NATURSTEN I BYGGNADER NATURSTEN I BYGGNADER Värmlands och Kopparbergs län NATURSTEN I BYGGNADER Värmlands  och  Kopparbergs län Q.f) Riksantikvarieämbetet cJ'O Statens historiska museer [NSTITUTIONEN FÖR KONSERVERING Riksantikvarieämbetet Box 5405, 114 84 Stockholm Omslagsbild "Brudporten" i Leksands kyrka, tillverkad 1671 av ortocerkalksten från Siljansområdet Foto 0. Norling, Falun 1996 Vinjettbild Fasadrelief vid entretrappan till Kgl. Akademien för De Fria Konsterna, Stockholm Foto Bengt A. Lundberg 1992 Kartor, tabeller och diagram Stig Englund, Fornsalen Data, Visby Stadsplan Agneta Hildebrand Redaktör Gunnel Friberg/Barbro Sundner © 1996 Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer 1: 1 ISBN 91-7209-041-3 ISBN 978-91-7209-783-4 (PDF) 2017 Tryck Wallin & Dalholm Boktr. AB, Lund 1996 © Bilderna i publikationen Förord Den bearbetade naturstenen i byggnaderna har inte oändlig livslängd. I stället är den ett av de mest hotade materialen i vår kulturmil- jö. Genom en landsomfattande inventering av kulturhistoriskt intressanta byggnader med bearbetad och utvändigt exponerad natursten får vi en samlad bild av vilka bergarter som använts under olika tider och i olika regioner, samt olika stentypers benägenhet för skador. Med stöd av denna inventering kan man undersöka orsakerna till skadorna samt ut- veckla konserveringstekniska åtgärder och vårdprogram för framtiden . Förutsättningen för att en inventering av detta slag kan göras är att den utförs under en begränsad tid med samma metod på länsnivå där kunskapen om det regionala byggnadsbe- ståndet finns. Tack vare att alla länsmuseer och/eller länsstyrelser ställt sig positiva till iden och praktiskt medverkar kan invente- ringen genomföras. En annan förutsättning är att det finns geologer som kan bergartsbe- stämma stenen i byggnaderna och medverkar i ett nära samarbete med kulturhistorikerna. Samarbetet mellan geologer och kultur- historiker ger kunskap om vilken byggnads- sten man föredragit under olika perioder. Härigenom får konservatorerna ett bättre underlag för sitt arbete. I denna serie, Natursten i byggnader, re- dovisas materialet länsvis i geografiskt sam- manhållna områden. Seriens två första publi- kationer är Teknik & Historia och Svensk byggnadssten & Skadebilder. I den första ges en bakgrund till projektet med tyngdpunkt på stenbyggande, stenbearbetning och stenkon- servering i kulturhistorisk och teknisk belys- ning och i den andra redovisas den geologis- ka bakgrunden med utförligare beskrivning av bergarter och skador. En sammanställning av resultatet för hela landet presenteras i slutrapporten Stenen i tiden. Denna rapport omfattar Värmlands och Kopparbergs län, som bildar ett samman- hängande område i västra delen av Mellan- sverige. Lund i november 1996 Barbro Sundner Innehåll Inledning 9 Barbro Sundner Byggnads- och ornamentsten, ett mångfaldigt material  9 Översiktlig inventering 9  Material och metod I 0  Materialredovisning 12  Kulturlandskapet 14 Topografi och klimat 14  Barbro Sundner Kulturhistoria 16  Elisabeth Backman och Carina Gustafson Byggnadssten i Värmlands och Kopparbergs län 17  Benno Kathol Luftföroreningar - en första överblick 26  Runo Löfvendahl och Barbro Sundner Värmlands län 33 Elisabeth Backman Material och metod 33  Kyrkor på landsbygden 34  Övriga byggnader på landsbygden 35  Karlstad 36  Kristinehamn 40  Arvika 41  Säffle 44  Hagfors 45  Filipstad 45  Värmlands län - sammanställning 47  Kopparbergs län 53 Carina Gustafson Material och metod 53  Kyrkor på landsbygden 54  Övriga byggnader på landsbygden 55  Falun 56  Avesta 59  Borlänge 60  Ludvika 61  Hedemora 62  Säter 63  Kopparbergs län - sammanställning 64  Källor och litteratur 71 .  Inledning B ARBRO SuNDNER " Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begränsas." (Lag om kulturminnen m.m. 1988, I kap., l §.) Luftföroreningarnas inverkan på det mångsi- diga svenska kulturarvet har knappast kunnat undgå någon. Från att tidigare varit ett lokalt problem har luftföroreningarna med tiden utvecklats till att bli ett g lobalt hot. De kulturhistoriska lämningar som hotas av miljöförstöring är av olika typ och materi- al. Inom Riksantikvarieämbetet pågår sedan 1988 såväl inventering av som forskning om skilda typer av objekt inom området Luftför- oreningar och kulturmiljö. Arbetet omfattar även skydds- och restaureringsåtgärder base- rade på dagens kunskapsläge. Det övergri- pande syftet är att minska miljöns skadliga effekter på kulturminnen och kulturföremål (Lindborg 1990, Gullman 1992). Natursten i byggnader är ett de/projekt inom området Luftföroreningar och kultur- miljö med inriktning påen rikstäckande över- siktlig inventering av material och skador på kulturhistoriskt värdefulla byggnader med exponerad, bearbetad natursten. Byggnads- och ornamentsten, ett mångfaldigt material Byggnader av eller med natursten spänner över en stor tidsrymd i ett brett kulturhisto- riskt perspektiv. Vissa har funnits i nära I 000 år, andra i bara några decennier. De finns både på landsbygd och i städer. De finns i jordbruksbygder, i industriområden, i skogs- bygder och i kustområden. De representerar olika typer av byggnader som kyrkor, slott, bankhus, bostadshus m.m. som tillkommit under helt olika förutsätt- ningar och med olika intentioner. Den lokala variationen på byggnadernas uttryck åter- speglar den specifika kulturmiljön. Till byggnads- och ornamentsten har man använt många olika bergarter. Oftast har man hämtat sten från närliggande områden, men ibland har man transporterat stenen långvä- ga. Valet av stenmaterial har varierat under olika tider, liksom brytningstekniken och bearbetningen av stenen. Att naturstenen i byggnaderna vittrar be- ror på många olika faktorer. Liksom byggna- derna kan ses i ett historiskt och geografiskt perspektiv kan luftangreppen studeras under liknande förutsättningar. Att vissa bergarter är mera vittringsbe- nägna än andra har stor betydelse för skade- bi Iden. Denna kompliceras av andra förhål- landen, som byggnadstekniska sammanhang, tekniska utföranden, tidigare restaureringar och liknande. Byggnader av eller med natursten är såle- des ett mångfaldigt material, där åtskilliga aspekter måste beaktas både vid undersök- ning av skadebilden och vid framtida åtgär- der. Oversiktlig inventering För närvarande har vi ingen överblick över hur många byggnader som har bearbetad och exponerad natursten, var de finns e ller vilka typer av objekt de representerar. Vi vet där- med inte heller hur många e ller vi lka som är skadade e ller hotade. Projektet syftar till att ge en uppskattning av materialets omfatt- ning, art och skadefrekvens genom en riks- täckande översiktlig inventering. Inventeringen skall ge bakgrund för be- dömningar av konserveringsbehovet och framtida uppföljning och planering, både re- gionalt och centralt. Den kommer dessutom att resultera i en samlad utvärdering av ska- 9 desitutationen. Inventeringen skall också ge en uppfattning om vilka bergarter som är mest vittringsbenägna och vilka objekt som är mest hotade. Materialet skal I kunna använ- das som underlag för utveckling av åtgärds- metoder. Det skall också att ge impulser till fortsatt forskning, både inom naturvetenskap- ligt och humanistiskt område. Projektets yt- tersta mål är kunskapsutveckling inom kul- turmiljövårdsområdet och utförs därför i sam- arbete mellan länsstyrelser, länsmuseer och Riksantikvarieämbetet. Informationen från inventeringen läggs in på Riksantikvarieämbetets databas för lag- ring och bearbetning. Därmed blir materialet också tillgängligt för olika användare. För- teckning över de byggnader som ingår i in- venteringen kommer att finnas hos länssty- relserna och länsmuseerna. Material och metod Inventeringen omfattar byggnader (även ru- iner) med bearbetad och utvändigt exponerad natursten fram till omkring 1940, dvs. den tid när naturstenen bearbetats hantverksmässigt. Med bearbetad natursten avses skulpterad sten, övrig finhuggen sten och kvaderbearbe- tad fasadsten. Många byggnader har enbart sockel av natursten. 1 de fall denna inte har någon utformad profil tas den inte med i invente- ringen. På samma sätt utesluts andra oprofi- lerade objekt, som förekommer i riklig mängd och som inte är oersättliga, t.ex. fönsterbän- kar och enkla inskriftstav lor. Sådana är fram- för allt vanliga i kyrkor från sekelskiftet och skulle kräva orimlig tid och stora resurser att inventera. Det bör dock framhållas att en inventering av detta slag, som genomförs inom en be- gränsad tids- och kostnadsram, inte kan bli helt fullständig. Materialet väljs utifrån bygg- nadsinventeringar och andra sammanställ- ningar samt framför allt utifrån den kunskap som finns inom den lokala kulturminnesvår- den. Det som försummas är av marginell betydelse för helheten. Vid behov kommer kompletteringar att göras. Inventeringen utförs av antikvarier från länsmuseer eller länsstyrelser medan berg- artsbestämningen görs av geologer. Eftersom materialet omedelbart skall kunna användas för att ge svar på vissa frågor har inventering- en anpassats till dataregistrering. För fältar- betet används därför förtryckta blanketter, figur I, som efterhand överförs till ett centralt dataregister. De frågor som styrt blanketter- nas innehåll och uppläggning gälJer stende- taljernas ålder, bearbetningsgrad, bergart och skador samt byggnadernas ålder och typ. Blanketterna innehåller dels uppgifter om byggnaderna ocl) dels uppgifter om objekten, dvs. naturstensdetaljerna. Byggnad Uppgifter om byggnaden omfattar län, land- skap, kommun, stad/socken, sockennummer, fastighetsbeteckning, benämning, typ, gatu- adress, ägare/förvaltare, kulturhistoriskt vär- de, byggnadsår, om byggnadsår och arkitekt. Med typ avses identifiering av byggna- dens huvudfunktion K=kyrka, S=slott, herr- gård, borg, P=profanhus. Byggnadernas kul­ turhistoriska värde anger dels om byggnaden är ett byggnadsminne eller motsvarande (B), en fornlämning (F) eller en kyrka (K) och dels om byggnaden ingår i områden av speci- ellt kulturhistoriskt regionalt intresse (Reg) eller riksintresse (Riks). För att få en uppfatt- ning om byggnadens kulturhistoriska sam- band är det viktigt att ange byggnadsår. Stör- re och omfattande ombyggnader redovisas under rubriken ombyggnadsår. Dessa upp- gifter kan vara till hjälp vid datering av vissa objekt som kan antas ha kommit till i sam- band med en ombyggnad. Valet av bergarter har varierat under olika tider. Sannolikt har vissa arkitekter föredragit en bestämd berg- art. Såväl den arkitekt som ritat huset i dess första skede som den arkitekt som svarat för större ombyggnader anges under rubriken arkitekt!. I vissa fall, i regel endast beträffan- de slott och kyrkor, finns flera byggnader inom samma byggnadskomplex. Dessa be- handlas då som en byggnad i registret. Objekt Uppgifterom objekten omfattar datering, typ, bergart, skador och fotodokumentation. För att underlätta inventeringen har ob- jekten specificerats, såsom portal, inskrifts­ tavla, vapentavla, fasad och övrigt. Under övrigt finns det möjlighet att precisera objek- tet, t.ex. lister, ornament m.m. 10 FÄLTKORT NATURSTEN I BYGGNADER ÖVERSIKTLIG INVENTERING Inventering utförd av :=============.Dlfil!IIl I...._______, Bergartsbestämning utförd av '------------~ I. Administrativa upp~fter Län/landskap kommun sn nr fastighetsbeteckning benämning 002 gatuadress ägare/ förvaltare I I 2.Byggn år 3.0mbyggn år 4.Arkjtekt 5.0bjekt 6.Datering il)'.l2 8.Bergart 9.Skador 10.Foto i I. Restaureång  byggnad:  12.Övågt 13.Källor och litteratur Figur 1. lnventeringsblankett. 11 Byggnadens tillkomstår överensstämmer inte alltid med objektens datering. Dessutom kan det finnas flera objekt av olika ålder i en och samma byggnad. Varje objekt dateras därför separat. I de fall dateringen inte är grundad på skriftliga uppgifter utan en upp- skattning, markeras detta med ett frågeteck- en efter årtalet på inventeringsblanketterna. Eftersom de skulpterade och ornerade detaljerna i regel kan anses mera omistliga än de oprofilerade har objekten delats upp i två typer, typ A oprofilerade och typ 8 profilera- de. En annan avsikt med denna uppdelning är att kunna pröva om skadefrekvensen varierar i förhållande till bearbetningsgrad. Uppgifter om bergarter ska ll vara rele- vanta för både geologer, stenhuggare, arki- tekter, antikvarier samt personer inom sten- industrin. Syftet är att identifiera stenen och att fastställa var den är bruten. Bergarterna delas in i fyra huvudgrupper, sands1en (sst), kalksten (kst), urberg (ub) och annat. Under varje huvudgrupp ges stenens gängse benäm- ning och geografiska ursprung, dvs. ort och landskap och för importerade stenar anges ursprungsland. Vid behov görs en komplette- rande geologisk kommentar. Då urbergsma- terial i regel inte har stora skador görs ingen närmare geologisk identifiering av sådana bergarter. Skadorna bedöms mycket översiktligt i tre nivåer: 0= inga påtagliga, 1= begränsa- de, 2= omfattande med tillägget aku1 i före- kommande fal l. Det är sällan natursten är helt utan skador, därför finns bedömningen inga påtagliga skador (0). Detta innebär att man inte sernågra skador vid en översiktlig gransk- ning. Begränsade skador ( I) avser skador som endast förekommer på mindre ytor e ller delar av objektet. Omfattande skador (2) är skador där stora delar av objektet är skadat. Om skadorna är aktivt pågående, dvs. om material lossnar eller sandar, anges detta med ti !lägget akut. En akut skada kan således vara både begränsad ( I akut) eller omfattande (2 akut). Skadorna utgår från en antikvaries bedömning, inte en konservators. Bedöm- ningen skall därför inte ses som en åtgärdsbe- dömning. Däremot skall den vara vägledan- de vid en kompletterande undersökning av konservator. Ett objekt omfattar all bearbetad sten som är av samma ålder, bearbetningstyp (profile- rad eller oprofilerad) och bergart inom den enskilda byggnaden . Därför kan ett objekt innehålla t. ex. flera portaler och fönster i samma byggnad. Inventeringens mål är att få fram vilka bergarter som är mest skadade samt vil ken ålder och bearbetningsgrad ob- jekten representerar. Omvänt kan t.ex. en portal med olika bergarter behandlas som flera objekt. I vissa fall, framför allt när det gäller större kyrkor och slott med många objekt, har objekten delats upp trots att de överensstämmer i fråga om typ, bergart och ålder. M aterialredovisning Rapporten inleds med en allmän beskrivning över hela områdets kulturlandskap med en översikt av klimatförhållanden, kulturhisto- risk bakgrund och den byggnadssten som brutits i området. Vidare ges en alJmän bak- grund till luftföroren ingarna samten översikt över hur situationen såg ut omkring 1920 och hur den ser ut idag. Därefter redovisas resultatet av invente- ringen länsvis. Byggnaderna på landsbygden delas upp i kyrkor, slott och herrgårdar samt övriga profana byggnader. Städerna presen- teras var för sig. Avslutningsv is görs en sam- manställning av materialet från varje län. Redovisningen är en länsvis, kvantitativ sammanställning, som skall ge underlag för kvalitativa bedömningar vid framtida plane- ring. Materialet delas in i sju tidsperioder: 1000-1300, 1300-1550, 1550-1650, 1650- 1750, 1750-1860, 1860-1910 och 191 0- 1940. Dessa perioder har valts utifrån de väsentligaste brytpunkterna i stenbyggandet Ufr Andersson, K. 1993, s. J6 ff.). För varje byggnadskategori - kyrkor på landsbygden, slott och herrgårdar på landsbygden, övriga byggnader på landsbygden och byggnader i städerna - redovisas materialet i text och tabeller under följande rubriker: Arkilektur och byggnadshistoria. Varje bygg- nadskategori inleds med en sammanfattande byggnadshistoria. Byggnader och objekt. Här redovisas antalet byggnader och objekt som ingår i undersök- ningen samt deras ålder och bearbetnings- grad (två tabeller). 12 Byggnadssten. Här presenteras vilka bergar­ ter som förekommer i de undersökta objekten och de olika bergarternas användning under olika tidsperioder (två tabeller). Skador. Här görs en sammanställning av ska­ dorna i förhållande till objektens ålder, berg­ artstyper, objektens bearbetningsgrad och byggnadernas ålder (fyra tabeller). För de byggnadskategorier som omfattar ett mindre antal byggnader (i regel färre än tio) eller ett mindre antal objekt presenteras ma­ terialet endast i de tabeller som anses rele­ vanta för förståelsen . För vissa län kan det vara angeläget att komplettera tabellerna för att visa speciella regionala förhållanden . Antalet objekt visar inte hur många olika arkitekturdetaljer som förekommer och inte heller hur mycket sten av olika bergarter som använts. Däremot visar mängden objekt hur ofta natursten använts i byggnaderna under de olika perioderna. Byggnaderna på landsbygden markeras på länskartor. I de städer som har fler än tjugo byggnader presenteras dessa på stadsplaner. Den avslutande sammanställningen av hela materialet för varje län följer i princip samma indelning som tidigare. Däremot presenteras materialet både i tabeller och diagram. För att lättare kunna användas vid jämförelse med material från andra län beräknas även sum­ morna procentuellt. 13 Kulturlandskapet ELISABETH BACKMAN, C ARINA G USTAFSON, B ENNO K ATHOL, R UNO L öFVENDAHL OCH B ARBRO SUNDNER Topografi och klimat Värmlands och Kopparbergs län omfattar större delen av Mellansveriges västra delar. Länen motsvarar i stora drag landskapen Värmland och Dalarna, figur 2. Helaområdet är av skiftande topografi dominerat av barr- skog. Större delen tillhör norrlandsterräng- ens relieftyp. Värmlands södra del domineras av Vä- nern med Vänerslätten och i sydväst av ett sjörikt och kuperat område. Norr därom vid- tar ett omfattande barrskogsområde med smala, långa älvdalar och långsträckta sjö- system, t.ex. Klarälvsdalen och Fryksdalen. Dalarnas östra delar kännetecknas av en bergslagsterräng med höga bergåsaroch dju- pa trånga dalar medan ett vidsträckt storku- perat område utbreder sig i mellersta delen. I nordväst sträcker sig en del av den skandina- viska fjällkedjan med toppar på ca 1000 m.ö.h. Större delen av landskapet är täckt av barr- skog med gles bebyggelse medan odlings- landskapet är koncentrerat till älvdalarna och Siljansområdet. I Värmlands län finns 6 städer och 92 socknar och i Kopparbergs län likaså 6 städer samt 51 socknar. Befolkningsmängden var 199 l i Värmlands län 284 187 invånare och i Kopparbergs län 190 388 invånare (Statistisk årsbok 1993). Klimatet är i södra Värmland av väst- svensk typ och i sydöstra Dalarna av mera mellansvensk karaktär. I övrigt liknar klima- tet det norrländska inlandets med kalla vint- rar och varma somrar. I tabellerna presente- ras här endast de områden som ligger i anslut- ning till bebyggelsen. Högsta årsmedeltem- peraturen för perioden 1961- 199 l hade Karl- stads flygplats i Vänerområdet, +5,4°C och den lägstaSiljansfors i Siljansornrådet, +3, l °C Ufr Stockholm +6,6°C och Haparanda +1, l °C), tabell 1. Nederbördsmängden varie- rade under samma period mellan 6 l 1 mm/år (Avesta) och 700 mm/år (Torsby), tabell 2. Mede lvärdet för relativ fuktighet under årens månader fluktuerade mellan 64 och 89% un- der perioden 1931-1960 i de redovisade or- terna, tabell 3. Lägsta luftfuktigheten var i månaderna maj och juni, 64-68%, medan november och december hade högst luftfuk- TabelJ L Månadsmedeltemperatur i °C under perioden 196l-1990. (Efter Alexandersson m.fl. l991.) ! .E M A M ! ! A s. Q N 12 År Arvika -5,4 -5, I -0,7 4,4 10,6 15,I 16,2 14,9 10,5 6,2 0,4 -3,8 5,3 Karlstad fl. -4,6 -4,7 -1 , I 3,6 9,9 14,7 16, 1 14,9 10,9 6,5 1,2 -2,9 5,4 Torsby -6,5 -6,1 - 1,3 3.8 10.1 14.9 16.0 14.6 10,3 5,6 -0,7 -5,1 4,7 Siljansfors -8,2 -7,3 -2,9 2,1 8,6 l3,5 14,7 13,0 8,6 4,2 -2, I -6.6 3, 1 Avesta -5,4 -5,1 -1,5 3,6 1,2 14,9 16,2 14,7 10,2 5,6 0,2 -3,7 5,0 Tabell 2. Månadsnederbörd för perioden 1961- 1990. (Efter Alexandersson m.fl. 199 1.) ! .E M A M ! ! A s. Q I:::{ 12 ÅI. Arvika 42 30 31 35 44 60 69 82 71 7 1 62 43 640 Karlstad fl. 43 3 1 37 37 42 53 62 73 70 67 71 48 635 Torsby 45 33 38 41 51 66 78 82 80 70 68 49 700 Siljansfors 43 32 33 43 49 67 80 79 72 6 1 56 45 660 Avesta 43 32 35 37 40 54 74 73 68 54 56 46 6 11 14 ... -­ 0 50 lOOKm Figur 2. Värmlands och Kopparbergs län med länsgränser och de städer som är representerade inventeringen. 