Miljön som minne - att göra historien levande i kulturlandskapet Jan afGeijerstam sg Riksantikvarieämbetet Riksantikvarieämbetet, Informationsavdelningen · Förlag Box 5405 II4 84 Stockholm Initiativet till boken togs inom ramen för Länsmuseernas publik- och profil projekt, ett treårigt utvecklingsprojekt för länsmuseerna (1992-1995). Genomförandet finansierades av Riksantikvarieämbetet. Referensgrupp Ewa Bergdahl, Ekomuseum Bergslagen Ronnie Jensen, Riksantikvarieämbetet Annika Richert, Riksantikvarieämbetet Jan-Olov Westerberg, Länsstyrelsen i Norrbotten Omslagsbilder När Bruno Liljeforsstiftelsen 199 5 bjöd in konstnärer till ett projekt i Bruno Liljefors spår arbetade några av dessa vid den nerlagda järnmalmsgruvan i Dannemora. Gruvan lades ner 1992 efter drygt fernhundra års verk­ samhet. Med hjälp av material från gruv­ området skapade konstnärerna verk som kommenterade miljön och historien. På gruvlavens väldiga cementvägg tecknade Parrik Andine, Mikael Lindbom och Amalia Årfelt en jättelik mullvad i kol (se s. 134). Barn och guide i samspråk vid Eketorps borg (se s. 126-127). Hällekista, Bo, Stala socken, Haga. Fotografi från 1915, Antikvarisk­ Topografiska Arkivet A T A. Redaktör Gunnel Friberg Bildredaktör Margareta Söderberg Grafisk form Karin Rehman © 1998 Riksantikvarieämbetet 1:1 ISBN 978-91-7209-679-0 (PDF) ISBN 91-7209-062-6 Skogs Boktryckeri, Helsingborg 1998 Innehåll INLEDNING 7 l. ETT LEVANDE MINNE 9 Il. FRÅN ID~ TILL UTVÄRDERING 4I Stormaktsdrömmar och folkbildning I I Planering 42 Projektbeskrivning 44 Gustav Vasa som nationell symbol I 2 Vad vill vi åstadkomma? 45 Artur Hazelius - känn dig själv I 3 Karlin-i kamp för ursprunget I4 Utgångsläget Forsslund och bygdemuseet I 5 -platsen och minnena 46 Turism och hembygdsrörelse I 6 En tolkning 48 Den kulturhistoriska helhetssynen I 6 Vems kulturarv 48 Kulturmiljön en del av vardagen I 8 Att välja utan att dominera 50 Ekomuseerna -de stora hembygds­ Att skapa ett kulturminne 5I museerna 2I Ett minne på gott och ont 5I Vad skall levandegöras? 22 Minnenas dunkel 52 Att skapa helheter 56 De enstaka o b j ekten 2 3 Att lära sig läsa 59 Mil j öerna 2 3 Sveriges plats i världen 59 Från riksintressen till kommunplaner 2 5 Kultur och natur 6o Individ och klass 63 Urvalskriterier 26 Mer än vuxna män 66 Äkthetens betydelse 28 Tiden i berättelsen 69 Urval att ifrågasätta 30 Att levandegöra historia på plats 3 I Att levandegöra 3 2 För vem skall vi berätta? 70 Målgruppsanalys 7I Nio bestämningar av målgruppen 72 Kulturmiljöer för alla? 72 Ytterligare fyra bestämningar av målgrupper 7 4 Grupper med speciella behov- och möjligheter 75 Kulturpolitikens mål 3 3 Kulturpolitik anno 197 4 och sedan 3 5 Levandegörandet som möjlighet och hot 39 Kulturturism 40 När- och var- skall vi berätta? 76 Replipunkter för utfärden 77 Att utnyttja rummet 8 I Arets och dygnets växlingar 83 Tillgångar - från pengar till kunnande 8 3 Kulturstöd, sponsring och avgifter 84 Saluståndet 8 8 Ideellt arbete 90 Dramatiserade visningar Scenteater i miljön I I4 Att göra själv I I I IO 8 Det nödvändiga 9 I Metoder, media, material Intresseväckande ... 93 Relevant... 9 3 Organiserad... 9 3 Ett tema ... 93 Fem sinnen 9 3 Innehåll och form 94 92 Att göra- men ändå inte göra II9 Pedagogiken och vetenskapen I20 Rekonstruktioner och modeller Rekonstruktionen Modellen I 2 5 I 24 I 23 Effekter och teknik Ljud och ljus I 29 Ä Idre teknik och ny I I29 3I Att korsa gränser I 33 I En profil 95 Grafisk profil 97 Marknadsföring I34 Att hålla vad man lovar 36 I Information i text och bild 97 Att göra en skylt IOI Att skriva en text IOI Lättläst text I02 Trycksaker I04 Typografi I05 Bilder I05 Gjorde vi rätt- och sedan? Ständig utvärdering I 3 6 Ständig omprövning I 3 7 NOTER 36 I38 140 BILDKÄLLOR Visningar Io8 7 Inledning I hi toriska minnen, i avgrän­ sade miljöer och i de stora helheterna, landskapen, finns en rikedom av berättel­ ser om mänskligt liv. Våra omgivningar är kulturlandskap, formade av naturens krafter och av människor i amverkan och konflikt. Kulturhistoriska miljöer finner sin styrka och berättarkraft genom att vara kvar på sin ursprungliga plats. Det finns band mellan nutid och dåtid, mellan platsen och dess om­ givningar, mellan människorna då och nu. Det finns delar, detaljer och helheter som till­ sammans skapar känslor och stämningar, nya kunskaper och sammanhang. Det finns inget som kan ersätta denna upp­ levelse på plats. När vi får höra historien sam­ tidigt som vi får känna miljön med alla våra sinnen etsar sig berättelsen fast på ett sätt som varken skollektioner, Tv-program, museiut­ ställningar eller böcker kan åstadkomma. Denna bok vill berätta om hur vi kan göra historien levande i en historisk miljö, den verksamhet som kallas levandegörande eller tolkning. Ämnesområdet är det målmedvet­ na, direkta berättandetom historien på plats. Boken diskuterar erfarenheter från kultur­ miljövårdens och levandegörandets värld. Den försöker samla relevanta frågeställning­ ar i ett sammanhang och den täcker därför översiktligt ett mycket brett fält. Den vill an­ tyda och introducera frågor. Den vill stimule­ ra fantasi och kreativitet. Den vill formulera problem och visa olika sätt att tänka. EN KILDA Miljön som mmne - att göra historien levande i kulturlandskapet består av två av­ delningar. Ett levande minne är en allmän introduktion som diskuterar begrepp som kul­ turminne, kulturmiljö, bevarande och levan­ degörande samt deras förhållande till var­ andra. Från ide till utvärdering beskriver de olika stegen i en levandegörandeinsats och diskuterar konkreta alternativ. Hällristning vid Nämforsen i Angerman­ land. De äldsta figurerna kan vara från omkring 4 ooo år f Kr., huggna av ett nordligt jägarfolk. Totalt finns r 7 50 olika figurer i området. De flesta föreställer älgar och skepp. DEL I Ettlevande mtnne Historien i land­ skapet är av människan skapade miljöer, och ofta är spåren tecknade direkt i naturen. Örten pestskråp eller pestilensrot, Petasites hybridus, är en gammal och högt värderad läke­ växt. Rotstockens illaluktande oljor ansågs ha god verkan mot pest. Pestskråp hörde ur­ sprungligen hemma i Europa och Asien och fördes troligen till Sverige av munkarna. Från klosterträdgårdarna spred den sig och växer nu vilt på fuktiga, näringsrika platser. • IO • ETT LEVANDE MINNE SoM BARN tog vi med oss föremål från som­ Ar I990 lät Vägverket bygga en ny bro över Storån vid Aspa, ett par mil norr om Nyköping i Södermanland. För 900 år sedan var passagen en betydelsefull korsväg och här lät människor resa runstenar till minne och ära. En av dem berättar om Anund och Ragnvald som » ... vor o rika i Rauninge och raskast i Svitjod «. Så långt känt är detta första gången som Sverige nämns i skriftliga källor. Vägverkets nya bro över ån flankerade vägen med breda galvaniserade avbärar­ räcken som skymde runstenarna och historien med sin massiva okänslighet. Hösten I99I skrev hembygds­ föreningen ett brev till Vägverket i Borlänge och krävde en ändring. Efter många turer under två år kröntes protesterna med framgång. Sommaren r 9 9 3 kunde ännu en ny bro invigas med nygjorda skyltar och nerbantade och ommålade räcken krönta med vikinga­ skepp, formade av hembygdsföreningens ordförande, Gunilla Ståhle. Till invigningen samlades folk från trakten för att fira sin seger och Dymlingen, ett nyhetsblad från Södermanlands hem­ bygdsförbund, rubricerade en artikel med »Vägverket värnade vikings minne, byggde bron bättre «. maren. De hjälpte oss att komma ihåg. Vi gömde dem i askar och ibland, när vinter­ mörkret fallit, blev de en anledning för oss att berätta för andra. På samma sätt har samhället minnen. Överallt finns dessa band mellan oss själva och andra människor, de som lever nu och de som levt före oss. Kulturminnen och kultur­ miljöer, minnen i landskapet, är fysiska uttryck för sådana band i tid och rum. Ett öppet landskap, ett hus, en hällristning, alla bär berättelser om människors liv. De påmin­ ner oss om vad som varit. På vägen där vi fär­ das har människor rest i tusen år. N åg on har stått och huggit runorna. Någon har byggt bron och röjt åkern. Berättelserna är histo­ nen. Ibland är spåren tydliga och läsbara som en borgruin, en skeppssättning eller en kul­ turbygd med åkrar, ängar, vägar och byggna­ der. Vi ser genast att vi står inför verk av människor. I andra fall är spåren så otydliga att det måste till en expert för att upptäcka dem. Det kan vara en gammal övergiven åker som bara kan anas som en låg terrass i en skogsbacke. Det kan vara en stenåldersbo­ plats som röjs av en mörkare skiftning och några spridda flintavslag i den nyharvade åkern. Det kan vara en invandrad växt som röjer människans handel. För att förstå måste vi tolka, ibland på så osäkra grunder att tolkningarna närmar sig gissningar. För nyare tid har vi hjälp av skriftliga källor och olika historiska forskningsgrenar, för äldre tid av arkeologin och dess grannämnen. Objekt i vår miljö har också innebörder som är helt skilda från deras praktiska funk­ ST OR MAKTs DR ÖMMAR O C H F O LK BI LDN I NG • I I tion och fys iska uttryck. M ännisko r laddar milj ön med betydelser, ett immateriellt, and­ ligt minne, ett inre landskap som vi bär på tillsamman s eller som individer. I exempelvis den lokala, folkliga traditionen fi nns sägner, berättelser, rykten, sagor och föreställningar om det för flutna. Även denna tradition är en betydelsefull del av den lokala kultu rmil jön, som ofta delas av många i bygden. M innena ger platserna ett värde. Tankar, traditioner och sedvänj or, som på olika sätt förmedlas från generation till generation, är viktiga delar av det kulturella arvet efter tidigare generationer. KULTURMINNESLAGEN är den vikti­ gaste av de lagar som anger kulturmiljö­ vårdens ramar och roll i samhälls­ bygget. Dessutom finns naturresurs­ lagen, plan- och bygglagen m.fl.lagar. Här finns regler för hur vi skall planera användningen av mark och vatten. Här finns regler för vem som skall eller får göra vad och på vilket sätt. Gemensamt beskriver lagarna bland annat hur olika typer av kulturminnen skall skyddas. Förutom lagarna finns en samhällelig administration med uppgift att skydda, förvalta och levandegöra landets kulturmiljöer. Riksantikvarieämbetet har det övergripande, nationella ansvaret för kulturmiljövården medan länsstyrelserna har det regionala ansvaret i nära samarbete med landets länsmuseer. Lokalt har kommunerna den avgörande kontrollen över hur vi använder mark och vatten. I våra egn a liv vårdar vi själva vår a minnen. I samhället vårdar vi minnena till ammans. Eller som det står i kulturminneslagens inle­ dande bestämmelser i r kap. r§ : »Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmilj ö. Ansvaret för detta delas av alla .« I kulturminneslagen defini eras och skyd­ das det materiella kulturar vet. I speciella fall ges även »den andliga odlingen « en så stor roll att den kan göra en naturbildning till en fornlämning: » ... naturbildningar till vilka ålderdomliga bruk, sägner eller märkli ga his­ toriska minnen är knutna liksom lämningar efter äldre fo lklig kult. « 1 Denna bok beskri ver den verk amhet som utifrån fysis ka minnen från gången tid, såväl enskilda kulturminnen som hela kulturland­ skap, syftar till att göra historien levande i landskapet. Stornnaktsdrönnnnar och folkbildning År r63 o utnämnde Gustav II Adolf Sveriges förste riksantikvarie, Johannes Bureus, för att inventera och förteckn a »allehanda gamble manumenter och saker ... som fäderneslandet kan blifva illustrerat medh «. Stormaktstidens envetna svenska krigs­ politik tvingade den svenska staten att ta ut­ ländska lån och statsskulden växte till enorma summor. Misstroendet bland utländska kre­ ditorer blev massivt. Den antikvariska verk­ samheten skänkte i detta läge den svenska staten anseende och under krisen fick också I2 • ETT LEVANDE MINNE På flykt undan dansken gömde sig Gustav Vasa i Ornäsloftet. Berättelsen om hur Barbro Stigsdotter firade ner honom genom dasset hör till den svenska historiens klassiska berättelser. Ornäsloftet är troligen Sveriges äldsta, ännu fungerande, exempel på »levandegjord historia « just på den plats där allt skedde. Sedan tre sekler tillbaka har platsen besökts som historiskt minnes­ märke och redan i mitten av I7oo-talet lät Jakob Brandberg inrätta ett museum i Ornäsloftet. Bildhuggaren Michael Lodin fick bland annat göra en livknekt stående invid »kung Gustavs säng« Eric Dahlberg, sedermera fältmarskalk, upp­ draget att utge Suecia Antiqua et hodierna, ett stordådigt planschverk med städer och märk­ liga byggnader i stormaktstidens Sverige. År r 666 utfärdades ett » Placat och påbudh om gamble manumenter och antiquiteter «. Detta var det första formella uttrycket för statsmakternas strävan att vårda ett svenskt kulturarv och ursprunget till I989 års kultur­ minneslag. Att göra det lättare att läsa en historia i den fysiska miljön, att göra historien levande, handlar om att förmedla ett budskap av tan­ kar, ideer och känslor från en person till en annan. Redan Johannes Bureus ville berätta för andra, då om inflytande, makt och betydelse. Under de allra senaste årtiondena har denna del av kulturminnesvården, berättandet, givits allt större tyngd. I början av I990-talet fick den det otympliga ordet »levandegöra << . Gustav Vasa som nationell symbol Ornäsloftet är Sveriges kanske äldsta bevara­ de exempel på levandegjord historia på plats. Det ligger på en udde i sjön Runn, en dryg mil från Falun, och är en av de platser där Gustav Vasa gömde sig på flykt undan dansken, I 520-21. Det första kända besöket vid Ornäsloftet­ som historiskt monument- gjordes I636 av den I 3-årige Karl Gustav, senare kung Karl X Gustav. Märkesmannen framför andra i Ornäslof­ tets publika historia blev Jakob Brandberg. Han ägde gården under I?Oo-talet och lät på I75o-talet inreda ett museum i »Kungsrum­ met«. Med hjälp av nytillverkade föremål, STORMAKTSDRÖMMAR OCH FOLKBILDNING • 13 texter, bilder och en stor karta försökte han upply a besökarna och stimulera deras fanta­ si. Bildhuggaren Michael Lodin har berättat om sin del av arbetet med museet: »Till åmin­ nelse wil jag litet beskrifwa om det bilthugga­ re arbete jag gjord t hafwer som följer.... Åhr 17 53 i Ornes hafer jag gort en kongdig crona hwilken sitter öfwer Konung Gustafs säng. Åhr 1754 utarbetade jag Konung Gustafs bild med en kongdig Crono på hans Huf­ wud. Åhr 1756 utarbetade jag en Moradal­ carl och en Lexandsdalcarl ståendes en wid hwardera sidan om dören. Med boga och pijl i händerna tillika med en lijfkneckt ståendes w id hans säng.« 2 Från början var berättelserna om vad som egentligen hände vid Gustavs besök i Ornäs mycket knappa, men med tiden växte de till sägner som kom att bli viktiga inslag i vis­ rungarna. »Funnes icke denna nyckel, så funnes icke heller Sveriges rike, « började den berömde väktaren av Ornässtugan under decennierna kring 1900, korpral P. J. Blom, sin visning, och lade en rostig nyckel på bordet. Med nyckeln, ville Blom göra gällande, hade bon­ den låst in Gustav i Kungsrummet (vars dörr -och lås- är från 170o-talet). Sedan, berätta­ de P. J. Blom, kom fru Barbro, fann nyckeln i makens avlagda rock och öppnade dörren samt hjälpte Gustav att fira sig ner med en duk genom hemlighuset på loftets baksida. År 1918 skulle dock den mera finkänsliga guiden Anna-Maria Ros låta Gustav klättra ut genom »fönsterluckan «, även om det på r 500-talet bara fanns små gluggar i Kungs­ rummet. Museet i Ornäsloftet är idag i stort sett Artur Hazelius stod vid sidan av och betraktade folkets Sverige. Så lät han också bygga sitt Skansen. Bilden med de höga herrarna som betraktar skansens »lapp/äger « är tagen någon gång på r890­ talet, bara några år efter skansens invigning. Till höger syns renberget där renar skulle »avteckna sig mot afton­ himlen «. Samevistet, som det numer kallas, finns kvar på Skansen. Dagens version är en kopia av en kåta som fördes till Skansen år I9I2. Skansen är idag inte bara ett museum över svensk folkkultur, utan också något av ett museum över sig själv. intakt så som det såg ut på 1700-talet. Där­ med är det även en museihistorisk sevärdhet. Artur Hazelius -känn dig själv Under det senaste seklet har två stora sam­ hällsomvandlingar präglat Sveriges historia, först övergången från ett övervägande agrart samhälle till ett industrisamhälle, sedan indu­ strisamhällets omvandling till ett tjänstesam­ hälle, en omvandling som vi fortfarande be­ finner oss mitt i. Industrialiseringen och avindustrialisering­ 14 • ETT LEVANDE MINNE en sammanfaller med olika tendenser i kul­ turminnesvårdens och levandegörandets his­ toria. Parallellt med industrialiseringen ska­ pades hembygdsrörelsen och museimodellen »Skansen « för att värna det försvinnande bondesamhället. Under de allra senaste decennierna har vi sett framväxten av lokala arbetslivsmuseer och ekomuseer i takt med det gamla industrisamhällets fall. Tre män, Artur Hazelius, Georg Karlin och Karl-Erik Forsslund, kan sägas representera försöken att rädda den försvinnande svenska bondekulturen. Artur Hazelius (I833-190I) började sitt arbete för ett centralt, nationellt museum över den folkliga kulturen år 1872. I en lokal på Drottninggatan i centrala Stockholm lät han bygga upp hela miljöer. »Här började jag genast utföra den plan, som skulle gifva museet en egendomlig prägel, och som enligt min öfvertygelse mer och mer måste vinna efterföljd i andra stora etno­ grafiska och kulturhistoriska museer. För att föremålen måtte väcka större intresse, borde man se dem i deras användning, se bohagen i själfva stugorna, se huru dräkterna buros. Hela falklifsbilder borde framställas, hvar­ igenom ett lifligt intryck kunde vinnas af befolkningens lynne och seder. «3 danserna och ringlekarna ligga ej längre gömda i bibliotekens gömmor- de dansas med lif och lust af den samlade ungdomen. På skilda bygdemål berättas fornåldriga sägner eller sjungas ur folkets hjärta fram­ sprungna visor.... Och öfverallt synas de gamla färgrika dräkterna- nu icke upp­ hängda i skap eller framlagda i montrer, och icke endast burna af gipsbilder, utan af lef­ vande människor i brokig omväxling .... Harneskklädde ryttare och riddare i sina rustningar spränga fram efter vägarna . Grupper synas af Gustaf Vasas, Erik XIV:s eller Gustaf II Adolfs knektar, företrädda af sina fanor, och Karl XII:s litdrabanter gifva från Skansens batteri svensk lösen . .. . Och så framkallas bild efter bild allt intill våra egna dagar. «3 Karlin - i kamp för ursprunget Kulturhistoriska museet för södra Sverige, som kom att kallas Kulturen, var främst en skapelse av Georg Karlin {I859-1939) . Denna museianläggning invigdes 1892, ett år efter skansen, och liksom skansen var det ett museum med byggnader som flyttats, i Kultu­ rens fall främst från landets södra delar. Med en klar pedagogisk tanke skulle samlingarna visas i byggnader som representerade de fyra stånden: adel, präster, borgare och bönder. Hus, växter och föremål skulle bilda en kul­ turhistorisk helhet. Som motto satte man »Forntid - framtid «. I sina kommentarer till museiutredningen I 9 3 3 skriver Kar lin: »Det är folkbildningsarbetet, som för mig står som den största av våra museala uppgifter, mer än nog kompenserande den hittills svagare vetenskapliga produktionen.«4 Likheterna mellan Hazelius och Karlins pedagogiska metoder var många, men det är skansen invigdes I89I. Två år före sin död 1901 formulerade Hazelius en vision av sitt skansen: »Det vill framställa folklifvet i lefvande drag. Vid nyårsvakan och midsommarvakan flamma bålen; valborgsmässanatten tändas vårdkasarna; i skogsbrynet brinner nyingen, och i den gamla ekstocken i den lilla sjön glöder ljusterblosset .... De gamla folk­ STORMAKTsDRÖMMAR OCH FOLKBILDNING • 15 värt att notera med vilket eftertryck som Kar­ lin säger att det var av nödtvång som han blev samlare och museiman: •• Monumentets samhörighet med den plats, på vilken det en gång blivit uppfört, gör det till ett brott mot den historiska känslan att rubba det. Vad man flyttat är icke mer det­ samma, som det var före flyttningen, anden är borta, vad som återstår är endast en intresselös död kropp. Begår man våld på detsamma, sliter det bort från sin plats, häm­ mar det sig dessutom genom att framkalla en olöslig konflikt med det vetenskapliga sanningskravet. Man måste komplettera, restaurera och avpassa, för att göra det hela presentabelt och tilltalande, därmed öppnande väg för godtyckligheten.«5 •• Varje museum bör ... särskilt om det intar den blygsamma rollen av ett litet bygde­ museum, erinra sig att ju närmare en sak ligger ju viktigare är den och viktigast är den om den är av verkligt dokumentär art.... Lämna därför aldrig ifrån Eder en sak, som kraftigt belyser Er bygds kultur, även om lock- eller pocktonerna skulle klinga aldrig så starkt. De stora centralmuseerna äga till­ räckliga resurser och möjligheterna utan att behöva slakta den fattige mannens får. « 6 Xarr·&n:.A ~~seuno ~ ~oygosvårO Omslaget till Karl-Erik Forsslunds bok Hem­ bygdsvård, utgiven I9I4. men noterade: » •.• ett stort museum inte kan undgå att i viss mån bli ett mausoleum. En väldig grav, där föremålen radas upp som katakombernas balsamerade lik - ännu levande endast för vetenskapsmannen, forn­ forskaren och historikerna, men döda för fol ­ ket i gemen. « När han beskrev Skansen tala­ de Forsslund med ett visst förakt, parat med stort erkännande, om » tennsoldatsdrabbning­ ar och stadsdamer i bonddräkt << . ••Bygdemuseet är lösningen. Var bygd sin egen samling, representativ för den trakten och hälst renodlad från plock från andra länder och landskap.... Man har varit så ivrig att skörda, att man glömt att så . Det måste nu bli det främsta och väsentliga . Inte längre hopa och centralisera- utan tvärtom sprida och strö ut. Inte bara se tillbaka, utan också framåt. Inte bara konservera det döda, utan väcka det sovande som ännu lever. « 7 En miljö som Karlin lyckades rädda är Öst­ arpsgården, en Skånegård som står kvar där den en gång byggdes, några mil från Lund. Gården är idag en del av Kulturens verksam­ het. Forsslund och bygdemuseet Hembygdsforskaren och museimannen Karl­ Erik Forsslund (r872-194I) var verksam i södra Dalarna. Han erkände att de stora museerna gjort viktiga insatser för historien, Forsslund hade en vid syn på vilken typ av miljöer som skulle tas tillvara. Det var inte r6 • ETT LEVANDE MINNE bara bondelandskapets byggnader och kultur som skulle sparas utan också Bergslagens gru­ vor, hyttor och bruk. Han betonade värdet av att bevara olika anläggningar på ursprunglig plats och beklagade att det dröjde med en lag­ stiftning för kulturskydd. År r 9 3 8 invigde Forsslund Ludvika Gam­ melgård och Gruvmuseum, som är ett av Dalarnas största hembygdsmuseer med ett trettiotal byggnader. Det är också ett av värl­ dens allra tidigaste teknikhistoriska frilufts­ museer med en samling äldre gruvmaskiner och byggnader som Forsslund samlade in från närliggande socknar. Ludvika Gammel­ gård och Gruvmuseum är numera besöksmål i Ekomuseum Bergslagen. Under 1930-talets första år räddade Karl-Erik Forsslund Flaten­ bergs hytta undan rivning genom att kalla den museum i debattartiklar. Även hyttan, som ligger strax utanför Smedjebacken, är ett av Ekomuseum Bergslagens besöksobjekt. Turism och hembygdsrörelse Turisten - enligt idealbilden en varsam, in­ tresserad besökare som söker kunskap och erfarenheter för livet likväl som kortsiktiga nöjen- är lika gammal som resandet, men det var med nationalromantikens vildmarksideal och järnvägens utbyggnad som en svensk turism växte fram. Den fick en bas i Svenska Turistföreningen (sTF) som grundades r885 och som kom att arbeta under mottot »Känn ditt land! «. Det var STF som började skylta svenska kulturminnesmärken. Hembygdsrörelsen fick å sin sida sitt stora uppsving på r92o-talet och detta innebar ett massivt genombrott för den typ av kultur­ minnesvårdande museer som exempelvis Forsslund verkade för: hembygdsgårdarna. Hembygdsrörelsens ideologi byggde på natur­ vård, bygdeutveckling och framtidsoptimism. Idag finns minst ett tusen hembygdsförening­ ar som har egna byggnader eller samlingar. Hembygdsrörelsens lokala forskning och vårdarbete blev en utgångspunkt för hem­ bygdskunskapen, som fick en fast ställning i skolorna. Från klassrummet fick skoleleverna beskriva sin närmaste bygd och ge sig ut på upptäcktsfärder i historien, till gravfält, run­ stenar, slott och hembygdsgårdar. Hembygdsrörelsen blev också viktig för turismen, som med massbilismen fick allt större ekonomisk och social betydelse. Under r9oo-talets sista årtionden har en flora av nya begrepp speglat en turistnäring som funnit allt fler uttryck: ekoturism, alternativ turism, kulturturism, varsam turism och naturturism. Den kulturhistoriska helhetssynen Kulturminnesvården var länge begränsad till de enskilda, märkliga objekten, de spektaku­ lära fornlämningarna, slotten och kyrkorna av hög ålder. Dagens kulturmiljövård har betydligt bredare motiv och ett vidare arbets­ fält. Vår egen tids snabba och genomgripande förändringar av samhälle och miljö har med­ fört att arbetsfältet vidgats, framåt i tiden och utåt i landskapet. Kulturminnesvård är att värna om fysiska minnen av tidigare genera­ tioner. Kulturmiljövård är att värna om hel­ heterna, landskapet, sammanhangen. Denna nya bevarandesyn fick sitt genom­ brott på 1970-talet då riksdag och regering drog upp riktlinjerna för den fysiska rikspla­ neringen och formulerade målen för samhäl­ lets kulturpolitik. Kulturmiljövårdens arbete STORMAKTSDRÖMMAR OCH FOLKBILDNING • 17 skulle i ökad omfattning riktas in på samlade miljöer och delar av landskap. Det gällde att slå vakt om hela samhällets historia, också företeelser och epoker som tidigare ägnats mindre uppmärksamhet: de folkliga kultur­ yttringarna, arbetslivets minnen, miljöerna som speglar r 8oo-talets och 1900-talets agra­ ra och industriella utveckling. Kulturmiljövården har: » ... som aldrig förr blivit pedagogisk, berättande, förklarande. Och den har ett övertag även gentemot de bästa vetenskapliga undersökningar och alla böcker på bibliotek, däri att den finns överallt där människor finns. Kulturmiljön berättar alltid historien här. << 8 Det av människan påverkade och utnyttja- Fägatan i Väsmestorp i Sörby socken, Västergötland. Murarna, som finns alldeles nära Floby samhälle, restes av Erik Andersson som i en livslång gärning röjde och odlade sina steniga åkrar. Fjorton år gammal fick Erik börja »spaavänna « och i vinkeln i den högra muren vid fägatan finns årtalet 1920 inristat, som ett monument över hans gärning. Bäcken som rinner vid murarna har stensatta kanter, också det ett verk av Erik Andersson. Erik Andersson föddes r 89 5 och blev 77 år gammal. Idag är Väsmestorp en turistsevärdhet, med väl vårdade ängsmarker och med murarna som hembygdsföreningen i Sörby-Floby håller i stånd. I8 • ETT LEVANDE MINNE de landskapet och hela dess innehåll av läm­ ningar skall vara den moderna kulturmiljö­ vårdens arbetsfält och helheten är komplex och mångfacetterad. >> l fyra, fem årtusenden har jordbruket alltså varit vårt dominerande näringsfång. Det har inneburit en kontinuerlig kamp mellan mark­ tillgång och folkökning, makthavare och utmanare, gamla och nya ideer. Vi måste känna vördnad och tacksamhet för de musk­ ler som spänts i arbete, och den svett som brutit fram under mödan. Men vi har även anledning att respektera de intellektuella triumfer som ligger bakom de i odlingsland­ skapet lagrade mönstren: järnålderns boskapsgödslade jordbruk, skiftesbruket, den solskiftade byns stabila informationssys­ tem där tomt var tegs moder, hemhantver­ kens utveckling i vissa trakter till egna näringar för avsalu, Axel Oxenstiernas post­ och skjutsväsende och Karl XI:s indelnings­ verk är alltsammans eleganta lösningar på sin tids utmaningar, med sin tids resurser. Och vi kan vara förvissade om att den ekonomiska och sociala utvecklingen äger tusen och åter tusen trådar till vad människorna trott på och tänkt: den heliga Birgitta vore lika otänkbar utan den tidiga medeltidens ägorättsliga utveckling, som Ivar Lo Johansson utan r8oo-talets agrara marknadsorientering. Ett betydande inslag i det som konstituerar dagens svenskar -levnadsvanor, känslor, sätt att tänka ­ härrör från det agrara kulturarvet, filtrerat genom generation efter generation, fram till oss själva. «9 och det pågår ett fortlöpande arbete för att översätta målen till praktisk verksamhet inom samhällelig planering i allmänhet och inom kulturminnesvården i synnerhet. De stora helheterna kan aldrig fridlysas av kulturminnesvården, men man strävar efter att urskilja kulturhistoriskt bärande element, speciellt viktiga beståndsdelar, för att de skall tas till vara vid samhälleliga förändringar. Till sist är kulturmiljövården en fråga om demokrati. Kulturmiljövårdens styrka beror på hur stor kunskapen om och intresset för kulturarvet är i samhället. De kulturantikva­ riska specialisterna kan inte ensamma värna dessa värden. Den breda svenska hembygds­ rörelsen, de nybildade och livskraftiga eko­ museerna, en stor mängd nya, lokala arbets­ livsmuseer och en rikedom av lokalhistoriska skrifter berättar om ett stort och folkligt för­ ankrat historiskt intresse med en lång tradi­ tion. Det är detta lokalt förankrade intresse för historien som är både kulturmiljövårdens och levandegörandets bas. Kulturmiljön en del av vardagen Kulturmiljön är den historiska dimensionen i dagens landskap, definierad utifrån männi­ skan. Exakt hur kulturmiljövårdens arbets­ fält skall avgränsas är ingalunda självklart Det finns inte några klara gränslinjer mellan det antikvariska bevarandet och det publika arbetet. Å ena sidan är förmedlingsarbetet en förutsättning för ett bra bevarande. Å andra sidan måste alla visningar och installationer göras så varsamt att de inte (för)stör antikva­ riska värden. Många av de miljöer som vi avsatt som kulturhistoriska minnesmärken lever ett i högsta grad aktivt liv. Det finns exempelvis ungefär 3 ooo kyrkobyggnader i Sverige som är byggda före år 1940 och som därför är skyddade enligt kulturminneslagen. De allra STORMAKTSDRÖMMAR OCH FOLKBILDNING • 19 År 1897 fick Sverige en ny lag om slakthus och kött­ besiktning. Malmö exporte­ rade vid denna tid stora mängder kött till Europas industriländer och lät 1901 uppföra ett nytt slakthus med stor kapacitet. Arkitekt var Salomon Sörensen. När verksamheten upp­ hörde i slutet av 196o-talet hotades anläggningen av rivning, men räddades. Ah/sen och Lindström arkitekter ritade om- och nybyggnad. I de gamla slakthus­ byggnaderna finns idag restauranger, teater och varietelokal. I den nybyggda nittotalsbyggnaden som tornar upp sig i bakgrunden finns kontor. Adakbion Gruvarbetarnas biopalats i Adak i Västerbottens inland, Sagabiografen, är årligen platsen för ett kulturarrangemang, som sammanfattar den sällsamma förening av hängivenhet, entusiasm, historisk tradition och lokal förankring som är Kultursveriges kärna. Adakgruvan var i drift 1945-1977. Gruvsamhället som byggdes för driften är jämnat med marken. sagabiografen står kvar nere vid den gamla byn, en rödmålad kåk med salong, maskinrum - som man når via en utvändig trappa­ och bostad för biografägaren. Bion byggdes 1943 av gruvarbetaren och eldsjälen Östen Dahlberg. Efter ner­ läggningen 196 5 stod biografen orörd i sin skogsglänta. I början av 1990-talet renoverades bion av filmentusiaster i Malå och Adak. Allt finns kvar i original, även om man kompletterat den gamla projektorn med en av nyare modell. Varje sommar bjuder man till filmfestival . Rlmen om de veneriska sjukdomarna •Chockarlade blider s1g Jn 1 minnet" euor ­ • Ar ulaD wekan det vUdohll/u· te ...., vl..ta fnn en flltt~duk l ll. .pen mot ltMu)uk~~ • Den h611 vad f6rb....,...PP/llft ema lo.,.t . .• olttit h6rdea en l» r iltlfl•d vrdhj mtnlnfl fnn pu­ bllien.'' ., o. Redigerad GY Dr. MALCOLM TOTTIE SVENSKT TAL STO R MA KTs DR ÖMMA R O C H F O L KBI L D N I NG • 21 fl esta av dem används fort fa rand e i sin ur­ sprungliga funkti on, som gudstjän stlokaler. M ånga andra kulturminnen an vänds akti vt även om de få tt en funkti on som skilj er sig från den ursprungliga. I denna vard agsan­ vä ndning är historien närvarande, kanske inte medvetet, men genom själva byggnaden. M ii nchenbryggeriets stora tegelborg ligger skrytsamt synli g vid Riddarfj ärdens södra strand i Stockh olm. Öltillverknin gen upp­ hörde 1971 och byggnaderna byggdes om till ko ntor och andra typer av arbetsplatser. H är finn s helhetsmilj ön kvar som en påminnelse om historien och den är fylld av detaljer, som kan tydas av den so m kan och vill. N är det gamla stallet ovanför Roslagstull i Stockholm byggdes om till barnstuga lät man beslagen fö r spiltbrädorn a sitta kva r. Det krävdes speciella skydd för att barnen inte skull e göra sig illa mot beslagen, men änd å bevarades denna lilla detalj , som en påmin­ nelse om husets historia . Ofta används också kulturhistoriska mil­ jöer uttryckligen som en kuliss, fö r att ladd a en kulturaktivitet med extra betydelser och dim ensioner, även om det inte finn s något direkt samband med historien. Ibland bygger man vidare på traditionerna . Vadstenaakade­ mien ger operaföreställningar och konserter i slottsteatern på slottet i Vadstena, på samma sätt som I 6 54 då den första föreställ n ingen gavs. Ekomuseerna -de stora hembygdsmuseerna Begreppet ekomuse um, myntat vid en konfe­ rens fö r museernas världsorganisati on Icom (Internati onal Council of Museums) år 1971, avser ett geografi skt område, en helhet av natur och kultur. Enli gt grundiden är ekomu­ seet främst till fö r sina egna invånare, som också skall ansvara fö r verksamheten och va ra experter på sin bygd. Den brittiske museikännaren Kenneth Hudson har beskri­ vit ekomuseerna som en av museivärldens >> viktigaste utvecklings riktningar under efter­ kri gsperioden «. Både i Sveri ge och i resten av världen har ekomuseerna gjort dittills förbisedd a delar av samhället synli ga. Ekomuseerna visar det som tidi gare inte få tt utrymme i den etablerade museivä rld en eller i hembygdsrörelsen. I Sve­ ri ge har de främst kommit att arbeta med industrisamhällets kultur och hi sto ri a. Husbyringen, invigd 1970, är de svenska ekomuseernas föregångare. Det är en sextio kilometer lång kultur- och naturvårdsled i sydöstra Dalarna, främst till industrihisto ris­ ka milj öer. Ek omuseum Bergslagen grund a­ des 1986 och omfattar sju kommuner i Väst­ manland och Dalarna . Det berättar i hu vud ­ sak om järn ets roll i landskapet. Liksom andra och liknande satsningar byggde Eko­ muse um Bergslagen till sto r del på redan exis­ terande strukturer i den svenska museisynen, synen på de fri villiga krafterna, den svenska hembygdsrörelsen, den breda folkbildnings­ traditi onen och det relativt väl etablerade intresset för industrialismen inom svensk kul ­ turminnesvård. Flera stora och betydelsefulla museisatsningar har karaktären av ekomu­ se um utan att använda just den benämning­ en. Guldriket i Västerbotten och framfö r allt Järnriket Gästrikland är exempel på detta . 22 • ETT L E V ANDE M I N E Vad skalllevandegöras? Va rj e del av land et rymm er kulturminn en. Va rj e del av la ndska pet ä r ett minn e: run ste­ nar, t vä ttstu go r, slo ttsfl yg la r, skeppssä ttnin g­ a r, ängar, pappe rs bruk , stenmura r, skogs­ dun gar, hällkisto r, borgarhu s, drä nerin gsdi­ ken , härbren , y ren bersåe r, broa r, fo rn bo r­ ga r, bya r, ko lbo ttn a r, foss il a åkra r, kyrkogår­ da r, väga r, mas ugnsruin er, ja, själva la nd ska ­ p et ä r en de l av ett historiskt ar v. O m vi akti vt skull e >> leva nd egö ra « a llt, skull e land skapet bli ett end a torr skyltpro­ gra m . Stockh o lm a rn a skull e resa till Beng ts­ fors fö r att titta på beng tsfo rs bo r o m levande­ gjo rd e sitt eget li v oc h beng tsfors bor skull e åka till Stockb o lm oc h titta på stockh o lm a re so m gav li v åt den del av li vet o m red an va rit. Oc h så skull e vi a ll a arbeta med att leva oc h visa att a ndra had e lev t fö re oss just dä r vi va r. På någo t sä tt måste vi göra ett vaJ. Fö r in stituti o ner so m Rik sa ntikva rieä mbe­ tet ell er länssty rel er ä r denn a va lsitu ati o n i högsta g rad ree ll. D e har ett nati o nellt ell er reg io na lt ansva r oc h in o m deras a nsva rso m ­ rå den finn s en sto r mängd avgränsade min­ nen oc h he la milj öe r, so m ä r både skydd svä r­ da oc h vä rd a att berätta o m. Till m yndi g he­ tern as uppgifter hö r att vä lj a oc h att st yra eko no miska res ur e r. Fö r de fl esta a ndra är va let av en ann an art. Oftas t har vi ett kultur­ minn e ell e r en milj ö so m vi vill be rätta o m fö r a ndra . Pro bl emet ä r snarast att vi inte rikti g t vet hur vi ska ll gö ra . Äve n i dessa fa ll är det d oc k vikti g t att fö rsö ka se »vå r « milj ö i ett stö rre samm a nh ang . En snäv lo kaJpatri o ti sm skull e kunn a gö ra va rj e enskild runsten oc h mas ug nspipa till »uni k« i sitt slag. Det gä ll er att kunn a sty ra i en vä rld dä r mo detrend er- ell er ko mm e rsiell a intre se n­ kan få stor geno mslags kraft. Vikin ga r ä r ett kä rt oc h o ft a hå rt exploa terat ä mn e. Ba ra i östra Svealand fa nn s i bö rj an av 1990-ta let inte mindre än ti o o lik a pro jekt, någ ra av dem m yc ket to ra, med vikingar so m tema . Scandi­ nav ia n Vikin g Ce nter frå n Affä rsin fo rm ati o n A B pl ane rade ett hi sto ri skt a kti vitetscenter i U ppl and s Bro med allt fr å n mu se um till fruktb arh ersrirer, strapa tsöv nin ga r oc h en vikinga by i full ska la . Pro jekt Vikinga Byn AB Ska ndin av ien pl anerade en »leva nd e << vikin ga by p å E kerö d är männi sko r skull e kunn a delta i vikinge ns va rd ag. By n skull e enli g t pl a nern a bestå av 4 2 byggnader oc h pro jektö rern a räkn ade med öve r :roo ooo besö ka re per å r. D etta skedd e p a ra ll ellt med långs ikti ga pedagogiska p rojekt vid exe mpel­ vis G unn e gå rd i Uppl and s Väs by.'o G rund e rn a fö r va len kan va ra o lika . Der ka n finn as skä l att satsa på den säregna mil­ jö n , men mo tsa tse n kan ock så var a sa nn. Det typ isk a oc h va nli ga kan berä tta mer o m hi s­ to ri en än det ova nli ga och det kan va ra en fö rd e l att sa r a på någo t so m man inte är ensa m o m. Likn a nd e, men inte identi ska, mil­ jöe r oc h sa tsnin gar, kan stödj a och fö rstärka va randra . Mä nni skor so m är ell er blir intres­ serade av run stena r nö jer sig kn a ppast med att besö ka en end a . (Fö r urva lskriteri er se vida re avs nittet U rva lskriteri er. ) D e geografi ska oc h socia la sa mm anh ang so m kulturmilj öern a befinn er sig i id ag st yr vå ra vaJmö jli g heter. Turi smen ha r exe mpelvis sin a egn a in va nd a sti ga r oc h resrutter, tid s­ bundna och kulture llt bestä md a. Det finn s alltid »måsten << , platse r so m sk all ses . Kultur­ MILJÖERNA • 23 minnen som av tradition betraktats som vik­ tiga fortsätter ofta att vara det. De är väl kända av både ortsbefolkning och turister. Dessa > >måsten << är livskraftiga och intresset skapar behov av mer information. De enstaka objekten I praktiken står oftast de avgränsade objekten i centrum för tolkningsarbetet. Den grannla­ ga uppgiften är att välja dessa objekt så att detaljer kan berätta om helheter och bli ett slags skärningspunkter i en samhällelig kun­ skap, självsyn och debatt. Lokalt finns en gedigen kunskap om de egna kulturhistoriska miljöerna, inte minst hos hembygdsforskare och lokalhistoriker. Vid kulturmiljövårdens institutioner finns de samlade kunskaper med vars hjälp man kan bedöma en miljös kulturhistoriska värde i ett större, jämförande perspektiv. Inventeringar och kartläggningar är cen­ trala verktyg i kulturmiljövårdens strävan att förstå, försvara och förmedla kunskap om kulturarvet. Det finns många olika typer av register och prioriteringar att utgå från . Denna bank av kunskap finns på flera olika nivåer. På Världsarvslistan (World heritage list) upptas kultur- och naturmiljöer som är av omistligt värde för mänskligheten. Den ställs samman av Förenta nationernas fackorgan för utbildning och kultur, Unesco (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organisation). För närvarande (I997) är det 55 2 kultur- och naturobjekt i I I 2 länder som finns med på listan. Hittills har åtta svenska kulturmiljöer tagits upp på listan . Drottning­ halms slottsområde med slottet, teatern, Kina slott och slottsparken blev världsarv I99I, Engelsbergs bruk i Västmanland och Birka och H ovgården på öarna Björkö och Adelsö i Mälaren I993, Hällristningsområ­ det i Tanum och skogskyrkogården i Stock­ holm I99 4, Hansastaden Visby I99 5 samt Gamme/stads kyrkstad i Luleå och Lapp­ lands världsarv i Norrbotten, båda I996. På svensk, nationell nivå finns fornminnes­ registret med uppgifter om ungefär 700 ooo enskilda fornlämningar, fördelade på I 50 ooo platser. Registret innehåller även information om ett stort antal kulturlämningar so m för närvarande inte bedöms som fornlämningar i lagens mening. Uppgifterna härrör hu vud ­ sakligen från Riksantikvarieämbetets omfat­ tand e fornminnesinventeringar. Landets byggnader är inte in ve nterade eller förtecknade på sa mma system atiska sätt, men arbete med detta pågå r vid Riksantik va­ rieämbetet. Cirka 3 ooo kyrkobyggnader är dock direkt skyddade ge nom kulturminnes­ lagen och det finns I Ioo byggnader oc h anläggningar so m förklarats som byggnads­ minnen. Dessutom finns 400 statli ga bygg­ nadsminnen. Vid Riksantikvarieämbetet pågår också ett arbete med att upprätta ett nationellt industriminnesregister. Miljöerna Dialogen mellan det avgränsade och helheten måste ligga till grund för urval et av miljöer att levandegöra. De enskilda objekten kan väljas så att de representerar helheter och de kan presenteras så att helheten blir tydlig. 