1Lindan i samlingar Vårda väl Riksantikvarieämbetet november 2016 Farorna med lindan är kända. För att undvika skadliga effekter är det viktigt att vara medveten om hur man hanterar behandlade objekt och skyddar sig på rätt sätt. Vad är lindan? Lindan är en organisk klorförening som har använts som insekticid. Lindan har använts sedan 1950-talet, men den sista tillåtna användningen i Sverige förbjöds 1989. Lindan består av färglösa eller vita kristaller som är svårlösliga i vatten men lättlösliga i organiska lösningsmedel. Varför är lindan hälsoskadligt? Lindan är bioackumulerande, det vill säga att det stannar kvar i kroppen. Det är giftigt för män- niska och misstänkt cancerframkallande. Lindan verkar på nervsystemet och är mycket giftigt för vatten levande organismer. På grund av dess stabila karaktär är det svårnedbrytbart i miljön. Lindan kan transporteras långväga i luft och är det mest flyktiga av alla bekämpningsmedel i denna grupp. Det tas lätt upp genom huden eller genom inand- ning och irriterar ögonen och huden. I vilka museisamlingar kan man misstänka att det finns lindan? I tabellen nedan följer några exempel på vad som kan åter finnas i museisamlingar. Hur vet man att ett objekt innehåller lindan? Lindan har haft ett mycket brett användnings- område och kan hittas i många olika typer av objekt. Museerna började använda lindan under 1950-talet och användningen ökade sedan mellan 1970 och 1980. Hittar man ett vitt pulver i insekts- samlingar, på textilier eller i damm i förvaringsskåp rör det sig ofta om lindan eller DDT. Lindanrem- sor, såsom till exempel Nexa Lotte/Celamerck, brandgula (ibland växelvist med vita ränder) eller gröna pappersremsor behandlade med lindan, användes också och var tänkta att hängas mellan kläder i klädskåpet eller i klädkammaren. Lindan användes för bekämpning av insekter på virke och mot parasiter på boskap. Typ av objekt Exempel och kommentarer Etnologiska och naturhistoriska samlingar Rester av lindan kan förekomma som ett vitt pulver. Textilier Rester av lindan kan förekomma som ett vitt pulver. Trä Rester av lindan kan förekomma som ett vitt pulver. Metall Lindan korroderar metaller. Rester av lindan kan återfinnas i textiler innehållande metaller såsom silverlan. Så sent som under 1980-talet användes ett lös- ningsmedelbaserat preparat ”Lindex”, innehållande 100 gram/liter lindan. Det sprutades på husgrunder och under fönster för att behandla mot myror och tvestjärtar inomhus och kan även ha använts på museer. Hur ska objekt som innehåller lindan hanteras? Bearbetning av virke eller textilier behandlade med lindan kräver personlig skyddsutrustning och samma personliga skydd ska användas vid städning av lokaler där det kan finnas rester av lindan. Alla museiobjekt som innehåller lindan och de platser där de förvaras ska vara tydligt märkta så att alla som kommer i kontakt med objekten får vetskap om faran och kan fatta rätt beslut gällande person- lig skyddsutrustning. Några hållpunkter för säkert arbete med objekt som innehåller rester av lindan: � Läs ett säkerhetsdatablad för lindan och gör en riskbedömning. � Utför arbetet i väl anpassad ventilation, gärna i ett dragskåp. � Använd arbetskläder och arbetsskor som förvaras avskilt från vanliga kläder. � Använd tillämpliga handskar av nitrilgummi. � När riskbedömning visar att luftrenande ansiktsskydd är lämpligt, använd ett heltäckande ansiktsskydd. � Tvätta händerna efter hantering. � Mat eller dryck ska aldrig intas vid arbetsbänkar där objekt med lindan hanteras. Arbetsgivaren har arbetsmiljöansvaret och ska infor- mera om de risker som finns och vilket skydd som behövs för arbetsuppgiften. Arbetstagaren ska följa givna instruktioner. Har du frågor kring din arbets- miljö kan du vända dig till din arbetsgivare, skydds- ombud, företagshälsan eller Arbetsmiljöverket. Litteratur och länkar Kolmodin-Hedman, B. & Flato, S. 1993. ”Bekämpningsmedelshantering på museer”. I Nordiskt symposium om bekämpning av skadedjur i museer: Stockholm 12–14 maj 1993. A. Stenmark & M. Åkerlund (red.). Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm. s. 52–58. Kolmodin-Hedman, B., Åkerblom, M., Flato, S. & Alex, G. 1994. Undersökning av bekämpnings- medelsexponering på museer speciellt med avseende på DDT och lindan. Forskningsrapport, Yrkes medicinska kliniken, Huddinge sjukhus. Unger, A., Schniewind, A. P. & Unger, W. 2001. Conservation of Wood Artifacts: a handbook. Springer-Verlag Berlin, Tyskland. Vårda väl-blad om giftiga ämnen i samlingar: http://www.raa.se/vardaval (2016-10-05). Åkerlund, M., Flato, S. & Hellekant, A. 1998. Från Silverfisk till Hälsorisk. Skadedjur och åtgärder i samlingar. LTs förlag, Stockholm. http://www.raa.se/app/uploads/2014/08/Fran -silverfisk-till-halsorisk.pdf (2016-10-06). Detta blad ingår i en serie för råd om vård och förvaltning av kulturarvet. Artikeln är licensierad med CC BY där inget annat anges. www.creativecommons.se/om-cc/licenserna/ RIksantikvarieämbetet Box 1114, 621 22 Visby Tel: 08-5191 8000. Fax 08-66 07 284 E-post: vardaval@raa.se www.raa.se Pu b lic er at n ov em b er 2 01 6 Giftig Hälsofarlig Skadlig för miljön