Härjedalen
 
landskapets kyrkor
 

Ljun
gan
 
Ljusnan 
Härjå
n
 
Östersund 
Helagsfjället 
JÄMTLAND 
Rut­
fjällen 
 Vemdals­
fjällen 
N
O
R
G
E

 Rogen
Sonfjället
Svegsjön 
Härjedalen
Församlingskyrkor och
församlingsgränser 1950 DALARNA 
© Lantmäteriverket Gävle 2002 
0 10km 
 Fylld prick anger period för uppförande. 
Inre ring anger period för eftermedeltida 
ombyggnad av långhus/kor. 
Yttre ring anger period för eftermedeltida 
tillbyggnad av korsarmar. 
Exempel: medeltida kyrka, ombyggd i 
långhus/kor 1760–1860,  tillbyggd med 
korsarmar1760–1860. 
Medeltiden 
1550–1760 
1760–1860 
1860–1950 
Osäker 
Perioder 
­
­
­
­
­
Härjedalens församlingskyrkor 1950 
Av Härjedalens elva församlingskyrkor byggda före 1950 
tillkom de allra flesta under perioden 1760–1860. Fem av 
dessa uppfördes under 1700-talets senare del, två kring 
1800-talets mitt. Lägger man till de två kyrkor i landska
pets östra del som om- eller nybyggdes under 1730- och 
40-talen framstår 1700-talet som en intensiv kyrkobygg
nadsperiod i Härjedalen. Kyrkorna har med något undan
tag haft äldre föregångare, vilket bevarade murpartier, 
trämaterial och inredningsföremål i dagens kyrkor vittnar 
om. Belägg finns för att minst fem kyrkor fanns i land
skapet under medeltiden. Kyrkorna ligger längs Ljusnans 
dalgång eller vid dess biflöden Veman, Hoan och Härjån 
utom Storsjö som ligger vid Storsjön i Ljungan. På rap
portens baksida visas en liknande, men något förenklad 
kartbild över kyrkorna i hela riket. 
 Härjedalen
 
landskapets kyrkor 
Jakob Lindblad, red. 
Forskningsprojektet Sockenkyrkorna.
Kulturarv och bebyggelsehistoria 
Universiteten i Stockholm, Umeå och Uppsala 
samt Riksantikvarieämbetet 
med stöd av Riksbankens Jubileumsfond 
1 
  
 
 
 
  
 
 
 
 
 
  
forskningsprojektet sockenkyrkorna.
kulturarv och bebyggelsehistoria 
projektledning 
Docent Ingrid Sjöström (konstvetenskap), 
Sveriges Kyrkor, Riksantikvarieämbetet, projektledare 
Fil.dr Markus Dahlberg (konstvetenskap), 
Sockenkyrkoprojektet, Riksantikvarieämbetet, bitr. projektledare 
Professor Egil Johansson (religionsvetenskap), Umeå 
Professor Göran Lindahl (konst- och arkitekturhistoria), Uppsala 
Professor Ulf Sporrong (kulturgeografi), Stockholm 
Professor Anders Åman (konstvetenskap), Uppsala 
övriga medarbetare i projektet 
Konst- och arkitekturhistoriker: Ann Catherine Bonnier, Britt-Inger Johansson,  
Margareta Kempff Östlind, Henrik Lindblad, Jakob Lindblad, Sverker Michélsen, 
Ing-Marie Nilsson, Claes Sörstedt, Marian Rittsel-Ullén, Eva Vikström. 
Kulturgeografer: Stefan Ene, Kristina Franzén, Mikael Johansson, Elisabeth  
Gräslund Berg, Birgitta Roeck Hansen, Gunnar Risberg. 
kontakt 
Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 
Riksantikvarieämbetet 
Box 5405 
114 84 Stockholm 
Telefon: 08-5191 8000 
E-post: registrator@raa.se 
Hemsida: www.raa.se 
omslag  Vemdalens kyrka. Blandteknik på papper av Ferdinand Boberg. 
Varje rapport pryds på omslaget av en akvarellerad teckning av en av landskapets
kyrkor. De allra flesta är utförda av Ferdinand Boberg, arkitekten som 1915 slu­
tade att rita hus och övergick till att resa runt i Sverige och teckna svenska kultur­
miljöer. Ett konsortium av förmögna svenskar och fonder finansierade företaget,
som pågick i 25 år och resulterade i över 6 500 blad. Dessa skänktes till olika
museer och institutioner, bl.a. Riksantikvarieämbetet, ur vars samling rapportens
omslagsbild är hämtad. År 1940 anordnades på Statens Historiska Museum en
utställning av Bobergs bilder, och i katalogen, ”Svensk byggnadstradition i bil­
der”, 1940, kan man läsa mer om hur bilderna kom till. 
Riksantikvarieämbetets förlag 
box 5405, se 114 84 Stockholm 
tfn +46 8 5191 8000 
fax +46 8 5191 8083 
e-post  samla@raa.se 
grafisk form  Sture Balgård 
kartor  Markus Dahlberg, Stefan Ene, Claes Sörstedt 
planritningar  Sverker Michélsen 
tabeller och diagram  Markus Dahlberg 
layout och original  Sverker Michélsen 
översiktskartan  © Lantmäteriet Gävle, 2002. Medgivande M2002/1639. 
historiska församlingsgränser Nationell Arkivdatabas, Riksarkivet. 
© 2002 Riksantikvarieämbetet och författarna 
1:2 
isbn 10: 91-7209-261-0 (tryck), 2016 
isbn 13: 978-91-7209-261-7 (tryck), 2016 
isbn 978-91-7209-735-3 (pdf), 2016 
  5	  Förord 
  Erik Wegræus 
 7	  Inledning
 
  Ingrid Sjöström och Jakob Lindblad
 
 11	  Kyrkan i landskapet 
  Birgitta Roeck Hansen 
 17	  Bänklängder 
  Margareta Kempff Östlind 
 18	  Medeltidens kyrkor 
  Boel Almqvist 
 22	  Kyrkorna 1550–1760 
  Henrik Lindblad och Jakob Lindblad 
 27	  Kyrkorna 1760–1860 
  Ingrid Sjöström 
 33	  Kyrkorna 1860–1950 och senare restaureringar 
  Jakob Lindblad 
 37	  Härjedalens kyrkor – kulturarv och bebyggelsehistoria 
  Jakob Lindblad 
 40	  Litteratur om Härjedalens kyrkor 
  sammanställd av Jakob Lindblad 
 43	  Register 
3 
Innehåll
 
4
 
  
 
5 
Förord
 
Sveriges 3 700 kyrkor är en väldig skatt av byggnader och föremål som ger karaktär 
åt landskapet och speglar historien. De talar till oss om de eviga livsfrågorna. Det 
är ett levande kulturarv som förvaltas av Svenska kyrkan genom dess församlingar. 
Kulturmiljövården ska bistå med kunskap och anvisningar om hur kulturarvet ska 
vårdas och skyddas och om hur det kan brukas. Kunskap behövs om varje enskild 
kyrka, men också om det samlade kyrkobeståndet i dess helhet. Det krävs överblick 
över hur kyrkorna tillkommit, förändrats och präglats av sin tid och sina socken­
bor, och över hur de hänger samman med det omgivande landskapet. När vi har lik­
formiga basuppgifter om samtliga kyrkor och deras miljöer kan vi göra jämförelser 
och urskilja det unika, det typiska och det märkliga. 
Kunskapen om de svenska kyrkorna och kyrkomiljöerna har hittills varit 
mycket ojämn. Vi har vetat mycket om en del och alltför litet om många. Genom 
projektet sockenkyrkorna. kulturarv och bebyggelsehistoria, som arbetat 
med generöst stöd från Riksbankens Jubileumsfond under åren 1996–2001 har 
kunskapsläget nu förbättrats betydligt. Projektets forskare – konstvetare, kultur­
geografer och religionsvetare från tre universitet – har samarbetat med Sveriges 
Kyrkor vid Riksantikvarieämbetet. Projektets resultat görs nu tillgängligt genom en 
serie rapporter och genom faktauppgifter som läggs in digitalt i Kulturmiljövårdens 
bebyggelseregister. Materialet blir en värdefull kunskapskälla för kulturmiljövår­
den och för de församlingar, samfälligheter och stift som förvaltar det kyrkliga 
kulturarvet, liksom för alla andra som intresserar sig för våra kyrkor och deras 
samband med bebyggelseutvecklingen och landskapet. 
Erik Wegræus 
Riksantikvarie 
6
 
  
 
 
 
 
 
 
  
 
 
Inledning


av Ingrid
Sjöström
och
Jakob
Lindblad

Forskningsprojektet
sockenkyrkorna. kulturarv och bebyggelsehis­
toria presenterar
 i
denna
rapport
en
sammanfattande
översikt
av
kyrko­
byggandet
i
landskapet
Härjedalen från
medeltiden
till
1950.
Rapporten
är

en
del
i
en
serie
där
samtliga
landskap
ingår.
Projektresultaten
kommer
även

att
redovisas
i
en
tryckt
volym
om
kyrkorna
i
hela
landet,
samt
genom

uppgifter
som
i
samarbete
med
Riksantikvarieämbetet
görs
tillgängliga
via

Internet.

sockenkyrkoprojektet 
Det
 tvärvetenskapliga
 projektet
 sockenkyrkorna
 har
 med
 stöd
 från

Riksbankens
Jubileumsfond
pågått
1996–2001.
Anslaget
förvaltas
av
Riks­
antikvarieämbetet.
 Projektet
 har
 som
 mål
 att
 behandla
 Sveriges
 kyrkor

byggda
före
1950,
med
tonvikt
på
de
ca
2 600
församlingskyrkorna.
Kyr­
korna
 och
 deras
 närmiljö
 studeras
 både
 som
 element
 i
 landskapet
 och
 i

bygden,
och
som
byggnadsverk
och
kyrkorum.
Projektet
behandlar
alltså
i

första
hand
de
huvudkyrkor
som
kan
knytas
till
kända
socknar
och
försam­
lingar.
Socken
och
församling
används
här
som
synonymer
och
avser
den

minsta
territoriella
enheten
inom
Svenska
kyrkan.

Ett
 huvudsyfte
 för
 projektet
 har
 varit
 att
 behandla
 den
 totala
 kyrko­
byggnadsverksamheten
i
riket
och
att
kartlägga
även
de
nu
försvunna
eller

ruinerade
kyrkorna.
Studierna
fokuserar
dels
etableringsskedet
–
när
och

var
 byggdes
 den
 första
 kyrkan
 –
 dels
 den
 fortsatta
 församlingshistorien

med
kyrkans
om-
och
nybyggnadsfaser.
Alla
större
förändringar
som
för­
samlingskyrkorna
genomgått
från
sin
tillkomst
och
framåt
noteras.
Genom

denna
 inventering
 får
 man
 en
 inte
 tidigare
 klarlagd
 bild
 av
 den
 väldiga

arbets-
och
resursinvestering
som
sockenborna
satsat
på
sina
kyrkor.
Påfal­
lande
är
de
stora
variationerna
både
över
tid
och
mellan
olika
regioner.
Det

går
att
urskilja
regionala
kulturgränser
som
inte
alltid
sammanfaller
med

de
 administrativa
 gränserna.
 Byggnadsaktivitet
 och
 regionala
 skillnader

åskådliggörs
genom
kartserier
och
diagram.

I
projektet
belyses
även
kyrkobyggnaderna
och
deras
närmaste
omgiv­
ning
ur
ett
samhälleligt
och
miljömässigt
perspektiv.
Hur
har
kyrkorna

inpassats
i
landskapsbilden
och
i
vilken
relation
står
de
till
övrig
bebyg­
gelse?
Särskilt
uppmärksammas
de
kyrkligt
anknutna
byggnaderna,
som

prästgårdar,
skolor
och
församlingslokaler.
Den
svenska
kyrkbyn
har

internationellt
sett
sina
specifika
karaktärsdrag
bl.a.
genom
att
den
oftast

saknat
centrala
funktioner
utöver
de
rent
kyrkliga.
Projektet
har

stickprovs­mässigt
undersökt
hur
stor
del
av
dessa
miljöer
som
ännu
är

bevarade,
samt
vilka
regionala
särdrag
i
kyrkomiljöerna
som
kan
knytas

till
allmänna
geo­grafiska
strukturer
i
landet.