24 • ETT LEVANDE MI E Pa Ölands västkust, strax norr om Borgholm och med en vid ut­ sikt ut över Kalmarsund, ligger Ä/ek/inta. Längst ut mot stranden står en rad bodar i kalksten. Ä lektinta berättar lågmält om öländska bondenäringar. Norrköpings fabrikslandskap domineras av stora, massiva fabrikskomplex, längs med och tätt intill Motala ström. Här beskrivs industrikapitalismens genombrott och höjdpunkt. Idag har båda dessa platser nya roller. Bodarna i Äleklinta vardas varsamt som minnen och industrifastigheterna i Norrköping rymmer nya verk­ samheter. I Strykjärnet, mitt i bilden, ligger exempelvis Arbetets museum med uppgift att dokumentera arbetet och levandegöra dess historia. M I LJÖERNA • 25 Från riksintressen till kommunplaner Många olika för ök har gjort för att syste­ mati kt identifiera och prioritera olika typer av kulturhistori ka miljöer i Sverige. I veri­ ge Nationalatlas räknar dåvarande riksantik­ varien Margareta Biörn rad upp några före­ teel er i det ven ka kulturland kapet om peciellt intressanta: den norrländska fångst­ kulturen, jakten och fisket, bron åldern häll­ ristningar, Mälardalens odlingslandskap, järnhanteringen, de medeltida land ort kyr­ korna, den ven ka herrgårdskulturen, det tora be tåndet av timmerhus och trähu be­ bygge! e i byar och räder amt den sami ka kulturen. 11 I ett annat sammanhang och med andra mål re enerar Lars G. Strömberg om en lång rad olika kulturhistori ka ystem i landsbyg­ den samhällen fram till år I900. Från norr till öder, från öster till vä ter, från ku t till fjäll, från slättland till älvdal kan man finna olika exempel på hur männi kor löst sina för­ örjningsproblem: ett nybyggarhushåll kring år I8oo i Jokkmokk ocken, männi kor om levde av ä ongsbunden jakt i norra Norr­ lands inland kring år I soo, fäbodar vid I 8oo­ talets mitt finska vedjebrukare i Värmland kring år I6oo, bondehushåll i Hälsingland och Ångermanland I750-I85o, den koope­ rativa bergsmanshyttan i Kopparberg län kring år I6oo, det parriarkali ka brukssy te­ mer på I87o-taler i Norduppland, storgod ­ sy terner i Södermanland, ett skärgård hus­ håll i Döderhult skärgård i Kalmarsund, en pannmål producent i Skånes lättbygder kring år I7oo, ett fattigt strandsirrarhushåll i Halland kring år I87o, förlagssystem och hemindustri under I 8oo-talet i trakterna kring Borå och i nordvästra måland, ett förindustriellt näringssy tern under iiifiske­ perioden kring år I790 på Tjörn i Bohuslän. Även sådana be krivningar kan tjäna som utgångspunkt för urval vid levandegörande i arbete med landets kulturmiljöer. Med den fy i ka rik planeringen under I96o-talet ista år inledde i Sverige ett arbe­ te för att kapa en sammanhållen plan för hushållningen med mark och vatten. Ett led i detta blev ett urval av s.k. riksintressen för kulturmiljövården med speciell tonvikt på väl ammanhållna miljöer. Urvalet skulle spegla olika tiders levnadssätt både i tad och på land bygd folkets miljöer och makthavar­ nas, från forntid till nutid . Miljöerna skulle ha betydel e för hela landet. Rik antikvarie­ ämbetet pekade I987 ut I 700 områden om rik intres anta för kulturmiljövården, efter förslag från länsstyrelserna. På kommunal och regional nivå finn kul­ turmiljöprogram . De har, liksom arbetet med riksintressen, inneburit en mycket bred in­ amling av kunskap och en analys av vilka element om är bärande i olika miljöer. De placerar kulturminnen och kulturmiljöer i ett historiskt och geografiskt sammanhang. Lan­ dets första kommunala kulturmiljöprogram gjorde för Tjörns kommun i Bohuslän I977 · I många fall har programmen utvecklat från att vara rena planeringsinstrument till att bli mer lättillgängliga hi torieböcker. Första delen av kulturmiljöprogrammet för Norrbottens län publicerades I993 som boken Norrbottens synliga historia, en 239 sidor lång genomgång av Norrbotten natur­ och kulturhi toria . Boken täcker hela regio­ 26 • ETT LEVANDE MI neo med des olika kulturområden, från fjäl l­ arner till kärgårdsbönder, från glesbygd till tad, från jordbruk till gruvor och vägar. Boken är en kulrurhi torisk kun kap redo­ visning och är kriven på vardaglig ven ka. Andra delen av kulturmiljöprogrammet publicerade 1994. På drygt 700 idor inne­ håller den be krivningar av en kilda kultur­ miljöer i Norrbotten deras avgränsningar och en analy av hoten mot dem . De utom ge rekommendationer för framtiden. En e­ värdhet bok om är ba erad på amma kun­ kap ba , arrbotten-värt en resa, publi­ cerade sommaren 1994. tockholm län mu eum har å sin sida redavi at det regionala programmet kom­ munvi i drygt femton kommunala kultur­ miljöprogram. De allra första publicerade år 1980 som pilot tudier (för Täb y och Haninge kommuner). Det ena te programmet (Upp­ land Bro) kom 1991. Ofta har böckerna bli­ vit ror äJjare. Programmet för kerö kom ­ mun har exempelvi tryckt i totalt cirka 7 ooo exemplar. Genom att väcka intre e för de kulturhistori ka miljöerna kall viljan att bevara dem tärka . Alla kommuner skall ha en översiktsplan om vi ar hur man har tänkt att använda mar­ ken . Där kall kommunen ock å redavi a hur man har tänkt ig att tillgodo e kulturmiljö­ vården intre en . Även ådana planer kan vara till nytta när man planerar levandegö­ randein atser. Urvalskriterier I tolkning arbetet tar vi tällning till en kom­ munikation proce s. Ett bud kap kall för­ medla och detta räller ytterligare krav på urvalet. In för arbetet med län övergripande turistleder formulerade län tyrel en i Vä ­ terbotten 1992 fem kriterier för en kulturhis­ tori k miljö om ock å skall vara en evärdhet vid en »kulrurhi tori k lan ering «. Förarten evärdhet kall komma till in rätt vid en kulturturi ti k lan ering bör den hel t kunna både attrahera och kommunicera . Den bör allt å ha ett pedagogi kt och kulturhi tori kr värde som gör den lämplig för vidare information in at er. n ådan evärdhet är i allmänhet välbevarad och kan ke ock å uppru rad eller iordningställd. 1 TRE EVÄCKA DE: TYPI K: n evärdhet kan fungera om repre entant för tt närområde eller för en region. evärdheten kan i ig själv ge information om typiska drag för en bygd. För be ökaren kan samma evärdhet mycket väl uppfatta om exoti k. Ett område peciella hi toria kan också av pegla i unika, atypi ka företeel er. Ofta är det ådana peciella evärdheter om äger den tör ta attraktion kraften. ÄKTA : Oav ett om man vi ll pegla det typiska eller unika är äktheten avgörande. Kulturturi men må te vila på det genuina grund. Just äktheten är kanske det främ ta kriteriet för Vår samtid blir ständigt dåtid När vi i dagligt tal diskuterar kulturminnen drar vi en gräns mellan samtiden och det förgångna. Vad detta innebär i praktiken är dock inte alltid klart- när nutid ständigt blir igår. Så här berättar Ewa Bergdahl, chef för Ekomuseum Bergslagen: »I början av åttiotalet arbetade jag på länsstyrelsen i Göteborg med uppdraget att skylta fornlämningsmiljöer. En senvinterdag befann jag mig på rekognoseringstur i de norra delarna av Bohuslän, där jag så småningom fann det tilltänkta objektet- en gammal stenvalvsbro. Vägen ner till bron var sedan länge avstängd. Kanske användes den enbart som kreatursstig och cykelväg. Den hade smalnat betydligt och det växte högt gräs i mittrenen. Bron var byggd någon gång vid r7oo-talets slut och var mycket vacker. Jag stod länge och funderade över vad man skulle kunna berätta kring bron, om dess tillkomst och användning, om vilka som färdats över den och så vidare. När jag vände och gick uppför backen för att komma tillbaka till min parkerade bil fick jag syn på ett gammalt bilvrak vid sidan om vägen. Det var en mycket rostig gammal PV med krossade fönster och utan hjul. Egentligen fanns bara själva plåthöljet kvar, men märkligt nog satt nummerplåten fortfarande på sin plats ovanför bakre stänkskärmen. Två lövträd hade slagit rot och sprängt sig igenom taket på bilvraket. Trädstammarna var minst en decimeter i diameter och både tjockleken på stammarna och höjden på träden tydde på att bilen varit avställd under flera decennier. Här hade jag den perfekta lämningen av mänskliga aktiviteter med direkt anknytning till vägen! Jag såg för mitt inre hur jag genom bil­ registrets arkiv skulle lyckas spåra upp ägaren till bilen och kanske till och med kunna få en förklaring till varför bilen hamnat där den idag stod. Jag kände mig som en journalist som äntligen fått fatt i den rätta vinkeln för det tänkta reportaget och körde glad i hågen tillbaka tilllänsstyrelsen där jag entusiastiskt berättade hur fornlämningsmiljön kunde skyltas för att göras levande och begriplig för de förbipasserande. Jag minns att jag talade mig varm om den fantastiska historiska dimensionen som bekräftades av tidsspannet mellan stenvalvsbrons tillblivelse och bilvraket från I94o-talet. Tyvärr föll inte iden i god jord. Varför vet jag inte riktigt. Jag kan än idag komma att tänka på vilket enastående tillfälle detta hade varit att knyta ihop olika företeelser i en miljö till en helhet.« 28 • ETT L - VA DE MIN E kulrurruri m. n be öka re ka ll känna a tt lämninga rn a hu en, miljöern a är något p åtagli g t oc h ge nuint. Urifrån de a reell a pår av vårt kultura rv kan ma n edan bygga på m ed ut tällningar, aktiviteter och ann an information . Vid enl än över­ gripand e in f rmation in at för kulrur­ turi m må te ta i beakta nd e a tt evärdhererna var för ig pegla r o lika delar av lä net natur- och kulturhi roria . För t då blir må ngfalden yn lig. I detta kriterium ligger ock å att evärdh erern a m å te va ra geografi kt pridd a. Enda t med en rum li g fördelning o m tä ker länet o lika naturtyper kan de o lika kulturyttr inga rn a pre enrera . V RI AT ! RIK: TILLGÄ KuJturturi ti ka a t ningar är bar a aktu ella vid tillgäng li ga evärdh ter. raden av till gä ng li ghet kan dock var iera. n pl a t m ed ror a ttraktionskraft kan i ig dra till ig be ö kare, tror be värli ga kommuni­ kation er. u G LI G : Äk th eten s b etyd else rd en »äkthet << och »genuin << är entral a i de fle ta di ku ioner om kulrurhi rori ka min ­ nen och evä rdh eter. I riktlinj ern a för ur va let av vä rld arv objekt an vänd p å ett likn an de ä tt begrepp t a utenticitet om betyder att någo t är äk err, p ålitligt o h trovä rdi gt. D et yfrar de utom p å någ t om är ur prungligt och genuint. Ett a utenti kt för mål är något om ä r original o h m är orört ed an det blev ti ll. Begreppet a utenti citet ry mm er en kärnfrå­ ga i levand egöra nd earbetet: ad g ·· r vi med minn et när vi g ·· r det levande? En leva nd och akti v a nvändnin g är ofta ett bra ätt att värna en hi rori k p lat . a mtidigt k a n d t inn ebär a att det hi rori ka inn håller gradvi föränd­ ra . a ndra ida n kan m ti en f" r a tt en plat över hu vud taget kall bevara urholka om plar n gör otillgänglig a alltför rigorö­ a kydd krav. Autenti it ten är inte n ågo t obje kti vt oför­ änd erli g t. D en hä nger nära a mm an med berrak ta ren kun kap . En tad atmo fär kan känna autenri k för o s i d n m ån den över­ ens tä mm er med våra förväntningar. En a me­ rikan k turi t o m kommer till rockhalm tycker kan ke att milj ön, byggnaderna och folklivet ut trålar ur prunglighet o h äk thet, en aute nti citet. Turi ten har h Jr a nnorlund a förväntningar kun k aper o h krav ä n den infö dd a roc kho lmare om und er decenni r ett itt ga mla rockhalm för vinn a och ar ­ ga av n ya byggn ader och trafik! de r. uren­ ti iteten är inte någo t om vi aut m ati kt kän ner. Den kräver kun kap och är en balan m li an innlighet kun kap och intellekt. Det är helh ete n m avgör och i prak tiken är »uppl eve l ek riteriet >> vä enrlig t. Isehelgedomen ligger öder om agoya i J apan. H elged o men har fått ror betyd el e r ·r den intern a tion ell a di ku sionen om kultur­ arve t och begreppet a uten ticitet. o m en bekräfrel e av tan ken li v kraft och kontinuitet över födel och d ö d ri v helge­ domen m d regelbundna mellanrum och byggs d an å ter upp. M ed b··rj an vid 6oo­ ta let lut har detta ägt rum vart tju go nd e år, eda n r6oo-ralet börj an vart tju goför ta år. URVALSKRITERIER • 29 ds\äckt en\\gt o\l snden ne fotografen .. erenskom me\ se med Det nya templet byggs som en exakt kopia av det gamla, in i minsta detalj. Kunskapen om redskap, arbetsmetoder och material för­ medlas från generation till generation och hantverksskickligheten är av yttersta kvalitet. Återuppbyggnaden är en religiös handling, en ritual. Det är inte den fysiska substansen som är det centrala. Man bevarar själva essensen i formgivningen. Isehelgedomen har klassats som världsarv, trot~ att templet rivits och byggts upp mer än sextio gånger. Exemplet rubbar den starka (västerländska) kopplingen mellan autentici­ tet och det materiella innehållet och det kom­ promisslösa kravet att en autentisk miljö får vara varken en rekonstruktion eller en kopia. Enligt riktlinjerna för valet av världsarv Ordet autentisk har en stark positiv laddning, men begreppet är komplicerat. Angfartyget Mariefred upplevs som både ursprungligt och äkta. När hon stävar fram över Mälaren mellan Stockholm och Mariefred och stenkolsröken slår ner på akterdäck, som i forna tider, är det säkert få som tänker på hur ny hon ändå är. Ett flertal gånger har fartyget härjats av förödande bränder, men varje gång har hon byggts upp precis som hon var. Mycket är helt nytt- men ändå gammalt. Är ångfartyget autentiskt? 30 • ETT LEVANDE MINNE I Vapstensamernas land väster om Tärna­ by, alldeles invid gränsen mot Norge, kan man göra en vandring i samisk historia. Leden, som är skyltad av projektet Sevärt i Västerbottens län, går upp mot Ato­ klinten, I oo6 meter över havet. Fjället reser sig markant över den omgivande högslätten och har betraktats som så heligt att det inte ens fick nämnas vid namn. Ato betyder »den där « på samiska. Här fanns nåjden Larvat på I 70o-talet och ovanför Risbäcken ligger Suoivengel­ la, Skuggmannen, begravd. På fjälltoppen offrade man till gudarna, ett stycke renkött, en fågel, en fisk, för de tre näringarna renskötseln, jakten och fisket. Strax under toppen finns en modern offerplats där vandrare lägger en slant för att undvika olycka. skall främst fyra olika aspekter av autenticite­ ten beaktas: form, material, utförande och miljö (i originalet design, materials, work­ manship and setting). Dessutom skall auten­ ticitet i funktion och användning beaktas. Dessa aspekter kan användas som urvalskri­ terier, men också som ett måldokument, för att ange vad vi måste vara speciellt varsamma med när en miljö skall vårdas och tolkas. Form, eller med ett annat ord design, be­ tonar den yttre, arkitektoniska, artistiska, ingenjörsmässiga eller funktionella helheten i ett monument eller en miljö. Material lägger tonvikten vid den ur­ sprungliga fysiska substansen. Det gäller att bevara materialet i sin ursprungliga form. I detta finns också mycket av den patina som bär med sig tecken om användning och för­ ändringar. Utförande lägger tonvikten vid tecken på skicklighet och yrkeskunskap. Dessa är en källa till kunskap om tekniker och arbetsme­ toder. Denna autenticitet kan också gälla tra­ ditioner som i full självständighet och integri­ tet finns bevarade och som bidragit till att behålla en miljö intakt. Miljö pekar på sambanden med omgiv­ ningen. Denna kan beskrivas i fysiska termer, men miljön kan också vara kulturell, en käns­ la eller anda. Funktion och användning betonar att autenticitet kan finnas i bevarandet av den ursprungliga användningen av en byggnad eller miljö. Urval att ifrågasätta Kunskapen om svenska fornminnen är god och rikedomen på platser och miljöer stor. ATT LEVA DEGÖRA H I TORIA P PLAT • 31 Ändå har alla inventeringar bri ter och ofull­ tändigheter och urvalet i de officiella listor­ na är inte självklart. Därför bör de använda kritiskt. Vid nya fältunder ökningar hittar man ti digare okända fornlämningar om ändrar bilden av historien. Fynden av tenåldersbo­ plat er i Norrbotten är kan ke det me t kända exemplet under enare år. På ett liknande ätt har Lapphyttan utanför orberg ändrat be krivningen av järnet hi toria i verige . Värderingar och urvalsprinciper förändra över tiden. Varje nytt kede i amhäll utveck­ lingen medför att kulturmiljövården får ta itu med nya delar av amhället om blir kultur­ arv eller med delar av det fysi ka kulturarvet om tidigare generationer tagit för jälvklara eller förbi ett. Profe sorn i arkeologi, Peter J. Fowler, berättar hur en histori k omvälvning över en natt kan kapa nya hi tori kaminne märken: »l amma ögonblick om vi åg på TV hur Berlinmuren föll, både bildligt och bok­ tavligt, blev jag om arkeolog medveten om att vi åg tillblivel en av ett histori kt monument. Muren blev ett arkeologiskt objekt och plötsligt blev den omedelbara uppgiften inte att riva den utan att bevara den. Vi såg 'snabbarkeologi' hända inför våra ögon. En gigantisk militär konstruktion, som hade ett stort symboliskt innehåll och sam­ tidigt hade varit dödligt effektiv, förlorade på några minuter helt in karaktär. l amma ögonblick fick den en ny roll om ett centralt monument över en period i Europa hi toria om abrupt tagit lut. Muren blev en fy i k truktur om paradoxalt började tala till o om framtiden i termer om hopp och - turism. << 13 Kulturmiljövården uppgift är att teckna hela landet hi toria, alla olika amhäll kla er hi toria och historien från al la idor. Något objektivt eller neutralt urval finn inte, men delarna kan tillsammans skapa en helhet som är nödvändig för att vi kall för tå hi torien. Att levandegöra historia på plats Hi torien i land kapet har många former. I rummet: från den en kilda runri tningen, om Rök tenen, till land kapet i in helhet, om Ekomu eum Berg lagen. I tiden: från minne plat er över en hi tori k händel e, om karp kyttelägret i und vall, till helheter över årtu enden av hi toria om Ätradalen. För att be kriva denna typ av miljöer myn­ tade den britti ke mu eikännaren Kenneth Hud on uttrycket »hi tory where it happe­ ned « historien där den ut pelade ig, och knöt an till en rapport från den internationel­ la mu eiorgani ationen kom: Archaeologi­ cal site museums (r982), arkeologi ka mu e­ er på plat . Enligt Hud on var ett av fem brit­ ti ka museer sådana mu eer på plat och andelen växte. 14 Hi torien på plat har pecie!la förutsätt­ ningar för en meningsfull kommunikation om dåtid och nutid och de a bör tolkning ­ arbetet utnyttja och vidare utveckla. Kultur­ miljöer om pänner ett ammanhang av dåtid och nutid, i ett rum utan grän er i geografin och tiden. Slottet, fabriken, fornåkern och gravhögen ligger där männi kor en gång ska­ pade dem, invid alla de pår av tid om finns 32 • ETT LEVA DE MINNE runt omkring. De ger unika möjligheter att förmedla kun kap, å ikter och in ikter om människans roll i sin naturliga omgivning, att göra tiden tydlig. Det handlar om en innlig känsla av kontakt över årtionden och sekler, en »hi nande kän la av amtidighet med ock å länge edan gångna tider. « 15 Kulturhi tori ka miljöer har värden som är omöjliga att uppnå för vanliga museer. De är, vare sig vi gör något med dem eller ej. Auten­ ticiteten är grundläggande och unik i jämfö­ relse med alla andra ätt att förmedla histori­ en . I land kapet möter vi den verklighet som museerna tämjer, ab traherar och anpa sar. är vi möter historien på plats kan det vara regnigt och kallt. Vi ser gräs och ly återeröv­ ra de röjda och ansade ytorna . Ibland på avstånd, ofta nära, ser vi en levande amtid. En motorväg som tryker förbi. Ett nybyggt bo tadsområde. Nutiden är omedelbar och am banden mellan nu och då blir tydliga. En kulturhistorisk miljö är i de flesta fall demokrati kr öppen och fritt tillgänglig, om en runsten eller en hällri tning. Den befinner ig i vardagen och den är tändigr närvarande även för den pas ive betraktaren. En kulturhi torisk miljö kan inre cenrrali­ eras. Skepp sättningen Ales stenar vid Kåse­ berga i sydligaste Skåne kan inte flytta till tockholm. Den står högt ovanför vartner och som Anders Österling uttrycker det »tiden byter häl ningar med rummet i eglens rörel­ se och blocken vila «. De a kulturmiljöer är fast förankrade i den lokala miljön. Att levandegöra Den pedagogiska verksamhet som yftar till att berätta hi toria på plat kalla i Sverige ofta t för levandegörande. I andra länder används andra termer. I Danmark talar man om formidling, vilket under tryker kommu­ nikationen, att det handlar om att förmedla något från en männi ka eller en miljö till en besökare. I England använd interpretation, vilket betonar att det handlar om olika ätt att se och tyda den fysi ka verklighet om kulturminnet och kulturmiljön utgör. Detta begrepp använd i översättning även i ve­ rige: tolkning. Ordet uttolkning, i betydel en göra begriplig, är en annan möjlig över ätt­ nmg. I fran k diskussion används begreppet ani­ mateur, den om ger liv. Det koppla framför allt till ekomuseirörelsen och syftar på de kul­ turarbetare om kom utifrån för att hjälpa ut arta bygder till en ny utveckling. Begrep­ pen animera och animatör kulle möjligen kunna använda i räller för de komplicerade orden »levandegöra « och »per on om arbe­ tar med levandegörande «. Animera skulle då användas i den breda och sammansatta bety­ del en uppmuntra, aktivera, besjäla och påverka. Förmedlingsarbetet, inte minst i naturom­ råden, har en stark ställning och lång tradi­ tion i u A . I en amerikan k tandardbok i ämnet, Environmental interpretation, äger am H . Ham att interpretation, just som den engel ka termen kan för tå , betyder tolk­ ning. Det gäller att över ätta naturveren ka­ pernas speciali erade språk till ett pråk om människor utan vetenskaplig skolning kan för tå . 16 Arbetet i kulturmiljöerna hänger nära am­ man med mu eerna verk amhet. Diskussio­ nen om museernas mål ättning, inriktning KULTURPOLITIKE M L • 33 och metoder är relevant även för hur hi tori­ en kall kunna göras tydlig och läsbar i en kulturmiljö. De egentliga mu eerna pelar eller borde pela en avgörande roll i tolk­ ning arbetet. Till grund för arbetet ligger en pedagogi k am bition. ~pplevel erna på plat är om tid­ ningen rubriker. De hj älper be ökaren (lä a­ ren) att närma ig materialet, i detta fall en berättel e om det om var och om framtiden . Levandegörandet kan överbrygga förutfatta­ de meningar och inlärda pärrar. Den kol­ trö tte kan upptäcka att hi torien är pännan­ de. Den som förlorat hoppet kan upptäcka att kulturmiljön kan ge per pekriv på den egna tillvaron och hjälpa till att kapa bilder av hur framtiden kan komma att ge talta ig. Amerikanen Freeman Tilden, i u A en pionjär på området, tog i in definition fa ta ju t på det pedagogi ka: »[Interpretation är ett] pedagogiskt arbete om yftar till att klar­ lägga betydel er och sammanhang genom att använda autenti ka föremål, egna erfarenhe­ ter och medier narare än att bara förmedla faktakun kaper. «17 entre for Enviromnental Interpretation (CEI) i Manche ter, ngland arbetar ute lu­ tande med for kning om och undervisning i levandegörandefrågor. Där har man utvecklat Tildens definition till: »the art of explaining the meaning and ignificance of ites visited by the public «, vilket i ven k över ättning skulle bli ungefär: Levandegörande är kon ­ ten att förklara innebörden och betydel en av evärdheter om be ök av allmänheten. evärdhet är i detta ammanhang en plat var natur, eller hi tori ka och kulturella vär­ den, kan uppleva direkt av be ökarna . I denna bok använd i huvud ak termerna tolkning och levandegörande. Den grundläg­ gande definition om bildar utgång punkten är: Tolkning, levandegörande är den pedagogi ka verksamhet om yftar till att berätta hi toria på plat . Kulturpolitikens mål Ofta använd roddbåten om en bild för var vi befinner o s och vart vi är på väg. Vi ror med ryggen mot vårt mål. Vi er tydligt bakåt, där vi n y varit. Ju längre bort i fjär­ ran, de to uddigare blir det land kap om vi lämnar. Ändå håller vi kur en genom att e bakåt genom att ta ut en linjer och riktmär­ ken i det landskap om vi lämnar bakom o . Bilden av det vi lämnar är nödvändig för oss om vi vill hålla kur en. I dagligt tal använder vi ordet historia i bred mening och inbegriper dåtid, nutid och framtid, om i frågan »Kan vi påverka hi torien gång? « Vi befinner o mitt i. an1tidigt har man olika motiv för kultur­ minne arbetet beroende på vem man är och i vilken tid man lever. Märmi kor har ett behov av kun kaper om det förgångna och om hur amhället föränd ­ ra . Kulturmiljöerna är ett arkiv om berättar om gångna tider. De tecknar en bild av män kligt liv. Liksom arkiv med olika typer av kriftliga handlingar är de en källa till hi ­ torien . Det finn veten kapliga motiv för att vårda, skydda och informera om kulturmin­ nen. 34 • ETT LEVANDE MINNE Detta innebär en förpliktelse mot framti­ den. Mycket av kulturminnenas innebörder kan vi förstå och värdera redan idag, men de bär också på information som vi inte har för­ stånd att fråga efter - ännu. Om vi förstör denna källa till historien så är den förlorad för all framtid. Ett annat ofta formulerat motiv är att ett väl bevarat ku lturarv gör det möjligt för människor att hålla kontakten med sina röt­ ter. Det skapar en hemhörighet och identitet, det må vara lokalt, regionalt, nationellt eller på något sätt socialt. Vården av kulturarvet syftar till bildning och förståelse. Kulturarvet är en del av ett kulturutbud och ger människor upplevelser och berikar deras liv. För att en sådan förstå­ else skall nå ut till en större krets än specialis­ ternas, fordras att kulturminnena i landska­ pet, inklusive bebyggelsen, finns bevarade och att de dessutom är tillgängliga och åskåd­ liga. Detta är tolkningsarbetets grund. Arbetet med bevarande och tolkning har politiska och ideologiska laddningar och motiv. Historien kan å ena sidan användas av de svaga och förtryckta som en väg mot fri­ görelse, som en protest mot det nutida sam­ hället genom att visa alternativa samhällsfor­ mer eller genom att presentera ett förlopp för att vi skall lära av historien." Å andra sidan kan historien skänka legitimitet åt den härs­ kande makten. Den kan användas för att mobilisera och disciplinera människor för bestämda syften. Historien kan också erbju­ da en möjlighet att fly undan det moderna samhället och bli en nostalgisk resa in i oan­ svarighet för samtiden. »Det var bättre förr. « Så har exempelvis den franske kulturjourna­ listen Philippe Hoyan tolkat de senaste decenniernas starka intresse för den lokala historien. När de samhälleliga problemen verkar olösliga och visionerna raserats vän­ der vi oss inåt mot det lilla, avgränsade och överskådliga. 18 Bruket av kulturarvet kan också vara ritu­ ellt och markera den kollektiva samhörighe­ ten mot dem som står utanför. I extrema fall uppstår en direkt social kamp om makten över kulturarvets symboler. Nationalistiska eller rasistiska grupper har försökt att göra såväl den svenska flaggan som minnet av stormaktstidens Sverige till symboler för just sina uppfattningar om hur framtiden skall utformas. Personalen i Historiska museets butik i Stockholm noterade i början av I990­ talet förskräckt hur tyska nynazister mar­ scherade in för att köpa souvenirsmycken i form av Torshammare. Med de stora folkomflyttningarna under de senaste hundra åren har de kulturella skill­ naderna mellan olika geografiska regioner minskat. Med allt bättre kommunikationer blir banden allt fler, även över nationsgrän­ serna. Detta banar väg för exempelvis den internationella underhållnings- och mediain­ dustrin som utjämnar, likriktar och bryter kulturella traditioner. Genom att hålla lokala kulturtraditioner levande motverkar vi dessa tendenser. Det finns många exempel på hur lokala kulturhistoriska projekt väckt ett slumrande lokalt engagemang. I vissa fall har projekten också uttryckligen motiverats med att de ska­ par gemenskap och stärker nya kulturella identiteter och de kan sammanfalla med enty­ digt ekonomiska mål eller regionalpolitiska KULTURPOLITIKEN$ MÅL • 35 utvecklingsmåL Man talar om kulturen som utvecklingsfaktor. Genom att stärka lokal­ känslan stärks svaga bygder. Människor orkar bo kvar och nya lockas att flytta in. Ett känt turistmållockar besökare som kan vara vikti­ ga för en bygds överlevnad. Det finns inga givna regler för vilken hem­ bygd vi hör till, med vilka vi känner samhö­ righet. Ekomuseer försöker exempelvis for­ mulera nya områden för verksamheten med större hembygder och vidare arbetsfält. Detta är en möjlighet - och en svårighet. Det är långt ifrån någon självklarhet att en invånare i Grangärde socken verkligen vill vidga sin hembygdskänsla till att gälla Ekomuseum Bergslagens alla sju kommuner med sina mångdubbelt fler socknar. Kulturella identi­ skolungdomar på besök vid utgrävnings­ området i Birka sållar jord för att få fram fynd. teter kan dessutom skära tvärsöver geografin. Klass, kön, nationalitet eller religion kan skapa samhörigheter som är mycket starkare än dem som baseras på geografin. Kulturpolitik anno 1974 och sedan I 1974 års kulturpolitiska beslut sammanfat­ tade regering och riksdag målen för samhäl­ lets kulturpolitik i åtta punkter. Kulturpoliti­ ken skulle, enligt detta beslut: medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skulle kunna utnyttjas; ge människor möjlighet till 6oo invånare • 400 medlemmar i Gruvföreningen Los i Hälsingland Los ligger i Orsa finnmark, i den allra nord­ ligaste delen av Hälsing­ land. Tidigare, före stor­ kommunernas tid, var Los en egen kommun. Idag har samhället inte mer än 6oo invånare, men fungerar fortfarande som en centralort i den nordvästra delen av Ljusdals kommun. Under första delen av 1700-talet började man bryta koppar i Los. Senare upptäcktes metallen kobolt, som tidigare inte hittats i Sverige och som var en viktig råvara för till­ verkning av blå färg. Ordnad gruvbrytning kom igång 173 8 och ett blå­ färgsverk anlades I74 5 i byn Karlsberg åtta kilometer från gruvorna. Några år senare, I75I, w... upptäckte Axel Fredrik ~.I.T.-l/>f.<.l of~mi.."\.J, ...:.,~~........"' f-t'4l...Jh, f;.:.;.u.,~, 'f~t-:~t;'l...t~...f....~,l ..'i,.(w..._ Cronstedt metallen och grundämnet nickel i Los. Gruvdriften innebar en omvälvning för den gamla Under r9oo-talet har skogsbruket dominerat finn bosättningen. Under en kort period drevs kring Los, men den allt hårdare mekaniseringen dessutom ett glasbruk på platsen och som mest arbetade r 6o personer vid gruv- och blåfärgs­ efter 1950 slog hårt. Idag är kommunens servicehus den största arbetsgivaren med ett verket. All verksamhet upphörde dock i början sextiotal sysselsatta. Många invånare arbetar på av 1770-talet, även om koboltgruvorna andra orter dit de pendlar. bearbetades under några år på r820-talet. KULTURPOLITIKENS M Å L • 37 År I97I restes ett nickelmonument i Los och under det senaste årtiondet har de övergivna gruvhålen vuxit till en framtidsmöjlighet. Sedan hösten I989 har medlemmar i Föreningen Loosgrufvan arbetat frivilligt med att rensa upp gruvorna. Verksamheten har stöttats av medlemsavgifter, gåvor och bidrag från sponsorer och från länsarbetsnämnden. Föreningen har 400 medlemmar och tillsammans har fören~ngsmedlemmarna lagt ner mer än 6 500 timmars ideellt arbete. De hittills rensade gruvgångarna är I 50 meter långa. Så snart man börjat rensa gruvorna och massmedia berättat om arbetet började besökare komma till Los. Losgruvan blev en angelägenhet för bygden och ett led i kampen för att bibehålla service och liv i samhället. Den största satsningen hittills är en besökscentral vid och över gruvan. En av de viktigaste källorna när Föreningen Loosgrufvan idag skall berätta om bygdens historia är en reserapport från 1752·· Den skrevs av friherren och bergsvetenskapsmannen Daniel Tilas efter ett besök vid koboltverket i Los. Till berättelsen fogades även illustrationer, bl. a. en karta, här i en kopia gjord 1908. Daniel Tilas inleder: »I slutet af förra Seculo, eller År I 699 har första rörelsen skiedt i Loosbergen, dymedelst at en Borgare och Factor ifrån Söderhamn, vid namn Magnus Blix, begynt at skierpa efter Kopparmalms anvisningar, som han af Finntorparen Anders Persson i Tunn, under Marcknads färder fådt spaning uppå. << egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor; motverka kommersialis­ mens negativa verkningar inom kulturområ­ det; främja decentralisering inom kulturom­ rådet; i ökad utsträckning utformas med hän­ syn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov; möj liggöra konstnärlig och kulturell förnyelse; garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs; samt främja ett utbyte av erfarenheter och ideer inom kultur­ området över språk- och nationsgränserna. I förs laget till ny kulturminneslag, lagen trädde i kraft den r januari 1989, sammanfat­ tade regeringen kulturmiljövårdens uppgifter i fem punkter där vetenskap, bildning, förstå­ else och identitet var nyckelord. Kulturmiljö­ vården skall bevara och levandegöra kultur­ arvet; syfta till kontinuitet i utvecklingen av den yttre miljön; främja den lokala kulturella identiteten; möta hoten mot kulturmiljön; och öka medvetenheten om estetiska värden och historiska sammanhang. Den 1994 framlagda museiutredningen instämde i 1974 års kulturpolitiska mål och även 199 5 års stora kulturutredning uppre­ pade dem, om än i något omstöpt och ner­ bantad form. I regeringens proposition till riksdagen, som presenterades hösten 1996, formulerade man målen i fem punkter. Enligt regeringsförslaget skall kulturpolitiken ha som mål: · att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den; · att verka för allas möjlighet till kultur­ upplevelser och eget skapande; 38 • ETT LEVANDE MI E . att motverka kommer ialismen negativa verkningar och främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet; . att bevara och bruka kulturarvet; amt . att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet. 19 I propo itionen ger regeringen en utförligare motivering till vart och ett av de fem målen . Om kulturarvet säger man: »V årt historiska arv är en del av vår samtid. Kulturarvet omfattar den fy i ka kultur­ miljön liksom de konstnärliga uttrycks­ formerna och språket. raten har, till ammans med bl.a. kommuner kulturin titutioner, folkbildning, föreningsliv och enskilda, ett ansvar för att påren efter tidigare generatio­ ner tas till vara, vårdas och visa . Histori k kontinuitet bidrar till männi kor identitet och trygghet. I tider av nabba amhäll för­ ändringar är tillgången till kun kap om kulturarvet av ärskild betydel e. Mu eerna kall inte bara bevara utan också aktivt medverka till att människor engageras att utnyttja sitt kulturarv. Det gäller i hög grad barn och unga vars öppenhet inför intryck från o lika delar av världen timulera om de äger en egen hi tori k identitet. Det gäller också dem med flykting- och invandrarbak­ grund om skall kunna bära med sig itt kulturarv och infoga det i sina liv i verige. Kulturarvet är inte neutralt. Det är ett kulturpolitiskt an var att synliggöra åväl klasskil lnader som kön skillnader och skillnader mellan stad och land. Det är ock å ett kulturpo litiskt ansvar att motverka försök att utnyttja kulturarvet i di kriminerande syften och att i internationella ammanhang delta i arbetet för att kydda det gemen­ samma kulturarvet. < För Drottningholms slottsteater lät Byggnadsstyrelsen ett arkitektkontor kart­ lägga hur visningsverksamheten och operaföreställningarna påverkade byggna­ den och inredningen. 