JÅRNPLÅT Anvisningar för underhåll och reparation Byggnadsstyrelsen e Fortifikationsförvaltningen e Riksantikvarieämbetet FÖRORD Denna skrift är den första i en serie råd och anvis­ ningar för byggnadsvård, som upprättas i samar­ bete mellan byggnadsstyrelsen, fortifikationsför­ valtningen och riksantikvarieämbetet. Anvisningarna gäller för statliga byggnader, i förs­ ta hand för sådana byggnadsminnesmärken, som enligt beslut av regeringen - tidigare Kungl Maj :t - skall åtnjuta särskild vård. I allt väsentligt kan anvisningarna även tillämpas för arbeten på kyr­ kor och byggnadsminnen, som också är skyddade av kulturminnesvårdens speciallagstiftning, lik­ som på annan kulturhistoriskt värdefull bebyggel­ se. Skriften vill visa hur avtäckningar med järnplåt bör underhållas och repareras. Främst behandlas frågor som är viktiga för att byggnadernas kulturhistoriska värden skall kunna tas tillvara. I flera fall redovisas endast de kulturhistoriska förutsätt­ ningarna och tekniska principerna för arbetena. Tyngdpunkten i skriften ligger på arbetsutföran­ deL Därtill ges en kortfattad historik och en orien­ tering om planeringsfrågor och korrosionspro­ blem. Till en del gäller anvisningarna även för zinkplåt och kopparplåt t ex beträffande detaljut­ formning av skivtäckning, rännor och språng­ bleck. Avsikten är att söka åstadkomma gemensamma riktlinjer för hur avtäckningar med järnplåt på kul­ turhistoriskt värdefulla byggnader skall vårdas. Förhoppningen är att anvisningarna skall vara till nytta för såväl förvaltare, projektörer och antikva­ rier som byggmästare och hantverkare. Byggnadsstyrelsen Fortifikationsförvaltningen Riksantikvarieämbetet Omslagsfoto: Skivtäckning med takkupor av 1800-ta/styp. Södermalm, Stockholm. Foto 1976. Civiltryck AB, Slackholm 1992 INNEHÅLL Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förekomst av plåtarbeten (5), Principer för byggnadsvård (5), Tillsyn och kontinuer­ ligt underhåll (5), Begränsade ingrepp (6), Anslutning till äldre utförande (7), Plane­ ring och dokumentation (7) 5 Historik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Smidestillverkning (8), Valsning (8), Förtenning (9), Förzinkning (9), Användning av järnplåt (9), Plåtformat och plåttjocklek (l 0), Falsning (Il), Spikning (Il), Språng­ bleck, fotplåt, fotränna ( 12), Takvinklar, hängrännor, stuprör (12), Listbeslag, föns­ terbleck ( 12), Taknock ( 12) 8 U odersökningar och dokumentation o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o 13 Byggnadshistoria (13), Före åtgärd (13), Under åtgärd (13), Efter åtgärd (14) Skador . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 Korrosion - kort teori ( 15), Exempel på korrosionsskador ( 17), K vardröjande fukt ( 17), Avlagring i fot- och hängränna ( 17), Kondens i falser ( 17), Spik och klammer ( 17), Inverkan från äldre metall ( 18), Inverkan från fågelträck ( 18), Övriga skador ( 18), Mekanisk åverkan ( 18), Fel och brister i arbetsutförande ( 19), Fel och brister i beläggning ( 19), Sönderfruset stuprör ( 19), Skadeinventering och skadebedömning (20), Felsökning -lokalisering av skador och brister (20), Hur allvarlig är skadan? Behöver den åtgärdas (20), Vilka åtgärder är rimliga (21) Utförande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22 Allmänna synpunkter på utförande (22), Arbetsmetoder, verktyg (22), Material (23), Falstätning (23), Underlag (23), Anslutning mot andra metaller (23), Anslutning mot puts (24), Anslutning mot natursten och tegel (24), Skivtäckning av tak och väggytor (25), Väggbeklädnader (26), Fotränna (27), Takfotssprång (27), Gavelsprång (27), Ståndskiva (28), Hängskiva (28), Takfönster (28), Anslutning mot tegeltak (29), skorstensöverbeslag (29), Fönsterbleck (30), Listbeslag (30), Hängrännor, stuprör (31) Målning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32 Äldre målningsbehandling (32), Färgmaterial idag (32), Val av målningsbehandling (33), Rengöring (34), Målning av tidigare målad plåt (34), Målning av ny förzinkad plåt (34), Målning av fabrikslackerad plåt (35), Slutord (35) säkerhetsbestämmelser för yttertak o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o 36 37 Kort redogörelse för bestämmelserna i SBN 80 beträffande tillträdes- och skyddsan­ ordningar på yttertak (36) Kort om taktäckning och verktyg o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o Falsning (37), Sammanfogning av plåtar (37), Taktäckning (37), Verktyg (38), Klub­ ba(38), Plåtslagarhammare/ penhammare (38), Falsjärn (38), Knoster (38), Plåtsaxar (38), Tänger (38), Arbetsbänk (38) 3 INLEDNING FÖREKOMSTAVPLÅTARBETEN Järnplåt användes under 1500- och 1600-talen, ehuru i obetydlig utsträckning, till avtäckningar på framträdande byggnader som kyrkor, slott och her­ resäten. Under 1700-talet var järnplåt alltjämt ett ovanligt material men användes i något högre grad. Först under 1800-talet började järnplåt att använ­ das i nämnvärd omfattning på andra än högre­ stånds- och monumentalbyggnader. På landsorten torde det i regel ha dröjt till senaste sekelskiftet innan plåt användes på vanliga profana byggna­ der. Till plåtens utökade användning under 1800-talet bidrog flera faktorer. Metoderna att framställa valsad plåt utvecklades så att denna blev jämförelsevis billig och kunde konkurrera ut den äldre smidda plåten. Plåt var ett lämpligt material för de flacka takfall som hörde till tidens arkitek­ turstiL I städerna bidrog önskemålen om bättre brandskydd till att plåt kom till ökad användning. Gamla plåttak har i allmänhet reparerats många gånger och det finns idag få bevarade större av­ täckningar av hög ålder. Mindre rester av gamla plåtarbeten ingår dock däremot i många avtäck­ ningar. Det finns givetvis också byggnader på vilka plåt som material haft mycket lång tradition även om avtäckningarna förnyats med jämna mellan­ rum. PRINCIPER FÖR BYGGNADSVÅRD Alla byggnader bör vårdas med sådana metoder att deras kulturhistoriska och arkitektoniska värden bibehålles. För de byggnader som är skyddade en­ ligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning ­ byggnadsminnesmärken, byggnadsminnen och kyrkor - skall detta vara ett väsentligt mål för vården. Dessa byggnader är särskilt värdefulla vitt­ nesbörd om en gången tids byggnadskultur. För vård av avtäckningar med järnplåt kan nedan­ stående riktlinjer framhållas. Tillsyn och kontinuerligt underhåll Får naturkrafterna ohejdat påverka en byggnad kommer denna och därmed dess kulturhistoriska värden att förstöras. När förfallet gått långt krävs omfattande åtgärder för att återställa byggnaden. Reparationsarbetena innebär då en risk för för­ vanskning på samma gång som de blir tekniskt komplicerade. Vården bör alltså sättas in i tid innan allvarliga skador uppstått. Detta är speciellt viktigt när det gäller avtäckningar på tak och andra ställen, efter­ som dessa är det primära skyddet för en byggnad Xlvsjö gård på J890-talet. Svartplåtstak i "småforma t", 45 x 59 cm. Dessutom skorstensöverbeslag,fotränna, stuprör och lislavtäckningar i järnplåt. Stockholms stadsmuseums arkiv. 5 Utbyte av fotränna. Foto A Malmström, troligen taget kring sekelskiftet 1900. Stockholms Stadsmuseums arkiv. mot regn och snö. Är avtäckniogama dessutom korrosionskänsliga som järnplåt krävs extra upp­ märksamhet. Tillsyn och kontinuerligt underhåll utgör den cen­ trala vårdinsatsen för en plåtavtäckning, detta så­ väl med tanke på avtäckningen so m på byggnaden den skyddar. Begränsadeingrepp Ä ven om man underhåller med omsorg uppstår med tiden sådana skador att delar av en plåtavtäck­ ning måste bytas. Den gamla plåtavtäckningen bi­ d rar i hög grad till byggnadens kulturhistoriska värde. Den utgör ju det äkta vittnesbördet om den b yggnadskultur man vill skydda. l första hand bör 6 Uthus i närheten av Kry/bo. Foto Torbjörn Almqvist 1974. man därför sätta den gamla plåtavtäckningen i stånd med så små ingrepp som möjligt, t ex genom partiellt utbyte eller genom att använda tätnings­ massa. Måste delar av avtäckningen av någon or­ sak läggas om bör man söka återanvända den gam­ la plåten. Anslutning till äldre utförande Erforderliga nytäckningar bör anpassas till den äldre avtäckningens tekniska utförande. Detta re­ presenterar en beprövad teknik. Det kulturhistoris­ ka värdet ligger också till stor del i det tekniska utförandet och den prägel detta ger en byggnad. Plåtarnas ytstruktur, storlek och hopsättning har stor betydelse. Även plåtavtäckningarnas anslutning till andra byggnadsdelar bör uppmärksammas. Olämpligt utformade fön sterbleck och listbeslag har förfulat många rikt artiku lerade putsfasader. Enge/sbergs herrgård. Foto 1976. Planering och dokumentation Alla arbeten bör planeras omsorgsfullt. De bör för­ bereda med en noggrann teknisk undersökning av den äldre avtäckningen och anslutande byggnads­ delar. Studier bör även göras av förekommande dokument i form av äldre ritningar, fotografier och skriftliga uppgifter. Detta ger ett underlag som be­ hövs för att man skall kunna bedöma hur arbetena skall kunna begränsas och hur nya avtäckningar skall utföras. Gäller det nytäckningar eller omfattande under­ hållsarbeten på skyddade byggnadsminnesmärken eller kyrkobyggnader skall ett förslag till planerade åtgärder ingivas för prövning till riksantikvarieäm­ betet. För skyddade privatägda hus, byggnadsmin­ nen, skall förs lag prövas av länsstyrelsen. Genom­ förandet bör ske i nära samråd med projektör och antikvarisk kontrollant. Sedan arbetena slutförts bör upprättas en slutrapport, som redovisar hur arbetena utförts. Därmed erhålles ett viktigt under­ lag för kommande vårdåtgärder. På så sätt skapas en god grund för den långtidsplanering av vården som är nödvändig. Trädgårdsbyggnaden vid Anne/und, Solna. Foto 1975. Flerfamiljshus i Örebro. Foto 1974. 