7 
       
 
 
 
 
 
 
 
  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  
 
 
     
 
Projektets forskare är arkitekturhistoriker, konstvetare, kulturgeografer 
och religionsvetare. Tillsammans har vi sökt teckna bakgrund och orsaks­
sammanhang till kyrkobyggandet och till kyrkornas lokalisering, utform­
ning och användning. Kyrkorna speglar ambitioner, idéer, tillgång – eller 
brist – på kompetens, material och resurser. Kyrkorna är scener för kyrk­
ligt liv och religiös gemenskap, men också för relationer inom och mellan 
sociala grupper. Kyrkorna fungerar som offentliga rum och informations­
centra. Lokalsamhällets värld möter här överhetens, genom kungörelser, 
påbud och impulser från läns- och stiftsstäder eller från huvudstaden. 
Projektet har i samarbete med Riksantikvarieämbetets registerenhet
tagit fram basuppgifter för varje kyrkomiljö och kyrka. Där ingår uppgifter
om församlingsutveckling, befolkningstal (för åren 1805, 1900 och 1995),
kyrkans läge, byggnadshistorik och viktigare egenskaper. De metodiska
överväganden som styrt faktainsamlingen kommer att redovisas i en särskild
rapport. En digital planritning, med tolkade byggnadsetapper, har också
tagits fram för var och en av de befintliga församlingskyrkorna. Ett urval
av planerna återges i landskapsrapporterna. Källorna har utgjorts av till­
gänglig litteratur samt ritningar, akter, fotografier och annat arkivmaterial i
Antikvarisk-topografiska arkivet i Stockholm (ATA). Många kyrkor, dock ej
alla, är besökta och studerade på plats av en eller flera projektmedarbetare. 
Detta basmaterial ligger till grund för landskapsrapporternas översikts­
texter, kartor, tabeller, diagram och planritningar. De är utförda efter en
enhetlig mall för alla landskapsrapporter, för att möjliggöra jämförelser. I takt
med att landskapsrapporterna publiceras kommer basmaterialet att göras till­
gängligt via Kulturmiljövårdens bebyggelseregister (www.raa.se/bebygg). 
Med den väldiga mångfald och rikedom som kyrkorna visar i gestaltning,
inredning och inventarier måste projektet med nödvändighet arbeta över­
siktligt. Tendenser och utvecklingslinjer analyseras och belyses med valda
exempel. Många detaljfrågor och specialproblem återstår att behandla; att
visa på forskningsbehov och uppslag till fördjupade studier är en viktig sido­
funktion för projektet. Projektet välkomnar påpekanden, kompletterande
upplysningar och annat informationsutbyte och kontakter kring rapporten. 
härjedalens kyrkor 
Kyrkorna i Härjedalen är inte många. Det dryga tiotalet kyrkor gör land­
skapet till landets minsta vad gäller antalet kyrkor. Flera håller dock en hög
konstnärlig klass, som Älvros gamla kyrka, Vemdalens kyrka eller kyrkan
i Linsell. 1700-talets mitt och senare del framstår som den mest betydande
tiden, då flera lokala mästare var verksamma, bl.a. Jöns Ljungberg och Per
Tholsson från Härjedalen och Jonas Granberg och Olof Månberg från
södra Jämtland. Formtraditioner från denna tid kom att leva kvar även i
kyrkorna från 1800-talet. Landskapets socken- och församlingskyrkor, som
bildar underlag för rapportens kartor, tabeller och diagram, uppgår till 11. 
I denna siffra inbegrips de kyrkor som 1950 var huvudkyrka i en territoriell
församling och sådana kyrkor som tidigare utgjort huvudkyrkor. Då rappor­
ten även behandlar kyrkornas rivna föregångare samt kapell omfattas totalt
närmare 20 kyrkobyggnader som uppförts i Härjedalen till och med 1950. 
Härjedalens kyrkor beskrevs kortfattat första gången redan 1694 av
Johannes Olai Unæus, prästson från Sveg, i avhandlingen Dissertatio geo­
graphica qva Herdaliæ descriptionem… (Härjedalens beskrifning, 1899).
Något utförligare beskrivningar publicerade Abraham Hülphers 1777. Ett
standardverk om Härjedalen, som även redogör för kyrkorna, utgör Erik
Modins Härjedalens ortnamn och bygdesägner, publicerat första gången
1902–03. Johan Lindström-Saxon utgav 1903 den första översikten som
8 
 
 
  
 
 
 
  
 
 
 
 
 
enbart behandlar kyrkor, med beskrivningar av var och en av kyrkorna i
länet. På senare tid har kortfattade beskrivningar av kyrkorna publicerats
i Bergström-Magnusson-Raihles bok Härjedalen. Natur och kulturhisto­
ria från 1990 och i Birgitta Cedenhags guidebok Våra kyrkor från 1998, 
båda utgivna av Jämtlands läns museum. De flesta av kyrkorna finns sedan
beskrivna i mer utförliga vägledningar av olika slag, varav ett antal utgivits
i serien Härjedalens kyrkor (1949–). Mest utförligt har de kyrkor i land­
skapets södra del behandlats som publicerats av Per Gustaf Hamberg och
Ulla Berlin-Hamberg i Sveriges Kyrkor, konsthistoriskt inventarium, 1961– 
66. Betydelsen av denna bearbetning har framträtt tydligt vid arbetet med
rapporten, då svårigheten att få tillförlitliga uppgifter om kyrkorna i land­
skapets norra del varit större. Flera av kyrkorna behandlades även 1997 i 
Sveriges Kyrkors tematiska serie Kyrkobyggnader 1760–1860, delvis i sam­
arbete med projektet. En forskare som i olika sammanhang behandlat mäs­
tarna bakom kyrkornas inredningar är Maj Nodermann. Därtill har ett fler­
tal forskare ägnat sig åt den s.k. Överhogdalstapeten som finns i Jämtlands
läns museum. En presentation av litteraturen ingår i slutet av rapporten. 
Föreliggande landskapsrapport inleds av en presentation av kyrkorna i 
landskapet ur ett kulturgeografiskt perspektiv. Därefter följer en kort studie 
över gudstjänstbesökarnas placering utifrån bevarade bänklängder. Bänk­
längdsmaterialet för hela riket publiceras i en särskild rapport. De följande 
fyra kapitlen är kronologiskt upplagda, indelade efter de perioder som pro­
jektet arbetar med: medeltiden (uppdelad i äldre och yngre medeltid), 1550– 
1760, 1760–1860, 1860–1950. I det sista kapitlet ingår även restaureringar 
från 1800-talet till nutid. Tidsgränserna är upprättade av praktiska skäl för 
att grovt kunna sortera materialet. Rapporten avslutas med en samman­
fattande karakteristik av landskapet Härjedalens kyrkor, med tonvikt på 
det för landskapet typiska i relation till landet i övrigt. 
Arbetet med rapporten har skett i kontakt med Jämtlands läns antikva­
riska expertis. Kyrkoantikvarier vid länsstyrelse och länsmuseum har beretts
tillfälle att läsa översiktstexterna och ta del av basmaterialet. Vi har fått vär­
defulla synpunkter och påpekanden, för vilka vi framför ett varmt tack. 
Rapportens författare 
Boel Almqvist är fil.lic. i konstvetenskap, Stockholms universitet och antik­
varie vid Riksantikvarieämbetet, Kunskapsavdelningen. 
Margareta Kempff Östlind är fil.dr och universitetslektor i konstvetenskap, 
Stockholms universitet. Forskningsassistent inom projektet 1996–2000. 
Henrik Lindblad är fil.kand. i konstvetenskap, Uppsala universitet. Forsk­
ningsassistent inom projektet 1996–2001. Numera byggnadsantikvarie vid 
Länsmuseet Gävleborg. 
Jakob Lindblad är arkitekt och fil.mag. i konstvetenskap, Chalmers tek­
niska högskola och Uppsala universitet. Doktorand och forskningsassistent 
inom projektet 1996–2001. 
Birgitta Roeck Hansen är docent i kulturgeografi, Stockholms universitet. 
Forskare inom projektet 1996–2001. 
Ingrid Sjöström är docent i konstvetenskap, Stockholms universitet och 
antikvarie vid Riksantikvarieämbetet, Kunskapsavdelningen. 
9 
 
 
 
 
 
 
 
10 
Förkortningar
ATA Antikvarisk-topografiska arkivet, RAÄ 
JLM Jämtlands läns museum 
KVHAA Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 
RAÄ Riksantikvarieämbetet 
SvK Sveriges Kyrkor, konsthistoriskt inventarium, RAÄ 
ÖLA Landsarkivet i Östersund 
 
 
 
 
  
 
 
  
 
  
 
 
Kyrkan i landskapet
 
av Birgitta Roeck Hansen 
Administrativ och kyrklig indelning 
Landskapet Härjedalen lydde fram till 1645 under Norge. Till skillnad från 
Jämtland hörde det under medeltiden även i kyrkligt hänseende till Norge 
och Nidaros (Trondheims) stift. I dag hör det med sina tio församlingar till 
Härnösands stift och utgör en del av Jämtlands län (fig. 1–2). 
Ursprungligen utgjorde landskapet möjligen endast ett prostegäll med 
Sveg som centrum. På 1500-talet var landskapet indelat i två pastorat: Sveg 
och Hede. Denna pastoratsindelning kom att bestå till in på 1800-talet.
Sedan 1925 är församlingarna fördelade på fyra pastorat. 
Ur Svegs socken, som till en början omfattade hela landskapet, utbröts
Hede, som omtalas som egen socken 1397. Lillhärdal utbröts som egen
socken ur Sveg 1407, Älvros under 1500-talet. Överhogdal och Linsell bil­
dade kapellförsamlingar under Sveg 1466 respektive 1789, men har under
1800-talet ombildats till annexförsamlingar och socknar. Ur Hede socken
har Tännäs och Vemdalen brutits ut under 1500-talet. Storsjö kapellförsam­
ling bildades under Hede 1751, men utgör sedan 1922 egen annexförsamling
och socken. Under Tännäs uppstod Ljusnedal som bruksförsamling 1680, 
ursprungligen med namnet Mässlinge. Den blev 1922 annexförsamling.
En icketerritoriell församling, Hede (efter 1925 Tännäs) lappförsamling,
upphörde 1941. Storsjö tillhör Bergs kommun. Landskapets övriga socknar
bildar Härjedalens kommun tillsammans med Ytterhogdal och Ängersjö i
Hälsingland. 
Härjedalens landskapsbild 
Landskapet präglas av fjällen och dalstråken. Härjedalen är Sveriges högst 
belägna landskap – 4/5 av arealen ligger över 500 meter över havet. Två 
stora älvar rinner genom landskapet, Ljungan och Ljusnan. Ljungan berör 
endast en kortare sträcka i landskapets norra del medan Ljusnan, som löper 
som en centrallinje från nordväst till sydost, dominerar landskapet och har 
störst betydelse för bebyggelsens lokalisering. Landskapet ligger i sin hel­
het över högsta kustlinjen och saknar sedimentjordar (leror) lämpliga för 
odling. Den odlade bygden finns huvudsakligen i Ljusnans dalgång, vid 
älven och dess biflöden. Här ligger också de flesta av landskapets kyrkor. 
De naturliga förutsättningarna för odling är alltså blygsamma och inskrän­
ker sig till sporadiska älv- och sjösediment. Ibland har också sandig morän 
kunnat uppodlas. 
Någon sammanhängande bygd kan man inte tala om. Härjedalen
11 
  
 
 
 
 
 
  
  
  
   
   
