Fossil åkermark Fossil åkermark  Äldre tiders jordbruk  - spåren i landskapet  och de historiska sammanhangen  Leif Gren  Fornlämningar i Sverige 1  sg Riksantikvarieämbetet  Omslagsbild. Bondens landskap förändras ständigt. Nya spår läggs till de gamla. När nya metoder och ägoförhållanden, politik, priser etc. slår igenom förändras även landskapets utseende. På höjden finns det flera sten- och jordvallar som bildar en bandstruktur med ursprung i yngre järnålder; troligen en ägoindelning för minst två brukare. Vallarna är delvis uppbrutna av oregel­ bundna åkerytor med terrasser och stentippar, som - nu av en brukare - använ­ des långt in på 1900-talet. Med dagens stora maskiner och krav på avkastning har den svårbrukade och magra marken fått övergå i betesmark. Ljunghem, Sandhems socken, Västergötland. Foto Hans Antonson 1996, Riksantikvarie­ ämbetet. Utgivare: Riksantikvarieämbetet, Informationsavdelningen/Förlag Box 5405, 114 84 Stockholm Huvudförfattare: Leif Gren, Kulturmiljöavdelningen Samordning och redaktionell bearbetning: Ronnie Jensen, Kunskaps­ avdelningen © 1997 Riksantikvarieämbetet 1:2 (andra, omarbetade upplagan) ISSN 1102-3929 ISBN 91-7209-081-2 ISBN 978-91-7209-754-4 (PDF) 2016 Teknisk produktion: Sydosttryck/Sjuhäradsbygdens Tryckeri AB, Borås 1997 © Bilderna i publikationen Förord Första upplagan Detta häfte är det första i en serie inom ramen för projektet Fornlämningar i Sverige. Projektet syftar till att öka möjligheten för envar att utnyttja och rätt bedöma uppgifterna i fornlämningsregistret, och därigenom öka sin förmåga att "läsa kartan", och framför allt att " läsa landskapet". För att dessa häften skall få största möjliga spridning och användbarhet äravsiktenatt de ska kunna läsas och förstås utan särskilda specialkunskaper. Samtidigt föreligger givetvis en strävan mot att få framställningarna så vetenskapligt korrekta som möjligt. Skriftserien är initierad av Riksantikvarieämbetets fornminnesavdelning, och författas av tjänstemän på avdelningen med lång erfarenhet av såväl forn- minnesinventering för den ekonomiska kartan, som av annan arkeologisk fält- och dokumentationsverksamhet. Projektet avser att leda fram till ett antal informativa häften, där alla de fornlämningskategorier och andra kulturlämningar, som förekommer i Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister, presenteras i form av för- klaringar och kommentarer rörande de olika lämningarnas karaktär med avseende på morfologi, funktion, frekvens och utbredning kompletterad med en kulturhistorisk analys. Även råd och anvisningar utarbetas med avseende på hur fornlämningarna och miljöerna bör hanteras inom ramen för kultur- miljövården. Skriftserien har således som syfte att vara ett underlagsmaterial för den regionala kulturmiljövården, för universitetsforskningen och även för all- mänheten och lokala hembygdsföreningar. Den kommer att bestå av ca 17 häften, som beräknas utkomma successivt under första hälften av 1990- talet. Utgångspunkten är den s.k. sakordslistan, som gemensamt har upp- rättats av registerenheten (Fr) och enheten för arkeologisk dokumentation (Fd) inom Riksantikvarieämbetets fornminnesavdelning, som ett led i dato- riseringen av forn lämningsregistret. Exempel på innehållet i kommande häften är: bebyggelselämningar från historisk tid, de kustbundna näringarnas fornlämningar, metallframställ- ningens och bergsbrukets lämningar, lämningar efter fångst, samiska läm- ningar, kommunikationslämningar, befästningslämningar, förhistoriska gra- var, förhistoriska hällbilder samt run- och bildristningar. Gustaf Trotzig David Damell Ronnie Jens en Förord Andra upplagan Den första upplagan av "Fossil åkermark" utkom 1991. Under senare år har det stått klart att vissa delar har varit i behov av att kompletteras eller omarbe- tas. Fältverksamheten har frambringat nytt, agrahistoriskt källmaterial, och pågående forskning har fördjupat kunskapen. Samhällsplaneringens mark- anspråk har medfört ett flertal agrarhistoriska undersökningar. Kulturmiljö- vården har därför ställts inför allt fler antikvariska problem. Behovet av aktu- ell litteratur, som kan öka förståelsen av det äldre agrarlandskapet, framstår som alltmer trängande, bl.a. i och med EU:s miljöstöd, dvs. den ersättning som ges till åtgärder som bevarar odlingslandskapets biologiska mångfald och kulturmiljövärden. Riksantikvarieämbetet har formulerat ett förslag till "Kulturarvspolitik in- för 2000-talet", med särskild fokusering på "Historiens landskap", dvs. kul- turhistoriskt särskilt värdefulla delar av odlingslandskapet, och har även ini- tierat det s.k. Landskapsprojektet, där man under de närmaste åren planerar omfattande agrarhistoriska inventeringar. Det behövs inte endast en kunskapsuppbyggnad kring kulturmiljön, man måste även kunna göra värderingar. Med dagens snabba tillväxt av källmate- rial, och till stor del oförutsägbara samhällsutveckling, är det angeläget att var och en skaffar sig en beredskap för nya frågor, och metodiska redskap för resonemang kring vad som är viktigt. Ett sådant förhålJningssätt ligger också i linje med ett modernt miljötänkande, där den enskilde själv skall förstå varför miljöhänsyn är nödvändig. Tonvikten har därför lagts på en ökad förståelse av lämningarna i fält. Med ökad kunskap och förståelse minskar behovet av regler. Även i föreliggande upplaga har ambitionen varit att ge en praktisk översikt. Särskilt med tanke på kulturmiljövårdens bevarandearbete har även ett avsnitt om analys och doku- mentation av agrara lämningar m.m. lagts till. Till detta kommer att materia- let i större utsträckning, utifrån en helhetssyn, sätts in i ett historiskt samman- hang. Kapitlet om lagtillämpning, inventering och registerhållning har revide- rats, men i övrigt har endast smärre omarbetningar gjorts av klassifikationen och beskrivningarna av de olika typerna av fossil åkermark. Ulf Bertilsson Bosse Jönsson Ronnie Jensen Innehåll Begreppet fossil åkermark ... ...................................................................... 11  Inledning ......... ..... ................................................................ ................ 11 Källmaterial .... ..... ..................................................................... ........... 11 Teoretiska .referensramar .................................................. .......... .. ........ 12  Jordbruk och morfologi .......................................... .. .......... ... ...... ....... ..... . 13  Agrarlandskap och ag.rara system .......... ... ......... ... ........ ... ........ ............ 13  Djurhållning ........................................ ..... ....... ..... ....... ... ........ ..... ....... .. 13  Djurhållningens principer ..... .. ......... ..... ........ ..... ....... .... ....... ..... ....... 13  De vanligaste husdjuren ...... .... ........ .... ....... ..... ........ ... ........ .... ......... 15  Odling ......................... .. ........ ....... ..... ............. .... ...... ....... ....... .. .......... .. 16  Växtekologiska odlingsp.rinciper ...... ..... ...... ........... ..... .......... .. ........ 16  De vanligaste grödorna ...... ...... ....... .... ........ ... ......... .. ...................... 18  Allmän morfologi ........ ..... ....... ..... ...... ..... ......... .. .................................. 20  Markbearbetning ........ ............. .. ......... ................................................. 23  Brukningstekniska odlingsprinciper ........................ ........................ 23  De vanligaste jordbruksredskapen ............................ ........... .. .......... 24  Analys och dokumentation ............................................... .. ........... ....... .... 27  Representativitet och metoder ...................................... .. ........ ... ........ ... 27  Fältinventering .. .......... ........................................... ...... .. .................. .... 28  Analys av ortnamn, historiska skrifter och kartor ......... ... ........ ..... ....... 31  Arkeologisk undersökning ........................................... .......... .. .. ....... ... 33  Sedimentanalys ................................... ..... ....... .... ...... ............ ...... ....... .. 36  Markpollenanalys ..... .... ........ ........... ...... ....... ...... ..... ..... ......... .... .......... 37  Vedartsbestämning ...... ...... ..... ...... ..... ..... ....... ..... ....... .... ......... ... ........... 38  Analys av avfallslager .. ...... .... ....... ...... ............ .... ......... ... ...................... 38  Analys av makrofossil och keramikavtryck .... ...................................... 39  Fosfatkartering ... ....... ..... ....... .... ........ ............. ....................... ............... 39  Jordsondning och provgropar ............. .. ......... ... ................................... 41 Flygfotografering ...... .... ........ ..... ...... ..... ......... ... ................................... 41  Jordbrukets a!Jmänna framväxt ............... ................................................. 43  Funktionella och historiska sammanhang ............................................ 43  Historisk överblick - jordbruk, natur och samhälle ...... ........... ............ 45  Yngre stenålder ........................................... ........ ..... ...... ....... ...... .... 46  Bronsålder ................................................... .. ....... .... ...... ...... ....... .... 52  Äldre järnålder ............................. ........... .. ......... .... ........ .... ....... ...... 58  Yngre järnålder ..... ..... ........ .. ................. ....... ..... ....... ...... ............ ..... 63  Medeltid ....................... ..... ....... .... ........ ..... ....... ...... ..... ...... ....... ..... . 64  Nyare tid .......... ............. ..... ........ ..... ...... ....... ..... ........ ........ ....... ..... 69  Sammanfattning ...... ...... ....... ...... ... : ... ...... .... ........ ....... ........ ...... ..... 76  Markslagens historia .......... ..... ........ ... ....... ...... ....... ....... ......... ...... ...... 77  Jordmån och hydrologi ...... ........ .......... ... .... ...... ....... ........ ...... ....... 77  Genetisk framväxt ....... ....... ..... ....... ..... ....... ....... ...... ......... .... ......... 78  Forskningshistorik ........ ........ ... ........ ..... ........ ..... ........ ..... ........ ...... .......... 84  Europeisk bakgrund.......... ........... ............ ..... ........ ... ............ .. ............ 84  Svensk forskningshistorik.... ... ....... .. .... .... .... . .. . ...... .. .... ... ... ... . . ... ...... .. . 86  Fomminnesinventeringen - registrering och analys av  agrara lämningar............................................................ ............ ... 92  Klassificering och beskrivning.................................................. ... ........ .... 96  Fossil åkermark............................................................................. ..... 96  Morfologiska definitioner .. . . . . . ........... ...... ... . ... ............. ..... .... .. .. .... 96  Geometriska huvudformer .. . . . . .. . . . ... . . .. ......... ... .... ...... .... .... ... . . . . . . ... 97  Ytmässiga former .... .. .......... .. .......... ... .......... ............. .... ...... .. ...... .. 97  Parcellavgränsningar . . ... ....... . ..... ... . . . . ... .... .. ..... ....... .... ..... ... . . . . . . . ... . 97  Röjningsrösen på eller vid parceller .... ........ ..... ........ ..... ........ ...... ... 98  Röjningsröseområden ...... ..... ....... ..... ....... ... ......... ... ... ................... 98  Röjda ytor........... ...... ...... .............. ........... ... ........ .... ...................... 99  Några agrara formelement i anslutning till fossil åkermark ................ 100  Terrasskanter ...... .. .......... .... ........ .... ........ .... ........ ..... ..................... 100  Stensträngar, stensträngsområden och hägnadsvallar ........... ... ...... 100  Vallar ............................... ..................... .... ....... ............................. 101  Fähusgrunder, hagar och andra mindre inhägnader ....................... 101  Diken och vattenrännor ................................................................ 101  Märgelgra var ................................................................................ 104  Sentida röjningsrösen m.m ................................................ ............ 104  Stenmurar ................................................................................... .. 104  Hantering av agrara lämningar utifrån historiska kartor ......... .. ........ . 105  Riksantikvarieämbetets landskapsprojekt ...................... .. ... ....... ... 105  Typer av fossil åkermark och bedömning ................................ .... ........ .... 109  Principer för beskrivning ... .......... .. ......... ........... .. .............. ... .......... .... 109  Exempel på fossi la åkerformer .. ...... ....... ..... ........ ..... ...... ........ ....... ..... 109  Blockparceller eller oregelbundna parceller, plana eller konkava,  avgränsade av terrasskanter, stensträngar eller vallar ....... ........ ..... 109  Blockparceller eller oregelbundna parceller, plana, avgränsade av  terrasskanter ........ ............. ..... ....... ..... ....... .... ......... ... ............. ....... 113  Blockparceller eller oregelbundna parceller, plana, avgränsade av  diken eller slutfåror ........... ............................................................ 115  Bandparceller, plana eller svagt konkava, avgränsade av  terrasskanter, stensträngar eller vallar ........................................... 118  Bandparceller, plana, avgränsade av diken eller slutfåror .............. 123  Bandparceller, regelbundet eller oregelbundet välvda .. .................. 128 Bandparceller, ryggade ................. .............................................. .. . 132 Röjningsröseområden ... ...... ...... ...... ...... ....... ..... ...... ... ........ ..... ...... 134 Svedjor ........ ..... ....... ...... ..... ...... ....... ...... ..... ...... ...... ... ...... ...... ...... .. 142 Stensträngssystem .... .......... ........ ....... ..... .... ........ .... ..... .... ........ ..... . 145 Lagtillämpning, inventering och registerhållning ......... ..... ..... ...... ...... ..... . 150 Kulturminneslagen och fornlämningsbegreppets tillämpning ... ...... .... 150 Andra lagar och förordningar .... ..... ...... ...... ..... ....... ..... ... ....... ... ... ..... . 152 Fornminnesinventeringen ....... ...... ..... ...... ....... : ..... .... ...... ... ........ .... ..... 153 Fornminnesregistret .. ........ .... ......... .......... .... ........ ... .................. ... ...... 154 Ordförklaringar .......... ... ......................................................................... 157 R.eferenser ..... .... ...................................................................................... 162 Egna anteckningar .................................... ................................. ............. 