7 HISTORIK Denna historik baserar sig främst på uppgifter hämtade ur äldre bygglitteratur, men även på den kunskap och erfarenhet som funnits representerad i arbetsgruppen för denna skrift. De tryckta källor­ na hänför sig i första hand till 1800-talet, men 1700-talslitteraturen har också lämnat viktiga bi­ drag. För en utförligare redovisning hänvisas till "Äldrejärnplåtsarbeten- En sammanställning av uppgifter ur äldre facklitteratur", Riksantikvarie­ ämbetet, rapport 1979 :5. Från mitten av 1500-talet börjar ett mer bruksmäs­ sigt smide av järnplåt att komma igång i vårt land. Plåtsmidet med vattenhjulsdrivna hammare var uppdelat i tre steg, för vilka vanligtvis användes olika typer av hammare. Först smiddes ämnena under urvällshammaren, sedan uttänjdes de till tunn plåt under bredhammaren för att slutligen slätas ut under den mindre planerhammaren. Den­ na trestegsuppdelning av arbetsprocessen kom att bestå även sedan hamrarna så småningom ersattes med valsverk. Valsning Smidestillverkning Till en början tillverkades järnplåtar genom att smidas för hand. Senare började man ta hjälp av vattenhjulsdrivna hammare. Ämnesjärnets ojämna kvalitet, råämnenas och även hamrarnas ringa storlek blev samverkande orsaker till att man inte klarade av att tillverka plåtar av större bredd än l0- 15 cm. Sådana smala plåtar kan man bland annat se på gamla plåtbeslagna kyrkdörrar. De äldsta daterar sig till 1200-talet. Det äldsta försöket i Sverige att tillverka järnplåt genom valsning utfördes 1670, men det dröjer till senare hälften av 1700-ta1et innan anläggandet av plåtvalsverk börjar få någon omfattning. Någon svårare konkurrens med de talrika plåtsmedjorna lyckades dessa små plåtvalsverk inte erbjuda. De drevs i något tiotal år för att sedan läggas ned. Först i början av 1800-talet kunde plåtvalsningen på allvar börja konkurrera med smidet. Då fanns Interiör av Stjärnsunds plåthammarsmedja med texten "plåthammaren ochjärnstångssaxen ". Teckningen visar plåtham­ maren, glödugnenför plåtar ochjärnstångssaxen. Lär vara den äldsta bilden av hur det såg ut invändigt i ett svenskt järnbruk. Ur Carl Johan Cronstedts anteckningsbok från 1729. Tekniska Museets arkiv. 8 A B dur. Själva blecktillverkningen skedde på samma sätt som för takplåt. Bleckförtenningsprocessen gick i korta drag till på följande sätt : Genom en komplicerad procedur i många steg rengjorde och befriade man genom betning och skurning blecken från det tunna överdraget med glödspån. Därefter gjordes en grundförtenning genom neddoppning i tennbad och slutligen en finförtenning i ett tenn­ bad med liten tillsats av koppar. B Förzinkning Vid mitten av 1800-talet börjar förzinkad järnplåt användas. Till en början skedde ingen inhemsk tillverkning, utan man använde sig av den engelska galvaniserade plåten . Under 1800-talets senare hälft börjar man dock tillverka förzinkad järnplåt i Sverige, och vid århundradets slut hade galvani­ sering satts igång vid flera av de svenska tunnplåts­ bruken. Förzinkningen gick i korthet till så att järnplåtar doppades ner i ett hett zinkbad. Härvid var det mycket viktigt att badet hade rätt temperatur. Var det för varmt blev zinkskiktet för tunt och gav ett dåligt skydd. Var det för kallt, blev zinkskiktet tjockt och ojämnt. Genom elektrolytisk utfällning av zink på järn fick man ett betydligt tunnare zinkskikt Metoden in­ troducerades i Sverige 1925 och blev mer allmänt förekommande på 30-talet. A Valsverk med mellanvalsar av mindre diameter för vals­ ning av tunnplåt av järn vid Stjärnsund omkring 1705. Efter avbildning i Polhems patriotiska testamente, Stock­ holm 1761 . förutsättningarna att bygga större valsverk med erforderlig styrka och stabilitet. Valsning av järnplåt skedde vid denna tid på föl­ jande sätt: Ämnena värmdes i valsugnen, utvalsa­ des sedan mellan ämnesvalsarna till sådan tunnhet att de kunde bockas, värmdes i bockugnen , veks på mitten och slogs samman , glödgades i plåtugnen, och utvalsades mellan plåtvalsarna. Därefter av­ svalnades, avritades och avklipptes de till "behörig längd och bredd" för att sedan än en gång glödgas för att återfå sin mjukhet. 1865 fanns det Il tunnplåtsverk i drift och antalet växte ytterligare fram mot århundradets slut. Flera av tunnplåtsverken anlades från början som ett slags bihang till de vid samma bruk existerande grovplåtsverken. Från dessa fick man avklipp som sedan kunde utvalsas vidare till takplåt och annan tunnplåt. 1900-talets första hälft innebar stora förändringar på plåtvalsningens område. Stordrift och masspro­ duktion ställde nya krav. Den kontinuerliga band­ valsningen i varmt tillstånd infördes. Den manuel­ la hanteringen av materialet började omkring 1940 ersättas med automatiska processer, och idag har den högt automatiserade bandvalsningen i stor ut­ sträckning ersatt de äldre plåtvalsningsmetoderna. Användning av järnplåt Under 1500- och 1600-talen är taktäckning med plåt ännu ovanligt. Det förekommer på kyrkor, slott och herresäten, men i begränsad omfattning. Man eftersträvar att använda kopparplåt, men på grund av dess höga pris blir ofta bly eller järnplåt använd. En stor del av järnplåten användes dock till mindre fredliga ändamål , man tillverkade har­ nesk. Förtenning Länge rådde importförbud på förtent plåt i syfte att skydda den inhemska tillverkningen , men detta förbud upphävdes i början av 1800-talet. Tillverkningen av förtennade bleck, eller vitbleck som de också kallades, var en tidskrävande proce­ Vid mitten av 1700-ta/et blir hus med "Fransyskt brutit Tak, hwars öfra del är täckt med Järnplåtar " allt vanli­ gare. Jllustration ur Wijnblads ''Ritningar på fyrtio Wå­ ningshus av sten, och trettio af träd . .. "utgiven 1755. 9 Svartplåtstak i Larsansjö. Smidda takplåtar, troligenfrån 1700-ta/et. Foto 1926. Surahammars Bruks arkiv. På 1700-talet börjar järnplåt alltmer att användas för taktäckning, bland annat beroende på att kop­ parplåten många gånger var för kostsam. Ä ven järnplåten hade emellertid ett så högt pris att tak­ täckning med plåt förblev exklusiv. Däremot kom plåt i ökad utsträckning till användning för list­ täckning, fotrännor, takgarnering etc. l förhållande till tidigare kom dock plåttaken, trots att de "endast förekomma wid förmögnare Hus­ ägares Byggnader", att bli allt vanligare. Delvi s hängde detta samman med tidens krav på ökat utrymme och den växande populariteten för brut­ na tak (mansardtak) som möjliggjorde en inredbar vind. Det övre, flacka takfallet täcktes då ofta med järnplåtar. Under 1800-talet blir taktäckning med plåt allt vanligare. Den valsade plåten kan då prismässigt på allvar konkurrera med den smidda. Den rådan­ de smakriktningen gynnar användandet av plåt, d å de flacka takfallen gör tegel olämpligt so m taktäck­ ningsmateriaL l Sverige, och även i Ryssland , var det länge svart­ plåt* so m användes till taktäckning. l övriga Euro­ pa tycks man dock ha varit skeptisk mot den obe­ handlade pl å ten . l Tyskland rekommenderade man istället vitplåten, det vill säga den förtennade plåten. Den var visserligen dyrare men ansågs hålla längre. Under 1800-talets senare hälft började den förzin­ kade eller galvaniserade plåten bli allt vanligare. Förutom som slä tpl åt försåldes den även i korru­ gerad form. l Sverige förekom dock, vid sidan om användan det av förzinkad plåt, taktäckning med vanligt sva rt­ plåt långt in på 1900-talet. Plåtformat och plåttjocklek Det utan konkurrens vanligaste formatet för sve nsk svartplåt var tidigare 45 x 59 cm. Detta plåt­ format omnämns som ! Y2 x 2 fot = 3 kvarter x l aln = 18 x 24 tum och förekommer genom hela 1700- och 1800-talen fram till 1900-talets början. Tidigare angavs inte plåttjockleken direkt, utan man talade om antal plåtar per skeppund. Fram till 1800-talets mitt var det vanligast med 75 -80 st plåtar av ovan nämnda format per skeppund. Om­ räknat innebar det att den vanliga vikten för en plåt var cirka 2,2 kg och tjockleken drygt l mm. Att dessa tjocka plåtar ändå gick att falsa samman * l Tyskland skiljer man under 1800-ta let på oförtennad plåt, Schwarzblech, och förtennad plåt, Wei ssblech. l Sverige börjar benämningen svartplåt användas vid sl utet av 1800-ta let, i och med att den förzinkade plåten då börja r förekomma . lO cm 60x120 format mellan 38 x 49 cm till 40 x 52 cm . När man sedan övergick till större plåtformat, 60 x 120 cm, lades i stället kortsidan parallellt med takfoten. Av tåndet mellan ståndfalserna blev således i stort oförändrat. Från och med 1920-talet började man utföra skiv­ täckning med förskjutna tvärfalser, en halv plåt­ längd. 60x75 1700 1800 1900 De vanligaste plåtformaten under olika tider. berodde på att då plåten hamrades ut blev ytter­ kanterna något tunnare än plåten i övrigt. Ä ven något tunnare plåtar, 0,8-0,9 mm , förekom under denna tid. De nya plåtvalsverken möjliggjorde tillverkning av större plåtformat Från mitten av 1800-talet börjar formatet 60 x 120 cm att förekomma och blir från 1900-talets början det vanligaste. Plåtarna blir ock­ så tunnare - O, 7 mm. Även andra plåtformat har varit ganska van liga, vilket framgår av diagrammet. Man kan dock stöta på plåtformat som avviker från dessa standardty­ per. Ofta kan detta förklaras av att äldre takplåt återanv&ndes i nedklippt skick. Plåttak med tvärja/serna förskjutna en halv plåt/ängd. Förekommer ej före 1920. Stockholms Stadsmuseum . Fo­ to 1980. Spikning Under 1700-talet och tidigare var det även vanligt att man spikade plåten. Ännu i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet fanns det författare so m propagerade för spikning, även om de samtidigt framhöll att falsning var det vanliga. Falsning Från slutet av 1700-talet är falsning den vanliga metoden för hopfästning av järnplåtar, och det är enkelfalser man använder sig av. Plåtarna Jades så att tvärfalserna i stort sett låg i horisontella linjer, utan någon större förskjutning sinsemellan (se foto sid l 0). De uppgifter om falsbredd som finns i 1800-talslitteraturen säger i stort sett entydigt att bredden skall vara l Y2 tum, dvs knappt 40 mm. Vid studier av plåttak från förra århundra det kan man dock stöta på knappare falsmått, 25-30 mm. Det innebär att på ett lagt plåttak varierar synligt pl åt- L Falsbredden för hak- och ståndfals kan variera mellan 25-40 mm. Väggbeklädnad bestående av överlappsskarvad, spikad plåt. Gustavianum , Uppsala . Foto 1976. Il Språngbleck, fotplåt, fotränna U n der 1800-talet anger de flesta källor att språnget skall vara cirka 3 tum, det vill säga 7,5 cm. I början av 1900-talet sätts måttet till l O cm för att sedan minska till 8 cm på 1930-talet. Fotplåten utfördes tidigare endast med omslag, först från 1930-talet med nedknäckt kant. Fotrännans uppstående kant kunde under 1800-ta­ let och fram till början av 1900-talet vara l 0- 12 cm, för att på 1930-talet öka till 15 cm. Det finns en del olika utföranden av stuprörens trattar (vattkupor). Somliga förekommer endast lo­ kalt i vissa landsändar. Fram till 1960-talet utfördes stuprör med skarpa vinklar som var falsade. Listbeslag, fönsterbleck Under 1800-talet förekom det att man använde utskottsplåtar, det vill säga plåtar av något sämre kvalitet, till fönsterbleck etc. I början av 1900-talet anges att språnget för listbe­ slag bör vara 2-4 cm och att plåten skall vikas upp l ,5-5 cm vid innerkant. I slutet av trettiotalet an­ ges språnget till 5 cm och uppvikning som stänk­ bleck till l O cm. Äldre fönsterbleck kunde utföras utan omvikning i framkant och utan inslagskan t. På 1800-talet gjor­ de man både omvikning i framkant och en inslags­ kant. Droppkanten gjordes ankantad, men ej lod­ rät. (För klargörande av begrepp, se vidare under "Fönsterbleck" och "Listbeslag" sid 30). Takkupa med anslutning mot tegeltak. Fotplåt och fot­ ränna . Södermalm, Stockholm. Foto 1976. Takvinklar, hängrännor, stuprör Hängrännor och stuprör