Älvros 
Sveg 
Lillhärdal 
Linsell 
Vemdalen 
Hede 
Tännäs 
Ljusnedal 
Storsjö 
Överhogdal 
består snarast av en serie mikrobygder, som uppstått där odlingsbetingel­
serna varit tämligen goda. Ofta är avståndet mellan bygderna stort. Som
exempel kan här anföras områdena kring Lillhärdal, Sveg, Hede och Vem-
dalen – alla bygder med påtagligt individuella drag. Än i dag kan man t.ex.
notera dialektala skillnader mellan dessa bygder. 
Den äldsta bebyggelsen ligger antingen efter sjöar och vattendrag eller 
också i terrängens krönlägen där inlandsisen på sina håll en gång deponerat 
körtlar av sandiga och moiga jordar. Detta senare förhållande är speciellt 
vanligt förekommande i Svegs socken. Som exempel kan nämnas byarna 
Ytterberg och Duvberg. Till sådana bebyggelselägen är emellertid inga kyr­
kobyggnader knutna. 
Topografisk indelning 
Större delen av Härjedalen hör till Södra Norrlands fjälltrakter. Här finns 
flera högfjäll, det högsta är Helags med landets sydligaste glaciär. Terrängen 
i landskapets sydöstra del är en bergkullslätt, där bergen höjer sig 200–300
meter över dalbottnarna. Området ingår i Södra Norrlands inland. Land­
skapet som helhet ingår i den naturgeografiska regionen urbergsmoränen,
som fortsätter upp i södra och östra Jämtland. 
Bebyggelseutveckling 
Härjedalen är i allmänhet sent koloniserat och landskapet är landets fat­
tigaste på fornlämningar. Den nuvarande bygdens äldre delar kan sällan
Fig. 1. Härjedalens församlingar 1950. 
Till landskapet hör även en del av 
Idre, Älvdalens och Åsarne socknar, 
vilka i övrigt tillhör Dalarna respek­
tive Jämtland. Rapportens kartor visar 
antingen 1750, 1800, 1850, 1900 eller 
1950 års församlingar (ritade efter 
nuvarande gränser), beroende på kar­
tans innehåll. Kartor som visar medel­
tida förhållanden baseras på 1750 års 
församlingar.
Fig. 2. Församlingarnas storlek. Kar­
tan visar församlingarna 1750, grup­
perade efter ytstorlek. 
Ytstorlek i km² 
0 – 300 
300 – 600 
600 – 900 
900 – 1200 
över 1200 
12 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fig. 3 a–c. Befolkningstal för försam­
lingarna 1805, 1900 och 1995, över­
fört i punkttäthet. En punkt motsvarar 
100 invånare. 
dateras tidigare än till medeltiden. Spår visar dock att landskapet började
utnyttjas av den norrländska fångstkultur, som ägde bestånd under en lång
period, från stenålder och in i järnålder. Ungefär 1 800 fångstgropar är
lämningar av en jaktmetod som har använts från äldsta tider till 1864, då
metoden förbjöds. Från järnålder finns spridda gravplatser. En av de största
är Krankmårtenhögen vid Storsjön som givit fynd från tiden omkring Kristi
födelse. En för landet unik fornlämningsmiljö finns i fjällzonen i Tännäs
och Storsjö med ca 60 kända gravhögar, belägna upp till 900 meter över
havet med fynd från vendeltid och vikingatid. De saknar kontakt med
senare bygd men ligger ofta i samma läge som sentida fäbodar. Fjällområdet
och skoglandet utgjorde också intresseområde för samerna, under historisk
tid som renbetesland. Renskötsel bedrivs i dag av Tännäs och Mittådalens
samebyar. 
Under medeltiden ledde flera pilgrimsleder genom Härjedalen till Nida­
ros (Trondheim) och S:t Olofs grav. En viktig led från Dalarna och Hälsing­
land följde Ljusnans dalgång. 
Under krigen mellan Sverige och Danmark-Norge under 1500-, 1600-
och 1700-talen brändes och ödelades många byar och gårdar i Härjedalen 
och delar av befolkningen flydde till Norge. Som en följd av dessa händelser 
minskade befolkningen och antas i början av 1700-talet inte ha uppgått 
till mer än drygt 2 000 personer. Befolkningen ökade därefter och hade i 
början av 1800-talet fördubblats (fig. 3). 
Näringslivet har i historisk tid dominerats av ett extensivt jordbruk. I 
dag är foderodling jordbrukets vanligaste inriktning. Fäbodar var ett van­
ligt komplement till hemgårdens marker, i äldre tider inom ett flerfäbods-
system, men ännu i dag finns sätrar i drift även om de flesta nu används 
som fritidshus. 
Under en period förekom malmbrytning i området intill Bruksval­
larna, i Mittåkläppen och Ramundberget, då Ljusnedals bruk började
bryta kopparmalm, senare järnmalm. På 1870-talet lades bruksdriften
om till boskapsuppfödning i stor skala. Bruket såldes till kronan 1893 och 
jordbruket arrenderades ut till brukets torpare. Bruksvallarna, där bönder
från Ljusnedal och Funäsdalen hade sina fäbodar före brukets tid, är en
av fjällvärldens bäst bevarade jordbruksbyar. Den viktigaste näringen i
landskapet i dag är skogsbruket och den övervägande delen av jordbruks­
fastigheterna äger också skogsmark. I fjällzonen är turismen av stor och
växande betydelse. 
Någon stad finns inte i landskapet. Den största tätorten är Sveg, central­
orten i Härjedalens kommun. 
13 
Fig. 4. Sveg. Foto Oscar Bladh, troli­
gen 1936. ATA. 
Fig. 5. Lillhärdal. Foto Jan Norrman 
1996. RAÄ. 
Kyrkan i landskapet 
Det är mest lågt liggande, vattenanknutna lägen i terrängen som tagits i 
anspråk som kyrkplatser. Kyrkorna ligger i de flesta fall vid Ljusnan eller 
vid de mindre vattendrag som avrinner i denna älv: Hede, Linsells, Ljus­
nedals, Svegs och Älvros kyrkor ligger vid Ljusnan medan Tännäs, Vem-
dalens, Lillhärdals och Överhogdals kyrkor ligger vid respektive Tännån, 
(Norr-)Veman, Härjån och Hoan, som alla ingår i Ljusnans avrinningsom­
råde. Storsjö är den enda kyrka som ligger i Ljungans dalgång vid Storsjön 
i den norra delen av landskapet. 
Kyrkornas placering är knuten till gamla bebyggelsecentra. Härjedalens 
kyrkor ligger nästan alla centralt i tätorter eller kyrkbyar. Ljusnedals kyrka 
uppfördes i direkt anslutning till bruksområdets bebyggelse men är i dag 
omgiven av odlingsmarker, golfbanor och ruinerna efter bruksverksam­
heten. Överhogdals kyrka ligger för sig, i södra änden av byn med samma 
namn. Eftersom centralbygden av bl.a. klimatologiska orsaker ligger nere 
14 
 Fig. 6. Tännäs. Foto Jan Norrman 
1996. RAÄ. 
i älvdalar och dälder, intar kyrkorna sällan den framträdande lokalisering 
i landskapet som är vanligt på så många andra håll i Norrland. Speciellt 
goda exempel på detta utgör kyrkorna i Lillhärdal, Sveg, Hede, Vemdalen, 
Älvros och Storsjö (fig. 4–5). 
Typiskt är alltså att vi i Härjedalen möter socknar med geografiskt 
begränsade centralbygder omgivna av vidsträckta skogsland. Det finns 
också andra lokaliseringsförutsättningar. Linsells socken tillkom sent och 
kan närmast karakteriseras som en ren skogssocken utan någon egentlig 
odlingsbygd. Tännäs kyrka ligger strategiskt utefter Ljusnans övre dalgång 
in mot fjällvärlden. Den kan redan under medeltiden ha tjänat som kapell 
utefter pilgrimsleden mot Trondheim. Kyrkan är byggd i en exponerad syd­
sluttning (fig. 6). Uppförandet av Ljusnedals kyrka kan sättas i samband 
med Ljusnedals bruks utveckling under slutet av 1600-talet. 
Miljön runt kyrkorna 
Fyra av landskapets kyrkor ingår i områden av riksintresse för kulturmiljö­
vården: i Lillhärdal omfattar detta kyrkan, kyrkbyn och dess fäbodområde, 
i Ljusnedal det gamla bruksområdet, i Tännäs kyrkan och kyrkbyn, som 
är landets högst belägna, samt i Älvros kyrkvallen vid gamla kyrkan med 
klockstapel och sockenstuga. 
Vid flera av de övriga kyrkorna finns äldre bebyggelse bevarad: i Linsell 
en prästgård från 1700-talet, i Vemdalen en äldre sockenstuga samt i Över­
hogdal två timrade kyrkhärbren. Vid flera av kyrkorna finns det eller har 
funnits skolor. 
Prästgårdsjord 
Någon egentlig prästgårdsjord finns inte i någon av de nuvarande försam­
lingarna. I tre församlingar finns skogsskiften med fastighetsbeteckningen 
Prästbordet: Hede, Lillhärdal och Sveg. Alla tre socknarna fanns i början 
av 1400-talet. 
15 
  
 
Litteratur 
Klimat, sjöar och vattendrag (red. Birgitta Raab och Haldo Vedin), Sveriges Natio­
nalatlas, 1995. 
Kulturlandskapet och bebyggelsen (red. Staffan Helmfrid), Sveriges Nationalatlas, 
1994. 
Magnusson, Gert: ”Härjedalen”, i Med arkeologen Sverige runt (red. Sverker Jans­
son och Erik B. Lundberg), (2 uppl.) 1980. 
Sporrong, Ulf (red.): Perspektiv på Härjedalen, 1995. 
Wåglin, Per-Erik: ”Pilgrimsstigar och handelsvägar”, i Jämtland Härjedalen (red.
Olof Thaning), Svenska Turistföreningen, Årsskrift, 1977. 
16 
  
 
 
Bänklängder
 
Hede 
1858, 1881 
Lillhärdal 
1798, 1813, 1840, 1863, 1877,
1880 
Linsell 
1828, 1829, 1848, 1858, 1868 
Sveg 
1869 
Tab. 1. Bevarade bänkdelningslistor. I 
samtliga fall har ålder varit den avgö­
rande indelningsprincipen. Indelning
efter by eller hemman, som varit van­
ligt i andra landskap, är inte känd från 
Härjedalen. 
av Margareta Kempff Östlind 
Endast fyra av Härjedalens tio socknar har bevarade bänkdelningslistor 
(tab. 1). En av dem är från 1700-talets slut, de övriga från 1800-talet.
Samtliga är uppgjorda efter personernas ålder. Det framgår inte lika klart i 
Härjedalen som i Jämtland, att man har haft en rangskillnad mellan bönder 
och torpare. Men att detta förekom förstår man av en uppgift från Linsells 
kyrka, där man bland annat satt efter ”karaktär”, vilket troligen kan tolkas 
som en motsvarighet till det jämtländska ”heder”, en egenskap som syftade 
på sockenbornas gårdsinnehav. I kyrkornas kor fanns bänkar för bland 
annat ”finare folk”, men där förekom också fjärdingsmän, bönder och till 
och med torpare, tillsammans med kyrkvärdar och klockare. Åldersfördel­
ningen i de främsta bänkarna nere i kyrkan är genomförd med viss konse­
kvens, men innehavarna av dessa bänkrum hade nog fått sina platser mer 
efter karaktär än efter ålder. De var nämligen oftast yngre än de bönder 
som satt efter ålder på de följande bänkarna. När det gäller placeringen av 
kvinnorna användes åldersprincipen mer regelmässigt. 
I Härjedalssocknarnas bänklistor ser man ingenting av det militära 
inslag som är tämligen påfallande i Jämtland. Materialet speglar en bon­
debygd utan riktigt stora skillnader i befolkningens ekonomiska förutsätt­
ningar. Ståndspersoner lyser med sin frånvaro, den närmaste motsvarig­
heten får sökas i det senare 1800-talets tjänstemannakategori. 
Likheten med Jämtland när det gäller fördelningsprincipen är klar, 
man satt efter ålder. Härjedalen framstår dock som ett tydligare exempel 
på detta. Förmodligen delvis beroende på landskapets storlek; de få sock­
narna bjuder på ett sparsamt och därmed lätt överblickbart material. Det 
kan också ha en viss betydelse att bänklängderna är ganska sena. Avvi­
kelser från åldersdelning, där sådana förekom i andra landskap, ligger i 
allmänhet längre bak i tiden. Men materialet ger också genom frånvaron 
av herrskapsbänkar och bänkar för militären en bild av ett mer renodlat 
bondesamhälle. 
Källor och litteratur 
Respektive sockens kyrkoarkiv i ÖLA. 
Gustafsson, Berndt: Kyrkoliv och samhällsklass i Sverige omkring 1880. En kyrko­
historisk-sociologisk undersökning, 1950. 
17 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Medeltidens kyrkor
 
av Boel Almqvist 
Nuvarande Härjedalen under medeltiden 
Namnet Härjedalen nämns för första gången i skriftliga källor under 1270 ­
talet i handlingar rörande just gränsdragningar. Det framgår, att denna
landsdel först befolkades av norrmän: den förste av dessa, som är känd till
namnet, hette enligt en sägen Härjulf Hornbrytare. Han var norske kon­
ungens märkesman, vistades en tid i Sverige men flydde av olika skäl till
”Norges konungs rike, till den dal som då var alldeles öde och som nu kallas
Härjedalen”. Nuvarande Snösvallen, där Härjulf lär ha slagit sig ned, ligger
väster om Lillhärdal, och hit kan han ha kommit redan under 800-talet. 
Perioden 1030–1060 anses vara tidpunkten för Härjedalens kristnande. 
Under hela medeltiden hörde landskapet till Norge och ingick i Nidaros 
(Trondheims) stift. Pilgrimsleden från Uppsala gick förbi Söderala i Häl­
singland längs Ljusnans dalgång till Ljusdal och Kårböle i samma landskap 
fram till Sveg – sedan urminnes tider Härjedalens huvudbygd – och därifrån 
via Lillhärdal och Älvros västerut till Fruhågna. Här delade sig leden och 
förde i två olika vägar mot nordväst in i nuvarande Norge. Den ena leden 
gick via Tännäs och den andra via Långå, Ljusnedal, Bruksvallarna och 
Skarvdörrspasset. 
Ytterligare en stor pilgrimsled fanns, den s.k. Jämt-Norgevägen. Den 
lär ha gått från Oviken via Arådalen in i Härjedalen och gick huvudsak­
ligen genom nuvarande Storsjö sockens norra delar. Där anslöt den till en 
annan led, som gick från Kårböle i Hälsingland och som över Hogdal och 
Klaxåsen nådde Klövsjö och andra platser. Leden följde sedan Ljungan 
mot Ljungdalen och gick in i Norge via Nedalsstugan, Biskopsstugan och 
Skarvdörrspasset. 
Kyrkobyggnader 
Härjedalen är omvärvt av en mängd sägner och traditioner om medel­
tida kapell och kyrkor om vilka närmare kunskap saknas. Få kyrkor har
hittills undersökts arkeologiskt. Ingen av landskapets församlingar kan
uppvisa någon medeltidskyrka i orört skick och inget kapell står kvar
från tiden före reformationen. I Härjedalen stiftades inget kloster och här
grundades heller ingen stad. 
träkyrkor 
Den äldsta kyrkan i Härjedalen byggdes på någon plats i Sveg vid pilgrims-
leden. Enligt traditionen uppfördes den under 1000-talet av Härjulf Horn­
18 
  
Fig. 7. Svegs kyrka och klockstapel, 
rivna 1845 och ersatta av ny kyrka 
med torn. Avbildade ur minnet av 
Per Ersson Svedin, troligen på 1880­
talet. Efter Sveriges Kyrkor (Hamberg 
1961–66). 
brytares ättling Ljot Dagsson och det bör ha varit i samband med kristnan­
det. Denna kyrka antas ha varit av trä. En träkyrka kan senare ha byggts på 
den plats, där den nuvarande stenkyrkan står. Närmare uppgifter saknas. 
Även stenkyrkan i Lillhärdal uppges ha föregåtts av ett träkapell. Överhog­
dals 1700-talskyrka lär ha byggts på platsen för ett tidigare kapell, troligen 
av trä, enligt säkra källor invigt 1466. Traditionen berättar även om ett 
kapell i Tännäs under 1400-talet, vilket skall ha föregått den träkyrka som 
uppfördes 1672, och som i sin tur ersattes av en ny på 1800-talet (fig. 8). 
stenkyrkor 
Den enda kyrka som med bestämdhet bevarar medeltida murverk är Lillhär­
dal, också denna belägen vid pilgrimsleden (fig. 8). Här invigdes en kyrka
1407. En äldre kyrka lär ha stått på annan plats på orten under medeltiden. 
Den första stenkyrkan i Sveg stod på samma plats som den nuvarande 
1800-talskyrkan och det är känt att den var medeltida. Den återställdes 
efter en brand 1563. År 1845 revs denna kyrka och en ny uppfördes. En 
teckning som gjorts ur minnet vid 1800-talets slut visar medeltidskyrkan 
med rektangulär grundplan, kor och långhus med samma bredd och höjd 
och under sadeltak (fig. 7). Här stod alltså en salkyrka av senmedeltida typ, 
men om grundplanen är ursprunglig eller resultatet av en förlängning låter 
sig inte sägas (fig. 9). En uppgift vill göra gällande, att kyrkan uppförts 
i början av 1500-talet. Huvudportalen låg i söder nära västgaveln, och i 
samma mur fanns även en korportal vars ålder är okänd. Det gäller även 
åldern på det timrade vapenhuset framför huvudportalen, på ljusöppning­
arna och på den murade sakristian i norr. 
19 
  
  
" 
" 
! 
! 
# 
# 
! 
#
 Murverk
 Trä
 Okänt material 
Hede kyrka är i stort sett från 1700-talet. Murar från en medeltida 
kyrka, som skall ha bränts under Baltzar-fejden 1611–12, ingår möjligen i 
den nuvarande kyrkan. 
Medeltida västtorn och kastaler är ännu inte kända i landskapet och 
inte heller medeltida valv, medan kalkmålningar påträffats i fragmentariskt 
skick på södra långhusmuren i Lillhärdals kyrka. De anses ha utförts under 
1500-talet, eventuellt i slutet av 1500-talet, och framställer bl.a. Adams 
skapelse och S:t Kristoffer. 
inventarier 
Förekomsten av medeltidskyrkor avspeglas främst genom talrikt bevarade 
medeltida inventarier, vissa dock med osäker härkomst. Mest känd av dessa 
är den vikingatida Överhogdalsbonaden, som bl.a. framställer strider mel­
lan hedendom och kristendom, men vars kyrkliga anknytning dock är oklar. 
Bland övriga inventarier finns en madonna från 1200-talet i Lillhärdal och
en mässhake i Sveg från 1400-talet, vilka båda har norskt ursprung. Som 
exempel på svenskt inflytande finns bland de medeltida inventarierna i Tän­
näs en S:t Mikaelsskulptur som tillskrivits den i Hälsingland verksamme 
Haaken Gullesons verkstad. 
Avslutande kommentar 
Det största problemet rörande kunskapen om Härjedalens medeltida 
sakralarkitektur är givetvis bristen på material, det faktum att ingen enda 
kyrka från denna tid kvarstår i sitt förreformatoriska skick, och att så få 
arkeologiska undersökningar utförts. Som sammanfattning kan sägas, att 
de tidigaste kyrkorna (i Lillhärdal och Sveg) bör ha byggts av trä och att trä 
sannolikt använts i ett par kapell och kyrkor under senmedeltiden. Tre me­
deltida stenkyrkor har funnits. Av dessa är den nu rivna i Sveg mest känd, 
även om dess ålder och byggnadshistoria är oklar. Den var en rektangulär 
salkyrka, men om den uppförts i ett sammanhang eller tillkommit genom 
förlängning åt öster av en kyrka med smalare och lägre kor är inte känt. 
Källor och litteratur 
Ahnlund, Henrik: Jämtlands och Härjedalens historia 1, 1948.
 