15 Tabell 3. Månadsmedelvärden relativ fuktighet under perioden 1931-1960. (EfterTaesler 1972.) I E M A M I I A s Q tl Q Karlstad fl. 87 84 81 72 67 68 72 76 81 83 88 89 Falun 84 81 76 69 64 67 71 77 83 84 87 87 tighet, 87-89%. Luftfuktighet och tempera- turförhållanden kan ha viss betydelse på ska- dor på natursten liksom t.ex. den förhärskan- de vindriktningen under regnperioder. Kulturhistoria Från stenåldern finns ett stort antal lämningar i Dalarna och Värmland, varav de flesta är boplatser. Jägarstenåldern varade påsina håll länge, på vissa platser ända in i järnåldern. Bronsåldern har lämnat obetydliga spår i Dalarna medan det finns fler av dem i Värm- land. I båda länen finns ett antaJ jämåJders- gravfält varav flera av betydande storlek. Under de första århundradena efter Kris- tus hade odling längs älvdalar och i s lättland- skapen kommit igång så smått. Man började också hålla boskap, vilket ledde till en mer bofast befolkning. Vi har liten kännedom om den äldre me- deltiden i området. Skriftliga källor finns bevarade från 1300-talet. En viktig föränd- ring vid medeltidens början var kristendo- mens införande. I samband med denna ge- nomfördes en sockenindelning, som sanno- likt var avslutad redan i slutet av 1200-talet. Man kan på goda grunder anta att de första sockenkyrkorna var träkyrkor. I Dalarna finns inga spår efter stavkyrkor, medan de har funnits i västra Värmland, vilket tyder på ett norskt inflytande. Under 1200- och 1300- talen ersattes träkyrkorna i många socknar av stenkyrkor. På 1400-talet fick ett flertal av de äldre stenkyrkorna tillbyggnader och valv. Vid ungefär samma tid tycks det ha skett en förändring inom den agrara näringen, vil- ket gjorde att slättområdena längs älvdalarna växte fram till betydande jordbruksbygder med, som tidigare, självägande bönder. Järn- ålderns långhus där bostad, fähus och förråd rymdes under ett tak övergavs. I stället upp- fördes ett hus för var funktion. De hade troli- gen stora likheter med senare tiders gårdsbe- byggelse. Vid medeltidens början övergavs tekni- ken att framställa järn ur myrmalm till för- mån för bergsbruket. Den äldre tekniken lev- de kvar ända in i historisk tid i de områden som inte omfattades av bergsbruket, då in- timt förknippad med smidesverksamhet. I både Värmland och Dalarna har en rik bergslags bygd växt fram i de områden där de naturliga förutsättningarna fanns. Det fanns ett stort antal gruvor med koppar-, järn- och silverbrytning, störst var Falu gruva. Hyttor- na växte fram längs vattendragen och stora arealer skog avverkades till bränsle. I vissa områden var bergsbruket den enda större näringen, medan det på andra bål! kombine- rades med jordbruk. Under .L 600- och l700-talen utvecklades flera bruksorter som drevs framgångsrikt av skickligaoch energiska brukspatroner. Många av de bergsmansgårdar som växte fram kom att likna herrgårdar. Bebyggelseexpansionen, nyodlingen och övergången till bergsbruk visar sig i socken- bildningarna och uppförandet av ett stort antal kyrkobyggnader under högmedeltiden. Efter en lugnare period började man, i mitten av 1400-talet, bygga nya kyrkor. Teglet blev vanligare och plattak och trätunnvalv för- svann. Murpelare och bågar byggdes in som stöd för de nya tegelvalven. Fönstren vidga- des och i söder byggde man till vapenhus på de kyrkor som inte redan hade ett. Under 1600-talet utökades många kyrkor i storlek och tom byggdes till. Nya större stenkyrkor byggdes också under denna period. Under 1700-, 1800- och början av 1900-talet bygg- des ett stort antal kyrkor om för att få det utseende de har idag. Under medeltiden och 1500-talet, men framför allt under 1600-talet, var det en in- vandring av finnar, från det egentliga Fin- land, Savolax och Tavastland, till Värmland och Dalarna. Det var framför allt i ödemar- kerna i landskapens periferi som finnarna odlade upp marken. De utnyttjade den sten- iga moränmarken genom svedjebruk. I dessa Finnbygder låg torp och gårdar utspridda, ofta i höga, solvända lägen. Den finska in- vandringen upphörde så småningom, delvis 16 beroende på den svenska statsmaktens om- sorg om bergsbruket och dess behov av ved- och kolskog, vilket föranledde inskränkning- ar av att fritt nyttja skogen. Under mitten av 1800-talet började indu- strialismen växa fram i Sverige. En förutsätt- ning var att kommunikationerna förbättra- des. Vid denna tid började de första järnvä- garna byggas. Sveriges första avslutade stör- re järnväg var Gefle-Dala Jernväg, mellan Gävle och Falun, som var färdig 1859. På 1860-talet fortsatte järnvägsbyggandet och i Värmland kunde den första större bansträck- ningen invigas 1871. Det var Nordvästra stam- banan som gick mellan Stockholm och Kris- tiania över Karlstad, Arvika och Kil. I båda länen växte ett flertal privatbanor fram, både mindre industribanoroch längre enskilda järn- vägar. Sveriges första järnväg Fryksta-Clara Elf, i Värmland, öppnades redan 1849. En av de större enskilda järnvägarna var Bergsla- gernas Järnvägar från Göteborg till Falun. Denna bana stod färdig 1879. Nästa stora banprojekt var Mora-Wenerns Jernväg som band samman Värmland och Dalarna och gick melJan orterna Kristinehamn och Mora. I och med järnvägarna utvecklades nya samhäJlen och många av de äldre samhällena kunde utöka sin industri och fick därmed en större befolkning. Det var också i detta sam- manhang en stor de] av de större institutions- byggnaderna kom till, samt naturligtvis ock- så ett stort antal stationsbyggnader varav ett flertal uppfördes av sten. Av städerna i området är det endast Hede- mora i södra Dalarna som grundades under medeltiden. Hedemora som länge varit en viktig marknadsplats fick sina stadsprivile- gier 1446. Det är istället under 1500- och 1600-talets livliga period av stadsgrundande som de flesta av områdets städer fick sina stadsprivilegier. Statsmakten ville knyta han- deln till städerna och stävja den alltmer om- fattande bondehandeln. Genom skatter, tullar och acciser skulle pengar dras in för att täcka de växande kostnaderna för krigsmakten. För landets västra del gällde också att man ville leda den alltmer oreglerade gränshandeln in mot riket med dess inkomster från import- och exporttullar m.m. Detta kom att gälla flera av Värmlands städer bl.a. Karlstad, grundlagd 1584, Filipstad 16 11 och Kristine- hamn 1642. Även i Dalarna får många städer sina stadsprivilegier under 1600-talet, Falun och Avesta 1641 samt Säter 1642. Under I800-talets andra hälft expandera- de många städer och under denna period uppfördes många större offentliga byggna- der i städernas centrum t.ex. rådhus, läro- verk, bankhus, hotell , sjukhus och stations- hus. Trähusen ersätts i många fall av stenhus i städernas centrala delar. Under 1900-talet tillkommer nya städer i området. Det rör sig då om samhällen som växt fram kring större industrier, som Ludvi- ka 1919, Borlänge 1944, Hagfors 1950 och Säffle 1951 . Byggnadssten i Värmlands och Kopparbergs län Den övervägande delen av Värmlands och Kopparbergs läns blottade berggrund består av bergarter som tillhör den Fennoskandiska urbergsskölden, figur 3. Med urberg beteck- nas här prekarnbriska (mer än 570 miljonerår gamla) deformerade och metamorfa bergar- ter samt mindre deformerade elle r odeforme- rade magmabergarter. Den relativt bra beva- rade Dalasandstenen är visserligen äldre än 570 miljoner år men räknas på så sätt inte till urberget utan uppförs här bland sediment- bergarterna. I den nordvästra delen av Dalarna (Kop- parbergs län) är urberget täckt av överskjutna yngre bergarter som tillhör den kaledonska fjälJkedjan. Sedimentära bergarter förekommer i övre Dalarnas sandstensområde och i en ringfor- mad struktur i Siljansornrådet (Siljansring- en) som bevarats p.g.a. ett meteroidnedslag som skedde i Devontiden för ca 350-360 miljoner år sedan. Vidare finns sediment- bergarter i en smal remsa längs fjällranden ca 10-20 km nordväst och väst om Idre. Bergarter som använts stenindustriellt är huvudsakligen Älvdalsporfyrerna, Glavaskif- fern och de värmlandska gnejserna i urberget samt sandstenarna (Dalasandsten och Orsa- sandsten) och kalkstenen (Bodakalksten) från de sedimentära områdena i Dalarna. De stenbrott som använts för brytning av byggnadssten presenteras på kartan, figur 3, samt länsvis i tabell 4 och 5. 17 --- -- -- ,, - - - I ' ,, ___ __ , \I \ \ ' ' ---, I '"'- \ \ ' ' ' ' ' ... \ ... .. - - \ \ I ' \ I I I ' \ ' ' ' '\ ' ' I , , I I \ I ' \ ' ' ; I ' \ I 'I I , ' I ,,,, l , , .... -, ® ' \ I ® I \ I I .fr. r¾(-, " f .. "' ',~\® I ,' v '"'1 /· / 0 ~ , - - ( ·'1f•. ,,J D ~ Urberg Fjällbergarter ;' --~'--vJ n Sedimentära bergarterr Ll,j \ " 0 so ------======:::i100 Km Gn=Gnejs P=Porfyr O=Orsasandsten Gr=Granit T=Täljsten B=Bodakalksten Sk=Skiffer Ä=Älvdalen sandsten S A= Sandsten, annan Figur 3. Värmlands och Kopparbergs län med byggnadsstenbrotr. Fyllda trianglar visar nu öppna brott, ofyllda trianglar nedlagda brott. 18 Tabell 4. Byggnadsstenbrott i Värmlands län. I stenbrott med fet stil pågår brytning fortfarande . .!.&.kal Karta, ruta Koordinater Stratimfis~ nivå ~ Alster llD, Of 660030/137550 Östra gnejssegmentet Gnejs Backa 108,8i 659270/129270 Granit Täljsten Björketjäm l lB,4e 662070/127450 Granit Täljsten GlavaA l!C, Od 660495/13 1693 Västra gnejssegmentet Glimmerskiffer Glava B l!C,Od 660465/ 13 1625 Västra gnejssegmentet Glimmerskiffer Glava C IJC,Od 660443/ I 3 I 583 Västra gnejssegmentet Glimmerskiffer Glava D llC, Od 6604 I 5/131547 Västra gnejssegmentet Glimmerskiffer Glava E llC,Oc 660360/ 13 1488 Västra gnejssegmentet Glimmerskiffer Glava F l!C,Oc 660330/131456 Västra gnejssegmentet Glimmerskiffer Glava G IIC, Oc 660300/131425 Västra gnejssegmentet Glimmerski.ffer Hlilsjöberg 12D, 7b 668800/ 135790 Östra gnejssegmentet Sandsten, annan Lindfors I ID, 2h 661150/138590 Östra gnejssegmentet Granit Västra Abborrtjäm 12C, le 665760/132235 Mylonitzonen Täljsten Urberg I stort sett tillhör urberget i Vännlands och Kopparbergs län tre stora enheter i den Fen- noskandiska urbergsskölden som kallas den sydvästskandinaviska provinsen, det trans- skandinaviska granit- porfyrbältet och den svekofenniska provinsen. Det transskandinaviska granit-porfyrbäl- tet skiljer den sydväst-skandinaviska provin- sen som utgör större delen av västra Värm- land från östra Dalarnas bergarter som tillhör den svekofenniska provinsen. Den sydvästskandinaviska provinsen be- står huvudsakligen av mellan 900 och 1800 miljoner år gamla gnejser och graniter. I öst avgränsas dessa bergarter mot det transskan- dinaviska granit-porfyrbältet genom en bety- dande röre lsezon i berggrunden. Denna s.k. Protoginzon sträcker sig från Kristinehamns- trakten till Munkfors varifrån den ungefärli- gen följer Klarälvens lopp till nordligaste Vännland. En annan betydande rörelsezon (Mylonit- zonen) delar västra och mellersta Vännlands berggrund, som tillhör den sydvästskandina- viska provinsen, i det östra och det västra gnejssegmentet. Denna vanligen mellan 5 och I Okm (maximalt 15 km) breda defonna- tionszon sträcker sig från östra Vännlands- näs förbi Grums och Kil och följer sedan sjöarna Mellanfryken och Rottnen, varifrån den fortsätter i nordvästlig riktning in i Nor- ge. Det östra gnejssegmentet består av ofta rödaktiga, ca 1600-1800 miljoner år gamla ortognejserdvs. metamorft omvandlade djup- bergarter såsom t.ex. granit. På grund av en ofta hög magnetithalt (magnetit: ett järnmi- neral) har dessa gnejser också kallats för jämgnejser. Inlagrade i de ovannämndajärngnejsema förekommer talrika defonnerade skivor av ca 1500-1550 miljoner år gamla hyperitdiaba- ser. Som hyperitdiabas betecknas en diabas vars fältspatkristaller är svartpigmenterade. Under namnet "Svart granit" har dessa diaba- ser i Småland och Skåne fått betydande sten- industriell användning. Berggrunden i det västra gnejssegmentet utgörs av både grå och rödaktiga ortognejser med åldrarmellan 1150och 1650miljonerår. Här saknas dock de i det östra gnejssegmen- tet så talrikt förekommande hyperitdiabaser- na. Iden centrala delen av den västvännländ- ska berggrunden (det västra gnejssegmentet) förekommer långa, ofta böjda stråk av yt- bergarter (mest sura vulkaniter med inlagra- de fältspathaltiga sandstenar och kvartsiter) inlagrade i ortognejsema. Mel Ian Glava och Säffle är de ovannämn- da ortognejserna och ytbergartema överlag- rade av en ca 3 km tjock packe av flera flackt liggande skollor (skivor av överskjuten berg- grund) som kallas Glaskogens skollkomplex. Denna, även Gillbergaskålen benämnda struk- tur, innehåller djup- och ytbergarter som är något mindre defonnerade än omgivningen. Bland dessa förekommer de gl immerskiffrar som har brutits söder om Glava för använd- ning till takbeklädnad och plattsten (Glava- skiffer). Som det transskandinaviska granit-por- fyrbältet betecknas en zon i den Fennoskan- diska skölden som huvudsakligen består av 1650-1835 miljoner år gamla magmabergar- ter. Denna zon sträcker sig i nord-sydlig 19 Tabell 5. Byggnadsstenbrolt i Kopparbergs län. I stenbrott med fet stil pågår brytning fortfarande. Lokal ~l!!ll!, n!lll KQQCQim!l~r Strmigrafisk nivå Bergart Blyberget A (västra) 14E,6c 678430/141290 Subjotnium Porfyr Blyberget B (östra) 14E,6c 678450/141350 Subjotnium Porfyr Boda (Osmundsberget) 14F,4d 677050/146740 Ordovicium Kalksten, annan Boda 14F, 3d 676676/146849 Silur. (Wenlock?) Sandsten, Orsa Bom 14F. 2e 676095/147007 Silur, (Wenlock?) Sandsten, Orsa Bredvad 14D,9h 679970/ 138975 Subjotnium Porfyr Bunkris l5D, 2f 681000/137735 Subjotnium Porfyr Drosbacken 16C, 2f 686005/132610 Jotnium Sandsten, Älvdalen Fiskarheden A (västra) 14D,5d 677515/136756 Jotnium Sandsten, Älvdalen Fiskarheden B (östra) 14D,5d 677520/1368 IO Jotnium Sandsien, Älvdalen Görälven (Ljöran) 15D,Oa 680090/135175 Jotnium Sandsten, Älvdalen Hansjö 14E,6g 678215/143482 Silur, (Wenlock?) Sandsten. Älvdalen Hemfjället (Sälen) l4D, 7c 678605/136185 Jotnium Sandsten, Älvdalen Holarna (Malung) 13D,6h 673110/138800 Jotnium Sandsten, Älvdalen Ingvaldshögen 14C, 7g 678510/133415 Jotnium Sandsten, Älvdalen Klittberget A (norra) 15E, Od 680420/ 141540 Subjotnium Porfyr Klittberget B (södra) 15E, Od 680390/141540 Subjotnium Porfyr Kvarnberget A (norra) 13D,5h 672665/138840 Jotnium Sandsten, Älvdalen K vamberget B (mellersta) l3D, 5h 672640/138875 Jotnium Sandsten, Älvdalen Kvarnberget C (södra) l3D, 5h 672620/138880 Jotnium Sandsten, Älvdalen Lilla Moberget 14C, 7i 678930/134130 Jotnium Sandsten, Älvdalen Mångsbodarna 14D,5g 677650/138 160 Jotnium Sandsten, Älvdalen Mässbacken A I (Pina) 14E, 7i 678549/144364 Si lu r, (Wenlock?) Sandsten, Orsa Mässbacken A2,3 (Klåpa, Smälla) 14E, 7i 678555/144393 Silur, (Wenlock?) Sandsten, Orsa Mässbacken A4,5 (Stackmoba, Fredags 14E, 7i 678551/144397 Silur, (Wenlock?) Sandsten, Orsa Mässbacken A6 (Rudgruvan) 14E, 7i 678531/144410 Si lur, (Wenlock?) Sandsten, Orsa Mässbacken A7 (Bjesgruvan) 14E, 7i 678533/144398 Silur, (Wenlock?) Sandsten, Orsa Mässbacken AS (Rådbråka-Lindågr.) 14E, 7i 678524/144392 SiJur, (Wenlock?) Sandsten, Orsa Mässbacken A9 (Östennalm) 14E, 7 i 678519/144381 Silur, (Wenlock?) Sandsten, Orsa Mässbacken AI 0 (Sjukallgruvan) 14E, 7i 678529/144379 Si lur, (Wenlock?) Sandsten, Orsa Mässbacken A 11 (Si lverskåp) 14E, 7i 678538/144377 Silur, (Wenlock?) Sandsten, Orsa Mässbacken A 12 (Sakristia) 14E. 7i 678526/144370 Silur, (Wenlock?) Sandsten. Orsa Mässbacken A13 (Malungsgruvan) 14E, 7i 678522/144366 Silur, (Wenlock?) Sandsten, Orsa Mässbacken A 14 (Esbites) 14E, 7i 6785 17 /144362 Si lur, (Wenlock?) Sandsten, Orsa Mässbacken A 15 (Hampräta) 14E, 7i 6785 15/144358 Silur, (Wenlock?) Sandsten, Orsa Mässbacken B 14E, 7i 678536/144342 Silur, (Wenlock?) Sandsten, Orsa Mässbacken C 14E, 7i 678524/144281 Silur, (Wenlock?) Sandsten, Orsa Mässbacken D 14E,6i 67846 1/144278 Silur, (Wenlock?) Sandsten, Orsa Norra Mon (Malung) 13D,6g 673480/138485 Jotnium Sandsten, Älvdalen Ornnyrheden (Malung) l3D, 6h 673230/138710 Jotnium Sandsten, Älvdalen Risberg (Skärbrottet) 14D,4i 677470/139130 Jotnium Sandsten, Älvdalen Ränn åsarna 15E, le 680540/ 141060 Subjotnium Porfyr Styggforsen 14F, 3d 6765 11 /146700 Silur, (Wenlock?) Sandsten, Orsa Ämån 14E, 7j 678864/144540 Si lur, (Wenlock?) Sandsten, Orsa riktning från norra Blekinge genom Småland och gränsområdet mellan Värmland och Da- larna ti 11 västra Dalarna, Härjedalenoch Jämt- land. I väst begränsas det transskandinaviska granit- porfyrbältetgenom en tektoniskstruk- tur, Protog inzonen, medan den östra begräns- ningen utgörs av intrusiva kontakter (kontakt mellan en magmatisk bergart och den äldre omgivning den har trängt in i) mot den sveko- fenniska provinsen. De dominerande berg- arterna i detta bälte är, som namnet säger, graniter och i någon mindre utsträckning 20 porfyrer, men underordnat förekommer ock- så sedimentbergarter och basiska magma och lavabergarter. Värmlands andel i det transskandinaviska granit-porfyrbältet är huvudsakligen den ögonförande Filipstadsgraniten och den jämn- korniga Hagforsgraniten. I västra Dalarna utgörs det transskandinaviska granit-porfyr- bältet av Dalagraniterna (Jäma-, Siljans- och Garbergsgraniten) och de, med dess~.besläk- tade, Dalavulkaniterna (Dala- eller Alvdals- porfyrema och Dalaporfyritema). Till Dala- eller Älvdalsporfyrema hör de porfyrer som p.g.a. sitt vackra utseende och den goda po- lerbarbeten har fått praktisk användning i Älvdalens gamla och nya porfyrve rk. Både Dalagranitema och Dalavulkaniter- na samt Dalasandstenama (se nedan) är ge- nombrutna av yngre diabaser. TiU dessa hör de ca 1200-1250 miljoner år gamla Åsby- och Särnadiabaserna och de ca 900 miljoner år gamla Blekinge-Daladiabasem a. Små gångar (inneslutningar i urberget) av tinguait (en basisk magmabergart) med en ålder av ca 280 miljoner år är de yngsta bergarterna i Värmlands och Kopparbergs län. Östra Dalarna består av bergarter som tiJlhör den svekofenniska provinsen. Denna utgöres av ytbergarter såsom sura vulkaniter (hälleflinta, leptit) med inlagrade urkalkste- nar, gråvackor (fältspathaltig sandsten med bergartsfragment) och lerskiffrar samt un- derordnat intermediära och basiska vulkani- ter. Denna bergartssekvens har i olika faser genombrutits av djupbergarter. Bland dessa räknas de tidigorogena ( orogenes = bergs- kedjeveckning) så kallade urgranite rna ( 1870-1900 miljoner år), de senorogena (1770-1860 miljoner år) och de postorogena (1680-1840 miljoner år) graniterna. Dessut- om förekommer det stä llvis anorogena bild- ningar (1200-1700 miljoner år), dvs. bild- ningar som inte mer står i samband med en bergskedjeveckning. I östra Dalarna består berggrunden främst av urgraniter och sura vulkaniter (leptiter) som räknas tiU Bergslagens malmfält samt yngre (senorogena) graniter. Ställ vis uppträ- der mindre massiv av gabbro, diorit e ller grönsten. Den svekofenniska provinsens bergarter i Dalarna är rika på malm (t.ex. vid Falun, Grängesberg m.m.) men har inte lämnat någ- ra större bidrag till byggstenstillverkningen. Gnejs I Värmlands östra gnejsområde har man un- der 1950 och 