förekommer redan på 1600-talet, men utfördes då vanligen av koppar­ plåt. På 1700-talet framförs åsikten att hängrännor förstör husets utseende och att fotrännor är att föredra. Från 1800-talets mitt rekommenderas tjoc­ kare plåt till takvinklar, hängrännor och stuprör än till den vanliga taktäckningen. Å'idre fönsterbleck utan omvikning iframkant och utan ins/agskant. Skokloster slott. Foto 1976. Taknock Det vanligaste utförandet under 1800-talet är att vika plåten över taknocken, så att falserna hamnar på sidan om denna, men även utförande med ståndfals i själva taknocken förekommer. Fotränna med utkastare. Stuprör med vattkupa av äldre typ, samt med skarpa vinklar. Södermalm , Stockholm. Foto 1980. Vanligaste utförandet 12 UNDERSÖKNINGAR OCH DOKUMENTATION Byggnadshistoria Då det gäller omhändertagandet av äldre byggna­ der är en kännedom om husets byggnadshistoria nödvändig för att förstå både hur huset fungerar och hur det är byggt. En sådan kunskap får man genom parallellstudier, dels i fält och dels i arkiv. Kombinationen av den information som byggna­ den själv ger och de uppgifter man får ur skrivna handlingar, ritningar, teckningar, målningar, äldre fotografier m m kan besvara många frågor. Olika arkiv kan ge olika typ av information. "Ar­ kivguide för byggnadsforskare" av Fredric Bedoii·e och Elisabet Stavenow-Hidemark, Nordiska Mu­ seet 1975, ger en kortfattad men innehållsrik pre­ sentation av olika arkiv och vad de har att ge. I regel går det inte att få någon detaljinformation beträffande plåtarbetenas utförande. Däremot kan man, ur brandförsäkringshandlingar, byggnadsrä­ kenskaper etc, få reda på vilka partier som varit plåtklädda och med vilket plåtmaterial (svartplåt, koppar, bly etc). Information som kan innebära värdefull vägledning vid val av restaureringsåtgär­ der. Vad gäller situationen under 1900-talet kan inter­ vjuer vara ett sätt att få fram viktiga kompletteran­ de upplysningar, exempelvis beträffande vilka de­ lar som regelbundet underhållsmålats etc. Det är viktigt att de uppgifter som tagits fram ge­ nom sådana undersökningar skrivs och ritas rent och fogas till övriga handlingar som gäller för byggnadens vård. Annars är arbetet bortkastat och måste göras om vid nästa arbetstillfälle. Uppmätningsskiss som visar en vulstlist mellan övre och nedre takfall. och dokumentation av de plåtarbeten som finns, innan några åtgärder vidtages. Såväl tekniskt utfö­ rande som karakteristiska detaljer är viktiga. Lika­ så befintliga skador. Här är fotografier , översikts­ ritningar, uppmätningsritningar, anteckningar och liknande till stor hjälp. Det är viktigt att denna information samlas till en systematiskt uppställd redovisning, där såväl utförande som skador och brister tas upp. U nder åtgärd Före åtgärd När man står inför en byggnad som skall åtgärdas är det viktigt att göra en ordentlig förundersökning Vid ilagningar, utbyten etc öppnar man plåttaket, och har då möjlighet att studera utförandet av så­ dana partier som annars är dolda, t ex fal ser, klam­ mer, underlagspanel m m. Även dessa uppgifter skall självfallet dokumenteras. Plåttakföre åtgärd. Mariaberget, Stockholm. Foto 1976. Samma tak efter åtgärd, vilket här innebar total omlägg­ ning. Foto 1980. 13 Efter åtgärd De åtgä rder som slutligen genomförs, och som inte alltid överensstämmer med de föreslagna åtgärder­ na, skall också dokumenteras genom en slutrap­ port, d v relation shandlingar bestående av ritning­ a r, sk riftliga uppgifter och fotografier . All dokumentation bör tillföras förvaltarnas arkiv fö r byggnaden . Detta blir då en slags "liggare" för byggnaden , i vilket genomförda restaurerings- och underhåll sarbeten regelbundet förs in. På så sätt får man en lättillgänglig samlad information och möj lighet att undvika upprepning av gamla miss­ tag. Gäller det byggnadsminnesmärken, byggnadsmin­ nen och kyrkor, som är skyddade enligt kulturmin­ nesvå rdens speciallagstiftning, tillställes dessutom dokumentation smaterialet den granskande antik­ variska myndigh eten. Förhandsdokumentationen bifogas det förslag till åtgärder, som ingives till myn digh eten för prö vning. Dokumentationsfoto av Kris fineb ergs slott , efter om­ läggning av taket, menföre målning. Foto 1979. 14 SKADOR De flesta skador beror på korro ion . För att klar­ göra orsaken till dessa skador inleds avsnittet med en kort teorideL Dä refter redovisas exempel på några va nligt förekommande skador, först sådana orsakade av korrosion och därefter andra typer av skador. Sist i avsnittet ta s frågan om skadei nvente­ ring och kadebedömning upp. Fuktig yta Rost Järn , anod Förorening ( t.ex . grafit). katod KORROSION - KORT TEORI Taktäckning, Ii tavtäckning etc av järnplåt karak ­ teriseras bl a av att metalJen ha r relativt liten god ­ tjocklek. Den behöver därfö r inte rosta särskilt länge för att det skalJ gå hå l. Eftersom plåtarbete­ na huvuduppgift är att skydda ömtåliga bygg­ nadsdelar från vatten ä r ett förebyggande av kor­ rosion av stor betydel e. Den grund typ av korro ion som är aktuelJ på järn­ plåt utomhus är framför allt elektrokemisk korro­ ion , eJJer k våt korrosion . Denna korrosion ford­ rar närvaro av vatten och sy re. Korrosionen på­ kynda dessutom av föroreningar som t ex svavel­ dioxid och a lter, sa mt av kontakt med vissa andra metalJer. Orsaken tilJ den elektrokemiska korrosionen är vanligen s k korrosionscelJer. Dessa kan vara myc­ ket små. Kring en liten partikel av metaJJ eller Principskiss som visar hur rost uppstår på en fuktig järn­ y ta. Efter "Allmänt om korrosion", Byggfor kningens småskrifter nr 23. Stockholm 1964. ickemetalliskt, elektriskt ledande material , so m t ex grafit (kol) på en fuktig järnyta, uppstår en galvanisk cell. Järnet blir i detta faJJ anod och för tör , rostar (se fig). Det har upp tätt en lokal­ celJ om alstrar svaga elektriska strömmar. Re ul­ tatet blir att metalJen "återvänder tilJ naturen ", dvs omvandlas frå n metalJiskt tilJstånd tilJ joner. En ur kemi k synpunkt stabil förening bilda (ofta oxider och hydroxider). I kontakt med koppar blir järn också anod och angrip därmed . Ur elektrokemi k ynvinkel är nämligen järn oädlare än koppar, dvs järn är mer benäget än koppar att omvandlas (oxideras). Gra­ den av ädelhet i en viss elektrolyt bestäms av elek­ trodpotentialen. Utifrån denna kan metalJer och legeringar ordnas upp i en galvanisk spännings- Tak med korrosionsangrepp orsakade av eftersatt underhåll. Södermalm, Stockholm . Foto 1980. 15 kedja. Ju lägre elektrodpotential, desto oädlare. Ju större skillnad i elektrodpotential, desto större för­ utsättningar för korrosion. Koppar är således ädlare än järn. Dessa material får därför inte förbindas utomhus. Samma förhål­ lande gäller för rostfritt stål mot järn. Då man ändå tvingas foga samman t ex koppar till järn respekti­ ve rostfritt stål använder man därför mellanlägg, vanligen av bly. Visserligen är bly ädlare än järn, men eftersom bly är allmänt passivt p g a oxidbe­ läggningar, lämpar det sig ändå väl som mellan­ lägg. Ä ven tenn är ädlare än järn, medan järn i sin tur är ädlare än zink. Aluminium har normalt också lägre elektrodpotential än järn, men i svavelsur stadsat­ mosfär kan förhållandet bli det omvända. I och med att zink har lägre elektrodpotential än järn är förzinkning ett verksamt skydd mot korro­ sionsangrepp på järn. Då man använder en oädlare beläggningsmetall, som zink på järn, spelar porer och mindre repor i zinkskiktet inte så stor roll. Den blottade järnytan skyddas av att det oädlare zink­ skiktet blir anod och angrips. Korrosionsproduk­ terna som därvid bildas fyller sedan upp "såret" och järnet angrips således inte. Livslängden hos zinkskikt som är påförda genom elektrolys eller varmdoppning är i stort sett pro­ portionell mot zinkskiktets tjocklek. På den äldre förzinkade plåten var oftast zinkskiktet tjockare än idag. Ovan har förloppet i en korrosionscell bildad mel­ lan två metaller berörts. Men korrosionsceller kan även bildas på en enskild metallyta i kontakt med elektrolyt. Det finns två huvudorsaker till detta. Den ena orsaken är ädla och oädla områden på metallytan. Sådana områden kan exempelvis vara oxidbelagd och oxidfri yta, föroreningar i metallen etc. I stort sett sker samma sak i dessa celler som vid galvanisk korrosion (två metaller i kontakt med varandra). Den andra orsaken är att elektrolytens samman­ sättning varierar, vilket ger upphov till korrosions­ celler. Viktigast i detta sammanhang är syrekon­ centrationsskillnader i elektrolyten. Att syrehalten varierar kan t ex bero på olika närhet till luften. Man får luftningsceller, där de syrefattigare par­ områden på metally­ tierna ger upphov till oädla _ tan. Luftningsceller kan uppstå i vattendroppar el­ ler fuktiga ickemetalliska avlagringar. Även i sam­ band med spaltkorrosion är orsaken ofta luftnings­ celler. I vattenfyllda smala spalter blir syrehalten lägre, ju längre in i spalten man kommer. Risken för korrosionsangrepp blir därmed störst längst in i spalten. I och med att vatten avdunstar långsam­ mare från spalter än från fria ytor, kan dessutom korrosionen i spalten pågå under längre tid. Spalt­ korrosion är särskilt vanlig på plåtarbeten, där alla falser och överlappningar naturligen bildar spalter. Spalten kan också bildas av en metallyta och ett annat material, t ex en plåt med flagnande färg. Även andra faktorer påverkar en eventuell korro­ sion. Alla kemiska förlopp påskyndas av högre temperatur. Likaså ger ökad ledningsförmåga hos elektrolyten ökad korrosion. Halten av luftförore­ ningar har därför stor betydelse. Svaveldioxid (in­ dustriutsläpp, oljeeldning m m) och klorider (havs­ salt, industriutsläpp) ökar korrosionen särskilt mycket. Följaktligen har man minst problem med korrosion i övre Norrland, där industrierna är få, nederbördens salthalt ringa och årsmedeltempera­ turen förhållandevis låg. Vid korrosion i luft spelar således både temperatur, fuktighetsförhållanden och luftföroreningar stor roll för angreppshastigheten. Järn medel - -medel frätdjup 1-1mlår Koppar medel­ frätdjup 1-1mlår Zink frätdjup ~J. m/år Syrgasfattig lösning, anod Lantatmosfär 10 0 ,4 0,8 Havsatmosfär 20 0 ,8 2 stadsatmosfär 45 1,5 5 Principskiss som visar en luftningscell vid spaltkorrosion. Efter "Korrosion och Korrosionsskydd ", Korrosionsin­ stitutet. Nacka 1977. Tabell som visar den ungefärliga korrosionshastigheten för jlirn, koppar och zink i olika typer av atmosflirer i Sverige. Efter " Korrosion och Korrosionsskydd", Korrosionsinstitutet. Nacka 1977. 