174 Begreppet fossil åkermark Inledning Dagens samhälle kännetecknas bl.a. av att människor har de mest varierande och oförutsägbara sysselsättningar. Går vi några generationer tillbaka i tiden behöver vi dock sällan ta miste på vad man hade för utkomst - de allra flesta var bönder. Naturligtvis träffar vi på handelsmän, bergsmän, knektar och präster, men deras anfäder i sin tur var förvisso bönder - årtusenden tillbaka, folk som brukade jorden. Det är förståelsen av deras liv och verksamhet, och de spår som ännu finns i landskapet, som denna skrift syftar till. Källmaterial Hur äldre tiders jordbruk såg ut och fungerade kan vi få reda på genom skilda källor. Det finns ett nästan oöverskådligt "levande källmaterial" i form av växter och djur. Till detta räknas förstås inte bara husdjuren och de odlade växterna, utan även flora och fauna som gynnats av bondens hävd av landska- pet. Senare tiders jordbruk kan vi även studera med hjälp av åtskilliga skrifter, bilder, redskap och kartor i olika form. Går vi längre tillbaka i tiden får vi alltmer lita till indirekta spår efter miljöpåverkan, eller i synnerhet bevarade agrara lämningar i landskapet. D et är framför allt de ännu bevarade läm- ningarna som behandlas här. Av forskningshistorien lär vi att det ofta har varit svårt att bedöma vad som alls skall uppfattas som agrara lämningar. För att några materiella lämningar överhuvud taget skall framstå som ett empiriskt källmaterial måste debetrak- tas utifrån vissa begreppsmässiga referensramar. Dessa teoretiska referens­ ramar står i växelverkan med källmaterialet, så att nya frågor fäster uppmärk- samheten på nytt källmaterial, samtidigt som visst källmaterial, som tycks falla "utanför ramarna" frammanar nya frågeställningar. De begreppsmässiga referenserna i arkeologiska och historiska sammanhang är knappast särskilt specificerade i detalj, utan utgörs av en mängd slutsatser och antaganden av allmän karaktär beträffande olika historiska perioder, ekonomi, samhällsfor- mer, naturmiljö etc. För att odla mark måste man i regel bearbeta den med redskap på olika sätt. Om odlingen upphör återstår enbart vissa bearbetningsspår i terrängen. Spåren efter övergiven odling kallas fossil åker. Begreppet avser således endast de delar av det agrara kulturlandskapet som avsatt spår i samband med od- ling. 11 Hela den agrara näringen innefattar dock även boskapsskötsel, ängsbruk etc. I äldre tid var odling alltid mer eller mindre nära förbunden med djur­ hållning. Många anläggningar i landskapet var därför ofta oskiljaktigt inte­ grerade, och man kan tala om fossil åkermark som ett samlingsbegrepp för lämningar med flera ursprungliga agrara funktioner, dvs. även annat än spår av enbart åkerbruk. Det är underförstått att begreppet fossil åkermark endast omfattar vissa lämningar av bestående karaktär, framför allt uppbyggda av olika mineral. Spår av annan art, som biologiska rel ikter, t.ex. hamlade träd, ängar, eller lämningar av trämaterial, som trägärdesgårdar eller gamla bygg­ nader, kan förstås inte sorteras in under begreppet fossil åkermark. Teoretiska referensramar Förståelsen av agrara lämningar är ofta problematisk, dels eftersom de skiljer sig från exempelvis gravmonument genom att de i regel är kontinuerligt bru­ kade och formade under mycket längre tid, dels p .g.a. att det är svårt att be­ döma deras representativitet i förhållande till den ursprungliga betydelsen. Mao måste således ha en uppfattning om den agrarhistoriska utvecklingen för att kunna förstå olika agrara lämningars funktion och datering. Med utgångspunkt från olika agrarlämningar och fossil åker i fält kan en klassifikation göras på flera olika sätt, exempelvis utifrån åkerformer, bruk­ ningstekniker, växtekologiska funktioner etc. Eftersom vi i kulturlandskapet idag återfinner en mängd olika odlingsspår från skilda tider är det enklast att utgå från de fossila åkrarnas former, dvs. deras morfologi ställd i relation till allmänna teoretiska referensramar. 12 Jordbruk och morfologi Agrarlandskap och agrara system Agrarlandskapet består inte enbart av åkrar. Av olika skäl har spannmåls­ odling kommit att få en dominerande ställning inom forskningen kring den äldsta agrara ekonomin, dels har studier av åkermarken prioriterats av sam­ hälle och lantbruksvetenskap under de senaste århundradena, dels är källma­ terialet rörande de agrarshistoriska fornlämningarna vanligen mer framträ­ dande än lämningar som kan relateras till djurhållning. Carl Fries, bland an­ dra, noterar emellertid att bönderna i forntiden långt mer var boskapsskötare än åkerbrukare (Fries 1965:34). Som tidigare framhållits omfattar den agrara ekonomin inte bara odling utan i synnerhet djurhållning (Levander 1943). Agrarlandskapets markanvändning och utseende har först och främst präg­ lats av djurhållningens behov, och man har alltför ofta övervärderat åkerns och spannmålsodlingens betydelse inom förhistoriska samhällen. Som Karl Alfred Gustawsson konstaterar var landskapet i äldre tid olikt dagens i flera avseenden, "Utmärkande för det gamla kulturlandskapet voro de små åker­ ytorna, de vidsträckta slåtter- och betesmarkerna samt de stora arealerna av grunda sjöar, sanka och vattensjuka marker" (Gustawsson 1965:9). Frågor rörande såväl kalorimängd som äganderätt, social position och ri­ kedom styrdes utifrån förhållanden inom boskapsskötseln. Först i relativt sen tid, i och med den agrara revolutionen, och då särskilt i slutet av 1800-talet, har man styrt in jordbruket i en långt driven specialisering med ensartad spannmålsproduktion. Agrara system bestod i äldre tid alltid av en samverkan mellan djur, skog och åker. Den äldre agrarhistorien kan bara förstås om man utgår från att skogsbruk, djurskötsel och spannmålsodling inte kan ha stått i ett motsatsför­ hållande, utan att de snarare kan ha samverkat och gynnat varandra i ett och samma agrara system. "Den vanliga föreställningen, att skogen i alla tider stått hindrande i vägen för åkerbrukets bedrivande måste radikalt revideras" (Sjöbeck 1964a:43 ). Djurhållning D jurhållningens principer Tamdjuren uppträder samtidigt med det äldsta åkerbruket, och boskaps­ skötseln har varit en integrerad del i alla agrara system ända in i nutid och 13 handelsgödselns införande. Men även om inte äldre tiders åkerbruk har kun- nat undvara vissa tamdjur, så har förstås det omvända kunnat förekomma, dvs. en nomadkultur där man hållit tamdjur utan åkerbruk. Den grundläggande principen med tamdjur är att människan kan tillgodo- göra sig djuren, och att djuren i sin tur kan tillgodogöra sig långt fler biotoper i landskapet än vad människan kan. Djuren med sin vida större överlevnads- kapacitet blir ett mellanled i människans landskapsutnyttjande. Natur som i direkt avseende är fullkomligt oduglig för människans fortlevnad kan livnära djuren, och därmed indirekt människan. Om vi idag anser att all mark är till nytta i något avseende, om inte annat så till friluftsliv, så skilde man gärna på duglig och oduglig mark i äldre tid, vilket inte minst framgår av Linnes rese- skildringar. All mark kan sägas ha varit duglig i något hänseende, men den agrara tekniken var ett sätt att göra mark användbar för kaloriproduktion. Ur energihushålJningssynpunkt är det i princip alltid mer ekonomiskt att använda en viss yta till att odla nyttoväxter än att föda upp djur. Om en viss mängd spannmål kan föda många människor, så kan endast en bråkdel perso- ner få sin näring om samma spannmål används till att föda upp husdjur. Men i en "orörd natur", som i strikt bemärkelse aldrig förekommit i Sverige, kan människan hitta växtföda på ett fåtal platser. Om man med olika metoder gynnar eller odlar nyttoväxter kan man tusenfaldiga utkomsten samtidigt som arealbehovet minskar. Men likväl utgörs den största arealen i landskapet av mark där det varken finns vilda nyttoväxter eller går att odla några grödor. Arealerna med icke odlingsbar mark är alltså värdefulla om de i något avse- ende duger till djurhållning. För att bättra på markens förmåga att försörja djuren var människan redan i äldsta tid inte främmande för hårdhänta meto- der, som att bränna och röja skog för att få nyttigt bete. Beträffande mathållningen var det ursprungligen främst kött man utnytt- jade från djuren. Men redan i mitten av det tredje årtusendet f.Kr. började man använda boskapens mjölk som föda. Införandet av denna "sekundärprodukt" har betecknats som en andra agrar revolution eftersom det i högsta grad på- verkade människans livsförutsättningar (Sherratt 1981). Människans kropps- längd ökade markant vid denna tid, vilket anses ha berott på konsumtion av mjölkprodukter. Indirekt nytta av tamdjuren har man kanske redan från tidigneolitikum och framåt haft i och med gödsling av åkrarna i varierande omfattning. På samma sätt som oduglig mark kunnat bli värdefulJ för människan tack vare tamdju- ren, så har marken blivit värdefull för de odlade grödorna genom djurens göd- sel. Via gödseln har näring kunnat styras från magra skogsbeten elJer hävdade ängar till åkrar och från människan tillbaka till åkrarna. Man kan alltså med fördel beskriva djurhållningen i termer av energiflöden. 14 De vanligaste husdjuren Agrarlandskapet präglades även i landsdelar som Skåne av boskapsskötsel, från tidigneolitikum ända fram till den agrara revolutionen på 1700- och 1800-talen (Arnborg 1987, Myrdal & Sten 1994). Djurens behov kom först, och åkrarnas lokalisering och utformning styrdes i hög grad utifrån var djuren kunde beredas bete. Nedan bygger framställningen till stor del på "Det danske landbrugs historie I, Oldtid og middelalder" (Björn m.fl. red.) 1988. Fåret och geten var troligen de äldsta tamdjuren, hunden undantagen. De var redan när de infördes i Sverige i början av neolitikum domesticerade sedan länge. Med domesticering av djur avses att människan styr fortplantningen på ett medvetet sätt, och att avkomman är tam redan från födseln. Fåret uppföd­ des troligen ursprungligen för köttets skull, men åtminstone fr.o.m. senneolitikum blev även ullen viktig. Geten var kanske vanligare, och tidigt utnyttjade man förmodligen dess mjölk. Får, och kanske även get, slaktades till skillnad från andra djurslag ofta unga för att nyttjas som vinterföda. Svinet infördes ävenledes under tidigneolitikum, men då tamsvin kan korsa sig med vildsvin kan övergången till svinhållning ha skett gradvis under lång tid. Svin förökar sig snabbt och de var troligen den viktigaste kött­ producenten. Svin kunde finna föda i skogen en stor del av året, och de kanske utnyttjades till att kultivera marken. Nötkreaturen hör till de första tamboskapen i landet, men redan under mellanneolitikum synes får och get ha varit viktigare. Redan under neolitikum synes man ha utnyttjat djuren för både mjölk- och köttproduktion. Eftersom de flesta naturfolk i vuxen ålder inte kan tillgodogöra sig mjölk p.g.a. laktos­ innehållet är det troligt att man beredde mjölken till mer lättsmält, laktosfattig yoghurt eller ost. Nötkreatur framstod med tiden som det klart viktigaste tamdjuret, och enligt de äldsta språkliga källorna användes nötkreatur som ekonomisk värdemätare; dess latinska term, pecus, kom senare att bli syno­ nym med pengar. Kon var det mest allsidiga tamdjuret, som gav kött, mjölk, skinn, ben, gödsel, etc. Oxen var det viktigaste dragdjuret då den var uthållig, nöjde sig med magert foder och hade ett högt andrahandsvärde som köttdjur {fig.1). Hästen infördes troligen först under senneolitisk tid. Av boplats­ undersökningar att döma utgjorde hästar en mycket liten del av tamdjurs­ beståndet. Ursprungligen kan man i någon mån ha nyttjat hästkött, men häs­ ten var, åtminstone fr.o.m. järnåldern, framför allt ett statusdjur med krigiska och religiösa anspeglingar, skilt från övriga tamdjur, möjligen hunden undan­ tagen. Tacitus beskriver germanerna som duktiga ryttare, även om hästen sä­ kerligen inre var gemene mans egendom. Hästen användes vanligen inte i jord­ bruket förrän i sen tid. Höns och gäss, är kända först vid tiden kring Kr.f., och de var, som de flesta andra husdjur, mindre till växten än idag. 15 Fig. I. Jordbrukets lämningar, från srenåldcr till sen rid, utformades främst med hj::i lp av oxen eller människan själv. Oxar, ibland även kor, fick dra årdcr, plogar, harvar, vagnar, s tenslädar etc .. me,lan människan fick lägga upp odlingsröscn, stenmurar och gräva diken. Hästens historia som grovarberart: inom jordbruket inskränker sig i srort sett till J800- och J 900-raler. Hallsbergs socken, Närke. foto M. Sjöbeck, troligen 1934. ATA, neg. 1737. Odling Växtekologiska odlingsprinciper Lika litet som man kan förstå fossila åkrar utan att ta hänsyn till bruknings- tekniker ocb använda redskap kan man förstå dem, om man inte ser cilJ hur åkrarna fungerat i förhållande till de strategier man använt för att försörja växterna med näring. Olika växtföljder styr till stor del vilka jordbruksred- skap som har nyttjats, och hur stora åkerarealer som avsatts. Den viktigaste faktorn i odlingen är tillgången till kväve, som alltid är ett bristämne för strå- säd och flertalet andra grödor. Grödan kan fö rsörjas med kväve utifrån ski lda odlingsprinciper, antingen att kväve får anrikas långsamt, eller att det tillförs utifrån genom gödsling. I vad mån man i det äldsta jordbruket använde sig av gödslade åkrar eller inte är omdiskuterat sedan länge. Sjöbeck menar t.ex. att "Vi måste också inse, att åkerbruk på stationära och permanent besådda åkrar förenas med ett mycket sent skede i odlingens långa historia" (Sjöbeck 1964a:43). Dock har det visat sig att små, permanenta gödslade åkrar fanns nära vinterstalJnings- plarserna redan under mesolitisk tid i Schweiz (Robinson 1988, Troels-Smith 1984). Alvastra pålbyggnad kan saonoJ ikt ha utgjort en vincerstallningsplats för kor, får och getter. Den stora mängden gödsel, som där producerats, kan ha 16 använts till permanenta åkrar på fastmarken (Göransson 1995). Permanenta åkrar som inte gödslades kan ha funnits mycket tidigt. Experiment både i Eng- land och Tyskland har visat att på vissa jordar kan skörden tas årligen på samma yta under mer än 100 år (Li.ining och Meurers-Balke 1980, Rowly- Conwy 1981). Vid sidan av tidigneolitikums och mellanneolitikums s.k. vand- rande åkrar bör det därför ha förekommit ett intensivjordbruk i liten skala (Göransson 1988:71, 1995:90f). Man kan i stort sett skilj a på minst fem olika odlingsstrategier beträffande växtnäringen: svedjebruk, långtidsträda, historiskt ängs- och åkerbruk, växel- bruk/koppelbruk, och handelsgödselbruk. De nämnda principerna motsvarar delvis i grova drag en kronologisk urvecklingskedja. De två förstnämnda sam- manfaller med extensivt jordbruk, under det att de tre sistnämnda inbegriper intensivt jordbruk. Svedjebruk innebä r att åkrar avsätts i vuxen skog, som röjs, bränns, och att man sår i det kvarvarande skiktet av jord och aska. Metoden bygger på att kväve, främst från trädrötter, frigörs i rikligt mått. Stora skördar blir möjliga, men endast för ett par tre år, varefter svedjan måste överges och odlingen flyttas. Odlingssättet tarvar endast lätta redskap, och ger normalt inga fossi la odlingsspår. Vissa former av svedjebruk antas ofta ha varit i bruk redan under tidig stenålder. Svedjebruket är dock tidigast belagt i skrift i östra Sverige un- der 1300- och 1400-ralen, och har, åtmi nstone i mer utvecklade varianter, san- nolikt införts öster ifrån. Det skogskrävande bruket användes i vissa glesbyg- der in på 1800- och 1900-talen, och det förbjöds a llt eftersom det kom i kon- flikt med andra skogsberoende näringar, främst bergshantering och tillhö- rande förädlingsindusrri. Långtidsträdan