20 Man gick igenom byggnaden och noterade alla skador. Ett ting som är väl vårdat behandlas väl- och tvärtom. Man la exempelvis märke till att hål i putsen uppmanade besökarna att själva peta vidare i hålet. På den västra väggen av teatersalongen finns en blinddörr, målad i perspektivbild på putsen. Målningen ger en illusion av djup . Vid dokumentationen av för­ slitningsskador i slottsteatern noterades en skada i putsen vid dörrvredet, som om besökarna letat efter låset. Utredningen ledde till en lång rad åt­ gärder: visningssäsongen kortades av, antalet personer i visningsgrupperna begränsades, visningstiderna och antalet åskådare vid operaföreställningarna minskades. Man införde strängare regler för operans personal och för tv-teamen. Som ett resultat av åtgärderna minskade antalet besökare kraftigt. Slitaget på slottsteatern minskade. KULTURPOLITIKE Levandegörandet som möjlighet och hot Så länge man plöjde med häst innebar kant­ kedjan kring en bron ålder hög ett hinder. Med maskin kan ett ögonblicks verk förstöra ett kulturminne för alltid. De sura regnen fräter på hällristningar och kyrkornas stenskulpturer. Vi river för att bygga nytt. Odlingslandskap läggs igen och yrkeskunskaper dör ut. I kampen för att värna historien och kulturlandskapet mot hot som dessa är ett levande intre se för kultur­ miljöerna och deras historia en omistlig del. Tolknings- och informationsprojekt kan ses som ett sätt att tärka in tre et för att skydda och vårda kulturhistoriska miljöer. Samtidigt kräv vaksamhet för att tolk­ ningsprojekten i sig inte skall bli nya hot. Vård, förvaltning och levandegörande bör syfta till att tillfredsställa vår egen tids behov utan att föröda kommande generationers möjligheter att tillfred tälla sina . skadorna på historien kan vara konkreta och omedelbara genom att delar av det fysis­ ka kulturarvet nöts sönder. En känslig kultur­ hi torisk miljö kan skadas svårt av slitage. Själva känslan p å platsen kan också skadas. En kyrkogård eller en kyrka tål bara ett mycket begränsat antal besökare innan plat­ ens stillhet störs. Skadorna kan också vara otydligare och gälla kunskapen och medvetenheten om his­ torien. Hur undviker vi en ut lätad, anpassad och likriktad historietolkning? Bara utpekan­ det av en miljö som kulturminne kan hota minnet. När vi väljer ut ett hu , ett fornminne eller en kulturmiljö blir de objekt som vi tit­ tar på och betraktar utifrån. Platsen får genast stämpeln UTsTÄLLNING på sig. Inne- MÅL • 39 hållet och dess förhållande till besökaren för­ ändra . Ett fåtal platser utveckla till symbo­ ler för nationen. De blir delar av kulturarvet, officiellt sanktionerade och heligförklarade, samtidigt som de utsätts för ett allt hårdare tryck. När man med hjälp av en topografisk karta och med viss möda får söka ig fram genom snårskogen för att å småningom hitta den gamla fornborgen inne i träddunklet, får man en tydlig förnimmelse av hi toria och tid . Denna känsla är svårare att åstadkomma om bilvägen leder direkt fram till en parkerings­ plats och ett kafe, som välkomnar med ny­ gräddade våfflor. Det är inte alltid som besökarna vill ha det pedagogiskt tillrättalagda. De kanske vill tälla inför utmaningar av olika lag - att jälva få tänka, leta sig fram, upptäcka ... Vissa miljöer m åste få beh ålla sin orördhet och övergivenhet. Just den tid som blir tydlig i förfallet måste vi vårda med varsamhet. Ibland säger den övergivna miljön mer än tusen skyltar. Levandegörandet kan hota själen i den kul­ turmiljö som man vill vi a och det alltför iordningställda kan göra besökaren osäker. Gränsen mellan kuliss och verklighet, mellan det genuina och det arrangerade, blir oklar. Den lokala identiteten och kunskapen om historien kan urholkas om man använder standardlösningar och när historiska mode­ trender sveper över landet. Det skapande arbetet att levandegöra måste finna sin form just på den plats där arbetet äger rum. Cen­ tralt dirigerade lösningar är alltid en fara . Varje plats måste söka ett eget uttryckssätt. 40 • ETT LEVANDE MINNE Kulturturism Risken för att ett tolkningsprojekt skall bli ett hot accentueras om kulturhistoriska sevärd­ heter och lokala kulturyttringar blir basen för en kommersiell kulturturism, som reducerar historien till en marknadsföringsgimrnick. Begreppet kulturturism lanserades under 198o-talet och blottlade då många motsätt­ ningar mellan marknadsorienterade repre­ sentanter för turistnäringen, som först och främst var intresserade av antalet gästnätter, och representanter för kulturvården, som betonade kunskap, kultur och kvalitet. Mot­ sättningarna skulle kunna beskrivas som skillnaden mellan oreflekterad upplevelse respektive kunskap, insikt och ifrågasättan­ de. Vill man, med olika raffinerade knep, dupera besökaren så att denne tror sig veta? Kulturturism kan innebära att det ifråga­ sättande och diskuterande förhållandet till historien ersätts med färger och illusioner. Egenintresse, konflikter, motstånd och hän­ delseutveckling bleknar i återupprepningens statiska landskap. Om man har som mål att förmedla kunskap och eftertanke är det knappast ett mått på framgång om publiken visar sig nöjd, snarast ett mått på förmedling­ ens effektivitet. Idag har motsättningarna mellan turism och kultur börjat lösas upp- med högre krav på turistsatsningarnas kvalitet och en starka­ re betoning av förmedlingen inom kulturmil­ jövården - men riskerna består och varsam­ het är ett grundläggande krav i allt tolknings­ arbete. DEL II Frånide till ut­ värdering \3\\den ne fotografen .. erenskotn ds\äckt en\\gt ov me\se med 42 • FR IDE TILL UTVÄRDERI G I ORRA UPPLAND, på grän en mellan kog och åker, ligger orrh nninge och öderhen­ ninge byar. Gru vägen till byarna följer berg och åkrar, tingrar ig runt bergknallarna och dyker ner i änkorna. Vid vägen i utkanten av orrhenninge tår en grå liten byggnad, nu­ mer något kamfilad, men ändå bevarad. Över dörren hänger en ma kin kriven lapp, täckt med pla t och upp att med häft tift. Den berättar helt kort om smedjan hi toria, om vem om använt den och om vem om vårdar den idag. »BY MED] Detta är Henninge gamla by medja. Hit kom re ande meder o h arbetade några dagar vår och hö t med reparationer och tillverkning. Byalaget Alby-Henninge har beko tat re taurering och iordning tällande så att den fortfarande ger en bild av hur det åg [ut] när den använde . Vill du komma in och e å kan du få låna nyckel ho : Ander Frödin, ven Fröd in, tig Halen, Ragnar Hjelm eller une unde ll. Var rädd om denna klenod och e till att allt är oförändrat när du lå er efter dig o h e till att nyckeln blir återlämnad. BYALAGET ALBY-HE NI GE << Trehundra kilometer från orrhenninge mot ydvä t fågelvägen finn några av Sve­ r ige me t uppmärk ammade kulturminnen. Vid foten av Omberg, inte långt från Vättern trand, ligger Rök tenen, Alva tra pålbygg­ nad o h ruinerna av !va tra klo ter. Runt m blom trar jordbruk och gårdar och i när­ heten pa erar en av landet viktiga te tran ­ portled r, E4 :an. Helheten är hi toria och kultur från tenåldern till idag. Sedan lutet av 1980-talet arbetar Rik an­ tikvarieämbetet, de h ·· g kommun amt länsmuseet och län turi tnämnden i Öster­ götland med att berätta A lva trabygden hi ­ toria på plat . Ock å detta är ett tolkning ­ projekt för att hålla hi torien levande. Tolkning projekt kan vara mycket o lika . Från dem om initiera och driv av tora organi ationer myndigheter eller företag till dem om börjar när två grannar möt . Från det tora och påko tade om kräver pengar och inköp till det lilla om knappa t kräver mer än initiativkraft och egna arbet in at er. I ina delar finn dock likheter mellan olika typer av projekt från ide till utvärdering. Planering Planering äratt-inn an man inleder ett arbe­ te- ta reda på var man befinner ig, vart man vill bege ig o h hur man kall ta ig dit. Pla­ nering ä r inget jälvändamål. D en hand lar om att hu hålla med re ur erna åvä l de eko no­ mi ka tillgångar na om männi korna kun­ nande ch kraft. Vare ig projektet är tort och dyrbart- eller litet o h an p råk lö t- är det bra att y tem ati k t tänka efter i f" rväg. Detta är kulturminnesvård o h att hålla hi ­ torien levande. PLANERING • 43 Då kan man upptäcka sina begränsningar i tid och lyckas väl också med det lilla . Även blygsamma projekt ger kraft att gå vidare ­ om man lyckas. Planering handlar om att göra medvetna vägval så att det inte blir omständigheternas spel som bestämmer riktningen. Om vi skall kunna övertyga dem som har pengar, kun­ skap eller arbete att satsa, då måste vi klart och tydligt kunna berätta om vad vi vill göra och hur vi har tänkt att nå dit. En stelbent och formaliserad planering riskerar att förtrycka den blandning av intuition och spontanitet, den levande och skapande process, som är många lokala levandegörandeinsatsers adels­ märke. Det gäller att hitta en medelväg. Alvastra kloster grundades på I I o o-talet och raserades under reformationen på I JOO-talet. -Jag tycker att det är vackert, säger Karl Kempe, Riksantikvarieämbetets tillsyningsman och allt i allo vid Alvastra. Den bästa tiden är nätter och morgnar när jag går runt ensam och plockar undan bänkar efter teaterföreställningarna. När dagen gryr och hägern kommer flygande känner jag historien. D et är nog så man skall uppleva det. 44 • FR N ID E T ILL U T VÄ RD E RI G Projektbe krivning CheckListajcfr ett tmlmingsprejekt · Prcjelubeskrim-z-irzg denna sida · \)a eL sha L LL et.ra nde.!J ö-ras ? sidan 22 ~eo-chm.åL idan 45 Vad vill vi ås tadkomm a? sidan 33 Kulturpolitikens mål · \)acL sh.aU lli- berdtta.? idan 48 En tolkning ·J d-r v-err~slw L Ltri- beråtta? sidan 70 dr - crch t.rar - slw LL lli- berätta) idan 76 n projektbeskri vnin g är en kriftli g sam ­ man fa ttnin g av tankar och idee r. I denna fö r­ öker m an att be vara fy ra ce ntrala frågor: Varför, den kan ke viktigaste frågan · vad vet vi oc h va d vill vi berätta· fö r vem kall vi berätta ; och hur kall vi förm edl a bud kapet -metod er, medi a, material. var en på frågo rn a kan vara mycket ko rta, men genom att ställ a frågorn a når vi åtmin ­ ton e ett viktig t fö r ta teg: att göra all a inbland ade med vetn a om att det finn flera olika var. Proj ektbe kri vnin ga r kan vara mycket o lika. Till fo rm en kan de vari era fr ån ett hand kri vet pro to koll med några få punkter till o m o rg fullt fo rmgivna program krifter om o ft a yftar till att påve rka be lutsfattare oc h fin ansiärer. Be kri vningarn a kan exem­ pelvi ha fö lj and e di po itio n: · \/i.U{a till!Jån3ar ha r lli-? sidan 83 Tillgå ngar - fr ån pengar till kunn ande · Planerin3 at.r det nö-bändi!J a sidan 91 · Hur slwLL lli- berätta.? sidan 92 Metoder, media, material · Hur skaLL l~~- sprida ir ifannatiun) sidan 134 Marknad föring ·TidspLat~ crch ~Ltt.rdrderu-z-3 idan 13 6 Gjorde vi rätt- och sedan? r. Inledning. En ko rtfa ttad introdukti o n oc h amm anfa ttnin g. 2 . Be kri vnin g av nul äget: pl at en läge ut ee nd e, histori ka innehåll , betydelse oc h vä rd e, anvä ndning vård och förvaltning. 3. M ål fö r verk amheten - en ko rtfattad amm anfa ttning. 4· Verk amh eten inriktning - en ko nkret beskri vning av framtiden. 5. tgä rd -o h tid plan. En beskri vnin g av ve m m kall gö ra vad och när. 6. Kostn ad beräknin gar penga r, materi al oc h arbete. 7 · Förte knin g av litteratu r oc h annat referen materi al. VAD VILL VI TADKOMMA? • 45 Ett annat ätt att ställa frågorna och närma sig problemen är att göra en handling plan. Där be kriver man dels nuläget genom att redogöra för både starka och vaga idor och dels hur man vill att det kall e ut om exem­ pelvis fem år. Nä ta teg är att dela upp det om kall göras i lämpliga portioner och att göra ett tidsschema om är reali ti kt med tanke på pengar, tid och andra re ur er: Vem kall göra vad och när? Planering är ett fortlöpande arbete. Den långsiktiga planeringen må te exempelvis också gälla det jordnära men alltför ofta mi kötta underhållet. Om man inte räknar med att vårda platsen efter det akuta »iordningställandet « så är det ofta t bä t att av tå från att göra något all . Ovårdade mil­ JOer, igenvuxna tigar, tra iga och blekta kyltar eller informationsblad som akna är ämre än inga berättarinsat er all . Därför bör vi iaktta en vis för iktighet innan vi ger o in i ett tolkningsprojekt på en plats om förut varit skonad från sådan män klig akti­ vitet. Det är viktigt med en återkommande revi­ dering och kontroll av de ur prungliga tan­ karna. De olika avsnitten i denna bok ger ideer till frågor som kan ställa även i en pro­ jektbeskrivning. ga arbetet. Gemen amt för målen är att de bör vara realistiska och tydliga. Verksamhetsiden kall vara allmänt formu­ lerad och vi a en grundsyn. Ett exempel på ett sådant allmänt mål är portalparagrafen i kulturminne lagen. Här ligger tonvikten på att göra rätt aker. Re ultatmålet är konkret och mätbart, det är tydligare i kvantitet och tid än verk am­ het iden. Re ultatmålet beskriver bestämt och tydligt det som man vill uppnå- på kort och/eller lång ikt. Produktion målen är ännu mer konkreta och vardagliga och anger exakt vad man kall uppnå i arbetet dag för dag, vecka för vecka. Tonvikten ligger på att göra aker på rätt sätt å att arbetet blir så ändamål enligt om möj ­ ligt. Rangordningen mellan de olika målen kan prövas om man täller frågorna »hur « och »varför «. Om man ställer frågan hur utgår man från in allmänna inriktning och frågar ig hur man skall nå dit. Man vandrar upp­ ifrån och ner i tegen av mål. Till si t hamnar man i frågan om re ur er. Om man i tället tälJer frågan varför vi arbetar på ett vis t sätt Hur? VERKSAMHETSIDE / Vad vill vi åstadkomma? startpunkten för arbetet är att för öka beskriva vad det faktiskt är vi vill göra, vilka mål vi har. Detta kan man göra på flera nivå­ er, från den övergripande verksamhetsiden ner till de mest konkreta målen för det dagli- RE ULTATMÅL PRODUKTIO RESUR ER MÅL VaifcJ-r? 46 • FR N ID E TILL UTVÄRDERING eller gör vissa saker så går man åt andra hål­ let. Samtidigt om man formulerar sina mål bör man ha klart för sig hur man skall avgöra om man uppnått dem. Privata företag, som syftar till ekonomisk vinst, formulerar målen så att de är mätbara, jämförbara i tid och rum och därmed enkla att för tå och att arbeta för: omsättning, räntabilitet, marknadsande­ lar och tillväxt. Inom offentlig ektor och olika typer av kulturverksamheter kan man inte göra samma förenklade koppling mellan (marknads)ekonomiska mål och framgång. Man litar inte på »marknadens « mekanismer som en mätare av mänsklig vällevnad. Även inom kultursektorn kan givetvis en del mål formuleras så att de är mätbara , som antalet be ökare, intäkter, antalet nyutbilda­ de guider, men i allmänhet måste de till stor del handla om kvalitet: besökarnas utbyte av besöket, projektets värde för dem som deltar, männi kors kunskap och känsla för platsen. De mål som vi trots allt lyckas sätta siffror på, om vi kvantifierar och mäter, är tydliga och bekväma . Samtidigt finns en risk för att de skall dominera hela vår tankevärld. Om man börjar arbeta för bra mätresultat, snara­ re än för det övergripande målet, kan hela verksamheten få fel riktning. Om antalet besökare blivit ett sätt att mäta framgång kan detta med tiden växa till ett självändamål så till den milda grad att det överflyglar alla andra kvaliteter. När man försöker ta reda på hur långt man har kommit är det bättre att ge vaga var på rätt frågor än att ge exakta svar på frågor som är ointressanta. Utgångsläget - platsen och minnena Platsen, den fysiska miljön, är utgångspunk­ ten och ramen för arbetet. Den finns där vare sig vi gör något eller inte. Den är helheten i vilken alla andra element skall inordnas. Varje tillägg är ett ingrepp och ett åtagande. Vi måste veta var vi är och vad vi har. En första värdering och beskrivning av för­ utsättningarna behöver inte vara komp lice­ rad, men den är viktig. Det bästa och enklas­ te ättet är att på plats tänka igenom läget, gärna några stycken tillsammans. Om man gör en be krivning med öppenhet och fantasi kan den leda till frågor och utropstecken om man kanske inte formulerat annars. slutsat­ serna kan ibland verka självklara och triviala, men- det är inte oviktigt att notera att det är vårt att åka rullstol i blockstensterräng .. . Den tidiga eftertanken är grunden för varje gott tolkningsarbete. Man måste samla information om den plat eller det område som man kall arbeta med och det gäller att värdera miljöns svag­ heter och möjligheter att vara en plats för ett historiskt tolkningsarbete. Man måste låta rummet, p latsens historiska innehåll och dess själ möta de tankar och ideer som man själv bär med sig.Vi har en plats, ett rum i geogra­ fin , men vi har också ett rum i samhället, i ett socialt ammanhang. Beskrivningen bör omfatta miljön i förhållande till samhället runt omkring. Var bor människor och för vem kan berättelsen vara intressant? Lika viktigt är att reda ut hur miljön används idag. Vad är egentligen möjligt att Ales stenar Där kusten stupar mellan hav och himmel har Ale rest ett jätteskepp av stenar, skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel med blockens mörka stillhet sig förenar, en saga lagd i lönn vid brus av Östersjön, som ensam vet, vad minnesmärket menar. I sluten ordning dessa gråa hopar stå vakt från hedenhös; och folket säger att backen spökar- att det gnyr och ropar i senhöstmörkret som ett krigiskt läger. Ty mitt i bondens jord har Ale gått ombord på dödens skepp, det sista som han äger. Storvulen handlingskraft behärskar kullen. Järn mötte brons, när äventyret hände. Sjökungens skepp, som sitter fast i mullen, gör här sin långfärd intill tidens ände. Det har blott sten till stäv och moln till segel väv, men är trots allt de fria skeppens frände. En brigg på väg till Skagerack och Dover i disigt fjärran glider tyst om knuten av närmsta sten, och medan platsen sover har seglaren tillryggalagt minuten. I detta skådespel vet ingen, vilken del som just förflyter eller är förfluten. Kring skepp och gravskepp glittrar höljeskummet mångtusenårigt och mångtusenmila, och tiden byter hälsningar med rummet i seglens rörelse och blockens vila, och marken strör sin blom kring stentung ålderdom, och lärkan slår, och Skånes somrar ila. Anders Österling Toner från havet (1933) 48 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING göra? Vem äger och förvaltar området? Finns det ekonomiska intressen i mark och miljö eller är området av vikt för naturvården? Hur ser planbeslut ut och vilka föreskrifter finns för kulturminnets skydd? Kun kapen om de framtida besökarna är alltid osäker. Det är lätt att överskatta andras intre e för det som man själv är djupt enga­ gerad i. I de allra flesta fall vet vi inte ens hur många som faktiskt besöker platsen redan idag. Om vi inte gör någon slags publikun­ dersökning, som dessutom ger möjlighet att söka kontakt med människor som redan är intresserade, får vi nöja oss med kvalificerade gtssnmgar. Den sista och avgörande frågan, sedan vi tagit reda på mer, är den svåraste: Skall vi verkligen gå vidare eller skall vi låta allt vara som det är? slutsatsen kan således vara så radikal att man finner att miljön över huvud taget inte behöver- eller inte bör ut ättas för -något »levandegörande «, att den klarar sig bäst som den är. En tolkning Föremål och miljöer kan inte berätta. Det går visserligen någorlunda lätt att visa en smör­ kärnas funktion, genom att göra smör, men om ambitionen är att visa smörkärnans soci­ ala roll blir det svårare. Vem kärnade smöret? När kärnade hon? Eller var det en han? Vad hände när maskinerna kom? Föremål och miljöer tagna ur sitt samman­ hang berättar i ännu mindre grad. I nutiden får de nya innebörder, vitt skilda från deras ursprungliga historia. Utställningar av vapen är tydliga uttryck för problemet. De gamla vapnen är vackra, konstfullt smidda och praktfulla, men man får aldrig se hur blodet runnit läng värdseggen. Samtidigt är det inte svärdet som är grymt, utan kriget. Var och en om berättar om gångna tider ger uttryck för en historiesyn, ett sätt att be­ trakta förändringens drivkrafter och utveck­ lingens innebörd. Gör vi historien anonym, till ett verk av krafter som människan inte kan eller kanske inte ens bör försöka påver­ ka? Lägger vi tonvikten på den enskilde, ska­ pande människan eller på klasskollektivet? Lever människan ständigt i den bästa av världar eller vandrar hon alltid mot en ännu bättre värld? Skapar vi idyller av det som var? Det är enklare att berätta om föremål än om ideer. Det är lättare att berätta om det speciella och avgränsade än om helheterna. Det är mindre komplicerat att tala om förhål­ landen som om de gällde alla, än att vara mer specifik. Känslor är svårare att ta itu med än »fakta « och »kunskap «. Det pektakulära i skattkammaren väcker törre intresse än var­ dagen. Prestel en är alltid stor att följa det minsta motståndets lag och berätta om det som redan är känt eller accepterat. Det finns dock alltid en osynlig historia som vi måste ägna speciell kraft. Vems kulturarv? Man brukar säga att fornminnen och kultur­ miljöer tillhör »vårt « (svenska) kulturarv och förutsätter underförstått att det finns någon slags nationell, enhetlig, gemensam kultur och historia. Detta är, milt uttryckt, en gene­ ralisering. Det finns inte ett enda, för alla givet, kulturarv. Det finns många och kring EN TOLKNING • 49 dessa kan vi bygga berättelserna om kultur­ historiska miljöer på flera olika sätt. Det kan handla om kulturella identiteter i en geografisk avgränsning som lokalsamhäl­ let, nationen eller världen; om klass i arbetar­ längan eller herrgården; om genus vid krigar­ graven eller industriminnet; om ålder på tings­ platsen eller i skolmuseet; om språk i finnbyg­ den eller vid runstenen; om nationer i same­ landet eller storstadsförorten; om yrke vid skärvstenshögen eller i det gamla apoteket. Historiesyn är en samtidssyn. I vår bild av historien speglar vi vår egen samtid och vår syn på våra egna möjligheter. Vi säger lika mycket om oss själva som om den tid vi för­ söker gestalta, och ibland projicerar vi till och l Augustendal, invid sjöleden in mot Stockholm, planerade J. V. Svensson att tillverka bilar vid I900-talets början. Istället blev Avancemotorn, en tändkule­ motor, företagets framgångsrika produkt, och först I937 när Philipson Automobil tagit över kom biltillverkningen igång. I Nacka Strand, som området vid Augustendal numer kallas, finns verkstadslokaler och arbetarebostäder kvar, nu restaurerade. Under I99o-talets första hälft exploaterades också området för stora nybyggen, såväl bostäder som industrilo­ kaler. Bilden är tagen innan J. V. Svenssons lokaler fick ny användning. Gränsen till den museala verkligheten Gränsen mellan det autentiska och det konstruerade, den verkliga verkligheten och den verkliggjorda konstruktionen kan vara hårfin och svår att bestämma. I sin bok Museendet (1986) gör Billy Eho ett besök på Tekniska museet i Stockholm. Först ser han den illusoriskt byggda gruvan med sina varningsskyltar. Sedan går han ut på museets gård. »Där står en trans­ formator som faktiskt är en transformator i den meningen att den överför elektrisk energi till museet, men det vore inget museum om det inte definierade även föremålen i sin närhet som museala och därför kan man, till skillnad från andra transformatorer, se in i denna genom ett plexiglas och därmed förvandlas den. Även surret får en extra dimension, som om det var inspelat och kom ur en högtalare. 'Tillträde förbjudet för obehöriga', står det på en gul skylt. Ska den tas på allvar, eller är den ett museiobjekt av samma slag som 'varningsskylten' i 'gruvan'? Några meter därifrån ligger en hög timmer. Det är resterna av en nermonterad lada från Dalarna, ett havererat projekt som inte fick plats inne i museet. Nu har det börjat växa gräs i stockarna. Naturen kommer tillbaka. Men i och med att de ligger vid ett museum ser de ut att föreställa något. Kanske borde man rama in stockarna och sätta dit en skylt: bygg­ material till en gammal lada. Allt kan ju ramas in och etiketteras och när man gjort det förvandlas verkligheten. Öppna en burk Coca-Cola, drick ur och placera den sedan i en monter. Se hur tinget förvandlas utan att förändras till utseendet. Inne­ börden blir en annan av den ändrade kontexten. « med vår egen tid på forntiden på et t mycket direkt sätt. Vi förleds att betrakta historiskt och socialt bestämda företeelser som om de hörde till människans »natur «. Så kan människor under stenåldern beskrivas som om de hade arbetsfria sön- och helgdagar eller kvinnans roll som om den vore evig och förut bestämd. Att välja utan att domin era När man tolkar en kulturmiljö förenar man den fysiska miljön med vissa bestämda asso­ ciationer, tankar och minnen. Man bidrar till att skapa symboler. En enveten och stark betoning av en speciell historisk tolkning kan konkurrera ut alternativen och bleka minnet. Samtidigt är det angeläget att göra tydliga val av vad som är viktigt att berätta och av vilka frågor som är viktiga att ställa. Tolk­ ningsarbetet styrs ofta av konventioner, tra­ ditioner eller etablerade »sanningar «. Man finner det man söker. Kanske kan en större vilja att ta ställning stimulera intresset för historien. D etta kan innebära att vi väljer nya perspektiv och vågar ge oss ut på osäker mark. Det är viktigare att ställa de väsentliga frågorna till materialet än att stå som san­ ningsvittne. Genom att klart och öppet redovisa de val som man har gjort, ger man besökaren en chans at t själv kritiskt ta ställning. Vi får inte glömma bort att berätta vad vi inte vet. D et är spännande att utforska historien och just historikerns, arkeologens sökande forsk­ ningsarbete är ett äventyr. Det som en gång är sagt skall inte heller stå kvar som Sanningen i framtiden. Som all annan levande kultur kräver levandegörande­ EN TOLKNING • 51 arbetet ett ständigt och genomgripande ifrå­ gasättande av de tolkningar om vi en gång gjorde. Det gäller att inte, med självgod maktfullkomlighet, cementera sin egen tolk­ ning över kulturminnet. Det gäller att bygga för förändringar, att öppna för och välkomna nya tolkningar. Det gäller att välja utan att dominera och styra. Att skapa ett kulturminne Ett historiskt minne kan vara en del av vår vardag under generationer utan att vi egentli­ gen ser det. Men den dag då någon sätter upp en skylt så händer något dramatiskt med plat­ sen. Den skiljs ut, blir intressant, blir ett objekt för våra tankar. Till sist blir kultur­ minnena reliker. De får en så stark ställning i vår nutid att de pånyttföds, men i en helt ny samhällelig roll. Platser och miljöer får en formell status av kulturarv. I boken Vem älskar Yngve Frej berättar Stig Claesson om skomakaren Emil Nathanael Gustafsson som bor på landet, lite bortom, någonstans i Sverige. Platsen heter Bråten och komakaren har just stängt itt skomakeri för gott. Han går ner till vägen för att sätta upp en skylt. Meningen är att skylten bara skall visa upp mot husen, om någon kommer, men aven impuls textar skomakaren »FORN MIN­ NE« på skylten. Sedan går han tillbaka för att dricka kaffe. När sedan ett ungt par kommer uppför vägen ger det ena det andra. Skorna­ karen skapar en berättelse om resterna av Yngves gamla undantagsstuga och » histori­ en « blir ett faktum. Stenhögen blev något från forntiden, Yngve Frejs grav. Vi förändrar och skapar historien när vi vårdar och bevarar. Vi gör det än mer när vi skall tolka och levandegöra. Den brittiske museikritikern Robert Hewison lanserade 1987 begreppet >> the heritage industry «, kul­ turarvsindustrin, i en bok med samma titel. »Så putsar vi en historia som vi valt ut och skrivit om «, skriver Hewison. »Det förgång­ na blir mer levande än nuet. « Det regnar aldrig i den levandegjorda historien. Genom att använda modern datorteknik, diabilder, ljud, film och medeltida spökritter görs det förflutna än mer fascinerande. Det förgångna standardiseras och blir mer enhetligt än nuet. Det tyglas, tämjs och görs säkert, det räddas, återuppbyggs och arrangeras. 11 Robert Hewison citerar den amerikanske geografen och historikern David Lowenthal: »Så blir historien större än livet. Mål och genomförande blir ett, idealen desamma som verkligheten. Historien erbjuder en möjlighet att skapa en fantasi som vår egen tid förväg­ rar oss. Vi återskapar det förgångna till en epok som liknar vår egen tid -utan att vi be­ höver ta något ansvar för den. Nuet kan inte formas så, för vi delar det med andra. Det för­ gångna är formbart, för dess invånare är inte längre närvarande och kan inte längre ifråga­ sätta vår manipulering. « 22 Ett minne på gott och ont Kulturmiljöerna är en del av vårt mtnne. Ibland är de ogästvänliga, som ett nyligen nerlagt industrilandskap innan kulturvården hunnit ta hand om det, men oftast är det pre­ cis tvärtom, som i kulturminnesvårdens väl­ städade oaser med ansade grä mattor. Minnet borde kunna vara såväl på gott som på ont. Det skulle kunna vara mer än en försommarvandring med picknickkorg på ett 52 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING gravfält från järnåldern, varsamt vårdat till park, med blommande tjärblomster och sjungande fåglar. »Varför är museiutställ­ ningar så förbaskat lidelsefria «, frågar Eva Persson i sin bok om utställningsform och efterlyser bilder av den forntida människan som är mer motsägelsefullt personliga. 23 Även i idyllen finns frågor: om tid och för­ ändring, om detalj och helhet, om lokalpat­ riotism, nationalitet och chauvinism, om kul­ tur och natur och om män och kvinnor, om klass och förtryck. Levandegörandet kan visa en mer komplicerad bild än stenåldersbyar­ nas konfliktfria fornbylandstänkande. Stora gravhögar markerar makt och överhöghet, av stor, kanske hotfull betydelse för dåtidens människor. Det som är behagfullt vackert kan ha varit dramatiskt och laddat. I tider av stora förändringar är den histo­ riska kontinuiteten viktig, men det kan också vara en utmaning att berätta om hur männi­ skor lyckats anpassa sig till ändrade villkor eller förändra sina liv. Det är inte bara fasta punkter som människor behöver i en snabbt föränderlig samtid. Det är kanske lika viktigt med kunskapen om att det är »förändringen, och inte det stillastående som är det beståen­ de «.24 Minnenas dunkel Som historieskrivare är vi alltid sent ute och ju större avståndet är desto blekare blir min­ nena. Från den närmaste historiska samtiden finns minnen och kunskaper som människor själva kan förmedla. Det finns en rikedom av fysiska vittnesbörd och skriftliga källor. I de bygder som nu är Sverige har männi­ skor levt i ungefär ro ooo år. Från en avlägsen forntid finns bara stenarna och andra fysiska minnen, påminnelser om liv som tiden skym­ mer i ett allt tätare dunkel. För den som kan läsa sådana mönster av kultur är detta en källa till kunskap om hur människor levt. I Sverige är förutsättningar att kombinera landskapets fysiska minnen med kunskap om människors liv mycket goda. Detta beror dels på kulturminnesvårdens långa tradition i Sverige, dels på att landet varit fattigt och glest befolkat. » ... vardagslivets dimensioner är utomordentligt välbevarade i vårt odlings­ landskap. Igen och igen möter vi dem - i många tusentals vikingatida bygravfält och runstenar, i många hundra medeltida socken­ kyrkor, i tusentals bymiljöer på ursprunglig plats med ännu ofta oinventerade bestånd av byggnader, hägnader, brukningsvägar, odlings­ rester, kransbebyggelser av små röda syren­ torp, i många hundra tidigmoderna herr­ gårdsmiljöer, bruk, vägminnen, mötes- och marknadsplatser för att nämna några exem­ pel. «2s Det finns skriftliga källor som komplement till de fysiska lämningarna, men de glesnar ju längre bort i tiden vi kommer. I Sverige är det skriftliga källmaterialet ovanligt rikt. Vi kan faktiskt följa nästan varje bondgård ända från rsoo-talets mitt. Ändå kan det skrivna ordet bara berätta om en liten del av männi­ skans historia. Runstenarna, de äldsta skrift­ liga dokumenten, är inte mer än drygt tusen år gamla. Under senare sekel har bara en för­ svinnande liten minoritet behärskat skriv­ konsten. Än idag dominerar en liten del av befolkningen det skrivna ordets värld. Att berätta en historia är att ställa - och kanske att försöka ge svar på- nya, vardagli­ EN TOLKNING • 53 ga och självklara frågor. Vad levde människor av? Vad hoppades de på? Vem skrattade de med? Vilka sånger sjöng de? Vilka sorger grät de över? Historikerna i den franska Annales-skolan har visat hur man kan nå nya kunskaper ur källmaterialet om man förstår att överskrida ämnesgränser och kombinera kunskaper på nya sätt. Ett klassiskt verk är Emmanuel Le Roy Laduries bok om den franska byn Mon­ taillou kring år 1300. Boken bygger bland annat på en serie protokoll från en inkvisi­ tionsdomstol. Ladurie skapar en totalhistoria och lyfter fram vardagen och människorna ur de statistiska medeltalens föreställningar. 26 »Sverige har helt enkelt ett, vid interna tio- Norr om Ulricehamn i Västergötland ligger Redvägs härad, uppkallat efter alla de ridvägar som en gång fanns i Ä trans dalgång. Spåren efter dessa under lång tid brukade leder finns bevarade som s. k. hål­ vägar. Vid Timme/e kyrka är de väl synliga, i anslutning till ett gammalt vad­ ställe över Ätran. Timmele är en av många sevärdheter i Ekomuseum Falbygden-Ätradalen, som vill ge en bild av en landsbygd där jord­ bruk har dominerat som näring under 6 ooo år. Harry Pettersson, hyttarbetare, Högfors. Som historieskrivare kommer vi alltid sent Jag kom till västmanländska Högfors i början av åttiotalet när stålkrisen slog som hårdast mot Bergslagen. Högfors var en gammal bruksort och det hade redan gått trettio år sedan järnproduk­ tionen upphörde och arton år sedan den sista rälsbussen stannade. Skylten på stationshuset var nertagen och väntsalen hade blivit en del av ett sommarhus. Redan då var det sent, men på denna plats som människor lämnat var det något som fängslade och trollband. Mina känslor gav tingen en mening. Byggnaderna, marken, träden talade. Övergivna hus. En krusbärsbuske gömd i det oslagna gräset. Vägar som blivit hjulspår. En rostande potatisgrep. Vad trodde människorna på? Vilka skrattade de med? Vad levde de av? Vad levde de för? Senare sökte jag de skriftliga källorna. Hög­ fors har anor från medeltiden. I de skriftliga handlingarna nämns namnet första gången år 1464. Antagligen fanns människor där långt tidigare. Ju närmare vår tid jag kom, desto tätare blev spåren. Jag knöt upp snörena kring gamla arkiv­ mappar, hittade några sköra tidningsurklipp och sökte upp människor som en gång levt i Högfors. De kunde berätta . En kylig vårdag i början av r98o-talet parkerade jag bilen på grusvägen mellan herr­ gården och ruinerna av hyttan. Jag hade sällskap med Harry Pettersson, en gång arbetare i hyttan. Han berättade att han ibland brukade visa Högfors för turister och att en del av dem trodde att ruinerna av hyttan var från medeltiden. I den ena av hyttpiporna hade en björk slagit rot. Runt om var gräsmattorna välansade som på en golfbana . Bruket vårdades som ett kultur­ minne, men tillsammans med Harry blev det möjligt att åter se livet, att höra ropen från fotbollsplanen, att se barnen komma från skolan och att i tanken hälsa på gubbarna vid Byx.ficks­ torget. Tillsammans med Harry kunde jag se kvinnorna ta igen sig på trappan i eftermiddags­ solen och det blev möjligt att förstå saknaden och värdet av allt det som aldrig mättes i de ekonomiska kalkylerna. Senare gick jag ensam över till Rajtet, som varit ett bostadsområde med några stora bruks­ baracker i utkanten av Högfors. Nu var husen nerbrända. Tvärs över fältet, från skogsbrynet och ner mot grusvägen, gick breda plogfåror. De skar genom jorden, genom stånden av förvildade lupiner. De snuddade vid gjutjärnspumpen som stod kvar ensam nere i sänkan. De blottade tegelskärvor. Det hade varit 24 familjer: Vestling, Persson, Eklöv, Eriksson, Helsing, Åhlberg, Asp, Bäckström, Tapper, Morin, Sund, Lunden, Lanz, Landgren ... I början av trettiotalet hade några av dem planterat en rad lönnar framför den första kasernen. Lönnarna stod fortfarande kvar invid den gamla körvägen, mitt på fältet som varit Rajtet. När kasernen brändes hade bladen gulnat som på hösten och stammarna sveddes svarta av hettan. Nu kröp barken långsamt in över de skadade ställena i breda, mjuka valkar. I plog­ fårorna grodde granplantorna. Våren 1996 dog Harry. Ännu en länk till dåtiden bröts. Var fanns banden tillqoo-talets människor? Bearbetad text ur Jan af Geijerstams Mitt i tiden, mitt i världen. Stockholm 1993. S6 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING nell jämförelse, enastående välbevarat natio­ nellt heltäckande källmaterial från tidigmo­ dern tid. Däremot kan man kanske hävda att svensk forskning och kulturmiljövård ännu har långt kvar innan vi lyckats göra full rättvisa åt dessa extremt gynnsamma förutsättningar. Enbart riksintresseurvalet kunde påkalla r 700 monografier av Montailloukaraktär. «27 Till det rika källmaterialet kan också kopp­ las en mycket stor och detaljerad lokalhisto­ risk litteratur. Den kan väl nyttjas till den typ av beskrivningar som skildrar livet som hel­ het och lyfter fram vardagen. Att skapa helheter Trots den allt starkare betoningen av begrep­ pet kulturmiljö saknas ofta helhetsperspekti­ vet när historien berättas på plats. Tolkning­ arna görs i en mycket stark tradition där enskilda minnen betraktas isolerade från sin omgivning. Detta blir tydligt vid exempelvis Bergslagens hyttor och andra järnhistoriska minnen. Dessa krävde en gång ofantliga mängder träkol och var därför inte mer ett nav i ett stort ekonomiskt och socialt system med vida miljömässiga konsekvenser. Ändå är det oftast bara masugnen och hyttplatsen som är berättelsen. Gotlands största gravröse, Uggårda roir, är ett annat exempel. Det reser sig sju meter över omgivningen, väl synligt på långt håll i det flacka landskapet. Det är stort och domi­ nerande och dessutom noggrant skyltat. Norr om röset, på andra sidan Uggårda­ gårdarna, finns kvardröjande mönster av sys­ tematisk odling. Bland träden och i hagmar­ ken finns ett system av skålformiga »rutor «, fornåkrar. Gravröset är troligen samtida med de äldsta fornåkrarna, som är ungefär 3 ooo år gamla, och de är också ett minne av varda­ gen för de människor som uppförde röset. Idag kan ingen som inte redan känner till fornåkrarna hitta dem. Ingen hänvisningspil finns och inga skyltar. Ingen, som inte redan vet, kan förstå något av sambandet mellan gravröset och det omgivande landskapet. 