16 EXEMPEL PÅ KORROSIONSSKADOR Kvardröjande fukt På grund av liten lutning, bucklor och ojämnheter i plåten etc, kan vatten i vissa lägen bli kvarstående på tak, listavtäckningar och fönsterbleck. Vatten­ dropparna kan orsaka luftningsceller, med olika syrehalt i droppens centrum och dess mantelyta. Risk för korrosion uppstår. I stadsmiljö spelar även den ökade luftförsurningen in, med snabbare korrosion som följd. Avgörande för om spalten i en fals suger upp vatten eller ej är falsoljans kvalitet (se sid 23). Så länge falsoljan är fet och fyller falsen kan inte vattnet tränga in. A v betydelse är också om kondensvattnet med hjälp av luftning kan torka ut eller ej. Korrosionsskada orsakad av kvardröjandefukt bakom skorsten. Norrmalm, Stockholm. Foto 1980. Korrosionsskada orsakad av att kondensvatten på plå­ tens undersida runnit in i hakfa/sen. Enköpings-Näs kyr­ ka . Foto 1976. Avlagring i fot- och hängränna På samma sätt innebär en våt avlagring, t ex fukti­ ga löv i en fotränna, risk för korrosion. Under avlagringen blir syrehalten lägre genom den sämre förbindelsen med luften, en anodyta uppstår och korrosio nen startar. Det är därför viktigt att regel­ bundet rensa fot- och hängrännor. Spik och klammer Kondensvatten på undersidan av takplåt kan ock­ så medföra problem för spik och klammer. Vattnet blir kvar mellan spikhuvud och plåtklammer, och då dessa tidigare sällan hade någon rostskyddsbe­ handling kan resultatet bli att spikhuvudet rostar av och klammern därmed upphör att fästa plåten ,vid underlaget. Sker detta i större omfattning kan plåttaket vid kraftig vind i värsta fall blåsa av. Därför är det viktigt att man idag vid ilagningar och kompletteringar använder sig av spik och klammer som är rostskyddsbehandlade genom för­ zinkning eller på annat sätt. Fuktiga löv i en fotränna innebär riskför korrosion, om inte fotrännan regelbundet rensas. Norrmalm, Stock­ holm. Foto 1980. Kondens i falser Både på över- och undersidan av takplåt blir det många gånger kondens (dagg eller rimfrost), även klara och dimfria dagar (och framför allt nätter) när takytan kyls ner av utstrålningen mot den kal­ lare rymden. På undersidan av ett falsat plåttak kan det därvid bli kondensdroppar, som rinner in hakfalserna med spaltkorrosion som följd. Kondensvatten på takplåtens undersida kan orsaka att spikhuvudet rostar av med påföljd att plåten inte längre fäster vid underlaget. 17 Inverkan från ädlare metall Mycket svår korrosion uppstår på järnplåt (svart­ plåt eller förzinkad plåt) som fogas ihop med ädla­ re metall, främst kopparplåt. Kraftiga galvaniska celler uppstår varvid järnet snabbt förstörs. An­ greppen blir särskilt svåra där kopparplåten ligger " uppströms" järnplåten. Ännu värre blir angrep­ pen om kopparplåten är sammanfogad med denna. Dels sker en kraftig korrosion i och kring själva skarven, dels sker en allmän korrosion på de järn­ ytor som nås av det kopparjonhaltiga vattnet. Den senare typen av korrosion uppstår även där kop­ parhaltigt vatten rinner på en järnyta även om jär­ net inte har metallisk kontakt med kopparn. Vatten som rinner från t ex en kopparklädd spira, en hängränna av koppar eller från en åskledarlina av koppar ner på ett gammalt svartplåttak minskar radikalt sva rtpl åten s livslängd. Angreppen blir större ju större kopparyta vattnet kan rinna från. Inverkan från fågelträck Fågelbon återfinns inte sällan under takfot och i fönsternischers överkant. Detta betyder i sin tur att underliggande listavtäckning och fönsterbleck kan utsättas för intensiv punktvis inverkan från fågel­ träck, som med sin relativt starka koncentrati on av urinsyra m m snabbt bildar frätgropar och så små ­ ningom hål i metallytan. Kopparklädd huv ovan järnplåtstak. Tack vare regelbun­ den underhållsmålning har ännu inga större korrosionsan­ grepp uppstått. Södermalm, Stockholm . Foto 1980. Inverkan från fågelträck medför stor risk för korrosions­ angrepp. Östermalm . Stockholm . Foto 1980. ÖVRI GA SKADOR Den a llra största delen av skador på järnplåt beror på korrosion, men även andra skador förekommer. Flera av dessa andra skador underlättar, då de uppstå tt, i sin tur korrosionsangrepp. Ibland är skadan den sista länken i ett längre or­ sakssa mmanhang. Ett vanligt sådant är följande: Bristande ventilation av taket och / eller otillräcklig isolering av vindsbjälklaget leder till värmeläcka­ ge. Vintertid smälter därför snön närmast takytan ovan ett sådant utrymme. Smältvattnet rinner ner mot den kalla takfoten där isbildning uppstår. Isen hackas bort med skarpa redskap so m skadar plåten (se vidare under "Mekanisk åverkan"). I ett sådant falllöser man inte orsaken till problemet genom att byta ut den skadade plåten . Istället kan det exem­ pelvis vara en tilläggsisolering av vindsbjälklaget som behövs. 18 En skada som man ibland stöter på när det gä ller andra plåtmaterial (t ex koppar och zink) är ut­ mattningsbrott p g a temperaturrörelser. Sådana skador är dock mycket ovanliga på järnplåtsarbe­ ten , beroende på attjärnets värmeutvidgnin gskoef­ ficient är liten . På gamla svartplåtstak hade plåtar­ na en så pass m åttlig storlek att rörelserna hela tiden kunde tas upp i alla fal ser. Id ag säger erfare n­ heten att längden på plana plåta r vidskivtäckning ej bör överstiga c:a l ,8 meter för järnplåt, men sådana långa pl åtar är knappa st aktuella att använ­ da i samband med äldre byggnader. Mekanisk åverkan En vanlig orsak till skador ä r ovarsamhet vid snö­ skottning, då snöskovlar lätt kan repa färg- och zinkskikt Vid borttagandet av isbildning, där så­ dana verktyg som yxa och spett kommer till an­ vändning, kan även all varligare skador inträffa, såsom direkta hål i plåten. Nedfallande föremål , istappar och dylikt, kan all­ varligt skada plåten . Fel och brister i beläggning Den plastbelagda plåt, som idag ä r mycket va nlig vid taktäckning, har visat brister då den läggs nä r det är kallt. Plastskiktet har en tendens att spricka upp vid falsningsarbete. På äldre förzinkad plåt kunde det ibland hända att zinkskiktet blev för tjockt och därmed spjälkade av i samband med falsning etc. Skador orsakade av ovarsam snöskottning. Foto Rune Ahlqvist 1978. Fel och brister i arbetsutförande Felaktigt eller ovarsamt utförande vid t exilagning av plåt kan ge upphov till skador. Falserna kan vara mycket hårt och tätt tillslagna, vilket kan bero på att vanlig hammare an vants. Vid ilagning, då falserna behöver öppnas, uppstår lätt skador i dessa. Brott i ståndfalser kan uppstå, då den kvarliggande gamla plåten böjs upp för att möjliggöra ilagning med ny plåt. Den kvarliggande gamla plåten kan också få fula skarpa veck. Den belagda plåtens plastskikt har spruckit, på grund av att denfalsats då det varitför kallt. Norrma/m, Stock­ ho/m. Foto 1976. Sönderfruset stuprör Vintertid kan man råka ut för isbildning i form av isproppar i stuprör. Dessa förhindrar genomrin­ ning och innebär att stuprören kan frysa sönder. Isbildningen uppstår p g a att smältvatten från ta­ ket rinner ner i det kalla stupröret och fryser. Ett sätt att förhindra detta är genom regelbunden snö­ skottning av taket. Då eliminerar man risken för oönskat smältvatten. Ett anna~ sätt är att använda elkablar inne i stuprören, men dessa kräver regel­ bunden tillsyn för att fungera. Brott i ståndfals orsakat av att den äldre plåten böjts upp på ett ovarsamt sätt vid i/agning med ny plåt. Norrmalm, Stockholm . Foto 1976. Stuprör som på grund av isbildning sprängts upp i rörfa/­ sen. Söderma/m, Stockholm . Foto 1980. 19 Några vanliga skadesfällen vid plåtavtäckningar: l ) takfot , 2) fotränna, 3) utkastare och stuprör, 4) vinkelränna, 5) anslutningar vid takkupa. 6) anslutningar vid takfönster, 7) anslutningar vid skorsten, 8) hak- och stånd­ falser samt takytan i övrigt, 9) lislavtäckningar och fönsterbleck. ffi SKADEINVENTERING OCH SKADEBEDÖMNING Felsökning och brister lokalisering av skador Takfoten är en av de mer utsatta punkterna, där flera skador uppträder eller avslöjar sig. Speciellt på putsade hus visar sig fuktläckage lätt genom missfärgning eller skador i put!ipartierna i och strax under takfotslisten. Det är inte alltid som skador uppträder i direkt anslutning till själva skadeorsaken. Läckage kan exempelvis finnas en bra bit upp på plåttaket, men skadorna kanske uppträder vid takfoten, dit fukten rinner ner och samlas. Skadeorsakerna kan variera. Bristfälligt underhåll, brister i själva arbetsutförandet, felaktiga material­ kombinationer liksom av plåtarbetet oberoende faktorer som yttre mekanisk åverkan kan bidraga. Inledningsvis bör framhållas att flera skador, framför allt de som hänför sig till korrosion, är svåra att upptäcka innan de blivit ganska allvarli­ ga. Korrosionen börjar många gånger inne i falser­ n::J, på plåtarnas undersida, mellan målningsskikt och plåtyta etc. Ställen som man vanligtvis inte kommer åt utan att "bryta upp" taket. Dessutom kan vissa plåtpartier vara svåra att kom­ ma så pass nära att man kan göra några noggran­ nare studier. Kupoler och spiror låter sig exempel­ vis inte detaljgranskas hur lätt som helst. Många gånger blir någon form av ställning en förutsätt­ ning. En skadeinventering av ett plåttak skall omfatta alla plåtarbeten, men det är viktigt att speciellt uppmärksamma de ställen där mycket fukt kan samlas. Skadeinventeringen börjar naturligen vid takfoten för att sedan utsträckas till att omfatta även övriga delar (se fig). Den sker lämpligen i samband med den förundersökning (dokumenta­ tion) av taket som alltid bör utföras. 20 Hur allvarlig är skadan? Behöver den åtgärdas? När man fått skadebilden klar för sig gäller det också att bedöma hur allvarliga skadorna är. Det förekommer inte sällan att hela plåttak döms ut p g a enstaka spridda skador. Med hjälp av en ska­ deinventering parad med skadebedömning kan mer målinriktade insatser göras. Både ur antikvarisk och teknisk synpunkt är det betänkligt att utifrån översiktliga ocH svepande be­ tygsättningar döma ut hela takytor. Ur antikvarisk synpunkt därför att det gamla plåttakets karaktär i mångt och mycket bestäms av plåtmaterialets yt­ struktur, av de verktyg som hantverkarna använde sig av och av det sätt de utförde arbetet på. Ur teknisk synpunkt därför att det äldre plåtmaterialet ofta är tjockare (vid 1800-talets slut 0,8-0,9 mm) än dagens (0,6 mm :s plåt). Därmed krävde plåten inte sammajämnhet i underlaget, och det tog också längre tid för korrosionsangrepp att åstadkomma allvarliga skador. l särskilt hög grad gäller detta för den smidda plåten. Många skador, typ skadat ytskikt, ytliga korro­ sionsangrepp på plåten etc, kräver ingen annan åtgärd än rengöring och målningsbättring samt därefter ett regelbundet underhåll. Punktvisa skador av mer allvarligt slag kan åtgär­ das medelst ilagning av en eller flera plåtar. Där sådana skador är orsakade av exempelvis dropp från ovanförliggande koppartak måste givetvis skadeorsaken, dvs i detta fall droppet, åtgärdas. Hela skadade partier, exempelvis sönderrostad fot­ ränna, kan kräva utbyte med ny plåt. Det är därvid viktigt att nya partier ansluter till äldre utförande. P g a långvarig avsaknad av underhåll kan hela taktäckningen vara så pass dålig att en total om­ läggning måste ske. En sådan åtgärd bör dock vid­ tagas först då man verkligen förvissat sig om att inga andra alternativ gives. Sammanfattningsvis bör man hela tiden sträva ef­ ter åtgärdsminimering, och inte göra mer än vad som verkligen behövs. Vilka åtgärder är rimliga? Det finns skador som inte alls behöver åtgärdas. Det kan exempelvis vara fråga om mindre hål (någ­ ra millimeter) genom plåten, men så belägna att de inte medför andra skador. Om hålen finns högt uppe på taket, där ringa mängd vatten rinner och ovan ett väl ventilerat utrymme, kan den fukt som kommer in genom hålen snabbt torka ut. J/agning av fotränna. Östermalm, Stockholm. Foto 1980. 