påminner om svedjebruket genom att marken endast odlas ett par år i taget, men skiljer sig såtillvida att man avser att återuppta samma yra till åker med vissa intervaller, normalt ca 20- 30 år. Kväver får då anrikas långsamt; antingen har grässvå lar eller lövskottskogar hävdats på trädorna. Som systematisk odlingsprincip kan den finnas representerad i de stora röjningsröseområdena i Götalands skogsbygder. Dessa områden har varit i bruk under bronsålder och ä ldre järnålder. En sentida parallell till långtidsträ- dan är odlingen på svalåkrar. Man har då brutit upp en grässvål ("sval") i ängs- eller hagmark, och odlar den ett par år för att sedan överge den när det inte längre frigörs tillräckligt med näringsämnen då vallen bryts upp. I sen rid har ofta plog nyttjats på svalåkrar. Det historiska ängs- och åkerbruket är den normala odlingsprincipen under historisk tid fram till mitten av 1800-talet (Gustawsson 1953, Ekstam, Arons- son & Forshed 1988). Metoden infördes troligen i viss utsträckning redan under äldre järnålder, och nordiska exempel på sådana tidiga, gödslade åkrar finns i Store Vildmose (Nielsen 1993). Har man använt äng med grässvå l för- utsätts järnliar för slåtter, och i Danmark antas liarna åtminstone gå tillbaka 17 till vår tideräknings begynnelse. Kvävet förs då från ängsmarkens ört- och lövvegetation till åkern via boskapens gödsel. I många skogs- och mellan- bygder har man kompletterat med lövtäkt, vi lket varken kräver liar eller andra järnredskap. Olika varianter av ängs- och åkerbruk är: ensäde, tvåsäde och cresäde, etc. som förekommit parallellt i olika områden. Vilken variant som använts beror i hög grad på jordmånen och tillgången på gödsel från boskap. Odl ings- principen har dominerat på de flesta ärjade och p löjda åkrar. Dessa aktive gödslade åkrar är generellt betydligt mindre till ytan är de ogödslade. Vid li nd- bruk, som är belagt sedan medeltiden, läggs åkern i långtidsträda och används som slåtter- eller betesmark. Morfologiskt innebär detta dock ingen skillnad. Växelbruklkoppelbruk innebär att man avstår från de normala trädorna i ängs- och åkerbruk, och odlar annat än scråsäd. Helst sår man då kväve- fixerande slåtterväxter som klöver. Man kan även till den vanliga växtföljden "koppla" flerårig vallodling för höslåtter. Morfologiskt kan åkrarna inte skiljas från dem med vanligt ängs- och åkerbruk. Växelbruk elJer koppelbruk infördes under senare delen av 1800-talet, och används i stor skala idag, ofta delvis kombinerat med handelsgödselbruk. Handelsgödselbruk tillför åkrarna syntetiskt kväve, och ofta även fosfor och kalium etc. I en del fall odlas stråsäd många år i rad, dock brukar man skifta mellan olika sorters stråsäd. Detta är den gängse odlingsprincipen idag. Under 1800-talet användes i mer sä llsynta fall samma princip genom att olika kvävehaltiga ämnen, särskilt guano, tillfördes åkrarna. Metoden med synte- tiskt industrikväve fick sitt genombrott på 1950-talet, men innebär ingen mor- fo logisk skillnad på åkrarna jämfört med det äldre ängs- och åkerbruket. De vanligaste grödorna Med odl ing avses vanligen åkergrödor, även om anlagd betesmark eller äng också kan ink luderas i begreppet (Sjöbeck 1973:113). Från historisk tid finns förstås åtskilligt material om odlade grödor (t.ex. Juhlin-Dannefelt 1925, Matrisen 1951, Ekeland & Svensson 1996) . Genom pollenundersökningar och makrofossilanalys av förko lnade sädeskorn eller keramikavtryck vet man även tämligen väl vilka grödor som odlades under äldre tider. Den mest ingå- ende dokumentationen om forntida grödor härrör från Sydsverige, inte minst Alvastralokalen i Östergötland (Göransson 1995), och Skåne och Ystads- projektet (Engelmark 1992, Hjelmqvist 1992), se fig. 2. De vanligaste sädes- slagen i Sverige alltsedan fö rhistorisk tid är vete, korn, råg och havre. De olika sädesslagen (Ceralia) tillhör växtfamiljen gräs, men en viss odling av andra växtslag, som bönor, har också förekommit. Beträffande vissa arter kan det dock vara svå rt att avgöra vad som var odlade växter och vad som var insam- 18 6 0 • ~ 1111 speltvete naket korn naket vete 4 0 2 0 0 10 0 80 60 • skalkorn ~ havre 111 råg 40 20 0 E ::, .:.: :E 0 (1) C: -~ "C :.:; E ::, .:.: E 0 (1) C: C: ~ (1) E E ::, .:.: E 0 (1) C: C: (1) u, ... (1) "C o(tS u, C: 0 ... .c (1) ... "C :(tS ... (1) :E o(tS u, C: 0 ... .c (1) ... C> C: >- ... (1) "C o(tS C: ... :(tS ·-.:.: u, ... (1) E 0 ... ... :o - ... (1) "C o(tS C: ... :n:s ·-.:.: u, ... (1) E 0 ... "C E (1) "C C: (1) > "C :.:; (tS C> C: ~ > "C E (1) "C (1) E Fig. 2. Fördelningen av rcgisrrcrade sät-,~,• ' •• I I• 1/ I I • ~ ~ • • .'C3 ' • Fig. 17. All mark har en markanvändningshistoria. Åkerbrukets lämningar motsvarar toppen på isberget av det torala, agra.ra landskapsurnyttjandet med boskapsskötsel etc. Utbredningen av röjnings- röseområden, svanmarkerade, över ett drygt 175 kvadratkilometer stort område kring Torpa, sydöst om Borås, Västergötland. Uppgifter ur Riksantikvarieämbetets fornmin nesregister. Karta L. Gren 1996, Riksantikvarieämbetet. 53 finns det stensträngar i hackerörsområdena. Det kan vara kortare eller längre bitar, som kan ha utgjort dels hägnadsfundament, dels markeringar mellan åkerytor. Från början var säkerligen många stensträngar kompletterade med trä- eller rishägnader, som inte lämnat några idag synliga spår. Stenröjningen i hackerörsområdena är extremt omfattande och förefaller överdriven i jämförelse med ett historiskt åkerbruk, men bör ändå ha en praktiskt funktionell grund. Man måste utgå från att bönder inte investerar mer arbete i landskapet än nödvändigt, även om det rör sig om låg- statusarbete som husbonden själv inte utför. Hackerörsröjningen kan pri- märt ha hängt samman med en markslagsförändring när man tog upp en tillfällig åker. En vegetationsmässig bakgrund till uppkomsten av sten- röjningen sku lle kunna vara, att man parallellt under neolitisk tid och fram till "hackerörsperioden" i huvudsak använde sig av två skilda markslag, dels glesa skottskogar med öppna grässvålar, dels tät lövskog. Grässvålarna skulle ha utgjort ett i stort sett permanent bete, samtidigt som man i den täta lövskogen röjde upp "vandrande åkrar". Före den s.k. hackerörsperioden kan man ha brutit upp åkrar i skogsmark där man just fällt lövträd som då skuggat marken. Därvid skulle en eventuell grässvål vara betydligt mera upplöst och lättbruten, och man skulle mycket lätt kunna luckra upp marken för sådd. Men i och med hackerörsperioden kan man ha övergått till an ca upp åkrar direkt i den vältuktade skottskogens djup- rotade grässvå lar, varvid markbearbetningen blev avsevärt mer arbetskrä- vande. Mindre stenar i odlingsskiktet vore då mycket störande oavsett vilket redskap man bröt upp grässvålen med. Uppkomsten av stenröjningen och hackerören skulle enligt dessa antaganden alltså ha orsakats av att man vid odlingen övergått från mark med kapad lövskog, och upplöst eller obefintlig grässvål, till vältuktad skottskog med tät grässvål. Odlingen skulle a lltså un- der loppet av bronsåldern i princip ha övergått "från skugga till ljus" . Beträf- fande markslagen innebar i så fall detta att man genomförde en sammanslag- ning av betesmarken och spannmålsodlingen till samma markslag. På Gotland, i Skåne och på andra håll med naturligt stenfattiga jordar kan jordbruket däremot ha trätt ur de skuggiga skogarna redan under tidig- neolitisk tid. Fastän lämningar som hackerörsområdena och de gotländska blockparcellerna har helt o lika skepnad skulle de växtekologiska odlings- principerna kunna ha varit tämligen likartade. En gotländsk bronsålders- bonde placerad på sydsvenska höglandet sku lle mycket väl med sin natursyn snart också ha producerat hackerörsområden, och vice versa. Principerna med cirkulationsbruk var desamma, och skillnaden sku lle mer kunna ha bestått i att terrängen inbjöd till jordbearbetning på olika sätt; med handredskap res- pektive årder. Det får framhållas att termen cirkulationsbruk ofta används i en annan bemärkelse för jordbruket under 1800- och 1900-talet. I samband med det s.k. Ystadsprojektet, och en långtidsstudie av kultur- 54 landskapets förändringar, har man påvisat en markant förändring i nyttjade grödor under bronsåldern. Fram till bronsåldern dominerade speltvete och naket korn, men under loppet av bronsåldern ersattes dessa sädesslag nästan helt av skalkorn. Detta anses avspegla en omläggning av jordbruket, och har satts i samband med en övergång till gödsling av åkrarna (Engelmark 1992:370f). Dock visar försöksodlingar vid Svalöf-Weibull att agnklätt korn inte svarar bättre på gödsling än naket korn. Det nakna 4-radskorn som domi- nerar under mellanneolitikum, t.ex. i Alvastra, var praktiskt genom att det kunde tröskas lätt, och därför också var lätt att konsumera. Därvid skadas dock grodden hos det nakna kornet, och undan för undan tar det agnklädda kornet över, likt ett ogräs (H. Göransson, muntligt meddelande). Frågan om stallning har spelat en stor roll i den agrarhistoriska litteraturen. Genom att frångå lösdrift året runt, och placera hästar i stall och boskapen i ladugård, förändrades sannolikt jordbruket och landskapsutnyttjandet i en rad avseenden . Åkerbruk intensifierades genom gödsling, och bebyggelse och djurhållning krävde nya byggnader, hägnader och organisationsformer. Tidi- gare har man ofta antagit att stallningen hängde samman med en klimatför- sämring, men man menar numera att stallningen snarast hänger samman med människans behov istället fö r djurens. Såväl kor som hästar, särskilt äldre ra- ser, klarar i regel vinterklimat utmärkt, och inte ens någon decimeter snö utgör hinder för bete. Men ur människans synpunkt underlättar sta llning gödsel- insamling, skötsel och mjölkning vid regn och kyla, och utgör även ett hinder mot djurstölder. Inte minst det sistnämnda kan ha varit av intresse då man antar att den privata äganderätten till mark och djur införs eller förstärks un- der bronsåldern och metallens introduktion. I Skåne har långhus såvä l med som utan sta lldel förekommit, åtm instone från tidig bronsålder (Tesch 1992:300ff). Det är a lltså inte uteslutet att man kan ha haft tillgång till stallgödsel, även om man automatiskt inte skulle ha använt den till åkrarna. Inom det s.k. Ystadsprojektet har man påvisat odling av en rad skilda grödor under bronsåldern, och man har antagit att en småska- lig odling nära bebyggelsen förekom (Olsson 1991:132). Beträffande gödsling i hackerörsområdena kan dock röjningsgödsling ha varit tillräcklig för själva spannmålsodlingen, även om betande boskap på trädesarealerna tiJlförde göd- sel under alla omständigheter. Man kan jämföra med de neolitiska förhå llandena vid Alvastra pålbygg- nad. Om man hade tillgång till gödsel, och ansåg att den förbättrade odlingen, så kan den likaväl tänkas ha kommit till användning på små åkerstycken på fastmarken nära kälJmyren samtidigt som man i andra avseenden använde storska liga, ogödslade åkrar; något som dock är svårt att påvisa i fältmateria- let (Göransson 1995:92). Bebyggelsemönstren vid tiden för nyttjandet av såväl de gotländska block- parcellerna som hackerörsområdena är än så länge föga kända, men troligen 55 bodde man i ensamgårdar som flyttade i takt med att man tog upp nya åkrar. Spår efter till synes kortvarig bebyggelse har påträffats inom vissa hackerörs- områden (Mascher 1993). Som framgått ovan utgjorde förmodligen djurskötseln redan från början den viktigaste delen inom agrarnäringen, och förblev så ända in i sen tid. Såväl ekonomin som människans föda handlade framför allt om djuren. Men man bedrev naturligtvis odling i viss omfattning, och i sentida historisk mening har man ofta förknippat spannmålsproduktion med framställning av bröd, gröt, eller liknande. En förhistorisk företeelse som ofta sätts i samband med mat- beredning utgörs av skärvstenar, som kan uppträda som spridda förekomster, härdrester, skärvstenspackningar, skärvstenshögar etc. Huvudsakligen utgörs skärvstenshögar av avfallsdepåer på boplatser, bestående av skärvsten från härdar och kokgropar, men även inslag av djurben, kasserade föremål, etc. Vad skärvstenarna använts till är omdiskuterat i litteraturen. Det finns anta- ganden som gör gällande att man under förhistorisk tid kan ha använt spann- mål eller torkat bröd etc. till att producera öl (Gustawsson 1949, Sirnonsson 1956) . Under bronsålder och äldre järnålder, finns det regionalt, särskilt i Mälardalen, talrika skärvstenshögar, eller "kokstenshögar" enligt äldre termi- nologi, bestående av stenar som spruckit efter upphettning och nedsänkning i vätska. En annan tanke som framlagts, är att skärvstenar i vissa fall kan ha använts till att torka spannmål på, så att det skulle kunna bevaras bättre (H. Göransson, muntligt meddelande). Det måste även framhållas att skärvstenar även förekommer utanför typiska boplatssammanhang, bl.a . som fyllning i gravanläggningar (Jensen 1986). Skärvstensförekomster har på senare år även påträffats i stort antal inom de sydsvenska hackerörsområdena. Bronsålders- och äldre järnåldersgravarna hade säkerligen flera kopplingar till den samtida ekonomin och samhällslivet. Beträffande de större rösena, som antas vara äldst, är det inte uteslutet att de uppstod efrer att man börjat lägga upp odlingsrösen, dvs. odlingsröset skulle kunna vara gravrösets före- bild. Gravrösets samband med odling understryks av att man påträffat många handkvarnar i gravrösen. Det stora gravrösets budskap skulle kunna vara att odling och stenröjning är något väsentligt, kanske i opposition till en helt ensi- dig boskapsskötsel. Röjrungsrösen kan ha uppstått redan under neolitisk tid, även om de blir vanLga först mot slutet av bronsåldern. I Danmark har Gudmund Hatt påvisat neolitiska röjningsrösen (Hatt 1931:157). Äganderättsbegreppet är problematiskt, och det har sannolikt funnits flera nivåer av rättigheter beträffande boskap, brukande och mark i sig. Man måste även skilja på territorier och utstakade gränser i terrängen. Idag tänker vi oss gärna att man alltid anlagt ägoperspektiv på all mark, men som Mats Malmer menar (1962) kunde man under det tidigaste jordbruksskedet troligen inte köpa och sälja land. Men en förändring i riktning mot ett ägande av jord kan ha uppstått som en följd av bronsens införande, medvetenheten om dess 56 ekonomiska innebörd, och en ökad individualism i samhället, "Från och med stridsyxekulturen torde en enskild, sannolikt till familjen eller ätten knuten äganderätt till jorden ha funnits" (Malmer 1991). I stor utsträckning kan man tidigare, som Dan Carlsson framhåller (1983a), ha nöjt sig med att ha rätt att disponera och nyttja marken, ungefär som vi idag ha jakt- och fiskerätt. Den ökade insatsen för röjning och brukning av åker under bronsålderns slutskede kan ha medfört att det blev konflikter om vem som skulle få nyttja en viss färdigröjd mark. Man kan då ha infört särskilda "markeringar" i terrängen, dvs. de gamJa territorierna blev rumsligt tydligare definierade. Vilka synJiga uttryck detta kan ha fått i terrängen är omöjligt att säga eftersom några säkra förhistoriska gränsmärken knappast är kända. I övrigt kan sägas att t.ex. gra- var, hällristningar, åkermarker och även boplatser rent allmänt naturligtvis i sig utgjorde markörer för ianspråkstagen mark. Enligt den äldre västgötalagen skulle ägogränser markeras genom att två stenar grävdes ned i jorden och en tredje lades ovanpå. Under senare