Bergström, Erik J., Magnusson, Gert och Raihle, Jan: Härjedalen. Natur och kul­
turhistoria, JLM, 1990. 
Bygdén, Leonard: Hernösands stifts herdaminne 3, 1926. 
Fig. 8. Inga medeltida träkyrkor är 
bevarade, men tillförlitliga källor 
omtalar att ett kapell invigdes i Över­
hogdal år 1466. Det bör ha varit av 
trä som den nuvarande kyrkan. Tradi­
tioner omtalar även att träkyrkor har 
funnits under medeltiden i Lillhärdal 
och Tännäs. 
Av landskapets medeltida sten­
kyrkor ingår murar i den nuvarande 
kyrkan i Lillhärdal, möjligen gäller 
samma sak för Hede. En medeltida 
stenkyrka föregick den nuvarande 
kyrkan i Sveg. 
Fig. 9. Medeltida salkyrkor skall ha 
funnits i Sveg och Lillhärdal enligt 
bevarade beskrivningar. 
20 
  
 
 
 
 
 
 
 
60 % 40 % 
2 2 1 
Murverk Trä Okänt 
material 
A. Nybyggda kyrkor.	 B. Nyuppförda medeltids­
kyrkor per period.
    Äldre medeltid (–1350)
    Yngre medeltid (1350–1550)
    Ospecificerad medeltid 
40 % 
0 %  
C. Andel nyuppförda 
medeltidskyrkor med
smalare kor. 
0 %  
D. Andel kyrkor med 
salformad plan vid 
medeltidens utgång. 
E. Andel kyrkorum med
murade valv vid medel­
tidens utgång. 
medeltidens kyrkor i siffror 
Diagrammen avser huvudkyrkor i 4 medeltidssocknar (inklusive Tännäs, 
bildad senast vid 1500-talets mitt), dessutom kapellet i Överhogdal, till­
hörigt Överhogdals kapellförsamling (annexförsamling senast 1814). Sveg
och Lillhärdal uppfördes under medeltiden av natursten (A). Av Lillhärdals 
medeltidskyrka återstår ännu partier i den befintliga kyrkan. Två medeltida 
träkyrkor kan hållas för troliga, nämligen i Tännäs och Överhogdal. Under­
laget är dock bräckligt. I bägge fallen baseras uppgifterna på att de äldsta 
kända kyrkorna var av trä. Den rivna medeltidskyrkans material i Hede är 
inte med säkerhet känt. Byggnationer på en stenkyrka omtalas 1613, men det 
är obekant om de innebar att en helt ny kyrka uppfördes eller om man satte 
en äldre, medeltida stenkyrka i stånd. 
Ingen av kyrkorna kan knytas till den äldre medeltiden (B). I Lillhärdal 
och Överhogdal omtalas att kyrkor invigts eller uppförts under 1400-talet.
De resterande tre kyrkornas ålder har inte varit möjligt att precisera. Ytterst 
beror detta på att så få egenskaper är kända. 
Ingen av medeltidskyrkornas har, så vitt vi vet, haft ett smalare kor i öster 
(C). Vid medeltidens utgång tycks dock Lillhärdal och Sveg ha haft salfor­
mad plan (D). Murade valv i långhus eller kor är inte kända från någon av 
kyrkorna (E). 
Glase, Beatrice, och Glase, Gösta: 99 kyrkor från Skåne i söder till Lappland i 
norr, 1996. 
Hamberg, Per Gustaf, och Berlin-Hamberg, Ulla: Härjedalens kyrkor. Band 1. 
Svegs tingslag, SvK vol. 91, 103, 107, 1961–66. 
Jämten, årsbok för Jämtlands läns museum: uppsatser om kyrkobyggande och 
kyrkokonst och samt vägledningar genom kyrkor i Härjedalen (även separat 
utgivna som särtryck). 
Westfal, Ulf: ”Rapport över byggnadsarkeologisk undersökning i Lillhärdals kyrka,
Lillhärdals sn, Härjedalens kn, Jämtlands län.” JLM, rapport 1979-11-29. Sten­
cil i ATA, JLM. 
21 
      
 
 
 
 
 
Kyrkorna 1550–1760
 
av Henrik Lindblad och Jakob Lindblad 
Härjedalen historia löper till stora delar parallellt med Jämtlands under 
1500- och 1600-talen. De båda landskapen blev slutgiltigt svenska år 
1645. Tiden fram till 1700-talets mitt karakteriserades av mycket bistra 
materiella förhållanden och förutsättningarna för någon mer omfattande 
byggnadsverksamhet under den aktuella perioden var inte särskilt goda. 
Dock nyuppfördes minst fem kyrkor från 1500-talets andra hälft till 1757,
en om- och tillbyggdes och två återställdes efter bränder (tab. 2, fig. 10).
Två av dessa är helt bevarade i dag. 
Från 1500-talets mitt till 1600-talets slut 
De tidigare kyrkorna under perioden byggdes på medeltida vis som små 
rektangulära timrade sal- eller långhuskyrkor med fristående klockstaplar. 
Exempel på detta är den sedermera kraftigt ombyggda gamla kyrkan i 
Älvros, som fanns vid 1500-talets slut men vars ålder är okänd. Den mätte 
ca 8,5 × 6 meter. 1638 flyttades den till nuvarande plats och utökades till 
sin dubbla längd. Den medeltida kyrkan i Sveg brann 1563. Emellertid 
kvarstod stenmurarna och byggnaden kunde återuppföras i sin gamla form 
med ett högt spetsigt spåntak. Stenkyrkan i Hede iståndsattes (eller ersattes 
eventuellt av en ny) efter att ha krigshärjats och bränts 1611. En träkyrka 
av okänt utseende uppfördes i Vemdalen 1624. 
Då Härjedalen blev svenskt 1645 tillsattes svenska präster. I samband 
med detta blev det aktuellt att ersätta den lilla slitna träkyrkan i Tännäs 
med en ny och större. Först 1672 kunde den nya träkyrkan invigas. Den var 
liten, måtten uppges till ca 10 × 6,5 meter. Den ersattes av en ny 1855. 
Få mästarnamn är kända före 1700-talet. Anders Eriksson Hyfvell 
(Höfwel) förekommer dock i tre kyrkor, bl.a. Älvros gamla kyrka, där han 
målat den äldre altartavlan 1687 och i Sveg, där han målat gamla kyrkans 
bevarade predikstolskorg. 
1700-talets första hälft och mitt 
nybyggnader 
Från 1700-talets mitt började befolkningen i Härjedalen åter öka efter en 
lång tid av stagnation. Detta ledde till en intensiv kyrkobyggnadsaktivitet 
under 1740- och 50-talen i Älvros, Överhogdal, Storsjö och Ljusnedal. År 
1738 förberedde man att ersätta Älvros kyrka med en ny. De höga kostna­
derna avstyrde planer på en stenkyrka. När förnyelsen genomfördes 1739– 
40 verkar man ha utgått från den befintliga kyrkan, av de ovan angivna 
# 
# 
# 
# 
# 
# 
#
 Nybyggnad
 Ombyggnad 
# 
Fig. 10. Kyrkor som uppförts eller 
genomgått viktigare planförändringar 
under perioden 1550–1760, samtliga 
i trä. Möjligen hör även stenkyrkan i 
Hede till dem som nybyggdes under 
perioden, men byggnadshistorien är
alltför dåligt känd. I Älvros skedde 
dels en ombyggnad av långhus/kor 
och, senare under perioden, en till­
byggnad av korsarmar. 
22 
 
 
 
 
 
 
 
Fig. 11. Älvros gamla kyrka. Exte­
riör från sydöst före restaureringen 
1929–32. Kyrkan fick sin nuvarande 
form vid en ombyggnad 1739–40. 
Klockstapeln uppfördes 1796 av Pehr 
Pålsson efter ritning av fadern Pål 
Pehrsson i Stugun. Foto Axel Ohrlan­
der 1927. ATA. 
måtten att döma, höjt väggarna och förstorat kyrkorummet med hjälp av 
grunda korsarmar (fig. 11, 13). 
1744 anhöll kyrkoherden i Sveg om kollektmedel för uppförandet av en 
ny kyrka i Överhogdal som ersättning för en äldre. Ansökan bifölls och 
samma år började kyrkan byggas. Som byggmästare anlitades bildhug­
garen Jonas Granberg från Klövsjö i Jämtland. Kyrkan invigdes redan 
1746, men var då långt ifrån färdig. Först 1760 förefaller t.ex. målningen 
av kyrkorummet ha varit klar, av vilken det numera endast finns bevarade 
fragment. Enligt en beskrivning från 1830 var timmerbyggnaden något över 
11 meter lång och ca 6,5 meter bred och hade en liten sakristia i nordöstra 
hörnet. Den var in- och utvändigt klädd med bräder och till det yttre stru­
ken med rödfärg (fig. 13). 
Invånarna i byarna omkring Storsjö hade mycket långt till kyrkan i Hede.
1749 bifölls en begäran om att få anlägga en kyrkogård i Storsjö och följande
år invigdes den. Året därpå byggdes ett kapell i anslutning till kyrkogården.
Kapellet uppfördes i trä med en liten vidbyggd sakristia. Enligt traditionen
timrades det av sex bönder inom församlingen. Förmodligen hade kyrko­
rummet inget innertak, utan var öppet upp till takstolarna. Under 1800 ­
talets början byggdes kapellet om kraftigt i samband med att det flyttades
högre upp i sluttningen ovanför Storsjön. Hela inredningen från 1700-talets
andra hälft flyttades dock med och är därför bevarad än i dag. 
Vid Ljusnedals järnbruk uppfördes år 1756–57 en träkyrka. Gudstjäns­
ter hade då sedan en tid hållits i ett rum i en vanlig timmerstuga. Kyrkan 
uppfördes med Anders Killberg (Kjellberg) från Skålan som byggmästare. 
Enligt en bevarad avbildning hade den korsformig plan och ett torn över 
23 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Älvros gamla kyrka 
Överghodal 
–1350 1860 –1950 
1350 –1550 1950 – 
1550 –1760 Ospec. 
0 5 10M 1760 –1860 
korsmitten. Killberg var huvudsakligen verksam som stapelbyggare och har 
rest de ännu bevarade staplarna med lökkupol i Hede 1751 och Vemdalen 
1755 samt en nu försvunnen stapel i Tännäs 1754. 
inredning 
Jöns Hedin, enligt uppgift född i Hede, har i denna kyrka utfört predik­
stolens ljudtak och dopängeln 1735. I flera kyrkor förekommer annars den
även i Jämtland flitigt anlitade dragonen och bildhuggaren Jonas Granberg.
Denne mästare var verksam i Hede (1731), Älvros och Överhogdals kyr­
kor (efter 1760 även i Sveg och Vemdalen). Åren 1739–40 förändrades den 
gamla kyrkan i Älvros. Enligt räkenskaperna verkade en sockenbo, Erik
Svensson i Backen, Kyrkbyn, som byggmästare. Men det var Granberg som
några år senare (1744) uppförde det välvda innertaket, en imitation i trä av
sengotiska stjärnvalv i tegel (fig. 12). Den närmaste förebilden bör ha varit
en liknande välvning som hälsingemästaren Jonas Granlund några år tidi­
gare utfört i Svegs kyrka. År 1747 försågs väggar och valv med målningar
utförda av bygdemålaren Erik Nilsson Wallin från Sveg. Den senbarocka
altaruppsatsen tillkom samma år som valven, medan predikstolen i traditio­
nell form men med rokokoornamentik, blev klar först 1761. I bägge fallen
utfördes de av Granberg. Samma år som predikstolen installerades försågs
den öppna bänkinredningen med dörrar och sidostycken. Inredningen i kyr­
kan har konserverats under 1900-talet och är än i dag mycket välbevarad. 
Som nämnts ovan anlitades Jonas Granberg som byggmästare vid 
nyuppförandet av Överhogdals kyrka, påbörjad 1744. Granberg stod även 
för den fasta inredningen, såsom altartavla och predikstol, vilken färdig­
ställdes först 1754. I samband med kyrkans utvidgning vid 1800-talets mitt 
ersattes den gamla inredningen med undantag av predikstolen. 
Avslutande kommentar 
Tidsperioden karakteriseras av kärva ekonomiska förhållanden och en 
stagnerad befolkningsutveckling. De kyrkor som nyuppfördes var små och 
Fig. 12. Älvros gamla kyrka. Inte­
riör mot nordöst efter restaureringen 
1929–32. Foto Nils Lagergren 1957. 
ATA. 
Fig. 13. Kyrkor uppförda eller 
ombyggda under perioden 1550–1760 
återgivna i skala 1:800. Älvros gamla 
kyrka består troligen till sina äldsta 
delar av en träkyrka som tillkommit 
senast vid 1500-talets slut och som 
1638 flyttades och utökades till sin 
dubbla längd. Kyrkan försågs med 
korsarmar 1739–40. Överhogdals 
kyrka byggdes 1744–46. Kyrkorum­
met förlängdes västerut då västtornet 
uppfördes 1849–55. Samtidigt tillkom 
sakristian i öster, som ersättning för 
en äldre. 
24 
C.. Nyuppförda kyrkor i förhållande till antalet församlingar 1760 D. Ombyggda kyrkor i förhållande till antalet församlingar 1860
 
    
 
 
 
  
5 
0 
Murverk Trä 
0
 
Murverk 
2
Trä
 
A. Nybyggda kyrkor.	  B. Viktigare planförändringar av
kyrkorum (ombyggnad av långhus/kor, 
tillbyggnad av korsarm/ar). 
56 %	 11 % 
C. Andel nyuppförda  D. Andel kyrkorum som genomgått 
 
kyrkor. viktigare planförändring.
 