21 UTFÖRANDE Här beskriv endast de vanligaste typerna av äldre plåtarbeten och företrädesvis sådana, där äldre och nyare utförande skiljer sig. Därför behandlas ej t ex vissa typer av rännor i takfall samt enkla anslut­ n i ngsdetaljer. Järnplåt har sedan länge använts på byggnadsdelar där klimatpåfrestningarna är stora. Även om man underhåller väl uppstår skador med tiden och delar måste repareras eller bytas ut. På mycket gamla byggnader kan plåt vara utbytt ett flertal gånger. Det är därför tämligen ovanligt att träffa på i sin helhet oskadda takytor, som är äldre än l 00 år. Där underhållet gjorts med stor omsorg kan man dock ännu finna plåtbeslagna partier, exempelvis skor­ stensinklädnader, väggbeklädnader och portar av plåt av mycket hög ålder och i sådant skick att de mycket väl kan bestå ännu många år om de under­ hålls på rätt sätt. I denna beskrivning av äldre plåtarbeten förutsät­ tes att de har utförts med den vid tiden för utföran­ det allmännast förekommande järnplåten. Tjock­ lek och format är därmed givna (se historik). Mind­ re plåtbredder fick man genom delning av stan­ dardplåt i två eller flera lika delar. Det var förr vanligt att plåtmaterial återanvändes, varvid gamla falser klipptes bort och formatet så­ lund a minskades. Vid förnyelse av plåtarbeten bör man sträva efter att anknyta till äldre lokala traditioner. Kopior utförs där ursprungliga förebilder finns. Det förut­ sätts då att dessa fungerat på tillfredsställande sätt. Moderna detaljutföranden såsom nedknäckta språng (se sid 27), svängda falser m fl skall undvi­ kas, där de ej hör hemma. ARBETSMETODER,VERKTYG Äldre plåtarbeten som utförts med handverktyg och enkla redskap har en följsamhet och ledighet som maskintillverkade delar aldrig kan efterlikna. Bockningsmaskiner blev vanliga vid sl utet av 1800-talet. Där förebilden är från en tidigare pe­ riod och detaljutformningen är väsentlig för ut­ seendet skall således denna typ av maskiner ej a n­ vän das vid plåtbearbetningen. Portblad av smidd järnplåt, troligen från 1700-talet. Ar­ memuseum , Stockholm. Foto 1980. ALLMÄNNASYNPUNKTER PÅ UTFÖRANDE Vid underhåll av äldre byggnader är det mycket väsentligt att ta vara på byggnadskaraktären och anpassa åtgärderna till denna. För plåtarbeten gäl­ ler det att välja format som tidsmässigt stämmer öve rens med byggnaden i övrigt, men även arbets­ sätt och detaljutformning har stor betydelse. Gamla plåtar hade mindre format, men dessutom sk iljer sig äldre plåtarbeten ofta från nyare beträf­ fande detaljernas utformning. I regel har utföran­ det vid en viss tidpunkt ej varit enhetligt över hela landet. I skilda landsändar har funnits olika utfö­ randetraditioner, men också inom samma område kan utförandet i staden ha varit ett annat än på landsbygden. Plåtslagare i arbete. Foto 1922. Stockholms stadsmu­ seums arkiv. 22 MATERIAL Man bör vid kulturhistoriskt värdefulla byggnader sträva efter att behålla tidigare använda material. Sammanvägning av olika faktorer såsom skade­ bild , möjligheter till underhåll, tillgängligt material m fl kan ibland motivera någon form av ändring, men som regel gäller att risken för oförutsedda skador blir mindre om man håller sig till det tidi­ gare materialet. När vissa partier av en plåtyta måste bytas under det att andra delar bibehålls finns det mycket star­ ka skäl för att undvika materialbyte. Anslutande äldre och nyare plåtdelar bör ha så likvärdiga egen­ skaper som möjligt beträffande bl a hållfasthet, styvhet, temperaturrörelser och korrosionsförhål­ landen. Man bör också ha i åtanke att underhåll av angrän­ sande gamla och nya plåtytor skall kunna utföras med samma material och metod. Vid järnplåtsarbeten skall ilagningar därför göras med ren järnplåt eller förzinkad plåt av lämplig tjocklek. Tillvaratagen äldre järnplåt i gott skick kan med fördel återanvändas vid ilagning, eftersom denna är möjlig att måla utan omfattande förbehandling­ ar. Problemen vid målning av förzinkad plåt berörs på sid 34. Stora underhållsmålningsproblem men även svå­ righeten att åstadkomma varaktigt täta skarvar ta­ lar i de flesta fall emot användning av fabrikslac­ kerad plåt i detta sammanhang. UND ERLAG Täckning med plåt har utförts huvudsakligen på underlag av trä samt i mindre utsträckning på mur­ verk. Träunderlaget utgjordes av sågade eller bilade brä­ dor, som sällan var lika tjocka och ofta låg åtskilda av breda springor. Sådana ofullkomligheter i un­ derlaget har dock mindre betydelse vid täckning med järnplåt på grund av järnets stora hållfasthet. Aluminium-, zink- och kopparplåt deformeras lät­ tare än järnplåt. Byter man på ett gammalt tak järnplåten mot ett annat plåtmaterial medför detta vanligen att underlaget måste bytas ut eller kom­ pletteras. I äldre murverk bestod fogarna av kalkbruk. Kalk­ bruket deformeras något vid tryck, vilket gör det möjligt att spika fast klammer o d i dessa fogar. Moderna cementrika fogbruk ger minskade möj­ ligheter till spikning. Ofta måste plåtinfästningen ske med skruv i borrade och pluggade hål. ANSLUTNINGAR MOT ANDRA METALLER I vissa fall kan man ej undvika att ansluta järnplåt mot andra metaller eller metallegeringar. A v de i detta sammanhang förekommande plåtmaterialen medför zink och bly vanligtvis betydelselösa kor­ rosionsproblem i kombination med järn. Andra material som koppar och rostfritt stål kan ge kraf­ tiga angrepp på järnet vid kontaktställ en. Sådana aggressiva material måste noga isoleras från järnet vid anslutningsställen. Detta kan bl a utföras med mellanlägg av blyplåt eller genom att förtenna kopparytan. FALSTÄTNING A v avgörande betydelse för såväl plåttäckningens täthet som skyddet mot korrosion inne i falserna är att ett hållbart tätningsmedel anbringas i dessa. Förr i tiden användes för detta ändamål vanligen något medel, baserat på kallpressad linolja. Den i dag vanligen förekommande linoljan framställs genom varmpressning samt renas och efterbehand­ las på olika sätt. Detta medför att den torkar snab­ bare än den äldre, kallpressade oljan, vilket är till nackdel för falstätningen. Andra typer av falstätningsmedel har tagits fram och provats under de sista decennierna. Många har dock redan efter något år torkat ut och sålunda förlorat sin verkan. Den i AMA rekommenderade blandningen av lika delar rå linolja och standolja anses ge en pålitlig tätning för falser vid vanlig obelagd förzinkad plåt. Man kan också påpeka att ommålning av plåtytor­ na medför att även falstätningen underhålls genom att färgen tränger in i falserna. Anslutning av järnräcke mot koppartak med mellanlägg av blyplåt. Våifrukyrkan, Enköping. Foto /976. 23 ANSLUTNING MOT PUTS l\ ANSLUTNING MOT NATURSTEN OCHTEGEL Mot murade väggar anslöts plåtbeslagen förr i re­ gel med ankantning. Längs horisontella an slut­ ningar utnyttjade man dock ofta lämpligt belägna liggfogar, i vilka plåten fördes in och fästes. I!~, Il Lislavtäckningar utan ståndskiva på putsad fasad. Gam­ la rådhuset, Uppsala . Foto 1976. Utformningen av mötet mellan puts och plåt är ofta mycket betydelsefulJ för en byggnads karak­ tär. Plåtavtäckning på fasadlister skall skydda des­ sa men ej framträda arkitektoniskt. Av denna an­ ledning fö rdes fasadputsen tidigare änd a ned mot plåtbeslagets täckande yta. Att utförandet ofta fun­ gerat vä l beror främst på att man tidigare använde ren kalkputs, som bättre än d en hårdare kalkce­ mentputsen anpassar sig till rörelser i anslutande material. Bidragande orsaker har också varit jär­ nets relativt små temperaturrörelser samt att besla­ gen haft väl tilltagna fall. Enk lare putsanslutningar ha r oftast utförts ge nom att plåten ankantats (se stånd skiva sid 28) och fästs mot putsen. Anslutning mot tegelvägg med avtrappat beslag. Avtrappade beslag har under mycket lång tid an­ vänts på tegelvägg i södra Sverige, varifrån detta utförande sedan spritt sig. Där det i dag krävs nya plåtavtäckningar av t ex naturstenslister bör man ansluta till murfog där detta är möjligt. I vissa fall kan man såga spår i muren för plåtanslutning, men detta fordrar stor försiktighet och omtanke. 24 SKIVTÄCKNING AV TAK- OCH VÄGGYTOR Äldre typ Efter 1920-talet Alltsedan 1700-talet har skivtäckning varit den vanligaste metoden att kläda tak- och väggytor med plåt. Metoden innebär att ett antal plåtar fogas samman med hakfals till s k skivor, som sedan monteras på plats och fästas i underlaget med plåtklammer, varefter skivorna hopfalsas till ett sammanhängande ytskikt. Det förekom tidigare att täckningen utfördes med överlappande plåtar, som spikades fast direkt ge­ nom plåten. Sannolikt är det kravet på större täthet som gjort att utförandet med falser blivit det för­ härskande. Vid det vanliga äldre formatet 45 x 59 cm tillverka­ des skivorna i regel genom att plåtarnas långsidor hakfalsades ihop. När plåtarnas långsidor hakfal­ sades ihop. När plåtformatet växte till60 x 120 cm hakfalsades i stället kortsidorna. Avståndet mellan ståndfalserna blev på detta sätt i stort sett oföränd­ rat. Hakfalserna/ tvärfalserna/ låg så gott som un­ dantagslöst i samma nivå. Ända fram till slutet av 1800-talet utfördes endast enkelfals vid arbete med järnplåt. Tidigare fann s vanligen ett väl luftat vindsutrym­ me under yttertaket och smärre otätheter kunde då tolereras. Man nöjde sig därför med enkelfalsat utförande även vid flackare takfall. Kravet på taktäckningens täthet ökar när man vär­ meisolerar och kläder in yttertakskonstruktionen. Är taklutningen mindre än l :4 blir i sådana fall tätheten otillräcklig vid enkelfalsning och man måste övergå till dubbelfalsning. Där ståndfals och hakfals möts blir det vid dubbla falser ett ansenligt antal plåtskikt att bocka. Med hakfalser i samma nivå skulle antalet plåtar ytter­ ligare öka. Vid dubbelfalsning förskjuter man där­ för hakfalserna i förhållande till varandra. För ut­ förandet är det därvid fullt tillräckligt med några centimeters förskjutning. Bruket att förskjuta med halva plåtlängden härstammar från 1920-talet, men blev mer allmänt förekommande först på 1940-talet. UTBYTE AV SKADAD PLÅT Vid reparation är det därför viktigt att behandla i synnerhet falserna skonsamt. När delar avlägsnas skall skarpa vikningar undvikas så långt möjligt och plåten rullas undan. Trots försiktighet brister många gånger de gamla plåtarnas hakfalser. Falsdelen kan då klippas bort och ny fals bockas i den gamla plåten. Den iskar­ vade plåten ges då motsvarande förlängning. Uppstår brott i den gamla ståndfalsens omtag kan lågfalsens höjd minskas något så att ett nytt omtag kan bockas i den gamla högfalsen. Falserna är de ömtåligaste delarna av en plåttäck­ ning. Dels har plåten där blivit spröd av den tidi­ gare bearbetningen, dels är rostangreppen vanli­ gast på dessa ställen. Vid smärre brott eller otätheter kan på mindre ut­ satta ställen ilagning med kitt många gånger vara tillfyllest. Gummi- eller silikonbaserad massa kan därvid användas beroende på skadetyp. 