historisk tid markerade man ibland gränser med uppresta träpå lar, klumpstenar etc., särskilda arrangemang kallades tre- stena- respektive femstenarör. Exempel finns dock på hur även förhistoriska gravrösen har utnyttjats för gränsdragningar, som ibland kan gå tillbaka på mycket ålderdomliga förhållanden. Det är karakteristiskt för såväl många blockparcellområden av gotländsk typ som för hackerörsområden, att det i eller intill odlingsmarken ofta finns spridda gravanläggningar, särskilt olika stenfyllda stensättningar. Många av de samtida gravmonumenten anlades troligen för att man ville hänvisa till förfädernas hävd och sedvanerätt, dvs. gravarna betyder "här ligger mina för- fäder, och här har jag rätt att odJa". De vanliga ensamliggande stensätt- ningarnas förebild skulle kunna vara ett slags bomärke (Ca rlsson 1983a, Gren 1989). Gravarna hade alltså säkerligen haft en rad innebörder utöver de rent kultiska, anspelande på bl.a. territorierätt. Spridningen av åkrar och bebyg- gelse ställde säkerligen stora krav på bl.a. sammanhållning och släktkänsla. Gravmonumentens upprepade symbolspråk visar dock att man inte alltid lyc- kades komma överens. Även om gravmonumenten hade en mer renodlat ideell funktion, så har man menat att även röjningsrösen var uttryck för en specifik föreställnings- värld vid sidan om den praktiska fonktionen som stenupplag. Röjningsrösen av hackerörstyp skulle då kunna associeras till skördens ritualer och som en väsentlig symbolisk beståndsdel av markens förnyelsekraft (Varenius 1994). Man kan dock diskutera om det var möjligt att man utformade röjningsrösena enbart utifrån ideella aspekter, eller om praktiskt funktionella orsaker är till- räckliga. Att man utformade gravarna av röjningssten torde visa att man vid denna tiden uppfattade själva röjningsrösena och stenmaterialet som en sym- bol för nedlagt arbete och något exklusivt (Gren 1988). I bygder där man förmodligen inte har stenröjt i samma utsträckning, som på Söderslätt i Skåne, 57 har istället grässvålen i sig fått representera arbete eller det värdefulla, och därigenom utgöra byggnadsmaterial för gravhögar. Ofta, men inte alltid, har lämningar som befinner sig i ert funktionellt sammanhang också en funktio- nell bakgrund (fig. 18). Odlingsrösen på fossi l åker är då betingade av agrara orsaker, medan morfologiskt likartade lämn inga r i en miljö där odling är ute- sluten har andra, kanske rent ideell a, orsaker. Äldre järnålder Under ä ldre järnålder inleddes stora samhällsförändringar, inte minst inom jordbruket. De typer av jordbruk som de gotländska blockparcellerna och fastlandets hackerörsområden representerade ägde av a llt att döma bestånd i över ettusen år, men upphörde århundradena efter Kr. Att odlingsformerna försvann behöver inte betyda att de var primitiva och lågavkastande, tvärtom tyder den långa nyttjandetiden på att de fungerade mycket väl. Det kan ha varit helt andra faktorer än de rent jordbrukstekniska som ledde till att man under järnåldern förändrade samhället i grunden. En fak tor som ofta har anförts, då man skal l förk lara förändringarna vid övergången mellan bronsålder och järnålder, är en klimatförsämring. Någon plötslig förändring, som äldre antaganden om "fimbulvintern", var det dock 58 inte frågan om. Kallare och fuktigare klimat skall ha märkts av redan omkring 1000 f.Kr. vilket förr ofta förknippades med en mer allmän stallning av dju- ren. Klimatets inverkan på jordbruksomvandliogen vid denna tid är dock omdiskuterad, och man menar ofta numera att ett kallare klimat i sig inte behöver ha betytt annat än att stallning underlättade människans arbete, sna- rare än att den infördes för djurens behov. Även sociala förändringar har naturligtvis inverkat på jordbrukets utveck- ling. Ur en centralmakts perspektiv vore säkerligen spridda hackerörsbrukare svårare att kontrollera än väl samlade bönder. Sentida paralleller visar art centralmakten ansträngt sig för att få människor i kringflyttande ekonomier, som samerna, mer bofasta. Men ännu i sen tid skall man akta sig för att över- skatta överhetens möjligheter att styra utvecklingen. Det måste alltid finnas en social funktionalitet genom vilka de styrande kan gripa in och utöva sin makt: "Mycket enkelt kan det formuleras som att en social struktur är lika nödvän- dig för en fungerande produktion som det tekniska komplexet" (Myrdal 1995:208). Gynnandec av permanenta åkrar hade säkerligen ett visst samband med socialt anknutna ekonomiska faktorer. Sjöbeck framhåller, med exempel från medeltiden, att vi svävar i stor ovisshet när det gäller djurhållningen, men art myndigheterna via landskapslagarna på alla sätt omhuldade åkerodlingen, främst som en lätt kontrollerbar skattekälla (Sjöbeck 1947a:242 och 1952:28). Det finns inget som talar för beskattning av jord före medeltiden, men avkastningen från intensivbrukade, och väl samlade, åkrar var förstås mer lättkontrollerad än den från tillfälliga spridda hackerörsodlingar ute i de stora markerna. Att sammantaget peka ut en enskild faktor som orsaken till förändringarna i jordbruk och samhälle är emellertid knappast möjlige, utan flera faktorer har säkerligen samverkat. Åkermarken krympte arealmässigt, och blev genom intensivbruk mer per- manent, under loppet av äldre järnålder. Det måste förstås även ha funnits agrartekniska förutsättningar för denna process, och en avgörande faktor måste vara att järnet blev vanligare under denna tid. Man kan knappast tänka sig ängar utan skärande järnredskap, som skäran, lien och lövkniven. Först i och med järnet kunde man framställa vinterfoder i form av hö. Tidigare hade man förmodligen främst nyttjat lövfoder till vinterfoder. En övergång till per- manenta, gödslade åkrar och ensäde gynnades vidare av att man troligen stal- lade boskapen, även om man lika väl kan ha samlat gödsel från fållor vid utegångsdrift. Skillnaden blev nu att slåtter på ängarnas grässvålar gjorde det möjligt att få en hög avkastning på en liten yta, och det var då heller inte nöd- vändigt att sprida ut gårdarna i landskapet. Det är inte uteslutet att det långt tidigare hade funnits en maktbetingad eller social strävan att samla människor i byliknande ansamlingar, men det kan ha varit förse ett stycke in i järnålder som de tekniska förutsättningarna gjorde en sådan utveckling möjlig. 59 Den omdiskuterade agrara omvandlingen under äldre järnålder har beskri- vits som införandet av ett nytt agrartekniskt komplex, där en rad hopade innovationer relativt språngartat slår igenom (Myrdal 1995). Avgörande var då vinterfoderfångscen på ängsmarkerna, där lien och räfsan jämte yxan an- vändes. Samtidigt utvecklades, i växelverkan, permanenta åkrar odlade med järnskodd årder, varvid det likaså blev möjligt att snabbare och effektivare kultivera marken. Via utvecklad fähusdrift och fyrhjuliga vagnar försörjdes åkrarna med gödsel. Ungefär vid samma tid infördes roterande handkvarnar. Markslagen genomgår en viktig förvandling under äldre järnå lder i och med att de äldre, mosaikartade landskapen uppdelas i inägor och utmark. Till inägorna hörde permanenta åkrar, ängar och vissa hagmarker (fig. 19), medan utmarken utgjordes av skog och skogsbeten. Ängen är ett rent kultur- beringat markslag primärt avsett för slåtterbaserad produktion av vimerfoder, dvs. hö, även om man i biologiskt hänseende kan tala om ängar som har ett naturligt ursprung och i agrart hänseende inte slås utan enbart betas, t.ex. havsstrandängar. Det kulturnistoriska ängsbegreppet omfattar flera varianter, vanligen syftande på hur fuktig ängen är, som fuktig sidvallsäng och torr hårdvallsäng, liksom den sentida artificiellt bevattnade översilningsängen. Under äldre järnå lder uppstod en ny typ av agrara formelement i form av omfattande system av stensträngsavgränsade bandparceller. I huvudsak är Fig. 19. Järnålderns liar förändrade landskapet. De gamla, hamlade lövskogarna glcsades ut till öppna hagmarker,, och vinterfoder togs hellre genom slåtter på fuktiga sidvallsängar. På de solrorra hagmarke- rna har enbusken frodats i halvcannat årtusende. Hagmark med järnåldersgravfält vid Hjortsbcrga kyrka, Blekinge. Foto L. Gren 1992, Riksantikvarieämbetet. 60 dessa kända i Västsverige (Mascher 1993), och tidsmässigt hänförs de till ro- mersk järnålder-folkvandringstid, även om själva åkermarken kan ha varit i bruk långt tidigare. Bandparcellerna är arealmässigt jämförbara med hacke- rö rsområdena, och generellt betydligt större än de historiska åkrarna, varför man antar att inte hela området har varit odlat samtidigt. Parcellernas hela areal utgjorde dock inte åkermark utan inbegrep även oröjda ytor och impedi- ment (fig. 20 och 21 ). Förekomsten av tydliga jordbearbetningsspår, som jordvallar, terrasser och åkerhak, visar att man åtminstone i ett framskridet skede använde tyngre redskap såsom årder. Jordbruket inbegrep förmodligen stallgödsling av åkrarna. Bandparcellerna från denna tid kan vara det äldsta kända exemplet på hur man genomförde ett mera centralt reglerat jordbruksskifte. Bandformen i sig behöver alltså inte ha inneburit någon principiell förändring i bruknings- teknik, utan hängde troligen mer samman med en systematisk markindelning ur ägo- och rättvisesynpunkt (Widgren 1990). Indirekt visar bandparcellerna alltså att man hade mer än en ägare till ett område med åkrar. Under äldre järnålder, dvs. ungefär vid samma tid som bandparcellerna uppstod i främst Västsverige, anlades omfattande stensträngssystem i Öst- \ - Jo,oril~ll - Sltn1ln1,,g  - - SlM$1rang et jotCMU. owktt  .,. .,. .,. Tffrl»  m~l.,-rHJ ..... lertti1'k:l'l'NldJ(WIMl.1 <>- Ocl- '/ • -- fl:lli • -- ~ t(""' ~...-Sl'$'$- +:v.i~ ...~-....__,,,_ _ ...-~ Fig. 20. Man har antagit att rärrviscaspekter, vid ägode lning av åkermark, låg bakom utformningen av vissa av järnålderns regelbundna åkerformer. Bandparcellcr, avgränsade av terrasskanter, srensrrängar och vallar. Granhult, Granhults socken, Småland. Karterat av L. Klang och B. Zachrisson 1977. Efter Klang 1980. (jfr fig. 21.) 61 Fig. 2 l. Bandparce ller, avgränsade av terrasskanrer, srensrrängar och vallar. Talrika odlingsröscn domi- nerar den gamla åkermarken, vilker även framgår av fig. 20. Granhulr, Granhults socken, Småland. Efter Kbng 1980. sverige (Widgren 1983). Med utgångspunkt i bevarade stensträngssystem kan man idag få en representativ uppfattning om ett komplett agrart system bestå- ende av både boskapsskörsel och spannmålsodling. Utifrån de flesta andra agrara lämningar, ända fram i sen tid, kan man endast se spåren efter odlingen, som i regel utgjort den mindre delen av agrarekonomin. Stensträngssystemen däremot är särskilt talande genom att lämningar i samband med boskapssköt- sel dominerar, samtidigt som den tillhörande åkermarken är oansenlig och svår att uppfatta. Stensträngar utgör rester av raserade hägnadsmurar, som ursprungl.igen var tillräckliga för att hindra nötkreatur från att få tillträde till åker och äng (Fran- zen 1994). Till viss del konstruerades förmodligen dessa hägnadsmurar av od lingssren. Under andra perioder, och på andra håll i landet, anlades säkerli- gen hägnader av förgängligt material, som ris, buskar eller trästörar. Sten- strängssystemen utgjorde således fredningssystem för både åkermarken och ängsmarken. Först i och med jämliens införande blev det möjligt att avsätta änga r för slåtter och vinterfoder. Åkern och ängen fick aldrig beträdas av boskapen förrän man skördat sädet1 respektive slagit gräset och bärgat höet. De flesta äldre agrarsystem byggde på en princip om långtidsträdor och sluten anrikning av näringsämnen, främst kväve. Med systemet med sten- strängar kan man dock se hur man utnyttjat ett rörligt näringsflöde, från 62 skogsbete och ängsmark via boskapens gödsel till åkermarken. Talrika exem- pel på att stensträngarna har bildat fägator antyder att man stallat djur och sa mlat gödsel för att sprida på å krarna . En väsentlig aspekt är även att må nga av de omfattande stensträngssystemen måste ha anlagts och hanterats samfällt av o lika bönder frå n fl era gå rda r (Widgren 1983). En ännu obesvarad fråga är då varför ma n drev boskap kilometervis geno m lå nga fägator. Stensrrängssystemen upph örde under yngre jä rnå lder i samband med om- struktureringar av bebyggelsebilden. Möjligen kan man uppfatta stensträ ng- a rna som en delvis psyko logiskt motiverad konstruktionsprincip. Om ma n var fl era gå rdar som skulle ko mma överens o m ma rkutnyttjandet kan det ha varit av intresse att ma rkera detta på ett bestä ndigt sätt. Under historisk tid före- drog man i regel trägärdesgårdar, även för gränser som bestod i generationer, särskilt den mellan inägor och utmark. Yngre järnålder Fossila åkerlämningar från yngre järnå lder är föga kä nda och det bar varit svårt att studera förändringsprocesser (Carlsson 1986a). Till stor del beror detta säkerligen på att den yngre järnålderns åkermark va rit i fortsatt bruk ti lls in i sen tid, och att äldre forrnelemenr successivt röjts bort eller överodlats. I vissa fall ka n man se att den ä ldre jä rnå lderns åkerstrukturer präglade odlingsla ndskapet på de äldsta la ntmäterikartorna från 1640-talet och framå t. Man bar uppfattat detta som att å kermarken kontinuerligt varit i bruk även under mellanperioden, dvs. yngre järnålder och medeltid . Från de väst- svenska bandparcellområdena finns det även direkta dateringar som styrker denna bild (M ascher 1994). Barrskogssvedjor antas inte gå lä ngre tillbaka i tiden än järnå ldern . Som a ll äldre agrareko nomi måste svedjebruket främst förstås utifrå n boskaps- skö tselns behov. Under järnåldern vandrade granen in i södra Sveriges agrar- områden i stor skala. Sten- och bronsålderns skottskogsomvandlade lövträd var nödvändiga för boskapen, då de gav löv och gynnade grässvålar. Granen kan dock, ti ll sk illnad från lövträd, inte skj uta scubbskocr och det är dä rför inte intressant att bevara den för boskapens sku ll och framför allt inte på inägor (Göransson 1988). Genom att bränna granskog fick man svedjeland och åtföljande bete i gräs och lövsly. Ett effektivt svedjebruk är i hög grad beroende av järnredskap, sä rskilt fällyxa , även o m svedjebruksliknande od- lingsformer i lövskog kan ha förekommit redan under neolitisk tid (Lindman 1993). Såvitt känt finns det inga synliga spå r bevarade ovan mark efter denna form av jo rdbruk . Troligen ha r man använt permanenta åkra r invid gården, eller byn, parallellt med svedjo r i utma rkerna . Någon gång under jä rnåldern förändras bebyggelsemönstret genom art bebyggelsestrukturer liknande byar uppstår (Rahmqvist 1994). Ofra menar 63 man att en stor del av de utspridda ensamgårdarna fördes samman till större enheter, även om enskilda gårdar kan ha vuxit ut till sådana. Man har antagit att medeltidens storgårdar också hade föregångare redan under järnåldern. I vissa regioner kan den omfattande samhällsomvandlingen ha skett systema- tiskt och under relativt avgränsad tid, och då kan man utgå från att den styr- des som ett led i en ökad centralisering av vissa beslutsfonktioner. Den yngre järnålderns gravskick med höggravfä lt kan, liksom andra förhis- toriska gravformer, ses i relation till det samtida jordbruket. De typiska höggravfälten kännetecknas av att många enhetligt utformade gravar ligger väl samlade, troligen invid gårdstomterna. Att gravarna vid denna tid utfor- mades med yttäckning av grässvå l visar att gräs även i de mest varierande bygder uppfattades som ett exklusivt material, tiU ski llnad från sten. De hö- garna som på andra håll fanns redan under bronsålder kan bokstavligen ha haft uppstaplade grästorvor som en symbol för rikedom. Högarna under yngre järnålder kan istället ha haft den genom grässlåtter producerade hös- tacken som idemässig förebild . Den sta rka visuella betoningen av kollektivet och grässvålen hos höggravfälten skulle kunna ha samband med att man velat främja nödvändigheten av vid makthållandet av kulturlandskapet och den inre socia la sammanhållningen på gården eller inom byn i en tid som annars kän- netecknas av politiskt centralisering, handels- och vikingafärder. Medeltid Under medeltiden bedrevs förmodligen jordbruket på ungefär samma sätt som under perioden närmast innan, även om nya sociala och tekniska faktorer påverkade utvecklingen (Broberg 1990). I socialt hänseende uppstod handels- platse.r och städer, och därmed kanske en uppluckring av den agrara självhus- hållningen. En framväxande klass av stormän kan ha gynnat en utveckling av stordrift inom jordbruket med allt fler icke jordägande bönder och frigivna trälar kan ha stått i beroendeställning till de förstnämnda. I historisk tid har kostnaden för arbetskraft ofta på väsentliga punkter avgjort hur bl.a. jordbru- ket har utvecklats. Svedjebrukets ursprung är ovisst och omdiskuterat, även om man i allmän- het menar att elden var ett nödvändigt redskap för de första bönderna att röja mark vare sig man avsåg att odla eller inte. Enligt finska traditioner från histo- risk tid förknippas svedjebruket ofta med stora svedjefa/1 (huhta) i grov barr- skog, men svedjebruk är inte något entydigt begrepp, och en rad o lika former har förekommit. Beträffande äldsta tid kanske man kan göra jämförelser med de allmänna historiska typer av cirkulationssvedjebruk (kaski) som bedrevs i lövskog. I den "vanliga cirkulationssveden" utgick man från en 20- till 30-årig lövskog som nedhöggs. 