Tab. 2. Nybyggnader och viktigare 
planförändringar under perioden 
1550–1760, i kronologisk ordning. 
Med nybyggnad menas att en helt ny 
kyrka uppförts, eller att ett helt nytt 
kyrkorum tillskapats genom att exem­
pelvis en äldre kyrka i ett och samma 
skede både vidgats och förlängts. I de 
kyrkor som angivits som nybyggda 
kan alltså äldre murpartier eller till­
byggnader finnas kvar (långhusets 
nordvästra hörn, torn, sakristia etc.). 
Med ombyggnad menas en planför­
ändring av långhus/kor, exempelvis 
genom en förlängning i väster eller 
genom att en kyrka med tidigare sma­
lare kor erhållit ett korparti av lång­
husets bredd. 
Bland de viktigare planförändring­
arna har också medtagits tillbyggnad 
av en eller flera korsarmar. Det redo­
visas då som separat åtgärd. Tillbygg­
nad av torn, sakristior och annat som 
i regel inte berört kyrkorummets plan 
har däremot inte angivits. 
Asterisk anger att ny-, om- eller till­
byggnaden, såvitt känt, inte kvarstår i 
den nuvarande kyrkans stomme. 
Vemdalen Nybyggnad (*) 1624 Trä 
Älvros gamla Ombyggnad av långhus/kor 1638 Trä 
Tännäs Nybyggnad (*) 1672 Trä 
Älvros gamla Tillbyggnad av korsarmar 1739–40 Trä 
Överhogdal Nybyggnad 1744–49 Trä 
Storsjö Nybyggnad (*) 1751 Trä 
Ljusnedal Nybyggnad (*) 1756–57 Trä 
kyrkorna 1550–1760 i siffror 
Diagrammen avser de 9 församlingskyrkor som fanns vid periodens utgång. 
Fem kyrkor nyuppfördes i Härjedalen under perioden, samtliga av trä (A). 
Andelen nyuppförda församlingskyrkor vid periodens utgång utgjorde såle­
des 56 % (5 st.) av det totala beståndet (C). Två viktigare planförändringar 
skedde under perioden, som båda berörde Älvros gamla kyrka: kyrkorummet 
vidgades till dubbel storlek 1638 och korsarmar tillbyggdes 1739–40 (B).
Andelen kyrkorum som vid periodens utgång genomgått viktigare planför­
ändringar utgjorde således 11 % (1 st.) av det totala beståndet (D). 
anspråkslöst utformade sal- eller långhuskyrkor av liggtimmer. Numera är 
endast kyrkorna i Älvros och Överhogdal bevarade, varav den senare, både 
till exteriör och interiör är starkt förändrad. Älvros gamla kyrka har dock 
ett mycket välbevarat kyrkorum med inredning i provinsiell senbarock och 
rokoko från 1700-talets mitt. Av Härjedalens tre medeltida stenkyrkor fick 
två återuppföras efter bränder, 1563 respektive 1611. Omkring 1740 börjar
den serie om- och nybyggnader som vid seklets slut berört landskapets alla 
kyrkor utom Sveg och Tännäs, vilka dock revs under 1840-talet. 
Källor och litteratur 
Bergman, Ingebrikt: ”Tännäs kyrka” (Härjedalens kyrkor 2) i Jämten 1954. 
Bergström, Erik J.: ”En förgäten kyrkbyggare” (Anders Göransson Kjellberg från 
Skålan) i Jämten 1987. 
Bergström, Erik J.: ”Något om Hede kyrkas äldre historia” i Helg och högtid. Hede 
socken förr och nu 10, 1991. 
Bergström, Erik J., Magnusson, Gert och Raihle, Jan: Härjedalen. Natur och kul­
turhistoria, JLM, 1990. 
25 
  
 
 
 
 
 
 
Berthelson, Bertil: ”Den kyrkliga byggnadskonsten” i Härnösands stift i ord och 
bild, 1953.
Cedenhag, Birgitta: Våra kyrkor, Upptäck Jämtland/Härjedalen, JLM, 1998. 
Ebeling, Monica: Katalogdelen i Kyrkobyggnader 1760–1860, 4, Härjedalen,
Jämtland, Medelpad, Ångermanland, SvK vol. 221, 1997. 
Festin, Eric: ”Älvros gamla kyrka” i Jämten 1932. 
Hamberg, Per Gustaf, och Berlin-Hamberg, Ulla: Härjedalens kyrkor. Band 1. 
Svegs tingslag, SvK vol. 91, 103, 107, 1961–66. 
Jansson, E. Alfred: Ljusnedals bruks krönika, 1958. 
Nodermann, Maj: Mästare och möbler. Jämtländska målare, bildhuggare, hant­
verkare och deras produkter, JLM, 1990. 
Nodermann, Maj: ”Kyrkor, byggmästare och timmermän i Jämtland och Härjeda­
len under 1700-talets senare hälft” i Övre Norrlands kyrkor. Bebyggelsehisto­
risk tidskrift 22, 1992. 
Rosén, Birgitta: ”Älvros gamla kyrka” (Härjedalens kyrkor 4) i Jämten 1971. 
Telhammer, Ingrid: ”Storsjö kyrka” (Jämtlands kyrkor 32) i Jämten 1985. 
Tjäderborn, Sven Kyrkorna i västra Härjedalen, broschyr, 1984. 
26 
  
 
 
  
 
 
Kyrkorna 1760–1860
 
av Ingrid Sjöström 
Fig. 14. Kyrkor uppförda under perio­
den 1760–1860. 
# 
# 
# 
# 
# 
! 
! 
! 
! 
#
 Murverk
 Trä 
1700-talets andra hälft innebar i Härjedalen, liksom i Jämtland, bättre vill­
kor och möjligheter till kyrkobyggande av litet ambitiösare slag än tidigare. 
Ekonomin var som tidigare blandad, baserad på odling av korn, råg och 
så småningom potatis, boskapsskötsel, särskilt uppfödning av oxar, samt 
skogsbruk. Timmer togs mest ut för lokala behov samt som energikälla för 
det enda större järnbruket, Ljusnedals bruk, som fick sin mulltimmerhytta 
klar 1763. Brukets smides- och gjutjärnsprodukter såldes mest till Jämt­
land och Norge. Även myrmalm utnyttjades för husbehovssmide ända in 
på 1800-talet. Större avverkning i skogarna kom inte igång förrän Ljusnan 
blev flottningsbar på 1850-talet. 
I det glesbebyggda landskapet var församlingarna få och långsamt väx­
ande. Den största socknen, Sveg, hade 965 invånare 1751 och 1 294 år 1860, 
Lillhärdal växte från 624 till 1 184, medan övriga socknar låg långt under 
1 000 invånare år 1860. Avstånden mellan kyrkorna var långa, vägarna 
genom de djupa skogarna ofta svårframkomliga. Först 1820 byggdes en 
bättre väg från Hede och Vemdalen till Östersund via Klövsjö. Den gamla 
marknadsplatsen i Vemdalen användes för årliga marknader 1767–86 och 
efter 1818. Där samlades handelsfolk och bönder från hela landskapet, med 
tillresande från Jämtland, Tröndelag, norra Dalarna och Hälsingland, de 
trakter där Härjedalen sedan medeltiden haft sina kontakter. 
Bönderna i avlägsna byar gjorde upprepade framställningar till dom­
kapitlet och Kungl. Maj:t för att få till stånd annexkapell i sina hembyar. 
Moderförsamlingen Svegs annexkyrka Lillhärdal fick egen komminister 
1777, men blev pastorat först 1863. Ett kapell byggdes 1778 i Linsell, men 
det dröjde till 1798 innan en formell kapellförsamling bildades och till 1870
innan denna blev annexförsamling. 
Kyrkobyggandet 
Under perioden nybyggdes åtta kyrkor, tre i sten och fem i trä (tab. 3, 
fig. 14). Smärre ombyggnadsarbeten pågick också i Sveg och Tännäs på 
de kyrkor som senare ersattes av nya. Överhogdals kyrka från 1740-talet
tillbyggdes med sakristia och torn 1849–55. I två av de åtta socknarna som 
nybyggde restes den nya kyrkan på den medeltida kyrkans plats: i Lillhärdal 
innebar nybygget att den medeltida kyrkan utvidgades till dubbel storlek, 
medan man i Sveg raserade medeltidskyrkan och möjligen endast utnytt­
jade visst murverk. På samma sätt gjorde man troligen i stenkyrkan i Hede. 
Alla de fem träkyrkorna lades på nya tomter. Linsell saknade föregångare, 
medan Vemdalen, Ljusnedal och Tännäs föregicks av träkyrkor från 1600­
27 
  
 
och 1700-talen, belägna helt nära den nya kyrkan. Alla revs. Materialet 
från Storsjö kapell från 1751 återanvändes till stora delar i det kapell som 
byggdes på den nya tomten. 
Alla Härjedalskyrkorna utom Sveg har blygsamma mått, anpassade efter 
befolkningstalen. Träkyrkorna är minst. Minst är Storsjö kapell, vars lång­
hus endast är 12 meter långt, byggt för en församling på ca 100 personer. 
Vemdalens åttkantiga långhus är knappt 20 meter långt och byggdes för 
nära 400 församlingsbor. Den lilla stenkyrkan i Hede har ungefär samma 
längd. Kyrkan i Sveg är den största kyrkan i landskapet, med ett långhus på 
nära 39 meter (fig. 17). 
Liksom i Jämtland har alla kyrkorna likartad planform, enskeppiga sal-
kyrkor med torn i väster, utom Vemdalen som är åttkantig. Hede, Lillhär­
dal och Linsell har sakristia på nordsidan, de övriga öster om korväggen. 
tiden före år 1800 
Mellan 1760 och 1800 tillkom tre nya träkyrkor och två stenkyrkor. Den 
först tillkomna, träkyrkan i Vemdalen från 1763, är landskapets och perio­
dens märkligaste kyrka. Den byggdes av Olof Månberg, ryttare från Näs 
socken i Jämtland. Att en självlärd och vad man vet föga berest lantbygg­
mästare och militär skapat denna till formen unika och vackert propor­
tionerade kyrkobyggnad har väckt förundran och beundran hos alla som 
beskrivit den (fig. 15, 17). 
Månberg hade sedan 1740-talet arbetat som snickare och stapelbyggare 
runt om i Jämtland, och byggt en enda, nu försvunnen kyrka i Föllinge 
innan han 1760 tog sig an att timra den åttkantiga kyrkan i Vemdalen 
med sitt branta valmade och spånklädda tak, drygt dubbelt så högt som 
väggarna, och krönt av en spira. Kyrkobyggnaden är monumental trots 
Fig. 15. Vemdalens kyrka från nord­
väst. Uppförd 1763 av Olof Månberg. 
Klockstapeln byggd av Anders Killberg 
(Kjellberg) 1755. Foto Nils Thomas­
son. Äldre vykort i SvK:s arkiv. 
28 
    
  
 
Fig. 16. Linsells kyrka. Interiör mot 
öster. Kyrkan uppförd 1778 av socken­
bon och kyrkobyggets initiativtagare 
Pehr Tholsson, som också tillverkade 
inredningen. Foto Sören Hallgren 
1960, ATA. 
de knappa måtten och hävdar sig väl i det dramatiska fjällandskapet. Den 
åttkantiga planformen anses ha rötter i den reformerta kyrkoarkitekturen 
i 1600-talets Nederländerna, introducerad till Norden med invandrade 
bruksidkare. Den finländske byggmästaren Hans Biskop byggde flera 
kapell både i Finland och Sverige med denna planform, bl.a. ett i Lögdö i 
Medelpad 1717. Även Graninge brukskapell i Ångermanland, byggt 1759– 
61, har denna form. 
Vemdalens rokokoinredning är rik och välbevarad. Jonas Granberg, den 
jämtländske bildhuggaren från Klövsjö strax norr om landskapsgränsen, 
utförde bl.a. altaruppställning och bänkinredning medan predikstolen 
utförts av snickaren Jöns Ljungberg från Ljungdalen, som fått gå i lära i 
Stockholm och Gävle. Korbågen i rokoko utfördes så sent som 1811 av Olof 
Ingebriktsson, bonde från Tännäs. 
De nya stenkyrkorna, Hede och Lillhärdal, ersatte äldre stenkyrkor, 
med utnyttjande av det äldre murverket, i Lillhärdal i betydande grad. De 
byggdes bägge på 1770-talet av den framstående jämtbyggmästaren Pehr 
Olofsson i Dillne. Bägge anslöt till den herrgårdslika tornlösa salkyrko­
typ med valmat tak som lanserats av stiftsbyggmästaren Daniel Hagman, 
t.ex. i Borgsjö i Medelpad. Till Lillhärdal hade Hagman 1763 lämnat ett 
ritningsförslag. Det utnyttjades i förenklad form av Pehr Olofsson, som 
församlingen föredrog att anlita. Kyrkan försågs med ett torn 1805, som 
delvis förtog den hagmanska karaktären. 
Härjedalingen Pehr Tholsson uppförde 1778 Linsells nya träkapell
(fig. 16). Tholsson var bonde, snickare och byggmästare, en betrodd och
ansedd man i socknen. Kapellet byggdes som en mindre version i trä av
de tornlösa kyrkorna i Hede och Lillhärdal, och fick senare, 1797, liksom 
Lillhärdal ett torn. 
29 
  
  
 
 
 
Vemdalen, uppförd 1763. 
0 5 10M Sveg, uppförd 1845–47. 
 
