Erik Cinlhio. Studies in Medieval Archaeology 1. Lund) Arbman, Holger, 1937, Schweden und das karolingische Reich. Studien zu den Handelsverbindungen des 9. Jahrhundens. Stockholm - 1938, Birka. Untersuchungen und Studien. l. Die Gräber. Stockholm - 1956, Birkahandel (Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid l) Arkeologi i Sverige 1985. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Rapport 1987:1. Stockholm 1987 Berg, Wilhelm, 1883, Slottsruinen på Ragnhildsholmen. (Bidrag till kännedomen om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia. Band 2. Göteborg) - 1893, Augustinerklostret i Konungahälla (Bidrag till kännedomen om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia. Band 2. Göteborg) Biddle, Martin - Hudson, Daphne, 1972, The Future of London's Past. London Biömstad, Margareta, 1980, Kulturminnesvården och stadsarkeologien, lagstiftning, organisation, framtid (Medeltidsstaden rapport 18) Bjerking, Sven-Erik, 198 1, Medeltidsstaden. Grundläggning för nya hus på kulturlager (Byggforskningsrådet rapport R89:1981) - 1982, Bygga på kulturlager (Byggforskningsrådet rapport R79:1982) Bjerking, Sven-Erik, Damell, David, Gustavsson, JanHelmer, 1984. Bygga på kulturlager. Förundersökningar och 87 grundläggningsmetoder (Byggforslmingsrådet rapport R79:1984) Blomkvist, Nils, 1972n2, "Thenne lilJe dock mycket nyttige handelsstadh". En öländsk allmogehamn och dess villkor (for XV) - 1974, Handelsplätze und Silbcrschatzfunde auf Öland in der Zeit von 800 bis 1200 (Zeitschrift flir Archäologie des Mittelalters) - 1979a, Kalmars uppkomst och äldsta tid (Kalmar stads historia I. Huvudrcd. Ingrid Hammarst.röm. Kalmar) - 1979b, Medieval Eketorp and contemporary tum-over places on Öland (Eketorp, The Setting. Stockholm) Blomqvist, Ragnar, 1941 , Tusentalets Lund. Lund (Det gamla Lund 2 1/22) Blomqvist, Ragnar- Mårtensson, Anders W, 1963, Thulegrävningen 1961. Lund. (Archaeologica Lundensia II) Borg, Kaj , 1976a, Bebauungsplan und Bauweise der Burg Eketorp im friihen Mittelalter (Ac ta Visbyensia V. Visby) - 1976b, The Settlement of Eketorp - III (Eketorp- Fortification and Settlement on Öland/Sweden. The Monument. Stockholm) Brobcrg, Birgitta - Hassclmo, Margareta, 1982, Keramik, kammar och skor - variationer i fyndmaterialet i olika regioner (Bebyggelsehistorisk tidskrift 3/1982) Callmer, Johan, 1984, Recent work at Åhus: Problems and Observations (Offa 41) Carlsson, Dan, 1988, Vikingatida hamnar på Gotland (Populär arkeologi 2/1988) Carlsson, Kristina, 1983, Getakärr. Riksantikvarieämbetet. Rapport. - 1984, Drottninggatan i Marstrand. Stadshistorien i ny belysning. Uddevalla. (Skrifter utgivna av Bohusläns museum och Bohusläns hembygdsförbund, 11) Christensen, Anemeue S., 1988, Middelalderbyen Odense (Middelaldecbyen 5). Århus Cinthio, Erik, 1968, The churches of S t Clemens in Seandinavia (Res mediaevales. Archaeologica Lundensia III. Lund) - 1972, Variationsmuster im dem friihm iuelalterlichen StädtewesenSchonens (Kiel Papers '72. Fruhe Städte im westlichen Ostseeraum) - 1975, Köping och stad i de t tidigmedeltida Skåne (Ale) - 1982, Den sydskandinaviska 1200-staden - ett kontinuitetsForsström, Marg it, 1974, Arkeologiska stadsundersökningar - aktuell problematik (Fomvännen) och omlandsproblem (Bebyggelsehistorisk tidskrift 3/82) Dahlbäck, Göran (red), 1982, Helgeandsholmen. 