64 Beträffande tekniska innovationer anses plogen ha införts under tidig med- eltid, åtminstone i Västsverige. Därigenom kunde andra och tyngre typer av jordmåner ras i anspråk för odling. Utdikning blev ett viktigt sätt att förbättra åkrar under medeltiden, och genom införandet av bröstselar kan jordbearbet- ningen ha effektiviserats (Myrdal 1995). Vidare anses vattenkvarnen ha in- förts under samma period, vilket bör ha gjort spannmålsproduktion mer in- tressant, förutom att det frigjorde en mängd arbetskraft för andra ändamål. Matning av säd anses ha bundit upp en högst väsentlig del av arbetskraften under förhistorien {Sundin 1991:99f). De mer intensivt utformade agrara systemen utvecklas av naturliga skäl trögt, då det är svårt att upprätthålla en livsnödvändig produktion samtidigt som man ändrar markanvändning, fasta installationer, ägoförhållanden, ar- betsfördelning etc. Detta har ofta fått till följd att det råder en slags obalans mellan agrarsystemens utformn ing och samhällets ekonomiska eller sociala behov avseende taxering, frigörande av arbetskraft, produktionshöjning och liknande. Beträffande historisk tid menar man vanligen att jordbruksskiften vanligen utgått från centrala makthavare och större jordägare då dessa, för- utom ett mer konkret vinstintresse, dels kontrollerat ett visst insamlat över- skott för art medge experiment med livets nödtorft, dels ensidigt kunnat fatta beslut som en mängd människor påverkats av. Under åtminstone 1700- och 1800-talet synes det dock ha förelegat ett komplicerat samspel mellan bönder och överhet, och man har påvisat art det i vissa fall rentav var överheten som var avog till utveckling (Petterson 1983). Skiften av åkermarken har säkerligen genomförts på sociala grunder redan under förhistorisk tid, vilket kan exemplifieras med de stora bandparcell- strukcurerna från äldre järnålder {se ovan). Man kan även tänka sig att de stora röjningsröseområdena föregicks av skiften, även om det då är svårare art bedöma vad som hade rent brukningstekniska orsaker. Från och med medelti- den finns det bättre möjligheter till kännedom om skiften etc., men det är då viktigt att skilja på vissa begrepp. Med odlingssystem avses dels trädes- eller roteringssystem och växtföljder, dels fredningssystem . Trädessystemet syftar då på hur stor del av den totala åkern som årligen besåddes, dvs. om man använde ensäde, rvåsäde etc. Fredningen avser hägnadsskydd för besått gärde (Myrdal i Myrdal & Söderberg 1991:299). I de medeltida skriftliga källorna finns det vissa, men oklara, uppgifter om regionala skiftesformer. Från främst Skåne känner man det vikingatida eller cidigmedeltida bo/skiftet, som innebar att gårdarna i en by sammanfördes till produktionsmässigt lika stora bol, som hade samma skattskyldighet. Varje bol skulle ha en rättvis andel i kvalitetsmässigt olika åkrar och ängar, och de olika skiftena lortades troligen ut mellan bolen och gårdarna inom bolen. Bolskiftet kan även höra samman med införandet av tvåsädet. Ett senare sätt art mot- verka de mycket komplicerade förhållandena var so/skiftet, ett tegskifte även 65 kallat laga läge. Solskiftet innebar att varje gård i en by skulle ha sin tomt reglerad till storlek och läge, och att åkertegar skulle ligga i ordningsföljd och breddproportion efter solens gång på himlen. Med solskiftet uppkom alltså de strikt anlagda radbyarna. Enligt fastighetstaxeringen hade gårdarna en inbör- des storleksrelation efter byns delningsgrund, byamålet. Skiften rörande ägoförhållanden och markdisposition har i regel stått i di- rekt relation till skilda odlingssystem och efter vilka principer man odlat. Ensäde, och olika extensiva former av svedjebruk i barrskog och svalåkrar i ängs- eller hagmark, existerade parallellt från äldre järnålder till in i sen tid. Ensädet var under första hälften av 1800-talet dominerande längs Västkusten och i Sydsveriges västra inland, i större delen av Sydsvenska höglandet samt i Norrland. Åtminstone sedan medeltid har man dock även praktiserat tvåsäde (Carlsson 1983b), som innebar att man nyttjade två eller flera åkergärden som omväxlande fick ligga i årlig träda som betesmark. Trädesåkern kunde även upplåtas för bete och blev därigenom samtidigt gödslad. Tvåsädets införande innebar troligen att man samtidigt fick ta upp nya åkrar för att inte den årligt besådda ytan skulle minska. Systemet med tvåsäde dominerade, åtminstone enligt uppgifter från början av 1800-talet, främst i östra Mellansverige. Under medeltiden infördes även olika slags tresäde, vilket vanligen innebar att man istället delade upp åkermarken i tre gärden, varav två låg i årlig träda och bete. På samma sätt som vid tvåsädets införande föranleddes nyodlingar och omstruktureringar av hägnadssystem etc. Tresäde inleddes i Sydsverige och dominerade i en zon från Kalmarkusten genom skogsbygderna upp till Vättern och Vänern. I bl.a. Norrland har även fyrsäde förekommit (Sporrong 1995). De olika systemen med en-, två- elJer tresäde kan knappast uppfattas som olika utvecklingsfaser eller grad av avancemang, utan hänger snarare samman med olika naturgeografiska förutsättningar och jordmåner, och olika agrar inriktning och tillgång på stallgödsel. Ju mer sällan man lägger åkern i träda, desto större behov av näring föreligger. På sura moränjordar lakas näringsäm- nen snabbare ur marken än på leriga och basiska jordar. Detta kan kompense- ras av att man på moränjordar brukar ha tillgång till större marker, och där man kan ha mer boskap och därigenom få mer stallgödsel. Medeltidens nyodlingar kan ha motiverats av faktorer som ökat skatteut- tag i form av säd, ökad befolkning eller av behov av att omstrukturera land- skapet vid övergång till bl.a. tresäde. Intensifieringen i landskapsutnyttjandet ledde, åtminstone lokalt på Söderslätt i Skåne, till en ny landskapstyp, full- åkersbygden (Christophersen 1981:17). I Norrland motsvarades nyodlingarna delvis av framväxten av ett fäbod­ väsen, som dock kan ha rötter ned i järnåldern (Lidman 1963). Det norrländ- ska klimatet gjorde att både folk och fä trängde ihop sig under vinterhalvåret. På sommaren flyttade man ut till den närbelägna, men rymligare, sommar- 66 Fig. 22. Marginalområdena togs sist i anspråk för jordbruk, och det var även de som övergavs försr. Efter Aera rusen år hade jordbruket hunnit expandera ti ll sirt maximum i form av fäbodar och nybyg- gen även i fjällen. Liksom för de a llra försra jordbrukarn:1 utgjorde boskapsskötseln basen, medan åkerbruket var err lirer, men viktigr, komplement. Hundsundsvallcns fäbod med Anarisfjällen i bak- grunden, Härjed:ilcn. Foro H. Hvarfncr J95 1. ATA, neg. A2 17:187. ladugården. Om tillgången på goda betesmarker va r o tillräcklig hemmavid fick boskapen fl yttas längre bort från huvudbygden till fäboda r av oljka slag. Vid ha lvfä boden bars mj ölken hem va rje dag, men vid helfäboden producera- des ost och smör m.m. (fig. 22). Jordbrukets utveckling ha r förstås även påverkats av befolknings- minskningar i samband med flera olika epidemier, av vilka den största var digerdöden på 1350-talet. När befolkningen minskade övergav man ofta de mindre a ttraktiva områdena; lämningar från medeltida ödeläggelse är kända inte minst ifrån Jämtland i form av drygt 300 öde ensa mgårdar, så ka llade ödesbölen (Antonson 1992a och b same under tryckning) . Dessa antas vanli- gen ha anlagts i början av 1100-talet och övergivits senast i början av 1400- taler. Må nga av dessa framträder idag som fossil åkermark med terrasser och odlingsrösen i skogsma rk (fig. 23). På några få syns även husgrunder. Under- 67 0 \ I I 0 ~~~~ I 0 0 ..~ , ···· ·:·~·{) ;-Ct1\,,--;J- 0..---.- ·~ • (7 ......0 ~\1 7 : _',, \ \ 0 \ Område ' ·..... O:~ •~--/ r· med • C?( 0 : /\ \ ,,' stora • ~ o' 0 0 ' , Cl-o··· 0 [IID Husgrund ------- Sentida dike 0 Odlingsröse Terrasskant Meter Flyttblock ................. Akerhak 0  40• Fig. 23. Ödesbölet Bergböle, Revsunds socken, Jämtland, är beläget på södra sidan av Revsundssjön i en brant nordsluttning. Området har ett för ödesbölcna typiskt utseende, bestående av terräng- anpassade block- och oregelbundna åkerytor med kraftigt markerade odlingsterrasser med rundad form, och med något försänkta, skålformiga ytor, sannolikt beroende på att man i Jämtland fram till 1400-talet använde årder. OcUingsrösen, 5 - 10 m i diameter, förekommer. De diken som skär genom åkerytorna torde vara av senare datum, sannolikt tillkomna efter ödeläggelsen, när området urnyttja- des som ängsmark. Kartering utförd 1991 av H. Antonson, C. Mascher och P. Connelid. Renritning av H. Anronson 1997, Riksantikvarieämbetet. 68 sökningar visar att man odlat korn, hållit nötboskap, svin och får eller getter. Därtill kommer utkomst av fiske och småviltjakt. Ödeläggelse av detta slag drabbade inte bara Norrland utan även Sydsverige, även om man där endast känner till få platser med fossila lämningar (Widgren 1995). Att platserna övergavs skall nog inte uppfattas som att de genast glömdes bort, utan en viss hävd med slåtter och betesdrift kan ha förekommit långt efter att den bofasta bebyggelsen försvann. Från och med medeltiden är det möjligt att få närmare uppgifter beträf- fande kosthållet. Man kan då peka på generella tendenser som visar att man vid folkökning i större utsträckning levde på vegetabilier och inriktade sig på agrar intensifiering och nyodling. Vid folkminskning, som efter digerdöden och liknande epidemier, blev jordbruket extensivare och man utvecklade ett mer animaliskt kosthåll (Morell 1995; jfr Gräslund 1973). Nyare tid Jordbruket bedrevs i stort sett enligt medeltida principer ännu på 1600-ralet fastän administration, industri etc. utvecklades radikalt. Eftersom Staten ville få en samlad bild av landets tillgångar, särskilt de agrara, införde man en stat- lig lantmäteriverksamhet 1628. I förlängningen ville man även använda kar- tornas uppgifter till att höja jordbrukets avkastning (Tollin 1991). I en rad kartor från 1630-talet och framåt får man en i flera avseenden ingående bild av agrarlandskapet och jordbrukets organisation. Vid mitten av 1700-ralet upplevde man alltmer att det rådde stor obalans mellan jordbrukets markdisposition och samhällets allmänna intressen. År 1749 utfärdade man en förordning om storskifte, vilken följdes av flera modi- fieringar under andra hälften av 1700-talet, för att minska ägosplittringen be- träffande inägorna, dvs. åker och äng. Varje gård skulle tilldelas samlade inägor istället för den traditionellt spridda mängden tegar. En ny princip var att man genom omräkningar kunde byta en större mängd sämre jord mot en mindre mängd bättre, och tvärtom. Det blev emellertid inte fråga om att flytta ut gårdarna till respektive ägor. Reformen fick den största, och tidigaste, genomslagskraften i sydvästra Skånes slättbygder, delar av Skaraborgs län, centrala Östergötland och delar av Mälardalen . Motståndet var dock störst i Skåne och Skaraborgs län, trots att skiftet fick sin största genomslagskraft här. Ur historisk synpunkt är storskiftet av särskilt intresse eftersom man däri- genom idag utifrån skifteskartorna, kan få en mycket detaljerad inblick i land- skapets användning före den agrara revolutionen . Vissa av strukturerna kan i princip vara oförändrade alltsedan medeltid, särskilt i byar med många bru- kare och en därmed åtföljande motvilja mot förändringar. Storskiftet är i regel mycket väl dokumenterat genom skifteskartor, från mitten av 1700-talet till ett par decennier in på 1800-talet. Reformen hade troligen en god förankring 69 Fig. 24. Den fossila vallen synes utgöra en rest av en äldre bandstrukrnr, som uppkommit genom såväl art odlingssten påförts som art kanterna ncdodlats i slutmingen. De hamlade askarna virrnar om rradi- rioner från förhistorisk rid. Lybby, Viby socken, Närke. Foro M . jöbeck 1934. ATA neg. 1814. Fig. 25. I och med 1800-ralers odlingsexpansion och grundvattensänkningar plöjde man även upp myr· och mossmark. Vid kulrivering i mossmark oxiderade hu musmaterialet, varvid marken sjönk samman. I gynnsamma fall sjönk åkern ned i väldtänerad lera etc., annars i stenbundet e ller vårt underlag. Ofta fick åkermarken dock .lrergå till betesmark. På bi lden kan man se sp:lren av välvda åkrar. Vid Torpa stenhus, Länghems socken, Västergötland. Foco M. Sjöbeck, 1950. ATA, neg. 6076. 70 bla nd bönderna men lyckades endast delvis minska ägospJittringen då lantmätarna i lagens anda fortfor a tt dela jorden enligt solskiftets principer. Däremot kom å krarnas utformning i hög grad att påverkas genom a tt de ä ldre ba ndstrukturerna inte längre behövdes (fig . 24 ), uta n de ersattes istälJet med stö rre block former. Det blev även lätta re art ta upp nyodlingar på byall- männingarna, och man började a llmä nt med utdikningar och nyodlingar i kä rr och mossar (fig. 25) . I 1734 å rs lag på bjöds bestämt att minst 40 famna r diken årligen skulle grävas, även om dikesgrävande i princip var en skyldighet redan i de medeltida lagarna. Nyodlingar blev van ligare mor slutet av 1700-ra let, särskilt i Norrland . För de norrländska jordbruken var boskapsskötsel, och tillgång på slåtterma rker (fig. 26) och skogsbeten, avgörande. Höskördarna gynnades ibland genom översilning av grävda kanalsystem från bäckar. Potatis, som odlats i Sverige sedan 1600-calet, blev först nu en viktig tillgå ng, särskilt som odlingssäsongen var för kort för kornet. För fra mväxten av de s.k. fj ällägenheterna, arrenden på statlig mark, blev pota tisen avgörande. De no rrländska nybyggena ger in- tressanta inblickar i agra rhisto rien genom att man, i motsats till de fl esta håll i Sydsverige, kan följ a gå rdarna från nyodling till avhysning under få eller enstaka generationer. I bö rja n av 1800-ta let gick man ett steg lä ngre än sto rskiftet, och utfä rdade fö rordningar om enskiftet. Syftet va r då inte ba ra att minska ägosplittringen, Fig. 26. Öppna landskap kännerecknar inre bara Sydsveriges jordbrukslandskap. I Norrland förekom- mer också sådana, även om den visuella karakrärcn av åkermark ibland är skenba r. Dcr som ofta skapat öppna yror är isrällcr vidsträckra, fukrfriska slårrcrängar med ängslador. Vid Erkhcikki och Juhonpieri, nära Torneälven, Pajala socken, Norrbotten. Foto J. Norrman 1994, Riksanrikvarieämbcrcr. 