1960-talet brutit olika ortognej- ser för produktion av kant- och plattsten. Nuförtiden bryts homogen, g ranitisk gnejs vid Ulvsby för användning till fasader, murar och markbeläggningar. Alster. Drygt 2 km nordnordost om Als- ters kyrka ligger ett stenbrott i rödgrå till gråröd, homogen, ställvis slirig gnejs. Ett brott i rödgrå, rödstrimmig, mede l- till fin - kornig gnejs upptogs nära landsvägen Karl- stad-Filipstad ca 5,5 km nordnordost om Alsters kyrka, se tabell 4. Mölnbacka. En liknande gnejs som den vid Alster har man tagit ur ett stenbrott som är be läget i närheten av Mölnbacka mellan Ne- dre och Övre Ulleruds kyrkor ca 3 mil norr om Karlstad . V lvsby. Vid U1vsby ca l 3 km nordnordost om Karlstad bryts för närvarande en homo- gen granitisk gnejs. Två olika varianter, en rödaktig och en något g rövre, mera gråaktig sten, saluförs under namnen Solsta röd resp. Solsta grå. Stenbrottet i Ulvsby är antagligen identiskt med ett av brotten vid Alster. Glimmerskiffer Glavaskiffer Sedan slutetav 1700-talet har glimmerskiffer brutits i ett större och flera mindre brott 3-4 km syd och sydväst om Glava (se tabell 4). Stenbrotten Ligger i en gl immerskifferzon som tillhör Glaskogens skollkomplex och sträcker sig mellan sjöarna Glafsfjo rden och Stora Gla. Längs planparallella förskiffrings- ytor kan denna Glavaskiffer klyvas i mer eller mindre tunna plattor, vilket gör den särskilt lämplig för användning till tak- och väggbe- klädnad. Produktionen av Glavaskiffer var stö rst under 1800-talet. Brottet är fortfarande öppet idag. Täljsten Täljsten förekommer i form av små linser på flera ställen i de västvärmländska gnejsema. Brytningen av täljsten har förmodligen skett redan under äldre tider. Täljstensbrytningen i Värmland lades ner före 1950-talet. Täljsten är genom sin mjukhet (det är möjligt att tälja i den) ett utmärkt material för ornamentala och skulpturala arbeten. Töcksmark. Vid Töcksmark i västligaste Värmland har täljsten fram tiU början av 2 1 1900-talet utnyttjats för stenindustriella än- damål. Under den senare hälften av 1800- taJet har täljstenen använts vid restaurering av ornament i Uppsala domkyrka, som ur- sprungligen tillverkats av den inte mera till- gän~liga täljstenen från Löddby i Uppland. Ovriga täJjstensbrott är Backa, Björke- tjärn och Västra Abbortjärn, se tabell 4. P01fy1~ granit, diabas, särnait och tinguait Älvdalsporfyr Älvdalsporfyrerna har egentligen inte an- vänts för byggnadsändamål utan mest för tillverkning av mindre prydnadsföremål så- som vaser, urnor och dylikt. Att dessa ändå tas upp här beror på deras betydelse för nä- ringen i ÄJvdalsbygden under de senaste 200 åren, se tabell 5. Som porfyr betecknas en kiselrik, vulka- nisk bergart som består av en mycket finkris- tallin, ofta slirig grundmassa med större, tyd- 1igt synliga strökorn av kalifältspat eller kvarts. Porfyrer uppträder över stora områden i norr~. Dalarna, men det var mest porfyrerna från Alvdalstrakten som har bearbetats. Efter resp. fyndplats har de olika varianterna fått namn som Gammal Klitt, Blybergs-, Rännås-, Bredvads- och Orrloksporfyr. Det bör dock tilläggas att det i vissa fall inte handlar om sten från den fasta berggrunden på platsen utan om lösa block som har transporterats dit av inlandsisen. Omkring 1730 rapporterade kyrkoherden i Älvdalen Eric Näsman ett fynd av "en Bergart, med röda fläckar isprängd, liknande Jaspis" från Klittberget nordost om Älvda- len. Något senare omnämnde Carl von Linne på sin Dataresa ( 1734) samt flera mineraJo- ger porfyren i Älvdalsbygden, men det skulle dröja ändå till 1780 då de första försöken att slipa porfyren genomfördes. Året 1788 grun- dades aktiebolaget "Elfvedalens Porphyr- verk" och verkstäder, hackstugoroch så små- ningom sliphus uppfördes på Näsbyns ägor. I både det gamla och senare i det nya porfyrverket (se nedan) bearbetades nästan uteslutande sten som bröts i Älvdalsområdet samt lösa block från trakten. Bland de större föremålen som tillverkades i detta porfyrverk (Gamla Porfyrverket) kan nämnas minnes- monumentet över Gustav Ericsson Wasa vid lsala lada i Svärdsjö socken (Blybergsporfyr, 1795), piedestalen till Gustav m:s staty vid Skeppsbron i Stockholm (Blybergsporfyr, l 798) och Carl von Linnes gravvård i Uppsa- la domkyrka (mörk porfyr, 1798). Under 1800-talet tillkom Rosendals vasen (1825) och Karl XIV Johans sarkofag ( 1852), både gjor- da av den porfyrliknande Garbergsgraniten (se nedan). Den stora vasen transporterades 1825 till Rosendals slott på Djurgården. Efter en besvärlig färd på slädar till Gävle under vintern 1856/57 och vidaretransport med far- tyg anlände sarkofagen inte till Stockholm förrän i augusti 1857. Fyra år senare stäl Ides den upp i det Be rnadotteska gravkoret, Rid- darholmskyrkan. Måtten och vikten av dessa två föremål (vasen: 2,67 x 3,59 m, 9 ton; sarkofagen: 3,04 x 2,29 x 2,4 m, l l ton, locket närmare 5 ton) ger en bra uppfattning om de stenblock som kunde bearbetas vid det gamla porfyrverket. Under 1800-talets andra hälft gick pro- duktionen i porfyrverket starkt tillbaka, dels p.g.a. en övermättad marknad och en föränd- ring i smaken, dels p.g.a. en förödande brand i två av sliphusen ( 1867) och rådande kapital- brist. År 1897 startades dock Elfdalens Nya Porfyrverk i Västermyckeläng väster om Ös- terdalsälven. Produktionen i detta verk ut- gjordes mest av mindre föremål såsom urnor, skålar, knivskaft och smycken, men även större arbeten, t.ex. kolonnerna i Älvdalens kyrka, utfördes. Verksamheten i det nya por- fyrverket pågick i stort sett under hela 1900- talet om än under den senaste tiden fram till idag mera som museiverksamhet. Porfyrbrytningen i Älvdalen var i stort sett kopplad till verksamheten i porfyrver- ken. I dag är alla de i det följande nämnda stenbrotten nedlagda. Blybergsbrotten var möjligen sist i drift med uttagning av mindre mängder blocksten under 1960-talet. Blyberget. I Blybergets södra slutning ca I L km sydost om Älvdalen låg flera brott i den s.k. Blybergsporfyren. Denna är en mörk- brun, slirig e ller strimmig porfyr med talrika gulaktiga fältspatströkorn. Bredvad. Vid gården Bredvad ca L7 km västnordväst om Älvdalen upptogs ett litet porfyrbrott på östra sidan av Oster Dalälven. Bergarten är en vanligen ganska homogen, ljusröd tiU röd, ställvis flammjg porfyr med glesa strökorn. Dessa 2-5 mm stora korn består av blekt röd , grågrön eller gulvit fält- spat. Efter brytningsplatsen kallas denna typ Bredvadsporfyr. Bredvadsporfyren har den största l;l_tbredning bland de olika porfyrty- perna i Alvdalens porfyrområde. 22 Bunkris. Ca 5 km söder om Bunkris och 32 km västnordväst om Älvdalen har Bred- vadsporfyr brutits i ett brott nära landsvägen mellan Älvdalen och Särna. Klittberget. Vid Klittberget (Porfyrklit- tarna) i Våmhusskogen, 15 km nordost om Älvdalen är två stenbrott belägna i en mörk- violett till svart, extremt kiselrik och hård, slirig porfyr med blekröda och ljusgrå fält­ spatströkom. Den brutna bergarten benämns Gammal Ktiu. Loka Risberg. I närheten av Loka Risberg, ca I O km nord nordväst om Älvdalen fanns en mindre stenbrott i mörkbrun till svart, starkt slirig e ller strimmig porfyr med glesa strö- korn. Den brutna porfyren kallades Mörk Loka Risberg . Stenbrottet vid Loka Risberg kunde inte lokaliseras på de använda kartorna och är därför inte uppfört i tabell 5. Orrloken.. En svart porfyr med ljusgrå och gul vi ta, rikligt förekommande strök om (Svart Orrlok) samt en rödbrun variant med tätt lig- gande, huvudsakl igen ljusröda strökorn (Röd Orrlok) härstammar från Orrloken ca 12 km norr om Älvdalen. Det är dock oklart om det har funnits stenbrott här e ller om man har använt sig av lösa block från Orrlokstrakten. Rännåsarna. Vid Rännåsarna ca 14 km nordnordost om Älvdalen har man brutit två olika porfyrtyper nämligen Svart Rännås och Röd Rännås. Svart Rännås liknar Gammal Klitt från Klittberget men uppvisar flera sli- ror än denna. Röd Rännås kan jämföras med Bredvadsporfyr. Garbergsgranit Mellan Mora och Älvdalen uppträder en röd, porfyrliknande granit i trakten runt Oxberg och i Garberget öster därom. Graniten består av upp till 1,5 cm stora, vitgula och mindre, köttröda fältspatkom samt kvarts och mörka mineral såsom homblände och klorit. Gar- bergsgranit (Garbergs Granitell) har i större utsträckning bearbetats i Älvdalens porfyr- verk; det är dock oklart om man bröt stenen ur den fasta berggrunden el ler om man använde blockmaterial från Garbergstrakten. 0 Särna- och Asbydiabas Förutom Älvdalsporfyr och Garbergsgranit slipade man även Särna- och Åsbydiabas (Grön Granitell resp. Grov Granitell) i Älv­ dalen. Dessa diabaser förekommer som stör- re eller mindre stråk här och var i nordvästra Dalarnas berggrund. Det är sannolikt att en- dast blockmaterial av dessa bergarter utnytt- jades. Särnait och Tinguait Sämait och Tinguait är mera ovanliga, mör- ka, kiselfattiga magmabergarter som uppträ- der i mindre gånger eller förekomster i Särna- området. Även i det här fallet handlar det sannolikt enbart om blockmaterial som har kommit till användning i Älvdalens porfyr- verk. Den kaledonska fjällkedjan Den kaledonska fjällkedjan består av ett antal skollor eller skollenheter (skolla = skiva av överskjuten berggrund) som under den kale- donska bergskedjeveckningen har överskju- tits i sydöstlig riktning på den Fennoskandis- ka skölden. Denna sekvens av olika skollen- heter indelas, beroende på deras ursprung, vanligtvis i den undre, mellersta, övre och översta skollberggrunden. I det nordvästra hörnet av Dalarna norr om Idre utgörs berggrunden av sparagmiter (fältspatrika sandstenar), kvartsiter (bl.a. Vem- dalskvartsit) och glimmerskiffrar som tillhör den undre och mellersta skollberggrunden. Dessa bergarter har här överskjutits över rot- fasta kambriska sandstenar och alunskiffrar som i sin tur överlagrar urbergets Dataporfy- rer och Dalasandstenar. Dalarnas fjäll bergarter har inte haft någon stenindustriell betydelse förutom glimmer- skiffern väster om Storsätern som har an- vänts ti ll trädgårdsplattor. Sedimentära bergarter Dalasandsten I nordvästra Dalarna överlagras urbergets Dataporfyrer av en upp till 800 m tjock sek- vens av jotniska (ca 1300 miljoner år gamla) sedimentära bergarter. Denna sekvens domi- neras av olika sandstenar, men underordnat förekommer också konglomerat- och lerskif- ferhorisonter. P.g .a. sandstenarnas dominans sammanfattas he la denna sekvens under be- greppet Dalasandsten. Denna sandstenssekvens sträcker sig som ett 30-60 km brett stråk från Malung i söder över Venjan, Lima, Transtrand till trakten av Särna och Idre i norr, där Datasandstenen dyker ner under fjällkedjans yng re skoIlberg- grund. I väst sträcker sig detta övre Dalarnas sandstensområde in i Norge, i öst och syd uppträder isolerade sandstensförekomster i 23 nordöstra Värmland, sydväst om Mora, norr om Skattungen och i Härjedalen. Det skall nämnas att Dalasandstene:1 är geologiskt nära besläktad med Mälar/Roslags/Gävlesandste- nen. Genom ett mäktigt och vidsträckt lager av diabas (Öjediabas) indelas Dalasandstens- sekvensen i en undre och en övre avdelning. Den undre avdelningen börjar med en kong- lomerathorisont som överlagras av hårda fin- till medelkorniga kvartsitsandstenar och lö- sare sandstenar. I denna avdelnings övre del uppträder horisonter av fältspatsandsten och lerskiffer. Den övre avdelningen består av både hårda kvartsitsandstenar och lösare sand- stenar samt skiffrar. Sandstenslagren stupar flackt eUer ligger horisontellt över större delar av sandstens- området. I områdets sydvästra del, speciellt i trakten av Malung och Lima står skikten däremot brant och är ställvis veckade. Själva sandstenen är här starkt förskiffrad och delvis metamorft omvandlad. Det är främst sandstens- men även skiffer- horisonter av den undre avdelningen som har kommit till användning. Kvarnstensbrytning har i Malungstrakten förmodligen pågått re- dan under 1000-talet och är belagd i skriftliga källor från 1677-1678. Kvarnstensbrytning- en lades ner under den senare hälften av 1800-talet. Brytning av brynstenar har före- kommit bl.a. i Fulufjället vid Transtrand och vid Leksberget sydöst om Mora. Storskalig brytning av byggnadssten har p.g.a. dåliga transportmöjligheter troligen inte kommit i gång förrän mitten av 1900-talet. Då upptogs stenbrotten vid Mångsbodama (ca 16 km öster om Transtrand) och Risberg (ca 11 km sydväst om Evertsberg). Älvdalsområdet Mån.gsbodarna. Stenbrotten vid Mångsbo- darna har såsmåningom vuxit ihop till ett 450 m långtoch ca 50 m brett, ganska grunt brott. Bankningen i detta område ligger parallellt med lagringen som stupar flackt mot väst. Bankarnas tjocklek varierar mellan 0,2 och 2 m och ger tillsammans med det glesa vertika- la sprickmönstret stä llvis möjligheten tm ut- tagning av stora block (> 2m3). Den brutna stenen i Mångsbodarna är en medelkornig (ca 0,5- l mm), röd och rödgrå- randig, kvartsitisk sandsten. Det senare bety- der att sandstenens kvartskorn är ihopkittade (cementerade) med en kiselrik mellanmassa. Detta tillsammans med en relativt låg fält- spathalt medför att stenen uppvisar hög mot- ståndskraft mot vittringspåverkan. En kvarts- cementerad metamorfoserad sandsten kallas för kvartsit, därav denna sandstens andra beteckning Älvdalskvartsit. Den ursprungliga skiktningen i sandste- nen, me llan I och 5 cm tjock, antydes genom en skiftning i den röda färgen eller genom en växellagring av röda och ljusgrå skikt. Sedi- mentära strukturer utöver paralle llskiktning- en förekommerofta. Särskilt de tjockare ban- karna uppvisar ström- elJer korsskiktning vilka ger den sågade stenen, beroende på sågningsriktningen, dess typiska randiga resp. fläckiga utseende. Dessutom förekommer, mest på toppen eller bottnen av enstaka ban- kar, böljeslagsmärken, regndroppsmärken och torksprickor. Byggstensbrytning i Datasand- sten pågår idag endast i Mångsbodarna. Ste- nen saluförs under namnet Wasasten och le- vereras över hela Sverige och till utlandet. Risberg (Skärbrottet). Dalasandstenen i Risbergs stenbrott (50 x 10 x 5 m) är en något finkornigare ( < 0,5 mm), i färgen mera ljus- röd (därav möjligtvis brottets namn Skär- brottet), kvartsitisk sandsten. Den ursprung- liga lagringen är ganska otydlig. Däremot förekommer det ganska täta gulgrå el ler ljus- grå, ofta runda fl äckar ( J- 10 mm .i diameter) som ger stenen dess typiska utseende. Med en banktjocklek mellan 20 och 80 cm är möjlig- heten för uttagning av stora block betydligt mindre än i Mångsbodarna. Liknande sten som den i Skärbrottet vid Risberg har observerats i kolonnbaser vid Götabanken i Falun. Eftersom dessa är date- rade till 1882 verkar det sannolikt att mindre brytning ägde rum i Risbergsområdet redan under slutet av 1800-talet. När brytningen i Risberg upphörde är oklart men så sent som 1988 har det bl. a. härifrån tag its sten till sandstensgolvet i Älv- dalens porfyrmuseum. Övriga områden Äldre stenbrott i Dalasandstenen finns v id Drosbacken. och Görälven., på Hemfjället, vid lngevaldshögen och Lilla Moberget, vid Fiskarheden och på flera ställen i Malungs- trakten (se tabell 5). Det är dock oklart om det överhuvud taget brutits byggnadssten i dessa brott. 24 Agatkonglomerat På flera platser inom Datasandstenen men särskilt i trakten av Horrmund uppträder en säregen bergart som består av 0,5 till 3 cm stora, linsformigt rundade agatbollar inbäd- dade in en mellanmassa av kvartsitisk sand- sten. Block av detta agatkonglomerat från Transtrandoch trakten väster om Horrmunds- sjön slipades i Älvdalens porfyrverk. 0 rtocerkalksten Bland de ordoviciska kalkstenarna i Siljans- ringen förekommer bådeJagrad kalksten (or- tocerkalksten) och revkaJksten (Kullsbergs- och Bodakalksten). De enda exemplen i den- na inventering på skulptural användning av kalksten från Siljansringen är brudportalerna i Rättviks och Leksands kyrkor. Dessa arbe- ten utfördes under 1600-talet i grå till grågrön och rödbrun kalksten av stenhuggaren Simon Hack från Boda. Kalkstenen till dessa porta- ler hämtades troligen från Siljansområdet, möjligen från ett äldre stenbrott i ortocer- kalkstenen i trakten mellan Boda och Bom. De stora kalkstensbrotten i Siljansringen har upptagits för brytning i industriellt syfte. Denna brytning pågick redan under 1800- talet och förmodligen även tidigare. Orsasandsten Den siluriska Orsasandstenen, som i den äld- re litteraturen också kallades s lipsandsten representerar det yngsta ledet i Siljanringens paleozoiska lagerföljd (Ordovicium och Si- lur). Sandstenen uppträder i ett 1- 2 km (max 4 km) brett bälte som följer Siljansringen från västra Sollerön över Mora, Orsa, Skattung- byn, Furudal och Boda till Rättvik. Orsasandstenen är en tämligen lättarbe- tad, fin- till mycket finkornig , något fältspat- haltig sandsten. I mindre skala består sand- stenen till övervägande del av rundade kvarts- korn som är ihopkittade med en kalcitisk mellanmassa. Sett i större skala innehåller Orsasandstenen ställvis tunna, upp till flera centimeter stora flak av mörkbrun lerskiffer. De är ofta deformerade och bildar s.k. ler- kakekonglomerat. Utsatta för luftens påver- kan vittrar dessa leriga beståndsdelar snabbt ur den sågade eller slipade ytan och lämnar små, avlånga gropar efter s ig . Orsasandstenens färg är ofta ljusröd till ljusbrun men även ljusgrå varianterförekom- mer. Sedimentära strukturer såsom lagring e ller snedskiktnfog antydes delvis genom något mörkare, rödbruna ränder. Karakteris- tisk för Orsasandstenen är ställvis förekom- mande runda eller flammiga ljusgrå fläckar eller ådrar i den annars ljusbruna stenen. Dessa fläckar eller flammor, som troligen är av kemisk natur, varierar i storlek från några millimeter till flera decimeter. Användning av Orsasandsten går tillbaka till yngre stenålder. Slipstenshantering är dokumenterad från 1546 och sedan 1793 reglerades brytningen genom den första gruv- stadgan. Under senare tid har Orsasandstenen bru- tits på många håll i Siljanstrakten. Varje by i området hade antagligen eget stenbrott e ller sandstensgruva som stenbrotten kaJlas här. Centrum för sandstensbrytning låg dock i skogsområdet mellan Mässbacken och Kall- mora några kilometer nordost om Orsa. I detta område har under det sena 1800-talet mer än 30 stenbrott varit upptagna i Orsa- sandstenen. I slutet av 1800-talet var 400- 500 personer sysselsatta med slipstenstill- verkning några veckor under hösten. Den sammanlagda produktionen uppgick då till 3 000 alningar per år. En alning är en slipsten med en diameter på 50 cm och en tjocklek på 10 cm. Utöver s lipstenar ti llverkades också brynstenar vilket ansågs mera lönsamt. Åren 1898-1909 producerades s lipstenar för indu- strie llt behov. Slipstenshanteringen upprätt- hölls i mindre skala fram till 1960-talet. Brytning och tillverkning av byggnads- sten kom igång i s lutet av 1800-talet och varade till 1920-talet. 1902-I912 svarade AB Orsa Stenhuggeri för byggstensleveran- sema. Av vissa stenbrottsnamn i Mässback- en-Kallf!,loraområdet såsom Stockholmsgru- van och Ostermalm framgår att en betydande del av s tenmaterialet var avsett för leverans till Stockholm. Idag bryts Orsasandstenen för tiUverk- ning av byggnadssten och slipstenar. Dessut- om återupplivas den gamla slipstenstraditio- nen av Orsa-Skattungen hembygdsförenings s i ipstensgrupp. Boda (Klittberget). Strax öster om kullen ca 700 m nordost om Boda bröts en rödlätt, mycket finkornig sandsten. Born. Väster om Bom ca 12 km nordost om Rättvik finns ett nedlagt stenbrott i Orsa- sandstenen. Stenbrottet Ligger nära sandste- nens kontakt med ordovicisk och silurisk kalksten. 