1000 år i Stockholms ström. Stockholm (Mo nografier utgivna av Stockholms kommun 48) Ersgård, Lars, 1988, "Vår marknad i Skåne". Bebyggelse, handel och urbanisering i Skanör och Falsterbo unde r medeltiden. Lund Studies in Medieval Archaeology 4. Lund Ersgård, Lars - Syse, Bent, 1983, 3 meter jord - 800 år. Den arkeologiska undersökningen i kvarteret Domen 198 1 (Politiska knuten. Gammal uppsalamiljö i ny skepnad. Uppsala läns stadshypoteksförening. Uppsala) van Es, W.A. - Poldermans, J.M. - Sarfaij, H. - Sparreboom, J., 1982, Het bodemarchief bedreigd. Archacologie en planologie in de binnessteden van Nederland. Amersfoort/'s Gravenhage Excavations at Helg ö I, Report for 1954-1 956, edited by Wilhelm Holmqvist in collaboration with Birgit Arrhenius and Per Lundström. Stockholm 196 1 - II, Report for 1957- 1959, cd. by Wilhelm Holmqvist and Birgit Arrhenius. Stockholm 1964 - III, Report for 1960- 1964, ed. by Wilhelm Holmqvist in collaboration with Kristina Lamm and Agneta Lundström. Stockholm 1970 - IV, Workshop Part I, ed. by Wilhelm Holmqvist in coliaboration with Kristina Lamm, Agneta Lundströ m and Jutta Waller. Stockholm 1972 - V, Workshop Part II, ed. by Kristina Lamm and Agneta Lundström in collaboration with Helen Clarke. Stockholm 1978 - VI, The Mälaren area, by Åke Hyenstrand, ed. by Agneta Lundström in collaboration with Helen Clarke. Stockholm 1981 - VII, Glass - Iron - Clay, ed. by Agneta Lundström and Helen Clarke. Stockholm 198 1 - VIII, The Ancient Monument, ed. b y Agneta Lundström and Helen Clarke. Stockholm 1982 Falck, Waldemar, 1982, Bebyggelse i Visby under medeltiden - kring e tt rekonstruktionsarbete (Bebyggelsehistorisk tidskrift 3/1982) Fehring, Gtinther, 1983, AIL-Ltibeck und Ltibeck. Zur Topographie und Besiedlung zweier Scehandelszentren des nördlichen Europa. Ltibecker Schriften zur Archäologie und Kulturgeschichte 7. Ltibeck) 88 Friberg, Nils, 1983, Stockholm i botbliska farvatten. Stockholm (Monografier utgivna av Stockholms kommun 53) Fritz, Birgitta, 1970, Helgö und die Vorgeschichte des skandina visehen Stadt (Early Medieval Studies l. Antikvariskt arkiv. Stockholm) - 1973, Hus, land och län. Förvalblingen i Sverige 12501434. 2. Stockholm - 1976, Tidigmedeltida sjöfart, handel och stadsväsen i Mellan- och Nordeuropa (Historisk tidskrift) Fritzell, Gunnar, 1960, Nya synpunkter på Visby stads äldsta historia (Visbys stadsbiblioteks årsskriftl959. Visby) Galinie, H- Randoin, B, 1979, Les archives du sol a Tours, survie et avenir de l'archelogie de la ville. Tours Gardberg, C J, 1973, Åbo stads historia från mitten av 1100-talet till år 1366. Åbo - 1981, Kaupunkilaitos keskiajalla ja uuden ajan alussa (Suomen kaupunkilaitoksen historia l. Helsinki) - 1983, Handelsplätze in Finnland im fruhen Mittelalter (Seehandels-zentren des nördlichen Europa. Lubecker Schriften zur Archäologie und Kulturgeschichte. Band 7) Grandjean Poul