Vemdalen Nybyggnad 1763 Trä 
Lillhärdal Nybyggnad 1770–71 Murverk 
Hede Nybyggnad 1770–75 Murverk 
Linsell Nybyggnad 1778 Trä 
Ljusnedal Nybyggnad 1797 Trä 
Storsjö Nybyggnad 1812 Trä 
Tännäs Nybyggnad 1840–55 Trä 
Sveg Nybyggnad 1845–47 Murverk 
Tornen i Linsell och Lillhärdal byggdes troligen av Pål Pehrsson från 
Stugun i Jämtland, som också ritat Älvros klockstapel 1795 (fig. 11). Pehrs­
son har tagit intryck av de staplar med karakteristiska lökformer som på 
1750-talet byggts i bl.a. Hede och Vemdalen av dragonen Anders Killberg 
(Kjellberg), född i Klövsjö (fig. 15). 
I inredningarna har den jämtländska rokokon lämnat spår i många 
härjedalska kyrkor. Altaruppsatser och predikstolar från tiden före 1800
finns kvar i Hede, Lillhärdal, Linsell och Vemdalen, i Hede och Vemdalen 
även den för Norrland karakteristiska korbågen. I Storsjö har man behållit 
altarpredikstolen från 1750-talet. Johan Edler d.ä. har gjort större delen 
av inredningen i Lillhärdal, Pehr Sundin har målat skenarkitektur med 
draperimålning i Linsell (fig. 16) och Storsjö och en altartavla i Vemdalen. 
Inredningen i Linsells kyrka präglas i övrigt helt av byggmästare Tholssons 
genuint folkliga snickarkonst. Han skänkte också kyrkans för nedre Norr­
land typiska dopängel. 
tiden efter år 1800 
1811 förenades Härjedalen administrativt med Jämtland i Jämtlands län. 
De svåra tiderna under 1800-talets första tre decennier medförde i bägge 
landskapen stagnation i byggandet. Utöver förnyelsen 1812 av Storsjö 
kapell, ursprungligen uppfört 1751, företogs inte kyrkobyggnadsarbeten
förrän vid seklets mitt: Svegs stenkyrka 1845, Överhogdals träkyrka (en 
omdaning i klassicerande riktning 1849–55 av kyrkan från 1744–46, interi­
ören senare förändrad), samt Tännäs träkyrka, som 1855 ersatte träkyrkan 
från 1670-talet. 
Med Sveg fick Härjedalen en typisk nyklassicistisk kyrka, byggd efter 
en norrlandsbyggmästares ritning som justerats vid Överintendentsämbe­
tet, och även av byggmästaren, då bygget efter 20 års fördröjning äntligen 
genomfördes (fig. 4, 17). För tiden modern är placeringen av sakristian 
bakom det rakt avslutade koret, medan det valmade yttertaket och torn-
avslutningens karnissvängda huv och lanternin för tankarna till det gus­
tavianska skedet. Inredningen är genomförd i empire, med en av epokens 
talrika kopior efter stockholmskonstnären Fredrik Westins altartavlor. 
Tännäs är en enkel nyklassicistisk långhuskyrka, vars korta och bas-
Tab. 3. Nybyggnader och viktigare 
planförändringar under perioden 
1760–1860, i kronologisk ordning. 
Förklaringar till tabellen, se tab. 2, 
s. 25. 
Fig. 17. Ett urval kyrkor uppförda 
under perioden 1760–1860 återgivna i 
skala 1:800. 
30 
   
 
3
 
5
0 0
 
Murverk Trä	 Murverk Trä 
A. Nybyggda kyrkor.	  B. Viktigare planförändringar av
kyrkorum (ombyggnad av långhus/kor, 
tillbyggnad av korsarm/ar). 
80 %	 0 %  
 
C. Andel nyuppförda D. Andel kyrkorum som genomgått 
 
kyrkor. viktigare planförändring.
 

kyrkorna 1760–1860 i siffror 
Diagrammen avser de 10 församlingskyrkor som fanns vid periodens utgång. 
Under perioden uppfördes 8 kyrkor. Av dem var 3 murade och 5 av trä (A). 
Andelen nyuppförda församlingskyrkor vid periodens utgång utgjorde såle­
des 80 % (8 st.) av det totala beståndet (C). Förnyelsen av byggnadsbeståndet 
i Härjedalen under denna tid skedde inte genom ombyggnad (B, D). 
tanta torn med låg fönsterlös lanternin avviker något från normalen. I 
interiören frapperar det praktfulla skenperspektivet, målat på korväggen 
bakom altaruppställningen – ett för tiden sent exempel på denna jämtländ­
ska specialitet, utförd av en målare från Östersund. Sveg och Tännäs har 
inredning från tillkomstperioden. Hede har landskapets enda orgelfasad 
från perioden, daterad 1856. I Sveg uppsattes orgeln 1861. 
Avslutande kommentar 
Härjedalens åtta kyrkor från perioden hör samman med Jämtlands, men har 
också en egen karaktär. Landskapets relativa isolering, de långa avstånden 
mellan byarna, kan avläsas i en viss stilretardering. Barock- och rokokofor­
merna levde längre kvar här än i Jämtland. De klassicistiska stildragen slog 
igenom fullt ut först efter 1820. Nygotiken anammades inte före 1860. 
Många jämtländska konstnärer har verkat i landskapet, men även 
infödda hantverkare har gjort förnämliga insatser. Vemdalen med sin 
åttkantiga plan, höga takresning och rika inredning och Linsells kyrka, 
skapad av en lokal mästare, hör till de vackraste i Norrland. Nästan alla 
kyrkorna i landskapet är väl bevarade eller återrestaurerade till ursprung­
ligt skick; endast Ljusnedal har i dag en interiör som påtagligt avviker från 
tillkomsttidens.
Källor och litteratur 
Bergström, Erik J., Magnusson, Gert och Raihle, Jan: Härjedalen. Natur och kul­
turhistoria, JLM, 1990. 
Ebeling, Monica: Katalogdelen i Kyrkobyggnader 1760–1860, 4, Härjedalen,
Jämtland, Medelpad, Ångermanland, SvK vol. 221, 1997. 
Hamberg, Per Gustaf: ”I kor och skepp” i Härnösands stift i ord och bild, 1953. 
Hamberg, Per Gustaf, och Berlin-Hamberg, Ulla: Härjedalens kyrkor. Band 1.
Svegs tingslag, SvK vol. 91, 103, 107, 1961–66. 
31 
 
 
 
 
Kyrka af träd. Kyrkobyggande under 1600- och 1700-talen i Finland, Norge och 
Sverige, red. Ingrid Sjöström, Museiverket, NIKU och RAÄ, 2000. 
Nodermann, Maj: ”Kyrkor, byggmästare och timmermän i Jämtland och Härjeda­
len under 1700-talets senare hälft” i Övre Norrlands kyrkor. Bebyggelsehisto­
risk tidskrift 22, 1992. 
Nodermann, Maj: ”Kyrkoinredningar från rokoko till empire” i Kyrkobyggnader
1760–1860, 4, Härjedalen, Jämtland, Medelpad, Ångermanland, SvK vol. 221, 
1997. 
Sjöström, Ingrid: ”Kyrkorna från perioden 1760–1860. En sammanfattande över­
sikt” i Kyrkobyggnader 1760–1860, 4,  Härjedalen, Jämtland, Medelpad, Ång­
ermanland, SvK vol. 221, 1997. 
Telhammer, Ingrid: ”Om kyrkobygge och kyrkoinredning i Härnösands stift” i 
Kyrkobyggnader 1760–1860, 4, Härjedalen, Jämtland, Medelpad, Ångerman­
land, SvK vol. 221, 1997. 
32 
  
 
  
 
 
 
 
"
 Murverk (Funäsdalen)
 Trä (Älvros nya) 
Fig. 18. Kyrkor och kapell uppförda 
under perioden 1860–1950. Älvros 
nya kyrka i landskapets östra del upp­
fördes i trä 1880–86 som ersättning 
för den äldre sockenkyrkan. Funäs­
dalens kyrka tillkom som distrikts­
kyrka i tätorten med samma namn i 
Tännäs församling. Den murade kyr­
kan, som uppfördes 1926–28, har inte 
förändrats nämnvärt sedan dess. 
Kyrkorna 1860–1950 
och senare restaureringar 
av Jakob Lindblad 
Under perioden 1860–1950 uppfördes två kyrkor från grunden, i bägge fall 
på helt nya kyrkplatser, medan samtliga andra kyrkor genomgick mer eller 
mindre genomgripande restaureringar (fig. 18). Antalet kyrkor i Härjedalen 
är inte många men ett par tendenser går ändå att ana tydligt. Byggnads­
verksamheten följer i stora drag utvecklingen i Jämtland, men parallellerna 
är inte uppenbara. 
1800-talets senare del 
Under periodens början dominerade ännu de nyklassicistiska idealen, vil­
ket märks på flera sätt. Under 1860-talet övermålades Linsells rödfärgade 
fasader med vit oljefärg, samma skedde med Lillhärdals kyrkas torn 1880
och Vemdalens exteriör så sent som på 1890-talet. De polykroma interiör­
erna i Lillhärdal, Linsell och Hede övermålades i vitt och guld 1880, 1884
respektive 1890. 1880–86 uppfördes Älvros nya kyrka, efter ritningar av 
arkitekten Ernst Jacobsson vid Överintendentsämbetet (fig. 19–20). Den 
nya kyrkan uppfördes i trä med asymmetriskt placerat torn vid västra 
gaveln. Ritningarna avsåg en kyrka i en nygotisk-fornnordisk stil med rik 
panelarkitektur och synliga strävor. Byggmästaren Per Norin från Norrala 
uppförde emellertid kyrkan i ett förenklat skick och lät sedan måla den vit 
såväl ut- som invändigt. Året efter invigningen använde arkitekten samma 
ritning för Nykyrka kyrka i Västergötland, där dessa dock följdes mycket 
noggrannt. Vid en jämförelse mellan kyrkorna visar de tyngre och fylligare 
formerna i Älvros nya kyrka tydliga likheter med det tidigare 1800-talets
vitputsade stenkyrkoarkitektur. 
Nygotiken är sparsamt företrädd inom landskapet. 1890 fick vapenhuset
i trä i Hede en nygotisk portal och den slutna bänkinredningen ersattes av 
en öppen med nygotiska gavlar. När Ljusnedals kyrka försågs med öppna 
bänkar, pärlspontspanel, ljusare färgsättning m.m. vid en restaurering 
1902, anar man vissa jugenddrag. 
1900-talets första hälft 
1918–20 restaurerades Vemdalens kyrka efter ritningar av Fredrik Falken­
berg, varvid 1700-talets färgsättning av kyrkorummet och inredningen 
återställdes. Liknande restaureringar ägde sedan rum i Linsell 1923–25, 
Storsjö 1927–33, Hede 1929–31 och Lillhärdal 1938. Vid restaureringen 
1929–35 av Svegs kyrka insattes glasmålningar av Stockholmskonstnären 
Per Månsson i dämpade färger i det stora kyrkorummet från 1840-talet. I 
33 
  
 
 
 
 