28 Landskapet borde, med alla sina lager av spår efter mänsklig verksamhet, vara ett av våra främsta åskådningsexempel för att visa den långsiktiga kontinuiteten och de breda sambanden i människans historia. Istället leder katalogiseringen och uppspaltningen till att kartbilden över historiska minnesmär­ ken visar ett splittrat landskap med isolerade öar av byggnader, märkvärdiga runstenar och ståtliga gravhögar- det som anses vara repre­ sentativt och viktigt. Minnesmärkena är delar av helheter i rum och tid: historiska, geografiska, ekologiska och sociala. Såväl riksintressena som de stora (eko)museerna vill försöka visa just sådana helheter där de enskilda kulturminnena till­ sammans med landskapet visar något som är större än detaljen. Ofta styrs vår uppfattning av vad som bil­ dar enheter av det som är uppenbart lika . Så görs slätter eller älvdalar till självklara helhe­ ter trots att människan ofta sökt sig tvärsige­ nom olika landskapstyper för att finna en utkomst. »Den djurhållande, gödslande, eko­ logiskt resurssnåle bonden är sinnebilden för detta, genom sin klassiska kombination av vattenbruk, åker-, ängs-, hag- och skogs­ mark. Bondens arbetsfält och intresseland­ skap ligger i 90 graders vinkel mot dalgång­ E N T OL KN I NG • 57 ens homogena landskapsparti. Det börjar nere vid ån eller sjön, har inägamark på slät­ ten, samt skogsbete, jakt och virkestäkt långt ute i skogen. « 29 Det finns geografiskt, socialt och historiskt avgränsade kulturella system av många olika typer. Boken Vad berättar en by? ställer en serie frågor om uppkomsten av dessa system. Om hur människor brukade naturresurserna för att försörja sig, hur handeln och förbin­ delserna ut i världen såg ut, om hur många människorna var, vem som utövade makt och kontroll, om mentalitet och om formspråk och symbolvärden i bebyggelsen samt om hur länge det kulturella systemet fungerade, hur det förändrades och varför. Alla dessa frågor har stor relevans när man skall placera det avgränsade i större sammanhang. Gård på Konäset ovanför Kallsjön i Jämt­ land. Kallbygdens kuperade kulturland­ skap ligger cirka 400 meter över havet. Här har jordbruk varit möjligt i gynn­ samma lägen, ner mot den vidsträckta Kallsjön. Tyngdpunkten låg på boskaps­ skötsel där milsvida skogs- och fjäll­ områden medgav bete och foderfångst. Nödvändigt för överlevnaden var binäringar inom bergs- och skogsbruk och en livlig handel med Norge på andra sidan fjället. Idag är turismen den viktigaste näringen, med Are som ett alpint centrum. På Åreskutans sluttning ligger flera andra vintersportorter, men även gamla gruvbyar som Huså på bergets norra sida och Fröå på bergets västra sluttning. På dessa platser har aktiva lokala föreningar bidragit till att de gamla gruvområdena är skyltade och tillgängliga för besökare. 58 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING . t ö\/erens~ \äd<.t en\\9 d B\\den ne s fotografen omme\semed Smögen är numer en utpräglad turistort, men för inte länge sedan var det havet och fisket som gav arbete och inkomster. I västra delen av Smögens hamn, mellan Perdinands gång och Smyghålet, ligger fiskemagasinen, tätt intill vattnet. Det större magasinet i mitten byggdes på I9JO-talet och användes främst i samband med hummerfisket. Vid bryggan invid boden hade William Stranne sin julle förtöjd. Han ägde del i magasinet, som idag används främst för fritidsändamål. Sambandet mellan detalj och helhet har flera dimensioner. Man kan utgå från helhe­ ten, se de stora mönstren, men man kan också börja med detaljen. I varje mänskligt liv, i varje del av jorden, i varje enskilt föremål bor oändliga möjligheter att berätta om stör­ re sammanhang. Som berättarteknik kan det ha stora förde­ lar att utgå från detaljen. När vi exempelvis lyckas göra individen, den enskilda männi­ skan, synlig i historien blir det enklare att EN TOLKNING • 59 identifiera sig med det som varit. Det blir lät­ tare att förstå, att förflytta sig i tid och rum. Steget från det lilla till det stora och tillba­ ka igen skapar en spänning i berättelsen och kastar ljus över frågan om det personliga ansvaret och möjligheterna att handla och påverka historiens gång. Att lära sig läsa Landskapet är som en bok, brukar man säga, men det gäller också att kunna läsa denna bok. Lärandet börjar med barnets allra första steg och fortsätter med den vuxnes försök att lära sig nya läsarter: » ... det handlar om att förstå sin omgivning, lära sig tyda den roll människan spelat och kommer att spela i en given miljö- den bygd eller stad där du själv, eller en person du gärna vill förstå, har växt upp; den trakt du flyttat till och gärna villlära dig att trivas i, eller bara en semesterort som du för nöjes skull försöker avlocka sin kultur­ historiska kod. Det handlar om den historis­ ka dimension som varje landskap har. Landskap åldras och förändras. De gamla tecknen sjunker undan, förvandlas eller över­ lagras av nya. Vi lever i en tid som snabbt ömsar skinn. M ånga av våra referenser tillhör det förflutna. «30 Det historiska landskapet blir otydligare inte bara som ett resultat av naturens (läkan­ de) krafter utan också genom att våra kun­ skaper om äldre tiders sätt att leva och bruka naturen tunnas ut och därmed våra möjlighe­ ter att läsa kulturspåren. Sveriges plats i världen >> Vi « och »vår « säger vi självklart om den »svenska << historien trots att det finns många olika slags verkligheter som kallas svenska. Man skulle kunna börja redan invid den reti­ rerande iskanten och de människor som sakta följde med mot norr för att kolonisera det land som sedan blev »vårt << . Själva national­ staten Sverige är på sin höjd 700 år gammal. Nuvarande Skåne och Halland, med starka band över Öresund, var danska provinser ända till r658. Bohuslän, Jämtland och Här­ jedalen var tidigare norska landskap. Hela Finland var en gång förenat med Sverige, och de kulturella och språkliga banden mellan Mälardalens bygder och regionen kring Fins­ ka viken var starka. Långt in i sen medeltid var hela Norrbotten orienterat i öst-västlig riktning, nära förbundet med nordligaste Norge, Finland och Ryssland. Längst i norr bor en finskspråkig befolkning. Samerna är medborgare i Sapmi (Sameland), som har en egen flagga och en egen språklig och kulturell identitet tvärs över nationsgränserna. Inte ens sedan de politiska gränserna etab­ lerades där de går idag har de varit några murar mot socialt och ekonomiskt utbyte. Människor har kommit och rest och fört med sig kunskaper och sedvänjor. Handeln med fjärran länder har varit stor. Till Birka kom den franske benediktinermunken Ansgar och till Alvastra kom cisterciensermunkarna, ut­ sända från franska Clairvaux. Vikingarna genomkorsade Europa och den internatio­ nella handelns betydelse speglas i rika skatter av guld och mynt från olika delar av världen. Till Sverige kom tyskar under tidig medeltid i Hansans hägn. Hit kom finska svedjebruka­ re, vallonska smeder och holländska pappers­ makare. De förde med sig kunskaper som utvecklade produktionen och stärkte ekono­ 6o • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING min, men de förde också med sig kultur och sedvänjor som befruktade och förändrade sättet att leva. Vi delar »vår « historia med många utanför den svenska nationalstatens nuvarande gränser. Denna historia, om Sve­ rige som en del av större helheter, borde få extra tyngd i tider av ökad rädsla för och fientlighet mot invandrare. Kultur och natur Överallt där människor bor och verkar omskapar de sin omgivning. Resultatet blir ett landskap som naturen givit, men som är påverkat av människor, i samklang och kon­ flikt. Den natur vi älskar- och i synnerhet den som vi förknippar med det ytterst svenska ­ är ett kulturlandskap. Hagmarken med sin bedövande artrikedom och vårliga blomster­ prakt är ett resultat av odling och hävd. Ändå har kultur och natur ofta beskrivits som ett motsatspar. I början av 1900-talet utvecklades exempelvis nationalparker för att värna naturminnen. Naturvård handlade om att låta växter och djur leva utan mänsk­ lig inblandning. Det kanske mest kända exemplet på denna typ av naturfredning är Ängsö i hjärtat av Roslagen norr om Stockholm. När ön blev nationalpark 1909 sa dåtidens natursakkun­ niga att det var »af vikt att ängarne, som skola ingå i Ängsö nationalpark, så snart som möjligt komma att bli oslagna och obetade af kreatur, för att florans ömtåligare bestånds­ delar ej må skadas «. Resultatet blev förödan­ de. Svårgenomtränglig sly och gran började ta över i lövlundarna. Det dröjde till slutet av trettiotalet innan man enades om att hävden var nödvändig för att återupprätta Ängsös förlorade skönhet. Nya skötselplaner formulerades. För att be­ vara mulens och liens rika landskap krävdes ett levande mänskligt bruk av naturen. Av tradition står ännu många murar mel­ lan humanister och samhällsvetare å den ena sidan och naturvetare å den andra. Klyftan avtecknar sig på alla nivåer i gränsdragningen mellan arbetsområden och institutioner (Kul­ turdepartementet - Miljödepartementet, kul­ turminneslagen - naturvårdslagen, Riksan­ tikvarieämbetet - Naturvårdsverket, Histo­ riska museet och Nordiska museet- Natur­ historiska riksmuseet). Den ekologiska grundsynen, där männi­ skans historia beskrivs i sitt biologiska, kli­ matologiska och geologiska sammanhang, skulle kunna vara ett allmänt förhållningssätt till det kulturhistoriska materialet. Ändå sak­ nar de svenska kulturhistoriska museerna i stort sett ekologisk eller naturhistorisk kom­ petens. De anställda har oftast en likartad utbildning inom ämnen som konstvetenskap, arkeologi och etnologi (folklivsforskning). Inte ens Ekomuseum Bergslagen, där ekolo­ gin enligt målsättningen skall prioriteras, har någon ekolog anställd. Arkeologerna hör till de yrkesgrupper som har täta kontakter med forskare i olika natur­ vetenskapliga ämnen. Fynd som berättar om klimat, matvanor och odlingar tillmäts numer lika stor betydelse som mer spektaku­ lära fynd av föremål. Det är en utmaning för arkeologerna att föra ut den kunskap om samspelet mellan natur och människa som man erövrar och att koppla denna kunskap till de stora samhälleliga, dagspolitiska miljö­ frågorna. Att följa spåren till Svarta havet Botkyrka kommun ligger söder om Stockholm. I kommunens norra del, upp mot Mälarens stränder, växte under några korta år kring 1970 en hel stad upp. Stadsdelarna Alby, Eriksberg, Fittja, Hallunda och Norsborg grupperades Kulturstigen binder samman tretton kultur­ historiska miljöer. Den startar vid en 3 ooo år gammal hällristning invid motorvägen i Slagsta, passerar Slagsta gård, där det en gång låg ett tegelbruk, förbi ett stort järnåldersgravfält, ett par stora gravrösen, en boplats från bronsåldern och ner till Norsborgs vattenverk från sekel­ skiftet 1900 och det ståtliga järnåldersgravfältet vid Norsborgs herrgård, där en engelsk park anlagts över gravkullarna. Kulturstigen skall bidra till att skapa en hem­ ortskänsla och samhörighet för de människor som har råkat hamna just här. Målet är att visa att norra Botkyrka har en historia långt, långt bortom det tidiga sjuttiotalets våldsamma och plötsliga exploatering. Från början var det meningen att man skulle arbeta med många språk på skyltar och i speciella broschyrer. Idag är dessa planer lagda på is då kommunens kulturbudget knappt räcker till att underhålla kulturstigens skyltar. Den viktigaste målgruppen är skolornas elever som skall sprida budskapet vidare hem till sina familjer. Genom barnen hoppas kommunen att kunna nå de vuxna. Människorna vid Mälarens strand var ett resande och handlande folk. Här har man hittat glaspärlor från Svarta havsområdet. Men varifrån kom salt och brons? Handeln och kontakterna nämns i de stora skylttexterna vid kulturstigen, men även här finns mycket mer att säga. Man skulle kunna ställa nutid och historia vid Mälarens strand mot nu och då i det som idag är Turkiet, Syrien och Chile. Botkyrka kommun ansvarar även för järn­ åldersbyn Hogslaby vid sjön Aspen, söder om norra Botkyrka. Här möter museipedagogiken verkligheten på nya sätt. En del invandrarföräld­ rar undrar varför deras barn skalllära sig att spinna med slända och laga mat över öppen eld, något som är en vardaglig självklarhet i deras hembyar. kring en ny länk av Stockholms tunnelbana. De första invånarna flyttade in hösten 1970. Fyra år senare var allt klart. Idag har norra Botkyrka 34 ooo invånare. De flesta bor i flerfamiljshus och en stor majoritet är invandrare. Två tredjedelar av befolkningen är invandrare i första eller andra generationen (14 400 personer respektive 7 400 personer). De kommer från många olika länder (Turkiet, Finland, Chile, Libanon, Syrien, f.d. Jugoslavien, Irak, Grekland, Polen ... ) och talar många olika språk, med turkiska, finska och spanska som de tre mest förekommande. I norra Botkyrkas nordligaste utkant, där skogsmark bildar en grön zon mot Mälaren, har länsmuseet i Stockholm i samarbete med Bot­ kyrka kommun ställt i ordning en 4,5 kilometer lång kulturstig. Närmast intillligger låghusen, mest radhus. Flerbostadshusen ligger en bit bort. Urskogen som var en kulturskog Ett sentida exempel på hur en djupt rotad upp­ delning mellan kultur och natur fört vilse är Tivedens nationalpark. Nationalparken ligger i nordligaste Västergötland, nära Vätterns norra ände, och inrättades 1983. Bilden av trollens urskog skapades av Verner von Heidenstam och konstnären John Bauer och denna bild trängde så djupt in i medvetandet att regeringen använde orden >> unik vildmark « när den föreslog att en del av Tiveden skulle bli nationalpark. Men Tiveden är inte vildmark. skogs­ historikern Lars Kardell har skrivit national­ parkens historia och hans uppgörelse med romantikerna, sedan han noterat att John Bauer med all sannolikhet aldrig ens satte sin fot i Tiveden, är direkt och dräpande. Lars Kardell säger att någon ärlig beskrivning av livsvillkoren förTivedens torpare och åttondelsbrukare ännu inte har sett dagens ljus. 31 Tiveden är kulturskog. Här har bönderna låtit sina kreatur beta. Här har inflyttade finnar svett jorden för att odla säd. Här har skogsbönderna bränt tjära. Här har människor tagit ut timmer och brännved, dikat och idkat skogsvård. Nationalparken är bara r,3 km2 stor, men inom denna begränsade yta finns mer än 200 kol­ bottnar, dvs. spår efter kolmilor. EN TOLKNING • 63 En del av de svenska s. k. naturskolorna arbetar aktivt med att undervisa skolbarn om sambanden mellan natur och människa. Detta sker även i ett historiskt perspektiv, men man diskuterar då i huvudsak det små­ skaliga jordbruket under den senaste hundra­ årsperioden. Föreningen för naturskola & fältpedago­ gik anser att undervisning och information i fält är oumbärliga för att förklara ekologiska samband och miljövårdsfrågor. Föreningen verkar för att »lära in ute « och till det histo­ riska materialet vill man ställa frågor om hur människan klarade sin försörjning, hur hon förhöll sig till sin omgivning, hur balansen i naturen upprätthölls: Hur höll man åkern bördig? Hur skyddade man fisk och fågel från alltför omfattande fiske och jakt? Hur förde­ lade man tillgångarna? Hur förhindrade man att skogen föröddes? Arbetet i usA:s nationalparker har haft mycket stor betydelse för att utveckla meto­ der för guidning, besökscentraler, vandrings­ leder och utställningar på plats. När amerika­ nen Freeman Tilden r 9 57 skrev sin, senare klassiska, bok om levandegörande, Interpre­ ting our heritage, var det närmast självklart att naturvårdsområden, museer och historis­ ka platser beskrevs i ett sammanhang. Även i Sverige har Naturvårdsverket och Domän­ verket väl utarbetade program för hur man för ut information till besökarna i de områ­ den som man förvaltar. Det borde finnas goda möjligheter till ett direkt samarbete mellan naturvårdare och kulturminnesvårdare. Individ och klass Drömmarna finns hos alla, men bara de mäk­ tiga kan resa monument, i kraft av sin makt och rikedom. Obetydliga gravkors som ingen vårdar tas bort- de stora gravvårdarna beva­ ras i generationer. Monumenten som mak­ tens män(niskor) lät resa står i centrum, vad övrigt är försvinner in i skuggorna. De som inte behärskar det skrivna ordet göms inte i arkiven- utom när den skrivkunniga makten funnit det nödvändigt att bokföra dem. Trä­ len, dagsverksbonden och daglönaren hyllas inte av maktens krönikörer. Så blir det fabri­ kören Alsträmer ensam som tog potatisen till Sverige, inte hans irländska arbetare. Därför blir det storgodsägaren Rutger Maclean som ensam introducerade plogen, inte småbön­ derna i Dalarna. Därför blir det greven och grevinnan Hallwyl som ristade in sina namn i historien, inte de många i sågverkssamhället Ljusne som arbetade ihop deras förmögenhet. Visst är de mäktiga männen betydelsefulla i historien och vi kan lära känna dem och deras verk med vördnad och respekt. Men deras makt och rikedom blir ogripbar och oförklarlig om vi inte också lär känna dem som arbetade samman de tillgångar som höll de mäktiga uppe och gjorde det möjligt att skapa den rikedom av kultur som vi idag kan ta del av. Om vi lyckas se helheten i historien, kan vi göra framtiden till en angelägenhet och ett ansvar för oss alla. Vi skall vårda och tolka de uppenbart unika och stora verken, men det är vardagens strukturer som dominerar landskapet, de mera diskreta, alldagliga lämningarna. Bön­ dernas mödosamt ihopsläpade odlingsrösen är monument över det dagliga arbetet. B\\den ne fotografen . överenskom ds\äckt enhgt me\se med Läckö slott 79 frågor i fustinnans förmak När vi står inför monumenten kan vi ställa frågorna om vardagen bakom det stora. Vi kan sätta oss in i de maktlösas livsdrömmar och lära oss mer om de glädjeämnen som gjorde armodet uthärdligt. Vi kan lära känna herramas livs­ ångest bakom rikedomens fasader. Först då kan vi se livet i sin rika helhet. Vi kan möta det överdådiga Tjolöholms slott och imponeras av trävaruhandlaren Dicksons ambitioner och visionet; rikedom, makt och överdådiga lyx. Vi kan också krypa närmare och med handen känna spåren efter stenhuggarens mejsel i graniten, ana tyngden och arbetet. Vi kan gå in i slotten via de magnifika huvud­ entreerna där gäster och herrskap anlände, eller tränga oss in i tjänstefolkens kyffen och gå bakvägen in i salongerna genom de undan­ skymda trappor där husan balanserade kaffe­ brickor och pottor. Överhetens minnen kan visas med andra än överhetens perspektiv. Läckö slott har ett monumentalt läge på Kållandsö i Vänern. Slottet grundades på medeltiden, då som borg åt biskoparna i Skara. Det fick sin nuvarande prägel på r6oo-talet då det tillhörde riksmarsken Jacob De la Gardie och hans son Magnus Gabriel. Två trappor upp i huvudborgens östra länga ligger rum 171, Furstinnans förmak. Carl Gustav Tessin gjorde den nuvarande inredningen på 17oo-talet. Föremålen är deponerade av Statens konst­ museer och har inte sitt ursprung på slottet. Taket, som bara kan anas på bilden, är rikt dekorerat. Rummet renoverades vid den stora restaureringen av Läckö på 1920-talet. Sjuttioåttta och en frågor i furstinnans förmak: Vilken doft behärskade rummet? Vem bar ut möblerna? Varför grät furstinnan? Vem skurade golvet? Var höggs träden till golvet? Hur kom virket till slottet? Vem målade taket? Vad säger oss takets bilder? Vad sa takets bilder dåtidens människor? Vilken typ av mörker härskade här i november? Vilken kyla fanns mellan sten­ murarna? Vilka skor bar furstinnan.? Vilka skor bar tjänstefolket? Var livet lyckligt? För vem? Vilka bilder, om några, hade furstinnan på väggen? Vem hyvlade brädorna? Varifrån kom tapeten? Vilka är männen på tavlorna? Varför hänger de här? Vem gjorde byrån? Hur lång tid tog det att göra den? Hur många dagar måste en arrendebonde arbeta för att köpa en sådan byrå? Vem förvarade sina (under)kläder i den? Hur långt var det till dasset? Var låg köket? Hur fick furstinnan reda på att maten var serverad? Hur kallade hon på hjälp? Stängde hon dörren? Låste hon den? Vem smidde låset? Hade fursten nyckel? Vad är takfrisen gjord av? Är den från 1920-talet eller 1750-talet? Hur kändes en måndag morgon efter festhelgen? Hur nådde nyheten om Gustav III:s död detta rum? Varifrån kom pigmenten till takets målning? Hur kändes hyveln som snickaren använde? Vem smidde hyvelstålet? Varför står byrån där alldeles ensam utan andra möbler i rummet? Vad användes rummet till? Vad är det målat med för färg? Vad är väggarna gjorda av- trä, tegel? Vem använde rummet? Vad levde de av? Vad gjorde de? Hur levde de? Fanns här barn? Vad lekte de med? Hur många tjänstefolk hade de? Var det tomt, ödsligt? Eller fyllt av liv? Hur stora var markerna? Varför bor ingen i rummet idag? Är rummet renoverat? Vad finns i byrån? Var finns nyckeln? Vem har målat tavlorna? Och varför? Vem betalade? Vad betyder numret ovanför dörren? Varför ville man ha bilder nere vid golvet, där de knappast syns? Vem har lagt golvet? Vem gjorde frisen i taket? När är den gjord? När är tavlorna målade? Står det något bakpå tavlorna? Låg det mattor på golvet? Skall fötterna på byrån likna ett djurs? Varför det? Varför är det en tröskel i dörröppningen? Vem har kysst vem här? Vilka gräl har väggarna hört? Vilka ömsinta omfamningar har rummet sett? Spelade de musik här? Vilken musik spelade de? Läste de böcker här? Vilka böcker läste de? Varför står vi egentligen här idag? 66 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING Inga i Snåttsta -en viking Genom ristningar i Markims socken i nuvarande Vallentuna kommun norr om Stockholm och en runhäll på Svartsjölandet i Mälaren får vi möta Gerlög och hennes dotter Inga. Inga äktade Ragnfast i Snåttsta. Efter skiftande öden överlevde hon sin make och lät hedra hans minne genom att resa flera runstenar. Snåttsta finns kvar än idag och med gårdsbyggnaderna inför ögonen kan man läsa: »Inga lät rista runorna efter Ragnfast sin man. Han ägde ensam denna by efter Sigfast, sin fader. Gud hjälpe deras ande.« Här tecknas bilden av starka kvinnor med äganderätt och egna, självständiga liv. Den starka dominansen av män i hällristningar har tolkats som tecken på en manlig värld där centrala begrepp är vapen, rikedom och styrka. Kanske var det precis tvärtom, att bilderna av männen uttrycker ett behov av att markera mannen som individ och grupp i ett samhälle med en ökande kvinnlig dominans. Tänk om ... Mer än vuxna män Kvinnorna och barnen, de svaga och de åldrade hör till historiens tysta och anonyma. Vardagen, från vaggan till graven, i alla dess skiften och former, är livets mening. Ändå verkar vardagen inte angå. Oftast är även de mäktigaste männens kvinnor och barn osyn­ liga. Om kvinnors liv skildras, så beskrivs de ofta som ett tillägg till en historia som redan finns. Yvonne Hirdman, professor i kvinno­ historia, har givit fenomenet namnet »OCH: ets « historia: »Franska revolutionen och kvinnorna «, »Storstrejken och kvinnorna «. OCH:ets historia kompletterar de redan givna historiska händelser som ansetts vara de vik­ tiga och som är fyllda av män och makt. »Mannen associeras med det aktiva, tek­ niska, progressiva och komplexa «, samman­ fattar Gaby Porter, museiteoretiker från Museum of Science and Technology i Man­ chester. »Mannen är kraftfull, full av mening och han talar för sig själv. Kvinnan associeras med det passiva, statiska och enkla. Hon defi­ nieras uteslutande i förhållande till sin mer kraftfulla partner. Hon står vid sidan och väntar på att bli introducerad, och om hon blir introducerad, så är det någon annan som för hennes talan. «32 När museer och kulturminnesvårdare beskriver en könsordning i historien på detta sätt medverkar de i ett spel där tolkningsmo­ deller och dagens mönster stödjer varandra i en nära växelverkan. De ger beskrivningen en vetenskaplig status, samtidigt som de får könsskillnaderna att bli en livets konstant. Så reproducerar de en könsordning i nuet. Våra stela föreställningar om vad som är typiskt EN TOLKNING • 67 Utställningen Hundratrettio meter under jord, arrangerades av Bergslagens kvinnamuseum i Surahammar. Texten var den minsta möjliga. Istället sökte man med föremål påvisa kvinnornas betydelse för Bergslagen. Med samma redskap och utrustning bröt och transporterade män och kvinnor järnmalm ur gruvan och de fick lika lön för lika arbete. På den ena sidan kvinnornas redskap. På den andra männens. Attbinda samman nutid och dåtid med teater Teater används för att för­ flytta oss i tid och rum - för att ge oss en spegelbild av var vi är. När Norbergs teater­ amatörer spelade Brechtpjäsen Den heliga ]ohanna från slakthusen blev budskapet Norbergarnasegna erfarenheter. När Spärrnarhyttan i Nor­ berg slog igen I 9 8 I var det slutet för en mer än tusenårig tradition av järntillverkning med malm som råvara: Under några sommarveckor året efter nerläggningen gjorde nor­ bergarna hyttan till teaterscen. I den väldiga, tomma hallen, där allt var täckt av svart­ glänsande sligdarnm, spelade de om krass ekonomisk spekulation i I93o-talets Chicago. De spelade Brechts berättelse om Johanna, som om historien varit deras egen. Pjäsen handlar om frälsningssoldaten Johanna Dark som stiger ner i slakthusens helvete i depressionens Chicago. Hon kommer för att predika, orädd, ärlig och god. Hon tror att olyckan kommer som regnet, som skapas av intet och kommer när det kommer. Sakta, när hon möter verkligheten, börjar hon ställa frågor och i en nyckelscen beskriver hon världen som en gungbräda. De få som sitter däruppe, de sitter där bara så länge som de där nere stannar där de är, i gungbrädans andra ände. I publiken satt Harry Pettersson från Högfors. För honom fick föreställningen ännu en dimen­ sion. Som sjuttonåring hade han lämnat Högfors för att söka jobb i Chicago. Han hade bott på 3 s:e gatan, just invid slakterierna. Han hade själv varit i den tid och det rum som var pjäsens ram. -När jag satt där i mörkret tyckte jag att jag var tillbaka på Ashland Avenue. Det enda jag saknade var den fruktansvärda stanken från Butlick Creek som förpestade halva Chicago. Tvärs över ett halvt sekel, tvärs över en hel värld, möttes spel och verklighet. EN TOLKNING • 69 för män och vad som är typiskt för kvinnor uppfattas till sist som naturgivet. En vandring genom 6 ooo år Vid hällristningsområdet vid Nämforsen i Ångermanland finns en rekonstruerad sten­ åldersboplats på Laxön. Guiderna som ansvarade för aktiviteterna vid boplatsen märkte snart hur svårt det var att förklara hur fjärran stenåldern egentligen var. Ibland var det svårt. för dem själva att hålla tids­ perspektiven levande. Man valde en enkel rumslig bild. För att komma till stenåldersbyn måste besökarna passera över en liten bäck via en träbro. På bron startar en tidsvandring. Utgångspunk­ ten är idag och för varje steg besökaren tar kommer hon längre bakåt i tiden. Hela vandringen, till år 4 ooo f. Kr., är 2 5 meter lång och längs vägen sitter små anslag som berättar om vart i historien man kommit. Efter r,62 meter har man nått regalskeppet Vasas förlisning. Också på ett annat plan handlar visningarna vid Nämforsen om tid. Guiderna har noterat en kontrast mellan sina egna demonstrationer av gamla arbets­ metoder och de gästande turisternas klock­ bundna liv. Genom att låta besökarna prova på att arbeta lär man också ut en bild av andra tidsbegrepp. När besökarna inser att det kanske tar en hel dags intensivt arbete att få en pilspets färdig ökar respekten för de till synes enkla stenåldersfynd som vi idag kan tycka vara intet. Besökaren kan se nya mått för tid och arbete. Tiden i berättelsen Kunskap om historia likställs ofta med kun­ skap om ett kronologiskt skelett för historis­ ka händelser och processer. »... jag tror att själva tidsbegreppet är mycket centralt i det som är människan. För en av de saker som gör oss till människor och inte djur är upplevelsen av tid. Det är ju denna upplevelse som gör att vi kan planera, göra livet bättre, utveckla vår civilisation. På grund av att vi vet att vi har ett förflutet vet vi att vi har en framtid. Utan den vetskapen skulle vi inte så, inte plantera, inte bygga. Vi hade inte lärt oss skrifttecken för att bevara tankar som någon senare skall kunna läsa . Antingen vi tror det är viktigt eller ej är det en grundläggande mänsklig egenskap att uppleva tid, att uppleva historia. «JJ Uppfattningen av tidens innebörd är en histo­ risk företeelse som har förändrats, liksom alla samhälleliga, mänskliga fenomen. Vår kro­ nometertid är inte något allmänmänskligt. »Det kronologiska skelettet är en förenklad sorts historiekunskap som idag utgör en nödvändighet för att vi skall kunna orientera oss i tiden. Men den kronologiska mätstickan är helt och hållet en produkt av vår tid. Den linjära finfördelade och klackorienterade tiden var för gårdagens människor fullständigt okänd. Man betraktade inte företeelser och människor i relation till en tidsaxel, utan relaterade till naturens växlingar och arbetsuppgifterna . Det är viktigt att komma ihåg att förhistoriens människor hade en helt annan uppfattning om sin relation till omvärlden än vi har. 70 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING Här gör läromedlen stora misstag. Vi kan aldrig förmedla en trovärdig bild av förhistoriens människor om vi inte ställer deras förehavanden och handlingar i relation till en tidsuppfattning som bättre stämmer överens med de samhällen de levde i. Att ständigt relatera förhistoriska kulturer till framtiden ger ett närmast komiskt intryck. Det mest slående exemplet på hur detta ständigt görs är den ofta upprepade inledningen på meningar: De hade ännu inte lärt sig ... << 34 Ytterligare ett sätt att betrakta tiden är att fundera över hur kulturhistoriska miljöer, och speciellt de som blivit föremål för särskilt levandegörande, förmedlar en känsla av för­ ändring. Att de övergivna kulturminnena ger en bild av gången tid är tydligt. Ruinen berät­ tar om att något varit, om förgänglighet och förändring. Samtidigt blir utsnitt ur histori­ en, när det levandegörs i en kulturhistorisk miljö, lätt stillastående ögonblicksbilder, sta­ tiska, eviga i sin tid och utan förklaringar till varför livet försvann eller förändrades. ke museikonsulten Duncan Ferguson Came­ ron att rannsaka sig själv. I en artikel med rubriken Marmorgolv är alltför kalla för små, bara fötter analyserar han den form av kulturimperialism som utgår från att europe­ isk (musei)tradition utan reservationer går att överföra till andra kulturer. Berättelsen börjar när Duncan Cameron var i Mexiko City 1973 för att fira national­ museets tioårsjubileum. Efter högtidligheter­ na tog museichefen Mario Vasquez honom med på en utflykt till en av Mexiko Citys kåk­ städer. >> Efter en halvtimmes bilfärd kom vi fram till ett litet, stängslat område med ett plåtskjul. Där fanns en plattform, fyra gånger fyra meter, en tom vit anslagstavla, två stolpar med basketkorgar och en folksamling. Mödrar bar sina småbarn i famnen, åldringar gick med käpp, små barn sprang kring benen, men de flesta var tonåringar, pojkar och flickor. Detta var ett Casa del Musea, ett museets hus, en av flera liknande anläggningar som nationalmuseet ställt i ordning och drev i hjärtat av slumområdena i Mexiko City. I plåtskjulet fanns en utställning om förkolumbiansk matlagnings­ konst. Den visade hur man kunde använda ingredienser som fanns att köpa billigt på marknaderna i staden. Utställningen visade för kvinnorna , som en gång kommit från byarna, hur de skulle kunna föda sin familj på en fattigmansbudget. Utställningen var som en bymarknad, långt från en traditionell m useiinstallation. Den tomma anslagstavlan var en filmduk. Den lilla plattformen var en scen för anföranden och ceremonier, för sång och improviserad teater där tonåringarna skapade sketcher och pjäser med scener ur För vem skall vi berätta? Nationalmuseet för arkeologi och etnologi i Mexiko City är en storslagen skapelse med mäktiga utställningssalar i marmor med fon­ täner och gallerier som visar upp Mexikos rikaste och vackraste kulturskatter. Museet byggdes i början av 196o-talet med ett pro­ gressivt mandat. Det skulle verka för natio­ nens barn, för att återupprätta deras identitet och stärka deras stolthet. Landets indianska ursprungsbefolkning skulle stå i centrum. Museet i Mexiko City fick den kanadensis­ FÖR VEM SKALL VI BERÄTTA? • 71 sina egna liv. Den kvällen såg jag hur två gängledare, som hade slagits och dödat, spelade upp en fingerad boxningsmatch till musik. Efter elva ronder föll de skrattande i varandras armar. Casa del museo hade blivit en mötesplats och en plats där såren i ett plågat samhälle kunde få hjälp att läka. Mario sade till mig: 'Nationalmuseet kunde aldrig arbeta som det var menat- inte för riktiga mexikanare, inte för människorna från landsbygden och absolut inte för barnen. De utbildade och de välbeställda i storstaden älskar museet och framför allt är museet en av Mexiko Citys mest berömda och populära turistattraktio­ ner. Men museet byggdes för ett ändamål som det aldrig kan nå . Vi glömde att marmorgolv är kalla för små, bara fötter.' Jag såg ner på det stampade jordgolvet och mina omsorgsfullt polerade, svarta skor som nu var täckta av ett lager brunt damm. Dammlagret var tunt och det skulle snart . blåsa bort. Bilden av marmorgolv, små, bara fötter och mina egna putsade svarta skor har etsat sig fast. Jag tror att det var den kvällen i kåkstaden som jag började utforska mig själv och min värld på ett nytt sätt. Jag började förstå hur oupplösligt jag var insnärjd i min egen kultur, hur min verklighet, min individuella verklighet, inte var mer än summan av kulturella byggen i min egen kultur. Så arrogant det varit av mig att tro att jag skulle kunna ställa mig vid sidan av mig själv, utanför min egen verklighet, och kunna vara en resonansbotten för tonerna från andras världar. « 35 tidigt är ett vuxet barn och som inte har någon bestämd åsikt. Detta är det »monst­ rum till besökare som bestämmer innehållet i våra basutställningar «.36 Varje besökare har speciella förutsättning­ ar för att förstå och ta till sig olika typer av kunskaper och upplevelser. Varje betraktare tolkar budskapet med hjälp av just sina kun­ skaper, sina erfarenheter och sin sinnesstäm­ . ning. Historikern ser byggnader som skåde­ platser i ett historiskt händelseförlopp. Arkeo­ logen möter människors kamp för överlev­ nad i en sophög från I ooo-talet. En stenhug­ gare förstår stenarbetarnas slit med det pole­ rade slottsgolvet. Någon »typisk« publik finns lika litet i kulturmiljöerna som på muse­ erna. Därför måste vi fundera på vilka det egentligen är som vi vill nå, göra en mål­ gruppsanal ys. · Berättarsituationen i kulturmiljön ställer speciella krav. Besökarna kommer av eget intresse för att lära, för att ha roligt, för att bli underhållna, för att njuta av solen, för att äta picknick eller kanske helt enkelt för att de inte har något bättre att hitta på. De kommer oftast av fri och egen vilja. Om berättelsen är tråkig och om det dessutom är kallt och reg­ nigt, kaffet är dåligt, dasset luktar illa och det inte finns någonstans att sätta sig ner och vila, då är risken mycket stor att de tilltänkta »eleverna « överger den ambitiöse guiden och helt enkelt lämnar platsen. Ett järnålders­ Målgruppsanalys gravfält är, med andra ord, inte ett klassrum! I museivärlden arbetar man ibland enligt en Om man vill nå ut med ett budskap måste illusion om basutställningen som passar alla. man försöka att sätta sig in i besökarens Genom denna utställning vandrar, fortfaran­ situation. Det gäller att ha inlevelseförmåga, de i myten, den gyllene genomsnittsbesöka­ empati. Målgruppsanalysen är inte att tänka i ren: arbetaren med studentexamen som sam­ termer av »vi « och »dom << . Då blir arbetet en 72 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING fråga om enkelriktad kommunikation, från oss som vet, till alla de andra, till dem som inte vet. En levande kommunikation kräver ett ömsesidigt givande och tagande. Nio bestämningar av målgruppen För att urskilja besökaren kan vi beskriva henne på flera olika sätt. Varje grupp av besö­ kare har sina speciella behov. ÅLDER. YRKESERFARENHET. Industri­ arbetaren, tjänstemannen, hantverkaren och den hemarbetande har alla högst olika kunskaper om livets och arbetets villkor. En grupp dagisbarn har helt andra behov än en busslast pensionärer. Givetvis är det också annorlunda att ta hand om ensamma besökare än om en familj. För familjen kanske det är viktigare att vara tillsammans än att lyssna - men om vi får med barnen så deltar också resten av familjen. KÖN. Män och kvinnor har olika livserfarenheter. Grannfrun från gården på andra sidan av vägen har en trygg bas i hembygden. Familjen från närmaste stad känner historien i regionen och kan återvända. De tillfälliga besökarna från Åmål, Malå eller Hong Kong behöver var och en på sitt sätt en speciell introduktion. GEOGRAFISK HEMVIST. SPRÅK. Självklart har den japanske turisten svårt att förstå en svensk skylt, men också inom Sverige finns olika språk. Språket hänger samman med varifrån vi kommer, men även med utbildning och social hemvist. En del besökare har kanske sin enda skolutbildning från en svensk folkskola eller från några års splittrad skolgång i en byskola på den afrikanska landsbygden. Andra har mångårig teoretisk universitetsutbild­ nmg. UTBILDNING. Den som reser med egen bil har andra förutsättningar än den som reser med offentliga kommunikationsme­ del eller som kommer med en turistbuss, cykel, båt eller till fots. FÄRDMEDEL. Den sakkunnige experten, den positiva hembygdsentusiasten och den ljumt intresserade tonåringen har alla olika intresse av historien. BAKGRUND OCH INTRESSE. Vissa grupper har särskilda behov och kräver speciell service. Dit hör människor med olika typer av handikapp. De kan ha svårig­ heter att förstå, se, höra eller röra sig. SÄRSKILDA BEHOV. Kulturmiljöer för alla? Den senaste stora undersökningen om svens­ kars museivanor gjordes I993· Den behand­ lar också besök i kulturmiljöer och visar att FÖR VEM SKALL VI BERÄTTA? • 73 nära hälften av alla svenskar mellan r 5 och 79 år hade besökt en eller flera kulturmiljöer under en tolvmånadersperiod. Andelen var densamma för museibesök. Varannan svensk hade varit på museum under året. 37 Enligt undersökningen var kyrkor, slott och herrgårdar populärast bland kulturmiljö­ erna (besökta av 32 procent av de utfrågade). Därefter kom runstenar, hällristningar, grav­ högar och ruiner (28 procent), nerlagda arbetsmiljöer (ro procent) samt övriga histo­ riska miljöer (22 procent). Gång på gång bekräftar publikundersök­ ningar som denna att höginkomsttagare med god utbildning går på museer mycket oftare än människor med låga inkomster eller kort utbildning. Kulturmiljöerna ligger dock något bättre till än museerna. Utbildningens längd har stor betydelse, men den är inte lika viktig för besöken i kulturmiljöerna som för museibesöken. Bland människor med bara grundskaleutbildning hade, fortfarande en­ ligt undersökningen 1993,29 procent besökt ett museum och 34 procent en kulturmiljö. Bland människor med utbildning efter gym­ nasiet hade 78 procent besökt ett museum och 69 procent en kulturmiljö. En annan skillnad mellan museibesökare och besökare i kulturmiljöer gäller bostads­ orten. För museibesöken har det mycket stor betydelse var man bor. Hela 7 5 procent av Stockholms befolkning hade varit på muse­ um under året, men bara 37 procent av lands­ bygdens befolkning. För kulturminnena var denna skillnad helt borta. Femtio procent av befolkningen hade besökt ett kulturminne, vare sig man bodde på landet eller i en stor­ stad. »Det synliga blir tecken för det osynliga, det lägre bärare av det högre «, lär Augustinus ha uttryckt det. Kyrkorummet är mättat med religiös symbolik men också fyllt av samhällelig och världslig historia. Allt detta har kyrkavaktmästare och andra som visar kyrkorna att berätta om, här i S:ta Maria kyrka i Ahus. Kyrkan anlades på noa-talet för att sedan byggas ut och byggas om flera gånger. Den är också en del av en större helhet, gamla Ahus, rikt på minnen från samhällets medeltida storhetstid. 