25 VÄGGBEKLÄDNADER I. Spikad II. Slättäckning med liggande falser uuu Detalj vid liggande fals Det tidigaste sättet att fästa plåtbeklädnad var att spika direkt genom plåten. Sättet var vanligt under 1600- och i 700-talet. Materialet var smidd plåt. Plåtarna placerades med ca l tums överlappning i sid- och höjdled samt fästes med smidd spik i un­ derlag av trä eller murverk. Denna typ av beklädnad har utförts alltsedan man började falsa plåt och var vanlig till slutet av 1800-talet. Plåtformatet varierar därför. Alla skarvar består av enkla hakfalser. Beklädna­ den fästes i underlaget med hakklammer i de hori­ sontella hakfalserna. Råd Av spikade beklädnader finns ytterst få bevarade och det är mycket angeläget att underhålla dessa väl. Enstaka skadade delar kan bytas ut mot ny plåt. Man bör dock i det längsta undvika byte av hela beklädnaden mot t ex ny spikad plåt. Ny plåt är hård och svår att forma efter underlaget och resultatet av ett sådant byte kommer sannolikt att ge en föga rättvisande bild av originalutförandet Kravet på täthet behöver ej vara alltför stort vid denna typ av beklädnad. Råd Vid skador ersätts endast de skadade plåtarna. Om anslutningsfalsen brister bör man i första hand väl­ ja överlappande skarv, som spikas. 26 FOTRÄNNA TAKFOTSSPRÅN G Rakt spräng Äldre utförande Nedknäckt spräng Först pä 1930· talet Takfotssprånget har under åren genomgått mycket obetydliga förändringar. Måttet har varierat, van­ ligen mellan 5 och l O cm, men på sina stä llen har ända upp till 15 cm språng förekommit. På 1700-talet förordades fotrännor av utseendeskäl framför hängrännor. Äldre utförande skiljer sig i princip ej från nuvarande beträffande ränna och fotplåt. Förr enkelfalsades alltid rännan . Rännkantens höjd var vid 1800-talets början oftast l O cm, efter­ hand har måttet ökat till 15 cm. Under senare delen av 1800-talet och tidigare delen av 1900-talet smiddes rännkrokar av 3 x 15 mm plattjärn men längre tillbaka gjordes de ej sällan med måtten 4 x 15 mm av dubbelvikt plåt. Krokar­ na fästes i varje takstol , dvs med avståndet 90-120 cm. Krokarnas dimensioner har efterhand ökats samt avståndet mellan dem minskats. Tidigare falsades ej utkastaren ihop med rännan. På båda sidor om utkastaren monterades rännkro­ kar, i vilka utkastaren fästes . Fotrännan lades över utkastaren, och man klippte en öppning, vars kan­ ter veks in i utkastaren . För att hindra att fotrännan viker sig vid snöras på taket ställs numera krav på ökad styrka hos krokar­ na. Detta betyder att de vid utsatt läge i framtiden måste utformas så att de får samma hållfasthet som en (i Hus AMA/ RA 78) angiven konsolförstärkt typkrok har. Råd Vid byggnader uppförda för 1940-talet utförs rakt språng. Större språng än l O cm kräver minimum l mm tjocklek på språngblecket GAVELSPRÅNG . ···. ·."·: ·:~~~.:a, ~ ' ·:· Med plät · klammer Efter 1850 Med pl åt­ klammer Äldre form Med längsg. fästbleck Efter 1950 Råd Vid tegeltäckta tak förekommer det att en tidigare fotränna bytts ut till hängränna samtidigt som teg­ let förts ned till takfoten. Där sådan förändring skett bör övervägas om det finns skäl att återgå till ursprungsutförandet med fotränna . Krävs förstärkta rännkrokar på äldre hus skall man i stället för konsolkrokar använda t ex krokar av fjäderstål. Konsolkrokar förändrar utseendet i alltför hög grad. Detta beslag användes i regel vid putsad taklist. Språngets mått varierade vanligen mellan 3 och 7 cm. Den uppvikta kanten hade samma höjd som ståndfalserna. Språnget fästes med nitade plåt­ klammer. Under 1900-talet har infästningen ofta utförts med trådklammer (l ,5 mm). Vid utspringande träpanel, rundade frontpartier o dyl har plåtsprånget formats både uppåtvikt och med i olika grad nedknäckt kant med omslag. In­ fästningen har skett med plåt- eller trådklammer eller med genomspikning. Råd Väl fungerande äldre utförande kopieras. 27 STÅNDSKIVA HÄNGSKIVA - --.. ~LLL T idig fo rm Senare l ormer ·. i .. ·: .. -- · .·'i ~· r ·:.J ·' ... T idig form Sen are form En tidig form av ståndskiva bestod av ett bleck med omslag och ankantning i över- och underkant, vi­ lande på takplåten och fäst i vägg med spik. Under tänd kivan anslöts takplåten mot vägg med en uppvikt kant (2-5 cm) som spikades fast i vägg. Senare har ståndskivan bildats av uppvikt takplåt. Överkanten utfördes förr vanligen med omslag och a nkantning och fästes i vägg med spik. På 1930-ta­ Iet började man utföra anslutningen mot puts i form av k putskant. Hängskiva användes redan på 1700-talet. Bredd­ måttet har i allmänhet varit 30 cm. Underkanten gjordes förr i form av öppet omslag och fästes i vägg med plåtklammer eller direkt med spik. Sena­ re har underkanten formats som utknäckt kant med omslag. Råd Kopiera äldre förebild . Om sådan ej finns utförs hängskivan med 30 cm bredd och med tidstroget mått mellan längdskarvarna. Råd Utför ej ståndskivan högre än vad äldre spår visar eller det lokala behovet av skydd för väggen kräver. TAKFÖNSTER Denna form av takfönster har varit allmänt före­ kommande alltsedan 1700-talet. Materialet var vanlig plåt. Vid tegeltak utfördes undre kantens anslutning med vinge som formades efter teglet. U n der 1800- och 1900-talen har tillverkats takföns­ ter av gjutjärn med olika utformning. Detaljsn itt ~ ~ ; -'~:=:: _jr klammer Råd Kopiera befintligt äldre takfönster. Om sådant sak­ nas tillverkas vid behov takfön ster av här visad typ. 28 ANSLUTNING MOTTEGELTAK I. Ståndskiva med nedsänkt låda och vinge över tegel II. Ståndskiva med vinge över tegel Denna form av anslutning mot tegeltak har förr varit den vanligaste i synnerhet vid takkupors sidor men även vid övriga anslutningar mellan tegel- och plåttaktäckning. Den gör att anslutningarna mot kupornas taklist och mot fotrännan blir såväl tek­ niskt som utseendemässigt enkelt och klart utfor­ mad. Längdskarvar och anslutning mot väggbe­ klädnad har sedan slutet av 1700-talet i regel hak­ falsats, tidigare skarvades med överlappning. Ståndskiva med vinge används numera ofta vid anslutningen vägg-tegeltak, men beslagstypen har mycket hög ålder. Vid skorstenar har detta beslag alltid använts. Skarvar och anslutningar utfördes i princip lika typ l. Råd Väl fungerande äldre utförande kopieras. Ibland förekommer att ett tidigare utförande enligt typ I ändrats till typ Il. Det kan då finnas anledning att gå tillbaka till utförandet enligt typ l. Råd Väl fungerande äldre utförande kopieras. "Lå­ dans" bredd bestäms av måttet till anslutande te­ gelrad. SKORSTENSÖVERBESLAG stå ndfals hakfals Beslagstypen är mycket gammal. Beslag och klam­ mer utfördes av vanlig plåt. Klamren fästes vid beslaget med nit samt spikades i murfogar. Klam­ mer användes när man inte klädde in skorstenen med plåt. Råd Kopiera tidigare beslag eller forma avtäckningen enligt ovanstående. Vid oljeeldning fordras över­ beslag av blyplåt 29 FÖNSTERBLECK Denna typ av beslag fanns sannolikt redan på 1600-talet. Det har även använts som listbeslag. Blecket utfördes av ca l mm tjock plåt med rak framkant och ca 25 mm uppvikt kant mot karm och mursmyg. Det fästes i karm med spik. Längdskar­ var bestod av hakfalser. Beslaget var vanligt under 1800-talet och även se­ nare. Tjocklek ca 0,8 mm. Framkanten hade om­ vikning, vid ändar och karm veks kanten upp ca 25 mm. Överst bockades en 1-2 mm inslagskant, som drevs in i karmen. Blecket spikades fast i karmen. Vid putsade smygar fördes putsen oftast ned på blecket. Råd Avståndet mellan längdskarvar får ej överskrida 60 cm, eftersom plåtarnas längd aldrig översteg detta mått när denna form av beslag utfördes. Vid större språng än l O cm används minst l mm tjock plåt. Råd Väl fungerande äldre utförande kopieras. Putsan­ slutning utförs på samma sätt som vid listbeslag. LISTBESLAG Äldre typ ren kalkputs ----..~ Alternativa utföranden .·.. J :·.;~ \sp ik l fästbleck l ' }J. __ 15- 20 mm bred plåtklammer . senare trådklammer ~mm Råd Om beslaget fungerat tillfredsställande bör tidigare utförande behållas (då även kalkputsen). Har ska­ dor uppstått vid putsens anslutning mot blecket kan beslaget utformas enligt ovanstående. För ej upp beslaget onödigt högt på vägg. Tänk på att beslagets fall skall vara väl tilltaget. Måttet mellan längdskarvar skall på hus byggda före 1800-talets mitt vara ca 55 cm och på senare hus ca 115 cm. Detta beslag var mycket vanligt på 1800-talet och fanns troligen även på 1700-talet. Det utfördes av ca 0,8 mm plåt med hakfalsade längdskarvar. Språnget var i regel2-4 cm men större mått kunde förekomma. Kalkputsen har ofta visat sig klara den direkta anslutningen mot plåten. 30 HÄNGRÄNNOR STUPRÖR Kupa med hål för rännor Vanl ig äldre form Rännornas breddmått har varierat mellan l O och 15 cm beroende på den avvattnade takytans stor­ lek. Rännkanten uppstyvades oftast genom bockat omslag, men även vulstad framkant har förekom­ mit. Längdskarvar lades omlott och nitades van­ ligtvis. Krokarnas form har varierat något. Från rännorna leddes vattnet bort via stuprör eller utkastare åt sidan. Vattkupans form har varierat under olika tider och på skilda ställen. Många typer av utsmyckning med lokal särprägel har förekommit. En äldre grundtyp bestod av en låg och vid tratt (diameter ofta ca 35 cm) med cylindrisk sarg enligt figur. Omkring år 1900 tillkom den konformade kupan . Delarna falsades samman . Före 1900-talet utfördes överkanten i regel med trådkant men senare oftast med halv vulst. Vinklar tillverkades av raka delar som sammanfogades med fals . Tillverkning av pressade (veckade) rörböjar startades i liten skal a på 1920-talet. Längsgående skarvar utfördes förr som nu med rörfals. Rördelarnas längdmått var tidigare 60 cm . Måttet var vanligt ända in på 1950-talet. För infästning i murade väg!!ar har vanligen an ­ vänts stift med svep liknande de idag gängse. På trävägg har svepet ofta fästs med skruv, stödd av plåtkon. Utkastare anslöts förr med falsad vinkel och avslu­ tades nedtill med trådkant med 3 - 5 mm inlagd tråd. Omvikn ingskupa (Spänntratt) Har funnits sedan 1800-talet Cylindriskt tappstycke Har funn its sedan början av 1900-talet Stuprör med vattku pa oc h u t k astare Konformad kupa Råd På äldre byggnader är i synnerhet utformningen av hängrännans anslutning mot stuprör betydelsefull för karaktären. Om annan förebild saknas: använd kupa med hål för rännor. Vattkupor på byggnad uppförd före 1900-talet ut­ förs med låg tratt och sarg. På äldre byggnader avslutas stupröret nedåt med utkastare. utkas tare trå dk ant Skarpa vinklar är av stor vikt för utseendet. Vinklar utförs skarpa på byggnad uppförd före 1920-talet. Vänd rörfalsen utåt för att undvika nedvätning av vasaden om ispropp e d bildats i stupröret. Undvik krökar runt vägglister. Låt stupröret om möjligt passera rakt igenom vägglister. Använd samma rördimension som tidigare. 