25 Hansjö. Öster om vägen från Hansjö till Bjursberget, ca 4 km nordnordväst om Orsa kyrka ligger ett övergivet stenbrott (Öbergs- gruvan) i Orsasandsten. Mässbacken- Kallmora. l skogsområdet söder om Mässbacken och väster om Kall- mora, ca l O km nordost om Orsa, har ungefär 30 stenbrott (gruvor) varit upptagna i Orsa- sandstenen. De flesta av dessa mest ganska grunda brott är i dag övergivna och ofta igenrasadeeller igenväxta. Mindre sandstens- brytning för bygg- och slipstenstillverkning pågår för tillfället endast i Malungsgruvan och i Rådbråkan. Den brutna bergarten ären mycket finkor- nig och ställ vis kalkhaltig sandsten. Inom de enstaka bankarna, som varierar mellan lO och 50 cm i tjocklek, är sandstenen ganska homogen; på några ställen uppträder dock horisonter med lerkakekonglomerat. Sned- skiktning förekommer men är inte särski lt utpräglad. Sandstenens färg är i de flesta brotten ljusbrun med ljusgrå inslag, endast i ett brott, den s.k. Vitgruvan, är stenen enhet- ligt ljusgrå. Styggforsen. Vid Styggforsen ca 1,5 km sydväst om Boda förekommer en ljusgrå, finkornig, kalkhaltig sandsten. Bankningen varierar mellan 5 och 15 cm. Det har funnits ett stenbrott här men p.g.a. bankarnas ringa tjocklek verkar det osannolikt att större mäng- der byggnadssten kunnat tas ut ur detta brott. Utanmyra. Väster om den delvis uppodla- de myren i närheten av Utanmyra på Sollerön fanns ett stenbrott i uppsprucken sandsten. Brottet kunde inte lokaliseras på kartan. Ämån. Vid Ämån ca 4 km nordväst om Skattungsbyn uppträder en ljusbrun, mycket finkornig, lös sandsten. Sandstenen har bru- tits i den s.k. Gubbgruvan som ligger nära intill och söder om ån. Stenen i detta stenbrott är skiktad, bankningen varierar mellan 5 och 40 cm. Ställvis förekommer lerkakekonglo- merat. Luftföroreningar - en första överblick Bakgrund Med luftföroreningar menar vi utsläpp av för atmosfären delvis främmande ämnen, fram- för allt svavel- och kvävegaser samt sprid- ning av partiklar i form av sot/tjära. Luftför- oren ingar är ett fenomen som främst förkn ip- pas med industrialismen , men även uppvärm- ning samt trafik/samfärdsel är viktiga källor. Dessa gaser samt partiklar förekommer ock- så naturl.igt på jorden och genereras t.ex. vid vulkanutbrott, stora skogsbränder samt fri- göres från träskområden. Under industrialismens utveckling fram till sekelskiftet 1900 var påverkan endast lokal genom de nya industrier som växte fram och genom befolkningsökningen i stä- derna som medförde ökat utsläpp vid ved- och koleldad uppvärmning. Med järnvägar- nas och båttrafikens utbyggnad kom även transporterna att medföra utsläpp av sot och svavelpartiklar, med försurad nederbörd och nedsmutsning som resultat. Den långväga transporten av luftförore- ningar, som ledde till regional spridning, blev verkligt betydelsefull efter andra världskri- get, då längre skorstenar spydde ut förore- ningarna högre upp i atmosfären och därvid spred dem effektjvare. De regionala problem som uppkom uppmärksammades först i Skan- dinavien i slutet av 1960-talet då markforska- ren och meterologen Svante Oden slog larm. Användning av lågsvavlig olja samt över- gång til l centraluppvärmning tillsammans med åtgärder för att rena industriutsläppen ledde till att situationen vad beträffar svavel­ föroreningar förbättrades i början av 1970- talet. Därefter har de regionala utsläppen i Europa av svavel minskat med 30%. Minsk- ningen av svavelutsläppen i Sverige har varit mycket mer drastisk. De är nu omkring 20% av det maxjmala utsläppet i början av 1970-ta- let och i de tidigare mest förorenade städerna är halterna i luft mindre än l 0% av värdena för 25 år sedan. Kväveoxider, som främst genereras av motortrafik och förbrännjng, omvandlas så småningom i sur miljö till salpetersyra, HN0 .3 Kväve är tillsammans med kol och fosfor en av huvudbeståndsdelarna i organiskt materi- al. När det gäller såväl marina som terrestra organismer, är antingen fosfor eller kväve i lämplig form det grundämne som begränsar tillväxten (bristämne). Spridningen av kvä- veföreningar påverkar därför såväl hydrosfä- ren som biosfären. Först i samband med över- gång till katalytisk rening av bilmotorer bör- jade kväveoxidutsläppen plana ut i början av 1990-talet. Andra ämnen som spelar roll i detta sam- manhang är ozon, (0 ), koldioxid (C0 ) och3 2 vissa organiska föreningar, t.ex. metan (CH), 26 formaldehyd (CH20 ) och väteperoxid (Hp2). Alla dessa komponenter har samband med luftföroreningar direkt eller indirekt. Det är även av betydelse om föroreningen uppträder i fast, flytande eller gasform. Sva- vel och kväve sprids normalt i gasform som oxider, S02 respektive NO-N02• Genom re- aktioner i luften med olika former av syre i fukt/vatten bildas de lösliga jonerna sulfat (SO/ ) respektive nitrat (N03·) . Traditionellt har vi ägnat mest intresse åt föroreningarna i löst form, och mätt t.ex. sulfat, nitrat och pH i nederbörd (regn). Vi har emellertid också enspridning av gaserna S02 och NO i torrt tillstånd i lufthavet, ofta X fastsittande på partiklar. Man mäter därför ofta mängden S02 respektive N02 (NO.) per m3 luft genom att pumpa luft genom ett filter därdessa gaser fastnar. Det är vanligen denna mängd som utgör måttstock när mängden svavel respektive kväve i luft redovisas. Medan minskningen av de lösta jonerna och ökningen av pH i nederbörd ej är särskilt stor i Sverige, är minskningen av S0 i luften 2 mycket stor, speciellt i stads- och industri- miljöer. Lunds centrum är ett utmärkt exem- pel på detta. Medan genomsnitthalten S0 i2 luft vintertid var cirka 140 µg/m3 omkring 1970 hade den 1990 sjunkit till cirka 7 µg/m3, dvs. en reduktion på 95%. Denna minskning är troligen ganska representativ, och kan främst förklaras med övergång ti!J lågsvavli- ga oljor samt centraluppvärmning av bostä- der. Mätningar och analys Under de senaste decennierna har både kom- muner och länsstyrelser utfört en rad olika mätningar av luftföroreningar och många mät- ningar pågår. Luftföroreningar kan mätas på olika sätt, dels genom mätningar av direkta utsläpp och dels genom mätningar av nedfall, deposition. En sak är halten i luften, en helt annan depositionen/upptaget på o lika typer av ytor. Våtdeponeringen, dvs. regn, faller ju relativt likformigt på ytorna. Torrdepositionen sker däremot väldigt olika på olika typer av ytor. Viktigt ärt.ex. om de är snötäckta, torra eller fuktiga samt om deär vegetationsklädda eller ej. Vidare tar olika typer av vegetation (grö- da, träd, gräs) upp gaserna olika effektivt. Temperatur, vind, och relativ luftfuktighet är också betydelsefulla. Man har börjat mäta upptaget av svavel- och kväveföreningar på olika typer av vege- tationsytor (Westling m.fl. 1992). Då dessa sannolikt inte är jämförbara med motsvaran- de upptag på sten kan vi i detta sammanhang inte utnyttja dessa mätningar. Vi vet att upptaget på olika stenmaterial (mineral) varierar, kalcit/kalksten tar upp svavel (S02) i betydligt större omfattning än silikatbergarter (med kvarts och fältspater). Upptaget är också beroende av luftens kemis- ka sammansättning; förekomst av kväveför- eningare ller ozon ökar upptaget av svaveldi- oxid påtagligt. Torreller fuktig yta spelar stor roll liksom ytans topografi. Ju ojämnare yta (dvs. större specifik yta) desto större upptag. Av mycket stor betydelse är om ytan är utsatt för regn e ller ej. En regnutsatt yta spolas ju ren av vatten. Om vattnet är surt ökar de flesta mineralers löslighet, ytan blir ojämnare. En regnskyddad yta däremot spolas aldrig ren, däremot fastnar partiklar (sot, organiskt ma- terial, mineral, absorberande gaser) kontinu- erligt. Reaktiva gaser i kombination med fukt och syre ger olika kemiska reaktioner - sten- ytan kan även förändras och försvagas meka- niskt. Vi vet mycket I itetom vad denna typ av åldrande betyder för stenens fortbestånd. Vi kan förutsätta att stenytan/stenen generellt försvagas, men vet ej hur och i vilken omfatt- ning. Då mätningar kan utföras på flera olika sätt och bearbetningen av resultaten kan va- riera uppstår problem vid jämförelse av olika regionala mätningar. I det här sammanhanget ges därför endast en översikt av utsläpp av svaveldioxid och kväveoxid efter en lands- omfattandesammanstälJning utarbetad av Sta- tistiska Centralbyrån (Utsläpp till luft i Sverige... 1992). Det är således inte bara under de senaste decennierna byggnaderna har varit utsatta för påverkan av luftföroreningar. Det är dock inte förrän under senare tid mätningar har utförts. Liksom nu var även tidigare vissa områden mer utsatta än andra. En första över- siktlig sammanställning av de viktigaste luft- föroreningarnas spridningsbild kan ge en uppfattning om var de största problemområ- dena har funnits och finns. I det följande gesen kort presentation dels av situationen kring 1920, dvs. när industria- liseringen var genomförd, dels av den nuva- rande situationen, omkring 1990. 27 Tiden omkring 1920 Industrier Järn- och stålindustrin samt pappersmassefa- briker och sågverk var de största industrierna i hela området 1920. Inom den förra syssel- sattes drygt 4 000 arbetare i vardera län medan något färre var verksamma inom trä- och pappersindustrin (Industri. ..1920). Bort- sett från Avesta låg dessa industrier i regel på landsbygden. Mekaniska verkstäder domi- nerade de värmländska städerna, Karlstad, Kristinehamn och Arvika medan tillverkning av elektriska maskiner var en förhållandevis stor verksamhet i Ludvika och malmgruvor och kemiska industri.er i Falun. Uppvärmning Det finns inga uppgifter om hur mycket ut- släpp de koleldade hushållen orsakade. Det som kan vara användbart som jämförelse mellan olika områden är befolkningstätheten i städerna. I Värmland fanns 1920 fyra städer, Karlstad, Kristinehamn, Arvika och Filipstad och i Kopparbergs län fem städer Falun, Avesta, Ludvika, Säter och Hedemora. Karl- stad var ojämförligt störst med drygt 19 000 invånare följt av Falun med ca 11 000 (Histo- risk statistik för Sverige 1955). Säter hade endast ca I 700 invånare. Även övriga städer var förhållandevis små med mellan 3 000 och 5 500 invånare, figur 4. Hamnar Båttrafiken i Vänern var ganska livlig. Den största hamnen i Värmland var Karlstads där fartyg på sammanlagt 300 000 nettoton pas- serade under 1920 (Sjöfart... 1920). Motsva- rande siffra var för Kristinehamn ca 200 000 och för Arvika ca 80 000 nettoton. Många fartyg var segelfartyg men flertalet utgjordes av ång- och motorfartyg. Järnvägar Under 1800-talets andra hälft byggdes flera storajärnvägsförbindelser i området, se figur 4. Flera orter utvecklades och fick ibland stadsrättigheter. Bergslagernas järnväg mel- lan Göteborg och Falun var färdig 1879. Den passerade bland annat Säffle, Filipstad och Ludvika och var en viktig förbindelse med västkusten. Med Nordvästra stam banan Laxå- Charlottenberg över Kristinehamn, Karlstad och Arvika knöts 187 l förbindelse till Norge men också tiU Västra stambanan. Falun fick förbindelse med Gävle 1859 och med Älvda- len via Rättvik och Mora på 1890-talet. Kryl- bo blev en viktig föreningspunkt mellan Nor- ra stambanan (Stockholm-Storvik) och sö- derut mot Hallsberg- Mjölby. Från Kristine- hamn drogs en järnväg norrut över Vansbro och Mora mot Gällivare, sedermera den s.k. Inlandsbanan. Mellan dessa linjer knöts en rad mindre förbindelser. De flesta tågen drevs av stenkolseldade ånglok, som kan ha medfört en del utsläpp i luften. Men även de motorvagnar som börja- de användas vid 1900-talets början och som drevs av bensin och diesel kan ha medfört en hel del utsläpp. Mera allmänt kom dessa dock först till användning på 1930-talet då även de första eldrivna tågen sattes in. Nutida luftföroreningar Som tidigare nämnts (s. 27) kommer här endast de direkta utsläppen av svaveldioxid och kväveoxid efter Statistiska Centralby- råns sammanställning att presenteras (Ut- släpp till luft i Sverige ...1992). Som jämfö- relse kan bl.a. nämnas de mätningar som kontinuerligt utförs på uppdrag av länsstyrel- serna i respekti ve län. Svaveldioxid Det totala utsläppet av svaveldioxid under 1990 var 5 600 ton i Värmlands län och 3 100 ton i Kopparbergs län. Tabell 6 visar de olika kommunernas utsläpp 1990. Största mäng- den svaveldioxid svarade Karlstad för med 2 600 ton följt av Borlänge med 1 000 ton. Hammarö och Avesta släppte ut 700 respek- tive 600 ton medan övriga kommuner låg under 500 ton, flertalet mellan I00 och 200 ton. Förbränning av eldningsolja, framför allt från industrin, orsakar de största utsläppen av svaveldiox ider. Kväveoxid Det fanns inte någon större skillnad mellan de båda länen avseende utsläpp av kväveox- ider under 1990, 13 700 ton i Värmlands län och 13 J00 ton i Kopparbergs län.Skillnader- na mellan kommunerna är dock större, tabell 7. Även här var de största utsläppen i Karl- stads kommun, 3 600 ton, och Borlänge, 28 I'' I - - \ I \ I ~ '"' ,, -., I I ,; ,; ' \ \ \ \ \ \ \ \ '-, \ \ t ,_ -- - ---- ' I - - ; I\ I___ __ I, \ \ \ \ \ \ I I ' ' I ' I I I -- --, \ \ ' \ ' , __ \ '\: ', ' I I ' \ \ \ \ .. I \ \ \ I \ I \ \ I I ,; I , ' ' ; ,, -, ' \ I /' I ./ I \. \ ' -t... - .. 0 50 IOOKm ====mm::=============i • •< 10.000 inv I O - 30.000 inv Figur 4. Värmlands och Kopparbergs län. Järnvägar och befolkningsmängd i städerna ca 1920. ( Befolkningsunderlager urH isrorisk sratisrikför Sverige 1955. Underlagetförjärnvägsnäret urJärnvägsdata 1992.) 29 Tabell 6. Utsläpp av svaveldioxid i luften 1990. Uppgifterna avrundade till I 00 ton. (Efter Utsläpp till luft ... 1992.) Värmlangs liin K21212arberB~ Il.in Kil Årjäng 100 Vansbro Mora 200 Eda 100 Sunne 100 Malung 100 Falun 300 Torsby 100 Karlstad 2 600 Gagnef 100 Borlänge I 000 Storfors IOO Kristinehamn 500 Leksand 100 Säter Hammarö 700 Filipstad 100 Rättvik 300 Hedemora 100 Munkfors Hagfors 200 Orsa Avesta 600 Forshaga Arvika 200 Älvdalen Ludvika 200 Grums 400 Säffle 300 Smedjebacken 100 Tabell 7. Utsläpp av kväveoxid i luften 1990. Uppgifterna avrundade till 100 ton. (Efter Utsläpp till luft ... 1992.) Yiirmlanl!li län K21212arberes län Kil 500 Årjäng 500 Vansbro 400 Mora I 000 Eda 400 Sunne 600 Malung 600 Falun 2000 Torsby 800 Karlstad 3 600 Gagnef 400 Borlänge 2 600 Storfors 200 Kristinehamn I 300 Leksand 600 Säter 500 Hammarö 900 Filipstad 500 Rättvik 600 Hedemora 700 Munkfors 200 Hagfors 700 Orsa 400 Avesta I 300 Forshaga 400 Arvika I 000 Älvdalen 500 Ludvika I 000 Grums I 200 Säffle 900 Smedjebacken 600 2 600 ton. Men även Falun hade förhållande- Utsläppen av kväveoxider kommer fram- vis stora utsläpp av kväveoxider med 2 000 för allt från trafiken (bil trafik, flyg , järnväg, ton. Grums, Kristinehamns, Arvika, Mora, sjöfart och arbetsmaskiner). En sammanställ- Avesta och Ludvika kommuner släppte ut ofog av de största vägarnas trafikflöde från mellan 1 000 och 1 300 ton medan övriga mätningar 1990 framgår av kartan, figur 6. kommuner hade lägre utsläpp av kväveoxi- Den största trafikmängden svarar E18 för i der. södra Värmland men även i sydöstra delen av De största utsläppen av kväveoxider sam- Kopparbergs län finns förhållandevis hög manfaller i stora dragregionalt med svaveldi- trafik.intensitet. oxidutsläppen, figur 5. 30 ,.... I - - \ '..I II .. I ',. ..... I -., ., I ., ' ' I I ' '  ' t ' ' 0 ,_ - ' ' '-, -- ' - -- ' ' ' ' 'I ' \ ' I ' ' ' ' ;  I  I 2 --- - '\ I ~"\ ' \I \ 5 .. --I \ 3  I \  ' ' ' 6 I  I  ' ' '\ .. l] ' ' ; I ' ' \ ., \' ' \ \ I' \ \ ' \ 18 ' \ \ ., I  \ 'I \ ,,,.. 17 ..0 I ', ,; .. ' -0 ,'@ ' I ,- --. I• .. - ', ', ,--' ',i'~ I I I I 0 50 lOOK.m • s0i 1990 •Nox 1990 D lOOOTon l. Älvdalen 8. Vansbro 14. Smedjebacken 20. Arvika 26. Storfors 2. Malung 9. Gagnef 15. Ludvika 21. Sunne 27. Kristinehamn 3. Mora I 0. Borlänge 16. Filipstad 22. Munkfors 28. Hammarö 4. Orsa 11. Säter 17. Hagfors 23. Forshaga 29. Grums 5. Rättvik 12. Hedemora 18. Torsby 24. Ki l 30. Säffle 6. Falun 13. Avesta 19. Eda 25. Karlstad 3 1. Årljäng 7. Leksand Figur 5. Värmlands och Kopparbergs läns kommuner samt utsläpp av svaveldioxid, SO,. och kväveoxid, NOx' år 1990. (Efter utsläpp till luft ... 1992.) · 31 . .  ······... <.. SCALE : 1000 2000 6000 8000 10000 II INOQ\I : 1128/€.533 . 7 1€.75 . 5/€.944 . 3 ~ .... \, ·.. ..······ ······~.. ······ ....·········· .. ... .··  .... .~·.··~.. .• .. .. . .,. ..  '•, ·····. . . . ,.· . . .. .. . . . . ....····· ·...... Figur 6. Trafikflödet i Värmlands och Kopparbergs län 1990, avseende antal fordon per årsrnedeldyg11. Kartan utförd av Vägverket. 32 Värmlands län ELISABETH B ACKMAN det till Norgeoch i öster till Västmanland ochMaterial och metod Närke. Värmlands län domineras av skog, vilket bl.a. visar sig i att majoriteten av den Värmlands län omfattar större delen av land- äldre bebyggelsen är uppförd i trä. Den sten- skapet med samma namn utom ett par sock- husbebyggelse som finns är koncentrerad ti U nar, Degerfors och Karlskoga. Länet sträcker länets städer.Arvika, Filipstad, Hagfors, Kris- sig från Vänern och Dalsland i söder och till tinehamn, Säffle men framförallt till resi- Dalarna i norr. I väster och nordväst gränsar densstaden Karlstad, figur 7. Stenbyggna- \~\ - -1,,, ! ~ ' I ' ' I ' \ 'I ' I ·, \ \ I ' \ \ I 0 50 IOOKm D Slott och herrgårdar • Slott och herrgårdar med akuta skador o Kyrkor • Kyrkor med akuta skador <> Övriga byggnader + Övriga byggnader med akuta skador Figur 7. Byggnader med exteriör/ exponerad och bearbetad natursten på landsbygden i Värmlands län. 33 dema i Karlstad är i huvudsak uppförda efter den stora stadsbranden 1865. Endast en kyr- ka samt ett kapell har exponerad natursten. De flesta av länets kyrkor är som bebyggel- sen i övrigt uppförda i trä. Detsamma gäller herrgårdarna i länet. Den enda herrgården i inventeringen ingår i övriga byggnader på landsbygden. Vid inventeringen har vi utgått från tidi- gare utförda bebyggelseinventeringar i länet. De flesta av dessa inventeringar är gjorda av Värmlands museum under 1970- och 80- talen. Materialet varierar vad beträffar såväl innehåll som omfattning. Några kommuner saknar helt bebyggelseinventeringar. Bygg- naderna i städerna har kompletterats vid fält- inventeringen. Urvalet av kyrkor har utgått från Värmlands museums kyrkoarkiv. Efter- som inventeringen tagit sin utgångspunkt i ett i vissa faJI rätt summariskt inventerings- och arkivmaterial så finns risken att någon byggnad saknas. Inventeringen har utförts av Elisabeth Backman och Lena Magnusson, Värmlands museum. Den geologiska bergartsbestäm- ningen har utförts av Benno Kathol, Geolo- giska institutionen, Stockholms universitet. Kyrkor på landsbygden Arkitektur och byggnadshistoria De skriftliga källor som belyser Värmlands kristnande är ytterst fåtaliga. Värmland blev med största sannolikhet kristnat söderifrån, och lades tidigt under biskopsstolen i Skara, men det har också funnits ett stort inflytande västerifrån. I Värmland fanns vid medelti- dens slut ett sextiotal kyrkor varav ca två tredjedelar var uppförda i trä. Idag finns ing- en medeltida kyrka bevarad i sin helhet i länet. Inte heller någon kyrka från J500-talet finns kvar, däremot är några 1600-tals kyrkor bevarade. Många kyrkor kom att byggas om under 1700-talet, som blev en intensiv period av om- och nybyggnation i Värmland. Den främsta orsaken till detta var den stora be- fo lkningsökning som följde på järnbruksrö- relsens blomstring. Även 1800-talet blev en period av kyrkobyggande i Värmland, lik- som i större delen av landet. Under 1900-talet uppfördes flera nya kyrkor i länet. några av sten men flertalet av trä. Byggnader och objekt 1 Värmlands län finns bara en kyrka på landsbygden med exponerad natursten i två objekt, tabell 8. Det är Österviks kapell i Varnums socken strax väster om Kristine- hamn, figur 8. Kapel Jet uppfördes åren 1869- 1871 av greve Rudolf Adlersparre. Byggna- den som bär den medeltidsinfluerande och romantiserande nygotikens prägel är ritad av A. Forsell och rymmer såväl kyrksal och sakristia som skolsal och skolbespisning. Figur 8. Österviks kapell uppförd av tegel med nawrstensdeta/jer ai• granit 1869- 71 efter rit­ ningar av A. Forsell. Foto E. Backman 1996, Länsstyrelsen Värmland. Tabell 8. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 S:a Byggnader I I Ob"ekt 2 2 34 Tabell 9. Byggnader och objekt med exteriör! exponerad och bearbetad natursten; frekvens och å lder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 Byggnader  Ob.ekt  Kapellet är uppfört i tegel med inslag av korsvirkesteknik och har ett tak belagt med skiffer, en kraftig granitsockel samt en kolon- nad med kolonner av urberg. Österviks ka- peU är byggnadsminne. Byggnadssten och skador Båda objekten är av urberg. Sockeln är av råhuggen granit och har endast begränsade skador. Kolonnerna, som är profilerade, har däremot mer omfattande skador. Inget av de två objekten har akuta skador. 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 S:a 4 5 5 6 Övriga byggnader på landsbygden Byggnader och objekt Förutom kyrkor finns på landsbygden 5 kän- da byggnader med exteriört exponerad och bearbetad natursten i 6 objekt, tabell 9. 1 Sunne ligger 4 byggnader, alla uppförda mellan 1910-1940. Bland dessa finns två bostadshus från 1920-tal.et, ett tingshus samt Wermlandsbanken, figur 9. Ge ijersgården i Ransäter, en mindre timrad herrgårdsbygg- nad vars äldsta delar är från 1650-talet, har naturstensklädda skorstenar från 1820-talet. Geijersgården är byggnadsminne. Figur 9. Wermlandsbanken i Sunne medportal av Yxhultskalksten och sockel av granit. Byggd och ritad av byggmästare Wästlund på 1920-talet. Foto 8 . Ludvigsson 1996, Värmlands museum. 35 Byggnadssten och skador De två bostadshusen har portaler av natur- sten. Båda är profilerade, men är av olika material. En är av Yxhultskalksten den andra av urberg. Tingshuset har en profilerad portal av vit marmor av Ekebergstyp. Wermlands- banken har också en portal av profilerad kalksten, Y xhultskalksten, samt en sockel av urberg. Geijersgårdens skorstenar är klädda med profilerade kalkstensplattor som inte närmare kunnat identifieras. Ett objekt av urberg har inga påtagliga skador, 3 objekt har begränsade skador och 2 objekt, båda av kalksten, har omfattande ska- dor. Akuta skador finns på 3 objekt, aJJa av kalksten: båda portalerna av Yxhultskalksten samt den obestämda kalkstenen på Geijers- gården. Karlstad Arkitektur och byggnadshistoria Karlstad är länets största stad samt både stifts- och residensstad. Staden har utvecklats till länets administrativa och kommersiella cen- trum och ären betydande utskeppningshamn för de värmländska skogsprodukterna. Under medeltiden fanns här en tings- och marknadsplats, Tingvalla, med kungsgård, kyrka och viss bebyggelse. År 1584 erhöll Tingvalla stadsprivilegier och fick namnet Karlstad av dess grundare hertig Karl. Den äldsta bevarade stadsplanekartan från 1646 visar kvartersindelningen samt den gamla kyrkan, som låg nere vid älvstranden. Om bebyggelsens utformning och utbredning i Karlstad under 1600-talet vet vi idag tyvärr alltför lite, men den var sannolikt ganska begränsad. Vi vet emellertid att befolknings- ökningen gick tämligen långsamt. En bidra- gande orsak var säkerligen de många stads- bränderna. Vid stadsbranden 1719 brann 1600-talskyrkan ner varefter man beslöt att uppföra den nya domkyrkan i sten på lagber- get istället för på den vattensjuka tomten nere vid älvstranden. Den nya kyrkan, en central- kyrka, ritad av murmästaren Christian Hal- ter, stod färdig 1730. År 1752 drabbades Karlstad av ytterliggare en stadsbrand. Den nya trähusbebyggeJsen uppfördes i ett rut- nätsmönstermed i huvudsak rektangulärkvar- tersinde lning i enlighet med en stadsplan upprättad av Carl Hårleman. Från denna tid är Gymnasium Adolpho-Fredricianum ritad av Carl Hårleman, Carl Johan Cronstedt och Johan Eberhard Carl berg. Byggnaden är för- sedd med ett åttkantigt torn för astronomiska observationer, inspirerat av Gustavianum i Uppsala. Vid mitten av 1800-talet var Karlstad en tätbebyggd trästad med endast några enstaka stenbyggnader. Runt torget låg rådhus, resi- dens och de större handels- och ämbetsman- nagårdarna samlade. År 1865 drabbades Karl- stad av den mest omfattande branden i sta- dens historia och nästan hela staden lades i aska. Återuppbyggnaden startade redan sam- ma höst och en helt ny stadsplan utarbetades av en särskilt tillsatt stadsplanekommitte ledd av A. F. von Wachenfeldt. Karlstad fick nu ett helt nytt utseende, gatorna breddades, torget förstorades och den nya bebyggelsen bestod till största delen av byggnader i tegel eller reveterat timmer. Vid torget uppfördes råd- hus, residens, läroverk, stadshotell och fri- murarloge. Stenstaden Karlstad växte fram under 1800-talets senare hälft. Flera av de byggnader som uppfördes vid denna tid är ritade av kända arkitekter, t.ex. frimurarlo- gen av Theodor Högström. Under 1800-talets andra hälft och 1900- talets början etablerades en betydande indu- stri verksamhet i Karlstad. Av stor vikt för denna utveckling var de förbättrade kommu- nikationerna med bl.a. den nyanlagda inre hamnen och Nordvästra stam banans ankomst till Karlstad. Under denna period uppkom- merockså flera nya stadsdelar, några anlagda runt någon industri som t.ex. Herrhagen som växte fram kring Karlstads mekaniska verk- stad. Även stadsdelar för ett rent boendeän- damål byggdes upp vid denna tid, t.ex. Klara- kvarteren och Haga. Med 1930-talet bröts de gamla stadsbyggnadsmönstrena till förmån för funktionalismens och folkhemsidealens planformer, som exempel kan nämnas la- mellhusen runt Sundstatjärn. l 900-talets se- nare hälft har för Karlstad liksom för så många andra landsortsstäder inneburit att en stor del av innerstadens äldre bebyggelse har rivits. Denna rivningsvåg har främst drabbat trähusbebyggelsen. Stenhusen har i större utsträckning bevarats. Byggnader och objekt Sammanlagt omfattar inventeringen 24 bygg- nader med 53 objekt, tabell 10. AUa byggna- 36 Tabell 10. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1 750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 ~ Byggnader I 13 10 24 Ob.ekt 2 28 23 53 Tabell I I. Profilerade och oprofilerade objekt; frekvens och ålder. Objekt )000-1300 1300- 1550 1550-1650 1650- 1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 S:a .%. Profilerade  19 13 32 60 Oprofi ler-.ide  2 9 10 2 1 40 Summa  2 28 23 53 100 der med undantag för gamJa fängelset (nu hotell) tillhör tiden efter l 860och ligger i den centrala staden, figur 10. Flertalet av de in- venterade byggnaderna är institutionsbygg- nader som uppfördes för att tjäna rättsliga, administrativa och representativa ändamål, men även bostadshus ingår i inventeringen. Två kyrkor finns med, BetJehemskyrkan och 5 ~c=1==c=1==c 1?= ~00l= 0 =cl=~==~=±=:::1 A Baptistkyrkan. Båda är byggda på 1920-taJet och har socklar och portaler av urberg. Något mer än hälften av objekten är profilerade, samtliga av dessa tillhör tiden efter 1860, tabell 11. Bland dessa finns bl.a. listverk, portaler, socklar, pilastrar, fönsteromfattning- ar samt ornamentik, figur 11 . Figur JO. Karlstad. Byggnader med exteriör, exponerad och bearbetad natursten markerad med cirklar. Fyllda cirklar avser byggnader med akuta skador. 37 Figur 11. Wermlandsbanken i Karlstad, detalj ai·fö11steromfau11i11g av granit från 1906. Byggnaden är ritad av arkitekt E. Stenha1111nar. Foto B. Ludvigsson 1996. Värmlands museum. Byggnadssten Över hälften av de inventerade objekten är av urberg, tabell 12. Kalkstenen utgör 40% me- dan endast två objekt är av sandsten. Skiffer, i tabe llen betecknad "Annan", finns i I ob- jekt. Den sandsten som använts är Lingul ids- andsten från Västergötland, tabell 13. Tre olika typer av kalksten har identifierats. Yx- hultskalksten, som är den dominerande samt Kinnekullekalksten och marmor av Kol- mårdstyp, av vilka det endast finns enstaka objekt. En inte närmare identifierad ortocer- kalksten förekommer i 2 objekt. Skador Endast 17% av objekten är utan påtagliga skador, tabell 14. De flesta är från perioden 1910-1940. Över hälften av objekten har begränsade skador, medan en fjärdedel har omfattande skador. Nästan hälften av samtli- ga objekt har akuta skador. Detaljer av urberg och Yxhultskalksten har flest akuta skador, tabell 15. Av de akutskadadeobjekten är63% profilerade, tabell 16. Hä lften av de inventerade byggnaderna har objekt med akuta skador, tabell 17. Bland dessa kan nämnas Tingvallagymnasiet från J869 och Hote ll Drotl från 1909. Tabell 12. Sandsten, kalksten, urberg och annan bergart; frekvens och objektens ålder. Bergan IOOQ- 1300 1300-1550 1550- 1650 1650-1150 1750-1860 I B60-12 10 1910-1940 S:a % Sandsten Kalksten Urberg Annan Summa 2 2 11 15 28 9 13 I 23 2 2 1 29 I 53 4 40 55 2 100 38 Tabe ll 13. Sand- och kalk stens typer, frekvens och objektens ålder (Nä=Närke, Vg=Yästergötland). 1000-1 300 1300-ISSQ 1sso-1 6SQ 165Q- 175Q 175Q-I86Q 1860-12 1Q 12 10- 1240 S;.a ~ Sand~tenar Lingulid, Vg 2 2 9 Kalkstenar Marmor Kolmårds I I 4 Kinnekulle , Vg 3 3 13 Yxhul tsomr, Nä 7 8 15 65 Obestämd I J 2 9 Summa I 13 9 23 100 Tabell 14. Skadefrekvens och objektens ålder. IOOO-I300 I 300- I55Q J55Q- I 650 1650- 1750 17 50-1860 186Q-I 2 1 Q 12 10- 1240 S;.a ~ 0, ej påtagliga I 8 9 17 I , begränsade 19 I I 3 I 58 2, omfattande 8 4 13 25 Summa 2 28 23 53 100 ._Akutaskador l 16 7 24 45 Tabell 15. Skadefrekvens av bergartstyper fördelad på antal objekt med akuta e lle r inga påtagliga skador (Nä=Närke, Yg= Yäste rgötland). Akuta skador Inga 12åtagliga (Totalt) skador Sandstenar Lingul id, Vg 2 2 Kalks1~nar Marmor Kolmårds I 1 Kinnekulle, Vg 2 3 Yxhultsomr, Nä 9 15 Obestämd J 2 Urberg 10 8 29 Annat Skiffer I Summa 24 9 53 Tabell 16. Pro fiJ e rade och oprofiJerade objekt med akuta skador; frekvens och ålder (jämför tabe ll J l ). Objekt 1000-1 300 1300-1 55Q ISSQ-1650 1650-1750 I750-l 86Q I86Q-I 2 1Q 12 10-1 940 S:a ~ Profilerade 10 5 15 63 Oorofilerade 6 2 9 38 Summa 16 7 24 100 Tabell 17. Byggnader med akuta skador (jämför ta bell 10). 1000-1300 1300- 1550 1550-1 65Q 1650-1 75Q 175Q-1860 1860-121Q 12 10-1240 S:a % B ader 8 3 12 50 39 Kristinehamn Arkitektur och byggnadshistoria Kristinehamn är idag Värmlands näst största stad . På 1500-talet fanns här endast en gård, Bro, och en marknadsplats, men 1557 förlade hertig Karl ett kronobruk till platsen. Den äldsta bebyggelsen bestod endast av Bro gård samt några magasin och handelsbodar, men med den snabba utvecklingen i Bergslagen och med det strategiska läget vid Vänern blev Bro viktig som utskeppningshamn för östra Värmlands järnprodukter och kom att funge- ra som en knutpunkt för Vänersjöfarten. År 1642 erhöll Bro stadspri vi legier och fick nam- net Kristinehamn. Den första stadsplanen var den för 1600-ta let så van! iga rutnätsplanen. Endast de äJdsta kvarteren närmast Vaman haren annan sträckning. Bebyggelsen bestod vid denna tid av låga, tätt byggda timmer- byggnader, opanelerade och omålade. Under 1700- och J 800-taJen drabbades Kristine- hamn av flera bränder som ödelade delar av staden. Enstaka stenhus uppfördesefter stads- brändema, bl.a. byggdes i mitten av 1800- talet en kyrka i nygotik, ritad av Carl Georg Brunius. Kristinehamn förblev annars i hu- vudsak en trästad. En egen trähusarkitektur utvecklades i staden. Den för så många trä- husstäder vanliga bostadsbebyggelsen med timmerhus i två våningar med ljusmålad pa- nel, fick i Kristinehamn ett flertal lokala särdrag. Nästan alla hus hade skiffertak och lokalt utvecklade snickeridetaljer med bl.a. inklädd takfot och tvärovala fönster. I sam- band med järnets minskande betydelse i regi- onen under 1800-talets senare del och början av 1900-talet kom industrin att bU allt vikti- gare för Kristinehamn. Även järnvägens an- komst innebar en viktig förändring. En kraf- tig ökning av invånarantalet ställde krav på fler bostäder och i 1878 års stadsplan gjordes en utvidgning av staden norrut för att ge plats åt framförallt bostäderoch industribebyggel- se. Denna stadsplan följde inte den strikta rutnätsplanen utan blev mer terränganpas- sad. Under l 900-talet växte Kristinehamn och den omgivande landsbygden blev en del av staden. Många egnahem, hyreshus och indu- strier byggdes under 1900-talets första hälft. Det centrala Kristinehamn genomgick på 1960- och 70-talen en genomgripande sane- ring då stora delar av den äldsta trähus bebyg- gelsen revs. Vissa kvarter med äldre trähus- bebyggelse finns dock kvar och ger idag en bild av Kristinehamns äldre bebyggelse. Byggnader och objekt I Kristinehamn ingår 6 byggnader med 12 objekt i inventeringen, tabell 18. Både bygg- nader och objekt är från 1860 och senare. Två tredjedelar av objekten är profilerade, och utgörs till största delen av portaler, socklar och listverk. Brogårdsskolan, Kristinehamns läroverk, uppförd omkring 1915 är ett fint exempel på det tidiga 1900-talets sinne för naturstensdetaljer med fint arbetad ornamen- tik, figur 12. Byggnadssten och skador Hälften av de inventerade objekten är av urberg. Kinnekullekalksten finns i 3 objekt. Yxhultskalksten liksom gotländsk sandsten och lerskiffer från Grythyttan är represente- rade i vardera l objekt. Endast l objekt saknar påtagliga skador medan 5 har begränsade och 6 omfattande skador. Akuta skador finns på hälften av alla objekt med en jämn spridning över de olika bergarterna. De flesta stendetaljerna med akuta skador, 4 st. , är profilerade. Av samtliga6 byggnader har 5 naturstens- detaljer med akuta skador, bl.a. Gamla Spar- banken från 1860-1910 och Brogårdsskolan från ca 1915. Tabell 18. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1 300 1300- 1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860- 19 10 1910-1940 S:a Byggnader 3 3 6 Ob"ekt 7 5 12 40 Figur 12. Brogårdsskolan i Kristinehamn ritad av Bror Almquist. Detalj av portal av gotländsk sandsten från 1915. Foto B. Ludvigs son 1996, Värmlands museum. Arvika Arkitektur och byggnadshistoria Arvika är idag centralort i västra Värmland. Området fick ökad betydel e genom unionen med Norge och 1811 grundlades en köpstad med namnet Oscar stad på tidigare outnytt­ jad mark vid Glafsfjorden norra ände. Sta­ den fick inga stad privilegier, det skulle kom­ ma att dröja ytterliggare l 00 år, till 1911 , men 1821 blev Oscarsstad köping och namnet ändrades till Arvika. Den första stadsplanen bestod av 30 rutkvarter samt ett torg invid vattnet. Orten utvecklades långsamt och först 1864 var samtliga tomter bebyggda. Bebyg­ gel en bestod till en början i huvudsak av timrade en- och tvåvåningshus med skiffer­ tak, men med tiden blev tenhu en allt vanli­ gare. Med Säffle kanal s tillkomst 1837 och Nordvästra tambanan dragning förbi Arvi­ ka 1867 förbättrade kommunikationerna av­ evärt. Industrialiseringen av Arvika tog fart och under 1800-talet senare del etablerade flera viktiga industrier, bl.a. tobaksfabrik, piano- och orgelfabriker, mekaniska verkstä­ der m.m. Under 1900-talet för ta decennier fick staden ett stort antal nya byggnader va­ rav flera stenhus, bl.a. tadshus, badhu , bio­ grafer etc. Den stora ökningen av invånarantalet kräv­ de nya bo täder och omkringliggande områ­ den togs i anspråk för ny bo tad bebyggel e. År 1923 antogs en ny stadsplan och man övergav rutnät planen för en friare och mer terränganpassad plan. Idag ger oss den ur­ prungliga kvartersindelningen tillsamman med välbevarade exempel på både trähus be­ byggelse och senare stenhus en aning om hur det gamla Arvika kan ha sett ut. Byggnader och objekt Sammanlagt ingår 8 byggnader med 18 ob­ jekt i inventeringen, tabell 19. De ligger alla centralt i Arvika. Flertalet av byggnaderna tillhör tiden efter 1860, enda ten byggnad är äldre, från 1800-talets förra hälft. En av byggnaderna är Trefaldighetskyrkan, från I 911 ritad av Ivar Tengbom, figur 13. Inte fullt hälften av objekten, 8 st., är profilerade och utgör av portaler, fönsteröverstycken och skulptural ut myckning medan 10 objekt är oprofilerade, huvudsakligen ocklar och listverk, tabell 20. Tabell 19. Byggnader och objekt med exteriört ex ponerad och bearbetad natursten ; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750- 1860 1860- 1910 1910- 1940 Byggnader 3 4 8  Ob"ekt 6 11 18 41 ,, ,, Figur 13. Trefaldighetskyrkan i Arvika, ritad av Ivar Tengbom 1911. Sockelpartiet med porta/omfattningar samt skulpturen är av granit medan pilastrar och täckplattor är av Glavaskiffer. Foto E. Backman 1996, Uinsstyrelsen Värmland. Tabell 20. Profilerade och oprofilerade objekt; frekvens och ålder. ~ 1000-1300 1300-1550 l,2,2Q-I !;i,2Q l!;i,2Q-IZ~O 1750-L860 I 860-19 IQ I 9 I0-194Q S:a % Profilerade 2 6 8 44 Oorofilerade 4 5 10 56 Summa 6 11 18 100 Byggnadssten tecknad "Annan", tabell 21. Två olika typer av kalksten har konstaterats, Yxhu ltskalk-Närmare två tredjedelar av de inventerade sten och Kinnekullekalksten i vardera 3 ob-objekten, 11 st., är av urberg, 6 objekt är av jekt, tabell 22.kalksten och I objekt av glimmerskiffer från Glava stenbrott i västra Värmland , här be- Tabell 21. Sandsten, kalksten , urberg och annan bergart; frekvens och objektens ålder. Bergan 1000-IJOO I JOO- t ,2,2Q L,2~Q-IQ~Q IQ5Q:17~Q 175Q-1860 1860-121Q 1210-124Q S:a .'& Kalksten 3 3 6 33 Urberg 3 7 Il 61 Annan I 6 Summa 6 11 18 I 00 42 ----------------------------------------------------------- Tabell 22. Sand- och kalkstenstyper, frekvens och objektens ålder (Nä=Närke, Vg=Västergötland). 1000- 1.300 1.300-1550 1550-1650 165Q-J750 1750-1 860 1860-1 9 10 1910-1940 S:a % Kallq2tenar Kinnekulle, Vg 3 3 50 Yxhultsomr, Nä 3 3 50 Summa 3 3 6 100 Skador Kinnekullekalksten och urberg, tabell 24. Av objekt med akuta skador 2 profilerade, De flesta objekten har skador, endast 6 saknar är tabell 25. påtagliga skador, tabell 23. Lite mer än hälf- Hälften av de inventerade byggnaderna ten av objekten har begränsade skador och 2 harstendetaljer med akutaskador, bl.a. Werm-objekt har omfattande skador, båda från peri- landsbanken från 1907 och Stadshuset från oden 1860-1910. En tredjedel av objekten, 6 1904, tabelJ 26.st., har akuta skador. De akut skadade objek- ten är j ämnt fördelade på Yxhultskalksten, Tabell 23. Skadefrekvens och objektens ålder. JQ()()-l 3QQ l300-l55Q 155Q-1650 165Q- 1750 1750-1860 1860- 19 10 1910- 1940 0, ej påtagliga I 5 6 33 I , begränsade 3 6 10 56 2, omfattande 2 2 I I Summa I 6 11 18 IOO Akuta skador I 2 3 6 33 Tabell 24. Skadefrekvens av bergarts typer fördelad på antal objekt med akuta eller inga påtagliga skador (Nä=Närke, Vg=Västergötland). Akuta skador Inga påtagliga skador Kalkstenar Kinnekulle, Vg 2 3 Yxhultsomr, Nä 2 3 2 4 11 Annat Skiffer Summa 6 6 18 Tabell 25. Profilerade och oprofilerade objekt med akuta skador; frekvens och å lder (jämför tabell 20). Objekt 1000- 1300 1300-1550 1550- 1650 1650- 1750 1750-1860 !860-1910 1910-1940 Profilerade I Oorofilerade 1 2 Summa 2 3 S:a 2 4 6 Tabell 26. Byggnader med akuta skador (jämför tabell 19). 