74 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING Procentuella andelar av befolkningen som under de senaste tolv månaderna varit på museum eller vid ett kulturminne MUSEUM KÖN KULTUR­ MINNE Män Kvinnor ÅLDER 45% sr% 47% Go% so% 28% 29% 54% 78% 75% 6r% 43% 37% so% 49% ss% ss% 49% 34% 34% 54% 69% so% 54% 47% so% IJ-24 25-44 45-64 Gs-79 UTBILDNING För de välutbildade är ett museibesök såväl ett behov som en vana. Besöken ingår i ett kulturmönster. r grunden gäller detsamma för kulturmiljöerna. När vi därför, enligt de kulturpolitiska målen, föresätter oss att nå en bredare grupp av människor måste vi arbeta medvetet för att människor med dålig ekono­ mi och låg utbildning skall kunna ta del av och förstå skyltar, visningar och andra sats­ ningar. Det gäller att bryta ett väl etablerat mönster för hur tolkningen serut-och som utgår från att världen består av välutbildade och intresserade akademiker. Närheten och den ständiga närvaron i var­ dagen skapar speciellt goda förutsättningar att lyckas med detta när man arbetar med his­ toria på plats. Till skillnad från museer är kul­ turmiljöerna på ett alldeles speciellt sätt när­ varande, ständigt tillgängliga - åtminstone om de finns där människor är. För den som en gång förstått en miljö i sin hembygd syns den och påminner om sitt innehåll även om man bara passerar den i bussen på väg till arbetet. Därför underskattar publikundersökningar kulturmiljöernas betydelse. Ytterligare fyra bestämningar av målgrupper Publikstudier på museer visar att besökarna uppför sig på ett helt annat sätt än vad utställ­ ningsmakarna väntar sig. En utställning har inte någon början och inte något slut, på samma sätt som exempelvis en film eller en teaterföreställning. En utställningsbesökare kan välja både hur lång tid hon vill ägna utställningen och i vilken ordning hon skall ta del av den. »Tingen är fantasi pontoner. Man kan faktiskt skolka från undervisningen Grundskola Gymnasium Efter gymnasium HEMORT Stockholm Göteborg, Malmö Övriga större städer Landsbygd Kulrurbaromerern, Starens kulturråd 1995 · FÖR VEM SKALL VI BERÄTTA? • 75 och gå på äventyrsstråt, på tvärs eller i mot­ satt riktning, från Formel I till hästskrinda. Det är inget absolut tvång att läsa etiketter, följa kronalogier och plugga in kataloger. Folk 'går fel', hoppar över texterna, letar efter det som intresserar dem personligen, ställer knäppa frågor, vill gärna höra anekdo­ ter, även om detta inte är helt korrekt musei­ beteende. «38 En publikundersökning från Centre Pom­ pidou i Paris beskrev besökarna som myror, gräshoppor, fjärilar och fiskar: 39 Myran går grundligt till väga . Den färdas systematiskt, tar god tid på sig, läser nog­ grant, betraktar alla objekt, skaffar katalog och annan information. Är myran museets drömbesökare? Den som museipersonalen tänker sig men sällan möter. . Gräshoppan hoppar in, tar en titt här och där för att få överblick och bilda sig en upp­ fattning. Plockar med sig en del material »för att läsa sedan «. Är den egensinniga gräshop­ pan den typiske besökaren? Fjärilen fladdrar in, fångas av några få föremål, vimsar omkring, allt är dödskul eller dötråkigt. Så mycket tid ägnas sällan en utställning, annat lockar, det skrivna förblir definitivt oläst. Det tar för lång tid att ta del av. Om texten innehöll nektar? Fisken glider förbi, kanske av en slump, tit­ tar försiktigt in, känner sig bortkommen, tycker sig inte förstå, finner ingen vägledning, vänder redan i början, simmar vidare. Kom­ mer fisken tillbaka fler gånger? Grupper med speciella behov - och möjligheter Att vara handikappad är att inte kunna göra sådant som anses normalt för de flesta andra människor. Ibland är det något av våra sinnen som inte fungerar fullt ut, kanske inte alls. Handikapp är, som det heter, ett miljörela­ terat begrepp. Antalet handikappade beror på hur vi bygger samhället. En statlig utredning har kommit fram till att det finns roo ooo människor i Sverige med omfattande funk­ tionshinder. De som har svårt att klara sig blir många fler i en miljö som Tivedens national­ park, där man måste ta sig fram över slingri­ ga stigar och uppför branta bergsklackar. Till handikappade räknas de som är döva eller hör sämre, de som är blinda eller synsva­ ga, de som har psykiska sjukdomar, de som har olika typer av rörelsehinder och kanske använder rullstol och de som har svårt att tala samt alla de som har mer eller mindre dolda handikapp på grund av olika sjukdomar. Många handikappade har låga inkomster och är beroende av andra människor för att kunna förflytta sig. Detta gör det ännu svårare för dem att ta del av de historiska kulturmiljöer­ na. Till gruppen människor med speciella behov hör också många av dem som helt enkelt är gamla. Den äldre och trötta männi­ skan kan inte gå lika långa sträckor, inte stå lika länge eller gå uppför trappor på samma sätt som den unga, friska idealmänniskan. När vi blir äldre, blir ofta våra sinnen svaga­ re. Samtidigt har de äldre besökarna en stor egen erfarenhet som de ofta gärna delar med sig av. Inte sällan har de även möjlighet att tillbringa längre tid på en plats. 76 • FR Å N ID E TILL UTVÄRDERING Det är svårt att göra skyltar som är begripliga för alla, speciellt om man vill nå över språkliga och kulturella gränser. En svensk tvekar inför italienska toalettdörrar där Signore betyder kvinnor och Signori betyder män. Inte heller är det lätt att förstå att caldo på vattenkranen betyder varmt. Lika svårförståeligt är det för de flesta utlänningar att ett hjärta på en svensk dörr betyder (torr)dass. I många fall kan det givetvis vara svårt, dyrbart eller helt enkelt omöjligt att anpassa en miljö för att kunna möta alla behov. De antikvariska bevarandekraven kan göra det omöjligt att exempelvis bygga vägar för rull­ stolar. Åtgärder som i grunden förändrar platsens karaktär är inte heller de handikap­ pade betjänta av, men man kan kräva att för­ ändringar görs när de är möjliga och att allt görs för att ge de handikappade samma slags upplevelser som de helt friska. Oftast är »handikappanpassning « bra även för andra besökare. När man planerar en miljö kan man ta kon­ takt med lokala och regionala handikapp­ organisationer för ett direkt samarbete. Länens handikappråd är samarbetsorganisa­ tioner för olika handikappgrupper och har bland annat till uppgift att bevaka att offent­ liga platser är tillgängliga även för handikap­ pade. Handikappråden har en sekreterare som normalt har sin arbetsplats vid Lands­ tinget. När- och var- skall vi berätta? Våren 1993 bestämde sig några anställda på Tekniska museet i Stockholm för att arrange­ ra en guidad cykelfärd i Stockholms inner­ stad. Med cykeln skulle man kunna vara rör­ lig och besöka en rad teknik- och industrihis­ toriska sevärdheter. För att undvika den intensiva trafiken valde man att sätta sam­ lingstiden till klockan fyra en söndagsmor­ gon. NÄR- OCH VAR- SKALL VI BERÄTTA? • 77 Arrangörerna räknade med ett tjugotal deltagare. Resultatet förbluffade alla. Två hundra personer, gamla och unga, kvinnor och män kom cyklande i gryningen för att få reda på varför Tegelbacken heter just Tegel­ backen och för att titta på elverk, järnvägar och bryggerier. Några kom direkt från lör­ dagskvällens fest. Några kom ända från Ny­ köping med cykeln på bilens släpkärra. Sommartid (maj, juni, juli, augusti), dagtid (helst någon gång mitt på dagen) och på plats vid den kulturhistoriska sevärdheten - detta är det normala för de flesta visningar av kul­ turhistoriska miljöer, vare sig de är med eller utan guide. Valet av tid och plats har oftast självklara och praktiska orsaker men kan även bero på slentrian. Det finns, som exemp­ let visar, andra lösningar. Svaren på frågorna om var och när handlar om att lösa problem, men också om att utnyttja möjligheter. DET MEDELTIDA ALVASTRA Replipunkter för utfärden Det är inte självklart att det är bäst att berät­ ta allt i själva kulturmiljön. Det svenska kli­ matet är ofta ogästvänligt, mörkt och kallt. Under en stor del av året behöver besökare skydd mot regn och snö, vind och kyla. Tomma hus, ruiner och gamla industribygg­ nader är lika råkalla som utomhusmiljöer. Även kulturskyddet kan motivera att utställningar och information samlas på andra håll än vid själva den kulturhistoriska miljön. Sammanhang och bakgrund kan pre­ senteras i speciella utställningar på det kom­ munala museet eller i någon annan offentlig lokal, som startpunkt för utfärden. I prakti­ ken fungerar många museer just som nav för upptäcktsfärder. Ett exempel på detta är hur Kulturstigen vid Alvastra, Det medeltida Alvastra, anlades till 85 o-årsjubileet av Alvastra klosters grundande. Den är ungefär två kilometer lång och har en speciell symbol, som återfinns på skyltar, informationsblad och de stolpar som markerar stigen. Det finns två startpunkter för stigen. Den ena finns på sluttningen vid Ombergs fot med vid utsikt över Vättern och bygden. Den andra finns nere i dalgången, nära Alebäcken där det en gång låg ett antal kvarnar. Vid startpunkterna kan besökarna förse sig med ett kartblad från speciella hållare. På detta finns bland annat texten på kulturstigens alla skyltar. Stigen passerar olika anläggningar med anknytning till Alvastra kloster och till kung Sverker och hans ätt på r roa-talet. Sjuskyltar berättar bland annat om den medeltida köpstaden Hästholmen, om enskilda byggnader och om själva odlingslands kapet. En skylt är dubblerad och placerad vid de två parkerings­ platserna, i början och slutet av stigen. 78 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING Stockholms Stadsmuseum använt miljön i sina· undervisningsprogram för skolan. Så kallade besökscentraler, eller »visitor centers «, byggs ibland invid eller i närheten av kulturhistoriska miljöer för att ta emot och vägleda. De är som museer med personal och utställningar, som exempelvis vid Rök­ stenen. Länsstyrelsens strukturplan för kulturtu­ rism i Västerbotten ledde bland annat till att informationsanläggningar, Kulturum, skulle byggas på tio olika platser i länet. Ett kultu­ rum är ett museum på plats med utställning­ ar som främsta medium. Sommaren 1994 invigdes de två första , i Fatmomakke kyrk­ stad i Viihelmina och i Olofsfors. Visningsplatserna behöver inte heller vara permanenta. Vid stora och riksbekanta arkeo­ logiska utgrävningar blir visningarna en given del av verksamheten, vare sig arkeologerna vill eller inte. Vid Åbrunna i Haninge kom­ mun söder om Stockholm användes somma­ ren 199 3 en form av tillfällig utställning i samband med en arkeologisk undersökning av en bronsåldersboplats. Riksantikvarieäm­ betet producerade, i samarbete med Vägver­ ket, en tillfällig utställning i en enkel arbets­ bod. Bodens inre mörklades och inreddes med textskyltar och tre montrar. I montrarna visades en modell av ett bronsåldershus, rekonstruktioner av bronsåldersföremål och en del nya fynd. På en anslagstavla berättade man om de senaste grävningsresultaten. Man gav också information om vägbyggena. Mer än ro ooo personer besökte utställ­ ningen, de flesta från trakten. M ånga åter­ kom flera gånger för att se hur utgrävningen fortskred. Utställningen marknadsfördes med Utemuseet vid Rökstenen Utemuseet vid Rökstenen invigdes i juni 1991. Det placerades invid landsvägen som går förbi Röks kyrka. Ett gärde skiljer väg, P-plats och utemuseum från Rökstenen som står femtio meter bort, alldeles invid kyrkan, utanför kyrkogårds­ muren. Man lät den stå kvar under det öppna tak som restes 19 3 3. Den nya besöksanläggningen består av två små byggnader som ligger direkt intill varandra: den ständigt tillgängliga och öppna utställningen samt en sidobyggnad med turistinformation och toaletter. Utställningen ryms i en öppen, lång­ smal byggnad med en takkonstruktion i rödmålat trä. Golvet är täckt av kalk­ stensplattor. De nära två meter höga, fast monterade skärmarna står snedställda i rad. Texterna, skrivna av poeten Folke Isaksson, behandlar tio olika teman. De beskriver framför allt Rökstenen och dess tolkning, men även den omgivning och värld i vilken stenen ristades. Pål Rydberg, som är anläggningens arkitekt, har målat skärmarna i jordfärger och närliggande blå och gröna nyanser. De är rika på bilder och figurer. I bortre änden av utemuseet finns ett högsäte av trä där besökaren kan slå sig ner och lyssna till stenens text, inläst på band av en skådespelare. Riksutställningars Mats Brunaoder stod för utställningside och utformning. Staden som ett levande museum Stockholms Stadsmuseum ligger centralt vid Slussen. Helena Friman, tidigare antikvarie vid undervisningsavdelningen, beskriver verksam­ heten: >> Det självklara kan ibland vara det allra svåraste att åstadkomma. Att lokala museer, som har till uppgift att berätta ortens historia, ut­ nyttjar den omgivande bebyggelsen och landskapet som kunskapskälla verkar självklart, men är inte alltid så lätt att ordna . I Stockholms Stadsmuseum beskriver utställningar olika historiska perioder. De förklarar varför staden grundlades på just denna plats, hur den växte spontant under medeltiden och därefter planerades och reglerades under r6oo-talet. De förklarar vilka ekonomiska, politiska och sociala krafter som skapade den. Utställningarna är tillrättalagda och gestaltade. Det som inte är relevant eller betydelsebärande är bortrensat. Staden själv är raka motsatsen. Där är ingenting tillrättalagt eller förtydligat. Hus från olika perioder står sida vid sida och allt blandas i en förvirrande mångfald. På Stock­ holms Stadsmuseum används den omgivande staden som en resurs i historieundervisningen. Under många år har vi utvecklat metoder för att kombinera museets utställningar med studier av utvalda stadsdistrikt. I årskurs 8, när man är fjorton år, studerar man industrialismen. I Stockholm var det en dramatisk tid med stark tillväxt. Jättelika fabriks­ komplex, fattigdom och trängsel i de växande arbetarstadsdelarna på Södermalm och Kungs­ holmen och fåtalets rikedom exponerad längs paradgatorna på Östermalm och Norrmalm. Dagens ungdomar rör sig under jord till och från stadens centrum, i tunnelbanans under­ jordiska nätverk. De dyker upp i det kommer­ siella City, kring Sergels torg och längs Drottning­ gatan. De har ingen aning om Söders berg och kåkar. Inte heller har de sett den romantiska tegelarkitekturen i de gamla fabrikerna och hyreshusen. De hittar inte i stan fast de är de nya stockholmarna. Vilken utmaning för oss! NÄR- OCH VAR - SKALL VI BERÄTTA? • 81 Vi skickar ut dem i staden. De går i små grupper. Till sin hjälp har de kartor, frågor och album med fotografier tagna för 90-Ioo år sedan på exakt samma platser som de själva kommer till på sin vandring. Det blir någonting oväntat och nytt. När ungdomarna kommer tillbaka till museet får de diabilder och ett ljusbord. Med hjälp av gamla och nytagna fotografier redigerar de ett bildprogram och berättar om sin vandring för lärare och klasskamrater. Då kan de berätta om Mosebacke med Södra Teatern med sin fantastiska utsikt. Teatern, varieten, parken, danspaviljongen, kägelbanan och kafeerna gjorde en gång detta ställe till Stockholms Folies Bergeres. Alla stora gäst­ artister från Paris, Berlin och Rom uppträdde där liksom lokala storheter, sångare, dansöser, trapetsartister och jonglörer. Kapten Rolla gjorde ballonguppstigningar från terrassen. Och idag? Vad händer i det gamla nöjespalatset? Strax invid ligger vattentornet på Mosebacke som byggdes I 89 5 och ser ut som en medeltida fästning. Det har djupt inskurna nischer och skyttevärn högst upp. Grå granit kontrasterar mot högrött tegel. Ungdomarna diskuterar arkitekturen. Hur kom det sig att man byggde fabriker och vattenreservoarer som romantiska slott? Och uppe från Lundabron kan ungdomarna begrunda verkningarna av en svensk uppfinning, dynamiten. Ända sedan I 6oo-talet har Stockholms stadsplanerare önskat att Stock­ holm vore lite plattare. Genom dynamiten blev det från I 89o-talet möjligt att bryta igenom berg och höjder och skapa en ny stadsplan ­ esplanadsystemet - med rektangulära kvarter inom ett system av raka gator och öppna platser som i Sankt Petersburg, Wien, Berlin och Paris. Under Lundabron går Torkel Knutssonsgatan ner från centrala Södermalm till kajen vid det gamla Mtinchenbryggeriet. Ett stort gatu­ genombrott genom solitt berg banar väg. «40 affischer och vykort med vägbeskrivning. Trycksakerna var dekorerade med utställ­ ningens logotyp, en hällristningsbåt, funnen i närheten av utgrävningen. Efter grävsäsong­ en visades utställningen på flera bibliotek i Haninge kommun. Att utnyttja rummet Själva det rum där vi berättar är betydelsebä­ rande. Ekomuseerna vill berätta om en hel region och är därför också just denna region. Även i det mindre formatet gäller det att med­ vetet utnyttja det rum som varje kulturmilj ö utgör eller är en del av. Det finns rumsliga samband som styrt hur människor kommit, gått och verkat. Vi bör tänka igenom dessa samband och varsamt anpassa miljön till de nya behov som vi har idag. Det kan handla om att placera parke­ ringsplatsen en bit ifrån och låta människor gå den sista biten på den gamla stigen istället för att parkera där det är bekvämast. Det kan vara att planera och placera skyl­ tar rätt eller att tydliggöra samband mellan byggnader, vägar och natur. Det kan vara att tydliggöra vattnets betydelse i alla dess funk­ tioner, som kraftkälla, som dricksvatten, som transportväg och som glittrande ljusspegel för att skapa lust och fägring . Det kan vara att visa landskapets förändringar över tid och rum. Ismanstorps borg ligger mitt på Öland, inbäddad i Mittlandsskogens hasselsnår. Man når borgen på en liten krokig väg och parkerar så smån ingom på en parkeringsplats inne i skogen. Sedan följ er man en slingrig stig som försvinner in i dunklet mellan has­ selbuskarna. Trädrötterna ligger nakna och A/ta- öppet varje dag Hjemmeluft!Jiepmaluokta vid Alta i nordligaste Norge är ett av Europas största hällristnings­ områden. Sommaren I99I invigdes ett nytt museum. En av museets viktigaste uppgifter är att vara en informationscentral (interpretation center) för dem som vill besöka ristnings­ området. Alta ligger 400 kilometer norr om polcirkeln. Under en stor del av året är mörkret totalt och kylan bister, men trots klimatet är museet öppet sju dagar i veckan, tolv månader om året. Under de ljusa sommarmånaderna har man extremt långa öppettider. Under två månader r 5 timmar per dygn. När man besöker museet löser man en biljett i form av ett klistermärke. Detta är också en entrebiljett till hällristningsfältet. Detta är inte stängslat, men klistermärket skall bäras synligt som ett bevis på att man har betalt. Hela området är skyltat och en stig leder förbi häll­ ristningarna. Museet anordnar mellan tio och femton tillfälliga utställningar per år. Man arrangerar guidade turer på nio språk. Man har en museibutik, postkontor och ett kafe med utsikt över Altafjorden. TILLGÅNGAR- FRÅN PENGAR TILL KUNNANDE • 83 jorden är fuktigt sval. Framme vid borgen finns ett stängsel och en färist. När man kom­ mit över den är man framme på själva borg­ området där fåren betar. Några skyltar för­ klarar och ställer frågor. Under den korta promenaden känner man miljön. Man besö­ ker borgen som upptäckare och gäst. Infarten mot riksbekanta Eketorps borg på Ölands allra sydligaste del är annorlunda. Eketorp ligger isolerat och utsatt på Alvarets öppna flata. Här går ingenting att dölja och allt är tydligt, även på avstånd. De gamla alvarvägarna sökte sig fram direkt på kalkstensplatån, men vid Eketorp går en väg spikrakt ända fram till borgen. Den anlades i samband med utgrävningarna av borgen och går på en vägbank av maka­ dam och grus. Parkeringsplatsen ligger ett drygt hundratal meter från borgen med en ny entrebyggnad. Det är på den nya vägen som besökaren får gå fram till borgen. Om besökaren leds in i en miljö på rätt sätt, får hon en känsla för rum och samman­ hang. Kulturstigen är ett sådant sätt att leda människor genom en miljö på ett speciellt, förutbestämt sätt och hjälpa vandraren till en bestämd läsning. Det kan gälla en sekvens av platser, utsikter, en kronologi eller någon annan slags berättelse. Man går i en snitslad bana, som i en tipspromenad. I kulturstigen är det inte målet som är det viktiga utan själ­ va promenaden. Här går det att utnyttja land­ skapets scenografi för att skapa dramatiska överraskningar, utblickar och insikter. Åiets och dygnets växlingar I levandegörandets värld går människan i ide när blommorna vissnar och sommarfåglarna tystnar. Men järnålderns människor levde ju även under vintern. Hur var det att försöka värma upp ett hus med en öppen eld? Med visningar även när sommaren slutat le skulle man kunna fördjupa kunskapen om livets förutsättningar. Det går att utnyttja just ljuset och frånva­ ron av ljus, dvs. mörkret. Växlingen mellan natt och dag, mellan sommarens ljus och vin­ terns knappa skymning hade en mycket vik­ tig roll i människors liv före elektricitetens tidevarv. För teatern är det en självklarhet att använda mörkret för att skärma av och kon­ centrera uppmärksamheten mot det väsentli­ ga. Så kan man göra även när man vill berät­ ta historien på plats. Att lyssna till en berät­ telse medan mörkret faller skapar närhet och intensitet. Det annorlunda, som bryter invan­ da mönster, etsar sig fast i minnet. Tillgångar - från pengar till kunnande Det finns två i grunden olika sätt att närma sig ett projekt. Som entusiastisk aktivist ser man bara möjligheterna - och påbörjar arbe­ tet. Som försiktig kamrer börjar man med att studera en redan tom kassakista, räknar arbetstimmar och materialkostnader. Så blir problemen större än möjligheterna. I prakti­ ken är det ofta på dessa sätt som lokala kul­ tur(historiska) projekt kommer till stånd trots allt, eller inte ens får chansen. skillnaden mellan entusiasten och kamrern är tillspetsad. Även de nitiska budgetgrans­ karna är ofta djupt engagerade i sina projekt Egenfinansiering vid Ironbridge Ironbridge Gorge museum väster om Birming­ ham i England berättar om industrisamhällets historia. Området har ungefär 750 ooo besökare per år. Museet har 2.2.0 helårsanställda och en driftbudget på cirka tre miljoner pund. Cirka fyrtio procent av intäkterna kommer från inträdesavgifter, 4 5 procent från försäljning i museets elva butiker. Bara femton procent kommer från offentliga anslag. Oftast köper besökaren en paketbiljett som berättigar till inträde till museets alla delar, vid valfri tidpunkt och i valfri ordning. Ytterligare en inkomstkälla är områdets lokala valuta, gamla shilling och pence, som besökarna måste växla till sig för att kunna handla. Själva valuta­ handeln ger ett överskott eftersom besökarna sparar en stor del av museipengama och tar med dem hem. Ironbridge är enastående genom sin höga grad av egenfinansiering. Samtidigt har den företags­ mässiga ansatsen kritiserats. Kulturskribenten Bob West har sagt: »... all åtskillnad mellan historieskrivning och kommersiell verksamhet är raserad. Jag vill inte vara någon slags purist, men den pedagogiska ambitionen har helt under­ ordnats varuutbytet.« Bob West hävdar att Ironbridge Gorge museum domineras av en välutbildad medel­ klass. De professionella och välutbildade bestämmer. De som på frivilligbasis levandegör gruv- och järnarbetares liv kommer från medel­ klassen och arbetslösa gör grovgörat, dåligt betalda med arbetsmarknadspolitiska satsningar. West säger att det inom den nya kulturindustrin »storföretag« uppstår ett nytt klassamhälle. En grupp välutbildade kulturarvsbyråkrater bestämmer i social välvilja och patriarkalisk anda vad det okunniga folket bör lära sig. Historien sanktioneras genom att göras till en respektabel, förkovrande sysselsättning karakteriserad av God Smak.41 och även de mest dynamiska frivilligprojek­ ten behöver någon slags ekonomisk plan för inkomster och utgifter. Ofta syns utgifterna med förskräckande tydlighet - även i den mest blygsamma kostnadskalkyl. Svåra prio­ riteringar är snarare regel än undantag, även om man i små projekt har större utrymme för att pröva och bättre plats för misslyckanden. Det finns fem vanliga sätntt finansiera ett kulturprojekt: genom politiskt styrt kultur­ stöd via en offentlig institution och genom hela det batteri av fonder och liknande där målet inte är ekonomisk vinning; med bidrag från ett privat företag, en sponsor; genom att man på något sätt tar inträde för besöken; genom att man väljer ut varor att sälja eller erbjuder mat och dryck, -samt till sist, men inte minst, genom ett brett lokalt stöd, ideellt arbete och insamlingar. Alla sätt är möjliga, var för sig eller i kombination. Kulturstöd, sponsring och avgifter Bidrag är ofta det första som nämns som lös­ ning på ekonomiska problem. Oprövade ver­ kar de flesta bidragsgivare lagom generösa och i teorin flyter bidragen in precis som man själv föreslår. Mycket snart blir det enkla svårt. För bidragsgivare och andra som står utanför är det betydligt lättare att se riskerna i ett projekt än att uppskatta fördelarna. Offentlig finansiering är en viktig bas för arbetet eftersom kulturminnesvården, och därmed även levandegörandet, ingår i Riks­ antikvarieämbetets, länsstyrelsernas och läns­ museernas ansvar. För traditionella fornmin­ nen finns en rutin för skötsel och förmedling, åtminstone till en viss basnivå. Förslag till nysatsningar kan, om inte annat, leda till om­ TILLGÅNGAR - FRÅN PENGAR TILL KUNNANDE • 85 fördelningar av givna anslag eller kanske spe­ ciella extra anslag. Under 1990-talet har två motsatta tenden­ ser blivit tydliga. Å ena sidan har den massiva nedrustningen av den offentliga sektorn drab­ bat kulturen hårt. Kultursatsningar har i allt högre grad kommit att betraktas som en utgift snarare än en investering för framtiden. Å andra sidan har en lång rad undersökning­ ar visat att satsningar på kultur har positiva effekter på såväl sysselsättning som ekonomi, vilket givit nya motiv för offentligt finansie­ rade kultursatsningar, satsade kronor »beta­ lar sig «. »Utan tvivel kommer än fler empiris­ ka undersökningar att bekräfta kulturens be­ tydelse som lokaliseringsfaktor, som närings­ gren, som arbetsmarknad. Allt fler skeptiska finanspolitiker idag, kommer i morgon att veta att kulturella subventioner egentligen är investeringar «, kunde man 1991 läsa i en rap­ port publicerad av industridepartementet. 42 När privata finansiärer går in och stödjer kulturella aktiviteter brukar det kallas för sponsring. Enligt en definition är sponsring ett affärsmässigt samarbete mellan en eller flera parter till ömsesidig nytta . Även om direkta och tydliga försök till styrning är säll­ synta, så är sponsring således inte villkorslös. Den sköts med bestämda avsikter. Sponsorer­ na väljer vad de vill satsa på och medvetet eller omedvetet anpassar sig de som tar emot pengarna mer eller mindre till bidragsgivar­ nas, eller de tänkta bidragsgivarnas, önske­ mål. Sponsring rör också förhållandet till publi­ ken. Bilden av den konstnärliga och kritiska integriteten kan rubbas om tydligt avgränsa­ de ekonomiska krafter står som garanter för Onsdagen den 29 februari I928 invigdes järnvägssträckan Mellerud-Arvika. Ett drygt halvsekel senare, den 9 juni I 9 85, gick den sista personvagnen på den norra delen av banan, mellan Arvika och Arjäng. Tre år senare lades även godstrafiken ner. Banan mellan Arjäng och Bengtsfors fick ligga kvar för att man skulle kunna driva dressintrafik för turister. Under I996 var det ca I8 ooo personer som trampade dressin under sommarhalvåret. Stiftelsen Dal-Västra Värmlands Järnväg och tre kommuner ansvarar för verksamheten. Bansträckan som kallas De vackra vyernas järnväg, är 52 kilometer lång. 86 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING satsningarna. Det finns en risk att en tolk­ ningsinsats finansierad av det stora stålföre­ taget uppfattas annorlunda än en som finan­ sierats av kommunen eller fackföreningen. När stödinsatserna dessutom kopplas till tyd­ liga reklaminslag påverkar dessa givetvis budskapet. Ytterligare en ekonomisk utväg är entreav­ gifter. Det sena I 900-talets »marknadsan­ passning « banade väg för tanken att var och en skall betala för det hon får, att det som inte går att sälja inte heller har något värde, att »marknaden « skall styra. Även avgifterna kan lätt komma i direkt konflikt med kulturpolitikens samhälleliga mål. Så länge kulturmiljön är fritt tillgänglig kan besökaren bli en upptäckare i en värld som är hennes. Så fort pengar, entn!kassor, avgränsningar kommer in i bilden naggas fri­ heten i kanten. Det offentliga blir privat. Kul­ turminnet blir ett objekt på en marknad. Besökaren blir en konsument och en kund som värderar och jämför på ett nytt sätt. Dessutom är det inte ens säkert att avgifter, och framför allt inte höjda avgifter, ger mer inkomster. Det kostar att ta betalt och antalet besökare sjunker när avgifterna blir högre. På Omberg i Östergötland finns exempelvis ett naturum som drivs av AssiDomän. När man 1993 började ta ut en entreavgift till utställ­ ningen minskade antalet besökare från 10 soo till långt under hälften, ungefär 4 ooo, trots att avgiften var blygsamma fem kronor. Antalet besök till den avgiftsfria turistbyrån vid anläggningen minskade dock inte. Med avgifter kan människor stängas ute från sin historia av ekonomiska skäl, trots att det var just människors nyfikenhet som från början skapade marknadsmöjligheterna. Är detta värt pengarna? Verksamheten vid forntidsbyn Gunnes gård i Upplands Väsby kommun norr om Stockholm finansieras i huvudsak via direkta bidrag från kommunen, men också med avgifter från besökande grupper, främst skol­ klasser. Gården har periodvis ställts inför krav på mycket hårda nerskärningar. Prishöj­ ningar för skolornas besök har i sådana lägen aktualiserats flera gånger. Kritikerna har hävdat att priserna varit all­ deles för låga: »Ni måste våga visa vad verk­ samheten faktiskt är värd och hur betydelse­ fullt ert arbete är. « Mot detta har de ansvari­ ga för gården betonat att verksamheten har värden långt utöver de ekonomiska kalkyler­ na. Vilka sociala effekter skulle högre priser få? Vilka skolor skulle låta bli att komma? Man kunde tänka sig att höja priserna för besökare som inte bodde i Upplands Väsby, men när det gällde kommunens egna skolor ansåg man att det var en demokratisk skyldig­ het att driva verksamheten så att alla kunde ta del av den och att arbetet och kostnaderna var en investering för framtiden. Priserna skulle ha behövt fyrdubblas för att ens tjugofem procent av kostnaderna skulle täckas. Diskussionen om Gunnes gård är ett exem­ pel på en central (kultur)politisk fråga i I990­ talets Sverige: avgiftsfinansiering kontra skat­ tefinansiering, valfrihet enligt ekonomisk bärkraft eller rättvis fördelning. Kritikerna av »marknadsanpassningen « hävdar att både avgiftsfinansiering och sponsring äventyrar den samhälleliga, demokratiska uppgiften i levandegörandet. Det materiella kulturarvet är ett värde i sig, inte något som kan mätas Levande medeltid som affär Medeltidsveckan på Gotland har genomförts varje sommar i drygt tio år och med den har turismen fått en ny högsäsong i början av augusti. Mellan femton- och tjugotusen personer kommer tillresande utifrån, men medeltidsveck­ an görs också för gotlänningar och framför allt av gotlänningar. Den har givit upphov till ett folkbildningsarbete året runt. Människor studerar medeltiden, de dansar, spelar och syr dräkter. Försäljare av olika slag jobbar för hög­ tryck under veckan. Arrangörerna har en speciell arbetsgrupp med uppgift att gallra bland stånden på marknadsgatan där pop­ cornvagnar och liknande »moderniteter« är bann­ lysta. Varje stånd erlägger en anmälningsavgift och dessutom utkräver medel­ tidsveckan skatt enligt medeltida maner. skatte­ indrivare går runt och kräver kontant betalning direkt från köpmännen. Summorna är litet god­ tyckliga, men man för­ söker att ta betalt efter bärkraft. Därför varierar skatten från tior och upp till tusenlappar. Länsmuseet på Gotland, Godands fornsal, har å sin sida successivt utvecklat olika typer av arrange­ mang med anknytning till medeltidsveckan. Man arrangerar också konferenser och bussresor året om, allt samordnat av en speciell konferensenhet vid museet. Ett inslag i aktiviteterna är ett gästa­ bud i ett packhus från r 200-talet. Även skolor erbjuds medeltidsprogram. skol­ resorna är dyra, men man har ändå gott om beställningar. 88 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING genom dess förmåga att skapa intäkter. His­ torien är ett samhälleligt ansvar och det är inte demokrati när rätten till kunskap heter pengar. »Den krassa verkligheten är att det i dagsläget inte finns ekonomiska medel som möjliggör för skolorna att åka på studiebe­ sök i den omfattning som de själva skulle vilja. De besöksmål som faktiskt besöks idag och som också framgent kommer att bli besökta, är de som ligger inom gång- eller cykelavstånd från skolorna, « skriver man i en utvärdering av Järnriket Gästrikland.43 Saluståndet Den brittiske musealogen Kenneth Hudson har sagt att såväl den offentliga sektorn som de stora donatorerna har spelat ut sin domi­ nerande roll som finansiärer av museisek­ torn.44 Istället kommer det att bli allt viktiga­ re med många små bidrag från många olika håll, inte minst från museibutiker och liknan­ de sidoaktiviteter. »Man kan undra om det inte ibland vore bättre att börja med restau­ rangen och sedan skarva på med museet «, har Hudson sammanfattat med sin speciella balansgång mellan realism och kritisk provo­ kation. Varför kan inte m useet hålla sig med en bensinmack väl placerad vid museets egen parkering, frågar Hudson. Och ett litet snabbköp när man ändå är i farten? Varför skall museibutikerna mest sälja oanvändbara minnessaker och vykort, när man exempelvis skulle kunna framkalla film åt besökarna eller ta professionella bilder åt dem på just det motiv som besökarna vill ha? Souvenirer och andra typer av försäljning påverkar den bild som ett kulturhistoriskt Ekomuseum Bergslagen som demokratiskt projekt Ekomuseum Bergslagen omfattar sju kommuner i två län med 52 miljöer som besöksmåL Verksamheten samordnas av ett centralt kansli 1 Smedjebacken. De enskilda sevärdheterna förvaltas och ägs av många olika intressenter och själva Ekomuseet har inget direkt förvaltnings­ ansvar. Enligt målsättningarna skall Ekomuseet finna , skapa och underhålla ett lokalt engagemang. I Ekomuseets första måldokument från 1991 skriver man under rubriken De1tagande: »l stort sett vem som helst som visar intresse bör kunna medverka. Gränsen mellan museimän och amatörer kan på sikt raderas ut i ett väl fungerande ekomuseum. Föreningsliv och enskilda utför en stor del av Ekomuseets arbete. Det är viktigt att Ekomuseet är öppet för samverkansformer, initiativ från organisationer och enskilda beträffande objekt, levandegörande, forskning, aktiviteter etc. Ekomuseets personal bör kunna medverka som en extra resurs för arbete inom t. ex. hem­ bygdsrörelsen. Formerna avgörs från fall till fall. I Ekomuseets nya måldokument, antaget i december 1996, betonar man återigen, med eftertryck, detta lokala engagemang. >> Eko­ museum Bergslagen bygger på människors engagemang och intresse för sin region och arbetar för att överbrygga geografiska, närings­ mässiga och mänskliga gränser«, så inleds den ideologiska programförklaringen. Programmet sammanfattas i tre punkter som också betonar att Ekomuseet arbetar i nuet: >> Ekomuseum Bergslagen arbetar i nära samverkan med invånarna i de sju ingående kommunerna för att: på ett levande sätt förmedla Bergslagens betydelse och historia och ge området en tydlig kulturturistisk profil; med kulturturistisk verk­ samhet bevara miljöer och anläggningar på sina ursprungliga platser och göra dem tillgängliga och intressanta för besökare; samt, stärka människors lokala och regionala identitet och i samarbete med kommuner, föreningar och näringsliv bidra till en positiv utveckling av om­ rådet. « I Ekomuseum Bergslagens struktur finns en betydande potential för ett demokratiskt arbete. Det centrala ekomuseikansliet är litet och besöksmålen är många och a v vitt skilda slag. Därmed är också styrmöjligheterna små och det finns ett stort utrymme för variationsrikedom och lokala initiativ inom ramen för helheten. Ekomuseum Bergslagen har en öppen struktur. - Ekomuseum är ett begrepp i singularis för en företeelse i pluralis, som Erik Hofren uttryckt det. - Lokalbefolkningens aktiva deltagande fordrar en ständigt pågående ifrågasättande diskussion av metoderna, säger museets chef Ewa BergdahL Det gäller att hela tiden lyfta sig själv i håret för att verksamheterna, aktiviteterna och de levande historietolkningarna skall stå i fokus. Valsning i Karmansbo smedja i samband med tioårsjubileet för Ekomuseum Bergs­ lagen, sommaren I996. Järnet färskades i lancashirehärdar och smeder i fotsida smeds­ skjortor förde ämnet först till den stora mumblingshammaren och sedan vidare till valsstolarna. Det är svårt för ovana amatörer att finna rytmen och samarbetet i lyften av det tunga, glödande ämnet vid valsstolarna. Bland museifolket hördes genast frågorna: Till vilket pris skalllevandegörandet få ske? Vilka risker får man ta? Vilken vikt måste man lägga vid vården av de gamla föremålen och miljöerna? Hur skall utrustningens autenticitet vårdas eller är det viktigare att rädda den autenticitet som ligger i en levande kunskap om hur man gjorde? Hur länge håller den gamla utrustningen och vem kan vårda och laga den för framtiden? 