Bredo, 1937, Danske K0bstaeders Segl indtil 1660. K0benhavn Haase, Carl, 1960, Die Entstehung der westfälischen Städte. Mönster Hagberg, Ulf Erik, 1972n3, Köping på Öland (Tor XV) - 1975, Köpingsvik- Handel und Hantwek auf Öland in der späten Wikingerzeit und den fruhen Mittelalter (Early Medival Studies 8. Antikvariskt arkiv 57. Stockholm) - 1979, Den förhistoriska kalmarbygden (Kalmar stads historia l. Kalmar) Hansson, Hans, 1956, Stockholms stadsmurar. Stockholm - 1967, Gotländska tingshamnar (Gotländskt arkiv) Hasselmo, Margareta, 1983, "Skänninge marken" (META) - 1987, Från tidigmedeltida centralorter till högmedeltida städer i Östsverige (7000 år på 20 år. Arkeologiska undersökningar i Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. Stockholm) - in press, Tre östgötastäder. Bakgrund och framväxt (Städer, regioner och omland - studier kring medeltida urbanisering Medeltidsstaden 74) Heighway, Carolyn (ed.), 1972, The Erosion of History. Archaeology and Town Planning. London Hyenstrand, Åke, 1974, Centralbygd- randbygd. Strukturella, ekonomiska och administrativa huvudlinjer i mellansvensk yngre jämålder. Stockholm - 1982, Mälarslädernas omland (Bebyggelsehistorisk tidskrift 3/82) - 1983, Kulturlandskap och bebyggelsehistoria. Kring ett forskningsfält med exempel från forntid och medeltid. Stockholm (Arlceologiska rapporter och meddelanden från institutionen för arkeologi vid Stockholms universitet nr 13) Kindström, Lars-Göran, 1960, Sölvesborgs kyrkor (Sveriges kyrkor. Blekinge. Band 4. Stockholm 1959-60) Hellberg, Lars, 1979, Forn-Kalmar. Ortnamnen och stadens förhistoria (Kalmar stads historia I. Kalmar) Helle, Knut- Nedkvible, Amved, 1977, Sentrumsdannelser og byutvikling i norsk middelalder (Urbaniseringsprosessen i Norden l. Middelaldersteder. Det XVll nordiske historikerm0te Trondheim 1977. Red. Grethe AutMn Blom. Oslo Herteig, Asbj0rn E., (red.), 1978, Middelalderske bykjemer. Deres historiske betydning og juridiske status. Innleg og referat fra konferanse i Bryggens Museum, november 1977. Bergen Holmberg, Rikard, 1977, Den skånska öresundskustens medeltid. Bonn/Lund (Acta archaeologica Lundensia. Series in 80, Il) Holmqvist, Wilhelm, 1962, Helgö, en internationell handelsplats (Proxima Thule. Hyllningsskrift till H.M. Konungen 1962. Stockholm - 1967-68, Die Metallwerkstätten aufHelgö (Kölner Jahrbuch). - 1968, Friigeschichtliche Haustypen auf Helgö (Studie zur europäischen Vor- und Friihgeschichte. Neumiinster) -1973, Rapport från 20 års arkeologiskas undersökningar (Jemkontorets Annaler, vol 157) - 1974, Helgö, eineVorform der Stadt (Vor- und Fruhforrnen der europäischen Stadt im Mittelalter. Göttingen Huggert, Anders, 1974, S:t Olofs hamn på Drakön (Maritimhistoriskt symposium i Hudiksvalll973. Rapport utg. av Statens sjöhistoriska museum och rådet för maritimhistorisk forskning. Luleå) - 1976, Från S:t Olofs hamn på Drakön till Jungfruhamn på Bjurön (Rapport från maritimhistoriskt symposium i Luleå 1976. Rapport utg. av Statens sjöhistoriska museum och rådet för maritimhistorisk forskning. Luleå) Hugosson, Mats, 1986, Kongahälla, den förintade staden. Göteborg 