31 Hä ngrännor av järnplåt har funnits i Sverige åt­ min stone seda n 1700-talet. Värdefullare byggnader för åg dock i regel med fotrännor även vid tegel­ ta k. Kring sekel skiftet 1900 ändrades många gång­ er tegeltaken så att teglet fördes ända ned till tak­ foten , va rvid fotrännan byttes till hängränna. MÅLNING Äldre målningsbehandling Linolja har genom tiderna varit det absolut vanli­ gaste bindemedlet* i färg för målning av plåttak. Från mitten av 1700-talet och fram till mitten av vårt eget århundrade utgjorde linolja basen i över­ vägande antalet recept. Under 1700-talet och första hälften av 1800-talet bestod anstrykningsfärgen vanligen av linoljefer­ nissa med tillsats av kimrök för att få svart kulör. Vid mitten av 1800-talet började färgblandningar­ na innehålla allt fler ingredienser. Man gick ifrån kimröken och istället kom harts och blyerts till användning. Samtidigt började en annan bland­ ning bestående av linolja och (bly-)mönja att före­ komma. Framför allt betonades dess användning vid första strykningen eller grundningen. Blymön­ jefärg är ljuskänslig och behöver därför skyddas med ett täckande färgskikt. Därmed fick man en uppdelning i grundfärgs- och täckfärgsmålning. Täckfärgen utgjordes oftast av linoljefärg. Även blyvitt i linolja användes som rostskydd. Denna färg omnämns redan vid mitten av 1800-ta­ let och under 1900-talets första hälft. Särskilt fram­ hölls att falserna omedelbart före hopfalsningen skull strykas med blyvitt. Från och med sekelskiftet började anstrykning på den förzinkade järnplåten att särskiljas och då angavs ibland att falserna skul­ le strykas med zinkvittfärg. Redan på 1700-talet betonades vikten av att stryka även falserna. Man kritiserade sin tids ovana att stryka plåtarna först efter hopfogning, vilket inne­ bar risk för rost och läckage i de ostrukna falserna. Under 1800-talet och början av 1900-talet beskrivs själva målningsarbetet med linolja vanligen på föl ­ jande sätt: Plåtarna skall strykas två gånger, en gång på varje sida när de är fal sade, undersidan en andra gång innan de hopslås och läggs upp på taket och hela takytan en gång när plåttäckningen är färdig . Efter två år bör anstrykningen förnyas och vart 3-5 år bör takytan avskrapas och ommålas. I praktiken skedde ommålningen mera sällan, ofta endast vart 8 - 10 år, utan att detta äventyrade takets varaktighet. Förutom linoljeblandningar förekom under 1700­ och 1800-talen även blandningar med tjära som viktigaste beståndsdel. Från mitten av 1800-talet var det stenkolstjära som användes. 5 4 ~ l Httt-t r: 3 i l l 2 1 1700 1800 1900 Vanl iga ytbehandlingar under olika tider 1. 2. 3. 4. 5. Tj ära , stenkolstjära Linolja + kimrök Linolj a + mönja Linolja + harts + blyerts L inolja + blyv itt Färgmaterial idag Traditionell målningsbehandling med linoljefärg dominerade fram till mitten av 1960-talet, då ol­ jealkydfärg blev allt vanligare. Efter drygt tio år gick man så över till den rena alkydfärgen, som idag är det vanligaste färgmaterialet vad gäller målning av plåttak. Förutom alkydfärg har även förekommit akrylatfärg, klorkautschukfärg och PVC-färg. Det främsta skälet till att man frångick linoljefär­ gen var önskemålet att förkorta torktiden. Ett an­ nat skäl var den ökade luftförsurningen. Visserli­ gen är varken linolje- eller alkydfärg särskilt ke­ mikalieresistent, men alkydfärgen anses dock vara något bättre i detta avseende. Vid sidan om de nya målningssystemen har det under senare år blivit allt vanligare att lackera plåt på fabrik. • Bindemedel är den beståndsdel i fä rg som har till uppgift att hålla samman pigment och fy llnadsmaterial samt fästa det vid underlaget. 32 Underhållsmålning. Delar av taket kan vara svåra att komma åt, varför kravet på noggrannhet inte kan ställas alltför högt. Det blir därför viktigt att välja "tåliga" målningssystem. Södermalm , Stockholm. Foto 1980. Val av målningsbehandling En målningsbehandling utförs vanligen i tre mo­ ment: rengöring/ grundfärgsmålning/ täckfärgs­ måini ng. En del av de moderna högblanka täckfär­ gerna (exempelvis akrylatfärg) ger en betydligt slä­ tare och halare yta än den matta och något sträva yta som linolje- och fet alkydfärg har. Idag finns det därför krav på att all takfärg skall innehålla halkskydd (se "säkerhetsbestämmelser för ytter­ tak", sid 36). Utvändiga plåtarbeten målas vanligen av plåtsla­ gare, ej av yrkesmålare. A v kostnadsskäl används ställningar endast i mindre omfattning, varför det kan vara svårt att komma åt vissa delar. Kraven på noggrannhet vid utförandet av de olika arbetsmomenten kan därför vanligtvis ej ställas alltför högt. Det blir således viktigt att välja ett "tåligt" målningssystem. Kombinationen av krav på rengöringsgrad, grund­ färgens vidhäftning och möjligheten att på platsen utföra arbetet är viktiga faktorer vid val av mål­ ningssystem. När man talar om takmålning gäller det i de flesta fall ommålning. Fram till mitten av 1900-talet an­ vändes i regel linoljefärg för all målning, såväl av svartplåt som förzinkad plåt, och man kunde där­ för måla om med samma färgmateriaL De många olika färgtyper som finns idag komplicerar där­ emot problemet. Vid ommålning ställs man ofta inför frågan: Vilket material användes vid föregå­ ende behandling? Inte sällan kan ommålning vara kombinerat med ilagning av mindre partier av takplåten. Det är då viktigt att val av material för ersättande av uttjänt plåt görs så att en enhetlig målningsbehandling kan utföras. Vid all takmålning, särskilt på byggnader av stort kulturhistoriskt värde, gäller att stor hänsyn måste tas till att ett fortlöpande underhåll skall vara möj­ ligt under lång tid. Dagens färgfabrikanter har inte någon enig syn på vilka målningssystem man bör använda sig av. Samtidigt som en del påstår att oljefärgen åldras alltför snabbt i dagens aggressiva stadsatmosfär, har flera av de moderna färgmate­ rialen uppvisat brister vad gäller såväl vidhäftning och beständighet som lämplighet för löpande lång­ siktigt underhåll. Klart är att samma målningsbe­ handling kan ge vitt skilda resultat. Ett dåligt resul­ tat kan bero på slarvig rengöring, målning vid olämpligt väder (kyla, regn etc) eller att takytan varit fuktig. Klart är också att det bara är för linol­ jefärg och alkydfärg som man har någraegentliga längre erfarenheter av hur de åldras. Takmålning skall utföras vid torr och någorlunda varm väderlek. Den sena våren, ej för heta som­ maren och tidiga hösten är lämpliga årstider. 33 Rengöring Vid ommålning av va rtplåt, förzinkad plåt och fabrikslackerad plåt ( tarkt nedbruten), skall ren­ göringen omfatta noggrann skrapning, stå lborst­ ning, ren sopning, tvättning och skö ljning. I undan­ tag fall kan en noggrannare rengöri ng i form av blästring* vara nödvändig. Denna metods lämplig­ het begrän a dock av både höga kostnader och många gånger svåra arbetsförhålla nden uppe på taket. Des utom medför blä tring ri sk för skador på det tunna takplåtsmaterialet Kravet på noggrannhet vi d borttagni ng av färg är beroende av den följande må lningsbehandlingen . Fa t sittande färg kan i regel lämnas kvar om man må lar med linolje- eller fet alkydfärg. Tvättningen utförs med 5-procentig ammoniaklös­ ning med direkt a nsluta nde sköljning. Dessa båda arbet moment kan utföras med högtryck, vilket ger ett gott re ultat. Syftet med rengöringen är att förbättra grundfär­ gen vidhä ftning mot underlaget. Därför är det av sto r betydelse för det sl utliga målning resultatet att det inte slarvas med rengöringen. Föreskriv därför alltid be iktning av takytan innan må lning får ut­ föra . • Blä trin g ä r en ren göri ngsmetod so m består i all el! kornigt materi a l so m kvart and ell e r tål a nd med stor hastighet ge­ no m el! mun tyckeka ta mot ytan. därför sannolikt har något a ndra egenskaper än äldre linolja (se även under "Falstätning" id 23). Fetare typ av linolja finn s dock att tillgå, bland annat från Holland . Vid målning med linoljefärg bör man ta lika delar rå och kokt linolja. För sva rt kulör tillsattes tidigare kimrök. Denna kan i dag vara svår att anskaffa och kan ersättas med bensva rt Man kan också använda fet alkydfärg. Det är vik­ tigt att den verkligen är fet och långsamt torkande (helst typ 90/ l 0), eftersom sådan färg innehåller mindre mängd lös ningsmed el. Lösningsmedlen, som hör ihop med snabbare torkande färgtyper, medför ökad ri sk för resning av underliggande färgskikt. För att vara sä ker på att alkydfärgen är fet , bör färgen s sa mmansättning kontrolleras med färgfabrikanten . Målning av ny förzinkad plåt Målning på nylagd förzinkad plåt är mer kompli­ cerad än ommålning. Ingen av de målningsmeto­ der som i dag normalt används p tak kan anses som helt äker vad gä ller färgen vidhäftning på färsk zinkyta. Detta beror dels på det lagring ­ skydd som fabrikanterna förse r plåten med, dels på själva zinkskiktet Lagringsskyddet kall skydda mot angrepp av så kallad vitrost och består av olika kemikalier (vanligen kromatering). Det är vårt att avlägsna skyddet med konventionella rengöring ­ metoder. Även om man lycka få bort kromatering­ en återstår dock problem . Moderna förzinknings­ metoder ger jämfört med ä ldre en mycket slätare yta, som det är svårt att få färgen att varaktigt fästa på . Målning av tidigare målad plåt Fra m till mitten av 1960-talet använde man linol­ jefärg vid grundning och täckmålning såväl på sva rtpl åt om förzinkad plåt. Ro tskyddsgrund­ ning på sva rtplåt har under mycket lång tid och med gott re ultat utförts med linoljeba erad bly­ mönja. Linoljan har förhållandevis små molekyler, om lätt tränger in i ojämnheter och rostre ter och därvid åstadkommer god vidhäftni ng för färgen. Nyare typer av bindemedel med större molek yler har ämre inträngningsförmåga och kräver därfö r noggrannare rengöring. Det är fördelaktigt att an­ vä nda blymönja i oljegrundfärg även på å ldrad zinkyta. Blymönjegrundning och täckmålning med linolje­ ba erad färg är ett tåligt målningssystem so m går att rekommendera ock å i dag vid ommålning av pl åt. För att öka skikttjockleken och därmed li vs­ längden , gör två trykningar med blymönja före täckmålning med linoljefärg. Vä ljer man att måla med linoljefärg kan det vara på sin plat att på peka att den linolja som nu va nligen finn s i handeln delvis har befriats från fetter och Utan en mycket omsorgsfull rengöring är det svårt att få färgen att fästa på ny förzinkad plåt. Norrmalm , Stock­ holm. Foto 1979. 