90 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING projekt ger av sin verksamhet. Souvenirerna skall, som ordet anger, hjälpa oss att komma ihåg. Med souvenirerna representeras det förgångna av ett föremål. Samtidigt skall minnessakerna kunna gå att sälja. Det inne­ bär dels att människor skall vilja köpa dem, dels att de skall gå att tillverka, och risken är stor att det är vinstmarginalen som avgör vil­ ken del av historien som säljs. Dessutom har inte handel och marknadsstånd dominerat historien så till den milda grad som man ibland får intryck av. Många aktiva människor ger historien liv. Så räddas kunskap om människor och miljöer åt eftervärlden. Erik Pettersson var arrendator hos Storfors skogsförvaltning inom Uddeholms aktiebolag. Eriksson Olof blev på äldre dagar medlem i Kultur­ föreningen i Finnerödja och var med om att starta kolning i föreningens regi. I sina gömmor hittade han faderns arrendekon­ trakt från I92I. Idag är det sonsonen Sven som till­ sammans med Kulturföreningen har hand om arrendekontraktet. Avtalet berättar om hur Erik Pettersson, som »arbetsskyldig med häst«, arrenderar torpet Vester Tjärn i Lungsunds socken i Värmland. Torpet omfattade cirka åtta hektar åker. Det årliga arrendet var, förutom 3 86 kronor, 50 dagars skogsarbete med häst och egna redskap och Bo dagars skogskörslor. Arbetet skulle bland annat resultera i kolning av 350 kubikmeter ved. Ideellt arbete Ett brett och starkt stöd av dem som bor i när­ heten är tolkningsprojektets främsta tillgång. Det är bra om många känner till projektet och stödjer dess målsättning. Än bättre är det om många deltar i arbetet. Sådant ideellt arbete är i själva verket nödvändigt för att kulturvård och levandegörande skall fungera. Det finns en stark folkiörelsetradition i Sverige och en stabil vana att arbeta i för­ eningar. Detta ger goda förutsättningar för att skapa demokratiska arbetsformer och att minska ett ensidigt beroende av ett fåtal stora bidragsgivare. Vare sig initiativet till ett nytt projekt kom­ mer uppifrån- utifrån, eller växer fram ner­ ifrån- inifrån, så måste det få mer eller mind­ re aktivt stöd. Ofta beskrivs detta som vikten av att förankra ett projekt. Detta ordval ris­ kerar att leda tankarna fel. Projekten är int några färdiga skepp som far omkring och kastar ankar i folkhavet. Snarast är de ett slags träd som skall gro och växa. Den folkli­ ga »förankringen « är en fråga om demokrati. Alla kan bidra. Någon bakar bullarna till DET NÖDVÄNDIGA • 91 höstfesten. N ågon skänker varmkorven till arbetshelgen. Någon lägger ett bidrag i insam­ lingsbössan. N ågon sitter hemma och ringer runt. N ågon kokar kaffet. N ågon donerar sex stockar till bygget. Någon gör elinstallatio­ nerna. N ågra betalar bara den årliga med­ lemsavgiften i föreningen. N ågon utformar trycksaken i sin dator. N ågon sätter upp reklamlapparna på lyktstolparna. N ågon hål­ ler i ordförandeklubban. N ågon känner den lokale tidningsredaktören. Någon kan smida. Någon syr kläder. Några kan göra teater av historien. Någon har eget fotolab. Någon har bil. N ågon är duktig med lien. N ågon är hän­ given släktforskare. Någon tycker om att på biblioteket leta fram fakta om trakten. N ågon har ett gammalt brev i sina gömmor ... Så växer ett helt projekt fram. Det finns uppgif­ ter för alla och själva bredden i engagemang­ et är i sig ett självändamål. De som deltar aktivt de deltar också i en kunskapsprocess. Det gäller att skapa breda och öppna arbetsvillkor så att många kan delta. Projek­ ten måste vara tydliga, och gärna mångsidiga och breda, så att det finns parallella arbets­ uppgifter för människor med olika kunska­ per och erfarenheter. Det kräver god kunskap om lokala förhållanden och en envis upp­ muntran för att väcka och vidmakthålla in­ tresset och presentera ideerna så att många ser sina möjligheter att delta. Det gäller att kunna beskriva projektet inför myndigheter och beslutande organ, för närboende i områ­ det, för ortens idrottsförening, för markägare och hembygdsföreningens medlemmar. Där många deltar i arbetet blir det lättare att nå ut med det som man vill berätta. Kun­ skapen om vad som finns och om vad som är på gång sprids som ringar på vattnet och ju fler som kan sprida budskapet, desto bättre. Det nödvändiga För att berättaren skall nå ut med sitt bud­ skap bör lyssnarna vara tillfreds även med det som inte hör till berättelsen. Alla behöver mat, dryck, vila och toaletter. På platser där många stannar eller där man stannar länge, där blir detta nödvändigt. Om toaletten inte finns när den behövs, om viibänken saknas när benen sviktar eller om serveringen är stängd när törsten bränner, då blir till och med den allra bästa berättelse oväsentlig. För sevärdheterna i Alvastraområdet hade praktiska problem stor betydelse när en arbetsgrupp formade planen för arbetet. Vid Rökstenen har kommunen haft »stora pro­ blem med nedsmutsning av området på grund av att toaletter saknas i närheten «. »Toalett­ frågan måste lösas snarast. << Om pålbyggna­ den sa man att: »Ett stort antal besökare pas­ serar förbi pålbyggnaden varje år. Parkerings­ möjligheter har över huvud taget inte funnits i närheten och parkering har varit förenad med livsfara. En parkeringsplats är därför en absolut nödvändighet. << Kring Alvastra är flera av de mest akuta problemen lösta idag. Tack vare alla nya be­ kvämligheter har Rök blivit en omtyckt rast­ plats. Till det absolut nödvändiga hör förstås att besökaren hittar fram till den plats som levandegörs. Detta kräver, liksom andra delar av tolkningsarbetet, att man kan leva sig in i besökarnas villkor. Alla har väl varit med om 92 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING hur svårt det kan vara att förklara vägen till en plats som man själv känner väl. Det är allt­ för lätt att rensa bort det som man tycker är självklart och tro att alla andra redan vet. När den tillfällige besökaren sedan är på väg med den handritade kartan i handen, blir hon genast osäker när hon ser en väg på vänster sida. Själva har vi slutat att tänka på den eftersom vi ändå alltid åker förbi den. När de nya terminalerna på storflygplatsen Arlanda hade invigts i början av nittiotalet, var det länge mycket svårt att hitta rätt för den som kom med egen bil. skyltningen var så bristfällig att man riskerade att hamna vid incheckningsdisken mot Hultsfred när man egentligen var på väg till New York. Upp­ märksammade på svårigheterna kunde en av värdinnorna i utrikesterminalen inte dölja sin förvåning: -Nej, men det är väl inga besvär, svarade hon spontant. Jag tycker att det är bra skyl­ tat. Jag åker hit nästan varenda dag och jag har aldrig haft några problem. Museiutställningar har kallats en av de mest tröttande aktiviteterna utanför arbetet. Inte nog med att utställningsproducenterna kräver att man skall stå och gå i ett par tim­ mar, dessutom skall man stående ta del av långa texter. Utställningar på plats i kultur­ historiska miljöer kan vara ännu besvärliga­ re. Det kan vara mycket krångligt att hitta och ta sig fram till platsen, och själva besöket kan bli en slags kulturhistorisk joggingrunda. Till saken hör att vi oftast frivilligt besöker en kulturhistorisk miljö. Den som tröttnar vän­ der på klacken. Detta ställer givetvis krav på den som vill berätta. Metoder, media, material Det finns inga recept på hur man skall göra en kulturmiljö levande. Olika miljöer kräver olika lösningar och det gäller att med känslig hand anpassa insatserna till platsen där man skall arbeta. Varje kulturmiljö har unika för­ utsättningar, vare sig det är en skeppssättning på öländsk alvarmark fylld av doftande tim­ jan, en dunkel kyrkoruin i en halländsk bok­ skog eller en sotig industrimiljö i en övergi­ ven bergslag. En del anläggningar är tydliga och tycks tala för sig själva, medan andra behöver mer hjälp för att kunna berätta sin historia. Tolkningsarbetet innebär ett slags musealt arbete på plats, men i kulturhistoriska miljö­ er behöver man inte bygga upp, konstruera och abstrahera i samma grad som på ett mu­ seum. Gravar och gamla fabriker är inte bara en illustration, en bild, utan är en gång till­ komna för speciella ändamål, i vår tid om­ vandlade till symboler, nötta och märkta av tidens tand. Det gäller att noggrant och efter­ tänksamt begrunda hur de mål och mer kon­ kreta planer som man formulerat stämmer överens med de budskap som miljön bär i sig. Skylten är ofta det självklara sättet att berätta på, men med vägledningshäften, vand­ ringsfoldrar, affischer, guidningar och andra metoder kan vi fördjupa kunskaperna och förstärka upplevelserna. Med ljus, ljud, dof­ ter och andra effekter kan man stärka käns­ lorna och befästa erfarenheterna. En del metoder är dyrbara. Det är få förunnat att kunna bygga ett så påkostat utemuseum som det vid Rökstenen. Vissa tekniker kan bara användas under en begränsad tid av året, METODER, MEDIA, MATERIAL • 93 vissa anläggningar kan kräva fortlöpande till­ syn av anställd personal. Varje kombination av metoder, media och material har sina för­ delar, sina syften. Tillsammans skall de skapa en uttolkning som är intresseväckande, rele­ vant, organiserad och har ett tema. Tolkning­ en skall forma förutsättningar för en dialog. Intresseväckande ... När besökaren börjar tröttna, när samtalet inte fungerar kan märkas på många sätt. Ibland syns det inte, när tankarna glider iväg ... I andra fall slutar någon att läsa skylten eller slänger fyrfärgsfoldern i närmaste soptunna och lämnar visningen. All kommunikation skall vara underhållande i den meningen att publiken inte slutar att vara uppmärksam. Kulturmiljön är inget klassrum. Den är en mötesplats. Det gäller att skapa en öppen, av­ spänd och engagerad atmosfär. Om det är tydligt att avsändaren i någon mening själv är engagerad så känns det för mottagaren. Relevant ... Ett ämne är relevant om det går att förstå och om det dessutom känns väsentligt. Informa­ tion går att förstå om man kan koppla den till något som man redan känner till och därför kan sätta in det nya i ett sammanhang. I en kulturhistorisk miljö är den omedelbara när­ heten mellan dåtid och nutid en självklar utgångspunkt. Vi är där, just idag, just där det faktiskt hände. Berättaren kan försöka bygga broar till vår verklighet genom att använda exempel, ana­ logier och jämförelser. Ämnen som rör vid de mest centrala frågorna i våra liv gör oss ofel­ bart uppmärksamma, samtidigt som vi har en stor förmåga att välja bort det vi inte bryr oss om. Alla har väl varit med om att stå i ett stort sällskap, konversera med någon och plötsligt höra sitt eget namn nämnas i ett annat sam­ tal. Blixtsnabbt byter vi fokus till det som ver­ kar beröra oss mest direkt. Organiserad ... Ju större kraft som krävs för att förstå, desto större är risken att vi slutar att lyssna. En väl organiserad information gör det lättare för mottagaren att förbli uppmärksam. Också mängden av information har betydelse för förståelsen. Det är alltid svårare att förstå och uppfatta en stor mängd information, speciellt om den rör många olika ämnesområden. Ett tema ... De flesta goda berättelser har ett tema. Detta är inte detsamma som att hitta ett ämne och att formulera en rubrik. Vet egentligen berät­ taren vad hon skall säga på den tjugo rader långa skylttexten eller under de få minuter under vilka hon skall fånga besökarnas upp­ märksamhet? Svaret är oftast nej. Fem sinnen Oftast sätter vi bildningsmålet, att lära ut något, i centrum och sätter likhetstecken mel­ lan bildning och någon slags faktakunskap. Vi ser gärna motsättningar mellan kunskap och upplevelse, mellan fakta och fantasi. Detta är att missuppfatta kunskapens innersta väsen. Ändamålet med en skylt eller visning vid en fornlämning är inte i första hand att lära mottagarna vad en dös är utan att bidra till en kunskap och ett intresse för stenåldersmänniskans livsvillkor. Tre logotyper I MARKIM OCH ORKESTA socknar i Vallentuna kommun norr om Stockholm finns ett kulturlandskap med stort tidsdjup, med historiska lämningar från forntid och framåt. Socknarna är mycket rika på runristningar. Som symbol för området har man valt ett drak­ huvud från ristningen på ronhällen vid Granby gård. Drakhuvudet används på bland annat de skyltar som Stockholms läns museum utformat i samarbete med kommunen och som står vid nio olika fornlämningar. LOGOTYPEN FÖR VÄRLDS­ symboliserar det ömse­ sidiga beroendet mellan natur och kultur. Fyrkanten i mitten symboliserar något som människan skapat och cirkeln symboliserar naturen. De två delarna är förbundna med varandra. Symbolen är rund, precis som jorden, och symboliserar skydd och bevarande. ARVEN a.p RIKSANTIKVARIEÄMBETETS SANKT HANSKORS d-o har en noggrann form och symbolik. Korset ritas som en slinga, lagd i öglor, utan början, utan slut. En sådan form skyddar mot sjukdom och olycka. Denna figur med fyra öglor är känd från hela världen. Den kom till Skandinavien långt före kristendomen men är här knuten till Johannes Döparen och kallas Sankt Hanskors. Som Riksantikvarieämbetets symbol sägs slingan symbolisera kampen mot de destruktiva krafter som hotar kulturarvet. Den skapande vetenskapsmannen, den skapande guiden och den skapande konstnä­ ren vidgar kunskapens gränser genom att kombinera erfarenheter och fakta på ett nytt sätt. Fakta och fantasi, vetenskap och poesi, det förutsägbara och det oväntade hänger nära samman. Att skapa nya bilder och ge besökarna nya ögon att se med kan vara en grundläggande strävan i arbetet. Inget fäster sig så i minnet (sinnet) som när vi får utnyttja mer än vår syn och vår intellek­ tuella, språkliga inlevelse. Barnen är goda domare. När de får paddla en stockbåt, mala mjöl på en sten, äta fläsk vid en kolmila, se tillmakningseldarna i gruvan, gå på medel­ tidsmarknad där det inte går att hitta potatis i någon form, inte ens chips - då etsar sig minnet fast. Åtminstone någon slags historia har förmedlats. Inlevelse, analys, förståelse är långt mer än boklig memorering av fakta. Människan har fem sinnen: syn, känsel, hörsel, lukt och smak. Lyckas vi tala till flera av sinnena genom att blanda olika uttryck, underlättar vi för alla att tillgodogöra sig berättelsen. Detta gäller inte minst för handi­ kappade. Den döve kan se, den blinde kan höra och den dövblinde kan lukta och känna. Berättare kan utnyttja hela det mänskliga spektrat av kommunikationsmö]ligheter: ideer, språk, tankar, musik, sång, poesi, bröd­ recept, matvanor, berättartradition. Man kan arbeta med överraskningar. Man kan förhålla sig friare till materialet än forskaren. Innehåll och form Innehåll och form, budskap och medium, på­ verkar varandra i ett växelspel. En textskylts storlek sätter gränser för innehållet. Det tryck­ EN PROFIL • 95 ta ordet signalerar boklig lärdom. Den per­ sonliga visningen rymmer känsla. Att välja metoder, media och material är en process där man får väga innehållet mot formen. Om man finner ett lyckat sätt att säga något på, så accepterar man gärna att budskapet förskjuts en aning. Risken finns att formen tar över, att arbetet med gestaltningen får en egen rörelse­ kraft så att budskapet försvinner. Utställningsformgivaren Eva Persson har under många år med eftertryck pläderat för ett friare växelspel mellan form och innehåll i museivärlden, där formen inte ständigt skall underordnas budskapet. Hon säger att det behövs en friare dialog mellan beställare och gestaltare. Hon efterlyser ett tätare samarbe­ te med konstnärer eftersom »den i självutle­ velse tränade konstnären är mer otålig, mer obelevad, mindre samarbetsvillig än formgi.­ varen ... konflikter är konstruktiva «.45 En profil Varje del av ett arbete bidrar till att skapa en bild av det som man håller på att fullborda, en profil. Denna bild byggs upp vare sig vi vill eller inte. I sämsta fall skapas en profil, eller profillöshet, som gör att människor förblir ointresserade eller aktivt tar avstånd, kanske på felaktiga grunder. I näst sämsta fall kan verksamheten bli så otydlig att ingen vet vad den är och ingen heller tar ställning till den. Om man medvetet vill sprida en rättvis bild av ett tolkningsprojekt, måste man själv kunna beskriva vad man håller på med och varför. Man skall se och beskriva själen i arbetet, det som är utmärkande och kanske speciellt. För att markera vetenskaplighet och kunskap har det skrivna ordet haft stor betydelse i utställningarnas berättarteknik. »Frigör er från ordet«, utropar Eva Persson, här i utställningen ETTHUNDRA­ TRETTIO METER UNDER JORD i Bergs­ lagens kvinnamuseum i Surahammar som hon själv formgav. Texten lyder: »Det är gryningmåndagen den I 7 oktober I836. Gruvarbetarna Lars Lindgren, Anders Engberg, Anders Dahls änka och Lindgrens hustru Anna Stina Larsdotter skall börja dagens arbete- 75 famnar under jord. « På kvällen skedde olyckan, 7 5 meter under jord. Lars Lindgren omkom vid ett ras. Varsamhet i material och uttryck Annika Richert på Riksantikvarieämbetet samordnar och ansvarar för tolkningsprojekten vid Alvastra, Rökstenen och pålbyggnaden i Dags mosse i Östergötland. Med utgångspunkt från sitt arbete med detta och liknande projekt betonar hon hur viktigt det är att förstå atmosfären och känslan på varje plats som skall tolkas. Denna varsamhet medför att projekt kan få ta längre tid- så att de rätta lösningarna kan hinna mogna. Vid Alvastra klosterruin finns sedan somrnaren 1994 en serie helt nya skyltar, utan fasta installationer så att de kan placeras på olika sätt allt efter behov. skyltarna är exempel på den typ av anpassning som Annika Richert talar om. Själva skylttexterna är screentryckta på gråa cementfiberskivor, placerade i socklar av kalk­ sten, samma material som i klosterruinens murar. Skyltarna är formgivna av Mats Brunander. -Jag tycker egentligen att detta skall vara ett historiskt monument utan skyltar och pedagogik, så lugnt att man kan känna atmosfären, sa Riks­ antikvarieämbetets tillsyningsman Karl Kempe inför skyltprojektet, men han tycker nu att man har lyckats bra . · -Vi skall visa, inte störa, förklarar Ann Catherine Bonnier, en av dem som arbetade fram skyltsystemet. Därför är skyltarna lösa. Det ger informationen en extra dimension och säger att vi bara är här tillfälligt, att vi har tur som får titta in i historien, men att vi är inget annat än tillfälliga gäster. I korta och omsorgsfullt bearbetade texter ger Alvastras sjutton skyltar information om varje rum i anläggningen, allt från klosterkyrkans olika delar till kök, tvättrum och karpdamm. Anders Piltz, katolsk pater, har skrivit texterna, vilkas främsta funktion är att beskriva rummens användning, att återskapa en del av livet i dem. Ingen av texterna handlar om byggnadsteknik, INFORMATION I TEXT OCH BILD • 97 Grafisk profil Ett mycket konkret sätt att ge uttryck för den övergripande tanken och för att tydligt visa utomstående vilka delar som hör samman, är att använda ett enhetligt formspråk. Det kan vara en genomgående grafisk profil i skyltar och olika trycksaker: val av stilsort, format, spaltbredder, rubrikstorlekar. Det kan gälla enhetliga former och material i skyltställ­ ningar och viloplatser. En grundbult i den grafiska profilen är ofta en logotyp, en igen­ känningssignal. När man funnit sin profil skall man konsekvent hålla sig till den, annars förlorar man upplevelsen av igenkännande. Information i text och bild konstruktionsdetaljer, årtal eller liknande. De termer som används är knutna till de liv. Texten vid katolska munkarnas , korsgången är exempelvis: » KORSG Å NGEN var platsen för processioner, som skred fram med korset i täten. Från gången kom man till bottenvåningens olika rum och via dagtrappan upp till sovsalen. Intill kyrkmuren kunde bröderna sitta och läsa och meditera under dagtid. Abboten hade sitt eget säte i mitten. Här tvättade han varje skärtorsdag fötterna på tiggare som sedan fick ett mål mat, efter mönster av Jesu sista måltid med apostlarna. Under golvet i korsgången begravdes munkarna.<< Skylten fanns med från början när kulturen blev »sevärdhet«. Budskapet i det tidiga I900­ talets skyltar, oftast i gjutjärn, var förbudet: »Stopp, det här är lagskyddat! «.Något sena­ re började Svenska Turistföreningen göra in­ formationsskyltar, oftast mer inbjudande. De kunde vara påkostade emaljskyltar men var för det mesta tillverkade i metall. skyltarna hade en mycket kortfattad information om avståndet till sevärdheten och om sevärdhe­ tens art. Även Riksantikvarieämbetet fram­ ställde sådana vägvisningsskyltar. En mer målmedveten satsning på skyltning kom på 1970-talet när större statliga resurser satsades på fornminnesvården. Idag ansvarar många olika intressenter för förvaltningen av kulturmiljöerna. Skyltar är det vanligaste och viktigaste sättet att i landskapet berätta om historien, och skyltfloran är rik. 98 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING INFORMATION I TEXT OCH BILD • 99 Skylt att umgås med. Skylt att nå upp till, läsa och förstå. Skylt att underhålla och inte glömma bort. Skylten är det vanligaste sättet att berätta om historien på plats. För att fylla sin uppgift bör den ha ett tydligt budskap och placeras så att den inte stör. För att nå dessa mål kan en skylt skapas med en genomarbetad form i samklang med miljön, så som vid Södra Råda gamla kyrka i Värmland (ovan) och i Glimmingehus i Skåne (ovan till höger). I medeltidsborgen Glimmingehus står skyltarna i de djupa fönsternischerna med skylttexterna genom­ lysta av dagsljuset utifrån. Ä .... ~ --....... ::::..~... :: \.- J.e.l.:N."""'--"~-- · Io ... ~ ........, -· o.~ ~·"" ....... ~w~~-. ...... --........:...... ...... w ........ _ __ ~.- ......"" ..... J. t~o '-1. HEMMA l ROK l .• ;.::;*:..";'; ~hl IJor .. w •C%11_........ ,__,.,,..}lu,... _.,.. l"C'oiJ..:..rr '-lir• ~,...,.~~~ Utställningen vid Rök­ stenen består av sex stora tavlor med text och bild. På/ Rydberg tecknade och formgav, Folke Isaksson skrev texterna. Denna den fjärde skylten berättar bland annat att: » ... ätten, släkten är som ett stort träd med vida grenar. När vindarna viner är det viktigt att ha djupa rötter. Utanför eldens krets, den värmande gemenskapen, finns kyla och mörker, fara och hot ... De som befinner siglUtanför, trälar och 'Löst folk', är utan talan och rätt. « Fakta och poesi vid Rökstenen Utställningstexterna vid utemuseet i Rök är omsorgsfullt utmejslade. Författaren Folke Isaksson fortsätter, som det står i en av Riksantikvarieämbetets egna broschyrer, » berättartraditionen från mästaren Varins tid«. Med tydliga element av rytm och allitteration lyckas han, utan att ge avkall på kunskap och fakta, närma sig känslan och laddningen i själva runristningen. Så här lyder inledningstexten: » RÖKSTENENS GÅTA En gång levde här i trakten en ung man som kallades Värnad. Efter hans död lät fadern, som hette Varin, resa en minnessten över sonen. Det var i början av 8oo-talet. Båda hade inandats den friska luften här, på den vida, bördiga slätten med Ombergs blåa hjässa vid horisonten och Vätterns väldiga spegel. Det var en tid som för oss ter sig som ett dis eller ett dunkel, långt innan Sveriges rike fanns och någon kyrkas valv ännu hade rests. Värnad var död, kanske på krigståg i främmande land, men fadern ville att hans minne skulle leva. Ingen som gick eller red här förbi kunde undgå att se den mäktiga stenen. Bakom runornas kantiga telegramstil kan vi, de efterkommande, tycka oss ana en mans känslor: stolthet och sorg. Men många av de inristade orden förlorar sig i något som liknar ett mummel. Idag känner vi över 3 ooo runinskrifter från vårt land. Varins skapelse är den längsta, den märkligaste och den mest svårtolkade av dessa forntida texter. Många forskare har brytt sina huvuden med att försöka lösa Rökstenens gåta.<< INFORMATION I TEXT OCH BILD • ror Att göra en skylt standardskylten vid landets fornlämningar har en lätt igenkännbar signal: blåvit, ofta i formatet A4 eller A3, försedd med run-R och ett Sankt Hanskors som ger budskapet: »Se hit, här finns en sevärdhet! « Vid Riksantikvarieämbetet har man mål­ medvetet arbetat med skyltmodeller anpassa­ de till enskilda kulturmiljöer. Kyrkoruinerna i Visby, Källa ödekyrka på Öland, Glimminge­ hus i Skåne och Alvastra kloster i Östergöt­ land hör till de miljöer som har fått egna, spe­ ciella skyltar. Grundkraven är stryktålighet, minimerat underhåll och genomarbetad form i samklang med miljön. När ett lokalt museum eller en förening sätter upp en skylt kan den vara handgjord, snickrad i trä eller handskriven och kan för en del verka grov och ful. Givetvis är ett profes­ sionellt utförande viktigt, men även enkla skyltar förmedlar just genom sin form ett budskap. Skylten berättar något om avsända­ ren. Den berättar att den är gjord på plats av dem som bäst känner bygden. Texter, skyltar, stigar och byggnader bildar tillsammans ett sammanhang och därför är det viktigt att de som gjort skyltarna också kontrollerar att de sätts upp på de rätta plat­ serna. En aldrig så väl förberedd skyltpro­ duktion kan förlora sin mening om en skylt hamnar fel. Skylten skall inte bara placeras så att besökarna verkligen ser den, utan den måste också placeras så att besökarna ser det som skylten berättar om. Man bör vara med­ veten om att det aldrig går att styra i vilken ordning som besökarna läser texterna. De bör vara fristående från varandra , men ändå integrerade till en helhet. Kanske det inte ens behövs någon skylt ­ kanske skall man frigöra sig från ordet och istället låta berättelsen ta form i mötet mellan rummet och de tankar och ideer som besöka­ ren själv bär med sig. Att skriva en text Att berätta är en kunskapsprocess. När man formulerar en text tvingas man att ta ställ­ ning både till sakinnehållet och till målgrup­ perna. För att en trycksak eller skylt skall bli läst - och förstådd - krävs en noggrant bear­ betad text, genomtänkta illustrationer och en omsorgsfull grafisk formgivning. För skyltar är kraven på innehåll, form och material speciella. Utrymmet är knappt och lässituationen fordrar mycket av läsaren, stå­ ende utomhus, kanske efter en promenad. Kanske i snö, regn eller bländande sol. Det är mycket i omgivningen som konkurrerar om uppmärksamhet. I en skylttext är det frestande att begränsa sig till ytterst knapphändiga faktauppgifter utan att på allvar ta itu med frågorna varför och hur. Kraven på korrekthet, eller rättare sagt, kravet på att inget skall vara fel gör att man ibland får ett intryck av att textförfattar­ nas huvudmål har varit att säga så litet som möjligt. När alla osäkerheter, alla »om « och »men << i vetenskapliga utredningar samman­ fattas i en enda skylttext kan resultatet bli att den inte säger någonting. Samtidigt är givet­ vis en noggrann faktagranskning av skylttex­ ter lika nödvändig som för annan informa­ tion. Skyltar görs oftast för att fungera under många år samtidigt som kunskaper och sam­ hälle förändras över tiden. Man borde ställa 102 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING HÄLLKISTA Skee sn Hällkista från yngre stenåldern (ca I 700 f. Kr.). Av de tre stora stenkammargravtyperna, dös, gånggrift och hällkista, från yngre stenåldern (ca 3 ooo-1 soo f. Kr.), är hällkistan den yngsta. Kammaren är rektangulär, ofta flerrummig, med ingång från södra gaveln. Tvärväggarna kan speciellt i Västsverige vara försedda med ett runt hål, s. k. gavelhåL Hällkistorna ligger ofta i en omgivande hög, som når upp till takhällarna. I Sparrebäck finns en krets av mindre resta stenar runt den låga höjden. • KRONOLOGI • TERMINOLOGI • TEKNOLOGISK INFORMATION Ofta innehåller fornminnesskyltar upp­ gifter enligt ett standardformulär i tre punkter, kronologi (vilken tidsperiod fornlämningen hör till, vad tidsperioden kallas och hur långt den sträckte sig); terminologi (fackuttryck, som berättar mer om arkeologernas sortering än om fornlämningen); samt teknologisk information om konstruktionsdetaljer (fornlämningens ursprungliga utseende och dess uppbyggnad). 46 skyltarna blir som etiketter och miljöerna beskrivs som om de vore föremålsfynd, utlokaliserade från museernas magasin (exemplet ovan) . Andra typer av text (nästa sida) lägger större vikt vid att skapa en miljöbild och beskriva sammanhang. De innehåller bara ett fåtal termer, en enda kronologisk upp­ lysning och inga tekniska beskrivningar. högre krav på möjligheten att förändra skyl­ tarnas innehåll. Det borde åtminstone vara självklart att tydligt märka även skyltar med avsändare, som går att identifiera och ta kon­ takt med, samt med datum och årtal. Detta anger att skyltens uppgifter kan gälla här och nu, men kanske inte i morgon, och under­ skriften blir ett led i att skapa ett öppet, dis­ kuterande budskap. Lättläst text För människor med språkliga handikapp till­ verkar den statliga LL-stiftelsen speciellt lätt­ lästa böcker, s.k. LL-böcker. Till målgrupper­ na räknas exempelvis psykiskt utvecklings­ störda, invandrare, barndomsdöva, äldre människor och vuxna med läs- och skrivsvå­ righeter. Under många års arbete har LL-stiftelsen INFORMATION I TEXT OCH BILD • 103 BOPLATS Några små enkla hyddor, en eld som brinner, en kvinna som bereder ett skinn­ stycke, en man som slår till en flintspets, ett par små barn som springer omkring och en man som just skall ge sig ut på fiske i sin båt- så får vi kanske tänka oss att man hade det här under stenåldern för 6-7 ooo år sedan. I den lilla åkern här intill finns mängder av flintavslag, vilket visar att man satt just här och slog till sina flintredskap. Säkert reste man också några enkla hyddor på platsen, men av dem kan vi idag inte se några spår. När man höll till här under stenåldern var Skändlaberget en ö. Strandkanten låg en bra bit upp i bergssluttningen ungefär där stigen här nedanför går nu. Hela dalgången utanför var ett brett sund som sträckte sig bort mot Tuve kyrka och bergen vid Lillhagen. Akta den växande grödan! Gå inte i åkrarna! Fornlämningar är skyddade enligt lag. systematiskt samlat erfarenheter om hur man gör en text lättillgänglig. Dessa erfarenheter är i vissa delar lämpliga att använda för trycksaker och skyltar som riktar sig till människor utan lässvårigheter och kan under alla omständigheter tjäna som riktlinjer vid diskussion om text och form. De tvingar fram en tydlighet och klarhet som avslöjar alla de formuleringar som man använder för att dölja osäkerhet och tveksamhet. I en lättläst text bör handlingen vara kro­ nologisk. Tillbakablickar, drömmar och inre monologer försvårar förståelsen. Alla för­ skjutningar i tid och rum skall förklaras. En tumregel kan vara att hålla sig till tidens, rummets och handlingens enhet. Med ett frasanpassat radfall underlättas läsningen. Detta innebär att man inte styckar en fras på två olika rader. Felaktiga radbryt­ ningar kan ibland helt förrycka budskapet. På en del postkontor har man exempelvis kunnat se följande text vid skräplådan för kvitton: Kasta ej önskvärda kvitton här. Var så konkret som möjligt. Ju färre ovanliga ord som används i en text, desto mer tillgäng­ lig blir texten. Men resultatet får inte bli sön­ derförklarat eller pekpinnemässigt, färglöst eller urvattnat. Om abstrakta ord används så försök att fylla dem med konkret innehåll, med omskrivningar och upprepningar. Man kan försöka att beskriva känslor och tankar i konkreta detaljer. Personnamn och geografiska namn är svåra att hålla reda på. Man måste vara för­ siktig med bildspråk, om man inte vill riskera 104 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING Korrekturläsningens svårigheter illustrerades vid invigningen av en serie nya skyltar på Djurgården i Stockholm, försommaren 1996. Skyltprogrammet utvecklades i samarbete mellan Riks­ antikvarieämbetet, Länsstyrelsen i Stock­ holms län, Stockholms Stadsmuseum och Djurgårdsförvaltningen. Vid invigningen samlades skylt­ kommitten vid en av skyltarna och tidningarna intervjuade och fotograferade. Allt var frid och fröjd ända tills en tidningsläsare läste texten på den skylt, som visades i detalj i en av artiklarna: »Walmundsö. Detta är ett grav med åtta synliga gravar från yngre järnålder. « Att »ett gravfält« blivit »ett grav « hade ingen märkt, trots omfattande korrektur­ läsningar. att bli feltolkad. Vad betyder egentligen uttryck som han skall få äta upp det här eller komma på grön kvist? Bindestreck mellan sammansatta ord kan underlätta läsningen, som i ordet kast-rulle, jämför kastrull. Risken för feltolkningar und­ viker man dock oftast genom att orden finns i sammanhang som leder tanken rätt. Författaren bör undvika passivformer och uppmärksamma fogeorden, som ofta är svåra att förstå och förklara . Jämför exempelvis de två följande meningarna, som betyder helt olika saker: Eftersom jag är sjuk, går jag till doktorn respektive Fastän jag är sjuk, går jag till doktorn . För att göra en text mer lättill­ gänglig kan man formulera den rakt och kan­ ske dela upp en lång mening i flera kortare. Trycksaker Trycksaker kan användas i marknadsföringen för att locka besökare: en affisch, en broschyr eller ett stencilerat blad på turistbyrån. En trycksak kan göras för att ge översikt eller sammanhang: en vägledning på plats - som vandringsledens blad vid Alvastra, en utförlig folder eller en bok. Trycksaken har oftast ett värde långt efter besöket. Den är något att visa för andra, ett stöd för minnet och ett sätt att fördjupa sina kunskaper. Trycksaken har flera beståndsdelar: en löpande text, olika typer av bilder, bildtexter, rubriker, ingresser. Dessa olika delar kombi­ neras i en layout, som förenar det som hör ihop och placerar allt i rätt ordning. Vid sidan av textförfattare bör även tecknare, fotogra­ fer och formgivare vara med tidigt i arbetet. INFORMATION I TEXT OCH BILD • 105 Typografi Bokstävernas form och storlek, avstånden mellan bokstäver, ord och stycken, spalternas bredd och höjd, allt kan varieras för att göra texten lättare, eller svårare, att läsa. Med modern teknik kan man framställa alla typer av trycksaker vid sin dator och lämna färdiga original till ett tryckeri, som gör det trycktek­ niska arbetet. Med den nya tekniken är det lätt att mani­ pulera typografi och layout, men det finns många fallgropar i denna till synes enkla värld. Även den ovane kan åstadkomma de mest anmärkningsvärda saker, till sin egen förtjusning, men till förfång för läsbarheten. Det är ett yrke att behärska grafisk formgiv­ ning, vilket allt fler upptäcker. Man behöver dock inte överlämna hela den grafiska pro­ duktionen till en professionell formgivare. En mellanväg är att skaffa professionell hjälp för att skapa en typografisk mall, som man har som grund i arbetet vid sin egen dator. Trycksaken och skylten skall ha en logisk uppläggning, så man förstår var man skall börja läsa. Sedan skall en enkel layout leda vidare över sidan. Grundregeln är att god typografi är osynlig. Läsaren tar emot bud­ skapet utan att egentligen tänka på hur tex­ ten såg ut och hur sidan var disponerad. Bilder När ord och bild samverkar, kan man nå en berättarteknik som berör fler och som kan förklara och förtydliga svåra begrepp och föreställningar. Detta framställningssätt kal­ las lexivisuellt. Illustrationssättet används framför allt i uppslagsverk och populärveten­ skapliga tidskrifter. I nyhetsmedier används I 5 skrivregler för skyltar r. Tänk på vem du vänder dig till. Åk ut till platsen där skylten skall stå innan du börjar skriva . Välj ett ämne att skriva om. 3· Det är bra om du vet var skylten skall stå så att du kan hänvisa till riktningar. 4 · Rubriken skall väcka intresse och locka till läsning. 5· Ingressen, om sådan används, skall summera skylttexten och gå att läsa på ett fåtal sekunder. 6. Dela upp den löpande texten i stycken. 7. Var konkret. 8. Undvik vänstertunga meningar där det viktiga kommer sist. Skriv inte: > > På grund av en om­ fattande plundring och skadegörelse av graven snart efter gravsättningen var fyndmaterialet blygsamt. « Skriv hellre: »Fyndmaterialet var blygsamt på grund av en omfattande plundring och skadegörelse, som skedde snart efter gravsättningen. << 9· Undvik inskjutna bisatser. Skriv inte: >> Över skeppssättningen, som arkeologerna helt oväntat påträffade i högens botten, lät man med insamlade medel uppföra ett valv. << Skriv hellre: >> l högens botten påträffade arkeologer­ na helt oväntat en skeppssättning. Över den lät man uppföra ett valv. Det bekostades med insamlade medel. << ro. Stapla inte bestämningar på varandra. Skriv inte: >> Det i mitten av r8oo-talet radikalt förändrade renässansslottet... << Skriv hellre: ,, Renässansslottet byggdes om på r 8oo-talet. Ombyggnaden var mycket radikal. .. << r r. Börja med det som läsaren känner till. r 2. Skriv aktivt. Använd rak ordföljd. Skriv inte: ,, Linet skördades av kvinnorna.<< Skriv hellre: >> Kvinnorna skördade linet. << Undvik ordet >> man << . r 3. Förklara facktermer och svåra ord. q . Skriv i du-form. r 5. Skriv rytmiskt. Om texten haltar, märks det vid högläsning. 2. Göranssons blålåga ~~-,._.... ~~,..... ....... ,.... .......,.,.... ....... .... ._........,. __ ,......... . _ ......... ...w..-......._.,_.. ,.... _. ............ ..... ,...........M_......._. ,.. ,..,. .......... l),. ...... ~.._......,__ _........, __ ,.,.,..._. ..... .... ,,... ................ w.. ... . . ......_., ,.,.,..._............litA""''"""...__..., ........ ... ............. ................... ........................ ... .............. ... ... ........................ _.._,......__ ,..,. ._._ ...... ,......... ......... ............... ... ,.,...... .......................... ...... -·-it..oo.6..... .. ......................... _,..,.,_ ,..,_. .. ............ ._._,..... .... .._..,.u.,. ...... ,.. .. ........ ___ ............... ..,...... .........,. .. ................. ....s-,...,._.,.... ............. .........,.....•.._._..w."--'"'",..,.....,... .-.u C..t. ~-- .,..,..,..._ _ _ ~ _ .......... wri.......... ~ - _ p,. ................... ~-- . . . c . - .................... ............................ .w;, ....... .,. ~ ~~ _ ............. ,_,_ . . w.-a,... ~~ ,•itd-A'-Air~ ~ ~--.._ .,..~ ~ ......... ... ~ol.'-So_,... ..... . _....... ~ ---............ e..-~ ~ .....,...._~~· ~ ~- ~-· Mojoo....t.loo~ ............... ~--~~................ I. . . . O.M...U ... Ueil ..- - ­ •loiiJ.~H.. . . _ ....... . u.-. . -~.-. ... ,_........., ..... r... ~ ..,..wu .... _ __ ~ \.-.b .............. -W~~Ur . . . ...,_.,.;l. .... ~--~ .... "" .._,.,.....,.... ....... ..._................c - .... -.!•_. .. ,. ..... .._.__...,..,...w._.~~w....._ _ ........... ~~ um •• _ ..... ....,._ .......... .,..._ ·'""" ..,......,..Mit~ .u.lh-.1~ ....................... _W......_.......... v...........,_c.........._.... .,._...._w. .......... c.......k .... _ ... ..... ~ ... -~ ........ ............ ..... _ ............. .,.. ........... a......,_ ... Cio... ldr._~..._ ~r--....-. Sevärdhetsfoldrar om Bergslagen och Gästrikland EKOMUSEUM BERGSLAGEN samordnar ett femtiotal sevärdheter i sju kommuner. Under många år presenterades varje sevärdhet med en egen folder, en vikt A4-sida, tryckt på ett speciellt papper och med gemensam layout. Besökarna plockade material om de besöksmål som de var intresserade av. Inför sommarsäsongen 1994 drog Ekomuseet in småfoldrarna och producerade istället en gemensam guidebok där materialet från alla foldrarna är samlat på So sidor. Motiven var flera. Trots sin enkla form blev foldrarna dyra. Distributionen var arbetskrävande och på Eko­ museets kansli upptäckte man att de ansvariga för de olika sevärdheterna mest var intresserade av sin egen plats. Foldrar från andra platser ,......... . ........,.....