89 Klackenberg, Henrik 1986, Feodalism i Pinnveden: biskop Henrik och Berga (Medeltiden och arkeologin. Festskrift till Erik Cinthio. Snuties in Medieval Archaeology l. Lund) - in press, Norberg - berg, bergslag, köpstad (skall publiceras i: Lapphyttan, utg. av Jemkontoret) Johansen, Marianne, 1986, Middelalderbyen K~ge. (Middelalderbyen 2) Koivunen, Pentti, 1976, Medeltida myntfynd i Korois (Åbo stads historiska museum, årsskrift 1976) Krongaard Kristensen, Hans, 1984, Jordfaste fortidsminder i Vi borg. En gennemgang af levnene efter den middelalderlige by. Fredningsstyrelsen. Rapport A2. Köpenhamn - 1987, Middelalderbyen Viborg. Århus (Middelalderbyen 4) Kujo, Erkki, 1977, Finlands medeltida städer (Urbaniseringsprocessen i Norden l (Middelaldersteder. Det XVll. Nordiske historikerm~te, Trondheim 1977. Red. Grethe AutMn Blom. Oslo m fl Lundberg, Erik, 1940, Byggnadskonsten i Sverige under medeltiden I. 1100-1400. Stockholm Lunde, 0ivind, 1977, Trondheims fortid i bygrunnen. Middelalderbyens topografi på grunnlag av det arkeologiske materialet inntil 1970. Trondheim Lundholm, Kjell, 1976, Kyrkbyn och Stor-Rebben -om medeltida kust- och skärgårdsbosättning i Pitebygden (Rapport från maritimhistoriskt symposium i Luleå 1976, utg. av statens sjöhistoriska museum och rådet för maritim forskning. Luleå) -1978, Pilebygdens äldsta marknadsplats. Studier i norrländsk framtid. (Acta bothniensia occidentalis. Umeå) Lundström, Per, 1968, Paviken I, ett vikingatida varv på Gotland (Gotländskt arkiv) - 1976, Förhistoriska och medeltida hamnar- en undersökningsmodell (Rapport från maritimhistoriskt symposium i Luleå 1976, utg. av statens sjöhistoriska museum och rådet för maritim forskning. Luleå) -1981a, De kommo vida... Vikingars hamn vid Paviken på Gotland. Stockholm (Statens sjöhistoriska museum. Rapport 15) -1981 b, Ett medeltida fiskeläge på Drakön - Sankt Olofs hamn (Gårdar, borgar och hamnar) Malm, Gunilla, 1983, Sockenkyrka- stadskyrka (META) Medeltidsstaden (Keskiajan kupungit). Museiverlcet (Museovirasto}. Rapporter 19811. Borgå (Porvoo) 2. Raumo (Rauma) 3. Åbo (Turku) 4. Nådendal (Naantali) Medeltidsstaden. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Rapporter. 19761. Projektprogram 2. Arboga (Anna Järpe) 3. Uppsala (Lars Redin) 4. Västerås (Jan Helmer Gustafsson) 5. SöderkOping (Birgitta Broberg-Margareta Hasselmo) 6. Sigtuna (Marietta Douglas} 7. Urbaniseringsprocessen i det medeltida Sverige. En forskningsöversikt (Hans Andersson), jfr ovan Andersson 1977) 8. Hedemora (Catharina Folio) 9. örebro (Lars Redin) 10. Strängnäs (Anna Järpe) 11. Köping (Catharina Folio) 12. Enköping (Jan Helmer Gustafsson) 13. Nyköping (Birgitta Broberg) 14. Trosa (Birgitta Broberg) 16. Eskilstuna/forshälla (Anna Järpe} 17. Stockholm (Margareta Hasselmo) 18. Handelsplats- stad- omland. Symposium i Sigtuna 1979 19. Stadsarkeologi i Mellansverige. Läge, problem, möjligheter (Hans Andersson- Lars Redin) 20. Halmstad (Jan-Erik Augustsson) 21. Gamla Lödöse (Krisitna Carlsson- Rune Ekre) 22. Marstrand (Margareta Hasselmo) 23. Uddevalla (Margareta Hasselmo) 24. Skara (Ragnar Sigsjö) 25. Kungsbacka/Gåselcil (Birgitta Broberg) 26. Lund (Anders A.ndren) 27. Falköping (Henrik Klackenberg) 28. Skövde (Henrik Klackenberg) 29. Kungahälla (Hans Andersson) 30. Keramik, kammar och skor från 7 medeltida städer. Fyndstudie (Birgitta Broberg-Margareta Hasselmo) 31. Varberg (Birgitta Broberg) 32. Helsingborg (Anders Wihlborg 33. Lidköping (Henrik Klackenberg) 34. Städer i öst och väst (Hans Andersson) 35. Hjo (Henrik Klackenberg) 36. Vadstena (Margareta Hasselmo) 37. Simrishamn (Bengt Jacobsson) 38 Trelleborg (Bengt Jacobsson) 39. Laholm (Lars Redin) 40. Skänninge (Margareta Hasselmo) 41. Båstad (Mats Anglert} 42. Bogesund (Henrik Klackenberg) 43. Falkenberg (Lars Redin) 44. Ystad I (Sten Tesch) 45. YstadII-en omlandsstudie (Sten Tesch} 46. Växjö (Eva Åhman) 47. Lyckå (Anders Ödman) 48. Landskrona (Bengt Jacobsson) 49. Luntertun/Ängelholm (Mats Anglert) 50. Norrköping (Birgitta Broberg) · 51. Avaskär/Kristianopel (Leifh Stenholm) 52. Åhus (Björn Rosenberg) 90 53. Skanör-Falsterbo (Lars Ersgård) 54. Sölvesborg (Marit Anglert) 55. Vimmerby (Eva Åhman) 56. Lund - tomtindelning, ägostruktur, sockenbildning (Anders Andren) 57. Vä (Egon Thun- Mats Anglert) 58. Jönköping (Tomas Areslätt) 59. Hästholmen (Henrik Klackenberg) 60. Nya Lödöse (Anna Järpe) 6 1. Kalmar (Dagmar Selling) 62. Gävle (Gun Britt Aagård) 63. Östhammar/Öregrund (Sverker Söderberg) 64. Ronneby (Leifh Stenholm) 65. Eksjö (Linnea Varenius) 66. Linköping (Birgitta Broberg) (ännu ej publ.) 67. Malmö (Sven Rosborn) 68. GamlebyNästervik (Margareta Hasselmo-Johan Sandell) 69. Elleholm (Eva Arvidsson) 70. Tommarp (Lars Redin) (ännu ej publ.) 71. Visby- historisk bakgrund, arkeologiska dokumentationer (Ragnar Engeström med bidr. från Waldemar Falck och Hugo Yrwing) 72. Visby- staden och omlandet I och II 73. sjuttiosex medeltidsstäder- aspekter på stadsarkeologi och medeltida urbaniseringsprocess i Sverige och Finland (Hans Andersson) 74. Städer, regioner och omland- studier kring medeltida urbanisering. 75. The Medieval Urbanisatian in Sweden (prel.) 76. The Medieval Town - a report from a symposium in Kungälv 1985. Myhrvoii-Lossius, Siri 1979, Skien i middelalderen. En antikvarisk registrering. 1977. Oslo Mårtensson, Anders W. 1979, Kulturen och medeltidsarkeologin - så började det (Skånes hembygdsförbunds årsbok 1979) Nielsen, Ingrid, 1985, Middelalderbyen. Ribe. Projekt Middelalderbyen l. Nordeman, Kjell, 1987a, Det medeltida Nyköping. (Sörmlandsbygden 1987) - 1987b, Södertälje (7000 år på 20 år. Arkeologiska undersökningar i Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. Stockholm) Nordeman, Kjell- Douglas, Marietta, 1987, Nyköping (7000 år på 20 år. Arkeologiska undersökningar i Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. Stockholm) NORM, Nomina rerum mediaevalium. Nomenklaturprojekt för föremålsregistrering i Norden. 