1000-1300 13Q0-155Q 155Q- 165Q 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 ~ B nader 2 4 43 Säffle Arkitektur och byggnadshistoria Säffle är idag centralort för Yärmlandsnäs. Området har lång tradition och här finns många förhistoriska lämningar, bl.a. hällkis- tor och stora järnålder gravfält. Det strate- gi ka läget, här möts vattenvägen mot Glafs- fjorden och den gamla färdvägen utmed nor- ra Yänerkusten, var huvudorsaken till att platsen redan tidigt blev en viktig handels- plat . Skriftliga belägg finns för medeltida bebyggelse på plat en, bl.a. låg här Rollse- ruds, Sunds och Säffle gårdar. Efter en nedgångsperiod under 1700-ta- lets senare hälft då man bl.a. miste rättighe- terna att hålla marknad, inleddes ett upp- svi ng. En industriell utveckling tog sin bör- jan, till stor del som ett resultat av de förbätt- rade kommunikationerna. Säffle kanal invig- des 1837 och skapade därmed en öppen vat- tenled ända upp till Arvika. På 1870-talet drogs Bergslagens järnväg förbi Säffle, vil- ket fick till följd att orten expanderade kraf- tigt. Handeln ökade och 1882 blev Säffle köping. Bebyggelsen bestod i huvudsak av timmerbyggnader i en eller två våningar som i de fle ta täder i Värmland vid denna tid. År 1881 fick Säffle sin för ta tad plan, den för tiden å vanliga rutnät planen. En av landet för ta sulfitfabriker uppförde 1883. Denna kulle få stor betydel e för stadens industriel- la utveckling. I närheten av ulfitfabriken uppfördes arbetar- och tjänstemannabostä- der, men redan under 1900-talets första de- cennier subventionerade bolaget byggandet av egnahem. Alltmer av den runt köpingen liggande jordbruksmarken togs i anspråk för bostadsbebyggelse. I de centrala delarna, i huvudsak i kvarteren kring Stortorget och älven, uppfördes en mer stadsmässig flervå- ningsbebyggelse. I centrum byggdes också ett flertal offentliga inrättningar, t.ex. bad- hus, skolor, polis- och brandstation. För t 1951 blev Säffle stad. Säffle är idag en stad som genomgått en snabb utveckling, och som förändrat mycket under 1900-talets enare del. Den all ra äld ta bebyggel en saknas, men i kvarteren runt Stortorget finns ännu rester av både sekelskiftet trähu bebyggelse och 1900-talets putsarkitektur. Byggnader och objekt Säffle har endast 6 byggnader med 9 bearbe- tade naturstensobjekt, tabell 27. En byggnad, en magasinsbyggnad, är från mitten av 1800- talet. Övriga byggnader, alla belägna centralt i Säffle, är uppförda på 1910-talet. De utgörs främst av byggnader med en något mer offi- ciell prägel. Lite över hälften av objekten är profilerade och består av portaler, figur 14, socklar, en kolonn samt ornament. l  Figur 14. Silvenska villan i Säffle med porta/om­ fattning av granit från 1916. Foto E. Backman 1996, Länsstyrelsen Värmland. Tabell 27. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natur ten; frekven och ålder. 1000-1300 1300- 1550 1550-1650 1650-1750 1750-1 860 1860-1910 1910-1940 S:a Byggnader 5 6 Ob.ekt 8 9 44 Byggnadssten och skador Samtliga detaljer är av granit. Endast 3 objekt har begränsade skador. Inga akuta skador. Hagfors Arkitektur och byggnadshistoria Hagfor är en av länet yngsta bruksorter och vars utveckling är nära kopplad till järnver- ket. År 1873 förlade Uddeholmsbolaget sitt nya järnverk till Uvåns vattenfall Hagforsen och då fanns på platsen endast några enstaka gårdar. Kringjärnverket växte sedan ett am- hälle fram, planlagt och byggt av Uddeholms- bolaget. Närmast järnverket låg arbetarbo- städerna, de äldsta uppfördes vid Blinken- berg 1873- 95, senare kom andra områden till. Arbetarbostäderna var byggda om läng- or med flera fami ljer i varje hu . Från 1920- talet och framåt upplät bolaget mark för byg- gande av egnahem. Till Sättrastrand som upp- fördes i början av 1900-talet förlades de fles- ta tjänstemannavillorna. Det var villor bygg- da i nationalromantisk stil. Uddeholm bola- get lät även uppföra andra byggnader, bl .a. ett skolhus och i början av 1900-talet byggdes en kyrka och ett församlingshem, figur 15, båda ritade av Ragnar Ö tberg. År 1939 blev Hagfor municipalsamhälle och 1950 fick orten stadsrättigheter. De flesta byggnaderna i centrum idag är uppförda efter 1950. Byggnader och objekt Enda t 2 byggnader med 3 objekt har bearbe- tad natursten, tabell 28. Den ena byggnaden är församlingshemmet, belägen i centrum strax intill kyrkan. Den andra byggnaden är den gamla järnvägsstationen om ligger i utkanten av Hagfors. Båda byggnaderna är ritade av Ragnar Ö tberg och uppförda på 1910-talet. Mera utformade profiler har 2 objekt: järnvägsstationens portal samt för- samlingshemmets skulpturala utsmyckning. Figur 15. Församlingshemmet i Hagfors från 1919 efter ritningar av Ragnar Östberg. Relie­ ferna av urberg ärformgivna av Erik Grate. Foto E. Backman 1996, Länsstyrelsen Värmland. Byggnadssten och skador Urberg finns i 2 objekt. Det ena, järnvägssta- tionens portal, har begränsade skador. Det andra objektet, skulptural utsmyckning på församlingshemmet, har inga påtagliga ska- dor. En portal på församlingshemmet med begränsade skador har inte bergartsbestämts. Inget av objekten har akuta skador. Filipstad Arkitektur och byggnadshistoria Filipstad är Värmlands näst äldsta stad . Re- dan 1611 gav Karl IX platsen stadsprivilegier som "Philippstadh". Anledningen var att man önskade koncentrera handeln med järn och få katteintäkter genom stadstu ll. Det som av- gjorde till Filip tad fördel var det centrala Tabell 28. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750- 1860 1860- 1910 1910-1940 S:a Byggnader 2 2 Ob.ekt 3 3 45 /  Figur 16. John Ericssons mausoleum i Filipstad. Byggnaden är uppförd 1893­ 95 av granit efter ritningar av Yngve Rasmusson och Hans Hedlund. Foto E. Backman 1996, Länsstyrelsen Värmland. läget i Bergslagen . Staden växte snabbt, många bönder och bergsmän flyttade in. Fi- lipstad var en stad med trähusbebyggelse med den representativa bebyggelsen förlagd kring Hötorget. Här fanns rådhus, kyrka och här låg de rika borgarnas gårdar. En stads- brand 1694 ödelade Filipstad och staden från- togs sina privilegier. Flera allvarliga bränder drabbade staden under 1700-talet, men efter sista branden 1775 började Filipstad åter att växa och många nya byggnader uppfördes, bl.a. en ny kyrka i sten nere vid sjön Daglö- sens strand. En rikt varierad panelarkitektur växte fram, synlig i de många borgargårdarna kring Hötorget. År 1836 återfick Filipstad sina stadsprivi legier och vid seklets mitt var staden en av det svenska inlandets mer bety- dande städer. Nya industrier växte fram , bl.a. mekanis- ka verkstäder, en tobaksfabrik m.m. Filipstad var en stad av trähus även om enstaka sten- byggnader uppfördes, figur 16. Under 1900- talet togs stora markområden runt staden i bruk för byggande av egnahem och hyreshus. Filipstads centrum har under 1900-talet genomgått en genomgripande sanering, då mycket av det äldre byggnadsbeståndet för- svunnit. Vissagatumiljöeroch gårdsbildning- ar med i huvudsak 1800-tals karaktär finns dock bevarade främst kring Hötorget och längs Skillerälven. Byggnader och objekt I Filipstad har 7 byggnader med 10 natur- stensobjekt påträffats vid inventeringen, ta- bell 29. De ligger alla i centrala Filipstad. Lite mer än hälften av byggnaderna är uppförda under perioden 1860-19 10. Den äldsta bygg- 46 TabeU 29. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 Byggnader  Ob.ekt  naden är Filipstads kvarn med en inskrifts- tav la som daterar byggnaden till 1807. Övri- ga byggnader är alla offentliga som skolor, järnvägsstationen, elverk och även f.d. Spar- banken. Alla objekt utom 2 är profilerade och består bl.a. av portaler, listverk och fönster- omfattningar. Socklar av urberg fi nns i 3 byggnader. Den byggnad med mest expone- rad natursten är John Ericssons mausoleum på Filipstads kyrkogård, se figur 16. Mauso- leet, ritat av arkitekterna Yngve Rasmussen och Hans Hedlund, uppfördes på 1890-talet i nationalromantisk sti l. Samtliga naturstens- detaljer - portal, listverk, sockel, ornament samt del av tak och fasader - är av urberg. Byggnadssten och skador Hälften av de inventerade objekten, 5 st., är av kalksten, varav 3 är från perioden I860- 1910. Kalkstenen är av två olika typer, Yx- hultskalksten och Kinnekullekalksten. Övri- ga objekt är av urberg - alla utom ett från perioden 1860-1910. Fyra objekt saknar påtagligaskador, samt- liga är av urberg. Lika många har omfattande skador och 4 objekt har akuta skador, varav 2 av Kinnekullekalksten, 1 av Y xhultskalksten och l av urberg, samtliga profilerade. Dessa representeras av likaså 4 byggnader: John Ericssons mausoleum från 1890-1895, Bergs- skolan från 1870, arkivbyggnad från 1871 och elverket från 19 13-1914. 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 S:a 4 2 7 7 2 10 Värmlands län -sammanställ- ning Byggnader och objekt I Värmlands län har sammanlagt 59 byggna- der med exteriört exponerad och bearbetad natursten påträffats. Nästan dubbelt så många objekt, 113 stycken, ingår i inventeringen, tabell 30. De värmländska byggnaderna och objek- ten härrör till övervägande del från perioder- na 1860-1910 och 1910-1940. Den äldsta byggnaden är Geijersgården som i sina äldsta delar är från 1650-talet. Den är dessutom en timmerbyggnad där endast skorstensbekläd- naden från 1820-talet är av sten. Till perioden 1750-1860 hör 4 byggnader och 6 objekt, samtliga från 1800-talets första hälft. Defles- ta byggnaderna och objekten tillhör dock de två yngsta perioderna med övervikt i perio- den 1910-1940. De a llra flesta byggnaderna och objekten tillhör stads bebyggelsen, endast 6 byggnader med 8 objekt finns på landsbygden, figur 17. Det är därför inte ti llförlitligt att göra en procentuell jämförelse mellan byggnadernas och objektens fördelning mellan stad och landsbygd. Diagrammet kan dock användas för att visa förhållandet mellan objekt och byggnader i olika perioder. I de flesta fall överensstämmer byggnadens och objektens ålder men ibland kan en byggnad ha fått nya detaljer av natursten. Procentuellt sett har således perioden 1860-1910 större andel objekt än byggnader. Bearbetad natursten omfattar såväl opro- ftlerade som profilerade stenar. TiU de förra hör enkla kvaderomfattningar, fasadsten och socklar medan ornament och mera utformade Tabell 30. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad narursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 S:a Byggnader 4 24 30 59 Ob'ekt 6 50 57 113 47 50% Byggnader 45% 26 40% 35% 30% 25% 20% 15% 10% 5% 0% 1000-1300 1300-1 550 1550-1650 1650-1750 1750-1 860 1860-1910 1910-1940 • Stad byggn D Land byggn 50% Objekt 52 45% 40% 35% 30% 25% 20% 15% 10% 5% 0% 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650- 1750 1750- 1860 1860-1910 1910-1940 • Stad obj a Land obj Figur J7. Byggnader och objekt - procentuell fördelning mellan landsbygd och stad, beräknad pådet totala antalet byggnader respektive objekt. omfattningar och utsmyckningar tillhör de senare. Den procentuella fördelningen av profilerade och oprofUerade naturstensdetal- jerframgår av figur 18. Under perioden 1750- 1860 är de oprofilerade objekten fler än de profilerade. Men under de två senare perio- derna, 1860-1910 och 1910-1940, är de pro- filerade objekten dominerande. Byggnadssten Den vanligaste använda bergarten är urberg som förekommer i 58% av samtliga objekt, tabell 31. Därefter följerkalksten, 35%. Sand- sten finns endast i 3% av objekten medan 4% utgörs av andra bergarter, här i regel glim- merskiffer. Kalk- och sandstenen har geologiskt berg- artsbestämts. Bestämningen har gjorts ge- nom okulär besiktning på plats. Det kan där- för finnas tveksamheter som i inventeringen markerats med frågetecken vilket inte fram- 48 35% 34 1000-1 300 1300-L550 I 550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 • Prof obj D Oprof obj Figur 18. Profilerade och oprofilerade objekt - procentuell fördelning i perioder, beräknad på det totala antalet objekt. Tabell 31. Sandsten, kalksten, ur- berg och annan bergart fördelade på antal objekt. Bergart Antal ~ 25 23Sandsten 3 3 Kalksten 40 35 Urberg 66 58 Annan 4 4 20 Summa 113 100 går av den här sammanställningen. De kalk- och sandstenar som identifierats represente- rar 6 olika typer, 4 kalkstenstyper (inkl. mar- mor) och 2 sandstenstyper, figur 19. Yxhults- kalkstenen från Närke är den mest använda bergarten i Värmlands län, förutom urberg, och har påträffats i 23 objekt. Därnäst kom- mer KinnekuUekalkstenen från Västergöt- land som återfunnits i 12 objekt. Sandstenen - Lingulidsandsten från Västergötland och gotländsk sandsten - finns endast i enstaka objekt liksom Kolmårdsmarmor och Eke- bergsmarmor. De olika bergartstypema har använts un- der olika perioder. En sammanställning över identifierade bergarter och hur de fördelar sig mellan objektens antal och ålder framgår av tabell 32. Urberg finns i alla perioderna. I övrigt är det endast Kinnekullekalksten och Y xhultskalksten som finns i fler än enstaka objekt. Kinnekullekalkstenen har uteslutan- de använts före 1910 medan Y xhultskalkste- nen överväger efter 1910. I S 10 5 0 "" z5~ 0 "' '3 ~ >- :,2 ;;; V) ;;; V) E ., ~ ~ ~ Figur 19. Fr ~ ekvens av olika sand- och kalkstens- typer fördelad på antalet objekt. 49 Cl) > 2 :i -"., C = c.o > :g' ~ ~ "' 0 0 ~ "'"O C: ~ ö 0 "' ] E 0 ~ .. 0 ... ·~ ., .0 ., -" w .. 0 E ., Tabell 32. Bergartstypernas fördelning i olika tidsperioder med antal förekommande objekt. Urberg och annan bergart presenteras separat nederst i tabellen. Bergart 1000- 1300 1300- I22Q I220-l2~Q lfi~Q-1750 1750- 1860 1860-1910 1910- 1940 ~ Kst Kinnekulle, V2 I 11 12  Sst lingulid, Vg 2 2  Kst Yxhultsomr, Nä 8 15 23  Sst Gotländsk, Go 1 I  Mannor Kolmårds I I  Marmor Ekeberg I I  ~-----------------------------------------------------Urbern 3 28 35 66  Annan 4 4  Skador Skadefrekvens - bergart Den översiktliga skadebedömningen visar Skadorna hör oftast ihop med bergart. I Värm- att 25% av samtliga objekt saknar påtagliga land är det dock endast 3 objekt som är av skador, 50% har begränsade skador och 25% sandsten vilket inte kan användas som jämfö- har omfattande skador, tabell 33. Tre fjärde- relse med andra objekt. Alla tre objekten har delar av alla naturstensdetaljer uppvisar såle- dock akuta skador, figur 20. Av samtliga des någon form av skada. Akuta skador åter- kalkstensobjekt har 60% akuta skador medan finns på 38% av objekten som representeras endast 5% saknar påtagliga skador. Bäst be- i samtliga förekommande perioder. varade är objekten av urberg där nästan 40% Tabell 33. Skadefrekvens och objektens ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 19I0-194Q ~ .% 0, ej påtagliga 5 23 28 25 I, begränsade 3 27 27 57 50 2, omfattande 3 18 7 28 25 Summa________________________________ 6 ____ 50 ____ 57 __ 113_100 _ Akuta skador 3 25 15 43 38 100% 3 90% 80% 70% 60% 50% 40% 25 30% 20% 10% 0% Sandsten Kalksten Urberg • Akuta skador D Inga påtagliga skador Figur 20. Bergarternas skadefrekvens. Procentuell fördelning av akuta och inga påtagliga skador på sandsten, kalksten och urberg. Antalet objekt inom va,je bergart redovisat. 50 saknar påtagliga skador medan drygt 20% har akuta skador. Ser man på de två dominerande kalkstens- typema, Kinnekullekalkstenen och Yxhults- kaJkstenen, finnerman inte någon större skill- nad beträffande skadefrekvensen, figur 2 1. 70% 8 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0%  Kst Kinnekulle, Yg Kst  Yxhultsomr,  Nä  • Akuta skador D Inga påtagliga skador Figur 21 . Olika kalkstensrypers skadefref....rvens. Procentuell fördelning av akuta och inga påtag- liga skador av identifierade sand- och kalkstens- typer som representerar merän iOobjekt. Antalet objekt inom va,je bergartstyp redovisat. 50% 3 25 45% 40% 35% 30% 25% 20% 15% 10% 5% 0% 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 I 860-19 10 1910-1940 Skadefrekvens - ålder Det är svårt att dra några slutsatser om skade- frekvens i relation ti Il ålder på grund av att det endast finns 6 objekt före I 860. Däremot kan de två senaste perioderna bättre jämföras, där de äldre objekten visar en betydligt högre skadefrekvens än de yngre, figur 22. Skadefrekvens - stad/landsbygd En annan fråga är om skadorna är koncentre- rade till stadsmiljö. Med hänsyn till andelen direkta luftutsläpp borde detta vara fallet. För Värmlands län går det inte att dra några slutsatser då endast ett litet fåtal av objekten återfinns på landsbygden. • Akuta skador D Inga påtagliga skador Figur 22. Skadefrekvens i förhållande till objektens ålder. Procentuell fördelning av akuta och inga påtagliga skador inom varje period. Antalet objekt inom va,je period redovisat. 51 Tabell 34. Profilerade och oprofilerade objekt med akuta skador; frekvens och ålder Uämför tabell 30). Objekt 1000-1 300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1210 1910-1940 S:a .% Profilerade I 17 10 28 65 Oorofi.lerade 2 8 5 15 35 Summa 3 25 15 43 100 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1 860 I 860-1910 1910-1940 D Samt! prof D Samt! oprof • Akuta prof Akuta oprof Figur 23. Skadefrekvens relaterad till objektens bearbetningsgrad och ålder. Procentuell fördelning av samtliga objekt. Byggnader och objekt med akuta skador I Värmlands län är mer än hälften av alla objekt med akuta skador profilerade, tabell 34. Flertalet av dessa tillhör perioden 1860- 1910. Stapeldiagrammet, figur 23, visar den procentuella fördelningen av samtliga profi- lerade och oprofilerade objekt i olika perio- der, samt de som har akuta skador. En stor del av de inventerade byggnaderna har någon form av skada. Eftersom det endast finns totalt 6 byggnader på landsbygden är underlaget för litet för jämförelse med stads- mi ljön. Totalt har dock drygt 80% av samtli- ga byggnader någon form av skada, figur 24. Akut skadade objekt finns på hälften av alla byggnader, dvs. 29 byggnader varav 3 på landsbygden. Hälften av de byggnader med akuta skador som finns i städerna ligger i Karlstad. Flera av objekten är byggnadsmin- nen eller av mycket högt kulturhistoriskt vär- de. Även om skadorna har betecknats som akuta betyder inte detta att de kräver omedel- bara konserveringsåtgärder. Däremot bör man observant följa samtliga objekt med akuta skador och dokumentera eventuella föränd- ringar. 90% 5 44 80% 70% 60% 3 2650% 40% 30% 20% 10% 0%  Landsbygd Stad  • Byggnader med akuta skador D Alla skadade byggnader Figur 24. Skadefrekvens relaterad till byggnader på landsbygden och i stadsbebyggelse. Procentu- ell fördelning av antalet byggnader inom varje byggnadsgrupp. 52 Kopparbergs län  CARINA G USTAFSON Material och metod exponerad natursten. På landsbygden är det framföraUt de större samhällena som har nå- gon officiell byggnad eller en kyrka, men Kopparbergs län sammanfaller i stort sett även här finns endast ett fåtal byggnader med med landskapet DaJarna, förutom en liten del exponerad natursten, figur 25. I länet finns i nordväst. I länet finns sex städer, Falun, inga herrgårdar med bearbetad natursten. Avesta, Borlänge, Ludvika, Hedemora och Inventeringen av byggnaderna i städerna Säter. I dessa städer finns få byggnader med har i första hand utgått från tidigare bygg- ,.... , --, I \ I I I I ' ' t ' ,_ ---' ' '-, -- -- ';- - ; ,', '.... --_, ', ' ' ' ' \ ,I ' ' ' I ' I ;  I  I I Q " ' .. -- ' ' ' ' \ ' ' ' ' ' ' I , I I .. ... \ 'I I \ , .. ' ' \ \ \ - ' \ ' -' ,- -,... \ ® :t---,_r\.