-.u.M .... .._._ ..............,.... .... .,...,. ,_..... ~ ~ _ ........... .................. ,....... i'lu.....__............ .. .... .......... .._. ............. . ..-.e .... ~~lt""-W-W.I~ Pil ....... ~•,._...""""' .......... ........w ...... ~ ~ ~- \l)f> RBARkE MAL C"S80 Smediebodcon kommun .... ........ _.....,._ .................,... ... ,.........,,....__ .. __ ....-­ •·~,_ --··· ............ ___ .... .._._ . ,... ............ ..__ ..__ .......,..--. .. .....,."4o • c....... ._.. .. ~ ...,...WW..• IIJM_,..._,.,...,. ~ I ....... _ ......... ... ~ ....__ •w ,.,..,_,..._ ~ ...... _ l t o .................. .....,.,.i.-J......... ... ~ ...... ........ ~ a_... . ~.__.....,_.._...._ ......--~-· ~ .......................... o-Mft ................................................ .................... .... .. ... ......................,..,...__. ,.,,........ ••). ..... ............. •. . , la ...... U. "- ............ -~ ...... - - · ­ ........ • .... Jill... s6of:RIÅI.KE IUMI\'GOSCÅID ••'- & fdl(-.., ................ _~'-llw... ... ..................... ...,..,.,"' -"""..,.1 ,,.,...,.,...Wik r..,••• --.. .-............... .._.__......_ ...................... ..... . . . . ......... .......__ ... ,...,....,._ ..._.._. __ "­ -.,..,. ........................... ......................__._ .... _ ......_....., .... ,..,............. . .-t...,..... fil~---- _...,........... ....., ................... .... .._-.u-"' ,... .. _..........,._,(" . l_,._,_·-"'_.................,...... ""-- ...__.... ................... ........._...._ . . . . . . . IU".U..'"-1 ~ \"W~ ................................. """-­ ~ \4..........._..,_............ _.,., . ... . . \ MAU, GSIO IRUk~MIUÖ ,..., ___ ~~. --, ,.......,._.,... ............ ~ INFORMATION I TEXT OCH BILD • 107 beställde man helt enkelt inte. Genom att samla allt material i en enda skrift blev administratio­ nen enklare och helheten tydligare, både för de aktiva i olika delar av området och för besökarna. Guideboken delas ut gratis, men finansieras till stor del av annonser. Guideboken är en av tre trycksaker från Ekomuseet. De andra är en dragspelsfolder i fyrfärg som massdistribueras samt en årligen producerad folder som presenterar aktiviteter och öppettider under den kommande säsongen. JÄRNRIKET GÄSTRIKLAND har valt en delvis annan väg för sin trycksaksproduktion. För r 6 olika platser finns enklare bruksvandringsbro­ schyrer. De är gratis och berättar om byggnader och historia i en miljö. För ytterligare åtta platser finns vägledningsbroschyrer på åtta sidor eller mer, tryckta i fyrfärg, och som ger en utförligare historisk beskrivning av olika miljöer och sevärdheter. Tre av dem är specialbroschyrer om konst, litteratur och musik, den senare dessutom kompletterad med en musikkassett. Broschyrerna säljs för tio kronor styck. Sommaren 1996 producerade Järnriket dessutom en helt ny övergripande broschyr i A4­ format. Ambitionerna var här högre för innehåll, språklig bearbetning och grafisk form. Ett urval av rubrikerna ger en antydan om ett levande språk och en ny inriktning: Tidernas trollkarl, Röster från andra sidan, Järnets blodådror, Göranssons blå låga, Maktens arkitektur, Vi satte tak på Amerika, Preventivmedlet i skjortan. Samtliga besöksmål är beskrivna i broschyren, som kompletteras med en separat, årlig sammanställning av evenemang, tider och telefonnummer. Även en välgjord och lättfattlig skylt kan vara alltför stor att läsa. När Aspa-Ludgo hembygdsförening vunnit sin strid mot Vägverket kring Aspa bro (se s. ro) skapade man två skyltar. Det blev två sidor i AJ-format med mycket text, teckningar och en stor karta över vikingar­ nas färder med runstenar och bilder. Hembygdsföreningen lät trycka en över­ upplaga av skyltarna och på själva skyltarna vid Aspa bro meddelar man att skyltarna finns att köpa i ka{eet intill eller i kiosken vid bensinpumpen. Så kan hembygdsvännen få tillfälle att i lugn och ro studera text och karta, den intresserade turisten få ett minne med sig hem, och både ka{eet och kiosken blir platser för nya möten mellan människor. ro8 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING termen nyhetsgrafik för samma sak. I kultur­ historiska miljöer är det > >lexivisuella « inte begränsat till det tvådimensionella papperet. Text och bild skallleda ut i miljön och vara en del av den. Man kan dessutom använda kom­ ponenter i omgivningarna för att skapa bety­ delsebärande helheter. Trycksaken skall vara en hjälp att förstå och läsa landskapet. För att en illustration inte bara skall bli en utfyllnad, något man tar till för att lätta upp en annars grå textmassa, bör man lägga ner lika stor möda på att få bra bilder som att få en bra text. Illustrationerna kan vara av flera olika typer: fotografier, naturalistiska teckningar och målningar; analyserande teckningar, exempelvis genomskärningar och sprängskis­ ser som på ett tydligt sätt bryter den ram som vi uppfattar i verkligheten. Diagram kan generalisera olika typer av teman. Kartor kan också användas för att lokalisera platser och förbindelser mellan platser. Tidsskalan är en slags karta över tiden. Text kan visualiseras i listor, tabeller, faktarutor och liknande, ibland kallade verbogram. Symboler används främst på skyltar och kartor. Som lösblad och i böcker har kartor alltid norr uppåt. När kartan används på en skylt ändras situationen. Här blir kartan en bild av just det landskap där man befinner sig och för att betraktaren skall kunna jämföra bild och verklighet så måste kartan vändas åt samma håll som besökaren ser landskapet. Visningar Redan för r 900 år sedan skrev Plutarkos en essä om orakelsvaren i Delfi. Han beskrev vad som kunde hända besökarna: >> Guiderna gick igenom sitt standardtal utan att ta notis om våra försök att få dem att korta ner sitt tal och hoppa över kommentarerna till inskrip­ tioner och epitaf. « Svensk ordbok definierar guide som >> en person som (yrkesmässigt) v1 sar vägen till och berättar om intressanta platser och dy­ likt; ofta för turister «. För guide finns andra benämningar med närliggande betydelser: Ciceron är en »person som sakkunnigt före­ visar sevärdheter eller andra intressanta före­ teelser «. Den engelska benämningen inter­ preter (jfr interpretation) kan översättas med svenskans tolk i betydelsen en person som inte bara översätter utan som också uttyder, utläser och uttrycker innebörden av något. Goda kunskaper i de ämnen som visningen gäller ger guiden en styrka och säkerhet som skapar förtroende hos åhörarna, men det är ofta sättet som informationen presenteras på som ger besökaren ett bestående intryck. »Guidning skall inte jämföras med snabb­ mat«, har förre ordföranden i Turistguider­ nas världsfederation Jane Orde sagt. »Guid­ ning skall vara som den bästa hemlagade mat: omväxlande, personlig, stimulerande och värd att minnas. Den skall lagas färsk varje dag med de allra bästa lokala ingredienser. «47 \ Guidning är inte att hålla tal fyllda med faktauppgifter. Det är viktigare att våga ha ett eget, personligt förhållningssätt till den miljö som man visar. Kanske kan man berätta om varför man tycker om milj ön så mycket att man vill stå framför en grupp människor och prata om den: »När jag var yngre bruka­ de vi klättra över staketet ner i gruvorna fast det var förbjudet ... « Vem är det som skall tala om för besökarna vad de skall se? Är det bättre med vetenskap­ liga specialister från universitetet, antikvarisk expertis från l änsmuseerna eller kunnigt folk från hembygdsföreningen ? Svaret är långt ifrån självklart. Var och en har sin kompetens. Att känna sin bygd Ödeshögs kommun ansvarar för visningsverk­ samheten vid Alvastra och Rök. Sedan utemuseet vid Rökstenen invigdes har antalet guidebeställningar sjunkit kraftigt. Utställningen är i hög grad självinstruerande. Den allt kärvare kommunala ekonomin sätter också gränser för visningsverksamheten. Under sommaren 1994 hade kommunen fast statione­ rade guider vid Alvastra - under tre timmar per dag. Dessa är numera indragna, men det finns möjlighet att beställa guider genom turistbyrån i Ödeshög. I övrigt får besökarna lita till de svar som tillsyningsmannen Karl Kempe kan ge på direkta frågor. N ågra regelrätta visningar är det inte frågan om. Vid Rökstenen kan makarna Albinsson svara på frågor. Barbro Albinsson är en av kommunens mest erfarna guider. Hon ställer ibland upp som guide efter förbeställning, både vid Rökstenen och i Ödeshögs kommun i allmänhet, vid sidan om sitt mer praktiska ansvar för besöksanläggningen vid Rök. Barbro Albinsson tror att den viktigaste orsaken till att antalet guidebeställningar har minskat är att researrangörerna vill spara pengar. Hon beklagar utvecklingen eftersom besökarna går miste om den kunskap som en guide från trakten kan förmedla. -Ibland kan det till exempel vara många bönder i bussarna. De frågar om gårdarna, vad de heter, hur stora de är. Då är det viktigt att ha lokal kunskap förutom kunskap om de stora sevärdheterna. IIO • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING Sju krav på en god guide En guide skall: VARA PÅLITLIG, vilket innebär att guiden infinner sig på avtalad tid och plats; vilket innebär att guiden genom personlig närvaro, flexibilitet och handlingskraft visar intresse för gruppens önskemål och att guiden bryr sig om sin grupp; VARA LYHÖRD, VARA KOMPETENT OCH UPPTRÄDA TREVLIGT, vilket innebär att guiden har de kunskaper som behövs och dessutom vet hur man kommunicerar med männi­ skor i grupp. Guiden skall kunna tillföra något utöver det vanliga och ge folk upp­ levelser som de inte visste att de ville ha; vilket innebär att guiden är lätt att boka och att guiden kan tala flera språk; VARA TILLGÄNGLIG, Visning vid Gripsholms slott. Det krävs av en guide, förmåga att uppleva och förstå en situation ur en annan människas perspektiv. Denna lyhördhet och inlevelseförmåga skapar skillnaden mellan en enkelriktad visning och en bra guidning som blir ett samspel, en dialog mellan guide och publik. EMPATI vilket innebär att guiden anpassar sin framställning till gruppens behov och därigenom »lyfter av slöjan «, ger sambanden som leder till aha­ upplevelser hos besökarna. Guiden skall ha verbal förmåga och kunna behärska sin röst; KUNNA KOMMUNICERA, Amatörens entusiasm kan övervinna exper­ tens torra noggrannhet. Vetenskapens krav kan motverka idyllisering och idealisering. Lokal kompetens och delaktighet kan ge liv och kopplingar mellan då och nu. Den som kommer utifrån kan se det unika och viktiga. vilket innebär att gruppen genom guidens ledning känner sig säker och därigenom kan ägna full upp­ märksamhet åt upplevelsen; samt SKAPA TRYGGHET, KUNNA TA EMOT KRITIK, vilket innebär att guiden inte är fullkomlig, utan öppet tar emot besökares rättelser och kommentarer. 48 Dramatiserade visningar Vid gruvorna i Flogberget utanför Ludvika kan besökaren en mörk sensommarnatt få vandra på smala stigar mot gruvan. Det dof­ tar fuktigt och någonstans bortifrån hörs slag av järn mot berg. Nere i ett gruvhål möter sto­ VISNINGAR • III ra tillmakningseldar som kastar ett fladdran­ de, dunkelt ljus över bergväggarna. skuggor tar gestalt och mot elden avtecknar sig siluet­ terna av gruvarbetare med spett i handen och slokhatt på huvudet. De börjar prata upprört med varandra, om betalningen och arbetet. Röken från eldarna sticker i näsan. Livet man möter i Flogberget, anno I996, är en dramatiserad visning, någonting mellan en vanlig guidning och teater. Detta är ingen ny företeelse. Kring sekelskiftet I 900 formu­ lerade Artur Hazelius en programskrift för Skansen som han beskrev som ett stort histo­ riskt skådespel. Bland annat skulle man använda levande tidsbilder från olika epoker. Fiatenbergs hytta, strax utanför Smedje­ backen i Ekomuseum Bergslagen, är en museihistorisk märkesplats och tillika en milstolpe i industriminnesvårdens historia. Hyttan markerar den starka tradition av industriantikvariskt intresse som är en bas i Ekomuseet. När hyttan I 9 3 o hotades av rivning tog sig Karl-Erik Forsslund före att klassificera anläggningen som »museum« och lät dessutom registrera alla föremål som fanns kvar. »Man river inte ett museum «, skrev Forsslund- och hyttan räddades åt eftervärlden. Avsändare och mottagare Det vi tror oss förmedla är kanske inte alls det som besökarna uppfattar. Ewa Bergdahl berättar: »För många år sedan var jag i Bretagnedistriktet i norra Frankrike på semester. Vi var ett par kamrater som tillsammans tog oss runt till några av Frankrikes mest fascinerande fornlämningar: de väldiga megalitgravarna och de märkliga kilometerlånga stenlinjerna i landskapet. En regnig eftermiddag kom vi blöta och lite ruggiga fram till ett av dessa stenåldersmonument. En fuktskadad maskinskriven lapp var anslagen på träporten som utgjorde ingång till graven. Med vår bristfälliga skolfranska kunde vi utläsa att nästa guidning skulle äga rum en dryg timme senare. Vi väntade. Skaran av regnblöta människor under paraplyer och i droppande regnplagg utökades långsamt. På givet klockslag kom en ung fransyska pilande någonstans ifrån. I handen hade hon en ficklampa. Vi erlade entreavgift och radade upp oss. Fransyskan tog täten och med ficklampan dök hon in i det kompakta mörkret. Vad som sedan följde var både komiskt och oerhört spännande. Vi, ett tjugotal blöta turister trevade oss in i den mörka gången där det inte ens fanns ledljus på väggarna. Långt fram i täten mässade den unga fransyskan på med en entonig, och ack så snabb franska. Den smala gången, mörkret och den overkliga känslan av främling­ skap och utsatthet bidrog till förvirringen. Man famlade efter varandras kläder i mörkret och stötte då och då emot de fuktiga stensatta väggarna. Här och där vidgade sig gången en smula för att sedan smalna av igen. Jag tumlade ut någon halvtimme senare fast förvissad om att närmare än så här skulle jag aldrig komma den uråldriga begravningsritualen som troligtvis försiggått inne i denna gravhögs mörker. Jag är säker på att guiden inte ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig vilka upplevelser hon bjöd oss på. « »Artur Hazelius tänkte i tid och rum och för­ stod som den pedagog han var, att känsla föder upplevelse och upplevelse föder kun­ skap «, skriver I99I dåvarande Skansenche­ fen Eva Nordenson. 49 Ännu ett steg mot historisk rekonstruktion går så kallad living history, levande historia, där målet är att försöka återskapa ett utsnitt ur historien i alla dess delar.50 Om tiden är 1796 skall inte bara byggnader och föremål se ut som om de vore från 1796 utan även de människor som visar miljön skall uppföra sig och tala som om de levde detta år. Besökaren blir betraktad som en främling från en annan tid men bjuds kanske in att delta . Det är inte teater, för här finns ingen distans till det upp­ spelade. Det är inte heller en visning, efter­ som ingen går utanför sin roll. Alla som age­ rar talar i första person presens: »jag är. .. « och »vi är. . . «, aldrig berätthnde i tredje per­ son »de levde ... «, »de gjorde ... « , »de tillver­ kade ... «, »vi tror att de ... « . Friluftsmuseet Jamtli historieland i Öster­ sund har genomfört living history med stor konsekvens . Programförklaringen samman­ fattar: Historieland är att göra historien till underhållning, ett kulturens svar på de stora kommersiella nöjesanläggningarna, lika roligt och spännande som tivoli eller sommarland. Historieland är att blanda skämt och allvar, att låta sig roas och att våga leka med historien. 2 . Historieland är att resa i tiden, att möta det förg ångna i levande miljöer, där landskap, växtlighet, hus, hägnader, grödor och djur är 'riktiga', ja t.o.m. människor lever och arbetar som namngivna personer från olika tider.« » I. DRAMATISERADE VISNINGAR • II3 När vi talar om att göra historien levande balanserar vi nära ett tänkesätt där vi ger uttryck för att det faktiskt är en gången tid som vi återskapar. Givetvis kan vi aldrig åter­ skapa det förgångna, inte ens i den mest »levande « historia. När vi lyckas få igång ångloket från 1924, innebär det inte att vi vri­ der tiden tillbaka, inte att vi ger liv åt det för­ flutna . I alla typer av tolkningsarbete skapar vi bilder - i vår nutid. Living history är inte oproblematiskt. Det skapar en historisk inlevelse, men inte dis­ tans. Den totala inlevelsen omöjliggör kritik och frågor. Det är verkligheten som man får se. Människorna är. Det går inte att debatte­ ra med någon som faktiskt sitter och mjölkar en ko år 1769 och påstå att hon gör fel. Här »Ve mig- för några kakor bröd sitter jag här «, säger Rickard Johansson som sitter i stocken. Skolmästaren, Nils Granström, och postmästaren, Gösta Colliander, fördömer syndaren. Tsar Peters män bränner och härjar på Ostkusten. Oron sprider sig i Norrtälje. Ändå tas inte hotet riktigt på allvar, men den I9 augusti I7I9 seglar sexton ryska fartyg rakt in i Norrtäljeviken. De sätter eld på staden och när elden släckts återstår bara några få av stadens 200 trähus. Detta är utgångspunkten för Norrtäljes krönikespel Anno 1719, som är en del av den årliga I7oo-talsveckan. II4 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERIN G finns inte plats för tvivel, men väl för nödlögn­ er. När besökaren frågar om någon detalj i vardagen kan den som spelar inte låtsas att hon inte vet. Det är inte tillåtet att stiga ur rollen. Samtidigt ger de levande visningarna, i olika former, unika möjligheter att berätta om människor och om deras kultur och liv, hela det flyktiga minne som annars är svårt att fånga . Trots allt är samtiden också myck­ et nära även i den mest levande living history och på Jamtli finns såväl utställningar, skyltar som annan sakinformation om de miljöer som görs levande. »Tillsammans förhåller vi oss till det för­ flutna «, skriver Billy Ehn och fortsätter om Skansen i Stockholm: »Att gå in i Ekshärads­ gården och delta i visningen av gammaldags brödbak är också ett sätt att legitimera en viss historiesyn: det förflutna kan levandegöras. Ingen stiger över tröskeln och gapskrattar åt det omöjliga i företaget. Precis som brödba­ kerskorna spelar besökarna sina roller i en föreställning som dock inte främst återskapar det förflutna, utan snarare demonstrerar intresse och respekt för gångna tider. Hela skansen är ju ett slags kransnedläggning, en gest av aktning för döda livsformer. «51 Bertolt Brecht, den kritiska realismens föregångare inom teatern, krävde att gestalt­ ningen måste gå längre än genomarbetad rea­ lism. Åskådaren skall visserligen beröras och röras av berättelsen, men samtidigt kunna ställa sig bredvid för att betrakta och ifråga­ sätta händelseförloppet- och genom pjäsen se sin egen samtid. Den historiska berättelsen skall inte mana fram bilden av något evigt under det olikformade yttre utan av något ständigt förgängligt. Inlevelsen får inte dupe­ ra. Jamtlis programförklaring skulle kunna skrivas: Historieland är att göra historien till en spegel. Provocerande och spännande som en roman eller dikt. Historieland är att låta sig oroas och att våga ifrågasätta sin samtid med historiens hjälp. Scenteater i miljön Såväl visningar med guide som mer utstude­ rade, dramatiserade visningar och living his­ tory är ett slags teater, ett medvetet regisserat spel inför publik. Även scenisk teater kan spe­ las i en kulturhistorisk miljö. Sådan teater delar vissa yttre ramar med salongernas tea­ ter, men den speciella scenen ställer krav, både genom sin fysiska förutsättning och genom sitt ideinnehålL I många fall används de kulturhistoriska miljöerna mest som kulisser. Teatern drama­ tiserar miljön och miljön dramatiserar tea­ tern, men det finns ibland inga direkta sam­ band mellan pjäsens innehåll och platsens kulturhistoria. I andra pjäser är miljön en självklar del av pjäsinnehållet och sådana his­ toriska spel är en typ av tidsbegränsade levan­ degörandeinsatser. De sätter inte permanenta spår i den fysiska miljön, men väl i medvetan­ det hos åskådarna, och de kan ha en mycket stor betydelse för lokalsamhällets framtid. Den senaste vågen av historiska amatör­ skådespel inleddes 1987 med Spelet om Nor­ bergsstrejken som handlade om en gruvarbe­ tarstrejk r89r-r892. Pjäsen spelades vid ran­ den av storgruvan i Klackbergsfältet i Nor­ berg. Spelet om gruvstrejken blev en succe och strejkspelsföreningen fortsatte med upp­ Animerade stadsvandringar i Falun I Falun finns tre områden med väl bevarad trähusbebyggelse. Ett av dem är arbetarstadsde­ len Elsborg. Sedan 1976 ansvarar Länsmuseet för stadsvandringar i området och i början av 1990­ den enligt vetenskapen gängse uppfattningen. Den historiska personen står för den egna upp­ levelsen. På så vis kan man få en intressant spänning i dialogen mellan dåtid och nutid. Enligt nutida forskning stammar namnet Elsborg från det faktum att gruvan i Falun fick betala dyrt för Älvsborgs lösen. Går man däremot till äldre källor från r7oo-talet skulle namnet Elsborg istället vara en ordvits. Det fanns en herremansgård kallad slottet på platsen, som vid tiden för Älvsborgs lösen ägdes av en dam kallad Elsa. Då gården måste lösas in för dyra pengar, blev den helt enkelt kallad Elsborg i folkmun. Namnet övertogs sedan i mitten av r 6oo-talet av den då nybyggda stadsdelen. I vår första tablå låter vi teorierna stå mot varandra. Elsa dyker upp, rasande över den moderna feltolkningen där hon själv betraktas som en myt. I en scen går vi nästan fram till vår egen tid. År 1960 utgavs en generalplan för Falu stad där all trähusbebyggelse skulle rivas. Elsborg hade man inte råd att bevara. I verkligheten var det inte någon som protesterade mot planerna, men i vår tablå möter vi Signe och Gunnar, ett gammalt par som gör om stadsvandringen till ett protest­ tåg. Textmaterialet bygger på generalplanen. Fördelen med denna typ av iscensättning är enkelheten och flexibiliteten. Vi behöver ingen dekor. Här får stadsmiljön hjälpa till. Vi behöver inte samlas mer än några gånger före upp­ spelningen. Förutom två större scener kan deltagarna i huvudsak repetera själva och sedan gör vi en generalrepetition på plats. För att vandringen inte skall stagnera har vi videofilmat den varje år. Det hjälper oss att komma in i spelet nästa gång och det har varit en stor hjälp för nya deltagare. Vi har ändrat i scener, strukit och gjort nya. Stommen är i stort densamma år från år, men detaljerna förändras. « talet började man att dramatisera vandringarna. Örjan Hamrin från Länsmuseet berättar hur han bjöd in stadsdelsföreningen i Elsborg och berättade om vad han sett av dramatiserad historia vid en resa i Storbritannien och hur han ville utforma något liknande för Elsborg: > >Responsen kom inte omedelbart, men snart fanns ett gäng på cirka tio personer som var intresserade. Bara en av dem hade viss teater­ erfarenhet, men genom två teaterintresserade bekanta till gruppen och en kollega från museet, skred vi till verket. Grundiden är att jag själv tar med en skara stadsvandrare runt Elsborg och slutar vid Ernst Rolfs födelsehus, som numer är ett litet museum med servering. Under vandringen visas stads­ delen som vanligt, men med tillägg av ett antal tablåer där guiden avbryts av personer ur historien. Dessa lägger sig i framförandet och påpekar felaktigheter i guidens uppgifter. Sedan tar de över helt. Guiden -museimannen- står hela tiden för Jamt/i historieland- det levande(gjorda) utemuseet I Östersund ligger Jamtli historieland. Här har man systematiskt arbetat med dramatiserade visningar i mer än tjugo år. Antikvarie Karin Hästö berättar: »Blunda och tänk dig en osynlig kraft som för dig bakåt i tiden. Ditt öra nås av ljudet från vagnshjul, gnissel från slipstenar och hönor som kacklar medan din näsa fylls av en kryddig lukt av gödsel. En lie sticks i din näve med en bestämd uppmaning att nu är vilan slut. Innan du vet ordet av arbetar du så att svetten lackar medan en av pigorna enträget tränar dig på budorden inför söndagens husförhör. Året är 178 5 och du har hamnat mitt i slåttern i byn Lillhärdal. På Jamtli historieland i Östersund återväcks gamla minnen med dofter, ljud och i den rent fysiska upplevelsen av gamla ting och arbets­ moment. Upplevelserna väcker besökarens historiska fantasi och intresse. De lockar till deltagande i de rollspel som initieras av aktörerna i gårdarna. År 1984 fick 'människqr från en gången tid' flytta in. De skulle föreställa dem som en gång bott i Jamdis hus: länsman Herdell med familj från Länsmansmon i byn Lillhärdal år r 7 8 5, gästgivarmor Stina Ersdotter från Gärde gäst­ giveri i Brunflo år 1829, bonden och post­ mästarenJöns Ols med familj från Ålsta by i Näs socken år 1895. Idag är gårdarna också fyllda med pigor och drängar, gamla och barn som till­ sammans skall ge en bild av livet. Människorna är berörda av glädje och sorg, av arbete och vila . . precis som v1. Just där kommer mötet med publiken in- i igenkännandet. Samtalen flödar ständigt mellan gårdarnas folk och besökarna. Varje dag genom­ förs ett flertal tidsvandringar då publikgrupper lotsas genom historien och mellan gårdarna. Genom att tilldela besökarna roller, till exempel som tiggare eller sekelskiftesturister, stimuleras gruppen till eget tänkande och aktivt agerande. I form av 'klockslagsaktiviteter' jämnt för­ delade över dagen och mellan gårdarna får besökaren en vidare uppfattning om livet och omvärlden. Det kan vara en luffare eller ett rotehjon som kommer till gården för att få inkvartering. Byns sömmerska eller en gårdfari­ handlare som har vägarna förbi kommer med nyheter och varor. Det kan också vara något så SCENTEATER I MILJÖN • 117 vardagligt som att pigan luskammas eller att det nya eldstålet provas. På Jamtli finns cirka trettio säsongsanställda aktörer som även kan visa större aktiviteter som bröllop, fattigauktion, loge och konventikel­ möte. Ett utvecklat samarbete med föreningar och intresserade gör att många utifrån deltar i programmen. « Anna-Lisa i Näsgården spinner. Gården hör till de mer välbärgade i byn. Aret är I895 och Anna-Lisa är 24 år gammal. Under året kommer hon att gifta sig. Så är situationen i den levande historien på j amt/i historie/and. I verkligheten är bilden tagen för snart tio år sedan då Anna-Lisa hette Katarina Lundström. Karin Hästö, ansvarig för den levande verksamheten på ]amt/i, kommen­ terar att man lärt sig mycket sedan dess. »Vi har utvecklat tekniken för kontakt med publiken och har dess­ utom ett mycket större faktaunder­ lag kring livet på gårdarna. « Idag vet man hur man gör för att svara på besökarnas frågor, i de allra flesta fall utan att stiga ur sin roll. »Genom många försök vet vi nu bättre vilka metoder som fungerar. Vi gör inte demonstratio­ ner av ett hantverk utan samspelar aktivt med publiken. Att ständigt göra något är ett sätt att nå kontakt, men också en viktig del av det vi berättar. Vid den tid som vi spelar upp arbetade man alltid. Vi leker med allvar. « sättningar av flera stora klassiska pjäser av Bertalt Brecht, alla med en direkt koppling till nutidens Norberg. Arbetet med de stora teaterspelen har ibland åstadkommit just det som den s.k. nya musealogin sagt sig vilja eftersträva: processen är det centrala, inte det konkreta resultatet, det viktigaste är att människor deltar. Teatern i Norberg exempelvis kom att bli ett sätt att samla krafterna i tider av kris och nerläggningar. Teaterarbetet ledde till en ökad historisk medvetenhet och kunskap och genom sitt gemensamma arbete kom många av medlemmarna i spelföreningen att ifråga­ sätta både historien och sin egen tid . Från ett sådant arbete kan en styrka växa som leder till utveckling. Aina Söderkvist berättade 1979 i Norbergsspelets programblad: »Det är sti­ mulerande att som en kugge få vara med och gestalta en viktig händelse i bygdens historia, samtidigt som det är folkets historia och deras kamp. Man blir mera medveten och vill fort­ sätta att studera och lära mera om sin hem­ bygd. Många kvällar har hela publiken rest sig när vi sjungit slutsången. Då känner vi att publiken förstår och hedrar dessa människor som kämpade för oss 1891- 92. « Norbergarrras strejkspel inspirerade till många andra uppsättningar av stora amatör­ teaterspel, många med ett politiskt innehåll och med en stark lokalhistorisk prägel. Ett ur­ val sommarspel från 1994 visar att detta inte var något tillfälligt: Styresholmsspelet i Åda­ len om hur lokalbefolkningen lurade de dans­ ka knektarna under Engelbrektsupproret 1434; Minns ni flickor om dramatiska hän­ delser i början av 1930-talet (i Svartvik kring sågverk och massaindustri en mil söder om II 8 • F R ÅN I D E TI LL UTVÄ RD E R IN G Sundsvall); emigrantspelet D römmen om fri­ heten om en grupp utvandrare till Förenta staterna 184 5 (vid Smedstorps dubbelgård i sydligaste Östergötland ); Wiraspelen om Wirasmedernas liv i mitten av I?OO-talet (i bruksorten Wira norr om Stockholm); Köpet som gick i stöpet om kapitalistiska skurkar som går på pumpen när de kommer för att När mörkret faller Det största enskilda, och årligen åter­ kommande, evenemanget vid Alvastra klosterruin är krönikespelet Makten och härligheten. Föreställningarna ges under en och en halv vecka i mitten av juli och sätts upp av en ideell förening. Publiken samlas när mörkret fallit och får sitta på en tillfällig läktare som är rest på gräsmattan mellan klosterruinen och karp­ dammarna. Föreställningen utspelas med klosterkyrkan i fonden. Spelet är, som för­ handsreklamen säger, »en fantasifull saga om onda och goda makter där myt och verklig­ het vävs samman från urtid till medeltid«. Det är en blandning av sägen och verklighet och enligt Riksantikvarieämbetets till­ syningsman Karl Kempe, som är en smula kritisk, var det mer informativt de första åren. -Varje år har jag varit på genrepet, kommenterar å sin sida Barbro Albinsson, turistguide i Alvastraområdet och ansvarig för besöksanläggningen vid Rökstenen. Spelet berättar precis samma sak som jag vid mina visningar. Spelet ger mycket informa­ tion om historien. Även om man ändrar lite, lägger till och drar ifrån. köpa böndernas skog (vid hembygdsgården i Ede, Offerdal, Jämtland); Spelet om Karl X II:s sista fälttåg (i Dals Ed); Näst intill Gud står Patronen om skogsarbetets villkor (i jämtländska Rossön där den första avdel­ ningen av Svenska skogs- och flottningsarbe­ tareförbundet bildades år 1918); Över de blånande bergen om livet kring hyttan i Gus­ tavsfors, i första hand under r8s o-talet (nära värmländska Hagfors); I förskingringe ns tid, kring I9 so-talet (invid statarmuseet i H useby i södra Småland ), Krylbosmällen om händel­ serna omedelbart före och efter smällen när tyska ammunitionsvagnar exploderade på Krylbo järnvägsstation utanför Avesta i juli 1941 (i och vid de gamla järnverksanlägg­ ningarna i Avesta) . Teatern har en mångsekellång tradition och klart definierade ramar för form och arbetssätt. Teatern är noga strukturerad och formaliserad och utgångspunkten för hela arbetet är förhållandet mellan scen och publik. I museivärlden är osäkerheten om formen större och ännu finns bara embryon till utbildningar i museimediets formspråk. Teatern är smalare och djupare, museiarbe­ tet grundare och bredare. Det är svårt att för­ djupa upplevelser och frågor i en visning av en kulturmilj ö på samma sätt som i en teater­ föreställning, som varar mellan två och tre timmar. Att göra själv Ord formar nästan alla de tankar om histori­ en som anses ha vetenskaplig bärkraft. Det skrivna ordet har också ett tolkningsföreträ­ ATT GÖRA SJÄLV • II9 de och stor tyngd när kulturmiljöer skall göras levande. I det praktiska tolkningsarbetet kan dock den sinnliga erfarenheten ges en självklar och tydlig plats. När vi måste ta på oss gruvhjälm och skyddskläder vid Falu koppargruva är det inte bara för att möjliggöra ett besök under jord utan också för att få oss att stiga in i en roll. skyddskläderna talar om fara och om speciella arbetsvillkor - utan att någon behöver ge det ord. Praktiska aktiviteter som utnyttjar många sinnen ger oss ett stöd för minnet. Det är lättare att komma ihåg vad man har lärt- om man dessutom har gjort det. Den pedagogiska styrkan i att prova själv gäller såväl för vuxna som för barn. Den akti­ ve besökaren lär sig mer och förstår bättre. Även intellektuellt arbete, där besökaren själv måste dra slutsatser och förstå, är en sådan kunskapsprocess. En kulturmiljö besöker vi nästan alltid tillsammans med andra. Att se och samtidigt diskutera med andra är en vik­ tig del av besöket. Fornverkstäder och andra typer av försök att aktivt engagera besökaren har en pedago­ gisk grundtanke, men det gäller att ställa frå­ gorna i rätt ordning. Först: Vad vill vi berät­ ta? Sedan: Finns det någon slags göra-själv­ aktivitet som vi kan använda? Att göra - men ändå inte göra Entusiasmen och engagemanget hos barn och vuxna som får tillfälle att delta i praktiska aktiviteter vid museer och fornbyar går inte att ta miste på. Den aktive besökaren som får göra något själv förstår och minns på ett helt annat sätt än den som mest får agera passiv mottagare i en enkelriktad kommunikation. \äckt en\igt Bi\den neds e\se med överenskororo fotografen Sommaren I995 anordnade Länsmuseet i Kalmar och STF:s ungdomssektion på Öland ett fyra dagar långt historiskt läger på Oland. En dag ägnades åt ett medeltida äventyrsläger i Borgholms slottsruin. Barnen, som fick föreställa öländska bönder som kallats in till slottets försvar, fick låna medeltida kläder och delta i alla de sysslor som krävdes inför ett anfall mot borgen. De fick göra upp eld, smida, hålla utkik över Kalmarsund, gjuta kors till skydd mot pesten, laga mat, lära sig hantverk, sjunga och dansa. När vi sätter oss ner med malstenen gör vi något, men ändå inte. Några stenåldersmän­ niskor blir vi aldrig. Billy Ehn beskriver ett museibesök där barn fick hjälpa till att rensa strömming. Syftet med detta var att visa att det finns annat än fiskpinnar. Själva kunde dock barnen inte steka strömmingarna efter­ som spisen var för hög och enligt moderna säkerhetsnormer måste ha hällskydd. »Ja, det är svårt att levandegöra det förflutna utan att snubbla mot nuets hinder och värderingar «, kommenterar Billy Ehn. 52 Att leka, leva, lära järnåldersliv Gunnes gård ligger i Smedbyparken i Upplands Väsby, en av Stockholms norra förortskommu ­ ner. Det är en forngård med omfattande pedagogisk verksamhet, speciellt för skolor. Smedbyparken ligger centralt i kommunen, invid ett modernt radhusområde, och är mycket rik på fornlämningar. I slutet av åttiotalet fanns här en kommunal fritidspark med barnverksam­ het, personal och djur. I ett samarbete mellan kommunen och Stockholms läns museum på­ börjades en rekonstruktion av en järnåldersgård med boningshus och fähus. Personalen fick vidareutbilda sig inom bland annat arkeologi och kulturmiljövård. Tyngdpunkten ligger på skolverksamheten. Efter besöken berättar barnen i text och bild: >> Vi har varit på Gunnes gård. Det var roligt. På morgonen åkte vi dit med buss. N är vi kom dit så trummade dom för att väcka gudarna för att dom skulle vara med oss idag hos oss och att det skulle vara fint väder. Vi hade fått ta på oss koltdräkt. När vi hade väckt gudarna så la vi på frön på altaret. Sedan delade Järn-Saxa ut våra järnåldersnamn. Jag fick heta Hjördis. << (Helena) >>Jag hette Ruda och ledarna som vi hade hette Jorun, Helga och Järn-Saxa. Vår grupp fick gå med Järn-Saxa för vi skulle smida. Det gick till så att man stoppade i en järnstång och värmde upp den i glöd tills den blev alldeles röd. Sen började man slå på den tills man får den form man vill ha och vi gjorde en krok som man hänger kläder på och sen blåste Jorun i hornet. Då var det lunch. Och vi fick morotssoppa och bröd och fisk. Och det var jätteroligt och smida. Och efter lunchen fick vår grupp gå till Jorun och laga mat. Vi fick laga nyponsoppa och så fick vi baka bröd. Och sen var vi och hälsade på djuren. Det var jätteroligt och vara på Gunnes gård. Jag skulle velat göra det en gång i veckan. << (Karin) Den historiebild som ges i fornverkstäder riskerar att skapa schabloner. Det enkla och praktiskt möjliga styr vilka aktiviteter som väljs. Människor blir mat- och redskapspro­ ducenter under äldre stenålder, gravbyggare och bronsgjutare under bronsålder och konst­ hantverkare och köpmän under järnålder. Pedagogiken och vetenskapen Institutet för forntida teknik har haft stor betydelse för verksamheten vid landets forn­ byar. Institutet skall främja forskning, under­ visning och dokumentation i ämnesområden som rör forntida och förindustriell teknik. Verksamheten har sina rötter i den experi­ mentella arkeologin, där man genom praktis­ ka försök strävar efter att komma underfund med hur våra förfäder faktiskt levde, framför allt under stenålder och bronsålder. Det är den praktiska kunskapen i förind ustriella tekniker som institutet villlära ut. För en del av de praktiska aktiviteterna vid museer och fornbyar finns således en veten­ skaplig motivering. Gene fornby vid Örn­ sköldsvik är ett av flera projekt där målet är dels att levandegöra forntida samhällen genom att ge besökarna möjligheter att se och uppleva hur något verkligen gick till ­ och kanske pröva själv, dels att genom expe­ riment utforska hur människor faktiskt kan ha levt. Experimentell forskning och publika visningar är två sidor av samma verksamhet. Med den experimentella arkeologin har det praktiska försöksarbetet funnit en plats i den vetenskapliga metodiken. När detta sker offentligt väcker det alltid besökarnas spon­ tana och entusiastiska intresse. Visningarna växer till en egen verksamhet som ibland ten­ ATT GÖRA SJÄLV • I2I derar att ta överhanden. För målmedvetet och intensivt arbetande arkeologer kan detta vara ett problem. Det är viktigt att dra en gräns mellan å ena sidan populärvetenskaplig förmedling av forskningsresultat, som pedagoger ägnar sig åt, och å andra sidan de under vetenskaplig kontroll utövade experimenten. Pedagoger­ nas arbete är inte experimentell arkeologi. Det pedagogiska arbetet måste emellertid, även det, betraktas som ett alldeles eget arbetsfält. I vissa fall kan det praktiska arbetet vara en insats för att sköta en kulturmiljö. Hem­ bygdsföreningar som ordnar slåttergillen och andra liknande aktiviteter gör detta för att visa och lära ut, men även för att vårda. Såda­ na aktiviteter, med arbete och kaffepauser, är olika sätt att åskådliggöra kulturlandskapets innehåll. Vid Röda jorden strax söder om Riddar­ hyttan i Västmanland har man vid arkeolo­ giska undersökningar funnit några av de älds­ ta svenska platserna för järnframställning. Av den järnhaltiga sandjorden tillverkades järn i enkla ugnar. Sedan mitten av 198o-talet har fackarkeo­ loger, men framför allt amatörer från trakten, forskat och experimenterat för att försöka komma på hur man ungefär för 2 500 år sedan gjorde järn. De praktiska försöken har visat att tillverkningen krävde mycket stor erfarenhet. Under en tolvårsperiod genom­ förde arbetslagen en rad olika experiment, innan man till sist kunde få fram en järn­ klump av så god kvalitet att det gick att dra en tråd av järnet. Lapphyttan är en masugnsanläggning från - De läser stockar bättre än antikvarier gör, säger Gert Magnusson om hant­ verkarna vid Nya Lapphyttan i Norberg. Tolkningen av fynden från utgrävningen, de vetenskapliga studierna, rekonstruk­ tionsarbetet och förmedlingen går hand i hand. Bilden är tagen under en av kurserna i timring vid Lapphyttan. Genefornby -levandegörande för forskning Gene fornby, strax söder om Örnsköldsvik, är resultatet av en arkeologisk utgrävning, som pågick i tolv grävnings­ säsonger. Området hade legat orört sedan 6oo-talet och man fann spår av en bond­ gård som fungerade från ungefär år IOO till år 6oo. Gene fornby skall både visa bondgården så som den kan ha sett ut för I 500 år sedan och visa nya forskningsresultat. Fornbyn skall stå på tre ben. Det första är det vetenskapliga arbetet, där man konsekvent och långsiktigt vill testa utgrävningsresultat mot den konkreta verklighet man möter i olika typer av rekonstruktionsarbete. Det andra är den pedagogiska verksamheten, i första hand riktad till skolorna, där man vill vara något av en levande lärobok. Ekonomiskt siktar man mot att denna del skall bära sig själv. Det tredje benet är turismen under sommarhalvåret som skall ge ett överskott och finansiera det vetenskapliga arbetet. I fornbyn har man hittills rest bland annat ett fyrtio meter långt och nio meter brett långhus och en smedja, I 6 gånger 8 meter. Dessutom finns utställningar och ett kafe. Gården bebos av en familj i » soo-tals­ kläder «. Besökarna kan prova mycket själva i en speciell >> prova-på-anläggning «. Inbjudna hantverkare har här tillverkat mjölktråg av asp, gjutna bronsföremål, växtfärgat garn, !inväv, benflöj ter, laggkärl, rep, lerkrukor och näver­ burkar. Man har berett och sömmat skinn, kolat i grop, vävt i språngteknik, spunnit lin med slända, bränt keramik i grop, skaftat knivar och smitt i järn. Arkeologer guidar regelbundet. REKONSTRUKTIONER OCH MODELLER • 123 tidig medeltid i skogen öster om Norberg i norra Västmanland. Anläggningen grävdes ut under 1980-talet och under senare år har man försökt att rekonstruera anläggningen, invid hembygdsgården Karlberg i Norberg, med namnet Nya Lapphyttan. Gert Magnusson, arkeologisk ledare för utgrävningarna och vetenskaplig rådgivare vid rekonstruktionen, säger med eftertryck att rekonstruktionsarbe­ tet har varit ovärderligt för forskningen . Hantverkarnas yrkeskunskaper kompletterar arkeologernas teorier och kunskapen utveck­ las i fruktbart samarbete mellan teoretiker och praktiker. - Det är säkert många fel i rekonstruktio­ nen, säger Gert Magnusson. Det är en skräck­ vision att rekonstruktionen får ett eget värde som monument. Denna rekonstruktion kom­ mer att ha liv så länge det finns frågor att stäl­ la. Även vid Eketorps borg på Öland har man fått nya kunskaper genom det omfattande rekonstruktionsarbetet, om byggnadsskick och förhållanden som bara lämnat svaga arkeologiska spår. Här, liksom på andra plat­ ser, kan besökarna följa experimentarbetet och diskutera med forskarna. På senare år har man vid Eketorp också startat en fornverk­ stad för besökarna, där man arbetar med olika hantverk m.m. som alla utgår från de arkeo­ logiska fynden i fornborgen: textil, matlag­ ning, skinnhantering, musik, metall, trä och keramik. Museilärare märker att många besökare tycker att det är lättare att ställa frå­ gor under det praktiska arbetet än vid vanliga vismngar. Rekonstruktioner och modeller Träarbetarnas museum i Virserum började egentligen med ett rekonstruktionsarbete. När museiföreningen bildats 1983 började inte medlemmarna med något traditionellt museiarbete. Istället samlades man kring det murkna och sönderfallna vattenhjulet i Eke­ lundska bolagets såghus och började bygga upp vattenhjulet igen. Vattenhjulet blev en symbol för den träindustri som en gång anla­ des längs ån . Under arbetets gång hittade man nya projekt. Efter sex år fungerade vattenhju­ let. Dessutom var hela det fallfärdiga såghu­ set ombyggt till museum. Vattenhjulet är som ett nav i träarbetarnas museum, men centralt står också en modell, tillverkad av Bengt Svensson, som var vakt­ mästare på ålderdomshemmet i Virserum. Den är en noggrann avbildning i skala 1:10 av en snickerifabrik från 1920-talet. Varje detalj stämmer och allt grundar sig på intervjuer med dem som en gång arbetade på fabriken. Modellen hör till de mest uppskattade före­ målen i museet. Både modellen och rekonstruktionen är tolkningar i tredimensionell form. Till och med språket tydliggör detta. Ordet modell används ju för de komplex av teorier och bil­ der som vetenskapsmännen skapar för att försöka förstå vår omgivning. Som framgått av föregående avsnitt är också rekonstruktio­ ner ett sätt att forska. En modell är en bild i miniatyr, en kopia i liten skala. En rekon­ struktion är ett återskapande av något som en gång varit, en slags modell i full skala. 