 
 
flera av kyrkorna hade järnkaminer satts in under 1800-talets senare del. 
Dessa ersattes vid 1920- och 30-talens restaureringar av luft- eller vatten­
buren värme med pannrum. 
När den nya kyrkan uppfördes i Älvros 1880–86 beslöt man riva den 
gamla, vilket dock inte kom att ske. 1909 beslöt sockenstämman i stället 
acceptera ett förslag att flytta gamla kyrkan till Östersund. Dessa planer 
väckte dock en stark reaktion inom socknen. Beslutet fick rivas upp. Kyrkan 
blev kvar på sin gamla plats och en nödtorftig upprustning kom till stånd 
genom frivilliginsatser. Kyrkan restaurerades mer genomgripande 1929–32
efter ett program av Eric Festin och återinvigdes därefter för gudstjänst­
bruk, varpå i stället den nya kyrkan periodvis kom att stå oanvänd till 
1950-talets slut. 
1926–28 uppfördes landskapets andra nya kyrka under perioden, 
Funäsdalens kyrka i Tännäs församling, belägen invid Funäsdalens tätort 
(fig. 21). Kyrkan är en stor stenkyrka, vars utformning efterliknar medel­
tida landskyrkor som byggts om under 1700-talet. Man anar modernis­
tiska inslag i de slätputsade väggarna med skarpa hörn och geometriska 
proportioner. Kyrkans största fönster, och viktigaste ljuskälla, sitter i korets 
södra vägg, delvis dolt från långhuset, och kastar ett starkt, diffust ljus över 
koret. Ritningarna utfördes av arkitekt Curt Björklund, Stockholm. 
Restaureringar efter 1950 
Under 1950-talet genomfördes ett par restaureringar, varav några i 
anmärkningsvärt hög grad påverkat kyrkorummets karaktär. Älvros nya 
kyrkas 1880-talsinteriör förändrades kraftigt vid kyrkans ombyggnad 
1957. Intressant nog sparades dock den enkla öppna bänkinredningen av 
den typ som under benämningen ”bönhusbänkar” annars ofta avlägsnades 
ur kyrkorna vid denna tid. Vid Överhogdals kyrkas restaurering 1949–57
avlägsnades altarpredikstolen och altarväggens skenperspektiviska mål­
ning från 1850-talet. I Lillhärdal ersattes 1951 fönstrens ursprungliga,
för byggmästaren Pehr Olofsson i Dillne karakteristiska tresidiga krön av 
klassicistiska rundbågar, varigenom fönstren likriktades efter det på 1880 ­
talet upptagna fönstret över sydportalen. Vid en restaurering av Hede kyrka 
1960–62 avlägsnades de delar av inredningen som utförts i nygotik vid en 
Fig. 19. Älvros nya kyrka från nord­
väst före ombyggnaden 1957. Kyrkan 
uppfördes 1880–86 efter ritningar 
av arkitekten Ernst Jacobsson. Bygg­
mästare var Per Norin, son till Svegs 
kyrkas byggmästare Jacob Norin. Foto 
Bertil Berthelson 1943, ATA. 
0 5 10M 
Älvros nya kyrka, uppförd 1880–86. 
Fig. 20. Älvros nya kyrka, den enda 
församlingskyrkan som uppfördes 
under perioden 1860–1950, återgiven
i skala 1:800. Västpartiet förändrades 
vid en ombyggnad 1957. 
34 
 Fig. 21. Funäsdalens kyrka, distrikts­
kyrka i Tännäs församling, förberedd 
sedan 1878 och uppförd 1926–28. 
Arkitekt Curt Björklund, Stockholm. 
Exteriör från sydöst. Foto Martin Ols­
son 1950. ATA. 
tidigare restaurering. Bänkarna ersattes med nya och för tiden karakteris­
tiska med raka linjer och endast fernissade. Ett förslag att även ersätta det 
samtida nygotiska vapenhuset i trä med ett murat och bättre överensstäm­
mande med kyrkans stil genomfördes dock inte. Senare restaureringar har 
huvudsakligen inskränkt sig till ommålning av interiören i samma färgsätt­
ning som tidigare. I Lillhärdal kunde dock äldre kalkmålningsrester tas 
fram 1979–80 och i Ljusnedal återställdes 1990–92 färgsättningen från 
1902, som hade avlägsnats på 1950-talet. 
En karakteristisk detalj för Härjedalen är att flera kyrkor försetts med 
läktare mycket sent. I Överhogdal byggdes läktaren 1911–13, i Linsell 
1923–25 och i Tännäs så sent som 1957–58. I Ljusnedals kyrka har någon 
läktare aldrig uppförts. Vid ombyggnaden av Älvros nya kyrka 1957 avlägs­
nades läktaren från kyrkans byggnadstid på 1880-talet. 
Avslutande kommentar 
När det gäller kyrkobyggandet under perioden kan man ana en strävan 
till enhetlighet mellan de olika kyrkorna. Under 1800-talets senare del 
får de flesta kyrkorna ljusa kyrkorum, och de rödfärgade träkyrkornas 
exteriör målas i vitt. Så hade även skett före periodens början i Överhog­
35 
  
  
 
 
 
0 1 0 0 
Murverk Trä Murverk Trä 
A. Nybyggda kyrkor.  B. Viktigare planförändringar av
kyrkorum (ombyggnad av långhus/kor, 
tillbyggnad av korsarm/ar). 
9% 0% 
C. Andel nyuppförda  D. Andel kyrkorum som genomgått 
 
kyrkor. viktigare planförändring.
 
kyrkorna 1860–1950 i siffror 
Diagrammen avser de 11 församlingskyrkor som fanns vid periodens utgång 
(inklusive Älvros gamla och nya kyrka). Under perioden uppfördes Älvros 
nya kyrka av trä (A). Andelen nyuppförda församlingskyrkor vid periodens 
utgång utgjorde således 9 % (1 st.) av det totala beståndet (C). Inga viktigare 
planförändringar ägde rum under perioden (B, D). 
dal 1849–55. Man anar här hur den 1845–47 uppförda nyklassicistiska
stenkyrkan i Sveg fungerat som förebild. Under 1900-talet skiftar idealet, 
1700-talets färgsättning återskapas igen. Som en av de sist restaurerade 
kyrkorna under 1900-talets första hälft försågs Svegs kyrka, där det inte 
fanns någon äldre färgsättning att ta fram, på 1930-talet i stället med helt 
nya glasmålningar. 
Källor och litteratur 
Berthelson, Bertil: ”Den kyrkliga byggnadskonsten” i Härnösands stift i ord och
bild, 1953. 
Cedenhag, Birgitta: Våra kyrkor, Upptäck Jämtland/Härjedalen, JLM, 1998. 
Ebeling, Monica: Katalogdelen i Kyrkobyggnader 1760–1860, 4, Härjedalen,
Jämtland, Medelpad, Ångermanland, SvK vol. 221, 1997. 
Elmén Berg, Anna: ”Ödekyrkornas renässans” i Övre Norrlands kyrkor. Bebyg­
gelsehistorisk tidskrift 22, 1992. 
Festin, Eric: ”Våra kyrkoförnyelser” i: Jämten 1927. 
Festin, Eric: ”Nya och gamla kyrkor. Några troligen ganska sunda reflexioner” i 
Jämten 1928. 
Hamberg, Per Gustaf, och Berlin-Hamberg, Ulla: Härjedalens kyrkor. Band 1. 
Svegs tingslag, SvK vol. 91, 103, 107; 1961–66 
Jämten, årsbok för Jämtlands läns museum: vägledningar genom kyrkor i Härjeda­
len (även separat utgivna som särtryck). 
Svedlund, Robert: ”Pastorat och församlingar” i: Härnösands stift i ord och bild, 
1953. 
36 
2,0
2,5
3,0
3,5
�
 
 
 
 
 
 
 
Härjedalens kyrkor – kulturarv 
och bebyggelsehistoria 
av Jakob Lindblad 
Förutsättningarna 
Härjedalen är ett av Sveriges senast koloniserade landskap och därtill det 
med minsta antalet kyrkor och socknar. Sambanden västerut, över nuva­
rande riksgränsen, har tidigare varit stora och före 1645 hörde landskapet 
till Norge, såväl politiskt som kyrkligt. Banden var starkare än för Jämt­
lands del, som före reformationen hörde till det svenska ärkestiftet trots 
att det var en del av Norge. Det är inte lätt att i dag avläsa spår av den 
norska tiden i landskapets kyrkor, delvis för att flera av de kyrkor som 
fanns då brändes under krigsoroligheterna under 1600-talet. Landskapet
utgjordes fram till 1300-talets slut av en enda socken, men delades då i två. 
Efter ytterligare församlingsdelningar på 1400- och 1500-talen omfattade 
landskapet sex socknar, som under 1800-talet utökades till åtta och under 
1900-talet till tio. De blygsamma odlingsbetingelserna har skapat mikro­
bygder utan något större samband med varandra. 
Byggnadsintensitet och regionala särdrag 
kyrkornas lägen, byggnadsintensitet 
Landskapets kyrkor ligger alla i anslutning till vattendragen, huvudsakli­
gen vid Ljusnan eller dess avrinningsområde. Fem någorlunda belagda kyr­
koetableringar gjordes under medeltiden, samtidigt finns flera traditioner
och sägner om försvunna medeltida kapell. Enstaka inventarier från tiden
före senmedeltiden finns inom landskapet, i övrigt är uppgifterna få om
de kyrkliga förhållandena före 1400-talet. Enstaka nybyggen av kyrkor
är kända från 1600-talet. Annars inföll den största förnyelsevågen i land­
skapet mellan 1740 och 1780 då sju nya kyrkobyggnader tillkom, varav
tre som helt nya kyrkoetableringar (fig. 22–23). Under 1800-talets mitt
och senare del ersattes tre församlingskyrkor av nya och under 1920- och 
Fig 22. Kyrkobyggandet i perioder 
(äldre medeltid, yngre medeltid, 
1550–1760, 1760–1860 och 1860– 
1950). Antal anger nybyggnader per 
årtionde. Kyrkor med oviss datering 
till medeltid (ljusgrå stapel) har i 
diagrammet uppdelats i lika delar 
mellan äldre och yngre medeltid. 
Uppförandeperioden för Älvros 
gamla kyrka är inte känd och den 
har därför inte medtagits i samman
ställningen. 
1950-talen kompletterades beståndet av ett par kapell i fjällområdet. 
1,5
ÄLDRE MEDELTID YNGRE MEDELTID 1550–1760 1760–1860 1860–1950 
1
,0 
0,5,5
11
00
 
12
00
 
13
00
 
14
00
15
00
 
16
00
17
00
 
18
00
19
00
 
,0
1
0
0
­
37 
68
10
8
6
 
 
 
 
 
 
  
15
50
44 
22 
16
00
0 
16
50
17
00
 
17
50
 
18
00
18
50
 
19
00
19
50
 
 
material 
Trä har varit det dominerande materialet i Härjedalens kyrkor, men de mest 
betydande kyrkorna har uppförts i sten. Det gäller såväl medeltiden som 
1770-talet och 1840-talet. 1700-talets och 1800-talets tre nya stenkyrkor 
ersatte dock äldre i samma material. Kapellen (utom Funäsdalen från 1920 ­
talet) uppfördes i trä, liksom de kyrkor som med tiden ersatt kapellen, även 
de förhållandevis stora kyrkorna i Vemdalen från 1760-talet, Tännäs från 
1850-talet och Älvros från 1880-talet. 
planformer, exteriör 
Den murade kyrkan i Sveg, den enda medeltida vars planform är känd, 
hade salkyrkoplan, liksom de eftermedeltida stenkyrkorna och flera av trä­
kyrkorna. Annorlunda planformer användes vid 1700-talets mitt i korskyr­
korna i Älvros och Ljusnedal och i den avlångt oktogona kyrkan i Vemdalen 
från 1760-talet. Salkyrkorna från 1700-talets senare del präglades alla av 
valmade säteritak. Före 1800-talet var sannolikt alla kyrkorna försedda 
med klockstaplar. 
De i dag stående staplarna är från 1750-talet respektive omkring 1800. 
Under de allra sista åren på 1700-talet tillkom landskapets första två torn, 
vid kyrkorna i Linsell och Ljusnedal, några år senare följda av två till. Ytter­
ligare tre torn tillkom kring år 1850, samt ett på 1880-talet. Av alla tornen 
uppfördes endast det i Sveg i sten, övriga av trä, även när det som i Lillhär­
dal placerades vid en stenkyrka. 
interiörer 
Från tiden före 1700-talets mitt återstår endast enstaka föremål, som de 
tidigare nämnda medeltida träskulpturerna samt kalkmålningarna i Lill­
härdal, vilka tillkommit under senmedeltid eller 1500-talets senare del. På 
1730-talet började kyrkorna få en rik inre utsmyckning med dekorativa 
stjärnvalv i trä och målad väggdekor. Den livfulla dekorationslusten höll i 
sig seklet ut, vilket även flera sirligt välvda spegelvalv över kyrkorummen är 
exempel på, liksom kyrkoinredningarnas snickerier. Även i 1800-talets mer 
strama kyrkorum finns dekorativa inslag, som den sent tillkomna skenper­
spektiviska målningen på altarväggen i Tännäs. 
regionala särdrag 
Tiden före 1700-talets mitt ger ingen tydlig bild av hur kyrkobyggandet 
formade sig. Av de medeltida skulpturer som finns inom landskapet har 
några tillverkats i Norge, medan ett par har tillskrivits Haaken Gullesons 
verkstad i Hälsingland, vilket antyder påverkan både västerifrån och öster­
ifrån.
Från 1700-talets mitt och framåt är banden norrut till Jämtland stora, 
vilket tydligast visar sig i att många mästare från Jämtland verkade här, 
som Jonas Granberg, vilken utförde inredningar och slog trävalv i kyrkor 
från 1730- till 1760-talet, och de från 1760-talet och framåt verksamma 
Pehr Olofsson i Dillne, Pål Pehrsson i Stugun, Olof Månberg och Anders 
Fig. 23. Antal nybyggnader (mörk 
stapel) och viktigare planförändringar 
(ljus stapel) per årtionde. Med vikti­
gare planförändring avses ombyggnad 
av långhus/kor och tillbyggnad av 
korsarm/ar. Endast kända årtal. 
1 (9 %) 
2 (18 %) 
8 (73 %) 
–1350 1760 –1860 
1350 –1550 1860 –1950 
1550 –1760 Flera byggnadsperioder 
Fig. 24. Kyrkor som uppförts under 
en viss period och därefter till sin 
kärna bevarats intakta. Det vita fältet 
markerar kyrkor med flera byggnads­
perioder i långhus/kor och kyrkor med 
oklar byggnadshistoria. I diagrammet 
ingår de elva i dag bevarade kyrkor 
som fungerar eller tidigare fungerat 
som huvudkyrka i församlingar som 
bildats före 1950. Överhogdals kyrka 
kvarstår som enda kyrka från perioden 
1550–1760 som inte genomgått vik­
tigare planförändring, med undantag 
för förändringarna i samband med 
tornets tillkomst på 1850-talet. Från 
perioden 1760–1860 kvarstår däremot
åtta kyrkor. I två kyrkor, Älvros gamla 
kyrka och Älvros nya kyrka, ingår 
väggsträckningar från flera byggnads­
perioder i långhus/kor. I Älvros nya 
kyrka genomfördes denna förändring 
efter 1950. 
38 
 Fig. 25. Medeltidskyrkornas bevaran­
degrad. Någon helt bevarad medeltida 
kyrka finns inte i landskapet. En delvis 
bevarad kyrka, varmed avses en kyrko­
byggnad som i långhus och/eller kor 
innefattar medeltida murverk men som 
i senare tid om- eller nybyggts, finns i 
Lillhärdal där medeltida partier ingår 
i sydmuren. I Hede nuvarande kyrka 
ingår möjligen murverk från en äldre, 
kanske medeltida kyrka. Åldern på 
Älvros gamla kyrkas äldre delar är inte 
känd. 
Killberg (Kjellberg). De två sistnämnda har gjort sina viktigaste verk inom 
landskapet. Vid sidan av dessa jämtländska mästare verkade också land­
skapets egna mästare, som Erik Nilsson Wallin och Pehr Tholsson. De två 
sist uppförda kyrkorna, Tännäs och Älvros, uppfördes bägge av byggmäs­
tare från Norrala i Hälsingland. Under 1900-talets förra hälft utfördes 
ritningar till förändringar och konstnärlig utsmyckning huvudsakligen av 
arkitekter och konstnärer från Stockholm. 
Kyrkorna i dag 
Härjedalens kyrkor präglas i dag av de nybyggnader och förändringar som 
gjordes under 1700-talets mitt och senare hälft, samt av de förändringar 
i klassiserande riktning som gjorts under 1800-talet (fig. 24–25). Svegs 
kyrka, vars föregångare en gång utgjorde landskapets enda sockenkyrka, är 
i dag landskapet största kyrka och belägen i Härjedalens största centralort. 
Centralorter finns även kring de två andra viktigare medeltida kyrkplat­
serna, Lillhärdal och Hede, samt kring kyrkan i Vemdalen och den unga 
distriktskyrkan i Funäsdalen. Flera av landskapets kyrkor har hög arkitek­
tonisk och konstnärligt klass, särskilt gäller detta Vemdalens kyrka och 
Linsells kyrka, vilka bägge uppfördes som unika verk av byggmästare med 
i övrigt begränsad verksamhet. Av högt kulturhistoriskt värde är också den 
gamla kyrkan i Älvros och bevarade medeltida inventarier, som träskulptur 
och bonaden från Överhogdal. 
39 
  