1983Nyborg, Ebbe, 1980, Enkeltmrend og frellesskaber i organiseringen af det romanske sognekirkebyggeri (Streiflys over Danmarks bygningskultur. Festskrift till Harald Langberg. K0bcnhavn) Ohlsson, Tom, 1976, The Löddeköpinge Investigation I. The Settlement at Vikhögsvägen (Meddelanden från Lunds univeristets historiska museum 1976. Lund) - 1980, The Löddeköpinge Investigation II. The northern part of the village area (Meddelanden från Lunds univeristels historiska museum 1980. Lund) - 1981, Rapport från Löddeköpinge (Ale 3/1981) Olsen, Olaf, 1983, Das dänische Forschungsprojekt "Die Mittelalterstadt" (Seehandelszentren des nörellichen Europa. Liibecker Schriften zur Archäologie und Kulturgeschichte. Band 7. Ltibeck) Olsen, Olaf-Schiörring, Ole (utg.), 1980, Ti byer. Diskussionsoplreg til m0det på Skarrildshus maj 1980. Olsson, Martin, 1983, Om Kalmars ålder. Stockholm Pihlman, Aki, 1984, Ulfsby- en senmedeltida tätort vid Kumo älv (Den historiska tidens arkeologi i Finland. Åbo landskapsmuseum. Rapporter 6. Åbo) Randsborg, Klavs, 1980, The Viking Age in Denmark. The Formation of a State. London Redin, Lars, 1982, Stadsarkeologi- perfektum, i viss mån presens och något futurum (Bebyggelsehistorisk tidskrift 3/ 1982) - 1986 Stad, befolkning och bebyggelse i Halland under medeltid - problem i en generalisering. (Medeltiden och arkeologin. Festskrift till Erik Cinthio. Lund. Studies in Medieval Archaeology l. Lund). Rydh, Stig, 1983, Medeltidsstaden. Resultat och effekter för den antikvariska verksamheten (Kulturminnesvård 1/83) Salo, Unto, 1984, De tidigaste skedena i den finska stadsbebyggelsen (Den historiska tidens arkeologi i Finland. Åbo landskapsmuseum. Rapporter 6. Åbo) Schiick, Adolf, 1926, Studier rörande det svenska stadsväsendets upp-komst och äldsta utveckling. Uppsala Selling, Dagmar, 1979, Arkeologiska spår av det äldsta Kalmar (Kalmar stads historia I. Huvudred Ingrid Hammarström. Kalmar) Sjösvärd, Lars, 1987, Strängnäs (7000 år på 20 år. Arkeologiska undersökningar i Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Med bidrag av Leifh Stenholm) Skansjö, Sten, 1983, Söderslätt genom 600 år. Bebyggelse och odling under äldre historisk tid. Lund (Skånsk senmedeltid och renässans 11) SOU 1981:100. Stadsfömyelse- kontinuitet, gemenskap, inflytande. Underlag för diskussion och fortsatt utredningsarbete. Stadsfömyelsekommitten. Stockholm 91 Sporrong, Ulf, 1983, Medeltidsstaden. En modell för grundoch sektorsforskning på kulturminnesvårdens område (Kulturminnesvård ) Stenberger, Mårten, 1974a, Eketorp in Öland. Ancient Village and Trading settlement (Acta Archaeologica 44) - 1974b, Eketorp, Entwicklung und wirtschaftliche Redeutung (Vor- und Friihformen der europäischen Stadt im Mlttelalter. 2. Göttingen) Stenholm, Leifh, 1981, Lerbottnar (META) - 1986, Ränderna går aldrigur-en bebyggelsehistorisk studie av Blekinges dansktid. Lund . Strömbom, Sixten, 1924, Forskningar på platsen för det forna Nya Lödöse. Göteborg. (Skrifter utgivna till Göteborgs stads trehundraårsjubileum V) Sundström, Hans, 1984, Bönder bryter bygd. Studier i Övre Norrlands äldre bebyggelsehistoria. Tr. Lund 1984 (Bothnica 4. Skrifter utgivna av Norrbottens museum) Svedberg, Viktor, 1983-84, stadsarkeologisk undersökning i Lidköping (Västergötlands Fornminnesförenings tidskrift) Svensson, Kenneth, 1987, Sigtuna (7000 år på 20 år. Arkeologiska undersökningar i Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Med