124 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING Vid Alvastra klosterruin står en mindre modell över klosteranläggningen. Den är tillverkad i detaljrikt formad grå cement och beskriver klostret så som det såg ut när det fungerade. Modellen är gjord av Reinhard Roth. R ekonstruktionen Rekon truktionen tvingar alltid fram ett visst mått av spekulation efter om man verkligen må te utföra något från helhet till detalj. Detta kan vara en fördel eftersom det tvingar till tällning taganden och di ku ioner. Re­ kon truktionerna blir ofta föremål för inten­ siva debatter. am tidigt rymmer rekon truktionen ett di­ lemma. I rekon truktionen närmar man ig något om er ut att vara äkta och för varje teg mot den fu lländade tredirneo ionella avbilden blir det vårare att för tå vad om är tolkning och vad om är »verklighet«. Rekon trukrionerna blir å färdiga att de tar över och jälva blir verkligheten . Hur ut­ trycker man i ett hus, byggt av massiva tim­ mer tockar om är naturligt patinerade av väder och vind, att hu et egentligen bara är en t ori, en gi ning? är gammalt och nytt bygg amman till ett helt vid rekon truktioner, ri kerar man att förlora den tid om bor i varje äkta föremål. I Medeltid mu eet i tockholm går den gamla tad muren rakt igenom muse t. Invid står nybyggda modeller och rekon truktioner. Det är vårt att känna vad om verkligen är äkta och gamma lt. Rekon truktionens reali m kan bli å på­ trängande att den döljer narare än av löjar. I Rik ut tällningar vandring ut tällning Land du välsignade byggde en bruk handel. Den kulle bland annat vi a hur bruket arbetare blev beroende av bolaget när man >> handlade på bok «. Handel boden fyllde med riktiga, gamla förpa kningar. Då åg be ökarna inte längre kreditboken på bruk handeln di k när den fick konkurrens av alla de känslor av no talgi om de gamla varorna väckte ho be ökarna. Den pedagogi ka iden förfelade o h ut tällningen producent Eva Per on berättar: är jag upptä kte vad folk åg och inre såg, frågade jag mig hur vi kulle ha förtydligat oss. Det var under en tid då alla teatrar atte upp pjäser av Berrolt Brecht. Kunde den » REKONSTRUKTIONER OCH MO D ELLER • 125 brechtska pedagogiken, den så kallade verfremdungs-tekniken, översättas till utställningsmediet? I scenen träder en person ut ur handlingen och kommenterar skeendet i pjäsen. Han använder ett annat språk för att förtydliga innehållet. Handlingens realism bryts tillfälligt för att publiken skall se vad som sker i det som synes ske. Hade vi på motsvarande sätt kunnat stoppa upp utställningsberättelsen? Om vi ställt ut ... dokumenten i en annan, avvikande form - färglagda? förstorade? upprepade? - vid sidan av den rekonstruera­ de butiken, hade då vårt budskap nått fram? Hade det varit möjligt att bryta stilen och att - tillfälligt- föra in ett mer abstrakt formspråk bredvid det realistiska? Med tanke på hur dominerande rekonstruktionen är som framställningsform i museiutställningar borde diskussionen om rumsliga installationer efter dokumentära text- och bildförlagor vara livligare bland museimänniskor. Det är, tycker jag, för­ vånande att inte museerna experimenterar mera tillsammans med bildkonstnärer ­ fotografer, arkitekter, målare- som är vana att analysera begrepp som rum, tid, bild, avbildning << .53 Att visa det som inte finns Alvastra pålbyggnad var ursprungligen tusen kvadratmeter stor och låg mitt ute i en myr, Dags mosse. Den bestod av två öppna platser omgivna av en palissad av stockar. Cirka tusen pålar och stockar bar upp anlägg­ ningen. Idag syns inget av detta för en besökare. Planeringsgruppen för Alvastraområdet skriver: »Att stå framför ett kulturminne som inte syns ovan mark och försöka förstå vad som en gång funnits på platsen och hur livet tedde sig för de stenåldersmänniskor som levde där är en utmaning i sig.<< För att ge besökarna en känsla av hur stor pålbyggnaden var har Riksantikvarieämbetet kombinerat en skylt med en rumslig upp­ levelse. Skylten visar en teckning av hur utgrävningsplatsen såg ut innan den lades igen. De stolpar som visade pålbyggnadens utsträckning är markerade med rött. Motsvarande rödfärgade stolpar sattes sedan ut i terrängen på de platser, där hörnen varit i verkligheten. För en del besökare tycks detta försök inte räcka: »De turister som lyckas hitta till pålverket får tills vidare stirra ut över en sank äng<< , skriver en journalist. »Frånsett ett par spretande pinnar och en svårtydd informationstavla finns inget som påminner om att här vilar ett minne från stenålders­ 54 < folket. < -Problemet är svårlöst, kommenterar Annika Richert vid Riksantikvarieämbetet. Vi skulle också vilja bygga en modell, men forskarna vet ännu alltför litet om hur byggnaden såg ut. Modellen Modellj ärnvägar för p ojkar. Dockskåp för flickor. Alla vet glädjen i att m inska ner verk­ ligheten till en storlek som vi behärskar. Med en modell får vi överblick och vi kan visa hur saker h änger samm an. I modeller kan vi till och m ed få m akt att m ed r öntgenblick se r akt in i byggnader. M odellerna ger nya p erspek­ tiv p å samma sätt som utsiktstorn eller bal­ longuppstigningar och tack vare modellerna kan vi bättre först å de r ester som finns beva­ rade. snden ne totografen . t ö\/erens\<.o ds\äc\<.t en\\9 mme\se med Eketorps borg Eketorp är den allra sydligaste av Ölands ringborgar. Den ligger ensam på alvarmark. Utgrävningarna av borgen började 1964 och pågick i tio år. Arbetet avslöjade tre olika skeden i borgens historia. De kallades Eketorp I (300-400 e. Kr.), Eketorp II (400-700 e.Kr.) och Eketorp III (1ooo-talets mitt-12oo-talet). Den fjärde- och kanske sista- bebyggelse­ epoken vid Eketorp, kallad Eketorp Rediviva, inleddes 1978 i Riksantikvarieämbetets regi. Mitt i borgen byggdes ett museum, ringmuren byggdes till största delen upp igen och hus från Eketorp II började rekonstrueras. Hösten 199 5 avslutades det så kallade skiftesverksprojektet vid Eketorp med flera nya förrådsbyggnader och bostadshus innanför borgmuren, rekonstruerade efter den medeltida borgbebyggelsen, Eketorp III. Ingen annan rekonstruktion i Sverige har orsakat en så intensiv debatt som Eketorps borg. Muren väckte de hetaste känslorna. Vid åter­ uppbyggnaden beräknades höjden till4,8 meter med hjälp av den sten som rasat. Ovanpå murkrönet uppfördes ett bröstvärn. Förebilden till kreneleringen, det tandade murkrönet, häm­ tades från det samtida romerska riket med vilket Eketorpsborna bör ha haft kontakt. Avstånden mellan tinnarna bestämdes så att de passade de kastvapen som användes. Som ytterligare argument för utformningen framfördes att muren skulle ha varit oanvändbar för försvar utan krenelering. Dessutom har fornborgen Gråborg, också den på Öland, en ringmur med rester av ett bevarat bröstvärn på toppen av muren. Kritikerna har hävdat att antagandena varit alltför löst grundade och att rekonstruktio­ nen gör alltför våldsamma ingrepp i miljön. I samband med rekonstruktionsarbetet med husen innanför muren har forskarna sökt traditioner som fortlevt in i historisk eller modern tid på Öland. Genom att kombin~ra de .. skomme\se med \.. kt enHgt overen BHden ne d sac fotografen arkeologiska fynden med studier av senare tiders byggnadsteknik tror man sig, åtminstone i vissa delar, ha kommit mycket nära ursprunget. Detta gäller i första hand husmurarnas konstruktion, träarbetena i husens takbärande konstruktion och taktäckningen. När det gäller olika detaljlösningar, framför allt i husen, säger sig forskarna veta alltför litet för att kunna göra anspråk på att rekonstruktionen är korrekt. För besökarna är rekonstruktionerna och de aktiva berättarinsatserna innanför borgmuren en upplevelse. Men när- och hos vilka besökare­ passerar den krenelerade muren kring Eketorp gränsen från rekonstruktion till att uppfattas som en historisk »verklighet «? Den viktigaste garantin mot detta är guiderna vid borgen, oftast arkeologer, som berättar om sitt arbete. 128 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING Modellen i det nya museet om Birka, på Björkö i Mälaren, visar en vårvinterdag i Birka år 86o. Modellen grundar sig på Birka­ grävningarna I990-95 och är en rekonstruktion av ett antal kvarter i anslutning till hamnen. Modellen är byggd av konstnären Lars Agger och figurerna är gjorda av Eva Rahmqvist, allt i nära samarbete med arkeologerna. Den är i skala I: I 5 och försöker att levandegöra livet i staden och allt det som dagens besökare annars inte ens ser ett spår av på Björkö. Man har medvetet valt ett vintermotiv för modellen, eftersom besökarna kommer på sommaren och annars har svårt att förstå att folk bodde på Birka året runt. I modellen finns såväl kvinnor och barn som män. Man har försökt visa att levnadsförhållandena bitvis var vidriga, hur Birkas invånare levde på ett sopberg. I modellen ser man en person som drar ut skräp till en stor dynghög på isen. Hundar hittar kadaver i strandkanten. En bränslefora kommer in med ved och kvistar. Det finns många olika berättelser att ta fasta på i modellen. Husen är 40-50 centimeter höga och mycket detaljrika. Med utgångspunkt från dem kan guiderna exempelvis berätta om hur man byggde hus på Boa-talet. EFFEKTER OCH TEKNIK • I29 På Högalidsskolans tomt i Kiruna låg tidi­ gare Kiruna barnhem. Det hade byggts I 908 när Kiruna samhälle ännu var alldeles nytt. I början av I 9 8o-talet fick klass 8f i uppgift att ta reda på barnhemmets historia och hur det hade varit att vara barn där. Målet var att bygga en modell. Medan eleverna byggde hade de kontakt med några av dem som bott som barn i huset. De gamla visade i vilka rum de hade bott och var de hade lekt. Någon sa: »Det känns som att komma hem igen, när jag står här framför modellen «.55 I modeller i mindre skala blir abstraktio­ nen tydfigare än i fullskalerekonstruktioner. Man behöver inte lösa detaljerna med samma grad av noggrannhet. Modeller kan dessut­ om, precis som en oljemålning eller ett litte­ rärt verk, genom sitt formspråk förmedla olika budskap. En del tekniska modeller skall vara exakt skalenliga, men i andra samman­ hang måste man tolka verkligheten och omsätta sina intryck till den »grammatik « som modellbygget kräver. För att ge ett rätt­ visande intryck av höjd och bredd måste man exempelvis ändra proportionerna. Konstnä­ ren Anders Åberg har i många sammanhang med stor konstnärlig frihet tolkat hus och byggda miljöer. Han använder bland annat förryckta proportioner för att ge intryck av verkligheten. Ett högt och mäktigt hus måste kanske få en större höjdskala för att känslan av höjd inte skall gå förlorad. >> När du skall bygga en modell skall du alltså inte titta så mycket på de ritningar som eventuellt finns utan direkt på förebilden i verkligheten. Fundera över vad du tycker bra eller illa om. Rita av vad du ser och rita särskilt av detaljer som du tycker är viktiga. Fundera över hur du skall återge egenskaper som ålder, fattigdom eller rikedom, stolthet, hårdhet eller vänlighet. Skulle förebilden inte finnas kvar i verkligheten, så får du leta efter fotografier och fråga människor som minns. Upplevelser och minnen är personliga och kan vara olika. Men även om man bara skildrar en av många olika personliga uppfattningar, så ger det en sannare bild av verkligheten än om man i 'objektiv' nit försöker hålla sig till det opersonliga skalriktiga. << 56 Effekter och teknik En kulturhistorisk miljö ger så många sinnes­ intryck att de flesta besök i någon mening blir minnesvärda. Däremot är det mindre själv­ klart vilken erfarenhet som man bär med sig hem. I en byggnad från medeltiden finns husets väggar kvar. Vi kan se och känna ste­ narna och betrakta timmerstockarna. Men vad skänkte egentligen liv åt medeltiden i rummet? Människorna är borta. Här finns inga dofter. Här finns inga ljud av mänsklig verksamhet, inga djur. Här saknas kanske till och med det djupa mörker som förr varnat­ tens. De flesta detaljer som skapade miljön i historien är sedan länge försvunna. Med olika effekter kan man försöka återskapa en del av detta. Ljud och ljus Ljud, ljus och lukter har starka känslomässi­ ga laddningar. Känslaintrycken har också ett historiskt innehåll. Genom att återskapa för­ 130 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING Folkestorps bränneri I kanten av ett stort sädesfält mellan Kivik och Kristianstad i Skåne ligger Folkestorps bränneri. skorstenen syns på långt håll, men i övrigt är det en liten anläggning. Bakom en ridå av träd kan man ana gården Folkestorp. Bränneriet är museum, men inte en guide, inte en människa finns inom synhåll. Ändå står dörrarna olåsta. När man går in, följer skyltarnas anvisningar och trycker på rätt knapp börjar maskinerna att röra sig. Sedan hör man en högtalarröst som säger: -Välkommen till Folkestorps bränneri. Det byggdes r 9o8-o9 och är tillbyggt två gånger. Sista gången var 1959. Då tillkom potatisintaget, kontoret och en del personal­ utrymmen - den vitputsade delen av byggnaden som du nyss har lämnat och där utställningsskärmarna sitter. Så fortsätter högtalarrösten att berätta om brännerier i allmänhet, om branschut­ vecklingen och om arbetet vid Folkestorp i synnerhet. Allt medan man själv går omkring i maskinhallen, tittar och lyssnar. Och när man går därifrån är det bara att stänga dörren efter sig. nimmelser och upplevelser uppstår kanske nya insikter. Detta har man försökt att utnyttja vid de dramatiserade visningarna av Karlsborgs fästning, som levandegör en his­ toria som aldrig ägt rum. Guidningarna inleds med en spelfilm om livet på fästningen i mitten av r8oo-talet- om den kommit till användning i krig. Väl skyd­ dat i fästningens mörka inre, visas sedan en utställning med miljöer från r86o-talet. Här finns förvaltarbostaden med kanonen i var­ dagsrummet, och här finns Riksbankens valv, fyllt med guldtackor. Här kan man titta när­ mare på kommendantens expedition och en del av en rustkammare. På TV-monitorer visas videofilmer med korta sekvenser av dra­ matiserade händelser, inspelade i just den miljö där de visas. Från museimiljöerna förs deltagarna i rundvandringen genom mörka källarvalv och vindlande gångar, plötsligt överraskade av ett fiendeanfall med kanonmuller och gevärs­ knallar, rök och blixtar, skrik och rop. Innanför smedjan i Österbybruk ligger en smedsdocka och snarkar. På masugnskransen i Långbans hytta sitter en luffare och spelar munspel. När besökaren går in i olika utställ­ ningsrum på Dalarnas museum startar en bandspelare och man får höra ett spädbarn gråta, en bondmora sjunga vaggvisor eller någon annan slags musik som hör samman med den miljö där man träder in. Datorer kan låta besökarna göra det som annars inte är möjligt. På Vasamuseet i Stock­ holm kan inte besökarna gå ombord på själva skeppet, men med datorer och en bilddatabas kan man leta sig fram till olika platser inne i fartyget. Vid smedjan/valsverket i Ramnäs använder guiden en fjärrkontroll för att styra en cd­ skiva som i sin tur styr olika strålkastare eller ljudillustrationer, olika beroende på vad gui­ den väljer att berätta. Musikmuseet i Stockholm har låtit bygga ett helt ljudrum, Ljudion, där besökarna själ­ va, genom att röra sig i rummet skapar olika typer av elektroniska ljud, alstrade via dato­ rer, mer eller mindre slumpmässigt. Här har EFFEKTER OCH TEKNIK • I3 I man utnyttjat tekniken till ett slags upplevel­ serum, en ljudinstallation. När Ekomuseum Bergslagen sommaren I996 firade sitt tioårsjubileum i Karmansbo spelades för första gången det elektroniska musikstycket »Makrob « av Kim Hedåsen. Det bygger delvis på ljud inspelade i Kar­ mansbo från körningar med valsverk och mumblingshammare. Ljuset är viktigt i både byggnader och land­ skap. Ljus och mörker, och skuggorna där­ emellan, skapar liv, laddade med känslor. Mörkret har under större delen av männi­ skans historia dominerat livet under dygnets mörka timmar. Vårt ljusa mörker, med belys­ ning av alla de slag, är bara ett hundratal år gammalt. Fram till I 86o-talet, då fotogen­ lampan blev vanlig, var varje vandring utom­ hus ett vågspel när mörkret lagt sig och det var knappast ljusare i staden än på landet. Elbelysning användes för första gången i Sve­ rige år I876, i ett par sågverk. På så sätt har ljus och mörker också en historisk innebörd. Ljusets magiska förmåga utnyttjas fullt ut på teaterscenerna där högt kvalificerade ljus­ tekniker är en självklar del av arbetskollekti­ vet. »Det visuella språket är lika mångfaldigt som musikens labyrinter «, skriver Klas Mäl­ ler, f.d. belysningsmästare vid Dramaten och som har ljussatt bl. a. S:ta Katarina kyrkoruin i Visby. »För en ljussättning kan budskapet, om så är avsett, vara av 'Rolling Stones­ design' och för en annan av typ ' Chopin pia­ nokonsert-design'. «57 Äldre teknik och ny Pesten kommer. Här som en råtta på bonden Anders axel. Detta var en del av en tablå i den stora utställningen »Den svenska historien « på Historiska Museet i Stockholm. Ju mer permanent en besöksanläggning är, desto mer kan man använda olika typer av tekniska hjälpmedel för att skapa effekter. Tekniken får dock inte bli ett självändamål. I informationsteknologins tidevarv är det lätt att förledas att tro att alltför mycket kan göras med elektricitet och digitaliserad infor­ mation. I samband med den stora utställning­ en »Den svenska historien « på Historiska Museet i Stockholm hade utställningsansva­ riga dels låtit bygga ett par interaktiva data­ baser, dels engagerat amatörskådespelare som spelade upp olika scener ur historien. I sam­ band med utställningen noterade man, med viss förvåning, att datoranvändningarna hade varit långt mindre populära än de levande dramatiseringarna. Den avancerade tekniken kan fylla sin 13 2 • F R Å N ID E TILL UTVÄRD E RING Vuollerim De arkeologiska undersökningarna av en 6 ooo år gammal jägarbosättning intill Vuollerim i Jokkmokks kommun väckte snabbt ett mycket stort intresse. Redan från början var besökarna vid grävplatsen så många att arkeologerna måste genomföra speciella visningar. Fynden hade givit Norrbotten en ny bit historia. För att möta publikintresset byggdes en informationsbyggnad som invigdes sommaren 1990. En viktig del var ett bild­ spel. Samlingssalen där spelet visas ligger mot norr, vid en brant sluttning ner mot Luleälven. Salen är inredd med material som knyter an till fynden på boplatsen: kvarts runt väggarna, skiffergolv och älgskinn att sitta på. Publiken kan se ut genom stora fönster. Bakom tallarna kan man ana glittret från älven. Bildspelet är sexton minuter långt och består av cirka 6oo diabilder som visas med tolv projektorer. Huvudsyftet är att försöka ge en bild av tiden. 6 ooo år är svårt att förstå. Inte heller 200 generationer går att ta till sig. Bildspelet börjar med bilder från bygget av anläggningen där besökarna sitter och sedan går berättelsen bakåt i tiden. Planerna på Stålverk 8o i Luleå och tiden då en Volvo Amazon var ny och modern ligger bara några decennier tillbaka, men det uppfattas ändå som en lång tid. Till slut kommer bildspelet och åskådarna till de arkeologiska utgrävningarna och försöken att rekonstruera livet i Vuollerim för 6 ooo år sedan. plats, men den är bara ett av många verktyg för berättelsen, precis som skylten och gui­ den. Ren knapptryckarentusiasm förlorar efter en kort stund sin spänning och tekniken blir alltför snabbt dyrbar. Tekniska installa­ tioner som inte fungerar gör mer skada än nytta. Man kan välja många olika sätt att föra ett samtal på. Vid varje val är det grundläg­ gande att reda ut vad man vill ha sagt och då svara på frågan om verkligen de tekniska medierna är de bästa, enklaste och/eller billi­ gaste sätten att lösa uppgiften på. Levande aktiviteter av olika slag ger ljud och dofter. Det luktar kol och svavelos om smeder i arbete i brukens smedjor. Det gnist­ rar från städet och släggslagen ekar. Det gnyr från vattenhjulet. Röken från den sura björk­ veden i arbetarbostaden blandas med doften av puttrande kokkaffe. Oftast går det med enkla medel att skapa sinnesintryck, utan tekniska installationer. Livet i samhället Norrsundet, norr om Gävle, kretsar kring massafabriken och såg­ verket. Genom studiecirklar och genom Norr­ sundets arbetarteater, där trehundra av Norr­ sundets r 6oo invånare är medlemmar, vårdar invånarna sin historia. I museet vet man att minnas och att det bästa sättet att komma ihåg arbetarhemmets stekta sill är att steka sill. Man fyller slaskhinken innan visningarna börjar och så småningom sätter sig dofterna i väggarna. Atmosfären skapar känslor och framkallar minnen. Just mat kan skapa associationer i en kul­ turhistorisk miljö. Så är det vid medeltida måltider i Visby och på Glimmingehus. I bergslagsmiljöer hör ·fläsk, kolbullar, mjöd och enbärsdricka till de levandegjorda miljö­ ATT KORSA GRÄNSER • 133 ernas husmanskost. Vid Vuollerim lagar man tilllax eller bäver i kokgroparna . Att korsa gränser Skyltar, guider, visningar, foldrar och guide­ böcker - de flesta berättartekniker har en form som förmedlar en känsla av vetenskap­ lig faktakunskap. Ändå är många av svaren på de viktigaste frågorna i historien dolda. Vi vet hur stenarna ligger på varandra, men mindre dm hur huset såg ut som stod på ste­ narna, än mindre om hur stenarna lades dit och kanske ingenting om hur det kändes att lägga dem där. Vad vet vi om hur människor upplevde liv och död, kärlek och hat? Konstnären Ann-Sofi Siclen upprörde många när Riksutställningar 1993 presente­ rade hennes utställning Codex. Installationen bestod av elva korta videofilmer och elva svartvita fotografier med text. Den visade fria rekonstruktioner av svenska kvinnors öden från 1400-talet och fram till r 8oo-talets mitt. Kvinnorna hade blivit dömda till hårda och plågsamma straff för brott mot dåtidens lag­ stiftning. Utställningen skakade om, bland annat för sitt fria förhållande till det historiska källma­ terialet. Några av exemplen baserade sig på rättegångsprotokoll och kan i den meningen sägas överensstämma med ett historiskt käll­ material. Andra var uppdiktade, allt från den noggrant beskrivna bakgrundshistorien med fingerade domstolsreferat till de utstuderade straffen. Åskådaren fick aldrig veta vilket rättsfall som var äkta och vilket som var påhittat, men just genom denna vaghet ska- Stadens stenar användes för att bestraffa kvinnor som begått äktenskapsbrott. Med stenarna runt halsen leddes den dömda kvinnan runt i staden och sedan till stadsporten, där hon avvisades för alltid. Stenar och kedjor vägde tillsammans 26 kilo. Från utställningen Codex av konstnären Ann-Safi Siden. 134 • FRÅN IDE TILL UTVÄRDERING pade Ann-Sofi Siclen en malande osäkerhet om vad det egentligen är vi vet när vi berättar en historia. Det väsentliga var inte beläggen av det enskilda fallet utan budskapet om kvinnornas utsatthet. Utställningen skulle väcka tankar om sakfrågan, inte om källkriti­ ken. Varje fall bar med ig så många okända, oskrivna berättelser. På detta vis kan konstnären öppna ögon, vända per pektiv, formulera frågor och skapa nya bilder för att bryta fastlåsta sätt att betrakta det förgångna. I en skapande frihet kan konstnären gå över gränser och provoce­ ra fram frågor om vilken historia vi egentli­ gen berättar när vi berättar. En museal berättelse kring ett kulturminne upprör sällan, och en skylt vållar nästan aldrig heta debatter i lokalpressen. Men när en konstnär placerar ett verk där det är all­ mänt tillgängligt så frigörs tankar och åsikter. En av många satsningar på konst i miljö var när Bruno Liljeforsstiftelsen 199 5 bjöd in konstnärer till Österbybruk. Några av delta­ garna arbetade i området kring den nyligen nerlagda järnmalmsgruvan i Dannemera i norra Uppland. Gruvan lades ner 1992 som den sista järnmalmsgruvan söder om malm­ fälten i Norrbotten och II9 man förlorade jobbet. Gruvan var en av de äldsta i Sverige, omtalad första gången 1481. Med hjälp av material från gruvområdet skapade konstnärerna verk som kommente­ rade miljön och historien. På gruvlavens väl­ diga cementvägg tecknade tre konstnärer en jättelik mullvad i kol, halvvägs upp ur under­ jorden (se bokens omslag). Från en utsiktspa­ viljong vid Storrymningen, det stora öppna dagbrottet, bildade en avfuktare vattendrop­ par som sakta föll ner i djupet. Verket kalla­ des »Tårar << . Över en stenhög i närheten slingrade stora ormar och mitt på gruvområ­ det låg en stor hög av krossad sten, målad brandgul i det gråsvarta stenlandskapet. Mitt i Dammsgruvans 140meter djupa gruvschakt vävade stora röda kuber, tillverkade av plast­ rör. Marknadsföring Vi träffar oftast människor om har samma referensramar som vi själva . Därför är det alltför lätt att tro att det vi själva vet, det vet ock å andra. Fråga människor på andra orter vad de vet om just den plats som du själv skall arbeta med ... Fråga var den ligger. .. Fråga om det självklara ... Och upptäck hur okänt det mest närliggande kan vara. Om människor skall komma till den miljö som görs levande, måste de veta vad som är det spännande eller attraktiva, var det finns och hur man tar del av det. Människor måste också veta de praktiska detaljerna. Om man vill nå en publik, så måste man synas och höras. En långsiktig och konsekvent genomförd satsning på information betalar sig i längden. Marknadsföringen bör vara en integrerad del av arbetet - ända från början. »Reklam är upprepnmg. << Det finns inga enkla knep för hur man for­ mulerar ett bra budskap. Ingen slagkraftig rubrik kan få någon att göra något även om >> gratis < > Äldre kulturmiljöer i landskapet«, i Vad berättar en by?, Studier till kulturmiljöprogram för Sverige, Riksantikvarieämbetet I993, s. I6f. 9· Samma som not 8, s. II f. IO. Dan Carlsson, Vikingaprojekt i stockholms­ området, en kortfattad sammanställning, Council of Europe Viking Routes I994· I I. Kulturminnen och kulturmiljövård, Sveriges Nationalatlas I994, s. I76f. I2. Kulturturism i Västerbottens län- struktur­ plan för Kulturum och andra kulturhistoris­ ka informationsinsatser, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Meddelande I, I992. I3 . Peter J. Fowler, The past in contemporary society, London/New York I992, s. I 52. Egen översättning. I4. Kenneth Hudson, Museums of influence, Cambridge University Press I987, kap. 7· I 5. Bengt O. H. Johansson, >> Vad gör vi när vi bevarar? << i B. Jordeli och G. Söderström (red.) Borgarhus och kåkar, Stockholms­ monografier ?I, I989, s. 232-233. I6. Sam H. Ham, Environmental interpretation, North American Press, Golden, Colorado I992. I7. Freeman Tilden, lnterpreting our heritage, The University of North Carolina Press I977, I :a utgåvan I957, s. 8. Egen översättning. I8. Philippe Hoyan, >> Heritage and the museum society- the french case<< , i I. R. Lumley (red .) The museum time-machine, Roudedge, London och New York I988, s. 3 3. I9. Kulturpolitikens inriktning, so u I98 s:84, Minne och bildning- museernas uppdrag och organisation, sou I994=sr, samt Kulturpolitik, Regeringens proposition I99619?=3. s. 27ff. 20. Byggnadsstyrelsen/Gösta Edberg arkitektkontor AB, Drottningholms slottsteater, kartläggning av förslitning I98o-ro-2r samt Uppföljning I99I-09-I9. 21. Robert Hewison, The heritage industry, Britain in a elimate ofdecline, London I987, s. I37· Egen översättning. 22. Samma som not 2I, s. I37f. 23 . Eva Persson, Utställningsform-i kroppen på en utställare r967-I997, Stockholm I995· Detta är en bok i vilken Eva Persson också beskriver en rad utställningar som upprört och skapat debatt. 24. Stina Jonsson i Ordfront magasin nr 6lr993. 25. Samma som not 8, s. I7f. 26. Emmanuel Le Roy Ladurie, Montaillou, en fransk by r294-I324, Stockholm I98o. 27. Samma som not 8, s. I9 . 28. Läsa landskap- en fälthandbok om svenska kulturmiljöer, Utbildningsradion I993, s. 30-3 I. NOTER • 139 29. Samma som not 8, s. 21. 4 3. Tomas Malm berg, En utvärdering av 30. Samma som not 28, s. 8. järnriket Gästrikland, ITR-rapport nr Il95· 3 I. Lars Kardell, Tivedens nationalpark - en 44· Referat från ett föredrag i Surahammar skogshistorisk betraktelse, Sveriges lant­ förvintern I993· 45· Eva Persson, >> Hellre en nybastad syndare än bruksuniversitet, rapport 22, I982. 3 2 . Maria Lind (red.), Det dolda budskapet­ trenne rättfärdiga med fotsvett << , i Museet kön och makt, kvinnor och män i som makt och motstånd I996, s. 96. 46. Ewa Bergdahl Bulukin, Vad står det på museiutställningar, Arbetets museum och skylten?, Länsstyrelsen i Göteborgs och Riksutställningar I994· Bohus län I984, s. 2. De två exemplen är 33 · Samma som not I5, s. 232. hämtade ur denna skrift. 34 · Ewa Bergdahl Bulukin, Måste Per Stenyxa identifieras- om förhistorien i lågstadiets 4 7. Guidelines International- yearly magazine for World Federation of Tourist Guide läroböcker, Kronos nr 2, I988, s. 48. 35 · Duncan Ferguson Cameron, >> Marble floors Lecturers' Association, no I, I993, s. 9· are cold for small, bare feet << , Museum 48. Efter Ann-Britt Christensson, Guiden­ nyckelperson i regionens marknadsföring, management and curatorship, nr I2, I993, skillnaden mellan glömska och upplevelse en s. I6o-I6r. Egen översättning. 3 6. Gundula Adolfsson, Människa och objekt i skicklig guide, Landstingsförbundet I994, S. I?-I8. smyckeskrin, Stockholm I987, s. I92. 37· Jan Nordberg och Göran Nylöf, Kultur­ 49 · Arne Biörnstad (red.), Skansen under hundra barometern i detalj- tema konst, museer och år, Bra Böcker I99I, s. 252. utställningar, Statens Kulturråd I99 5. so. Material till detta avsnitt är hämtat ur Elisabeth Andersson, Living history- en lek 38. Billy Ehn, Museendet- den museala med historien?, Institutionen för kulturvård verkligheten, I986, s. 40. 39· Refererat och tillämpat av Britta Lundgren vid Göteborgs universitet I994· och Per-Uno Ågren i Svenska museer, nr s-6, 51 · Samma som not 38, s. 57-58 . 52. Samma som not 38, s. 27. I987, s. 25 . 40. I Stockholms läns museum, nr I, I99I. 53· Samma som not 23, s. 66ff. 4 I. Bob West, >> The making of the english 54· Arbetet, 5 april I992. working past: a critical view of the 55 . Gunnar Sillen, Modellbygge, Riks­ Ironbridge Gorge museum << , i Robert utställningar I983, s. 3· Lumley (red.) The museum time-machine, 56. Samma som not 55, s. 4· I988. 57· Arkitektur, nr 4 I994, s. 46 f. 42. Lisbeth Lindeborg, Kultur som lokaliserings­ faktor, Industridepartementet Ds I99I:22, s. I4I. 140 • BILDKÄLLOR Omslag G. Ekeberg, Upplandsmuseet (stora bilden) Engquist/RAÄIATA (nedan till vänster) Rolf Salomonsson/RAÄ (ovan till vänster) Anna Gerden/Bildhuset Bengt A. Lundberg/RAÄ Bengt Ekman/N Jan af Geijerstam Eddie Granlund/Naturbild (ovan) Staffan Björklund (nedan) Nordiska museet/okänd fotograf Kungliga biblioteket Tore Hagman/N Gerry Johanssan/Bildhuset (ovan) Carl von Roikjer/Malmö museer (nedan) Jan af Geijerstam (ovan) Ulf Bystedt/Västerbottens folkblad (nedan) Bengt HedbergiNaturbild (ovan) Ingvar Anehed (nedan) Ewa Bergdahl/Bohus läns Museum Lars Dahlström/Tiofoto Gun Margret Utsi INarriandia Bengt A . Lundberg/RAÄ Föreningen Loosgrufvan/Rehnströms Gösta Edberg arkitektkontor AB Magnus Hartman/Pressens Bild Jan af Geijerstam Mats Brunander/Riksutställningar Rolf NyströmiNaturbild Sören Fröberg/Megapix Jens Rydell/Naturbild Jan af Geijerstam Peter Nyblom Torbjörn Lilja/N Ove Eriksson/Tio foto Margaretha Larsson/Kulturenheten, Botkyrka kommun Axel Ljungquist/N Nina Ericsan/Bildhuset I 7 9 IO I2 I3 I 5 I7 I9 20 24 29 30 35 36 38 4I 27 42 43 47 49 53 54 55 57 58 6I 62 64 Horst Tuuloskorpi Sten Nordström Tommy Olofsson/Mira Felix Oppenheim/Bildhuset Gun Anderssan/Bildbyrån Göteborg Karl-Olof Bergström/Riks­ utställningar (ovan och mitten) Bengt A. Lundberg/RAÄ (nedan) Bo Martin Naucler/Sigma reportage 82 Altamuseum/okänd fotograf 85 Göran Ekström/Tio foto 87 Eddie Granlund/Naturbild 89 Olof W allgren/Riksutställningar 90 Bengt HedbergiNaturbild 95 Lasse Fredriksson/Pressens Bild 96 Mats Brunander/Riksutställningar 97 Mats Brunander/Riksutställningar 98 Rolf Salomonsson/RAÄ (ovan), Ewa Bergdahl (nedan till vänster) Christian Laine/RAÄ (nedan till höger) 99 Lars Cnattingius/RAÄ (vänster) Christian Laine/RAÄ (höger) I oo Karl-Olof Bergström/Riks­ utställningar I04 Lars Epstein/Pressens Bild I0 7 Jan af Geijerstam Io8 Christian Laine/RAÄ no Nils-Johan Norenlind/Tiofoto I I I Ulf Sörenson I I 3 Benkt Eurenius/Pressens Bild I I 5 Staffan Björklund I I6 Birgit Jansson/Stiftelsen Jämtlands läns museum II9 Magnus Hartman/Pressens Bild I 2I Gert Magnusson/RAÄ I22 Tore Häggström/Norr/andia I 24 Mats Brunander/Riksutställningar I26-I2 7 Claes Grundsten/Bildhuset • I2 7 R . Torstensson/Norrlandia I28 Bengt A . Lundberg/RAÄ I 3I Christer Åhlin/SHM-bild I 33 Leif Claesson I3 7 Christer Åhlin/SHM-bild 67 68 73 74 76 79 Boken innehåller erfarenheter från kulturmiljövårdens och levande­ görandets värld. Den samlar relevanta frågeställningar i ett samman­ hang och den täcker översiktligt ett mycket brett fält. Den stimulerar fantasi och kreativitet. Den visar olika sätt att tänka. Första delen, Ett levande minne, är en allmän introduktion där begrepp som kulturminne, kulturmiljö, bevarande och levandegörande diskuteras. Andra delen, Från ide till utvärdering, beskriver insatser för att levandegöra kulturmiljön med konkreta alternativ. Sammantaget ger den smakprov på levandegörandets möjligheter och svårigheter. Den vill inspirera till att besöka kulturminnen och kulturmiljöer- det bästa sättet att fånga upp ideer att bearbeta och använda i den egna miljön. Författaren Jan af Geijerstam är journalist. Han har skrivit ett flertal böcker och artiklar med anknytning till industrihistoriska miljöer och museer. För närvarande arbetar han på avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria vid Kungl. Tekniska Högskolan i Stockholm. Riksantikvarieämbetets förlag JSBN 9 1-7 209 -062 - 6 ISBN 978-91-7209-679-0 (PDF)