7 L utan att samla alla gårdens markslag till en enda äga och att flytta ut gården från byn till ett centralt läge inom den enskilda produktionsmarken. Produkti- viteten höjdes inte bara genom att man kunde hushålla mer med arbetskraf- ten, utan även då man mer allmänt införde va/lodling av särskilda slåttergräs eller kvävefixerande växter (Aronsson 1979 och 1980). Gödsling med stall- gödsling blev inte lika nödvändig, och ängsmarken blev onödig. Enskiftet fick störst genomslag i de centrala jordbruksbygderna, och där blev förändring- arna i landskapet genomgripande då såväl markanvändning, bebyggelse som vägar till stora delar lades om. Enskiftet fungerade emellertid dåligt i skogsområden, eller där själva topografin splittrade åkermarken. År 1827 kom därför förordningar 0111 laga skifte, och denna reform kom i princip att pågå i ett och halvt sekel. Bestäm- melser om utflyttningsskyldighet sprängde helt eller delvis byarna på de flesta håll i landet, och landskapet blev åter i stor utsträckning präglat av ensam- gårdar för första gången sedan äldre järnålder. Jordbruket omdanades enligt samma principer som vid enskiftet, dvs. nyodling där ängsmarkerna avveckla- des, och ersättande av de gamla odlingssystemen med en-, två- eller tresäde. Det agrarlandskap med åkrar och bebyggelse vi ser idag formades i allt väsent- ligt under laga skiftet, fig. 27. (Se kompletterande uppgifter om laga skifte t.ex. hos R. Jensen i Blomkvist m.fl. 1993:200f.) Jordförbättring genom märgling tillämpades i stor skala i Sydsverige, sär- skilt under 1840- till 1860-talen. Metoden föll därefter snabbt ur mode, men ännu finns många märgelgravar i fullåkersbygderna. Så länge smala tegar an- vändes var det vanligt att man plöjde så att välvda åkrar uppstod. Men särskilt efter att täckdikning (fig. 28) blev populärt på 1840-talet övergick man till bredare och planare tegar. Mekanisering med slåttermaskiner, räfsor och hövändare från och med 1860-talet krävde stenröjning och borttagande av odlingsrösen. Den första svenska traktorn kom 1913, och när de första skördetröskorna infördes i början av 1930-talet (Eskeröd 1973) var ett storskaligt och kapitalkrävande industrijordbruk ett faktum. Först på 1950- talet blev dock traktorn allmän på alla jordbruk, och många småbruk bedrev ännu på 1950-talet ett resurssnålt jordbruk med traditionella markslag och småskaligt åkerbruk. Förhållandet mellan boskapsskötsel och åkerbruk har förskjutits på ett av- görande sätt i samband med den agrara revolutionen under de senaste två seklerna . Om landskapsanvändnjngen i äldre tid präglades av djurhållning, så kom nu åkerbruket i första rummet (Aronsson och Matzon 1987). Enligt med- eltida lagar hade boskapsskötseln företräde, och den som ville ta upp åker fick själv ombesörja hägnad till åkerns skydd. Fram emot mitten av 1800-talet hade förhållandena omkastats så att motsatsen stadgades, dvs. boskapssköta- ren fick stå för hägnadsplikten (Arnborg 1987:15f). Jordbrukets expansion har dock inte medfört en motsvarande minskning av djurhållningen eftersom 72 Fig. 27. Landskap av laga skiftcs-karakrär, där gårdarna är urspddda och har alla sina respekrive ägor samlade. Samma yror används för såväl odling av spannmål och vinterfoder, som för betcsdrift i en växelbruk. Den årcusendegamla hagmarken i förgrunden är stadd i igenväx.ning med granplantor. Srcnblocken, liksom stenmurarna i bakgrunden, ger en uppforrning om :m iiven den nuvarande åker- marken en gång varit mer eller mindre srcnig. Alleberg, Slöra socken, Väsrcrgörland. Foto M. Sjöbeck, 1932. ATA, neg. 6280. en stor del av åkrarnas avkasrning i allt större utsträckning har kommit att användas till djurfoder. Den förändrade agrarinriktningen kommer tydligast till uttryck i landska- pet genom att boskapens traditionella produktionsmarker kommit att utarmas i samband med en av människan förorsakad, fast sällan medveten, grundvattensänkning. Grävande av diken och kanaler stöddes ekonomiskt av staten, med dränering av Västgötaslätten på 1830-talet som ett av de första stora företagen. Enligt den nya tidens synsätt blev nu det som tidigare uppfat- tats som vattenfriskt istället "vattensjukt". Ett massivt dikesgrävande överallt i landet blev bokstavligt talat en grav för den traditionella boskapsskötselns grundvattenbetingade produktjoosmarker (fig. 29). Genom utdikningar eller landhöjning följde att samma areal ofta genomgick stora markslags- förändringar. Särskilt tydligt är detta i Mälardalen, där marken kunde om- vandlas i en serie allt torrare markslag: "vassbotten, fräkenvall, dybotten, fly- vall, sank starrbotten, kärrvalJ, mossborren, slät hårdvall, hårdvall med löv- träd, tuvig mark med enris, stenbacke med hassel, bereshage, betesvall" (Sjö- beck 1948:39). 73 ~· ~ I. j.,:J.~ .f'.6'. 7. . 9. 11:, i,000 I . Fot. G.DcV. Fig. 28. Täckdikningsplan. De dubbclstrcckadc linjerna markerar äldre, öppna diken, som avses att läggas igen i och med täckdikningen. De fina ste, heldragna linjerna markerar täckdikade s.k. sugdikcn, medan de något g rövre utvisar s.k. fångdikcn. Den brl'.ant Ålttf'l'IAk 0  0 6 0 0 •·· o, Aöir*IQW6ae G,1, • 0 •  •oo•o e,o Slitlgropulen 0 . •• - - Håtvio 0., 0 0 u ~ ~·-s.ntida StlMV Gtlns tnOt lttntlda odling s,.-., -- ~ - ~ .. 8'..tw'JQ,1,,,10 K&.io tE3) 8)'00nad •• ; - -/ 1 Stenc\» C==> ~t Fig. 42. Område med flertusenårig agrar verksamhet. De olika ridsskikren av lämningar omfattar bl.a. röjningsrösen och bandparceller avgränsade av stensträngar. Därtill finns en srcnsrräng, som näsran löper i riktning N - S, och som avgränsar bandparcellerna mor ösrer. Denna stensträng är daterad till omkr. Kr.f. Rösered, Månsrads socken, Västcrgörland. Karrcring av C. Mascher och P. Connelid 1990. Efter Mascher 1994. forskade områden liksom frågor om orsaker till förändringar över huvudta- get. Exemplen pä problem kring forskningen om agrara lämningar kan mång- faldigas. Fornminnesinventeringen - registrering och analys av agrara lämningar Forominnesregistret har byggts upp under !äng tid och under växlande förhål- landen. Därför är registret inte helt konsekvent i alla avseenden. Agrar- historiska lämningar har i viss mån registrerats under hela inventeringen, och 92 ..- • .. f 0 ; I ~) ~ ,) f _,. , ..... Stenstrlng - Teruskant. , ..nutt Teras.skant, ej st.-nsatt JordYall "~4 Odllnosnl11<:h - Stenbundet omr6de -<> R6se  (!) Fomllmnlng Profit  VattenhAf NlYeneting Antaget formol.ement ., Nummer p,A begrtnsnlngon Fig. 43. Den moderna, fältinriktade agrarforskningcn går i hög grad rillbaka på Sven-Olof Lindquisrs arbeten från 1960- och 1970-raler. Sandparceller, avgränsade av terrasskanter, stensträngar och vallar. Hömbs by, Hömbs socken, Västergötland. Utsnitt av kartering av fossila landskapselement utförd av U. Liljestrand och C. Djurberg. Ritning av E. Kulcver. Efter Lindquisr 1975. Se även fig. 44. bedömningar av sådana som fast fornlämning har hängt samman med rå- dande kunskapslägen och antikvariska principer (Selinge 1989:19{). Redan från inventeringens tidigaste skede fanns en medvetenhet om att agrar- lämningar borde betraktas som fornminnen. Stensträngar antecknades och redovisades som fornlämningar på Öland och Gotland, och delvis i Östergöt- land, redan på 1940-talet. Vissa fossila åkrar, främst block- eller bandparceller med terrass- eller vallavgränsning, redovisades selektivt som fornlämningar i Västergötland på 1950- och 1960-talet, och från slutet av 1970-talet, med början i Småland, registrerades de systematiskt som fornlämning (Klang 1980, 1981a). Fossila åkrar på ödesbölena i Jämtland redovisades som lagskyddade 93 Fig. 44. Ba11 dparcelle r a vgränsade av rcrrasskantcr. Bildl·n motsva rar ett parti av den övre, c.:enrrala delen av fig. 4 3, nordvii ~t om viigen. 1-lö mhs hy, Hömhs socken, V:isrergötland. Fo m L. ( ,ren J984, Rihanriharieämi>l·tcr. fo rnlä mningar från slutet av 1960-ralet (Anronson 1992a, Lörh111 an 1978, Selinge 1972). Revideringsinventeringen inleddes 1974 , och nä r Östergötla nd o minven- terades i s lutet av 1970-ralet registrerades stensträ ngar i stor skala, under det att foss ila åkeryror sä lla n redovisades sä rskilt (Winberg 1983 och 1986) . Vid revideringen av Öland 1975-1976 och Go tland 1976-1 978 kunde väsentliga ko mpletteringar göras vad gä ller registreringen av stensträngssystern, och på Gotla nd uppmärksammades även ett stort a nta l s.k. celtic fields (Hink och Jensen 1978, .Jönsson och Löthma n 1978) . Under den extremt arbetskrävande revideringen av Uppland registrerades stensträngar endast i mindre omfatt- ning; det har dock i efterhand visar sig att Uppland lo kalt är m ycket rikt på stensträngar (Ericsson och H ermodsson 1994 ). Vid in venteringen av Väster- götland, under första hä lften av 1980-ralet, R-markerades som fornlämning en mängd välvda å krar under rubricering av ryggade åkra r. I må nga fall regis t- rerades dä rvid även åkrar som i efterha nd visar s ig hä rröra från så sen tid som 1920-ta let. Under revideringsinvenreringen ha r ä ven fä bodlä mninga r med till- 94 hörande fossila åkrar kommit att registreras som fast fornlämning (Bondesson 1992). Ålderdomliga röjningsröseområden antecknades i någon mån i samband med fornminnesinventeringarna i Kalmar och Närke, men R-markeringar ut­ fördes fortfarande undantagsvis ännu då Jönköpings län reviderades under 1980-talet. En mer systematisk redovisning av röjningsröseområden som fast fornlämning inleddes först i och med revideringen av Kristianstad län 1992, och Kronobergs län 1993, vilket även har varit en vägledande princip vid revideringen av nordöstra Uppland åren 1994 och 1995. Fortfarande kvarstår olösta problem om fossil åker beträffande kunskapsläge, dokumen­ tationsstrategier, arbetsresurser och kartografisk redovisnjng. Särskilt gäller detta vissa typer av röjningsröseområden. 95 Klassificering och beskrivning Fossil åkermark M orfologiska definitioner Som tidigare påpekats har beskri vningarna i Riksantikvarieämbetets fo rn- minnesregister tillkommit under lång tid, och fö rutsä ttninga rna i tidstill- delning och persona ltillgång ha r varierat . Dä rfö r har do kumentatio nen inte alltid följt ett entydigt schema. I dela r av Fornminnesregistrets material finns det därför en viss risk för oklarhet och va rierande användning av begreppen. För exempelvis förhi storiska gra va r sker däremot beskri vninga rna i registret seda n länge enligt ett enhetligt system, vilket i hög grad eliminera r tvetydig- heter och medför stor användbarhet. En standa rdisering av klassifikatio nsschema och termino logi är givetvis nödvändig även för fossil åkerma rk, fö r art registret ska ll bli så a nvä ndbart som möjligt . 1 det följ ande redovisas ett såda nt system baserat på i fö rsta ha nd morfologiska kriterier, med åkra rnas geometriska form som huvudindelning. Detta system avser att kunna anvä ndas även för de beskrivninga r i Fo rnminnesregistret som ä r upp rä ttade enbart utifrån åkra rnas pro fil fo rmer. 1 de fl esta fa ll torde de ä ldre beskri vninga rna ura n svå righeter kunn a ino rdn as i det standa rdiserade systemet , som fö rs tås bö r va ra vägledande fö r nya be- skrivningar. Ett beskri vningsschema för agra rhisroriska lä mningar omfa ttar dels en- skilda lä mningar, dels mer ko mplext sammansatta o mråden. Beträ ffa nde om- råden kan man skilja på de med synliga pa rceller och de utan sådana. Områ- den med synliga pa rceller ka n ibland ino rdnas i högre hiera rkiska nivåer (fig. 45). Parcellerna kan d å bilda pa rcell fö rband, där fl era li kartade parceller ingå r i en sa mmanhängande enhet. Pa rcell fö rbanden kan i sin tur bilda parcell - ko mplex, och de sistnä mnda kan utgöra en ''öppen jo rd '' ell er enskild äga av åkrar. Denna ka n vara en del i ett terri torium eller fastighet. Krav på o rdning inom agrarhisrorisk termino logi och klassifikation ha r främst kommit från ryskt håll (Denecke 1979) då inte minst från Uhlig (1967:48-49) . l samband med registrering av fossil åkerma rk kan man i regel inre urskilj a större enheter än parceller, eller parcell fö rband, p.g.a. att de ursprungliga områdena sä lla n är beva rade i s in helhet. Om råden med agrarhistoriska lämningar som saknar synliga å kerformer el- ler åkerparceller, får klassificeras efter andra ka rakteristiska fo rmelement. De vanligaste områdena med agra ra lä mningar, som i regel sakna r synliga åkerpar- celler, är stensträngsområden, rö jningsröseområden, röjda yror och sved jor. 96 1. Parzellen  l. Panelh:ntypen ~;2'.?;571 Parcell verbinden sich l I  I I 2.Verbände  2. Verbandstypen uber ~z r:;;7!:L-- z~- 1 Parcellförband I I  I I und 3 . Kompl extypen 3.. Komplexe Parccl lkomplex iL( z 7i zur : I  I 4. Flurtypen I  Öppen jord/ enskild äga 4. Flur '  ) 5.  Gemarkung Territorium/ fastighcc 5. Ge Fig. 45. Klassifikarion av sammansatta åkerområden. Efter Uh lig 1967, komplertcr:u med svensk över- sättning. Geometriska huvudformer Begreppet parcell avser, som tidigare nämnts, den minsta avgränsbara åker- ytan. Man kan i vissa fall ski lja på ägoparceller och brukningsparceller, men eftersom detta i regel inte kan göras behöver dessa termer inte användas i beskrivningar. Man bör inte heller använda termen parcellåker då denna inre säger något om åkerytans form. De geometriska former som används för åkrar med synlig parcellstruktur är block-, band- och oregelbunden form (fig. 46). De definitioner av dessa, som är inarbetade i svensk och internationell agrarhistorisk forskning, går främst ti llbaka på Uhlig (1967; jfr Widgren 1988). Y tmässiga former Den ytmässiga formen syftar på själva den odlade ytans form för varje parcell. Man skiljer då på p lan, konkav, och de båda konvexa formerna välvd och ryggad (fig. 47). Om ytformen är plan behöver detta normalt inte anges sär- skilt. Parcellavgränsningar För alla parceller, undantaget välvda och ryggade bandparceller, anges alltid hur de enskilda parcellerna avgränsas. De vanligast förekommande avgränsningarna framgår av fig. 48. 