34 Det tidigare vanliga sättet att låta plåten stå obe­ handlad en längre tid (ca ett år) är fortfarande det säkraste sättet vid takmålning. Lagringsskyddet bryts då ned, ytan ombildas till zinkkarbonat och blir matt, vilket gör att färgen får god vidhäftning. Målningsbehandling kan ske på samma sätt som vid målning av tidigare målad plåt. Under vissa omständigheter kan man nödgas måla färsk förzinkad plåt. Det kan exempelvis gälla en tornspira, där målningsarbete kräver omfattande och dyra ställningar. Noggrann rengöring skall då utföras med 5-pro­ centig ammoniaklösning, följd av tvättning med 5-procentig fosforsyralösning samt noggrann vat­ tensköljning. Härvid avlägsnas fetter, kromatering samt vattenlösliga korrosionsprodukter från ytan. Får fosforsyran verka en stund åstadkommer den en viss etsning av zinkytan. Denna behandling kan många gånger vara svår att utföra uppe på ett tak och görs med fördel i verk­ stad när det inte rör sig om för stora ytor. Ä ven grundmålningen kan utföras i verkstad. Viss kompletterande rengöring vid falserna måste då ske på taket innan täckmålning utförs. Här måste dock påpekas att olje- och alkydfärger är olämpliga vid grundning på färsk zinkyta, då denna vid påverkan av fukt blir kraftigt alkalisk, varvid dessa färger lätt förtvålas. I stället kan en kautschukbaserad gnmdfärg användas. Täckmål­ ning kan sedan ske med linoljefärg eller fet alkyd­ färg . Exempel på beskrivning vid ommål­ ning Befintligt tillstånd Underlaget består dels av svartplåt med i huvudsak väl fastsittande färg samt med mindre omfattande rostangrepp, dels av ca 7 år gammal förzinkad plåt utan rostan­ grepp med färgavflagning på mer än halva ytan. Föregående målningsbehandling är sanno­ likt utförd med alkydfärg . Behandling Rengöring: På svartplåten bortskrapas löst sittande färg samt stålborstas rostiga ytor nog­ grant. På förzinkad plåt avlägsnas all färg. Alla ytor tvättas med 5-procentig ammo­ niaklösning samt sköljs noga med vat ­ ten . Målning: 2 ggr grundning av rostangripna ytor samt av förzinkad plåt med linoljabase­ rad blymönjefärg . Täckmålning med linoljefärg eller fet al­ kydfärg (typ 90/10). Slutord Målning på takytor är ett komplext och svårt om­ råde. Kraven på färgmaterial och utförande är sto­ ra. En mångfald nya färgsorter har provats med skiftande resultat. De kraftiga lösningsmedlen i vissa nya färgtyper har i flera fall medfört att un­ derliggande äldre färgskikt lossnat. Osäkerheten om hur nya färger uppför sig ökar dessutom genom att materialsammansättningen hos namngivna färger ibland kan ändras utan att detta anges. Många moderna färgsystem är av praktiska eller ekonomiska skäl (krav på noggrann rengöring, skyddsintäckning mm) ej lämpliga att använda på tak. När det gäller värdefulla plåtarbeten måste man använda sådana målningsmetoder som möjliggör ett långsiktigt upprepat underhåll. Det är då en väsentlig fördel att alltid använda samma färgma­ teriaL Tidigare underhållsmålning med linoljefärg har i stort sett fungerat väl. Man vet att linoljefärg fäster bra och har ringa tendens att resa äldre färgskikt. En sammanvägning av olika faktorer såsom möjlig rengöringsgrad - färgvidhäftning, ovissheten om hur nya färgmaterial påverkar äldre färgskikt etc talar starkt för fortsatt användning av linoljefärg, när huvudmotivet är att bevara gamla plåtarbeten. 35 Målning av fabrikslackerad plåt Den fabrikslackerade plåtens ytskikt anses hålla ungefär dubbelt så länge som normalt utförd plåt­ målning fram till första ommålningen. Efter en ommålning blir underhållsintervallerna jämförba­ ra med den på vanligt sätt målade plåtens. Den fabrikslackerade plåten är en relativt ung pro­ dukt, och någon längre erfarenhet av ommålning av denna finns inte. Det finns ommålningar som är ca fyra år gamla och fortfarande ser bra ut. Ommålningarna kan dock vara gjorda på andra typer av beläggningar än de man i dag använder. Än så länge finns det bra metoder för ommålning av sådan plåt först när ytskiktet är så pass nedbru­ tet att det är fråga om målning av förzinkad plåt. SÄKERHETSBESTÄMMELSER FÖR YTTERTAK Gällande bestämmelser för tillträdes- och skydds­ anordningar på tak finns i SVENSK BYGG­ NORM 1980/ 41:3 . Vanliga former av sådana anordningar är väggste­ gar, nock- och takfotsräcken samt takstegar och takbryggor. De nuvarande bestämmelserna i SBN 1980 är av­ sedda för nya byggnader. Vid arbeten med äldre hus måste man anpassa lösningarna efter befintligt utförande. För äldre bostadshus finns också sär­ ski lda ombyggnadsbestämmelser med vissa un­ dantag från nybyggnadskraven. Gäller det antik­ va riskt skyddade byggnader måste dock samtliga bestämmelser tillämpas med mycket stort omdö­ me. Avsikten med skyddet är att byggnaderna så omedelbart som möjligt skall vittna om tidigare byggnadstraditioner. Otympligt utformade eller il­ la placerade anordningar kan här få förödande konsekvenser. Samtidigt måste säkerhetskraven respekteras. Fun­ gerande säkerhetsanordningar är av stor betydelse, både för att minska olycksriskerna och för att un­ derlätta byggnadernas underhåll. Man måste i detta läge sträva efter att utföra endast oundgängligen nödvändiga åtgärder samt utforma ano rdningarna med stor respekt för såväl helhets­ verkan som befintliga detaljer. Det fordras här att man inte okritiskt applicerar lösningar tänkta för nyproduktion. Stora krav på hänsynstagande vid materialval och detaljutformning ställs vid arbete med gamla byggnader. Det är då rimligt att mot­ svara nde omsorg ägnas åt att studera skyddsanord­ ningarnas anpassning till byggnaden. Med kun­ skap och fantasi bör man kunna finna alternativ som tillfredsställer såväl antikvariska som utseen­ de- och säkerhetsmässiga krav. Om erforderliga anordningar saknas kan det dock krävas att sådana sätts upp. Anordningarna skall av beständighetsskäl vara av metall. Bestämmelserna har följande huvudindelning: Förbindelseled till tak Anordningar för tillträde till skorsten skyddsanordningar på tak Förbindelseled till tak (invändig/utvändig) Vid invändig led utförs vanligen taklucka i ytterta­ ket. Utvändig led utgörs oftast av fast väggstege. Anordningar för tillträde till skorsten Bestämmelserna gäller för skorsten innehållande kanal som man är skyldig att rensa. Kravet på förbindelseled till skorsten (takstege e d) bestäms av taklutningen. skorstenshöjden avgör om stege (stegjärn) skall finnas på skorstenen. skyddsanordning på tak Kraven på takstege e d för tillträde till taknock samt fästanordning för lina till säkerhetsbälte vid taknock är beroende av takfotshöjd och taklutning. Takfotshöjd och taklutning bestämmer även om krav ställs på fotstöd (fotränna/ takfotsräcke) vid takfot eller takbrott Takyta som kan beträdas skall ge visst skydd mot halkning, vilket betyder att färgskikt på tak ej får ha alltför glatt yta. Kort redogörelse för bestämmelserna i SBN 80 beträffande tillträdes- och skyddsanordningar på yttertak Bestämmelserna avser allmänt byggnadsdelar som regelm ässigt behöver vara åtkomliga för tillsyn och arbeten. För yttertak gäller det sådana arbeten som rensning av skorstenskanaler, snöskottning, mål­ ning och annat underhåll. I bestämmelserna anges de förutsättningar vid vil­ ka tillträdes- och skyddsanordningar skall finnas likso m vissa krav på mått. Exempel på godtagna typer av anordningar ges. Befintliga anordningar som fyller kraven enligt äldre bestämmelser och i övrigt tillfredsställer sä­ kerheten godtas. 36 Skyddsräcke mellan övre och nedre takfall. Ett utsatt läge som, när konsekvensernaför byggnadens helhetsver­ kan ej beaktas, lätt blir störande. Mariaberget, Stockholm . Foto 1980. KORT OM TAKTÄCKNING OCH VERKTYG Detta avsnitt vänder sig till lekmannen Falsning Sammanfogning av plåtar l verkstaden slås flera 'O<>~ . . . till skivor . . . c-....~ . . . med förbockade fal ser. Uppe på taket hakas skivorna samman . . . . . . och hak fals .. . enkel ståndfals ~ enkel ~ ... Taktäckning ............_ ... ~ ............... 37 VERKTYG Klubba Klubban används för tillslagning av hak- och ståndfalser, samt för bockning och riktning av plå­ ten. Det vanligaste materialet har varit trä (bok, björk) men de tillverkas numera även av plast. Plåtsaxar Används vid tillklippning av plåt. Den äldsta typen är gradsaxen med raka skänklar. Taksaxen har vin­ kelställt skär för klippning av infäst plåt. Krumsax­ ar och profilsaxar med böjda skänklar, som möjlig­ gör klippning med svängd kontur, har funnits se­ dan 1900-talets början. J Plåtslagarhammare/penhammare Hammaren används vid allehanda verkstads- och takarbeten, såsom spikning av klammer, tillslag­ ning av falser mm. Penet (spetsen) används för att forma och sträcka plåten. Tänger Plåtslagartången används vid nästan alla typer av takarbeten. Falstången används för att klämma ihop falser där man ej kommer åt med andra verk­ tyg. De finns i ett flertal utföranden. Falsöppnings­ tången används för att öppna falser vid ilagningar på tak. falsöppningstång Falsjärn Används vid bockning av omtag, för överfalsning av ståndfalser. schaljärnets platta del används som underlag vid tillslagning på platsen av hopsättningsfalser (hak­ falser). falstäng ~~~~: schaljärn Arbetsbänk Knoster (o uttalas som i bo) Används som mothåll vid diverse verkstads- och takarbeten, såsom tillslagning av falser, hopsätt­ ningsfalser vid rännor mm. Arbetsbänken används som underlag vid tillslag­ ning av tvärfalser samt förbockning av ståndfalser. Tidigare bockades även tvärfalserna över bänkens kantskena. Bänkens bredd = avståndet mellan ståndfalserna. 38 Underrättelser från Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer 1980:4. ISBN 91-7192-467-1 Denna skrift har utarbetats av arkitekterna Gunnar Jonsson och Jan Lisinski, Arksam AB, tillsammans med en arbetsgrupp som bestått av: Björn Swanberg, Byggnadsstyrelsen Ejnar Berg, Fortifikationsförvaltningen Karin Andersson Einar Brydolt Ingmar Holmström Henrik Kjellberg Kristin Tollsten, Riksantikvarieämbetet Ove Hidemark, arkitekt Rolf Svensson, plåtslagerikonsult Göran Söderström, Lunds universitet Arbetet har administrerats av riksantikvarie­ ämbetets vårdbyrå. Fotografier och teckningar, där ej annat anges: Gunnar Jonsson Jan Lisinski Utgivare: Riksantikvarieämbetet Distribution: Riksantikvarieämbetet Box 5405, 114 84 Stockholm Telefon 08-783 90 00