~ ' ,~ I ~,-• '' I - -... ..,,r ' _.. - .._ - I \ ..._ : ' ,,,' - I' ( - o______sc:0=====1:::ioo Km o Slott och herrgårdar • Slott och herrgårdar med akuta skador o Kyrkor • Kyrkor med akuta skador 0 Övriga byggnader + övriga byggnader med akuta skador Figur 25. Byggnader medexteriör! exponerad och bearbetad natursten på landsbygden i Kopparbergs län. 53 nadsinventeringar gjorda av Dalarnas muse- um. Detta material varierar i både fråga om innehåll och omfattning i olika kommuner och har därför kompletterats vid fältinvente- ringen. Kyrkorna har inventerats utifrån över- siktsverk. Eftersom inventeringen är över- siktlig finns det risk att inte alla byggnader har kommit med. Tveksamheter om datering · av bergart bar markerats med frågetecken i registret, något som inte framgår i samman- ställningen. Inventeringen har utförts av Ca- rina Gustafson, Dalarnas museum och den geologiska bergartsbestämningen av Benno Kathol, Geologiska institutionen, Stockholms universitet. Kyrkor på landsbygden Arkitektur och byggnadshistoria Det tycks ha tagit lång tid för Dalarna att bli kristnat. Det var troligen under 1200-talet som den kyrkJiga administrationen byggdes upp. I Kopparbergs län finns 25 medeltida sten- kyrkor på landsbygden, mer eller mindre bevarade. Av dessa är 8 kyrkor romanska, 3 kan dateras till tiden 1250-1350 och 14 till- hör snarare senare delen av medeltiden. Bara två kyrkor - Torsång och Vika - ger oss en föreställning om hur medeltidens daJakyrkor kunde se ut. Under 1400-talet utvidgades många kyr- kor. En del gjordes dubbelt så stora. Vid samma tid byggdes också ett flertal nya kyr- kor. Under 1600-talet utökades ytterJigare många kyrkor i storlek och nya större sten- kyrkor uppfördes. Från 1700-talet och fram till början av 1900-talet byggdes ett stort antal kyrkor om för att få det utseende de har idag. Byggnader och objekt [ länet finns endast 4 kyrkor på landsbygden med exponerad bearbetad natursten. Det är Figur 26. Korportalen i Rättviks kyrka. Tillver- kad av ortocerkalksren från Silja11sområdet av Simon Hack 1671. Foto 0. Norling 1996, Falun. sockenkyrkorna i Grytnäs, Rättvik, Leksand och Älvdalen. Kyrkorna är i samtliga fall äldre än oaturstensdetaljerna, tabell 35. Gryt näs kyrka byggdes på 1300-talet, men fick först 1940 en inskriftstavla av kalksten. Rättviks kyrka uppfördes troligen under 1200- talet och har vid ett flertal ti ll fällen byggts till. År 1671 uppförde stenhuggaren Simon Hack från Boda en förnämlig sydportal , den s.k. prästporten, till koret, figur 26. Samme mästare har även tillverkat den s.k. brudpor- ten i Leksand vars kyrka härstammar från 1300-talet, se omslagsbild. Älvdalens kyrka är från 1500-talets andra hälft. Även denna har byggts om vid ett flertal till fälJen och den natursten som idag finns exponerad kom till vid en stor ombyggnad 1903- 1905. Tabell 35. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300- 1550 1550-1650 1650-1750 1750- 1860 1860-1910 1910-1940 S;a Byggnader 2 4 Ob"ekl 9 2 4 16 54 Byggnadssten och skador Två objekt är av profilerad sandsten från Mångsbodarna i Älvdalen. De tillhör båda Älvdalens kyrka och representeras av portal och detaljer, både profilerade och oprofilera- de. Vid ingången finns k:vadersten av granit- porfyrfrån Älvdalen. lnskriftstavlan från 1940 i Grytnäs kyrka är av ortocerkalksten (möjli- gen från Yxhult i Närke). De äldsta objekten, portalerna i Rättviks och Leksands kyrkor, är tillverkade av ortocerkalksten från Siljans- området, troligen i Bodatrakten. ldessa båda kyrkor finns även andra objekt som solur och inskriftstavlorfrån börjanav 1700-talet,samt- Hga av obestämd ortocerkalksten. Av samtliga 16 objekt har 7 akuta skador. AUa tillhör kyrkorna i Rättvik och Leksand och omfattar såväl kalkstenen från SiJjans- området som den obestämda ortocerkalkste- nen. Övrig kalksten liksom urberg saknar påtagliga skador medan sandstenen har be- gränsade skador. Övriga byggnader på landsbygden Byggnader och objekt Utöver kyrkor på landsbygden har endast tidigare kända byggnader av antikvarisktvär- de inventerats. De utgör sammanlagt 4 bygg- nader med 9 objekt, tabell 36. Samtliga Ligger imindre tätorter, tingshusen i Orsa och Kryl- bo, figur27, samt Vasamonumentet ochZorn- museet i Mora. Den äldsta av dessa är Vasa- monumentet, numera byggnadsminne, som Tabell 36. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750- 1860 1860-19!0 1910-1940 S:a By&:,onader 3 1 4 Ob'ekt 7 2 9 Figur 27. Tingshuset i Kry/bo från 1903 med portal av Orsasandsten, arkitekt Folke Zetterva/1. Foto S. Olsson 1975, Dalarnas museum. 55 uppfördes år 1860. Tingshuset i Krylbo är från 1903 och tingshuset i Orsa från 1905 medan Zornmuseet i Mora, ritad av Ragnar Östberg, är uppförd 1939. Byggnadssten och skador De äldsta objekten är Vasamonumentets sock- el och trappa av slätt urberg medan inskrifts- tav lan, troligen av samma material, är profi- lerad. KrylboTingshus haren profiJerad por- tal av sandsten från Orsa, samt en slät sockel av urberg, båda objekten från 1903. Tingshu- set i Orsa har både portal, listverk och föns- terbänkar av Orsasandsten. Även här är sock- eln av urberg. De yngsta objekten tillhör en portal av kalksten, närmare bestämt marmor av Kolmårdstyp, i Zornmuseet. Inga objekt har akuta skador. De flesta objekten, 3 av urberg och l av Orsasandsten och 2 av Kol- mårdsmarmor, saknar påtagliga skador. Be- gränsade skador finns hos 3 objekt. Falun Arkitektur och byggnadshistoria Utan Falu gruva skulle det aldrig uppstått någon större ort och utan koppargruvan skul- le Falun aldrig ha blivit landskapets ekono- miska, administrativa och kulturella centrum och en av landets viktigaste och största städer under 1600- och 1700-talen. De första kända dokumenten om Falu gruva är daterade 1288. Sedan 1300-talets förra hälft, kanske ännu tidigare, var Koppar- berget centrum för en omfattande handel. Ändå vardet först 1641 som Falun fick stads- privilegier och blev stad. 1646-års stadsplan utgör idag grundstrukturen för innerstaden. Dessutom finns det en del arbetarbebyggelse kvar, samt Stora Torget med Rådhuset och Kristine kyrka. Falun var en genuin trästad. År 1747 be- stod bebyggelsen av l 073 trähus och 4 sten- hus - de två kyrkorna, rådhuset och en privat byggnad vid Asgatan. Sommaren 1761 upp- stod två eldsvådor med tio dagars mellanrum. Två tredjedelar av Falun ödelades. Vid åter- uppbyggandet efter bränderna vidtogs åtgär- der för att förhindra liknande katastrofer i framtiden. Landshövding B. R. von Haus- wolff ville skapa stenbebyggelse i de centrala delarna och ski lja dessa från den perifera träbebyggelsen med breddade gator. Försla- get rönte skarpt motstånd och kom bara ti ll genomförande i mindre grad. Det var först efter järnvägens ankomst till Falun 1859 som stadsbilden förändrades. Fa- lun blev så småningom en mycket betydelse- full järnvägsknutpunkt och på ett halvt sekel merän fördubblades folkmängden från 4 970 år 1860 till 12 100 år 1913. Storskaliga sten- hus och breda gator gjordesitt intåg i centrum och sökte sig ut över de tidigare öppna mar- kerna öster om Trotzgatan. Bland dessa kan nämnas Centralpalatset från 1897, ritat av Ferdinand Boberg och Sparbanken från 1906, ritat av Klas Boman, figur 28. Byggnader och objekt Sammanlagt ingår 19 byggnader med 52 ob- jekt i inventeringen, tabell 37. De ligger alla i centrala Falun. De flesta byggnaderna till- hör tiden efter 1860. De äldsta byggnaderna är Kristine kyrka och Rådhuset från 1600- talets mitt. I Falun finns inga byggnader med fasad- beklädnad av kvader mer än i sockelvåningar där den är rustikt huggen och finns i sju byggnader. Mer bearbetad natursten finns i portaler, listverk och vissa ornament. Något mer än hälften av objekten, 28 stycken, är profilerade medan 24 är oprofilerade, tabell 38. Byggnadssten Närmare två tredjedelar av de inventerade objekten är av urberg, tabell 39. Resten är jämnt fördelat mellan sandsten och kalksten. Urberg dominerar i objekt från samtliga peri- oder. Tio olika typer av sand- och kalksten har identifierats, tabell 40. Endast 4 objekt är av lokala bergarter, Orsasandsten och Älvdalen- sandsten. De övriga är hämtade på annat håll som Gotland, Mälaren-Gävleområdet, När- ke och Västergötland. Två marmortyper, Mölnbomarmor och Ekebergsmarmor, finns också representerade. 56 Figur 28. Sparbanken i Falunfrån 1906, ritad av Klas Boman. Botte11vå11inge11sfasad. portal och lister är utförda av Orsasandsten medan sockel och andra deudjer ärav urberg. Foto K. Sundström 1974, Dalarnas musewn. Tabell 37. Byggnader och objekt med exteriör! exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000- 1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1 910 1910-1940 S,;i! Byggnader I LO 7 19 Ob 0 ek1 2 4 30 16 52 Tabell 38. Profilerade och oprofilerade objekt; frekvens och ålder. Objekt 1000- 1300 1300-1250 1520-1 (250 1620-11~0 11~0-1860 18(20-19 10 1910-1940 S,;i! .%. Profilerade I 2 17 8 28 54 Oorofiler.ide I 2 13 8 24 46 Summa 2 4 30 16 52 100 Tabell 39. Sandsten, kalksten och urberg; frekvens och objektens ålder. Bergart 1000- 1300 1300-1550 l,2~0-1620 12,20-1150 17~0- 1860 1860-1910 1910-1940 S:a .%. Sandsten 8 9 17 Kalksten 4 5 9 17 Urbem 2 3 18 11 34 65 Summa 2 4 30 16 52 100 57 Tabell 40. Sand- och kalkstenstyper, frekvens och objektens ålder (Dr=Dalarna, Go=GotJand, Jä=JämtJand, Nä= Närke, Vg=Västergötland). 1000-1300 1300-1550 1550-1 65Q 165Q-125Q 12~Q-186Q I86Q-12JQ 121Q-l940 S:a .% Sandstenar Gotländsk, Go J l 6 Mäl/Rosl/Gävle 3 3 17 Orsa, Dr I 2 3 17 Vättern I I 6 Älvdalen, Dr I I 6 Kalk~tenar Brunflo, Jä 2 2 11 Marmor Mölnbo l I 6 Marmor Ekeberg 2 2 11 Billingen, Vg 1 1 6 Yxhultsomr, Nä 2 I 3 17 Summa I 12 5 18 100 Skador från perioden 1860-1910. Mer än hälften av Knappt hälften av de inventerade objekten urbergsobjekten saknar påtagliga skador, ta- saknar påtagliga skador, tabell 41. Det gäller bell 42. Ingen bergart saknar skador bland de framförallt objekt från perioden 1860-1940. inventerade objekten. Akuta skador finns Akuta skador finns på 6 objekt, varav 5 är bland Orsasandsten, Yxhultskalksten, Bil- Tabell 4 I . Skadefrekvens och objektens ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 186Q-1 21Q 121Q-194Q ~ 0, ej påtagliga I, begränsade 2, omfattande Summa -Akuta skador 2 I I 3 4 10 19 I 30 5 11 5 16 23 28 52 6 Tabell 42. Skadefrekvens av bergartstyper förde lad på antal objekt med akuta eller inga påtagliga skador (Dr=Dalarna, Go=Gotland, Jä=Jämtland, Nä= Närke, Vg=Västergötland). Akuta skador Inga 12ätagliga CT.Q!fil.U skador Sandstenar Gotländsk, Go I Mäl/Rosl/Gävle 3 Orsa, Dr I 2 3 Vättern I Älvdalen, Dr 1 Kalkst!lnar Bruotlo, Jä I 2 Marmor Mölnbo I Marmor Ekeberg I 2 Billingen, Vg I I Yxhultsomr, Nä 2 3 Urbern 2 19 34 Summa 6 23 52 ~ 44 54 2 100 12 58 Tabell 43. Profilerade och oprofilerade objekt med akuta skador; frekvens och ålder Uämför tabell 38). ~ 1000-1300 1~00-l;i;iO I,2,2Q- IQ~O 1650-1750 1750-18Q0 186Q-121Q 121Q-1240 ~ Profilerade 3 3  Oorofilerade 2 3  Summa 5 6  Tabell 44. Byggnader med akuta skador Uämför tabell 37). 1000-1300 l~OO-J;i,2Q l,2,2Q-l25Q 1650-1750 1750-1860 1860-121Q I 9 IQ-J94Q s.;.a ~ B ggnader 4 5 26 lingen.kaJksten och urberg. Av de 6 objekt Byggnadssten och skador som har akuta skador är hälften profilerade, Vattentornet har kvader av urberg runt por- tabell 43. Akuta skador finns på 5 byggnader, ten. Även sockeln och trappan är av oprofile- varav 4 tillhör perioden 1860- 1910, tabell rat urberg. På stenen finns inga påtagliga 44. Samtliga byggnader ligger i centrala Fa- skador. lun i närheten av Stora Torget. Faluns stads- kärna är kulturhistoriskt riksintresse. Avesta Arkitektur och byggnadshistoria Vid Åvestaforsen i Dal älven anlades 1636 ett av Europas förnämsta och största kopparför- ädlingsverk. Kring verksbyggnaderna och de anlagda kanalerna växte snabbt en liten by upp. År I 641 fick orten stadsprivilegier, som ett slags annex tiJJ Falun. Den bebyggelse som växte fram var i första hans låga byggna- der av timmer. Den större delen av bebyggelsen iAvesta har tillkommit efter järnverkets anläggande i slutet av 1800-talet. Det var då byggnaderna på södra älvbrinken fick stadskaraktär. Här finns också en äldre bebyggelserest. Cen- trumbebyggelsen består till större delen av tegelbyggnader och panelklädda eller putsa- de byggnader. På den flacka älvstranden ne- danför Ligger kyrkan och det dominerande järnverket. I periferin finns vi llabebyggelse samt industriområden. Byggnader och objekt Endast en byggnad med ett objekt har bearbe- tad natursten. Det är stadens vattentom från Figur 29. Vattentornet i Avesta från 1913 med 1913, som ligger på en höjd i nära anslutning utsmyckning av granit. Foto S. Olsson 1975, ti ll centrum, figur 29. Dalarnas museum. 59 Borlänge Arkitektur och byggnadshistoria Borlänge är Dalarnas yngsta och största stad. Denna betydelsefulla industriort och järn- vägsknut var från början en liten bondby, bland andra byar, på Tunaslätten. Det var först när järnverket anlades på 1870-talet och järnvägen kom, som Borlänge började växa och bli alltmer stadslik. Den första byggna- den inom det nuvarande centrumområdet var stationshuset som byggdes 1875, samtidigt som järnvägssträckan Falun- Ludvika invig- des. År 1892 blev Borlänge munic ipalsam- hälle, 1898 köping och 1944 stad. Köpingen var helt och hållet byggd av trä. En stor brand år 1900 ödelade därför stora delar av bebyggelsen. Efter branden ökade stenhusbyggandet, detta gällde främst kyrka, skola och större affärshus och bostadshus. De små bostadshusen byggdes fortfarande i trä. Under 1960-70-talen förändrades staden radikalt. Den speciella karaktären från sekel- skiftets köping försvann nästan helt. Endast ett fåtal byggnader från den tiden finns kvar idag. Byggnader och objekt Endast 3 byggnader med 6 objekt har bearbe- tad natursten, tabell 45. Endast en av byggnaderna ligger i själva centrumkärnan. Den äldsta byggnaden, Tingshuset, är från 1911. De två andra är f.d. Palladium från 1920 och Hagakyrkan från 1936, figur 30. Lika många objekt är profi Jerade som oprofi- lerade. Byggnadssten och skador Urberg finns i 3 objekt, i regel i socklar och trappor, varav 1 objekt, en pelare, har begrän- sad skada. Övriga objekt utgörs av Igna- bergakalksten från Skåne iHagakyrkans por- Tabell 45. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750- 1860 1860-1910 19 10-1940 S:a Byggnader 3 3 Ob'ekt 6 6 Figur 30. Hagakyrkan (kommunhus) i Borlänge från 1936, ritad av.lohn Åkerlund. Portalen är utförd av lgnabergakalksten. Foto 0. Norling /996, Falun. 60 ta l med begränsad skada, Billingenkalksten från Västergötland i tingshusets portalom- fattning och travertin från Italien i PaJJadi- ums entre. De båda sistnämnda bergarterna saknar påtagliga skador. Inga naturstensde- taljer har akuta skador. Ludvika Arkitektur och byggnadshistoria Den äldsta kända bebyggelsen i Ludvika omnämns i en jordebok från 1539. Här fanns då en bergsmansgård och en kronogård. I mitten av 1500-talet lät Gustav Vasa anlägga ett kronobruk , som kom att till verka krigsma- teriel och kanoner. Runtdetta bruk börjadeett samhälle växa fram. År 1900 startades det företag som senare skulJe komma att bl i Allmänna Svenska Elek- triska Aktiebolaget (ASEA) 19 18. ASEA ut- byggdes allteftersom och fick e~.domineran- de ställning i ortens näringsliv. Aven bebyg- gelseplaneringen i Ludvika kan sägas vara styrd av ASEA:s behov och planering. Befo lkningen växte under första världs- kri gets högkonjunktur och 1915 upphöjdes samhället till köping för att fyra år senare bli stad. Under 1960-talet började en nedgångspe- riod i Ludvika. Staden förlorade sin betydel- se som järnvägsknutpunkt och många arbets- till fä llen försvann. Många människor flytta- de från orten och bebyggelsen stagnerade. I slute t av l800-talet byggdes husen kring Östra Storgatan, Ludvika gam la centrum, men av detta finns det inte mycket kvar. I Ludvika nuvarandecentrum finns flera byggnader från 1905- 1915, då ortens stationssamhälJe be- fästes. Till stor del har emellertid Ludvika rönt samma öde som många svenska städer. Gapande rivningstomter och stora betong- byggnader dominerar bi lden i hög grad. Byggnader och objekt I Ludvika har endast 3 byggnader med 8 objekt bearbetad natursten, tabell 46. Alla tre byggnaderna ligger längs Storgatan och. är uppförda under 1900-talets första decennier. Den äldsta byggnaden är tingshuset från 1906, figur 31. De övriga är posten och polishuset, båda från 1920-talet. Byggnadssten och skador Samtliga byggnader har sockel av urberg. Profilerade objekt finns i portalerna. Posten har portal av urberg medan polishusets portal är av Yxhultskalksten och tingshusets portal är av sandsten från Orsa. De flesta objekten saknar påtagliga skador, endast 3 har begrän- sade skador. Figur 3 1. Portal av Orsasandsten i Ludvikas tingshus, uppfört 1906 efter ritningar av G. Ame- en. Foto 0. Norling 1996, Falun. Tabell 46. B yggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten: frekvens och ålder. 1000-1 300 1300- 1550 1550- 1650 1650-1750 1750-1860 1860- 1910 19 10-1940 S:a Byggnader I 2 3 Ob"ekt 2 6 8 61 Figur 32. Vasaskolan i Hedemora/rån 7915 med natursrensdetal­ jer av urberg, ritad av Georg A. Nilsson. Foto 0. Nor/ing 1996, Falun. Hedemora Arkitektur och byggnadshistoria Hedemora är Dalarnas äldsta stad och fick sina stadsprivilegier redan 1446, men var länge mer jordbruksby än stad. Hedemora var torg- och marknads plats för en stordel av södra Da larna. Staden låg mitt i en blomst- rande bergsbruksidkande bygd, där handeln med järn, koppar och silver blivit allt mer betydande under L300- och 1400-talen. Hedemora stad byggdes troligen upp på tomter avsöndrade från den gamla byn Hede- mora. När orten började bli betyde lsefull uppstod behov av en större kyrkobyggnad, som byggdes strax söder om köpstaden i början av 1400-talet. Stads gårdarna var av trä med fähus, stall och ekonomibyggnader-en liten tät trästad med låga timmerhus. Två gånger har Hedemora härjats av elds- vådor, 1754 och 1849. Efter 1754-års brand skedde en radikal omreglering av gator och kvarter. Hedemora stadskärna är, trots brän- derna, en välbevarad miljö, sammansatt av stadsmässiga trähus i låg skala, typisk för den svenska småstaden. Byggnader och objekt I Hedemora fi nns endast en byggnad, Yasa- skolan från 19 l 5, figur 32, där två objekt har bearbetad natursten, tabell 47. Tabell 47. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000- 1300 1300-1550 1550-1 650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 ~ Byggnader I I Ob"ekt 2 2 62 Byggnadssten och skador Vasaskolans portal , ornament, sockel och trap- pa är av urberg, både profilerat och oprofi le- rat. Naturstenen saknar skador. Hedemora centrala delar är ett kulturhistoriskt riksin- tresse. Säter Arkitektur och byggnadshistoria Länets minsta stad är Säte r som fick sina stadsprivilegier 1642. Säter hade redan bö r- jat fungera som stad och kronans gam la bruks- rörelseomvandlats från hyttor och rännverks- smed jor. Ursprunget var Säters kungsgård och de höga fallen som gav god kraftförsörj- ning. Den omtalade Säterdalen spelade också en avgörande ro ll med en livlig brukshante- ring (kopparrening, smide, mynttill verkning m.m.). Säters stad planerades helt i tidens anda. Bebyggelsen, som var av trä, gruppera- des inom ett rutnätsmönster med rektangulä- ra kvarter och raka gator som korsade varan- dra v inkelrätt. Kyrkan kom till 1635 i de södra delarna av staden, nära kungsgården. Säter le vde under 1700- och 1800-talen ett sti llsamt liv. Ännu 1860 var folkmängden 500 personer. När Södra Dalarnas järnväg började trafikeras 1880 tillkom en del nya industrieroch befolkningen ökade. En myck- et viktig roll för den fortsatta utvecklingen av Säter spelade nya Rikshospitalet som togs i bruk 1912. Stadsmiljön är delvis väl bevarad och domineras av trähusbebyggelse från 1800- talet och tiden kring 1900. Få förändringar har genomförts inom rutnätsplanen från 1600- talet och stadskärnan har klarat sig bäst i den nutida rivningsvågen av alla städer i landska- pet. Figur 33. Kungsgcirdsskolan i Säter från 1935. Portalomfa((ningen är av Yxhultska/kste11 medan socke/paritet är av urberg. Foto 0. Norfi11g 1996, Falun. Byggnader och objekt Endast 1byggnad med 3 objekt har bearbetad natursten, tabell 48. Byggnaden, som är en sko la från 1935, Kungsgårdsskolan, ligger i centrala Säter, figur 33. Byggnadssten och skador Kungsgårdsskolan har en portal av s lät kva- der i Y xhultskalksten. Trappan och detaljer är av urberg som saknar påtagliga skador me- dan kalkstenen har begränsade skador, dock ej akuta. Säters centrala delar är av kulturhis- tori skt riksintresse. Tabell 48. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 1550- 1650 1650-1750 1750- 1860 1860-1910 1910- 1940 S,;,ii Byggnader l I Ob'ekt 3 3 63 Kopparbergs län - samman- ställning  alltid med objektens. Ofta har byggnaderna genomgått senare restaureringar och fått nya detaljer av natursten. Detta har framföraJl t skett i de äldre byggnaderna medan byggna­ dernas ålder överensstämmer oftare med ob­Byggnader och objekt jektens ide yngre byggnaderna från perioden I Kopparbergs län har sammanlagt 36 bygg­ 1860-1940. Endast ett fåtal byggnader, 6 st., nader med exponerad och bearbetad natur­ och objekt, 17 st., är äldre än 1860. sten från perioden 1000-1940 påträffats. Näs­ Eftersom ett objekt kan innehålla flera tan tre gånger så många objekt, 97 stycken, arkitekturdetaljer - eller omvänt (jfr s. 12) ingår i inventeringen, tabell 49. kan det uppstå skillnader mellan byggnader- B yggnademas ålder överensstämmer inte 50% Byggnader 45% 15 40% 35% 30% 25% 20% 15% 10% 2 5% 0% • Stad byggn D Land byggn 50% Objekt 45% 40% 34 35% 30% 25% 20% 15% 910% 5% 2 0% 1000-1300 1300- 1550 1550-1 650 1650-1750 1750-1 860 1860-19 10 1910-1940 • Stad obj D Land obj Figur 34. Byggnader och objekt-procentuellfördelning mellan landsbygd och stad, beräknad på det totala antalet byggnader respektive objekt. 64 Tabell 49. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 S:a Byggnader 2 2 I 14 16 36  Ob'ekt 2 9 6 43 37 97  25% 1000-1300 1300-1550 1550- 1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 • Prof obj D Oprofobj Figur 35. Profilerade och oprofilerade objekt - procentuell fördelning i perioder, beräknad på det totala antalet objekt. nas och objektens procentuella fördelning avseende ålder, figur 34. Den största skillna- den finns i de äldre perioderna vilket främst beror på att några byggnader är äldre än objekten. Drygt 80% av alla byggnader res- pektive objekt är från 1860-1940 och domi- nerar i stadsbebyggelsen. Endast tre byggna- der är medeltida, Rättviks kyrka från 1200- talet samt Grytnäs och Leksands kyrkor från 1300-talet. Två byggnader tillhör följande period, en lantkyrka, Älvdalens kyrka från 1586 och en stadskyrka, Kristine kyrka i Falun från l 640-talet. Rådhuset i Falun från 1650-talet är den enda byggnaden från peri- oden 1650-1750. Det finns inga naturstens- objekt från medeltiden. De äldsta är från l 640-talet och tillhör stadskyrkan i Falun. Bearbetad natursten omfattar såväl opro- filerad kvader som profilerade stenar, orna- ment och utsmyckningar. Under 1900-talet blev det vanligt med sockelvåningar av rus- tikt huggen kvader, oftast av granit eller an- nan urbergstyp. Utöver kvader finns det även andra detaljer som inte har någon mer utfor- mad profil, t.ex. fönster- och portalomfatt- ningar, socklar och inskriftstavlor. Utsmyck- ad natursten förekommer i portaler och föns- teromfattningar, listverk och övrig fasador- namentik samt i inskriftstavlor. Den procentuella fördelningen av profile- rade och oprofilerade naturstensdetaljer fram- går av figur 35. Under perioden 1650-1750 dominerar profilerade objekt medan det finns en viss dominans av oprofi lerade objekt i den yngsta perioden, 1910-1940. Totalt finns 48 profilerade och 49 oprofilerade objekt. Byggnadssten Den vanligaste använda bergarten är urberg som fin ns i 55% av samtliga objekt, tabell 50. Kalksten förekommer i 30% av alJa objekt medan sandsten finns i 15%. Tabell 50. Sandsten, kalksten och urberg fördelade på antal objekt. Bergart Antal ~ Sandsten 15 15 Kalksten 29 30 Urberg 53 55 Summa 97 100 65 Kalk- och sandsten har geologiskt berg- artsbestämts. Bestämningen är dock över- siktlig och har endast gjorts genom okulär besiktnfag av materialet på plats. Det finns därför en del tveksamma bedömningar, som i inventeringen markerats med frågetecken. Detta har inte beaktats vid sammanställning- en utan behandlats på samma sätt som de mer säkra. De sand- och kalkstenar, som identi- fierats, representerar 14 olika typer, 5 sand- stenstyper, 6 kalkstenstyper, samt 3 marmor- typer, figur 36. Endast tre typer kommer från Kopparbergs län medan de övriga kommer från olika håll i landet, samt från Italien. Sandstenen från Dalarna kommer från Orsa och Älvdalen. Sandsten från andra delar av landet är Vätternsandsten, Mälar/Roslags/ Gävlesandsten samt gotländsk sandsten. Kalksten är hämtad från Siljansområdet i Dalarna ("annan" i diagrammet), Yxhult i Närke, Brunflo i Jämtland, Billingen i Väs- tergötland och lgnaberga i Skåne samt traver- tin i Italien. Dessutom finns olika marmorty- persom Kolmårdsmarmor, Ekebergsmarmor 7 7 6 5 4 3 2 0 ., .. ....0 ""z "' C > 0 "" 1:c. ,.. o· ... V, .; C c· ., c;:; E~ ~ "' ~ C0 :;; ,,, .; ö0 l!l "O 2 :,,G~;;; > C0 ..(/) = ~ .~ 0 .c :;; >< '"' :;; :,,:~>- (/) 5:;;:;; (/) ~ :,,: ..,.0 .:::f.O Cl) E (/) ., > 0 .8 0g c .&> ., .,i .; ..,. .,c iö 'f Cl) "O '"' f.O Ul V, > ., ~ 0 :;; .&> .. " >.. J ;!'2 0(/) "' ö0 ä5 ~ ~ 0 ~ 5 ;;; "' :,,: ;;; ;;; ~ ~ ~ C/l ~ Figur 36. Frekvens av olika sand- och kalkstenstyper fördelad på antalet objekt. och marmor av Mölnbotyp. Orsasandstenen är den mest använda bergarten i Kopparbergs län, förutom urberg, och har påträffats i 7 objekt. Därnäst kommer Yxhultskalkstenen med 6 objekt. Övriga bergarter är endast representerade i enstaka objekt. De olika bergartstyperna har använts un- der olika perioder. En sammanställning över hur de fördelar sig mellan objektens antal och ålder framgår av tabell 51. De äldsta objekten är av urberg, som dessutom förekommer i de flesta perioderna med dominans i de yngsta. Kalksten finns tidigast från 1671 (från Sil- jansområdet) medan övriga sedimentära berg- arter först uppträder på 1800-talet. De lokala sandstenarna liksom gotländsk sandsten, Mälar/Roslags/Gävlesandsten och Vättern- sandsten samt marmor av Mölnbotyp finns endast under perioden 1860-1910. Yxhults- kalksten och Billingenkalksten finns även under följande period, 1910-1940 då även andra stentyper tillkommer: Ignabergakalk- sten, Brunflokalksten, Kolmårds- och Eke- bergsmarmor samt travertin. 66 Tabell 51. Bergartstypernas fördelning i olika tidsperioder med antal förekommande objekt. Urberg presenteras separat nederst i tabellen. Bergart 1000-1300 1300-1550 1.550-1650 165Q-17~0 115Q-186Q I 860-1 2 10 12 10-1 240 ~ Kst annan 4 4 Sst Orsa, Dr I 6 7 Sst Gotländsk, Go I l Sst Mäl/Rosl/Gävle 3 3 Sst Vättern I I Sst Älvdalen, Dr 3 3 Marmor Mölnbo I I Kst Billingen, Vg I I 2 Kst Yxhultsomr. Nä 2 4 6 Kst Brunflo, Jä 2 2 Kst Ismaberna, Sk I I Marmor Kolmårds 2 2 Marmor Ekeberg 2 2 Kst Travertin, It I I ~----------------------------------------------------- Urbern 2 3 25 23 53 Tabell 52. Skadefrekvens och objektens ålder. 1000-1300 1300- 1550 1550-1650 1650-1150 1750- 1860 1860-19 10 1910-1940 S:a ~ 0, ej påtagliga 2 18 25 46 47 1. begränsade 5 4 24 11 45 46 2 , omfattande 4 I I 6 6 Summa 2 9 6 43 37 97 100 ...Akuta skador I 6 I 5 13 13 Skador Skadorna har mycket översiktligt bedömts efter en tregradig skala, se s. 12. Tabell 52 70% visar skadornas frekvens relaterade till ob- 35 jektets ålder. Den översiktliga skadebedöm- 60% ningen visar att 47% av samtliga objekt sak- nar påtagliga skador, 46% har begränsade 50% skador och 6% omfattande. Närmare hälften av samtliga objekt uppvisar såJedes någon 40% 10 form av skada. Akuta skador finns endast hos 13% av alla objekt. 30% 20% Skadefrekvens - bergart Sedimentära bergarter är mer vittringsbenäg- 10% 2 na än urberg, figur 37. KaJkstenen visar pro- centue llt flest skadade objekt, 35% har akuta 0% Sandsten Kalksten Urberg skador medan 23% är välbevarade. Sandste- nen har klarat sig bättre men endast ca 25% • Akuta skador D Inga påtagliga skador saknar påtagliga skador. Bäst bevarade är objekten av urberg där ca 65% är utan skador. Figur 37. Bergarternas skadefrekvens. Procentu På grund av att samtliga typer av kalk- och ell fördelning av akuta och inga påtagliga skador sandsten endast representeras av ett mindre  på sandsten, kalksten och urberg. Antalet objekt antal objekt är det här inte möjligt att närmare inom varje bergart redovisa/.. ­ 67 70% 6 25 60% 50% 40% 18 30% 20% 10% 0% +-----f----- 1000-1300 1300-1550 - 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 • Akuta skador a Inga påtagliga skador Figur 38. Skadefrekvens i förhållande till objektens ålder. Procentuell fördelning av akuta och inga på­ tagliga skador inom varje period. Antalet objekt inom va,je period redovisat. undersöka de enskilda bergartstypernas ska- debenägenhet. Skadefrekvens - ålder Eftersom de flesta objekten finns i de senare perioderna är det följdriktigt också här man fi nner flest objekt med olika typer av skador. De äldre objekten har i allmänhetvarit utsatta för luftangrepp under en längre period och bör därför kunna tänkas ha flest skadade objekt, relativt sett. Då materialet i de äldre perioderna endast omfattar ett fåta l objekt är Landsbygd Stad 90% s 90% 80% 80% 70% 70% 30 60% 60% 50% 7 50% 40% 40% 30% 30% 3 20% 20% 3 3 10% 10% 0%  0% Urberg Sandsten Kalksten  Urberg Sandsten Kalksten • Akutaskador a Inga påtagliga skador • Akuta skador a Inga påtagliga skador Figur 39. Jämförelse av skadefrekvens mellan landsbygd och stad. Procentuellfördelning av akuta och inga påtagliga skador på olika bergarter. det omöjligt att här dra några slutsatser, figur 38 Ufr tabe ll 49). Det är dock påfallande att det inte finns några akuta skador i den yngsta perioden , sannolikt p.g.a. att den motstånds- kraftiga urbergstypen är den dominerande bergarten. Skadefrekvens - stad/ landsbygd En annan fråga ärom skadorna är koncentre- rade tiJl stadsmiljö med hänsyn till de direkta luftföroreningsutsläppen, som rimligen bör vara mer koncentrerade där, figur 39. På 68 Tabell 53. Profilerade och oprofilerade objekt med akuta skador; frekvens och ålder Gämför tabell 49). Objekt .1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 S,;,a ~ Profilerade  4 3 7 54 Onrofilerade  2 2 6 46 Summa  6 5 13 100 landsbygden finns inga akuta skador på sand- sten och urberg, som i städerna visar enstaka objekt med sådana skador. Däremot finner man att kalkstenen har större andel akuta skador på landsbygden än i städerna. Det finns således här inte något som tyder på att städernas luftföroreningar har påverkat ste- nen mer än på landsbygden. Byggnader och objekt med akuta skador De objekt som är svårast att ersätta och som i allmänhet är unika, är de mer bearbetade objekten. Dessa s.k. profilerade objekt utgör något mer än hälften av de akut skadade, dvs. 7 objekt. Fyra av dem tillhör perioden 1650- 1750, de övriga perioden 1860-1910, tabell 53. Stapeldiagrammet, figur 40, visar den pro- centuella fördelningen av samtliga profilera- de och oprofilerade objekt i olika perioder, samt de som har akuta skador. Av samtliga 35 inventerade byggnader har27 någon form av skada. Naturstensdetal- jer med akuta skador finns i 7 byggnader. Av dessa ligger endast två på landsbygden, Rät- tviks kyrka från 1200-talet och Leksands kyrka från 1300-talet, figur 41. (Båda por- talerna har åtgärdats sedan inventeringen genomfördes.) I regel är städernas centrala delar av kulturhistoriskt riksintresse. Det är också här de flesta byggnaderna med natur- sten finns. Samtliga 5 byggnader med akuta skador ligger i Falun. Den äldsta av dessa är Kristine kyrka från 1600-talet. Övriga bygg- nader ti llhör alla sekelskiftet 1900. Även om skadorna har betecknats som akuta betyder inte detta att de kräver omedel- bara konserveringsåtgärder. För detta krävs en konservators bedömning för varje enskilt objekt. Däremot bör man vara särskilt obser- vant på samtIiga objekt med akuta skador och dokumentera eventuella förändringar. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 o Samtl prof D Samt! oprof • Akuta prof Il Akuta oprof Figur 40. Skadefrekvens relaterad till objektens bearbetningsgrad och ålder. Procentuell fördelning av samtliga objekt. 69 80% 6 21 70% 60% 50% 40% 30% 2 20% 10% 0% Landsbygd Stad • Byggnader med akuta skador a Alla skadade byggnader Figur 41 . Skadefrekvens relaterad till byggnader på landsbygden och i stadsbebyggelse. Procentuell fördelning av antalet byggnader inom va,je byggnadsgrupp. 70 Källor och litteratur  Inledning Andersson, K. 1993. Bygga i sten. Teknik & Historia. Natursten i byggnader. Riksan- tikvarieämbetet,Statens historiska museer. Stockholm. Andersson, T. 1993. Hugga i sten. Teknik & Historia. Natursten i byggnader. Riksan- tikvarieämbetet, Statenshistoriska museer. Stockholm. Gullman, J. (utg.). 1992. Air Pollution and the S wedish Heri tage. Progress 198 8-1991. Rapport. RIK 6. Riksantikvarieämbetet, Statens historiska museer. Stockholm. Lag om kulturminnen m .m. 1988. Lindborg, U. l 992. luftföroreningar och kul- turminnen. Handlingsplan 90. Konserve- ringstekniskastudier. Rapport. RIK I. Riks- antikvarieämbetet, Statens historiska mu- seer. Stockholm. Löfvendahl, R., Andersson T. , Åberg G. och Lundberg B. A. 1994. Svensk byggnads- sten & Skadebilder. Natursten i byggna- der. Riksantikvarieämbetet, Statens histo- riska museer. Stockholm. Sundner, B. m.fl. 1993. Teknik & Historia. Natursten i byggnader. Riksantikvarieäm- betet, Statens historiska museer. Stock- holm. Österlund, E. (ed.) 1996. Degradation of Materials and the Swedish H eritage 1992- 1995. Konserveringstekniskastudier. Rap- port. RIK 11. Riksantikvarieämbetet, Sta- tens historiska museer. Stockholm. Kulturlandskapet Topografi och klimat Alexandersson, H., Karlström, C. och Lars- son-McCann, S. 1991. Temperaturen och nederbörden i Sverige 1961-90. Referens- normaler. SMHI Meterologi. Nr 81, 1991 . Norrköping. Historisk statistik för Sverige. Befolkning 1720-1950. 1955. Statistiska centralby- rån. Statistisk årsbok för Sverige 1993. Stock- holm. Taesler, R. 1972. Klimatdata för Sverige. (Perioden 1931-60) SMIB/SIB. Väder och Vatten. Väderåret 1989. SMHI. Kulturhistoria Alla Tiders landskap. 1990. Dalarnas hembygdsbok 1990. Andersson, R., Hamrin, Ö. och Olsson, S. 1989. Bygga och bo i Dalarna. Värnamo. Hyenstrand, Å. 1980. Kulurminnesvårds- program för Kopparbergs län. Falun. Rosen, B. 1981. Dalarna. Uddevalla. von Schoultz, G. 1984. Värmländsk historia. Värnamo. Byggnadssten Elfwendah1,M. och Kresten, P. 1993. Geoar- keologi inom kvarteret Bryggaren. Arkeo- logiska artefakter av sten från det medel- tida Uppsala. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer, rapport UV 1993:5. Hedström, H. 1908. Om Sveriges naturliga byggnads- och omamentstenar jämte en förteckning öfver de viktigaste svenska stenindustriidkande firmorna. Sveriges Geologiska Undersökning C 209. Hjelmqvist, S. 1964. Berggrundskarta Kop- parbergs län. Sveriges Geologiska Under- sökning Ca 40. Hjelmqvist, S. 1966. Beskrivning till berg- grundskarta över Kopparbergs län. Sveri- ges Geologiska Undersökning Ca 40. Kresten, P. och Karis, L. 1991. Berggrunds- kartan 14EMora NO, SO. Sveriges Geolo- giska Undersökning Ai 50, 51. Kresten, P. och Karis, L. 1991. Berggrunds- kartan 14F Rättvik NV, SV. Sveriges Geo- logiska Undersökning Ai 46, 48. Lagerqvist, L. 0. och Åberg, N. 1985. El/da- lens Gamla och Nya Po,fyrverk. Stock- holm. Lindström, M., Lundqvist, J. och Lundqvist, Th. 1991. Sveriges geologi från urtid till nutid. Lund. Loberg, B. 1987. Geologi. Material, proces- ser och Sveriges berggrund. Stockholm. 71 Lundegårdh, P. H. , Lindh, A. och Gorbat- schev, R. 1992. Berggrundskarta över Värmlands län. Sveriges Geologiska Un- dersökning Bo 45. Lundbohm, Hj. 1891. Några upplysningar om Sveriges stenindustri. Sveriges Geolo- giska Undersökning. Lundegårdh, P. H. 1971. Nyttosten i Sverige. Stockholm. Lundqvist, Th. 1979. The Precambrian of Sweden. Sveriges Geologiska Undersök- ning C 768. Petalas, Ch. 1985. Sedimentary petrology of the Orsa sandstone, central Sweden. Uni- versity of Uppsala, Department ofMine- ralogy and Petrology, research report no. 40. Stenhane/boken. Natursten. 1986. Sveriges Stenindustriförbund. Johanneshov. Tekniska nomenklaturcentraJen. 1988. Geo- logisk ordlista. Tekniska nomenklatur- centralens publikationer nr 86. Törnquist, S. L. 1883. Öfversigt öfver berg- byggnaden inom Siljansområdet i Dalarne. Sveriges Geologiska Undersökning C 57. Luftföroreningar - en första överblick Industri. Berättelse för år 1920av Kommers- kollegium.. 1922. Sveriges officiella statis- tik. Stockholm. Järnvägsdata. I 992. Svenska järnvägs- klubbens skriftserie nr 57. Malung. Sjöfart. Berättelse för år 1920 av Komm.ers- kollegium. 1922. Stockholm. Utsläpp till luft i Sverige av svaveldioxid, kväveoxider och koldioxid 1988 och 1990. Länsvis och kommunal redovisning. 1992. Statistiska meddelanden. Na 18 SM 9203. Statistiska Centralbyrån. Örebro. Westling, 0., Hallgren-Larsson, E., Sjöblad, K. och Lövblad, G. 1992. Deposition och effekter av luftföroreningar i södra och mellersta Sverige. IVL Rapport. B 1079. Institutet för vatten- och luftvårdsforsk- ning. Stockholm. Värmlands län Axelsson, C. (red.). 1961. En bok om Filip- stad. Brodin, L. 1937. Köpingen och staden l 811- 1911-1936. Arvika. Hillgren,A. (red.) 1989. Värmländskakultur- miljöe1: KulturmiljöprogramförVärmland och värmlänningar. Karlstad. Je rkbrandt, C. och Särnbratt, L. 1992. Sevärt, värd att vårda. Kulturhistoriskt värdefalla byggnader och miljöer. I. Kristinehamn. Lindahl, G. 1988. Byggnadskonst i Värm- land. Ditt Värmland. Kulturmiljöprogram för Värmland och värmlänningar. Första delen. A. Hillgren (red.). Karlstad. Magnusson, P. 1995. Från handelsplats till storstad. Fyra seklermedKarlstad på kar- tan . Karlstad. Nisbeth, Å. 1988. Kyrkan mitt i byn. Ditt Värmland. Kulturmiljöprogramför Värm- land och värmlänningar. Första delen. A. Hi llgren (red.). Karlstad. Nygren, C. E. 1914. Carlstads historia. Gö- teborg. von Schoultz, G. 1984. Värmländsk historia. Värnamo. Kopparbergs län Ahlberg, H. 1977. Dalarnas kyrkor. FaJun. Alla Tiders Landskap. 1990. Dalarnas hembygdsbok 1990. Falun. Andersson, R. , Hamrin, Ö. och Olsson, S. 1989. Bygga och bo i Dalarna. Värnamo. Avesta kommun - översiktlig kulturhistorisk planering. 1975 och 1977. Dalarnas muse- ums serie av rapporter 2. Avesta. Falun. Bebyggelse i Hedemora stad. 1980. DaJamas museums serie av rapporter 11. Falun. Borlänge kommun., översiktlig kulturhisto- risk områdesanalys. 1977. Dalarnas mu- seums serie av rapporter 4. Falun. Byggnadsinventeringar i Kopparbergs län. Opublicerade. Dalarnas museum. Byggnadsminnen 1961-1978. 1981. Riksan- tikvarieämbetet. Stockholm. Förteckning över byggnadsminnesmärken. 1976. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Husen Berättar. 1988. Bevarandeplan för Falu innerstad. Falu kommun. Dalarnas museums serie av rapporter 16. Falun. Kulturbygden Hedemora - omlandet. 1991. Dalarnas museums serie av rapporter. Hedemora. Kulturbygden - Hedemora - innerstaden. 1991. Dalarnas museums serie av rapp 18. Hedemora. Kulturmiljöer i Mora kommun. 1991. Dalar- nas museums serie av rapporter 20. Mora. Rosen, B. 1981. Dalarna. Uddevalla. Rättvik, del 1:2, socknen och kommunen. J967. Västerås. 72 Rapporter i serien Natursten i byggnader Utkomna Teknik & Historia. 1993.  Svensk byggnadssten & Skadebilder. 1994.  Malmöhus och Kristianstads län. 1994.  Gotlands län. 1995.  Göteborgs och Bohus län samt Hallands län. 1995.  Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län. 1996.  Uppsala, Västmanlands och Örebro län. 1996.  Skaraborgs och Älvsborgs län. 1996  Stenen i tiden. Från l 000-talet till 1940. 1996.  Stockholms och Södennanlands län. 1996.  Värmlands och Kopparbergs län. l 996.  Planerade Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs län Östergötlands län ISBN 978-91-7209-783-4 (PDF) 2017 ISBN 91-7209-041-3