97 a w a a b ~ b b § C ~C ~ d ~ C ~ d ~ e ~ Fig. 46. (till vänster). a) Blockparceller har en gcomerrisk form, som omfattar minsr rv.1, i huvudsak, parallella sidor. Förh~llandet mellan kortsidor och långsidor är mindre än 1:2,5. Dessa åkrar har alltså en närmast rektangulä r eller kvadratisk form. b) 8a11df,arceller definieras på samma särr som block- parceller, frånsett arr förhå llandet mellan kort· och långsidor ä r större än 1:2,5. Åkrarna har således en långsmal form. c) Oregelbund11a parce/ler definieras av den geomerriskr oregelbundna formen, som vanligen är cerränganpassad. Renritning: S. Hambcrg, Riksantikvarieämbetet. Fig. 47. (i mitten). a) Beteckningen pla11 form används oavserc om marken är helr horisontell eller sluttar. b) Konkav form anger an åkerytan är skålad. Termerna "försänkt" och "bassängformig" har använrs i vissa sammanhang. c) Välvda åkrar är a llrid bandformiga till geometrin. Den yrmässiga välvningen är jämnt bågformig. d) Ryggade åkrar har också alltid en bandformig utsträckning, men skiljer sig från välvda åkrar genom art den ytmässiga formen är trubbigt vinklad likt ert sluttande hustak. I vissa beskrivningar har man angivit fåror mellan de välvda eller ryggade åkrarna, men efter- som hela den konvexa ytan skall inräknas i parcellen är derca överflödigt. Renritning: S. Hambcrg, Riksanrikvarieämberec. Fig. 48. (rill höger). a) Terrasskant/åkerhak, av varierande höjd. Om tcrrasskam och åker sammanfaJ. ler betraktas hela avgränsningen som rerrasskanr. b) Vall avser en vall av primärt blandad srcn- och jordfyllning. c) En ste11strä11g har en primär scenfyllning. Någon funkrionsbesrämn ing inbegrips inre i termen. Stensträngarna kan ha utgjort självständiga hägnader eller fundament till trähägnader. De kan även ha fungerat som markeringar för odlingsgränser, ägogränser, eller som långsmala röjningsrösen. d) Dike avser i första hand err grävt dräneringsdike. Därutöver kan diket även ha fungerat som ägo- g räns. e) Fåra/slut/åra syfta r på den ryp av grund få ra som uppstår vid plöjning då jordtiltoma vänds från varandra. I vissa fall kan fårorna avsiktligt ha sparats mellan plöjningarna. Ofta fälls de dock igen från år till å r. Renritning: S. H amberg, Riksantikvarieämbetet. Röjningsrösen på eller vid parceller Röjningsrösen definieras nedan under röjningsröseområden. Förekomst av röjningsrösen anges med avseende på parcellytorna, parcellavgränsningarna samt områden utanför de synliga parcellerna. Röjningsröseområden Till röjningsröseområden kan hänföras ett stort komplex av agrarhistoriska lämningar, som kan avspegla vitt skilda brukningstekniska och växteko- logiska odlingsprinciper. Eftersom röjning för annat än odling i vissa fa ll kan 98 förekomma bör termen röjningsröse användas istället för termen odlingsröse, om det inte är uppenbart att rösena hänger samman med odling. Grovt sett kan man indela röjningsrösen efter tillkomstsättet (Damell 1978) beroende på om de är upplagda: - med maskin, och tillkomna under 1900-talet - med hjälp av dragdjur, och tillkomna under 1700- och fram till 1900-talet - för hand, och tillkomna under 1800-talet eller tidigare. Röjningsrösen av de båda förstnämnda kategorierna är i regel lätta att identi- fiera p.g.a. de stora, eller ibland borrade eller söndersprängda, stenblocken. De har normalt inte blivit föremål för antikvariska åtgärder utöver eventuell anteckning på Riksantikvarieämbetets registerkartor. Om sådana röjningsrö- sen fortsättningsvis skall ingå i det digitaliserade registret måste de ges RAÄ- nr (en identitet), eftersom endast sådana lokaler numera digitaliseras utifrån register- eller fältarbetskartorna. De synbarligen handupplagda röjningsrösena kan vara av kronologiskt och funktionellt mycket olika ursprung, och de är därför svåra att klassificera. Exempelvis kallas den särskilda typ av röjningsrösen, som är oerhört vanlig i främst Götaland, ofta för hackerör fastän liknande rösen även finns på andra håll i Norden (Gren 1989), se fig. 49. Men någon särskild terminologi för röjningsrösen kan knappast upprättas. P.g.a. klassifikationssvårigheterna och risken för förväxlingar bör man inte använda olika termer på skilda röjningsrösen vid registrering för Fornminnesregistret. Dock bör man fästa avseende vid: - markens geologi (sand, grusmorän, blockmorän etc.)  - röjningsrösenas geometriska form (regelbundna/oregelbundna etc.)  - röjningsrösenas profilform (flacka, högvälvda, kallmurade etc.)  - stenmaterialet (storlek, regelbundenhet)  - överväxning (träd, forna, mossa etc.)  - åkerspår (terrasskanter, åkerhak etc.)  - röjningsrösenas spridning och områdesavgränsningen (röjningsrösena ligger  tätt/glest och området är lätt/svåravgränsat etc.). Röjda ytor I vissa fall kan man uppfatta mer eller mindre tydligt stenröjda ytor, särskilt i anslutning till stensträngsområden. Röjda ytor förekommer även i anslutning till boplatser, t.ex. skärvsrenshögar i Mälardalen, där den röjda ytan kan avse såväl boplatser som åkerytor, ibland endast boplatserna. Det ligger då i be- greppet att den röjda yran inte går att avgränsa till en åkerparcell, och att den 99 Fig. 49. Rö jningsrösen är kanske elen ryp av agra ra lämningar, som är svårasr a rr bedöma isolera r. O fta kan ett enskilt röse inte förstas med mindre än att man samtidigt studerar ett större. omgivande om- råde. Röjningsröse, av ryp " hackerör'', genomskuret av väg. Bringecofta socken, Småland. Foro L. Gren I 986, Riksanrikvaricämbctct. inte bildar ett klart röjningsröseområde. I förekommande fa ll beskri vs de röjda ytorna separat med angivande av ungefä rlig utsträckning, och mått för den sammanröjda stenen. Några agrara formelement i anslutning till fossil åkermark Terrasskanter Terrasskanter är en tidsmässigt i stort sett obunden form, och om de fö rekom- mer utan att man kan avgränsa en odlingsyta eller övergripande struktur re- gistreras de normalt inte. Undantag kan göras om en terrasskant påträffas helt skild från senare tiders agra ra sammanhang. Stensträngar, stensträngsområden och hägnadsvallar Detta avser framför a llt områden med den typ av stensträngar som tillhör den äldre järnålderns agrarlandskap (Lindquist 1968, Widgren 1983 ). Stensträng- arna anses vanligen ha fungerat som hägnader för djur, men i vissa fall även 100 som åkerbegränsningar. Det är relativt sällan som man inom stensträngsom- rådena kan uppfatta mer distinkta odlingsspår, som terrasskanter, röjda ytor eller röjningsrösen. I de fa ll man säkert kan avgränsa fossi l åkermark inom ett stensträngssystem får den beskrivas separat. En variant av stensträng benämns hägnadsvall. Den skiljer ut sig genom en större bredd, ca 2-4 m, och en större mängd stenar. Vallar Vallar med en varierande grad av blandning av jord och scen kan hänga sam- man med sydsvenska röjningsröseområden. Enskilda vallar av motsvarande typ, som påträffas utanför områden med röjningsrösen eller andra synliga åkerelement, bör generellt registreras då formtypen knappast anlagts i sen tid. Vissa typer av vallar, exempelvis i Skånes fullåkersbygder, har antagits ha röt- ter ner i medeltid, särskilt om de sammanfaller med socken- eller bygränser. Den sentida formvarianten "gropavall", dvs. ett slags hägnad bestående av ett grävt dike med en uppkastad vall på ena sidan, registreras normalt inte efter- som sådana lämningar förekommer i recent bruk. Fähusgrunder, hagar och andra mindre inhägnader Från historisk tid är det känt att man utanför inägorna uppförde en rad olika anläggningar för att tillfälligt stänga inne djuren. Orsakerna kunde variera, som att skydda boskap från varg, att skydda grisar för väder och vind, eller att samla ihop djuren av olika skäl. Lämningar efter fähus för kor och får, ibland även svin, kan bestå av fyrsidiga, kallmurade husgrunder. Hagar för svin kan bestå av större, ovala stenvallar med öppningar. Lämningar av nämnda slag är hittills föga uppmärksammade (Arnborg 1987, Kardell & Kardell 1996), och bör tills vidare selektivt registreras som fast fornlämning (fig. 50). .Även andra mindre, ofta stenmursomgärdade inhägnader förekommer, vilka kan utgöra rester efter humlegårdar, trädgårdsodlingar etc., och som kan uppträda såväl inom inägomarken som på utmarken. Diken och vattenrännor Förutsättningen för att registrera diken är att de ingår i ett övergripande sam- manhang, belagt utifrån historiska kartor eller utifrån en bedömning om sam- band med intilliggande foss ila lämn ingar. Ett enstaka enskilt beläget dike re- gistreras normalt inte om det finns risk för förväxling med direkt sentida akti- vitet. En distinktion kan i många fall göras mellan diken avsedda att dränera vatten från åkrar respektive vattenrännor avsedda att leda fram vatten till 101 l«h.eofm:kloå.'ll @ ,...M,clit .... l'"°'"'"-•'.....I ~O~ s,-.- u.....-u..-.1 • • • a,,.,,.,,.......... ... ~ .,._  ....,. u-. ,.,.. ...........,  Fig. 50. I de svenska skogarna har kulturlämningar kunnat anhopas ostört fram rill tiden för det moderna skogsbruket. Område med förhistoriska gravar, och troligen samtida röjningsrösen. I södra delen finns en oval stenvall, som möjligen är en svinhage från ollonskogens storhetsperiod ca 1500- 1750. Hinnabjär, Herrevadskloster, Riscberga socken, Skåne. Karran är upprättad 1984 - 1985 av B. Jönsson och L. Klang, Riksantikvarieämbetet, samt L. Svensson, Ängelholms lanrmäteridisrrikt. 102 översilningsängar. I samband med ängsskötselns slutfas under 1800-talet anla- des många översiloingsängar, ibland med stora system av vattenrännor (fig. 51 och 52). Dessa återfinns sällan på äldre skifteskartor och torde idag, åtmins- tone i Sydsverige, ofta vara bortodlade. System med vattenrännor efter översilningsängar bör generellt registreras, dock inte då endast obetydliga fragment återstår. fig. 5 1. Övcrsilningsängar var under 1800-raler err försök a rr hålla liv i de rradirionclla ängarna, trots arr man redan vid denna rid hade börja r övergå rill arr producera djurfoder på åkermarken. Ängen tillförs varren genom vattenrännorna A och en rad fördelningsrännor, och avtappas genom rännorna B. Efter Arrhenius 1879. 103 Fig. 52. Övcrsilningsäng med grävda varrcnrännor. l.illsjöslåttern, Anundsjö socken, Ångermanland. Slarrcrrnarken har nyrrjars sedan slurct av 1700-ralcr, och försågs med etr bevattningssysrcm ornkr. 1880. Området var i kontinuerligt bruk fram til l 1967. Utgör riksinrrcsscornråde nr 44 i Väsrcr- norrlands län. Foro 8. Jönsson 199'1, Riksantikvarieämbetet. Märgelgravar Mä rgelgravar är vanligen vattenfy llda gropar, som tillkommit genom a tt man brutit mä rgellera för spridning på åkrarna, vanligen frå n 1840- t.o .m. 1860- talen, men ibland redan under 1700-talet. Eftersom gro pa rna tillhör en övergi- ven teknik bör de generellt registreras o m de är vä lbeva rade, dock inte om man kan a nta att det till större delen rö r sig om naturliga gropar. Sentida röjningsrösen m.m. På sa mma sätt som för de fl esta andra agrart präglade lämninga r registreras röjningsrösen selektivt utifrån sammanhangen . Enstaka röjningsrösen regist- reras endast om de är av ålderdomlig typ och påträ ffas i en milj ö dä r man ka n anta att de ä r skilda frå n senare tiders agrara expansion. Stenmurar Termen stenmur avser hägnader som generellt fö rknippas med historisk tid (fig. 53), även om många förhistoriska stensträngar till fo rm och funktion ka n ha va ri t lika rtade. r vissa fa ll påträffas stenmura r som helt avviker från de 104 Fig. 53 Anliigg:indct av hägnader avspeglar rill sror del de narurgeografiska förutsärrningarna. Inte minsr i vcdfartiga bygder fick man övcrga til l stenmurar, särskilt under 1700- och 1800-ralcr. Dänill fi ck man användning för al l odlingssrcn. Detta hindrar inre arr välanlagda scenmurar kunde bli en slags prcstigcföremal med symbolvärden kring l:rndskapcrs ägomässiga hcsrändighcr. Värö socken, Hal- land. Foro M. Sjöbeck. tro ligen omkr. l 930. ATA, neg. 1502. hägnadssystem som återfinns på skifteska rrorn a. Om de därigenom, eller på annat sä rr, ka n påvisas vara ä ldre ä n riden fö r de sto ra jordbruksskifrena bö r de registreras som fast fo rnlämning. Frågor rörande o lika hägnadstyper ha r endast i begränsad utsträckning belysts inom forskningen och kulturmiljö- vå rden (se neda n a ngående landskapspro jektet ). Hantering av agrara lämningar utifrån historiska kartor Riksantikvarieämbetets landskapsprojekt Kraven på kunskaper om kultur milj övärden i odlingslandskapet bar ökat un- der de senaste åren. En o rsak har varit förä ndringar i jordbrukspo litiken och dess möjligheter att snabbt påverka landskapet. Sedan lå ng tid ti llbaka har de stö rsta satsningarna lagts på en kunskapsuppbyggnad gä ll ande fornlämningar och ä ldre, kulturhisroriskt vä rdefu lla byggnader. Eftersom forn lämningar ut- görs av vara ktigt övergivna lämninga r, och byggnaderna hanteras som fristå- ende o bjekt, är det ba ra delar av agrarlandskapet som bli vit föremå l för in ven- J05 teringar. Detta har bl.a. medfört att det hävdade landskapsrummet inte har uppmärksammats i samma omfattning som det fossila. Stora kunskapsluckor finns därför, framföra llt gällande den historiska markanvändningen och de lämningar som kan kopplas samman med denna. Genom de ökade kraven på kunskap om landskapets historia har Riksan- tikvarieämbetet startat projektet Landskapsinventering, som syftar till att in- ventera omkring 10% av Sveriges odlingslandskap under en femårsperiod. Huvudsyftet med projektet är att det ska ll lägga grunden för en bred kunksapsuppbyggnad gällande agrarlandskapets historiska utveckling och bakgrund. Utvecklingsarbetet pågår och Riksantikvarieämbetet utreder för närvarande hur en systematisk kunksapsuppbyggnad kring agrarlandskapet kan genomföras. Kunskapsuppbyggnaden är tänkt att ske i fyra faser. Den första fasen ut- görs av en övergripande regional översikt, som i första hand bygger på sam- manställningar av befintlig kunskap. Den översiktliga analysen skall ligga till grund för en avgränsning av länet i mindre områden. Fas två är en excerperings- och bearbemingsfas. Här framstä lls digitala his- toriska kartöverlägg i ett eller flera tidsskikt. Det görs också en sammanställ- ning av innehållet i de historiska kartorna och annat relevant källmaterial. Den insamlade informationen sammanställs därefter, och man formu lerar hy- poteser om den historiska dimensionen i det aktuella landskapsavsnittet. Fas tre utgörs av fä ltinventering. Här görs dels en yttäckande registrering av dagens markanvändning, dels en registrering av spår efter ä ldre markan- vändning och andra agrarhistoriskt intressanta lämningar. Vid fält- inventeringen medförs historiska kartöverlägg i ett antal tidsskikt. Kartöver- läggen är samkopierade med en ekonomisk karta, så att den äldre tidsbilden bildar ett analyserbart överlägg. Genom kartöverläggen får man avsevärt för- bättrade möjligheter att hitta landskapselement samt att tolka, tidsfästa och förstå det man ser i fält . Den rumsliga registreringen görs på ett flygfoto i skala 1:10 000, och beskrivningarna görs på registerblanketter för senare register- inskrivning i den mån som digital teknik inte används direkt i fält. I samband med fältinventeringen förekommer det också ett moment av tolkning av vad objekten och ytorna representerar. Exempel på pågående markanvändning som registreras är: åker, äng, betesmark (hagmark, skogsbete och öppen ut- mark) och skog. Äldre agrara spår som registreras utgörs bl.a. av fossil åker av olika typer, röjningsrösen, diken och hägnader {stenmurar, halvgärdesgårdar, halvmurar, jordvallar, trägärdesgårdar och stensträngar), se fig. 54. l fas fyra, slutligen, vävs fältinventeringen samman med analysen av det historiska källmaterialet och presenteras i form av rapporter, som är av tre slag. Den första har en detaljerad framställning, och berör en eller etc par bebyggelseenheter. De två övriga är mer övergripande till sin karaktär, och berör sammanhållna bygder och regioner. Den övergripande regionala läns- 106 Fig. 54. Denna hägnadsrest har ingått i en större hägna m  < Vall 4 - ---- --- R ~ 0 ""----""' z 0 - ::.::  5 ---- ------- R 0 Vall/  6 - - - i regel Stenstränc  R - ~ i regel Terrass n z 7 - - - R  <  ..J mkt m 0  0.. Dike 8 --- - selR n - z m V-V Slutfåra  --- - ml Välvd/  selektivt z grävd 11  ---- R0 ~ m m Vall/ m rV'\ Ryggad  12 - - - R ~ änc  1 ---- --- ---- R Stenstr 3 0 "---" w  _J  z< Terrass 14 - selektivt ..J  R CZ) ~0..  (9 Dike/ slutfåra 15  - ---  mkt sel 0 w  R > < - 16 -----------0:::  Rz ~ D 0  0 Terrass R~ 17 --------- -- CZ) R X( I{ J:Z'Hackerör" 18 -----  l:x Jt. RÖJNINGS- - v---v - ...... '"' ...... RÖSE- Äldre his- 19 -- - R p Q'torisk tvo OMRÅDE ,,0: - -,-._ Yngre his- torisk tvo 20 --- mkt sel y::1 ,--...R mkt selSVEOJA 21 --- --- - - R STENSTRÄNGSSYSTEM 22 - -- R ~ Neol brå ä jäå y jäå med 18-19- Fig. 55. Form- och bestämningsschema för de vanligast förekommande ryperna av fossil åker. Figur av L. Gren 1996, Riksantikvarieämbetet. från att vara obetydlig till flera decimeters djup i relation till ursprunglig marknivå. Eventuella terrasskanter kan, beroende på markens sluttning, vara mer än meterhöga . Parcellsystemen kan bilda sammanhängande ytor om mer än 100 hektar. Brukningsteknisk funktion: Denna form av fossila åkrar anses avspegla bruk med korsvis ärjande. Detta är lättast att utföra på regelbundet blockformiga 110 Fig. 56. Det äldsta åkerbruket var utpräglat extensivt, och utnyttjade stora ytor och långa trädes- perioder. En åkeryta antas ha motsvarat ert dagsverke vid ärjning. Blockparceller, konkava med vall- avgränsning, s.k. ce/tic fields. Hemmungs, Mcdcbys och Spjuts, Hablingbo socken, Gotland. Kartering 1975 av D. Carlsson och K-G. Måhl. Efter Carlsson 1979. parceller. Eftersom årdrec före ut material till parcellkancerna har såväl den ycmässigc konkava formen som de förhöjda avgränsningarna uppkommit. Växtekologisk funktion: Åkrarna har ofta varit odlade i skiften, så att endast etc fåtal parceller i etc större område årligen varit besådda. Åkrarna har i regel inte varit gödslade, utan näring, främst kväve, har anrikats långsamt i en långtidsträda om ca 20 - 30 år. Detta skulle vara förk laringen till att åker- formen avsatt så stora sammanhängande arealer. Det finns dock exempel på block parceller av detta slag, som anses ha varit gödslade. Troligen har gödslin- gen införts i ett senare skede. Topografi: Blockparceller finns företrädesvis på lättare mo- och sandmark. Vanligen är marken flack eller måttligt sluttande. 111 Utbredning: Denna åkerform är i särklass vanligast på Gotland (fig. 13, 56 och 57). Välbevarade områden finns i exempelvis Rone, Lau och Havdhem. På fastlandet är endast spridda, mindre lokaler kända, som Brunsbo storäng i Västergötland. Antikvarisk bedömning: Oavsett formvariant bedöms dessa åkrar generellt som fast fornlämning, p.g.a. ålderdomlighet och övergiven teknik. Områdes- begränsningar är ofta lätta att avgöra, om inte de enskilda parcell- avgränsningarna är alltför otydliga. Litteratur: Björn m.fl., 1988; Carlsson 1979; Hatt 1937, 1938, 1939, 1949; Hansen 1968, Helmfrid 1985; Hvass & Storgard 1993; Jönsson & Klang 1983; Lindquist 1974, 1975; Manneke 1974; Mi.iller-Wille 1965; Nielsen 1993; Windelhed 1984a och b. 112 Fig. .58. Det karterade området består huvudsakligen av block- och oregelbundna parceller, avgrän- sade av tcrrasskanccr, srensrrängar och vallar. Der kan ha urvecklars ur err röjningsröscområde, som sekundärt har parccllcrars. Bokhyddan, Södra Unnaryds socken, Småland. Efrcr Jönsson 1985. Blockparceller eller oregelbundna parceller, plana, avgränsade av terrasskanter Fossil åkerform: 2, 14 (se fig. 23, 46a och c, 47a, 48a, 55 och 59). Sakord: Fossil åker, blockformig/oregelbunden. Datering: Bronsålder - nutid. Åkrar med detta utseende omfattar flera brukningstekniska och växteko- logiska funktioner. Därför kan några generella morfologiska drag inte anges, utöver huvudformerna. Ofta kan parcellerna övergå i oregelbundna former. Normala mått är ungefär 20x20 - 50x60 meter. Avgränsningar i form av terrasskanter och åkerhak kan vara meterhöga. Åkersystemens sammanhäng- ande ytor kan variera från mindre än en hektar och uppåt utan särskild gräns. 113 Fig. 59. Odesbölet Svedäng, Alsens socken,Jämrland. Det avverkade skogspartier motsvarar i srorr den oregelbundna, fossila åkermarken, som avslmas i ncderkanren av en terrasskam. I bakgrunden, på lägre och mindre frostlänt nivå, skymtar den centrala bygden och Alscnsjön. Foto R. Jcnscn 1991, Riksanrikvarieämbcter. Brukningsteknisk funktion: Såväl årder- som plogbruk finns avspeglat i åkrar av detta utseende. Om marken vid årderbruk varit lös och utan nämnvärd humus- eller lerhalt har inte material dragits ut av årdret till parcellkanterna. I de fallen syns å kerparcellerna endast i sluttning p.g.a . erosion. I de fall åkrarna varit plöjda har material inte dragits till kanterna, även om jordmånen varit humus- eller lerblandad. De enda eventuella spåren av plöjningen är då slut- fåror, främst vid terrasskanterna. Någon säker metod att ski lja ärjade åkrar från plöjda finns annars inte, särskilt som samma å ker vid olika tillfällen kan ha varit brukad på skilda sätt. Växtekologisk funktion: Troligen har denna åkerform odlats i såväl långtids- träda utan gödsling, som historiskt ängs- och åkerbruk med gödsling. Det går knappast att avgöra vilket genom morfologiska iakttagelser av åkrarna, från- sett att plöjda åkrar säkerligen varit gödslade. Ärjade åkrar kan däremot ha odlats enligt båda principerna. I de fall där de sammanhängande ytorna upp- går till ett flertal hektar, och inte uppvisar några plogspår, kan man förmoda att åkrarna snarast är en formmässig variant av blockparceller av bronsålders- typ. Är ytorna små, och visar eventuella plogspår rör det sig sannolikt om åkrar från senare tid. I vissa fall är denna å kerform i recent bruk. 114 Topografi: Terrasserade blockparceller kan förekomma på i stort sett a lla jordmåner. En förutsättning för att terrasserna skall utvecklas är en mer eller mindre stark sluttning. Utbredning: Åkerformen torde finnas i nästan hela landet. I områden med avsaknad av synliga förhistoriska gravar bör man kunna räkna med att åker- formen är tämligen sentida. Skulle formen däremot påträffas på exempelvis Gotland är det snarare sannolikt att åkrarna är förh istoriska, av bronsålders- typ. Likaså kan man i rena utmarkslägen påträffa mycket å lderdomliga kom- pletta bebyggelseenheter, som de medeltida jämtländska ödesbölena (fig. 23 och 59). Antikvarisk bedömning: Formgruppen bedöms selektivt som fast forn läm- ning. Bedöms åkrarna funktionellt och kronologiskt vara av äldre slag, som ödesbölen eller parceller av bronsålderstyp, bör de generellt uppfattas som fast forn lämning. Om åkrarna antas härröra från senare tid bör de R-markeras som fornlämningar om de har avgränsningsbara former, har särskilda kvalita- tiva värden, eller kan anses vara unika (se avsnittet om lagtillämpning etc. s. 150 f.). Litteratur: Anderson 1985; Antonson 1992a och b samt under tryckning; Bertilsson 1984, 1985; Björn m.fl . 1988; Carlsson 1979; Gauffin 1981, 1989; Hatt 1937, 1938, 1939, 1949; Helmfrid 1985; Jönsson 1985; Klang 1981b; Lindquist 1974, 1975; Myrdal 1985; Myrdal & Söderberg 1991; Nilsson 1952; Selinge 1972; Sporrong 1971, 1985; Widgren 1988; Windelhed 1984a och b. Blockparceller eller oregelbundna parceller, plana, avgränsade av diken eller slutfåror Fossil åkerform 3, 15 (se fig. 46a och c, 47a, 48d och e, 55, 60 och 61). Sakord: Fossil åker, blockformig/oregelbunden. Datering: Medeltid - nutid (vanligen 1800-tal - nutid). Dikesavgränsning är ett viktigt morfologiskt kännetecken, särskilt om dikena löper helt runtom parcellerna. Dikesavgränsade åkrar, förutom bandparceller, har sällan någon generell geometrisk form, utan övergår ofta gradvis i olika oregelbundna former. 115 Normala mått varierar utan särskilda gränser uppåt eller neråt. Åkrarna kan vara allt från något tiotal meter till kilometerstora. De sammanhängande åkerområdena kan också variera väsentligt i storlek. Brukningsteknisk funktion: Dikesavgränsningar är generellt handgrävda, frånsett åkrar från senaste sekler. Motivet för dikena är att åstadkomma drä- nering av fuktig mark. Diken förekommer uteslutande under historisk tid, och är belagda fr.o.m. medeltid . Mer omfattande utdikningar hör dock till de se- naste århundradena, särskilt 1800- och 1900-talet. Dikesavgränsade åkrar kan generellt förknippas med plogbruk, eftersom plogen normalt har nyttjats på fuktigare marker. Plöjda åkrar med plan ytform kom snabbt att dominera i samband med de stora skiftena, då man dels införde effektiv dränering, dels övergick till bredare parceller. Den plana yrformen möjliggjordes genom det "skotska plöjningssättet" med en växling mellan tegryggarnas och slutfå ror- nas lägen. Växtekologisk funktion: Dikesavgränsade åkrar hör i äldre rid generellt till historiskt ängs- och åkerbruk med gödsling. Under 1800-raler har denna åker- form även odlats i växelbruk, och under 1900-ralet odlas den recent med konstgödsling. Topografi: Dikesavgränsade åkrar, oavsett geometriskt form, förekommer i regel på fuktigare marker. Särskilt vanliga är de på låglänta ler- och tidigare myrmarker. Utbredning: Dikesavgränsade åkrar, oavsett geometrisk form, är allmänna i hela landet, och är den kanske vanligaste åkerformen i recent bruk (fig. 60) . Antikvarisk bedömning: Denna form av åkrar utgör i regel inte fast fornläm- ning, eftersom tekniken finns i gängse modernt åkerbruk. Undantag kan dock göras mycket selektivt om de har avgränsningsbara former, har särskilda kva- litativa värden, eller kan anses vara unika (se avsnittet om lagtillämpning etc. s. 150 f.). Litteratur: Bertilsson 1984, 1985, 1986; Björkman & Hjolman 1985; Björn m.fl. 1988; Carlsson m.fl. 1989; Eckerbom & Öberg 1988; Gadd 1983; Hög- lin 1995; Jirlow 1970; Juhlin-Dannefelt 1925; Klang 1984a; Myrdal 1985; Myrdal & Söderberg 1991; Sporrong 1971, 1978, 1985; Widgren 1986a, 1988. 116 Fig. 60. Modcrnr jordbruk eftersrrävar err produkrionslandskap med Frirr svängrum för allt större maskiner. Urvccklingen går då mor rärvinkliga blockformcr uran störande impcdimenc. Block- och oregelbundna parceller, avgränsade av diken. Konugla, l rsta socken, Västmanland. Foto Arkair, efter Sporrong 1985. Fig. 61. Oregelbunden parcell, avgränsad av slur.fåra, belägen mellan domarringarna centralt i bilden och buskaget i förgrunden. Även om åkern var i bruk för några få decennier sedan kan marken ha varit odlad redan under förhistorisk tid. Merparten av åkervidderna i bakgrunden utgjorde dock troligen fuktig äng ännu under förra sekler. Tingsrad, Lofra socken, Småland. Foto C. G. Rosenberg, odat. ATA, neg. Sm 81. 117 Bandparceller, plana eller svagt konkava, avgränsade av terrasskanter, stensträngar eller vallar Fossil åkerform: 6, 7 (se fig. 20, 21, 40, 41, 42, 43, 44, 46b, 47a och b, 48a, b och c, 55, 62, 63, 64, 65 och 66). Sakord: Fossil åker, bandformig. Datering: Äldre järnålder - nutid. BandparceJler är ofta systematiskt utlagda i terrängen, utan större hänsyn till mindre topografiska hinder, som olika små impediment eller sluttningar. Ge- nerellt är parcellerna regelbundet jämnbreda, även om långsidorna ofta kan vara svagt båg- eller S-formade. Parcellerna kan löpa såväl horisontellt som vertikalt i sluttande terräng. Mera sällan löper de "diagonalt" i sluttningar. Åkerformen bör noga skiljas från dikesavgränsade bandparceller. Normala mått är ca 3 - 40 meters bredd, men för sentida åkrar i recent bruk kan bredden vara ännu större. Längden kan variera från några tiotal meter och uppåt utan särskild gräns. Ytan är i regel mer eller mindre plan, men tendens till konkav form förekommer. Avgränsningar kan variera mellan nå- gon halvmeter och ett par meter i bredd. Terrasskanter kan vara mer än meter- Fig. 62. Fossila åkrar brukade ännu under 1900-taler. På den övre åkern syns tydligt en slucfåra efter plöjning. Bandparceller avgränsade av terrasskanter. Ljunghem, Sandhcms socken, Västergötland. Foto S. Höglin 1995, Riksantikvarieämbetet. 118 Fig. 63. Bandparcellcr avgränsade av te rrasskanter. Åkrarna ligger i rräda och skulle i princip kunna plö jas upp när som helst, även om de ä r svårbrukade med moderna redskap. Ljunghem, Sandhems socken, Väsrergötland. Foto L. Gren 1995, Riksanrikva rieämbeter. höga beroende på markens sluttning (jfr fig . 62) . De sammanhängande områ- dena kan variera mellan mindre än en hektar och flera tiotals hektar. Brukningsteknisk funktion: Det gå r inte att ange något generellt odlingssärr. Om åkrarna är belägna i sluttande mark, utan att uppvisa några terrasskanter, få r man anta att de kan ha varit odlade med lätta handredskap, som hacka. Men i regel torde dessa åkrar ha varit ärjade, även om de, åtminstone under de senaste århundradena, också ofta har varit plöjda. Såväl ärjning som plöjning avsätter terrasskanter i sluttande mark. På mo- och sandmark har sannolikt årdret dominerat, medan plogen främst har nyttjats på fuktigare mark. Om åkerytan är konkav får man anta att den varit ärjad. Själva bandformen kan ha uppkommit av olika anledningar, dels motive- rade av ägoindelning, dels av brukningstekniska orsaker. Om parceUerna är relativt breda, mer än något tiotal meter, och om parcellavgränsningarna inte har karaktär av uppkastad röjningssten, kan ägoindelning ha varit huvudmo- tivet. Är parcellerna däremot smalare har de avgränsande formerna snarare uppkommit genom ett brukningssätt, som innebär att od lingssren lagts i lång- smala odlingsrösen, som växt ut till stensträngar eller vallar. Parceller där scen- strängarna har karaktären av stenmurar, och där parcellerna är bredare än något tiotal meter, är mycket vanliga i recent bruk. 119 .. - ... - . - -- Fig. 64. Bandparceller i Åsle kyrkby, Västergötland, enligr en lanrmäreriakt från 1600-raler. Troligen har parcellerna varit avgränsade av jord- och stenblandade vallar eller gräsremsor. Efter Sporrong 1970. Jfr fig. 65. 120 Fig. 65. Fossila bandparccller i Åslc by, Västergötland. Bi lden motsvarar ett parti öster om bäcken i norra delen av kartan i fig. 64. Foto L. G ren 1984, Riksantikvarieämberec. Växtekologisk funk tion: Bandparceller av detta utseende har säkerligen odlats enligt o lika principer. Om de sammanhängande områdena uppgå r till fl era tiota ls hekta r har de sannohkt odlats i en långtidsträda om ca 20-30 å r. Samma odlingsprincip torde ha nyttjats om åkra rna brukats med ha ndred- skap. Odling enligt historiskt ängs- och åkerbruk kan förutsättas om områ- dena endast uppgår till några få hektar per gårdsenhet, eller om de visar klara spå r efter plöjning. Årder bruk är däremot förenligt med båda de nämnda odl ingsprinci perna. Topografi: Bandparceller med dessa formelement förekommer främst på lä t- tare morän- och sa ndmarker. Är åkrarna plöjda, breda och med avgränsningar av stenmurskaraktär, ä r de vanliga även på tyngre jordar. Terrassformer är avhängiga markens sluttning. Utbredning: Åkerformen finns på många håll i främst södra Sverige. Sto ra områden har ka rterats i Småland, som Sävsjö och Granhulr (fig. 20 och 21), men även t.ex. Månstad i Västergötland. Det kan framhållas att omfattande area ler med sammanhängande bandparceller ofta förekommer på ä ldre lantmäterikartor (fig. 43). Den ovan nämnda, sentida formvarianten är a llmän över hela landet. 121 • ä ,r ..... ' • .,..~ . ~ -I -I .. ~ 4 .. .. . ; '( ... ... • ~ ; 1 1 --4 ' "'"••,.,• • ~ -·· ; ÅJ(ERN Sl(ALLEN ~ ~K06 17.73 . • ' 1 • • T T;-;- m~..I • HAK. ~IF!l:r I 5c>'1'"0l'I.Ar EW-