bidrag av Eva Hjllbom och Bent Syse) Syse, Bent, 1987, Uppsala (7000 år på 20 år. Arkeologiska undersökningar i Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. Stockholm) Tesch, Sten, 1987, Söderköping (7000 år på 20 år. Arkeologiska undersökningar i Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Med bidrag av Margareta Hasselmo) Tesch, Sten- Wihlborg, Anders, 1981, Medeltidsstaden Ystad. Lund Thorlaksson, Helgi, 1977, Urbaniseringstendenser på Island i middelal-deren (Urbaniseringsprosessen i Norden). Middelaldersteder. Det XVII nordiske historikerm~te, Trondheim 1977. Red. G re the Authen Blom. Oslo m fl Af Ugglas, Carl R., 1931, Lödöse. Historia och arkeologi. Göteborg. (Skrifter utgivna till Göteborgs stads trehundraårsjubileum IV) Ullberg-Loh, Kajsa, 1983. En nyupptäckt kapellgrund söder om Ny Varberg (Varbergs Museums Årsbok 1983). Wallerström, Thomas, 1982, Medeltidsarkeologi i Norrbotten - en översikt och några reflexioner (META) - 1982/83, Kulturkontakter i Norrbottens kustland under medeltiden (Norrbotten) - 1987, Nya rön om gamla tornedalningar. Tornedalens äldre bosättningshistoria i arkeologisk belysning (Norrbotten) Wallin, Lars, 1981, Lerbottnar- återigen (META) Westholm, Gun, 1983, Boplatsen i Vi, nedanför Klinten (Gutar och vikingar Statens historiska museum, Stockholm) - 1988, Visby under förhistorisk tid och äldsta medeltid. Utbrednings- och dateringskriterier. (Visby ll. Medeltidsstaden 72:1) Vogel, Volker, 1983, Archäologische Stadtkernforschning in Schleswig (Ausgrabungen in Schleswig. Berichte und Studien L Neumi.inster) Ödman Anders, 1987, Tre borgar. Från vikingatida spärrfäste till medeltida kastellborg. Stockholm (Monografier utgivna av Stockholms stad 80.) 92 TABELL l. Kyrkliga institutioner, Skåne Kap Stad, beteckning Kyrkor Stads Stads- Ej och/el socken socken el okänt landssock BÅSTAD S.ta Maria FALS1ERBO S:ta Gertrud Danska kyrkan Franciskankapell Tyska kyrkan (S:ta Maria) HELSINGBORG S:t Clemens S:ta Maria S:t Olai S:t Petri S: t Nicolaus Heligkors kap Kärnanskap S:t Michaelskap LANDSKRONA S:t Johannes+ Baptista S:t Nicolai Kloster Helgeandshus S:ta Gertruds kapell S:t Jörgens hospital S:t Olofskap Heligkors kap LUND S:t Laurentius (domkyrkan) Heligkors S:t Andreas S:t Botulf + + + + + + D + + + + + + + + + + + + + +? + + + + + + + Klos t Soc inst Situation Bev Lok Arkeol unders Dat murar övr Anm + + + + ca 1460 1300:.1 mitt +? + Alt,dat:senare delen 1200-t./börj. 1300t,(stildat) 1385 fg 1352 Trollok fg 1343 fg 1336 ev flera kyrkor .m.i.Urn .l.OOQ:.t (sent En el två före1200-t) gångare. Fg 1299 ? Gravar tolkade tillhöra Olai F g 1257. Äldre .ll.00:1 gravar tyder på mill äldrekyrka 1275 senmed? Fg 1589 senmed ? fg 1421 Omdisk Identifiering tveksam + + + K HH + H + ? + +? + + +? +? + + + + 1410 fg 1415 .H60:l Fg 1469 fg 1505 Gravar ej byggnadslämn fg 1502 D:o EndVedels karta fg10481054 fg 1350 byggnlämn, äldre gravar fg 1302 gravar mitten 1000-t fg 1329 gravar, kyrkorgårdsmur + + + + + + + + + 93 Stad, beteckning Kyrkor Kap Stads Stads- Ej och/el socken socken landsel okänt sock + Klos t Soc inst Situation Bev Lok Art