 
 
 
  
 
  
  
 
  
 
 
 
 
  
Litteratur om Härjedalens kyrkor
 
sammanställd av Jakob Lindblad 
Här förtecknas viktigare verk som berör flera kyrkobyggnader. Många av dem 
innehåller förteckningar över ytterligare litteratur. 
Bergström, Erik J., Magnusson, Gert och Raihle, Jan: Härjedalen. Natur och kul­
turhistoria, JLM, (1990, 1991) 1993. — Ett kapitel innehåller beskrivningar av 
kyrkorna i landskapet. Erik J. Bergström har även behandlat landskapets kyrkor i 
bl.a. Jämten och Från ådalar och fjäll. 
Bygdén, Leonard: Hernösands stifts herdaminne. Bidrag till kännedomen om 
prästerskap och kyrkliga förhållanden till tiden omkring Luleå stifts utbrytning 1, 
1923 och 4, 1926. — Innehåller uppgifter om kyrkornas byggnadshistoria, dels i 
ingressen till respektive pastorat, dels i de biografiska texterna. 
Cedenhag, Birgitta: Våra kyrkor. Upptäck Jämtland/Härjedalen, JLM, 1998.
— Vägvisare till länets kyrkor med korta beskrivningar av kyrkor och kapell
samt inledande översikter över kyrkornas arkitektur, inredningskonst och sym­
bolvärld. 
Fornvårdaren, 1925–. — Tidskrift, tidigare innehållande smärre uppsatser, på 
senare tid skriftserie för monografier över olika ämnen, som Carl-Erik Sahlberg: 
Frikyrka och väckelse i Jämtlands län 1850–1940, Fornvårdaren 18, JLM, 1982. 
Från ådalar och fjäll, årsbok utgiven av Härnösands stift, 1912–1999. — Innehål­
ler bl.a. artiklar om kyrkor och kyrklig konst. 
Hamberg, Per Gustaf: Norrländska kyrkoinredningar. Från reformation till 
ortodoxi. Idéhistoria, kulturförbindelser, mästare, KVHAA, monografier, 1974.
— Studier kring inredningar i ett par kyrkor, bl.a. i Härjedalen. Per Gustaf Ham­
berg har berört landskapets kyrkokonst i ett antal arbeten, bl.a. i Jämtland-Här­
jedalen, Svenska Turistföreningen, årsskrift, 1977. Se även Härnösands stift i ord 
och bild samt Sveriges Kyrkor. 
Hülphers, Abraham Abrahamsson: Samlingar til en beskrifning öfwer Norrland. 
Andra och tredje samlingen om Jämtland och Herjedalen, (1775–1777) 1912.
— Innehåller kortfattade noteringar om kyrkornas äldre skick. 
Härnösands stift i ord och bild, 1953. — Rymmer förutom en bildkatalog över 
stiftets kyrkor och kortfattade byggnadshistoriker, skrivna av Bo Hellman, även en 
översikt över den kyrkliga byggnadskonsten av Bertil Berthelson samt en översikt 
40 
  
  
 
 
 
  
 
 
  
  
 
  
 
  
 
över kyrkoinredningar och kyrkoinventarier av Per Gustaf Hamberg. Inrymmer 
dessutom ett flertal uppsatser kring stiftets kyrkohistoria. 
Jämten, Länsmuseets och Heimbygdas årsbok, 1906–. — Innehåller ett flertal 
uppsatser som berör landskapets kyrkor och kyrkliga konst ur olika aspekter, samt 
de vägledningar som även ges ut separat i serien Härjedalens kyrkor, se Kyrko­
beskrivningar nedan. I Jämten återfinns ett antal viktiga arbeten som inte nämnts 
i denna förteckning. 
Jämtlands och Härjedalens historia, 1–5, 1945–91. — Återger väsentliga delar av 
landskapets kyrkohistoria, huvudsakligen om århundradena efter reformationen. 
Kyrkobeskrivningar, utgivna av församlingarna, Jämtlands läns museum m.fl. 
Texterna redogör för kyrkans utformning och tillkomsthistoria. Flera har utkom­
mit i serien Härjedalens kyrkor, 1–, 1949–, som dels publicerats i Jämten, dels som 
särtryck: Sveg (1) av Nils Bromé 1949, Tännäs (2) av Ingebrikt Bergman 1955, Vem-
dalen (3) av Per Gustaf Hamberg 1959, Älvros (4) av Birgitta Rosén 1971, Över­
hogdal (5) av Ingrid Telhammer 1993. Utöver dessa föreligger bl.a. vägledningarna 
Storsjö kyrka. Jämtlands kyrkor 32 av Ingrid Telhammer 1984, Från vildmark till 
kulturbygd. Linsell-krönika (om Linsells kyrka) av Walter Persenius 1967 och Lill­
härdals kyrka. Historik och beskrivning av Oskar Olofsson 1984 samt Helg och 
högtid. Hede socken förr och nu 10, 1991 med beskrivning av Hede kyrka av Erik 
J. Bergström och Kerstin Ljungberg. 
Kyrkobyggnader 1760–1860, 4, Härjedalen, Jämtland, Medelpad och Ångerman­
land, SvK vol. 221, RAÄ, 1997. — Tematisk översikt över kyrkobyggandet under 
en hundraårsperiod som domineras av klassicistiskt präglade kyrkor. Förutom 
beskrivningar och avbildningar av de då uppförda kyrkorna redogörs för varje
kyrkas senare förändring. I inledande uppsatser behandlas översiktligt kyrkobyg­
gandet, inredning m.m. 
Lindström-Saxon, Johan: Jämtlands läns kyrkor i ord och bild, (1903) 1904. — Ett 
mycket tidigt exempel på den typ av vägvisare över kyrkobyggnader som med en 
bild och en beskrivning alfabetiskt presenterar kyrkorna inom ett område och som 
skulle få efterföljare såväl inom länet som i andra delar av landet. Dess största 
intresse i dag ligger i redogörelsen för kyrkorna i deras dåvarande skick. 
Modin, Erik: Härjedalens ortnamn och bygdesägner, (1902, 1911) 1949. — Inne­
håller äldre uppgifter om flera av landskapets kyrkor. Erik Modin har behandlat 
kyrkorna i olika arbeten, som Linsells kyrka. Minnesord vid firandet af dess hund­
raåriga tillvaro nyårsdagen 1898, 1898, och Hogdalssocknarnas kyrkliga minnen
(särtryck ur Jämtlands läns fornminnesföreninges tidsskrift 1918–21), 1921 samt 
uppsatser i bl.a. Jämten. Utgivare och översättare av Johannes Olai Unæus’ avhand­
ling Härjedalens beskrifning 1899. 
Nilsson-Tannér, Per: Våra kyrkor. Jämtlands och Härjedalens kyrkor framställda 
i teckningar, 1936. — Förutom teckningar av Richard Ekman i stort format inne­
håller boken kortfattade beskrivningar av var och en av kyrkorna. Per Nilsson-
Tannér har även författat texterna till Allhems bildverk Härjedalen med Hogdals­
socknarna, 1968, försedd med rika illustrationer genom Jan Marks foton av kyrkor 
och kyrklig konst. 
Nodermann, Maj: Jöns Ljungberg, den konstnärlige tullvaktmästaren i härjedals­
fjällen, Fornvårdaren 17, JLM 1980. – Mästare och möbler. Jämtländska målare, 
41 
    
 
  
 
  
  
bildhuggare, hantverkare och deras produkter (akad. avh.), 1990. – ”Kyrkor, 
byggmästare och timmermän i Jämtland och Härjedalen under 1700-talets senare 
hälft”, i Övre Norrlands kyrkor. Bebyggelsehistorisk tidskrift 22, 1992. — Maj 
Nodermann har i flera arbeten och uppsatser behandlat mästarna bakom kyrko­
inredningar och kyrkobyggnader i Härjedalen, bl.a. genom artiklar i Jämten och 
Kyrkobyggnader 1760–1860, 4. 
Sockenkrönikor, utgivna lokalt med socknens namn i titeln, som skrifterierna Hede 
socken förr och nu, utgiven av Hede hembygdsförening (1–, 1982–) eller Storsjö
sockenkrönika (1–14, 1956–76). — Här återfinns ofta uppsatser eller andra upp­
gifter om kyrkorna. 
Sveriges kyrkobyggnader i ord och bild jämte series pastorum. [1] Härnösands
och Luleå stift, 1934. — Översikt i katalogform med exteriör- och interiörfoto 
samt kort beskrivande text över varje kyrka inom stiften. Inledande kulturhistorisk 
översikt författad av Olof Nordenskjöld. 
Sveriges Kyrkor, konsthistoriskt inventarium. Härjedalens kyrkor. Band 1. Svegs 
tingslag, SvK vol. 91, 103 och 107, 1961–66. — Utförliga och rikt illustrerade 
beskrivningar av kyrkornas arkitektur, byggnadshistoria, konstnärliga utsmyck­
ning samt inredning och inventarier. För Härjedalen föreligger beskrivningar av 
kyrkorna i Svegs tingslag: Sveg, Linsell, Lillhärdal, Älvros och Överhogdal, förfat­
tade av Per Gustaf Hamberg och Ulla Berlin-Hamberg. 
42 
   
  
  
  
  
  
  
  
  
  
 
   
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
 
   
  
  
  
  
 
 
 
Register
 
Register över orter och personer. Kyrkans eller kapellets namn anges endast i de 
fall flera finns på orten. Referenser, fotografer och författare är ej indexerade. För 
förteckning av samtliga församlingar i Härjedalen 1950 hänvisas till fig. 1, s. 12. 
Fet kursiv stil anger illustration. 
Backen  24 
Biskop, Hans  29 
Biskopsstugan 18 
Björklund, Curt  34, 35 
Borgsjö  29 
Bruksvallarna 13, 18 
Dillne 29, 34, 38 
Duvberg  12 
Edler, Johan d.ä.  30 
Falkenberg, Fredrik  33 
Festin, Eric  34 
Fruhågna  18 
Funäsdalen  13, 33, 34, 35, 
38, 39 
Föllinge 28 
Granberg, Jonas  8, 23, 24, 
29, 38 
Graninge 29 
Granlund, Jonas  24 
Gävle 29 
Haaken Gulleson  20, 38 
Hagman, Daniel 29 
Hede  11, 12, 14, 15, 17, 
20, 21, 22, 23, 24, 
27, 28, 29, 30, 31, 33, 
34, 39 
Hedin, Jöns  24 
Hogdal 18 
Hyfvell (Höfwel), Anders 
Eriksson  22 
Härjulf Hornbrytare 18 
Idre  12 
Ingebriktsson, Olof  29 
Jacobsson, Ernst  33, 34 
Killberg (Kjellberg), Anders
23–24, 28, 30, 38 
Klaxåsen  18 
Klövsjö  18, 23, 27, 29, 30 
Krankmårtenhögen 13
Kyrkbyn 24 
Kårböle 18 
Lillhärdal 11, 12, 14, 14, 
15, 17, 18, 19, 20, 21, 
27, 28, 29, 30, 33, 34, 
35, 38, 39 
Linsell 8, 11, 14, 15, 17, 
27, 28, 29, 29, 30, 31, 
33, 35, 38, 39 
Ljot Dagsson  19 
Ljungberg, Jöns  8, 29 
Ljungdalen 29 
Ljusdal 18 
Ljusnedal 11, 13, 14, 15, 
18, 22, 23, 25, 27, 30, 
31, 33, 35, 38 
Långå  18 
Lögdö 29 
Mittådalen  13 
Mittåkläppen  13 
Månberg, Olof  8, 28, 38 
Månsson, Per  33 
Mässlinge  11 
Nedalsstugan 18 
Norin, Jacob  34 
Norin, Per  33, 34 
Norrala  33, 39 
Nykyrka  33 
Näs  28 
Olofsson, Pehr  29, 34, 38 
Oviken 18 
Pehrsson, Pål 30, 38 
Pålsson, Pehr 23 
Ramundberget  13 
S:t Olof  13 
Skålan  23 
Snösvallen 18 
Stockholm 29, 33, 34, 35 
Storsjö  11, 13, 14, 15,
18, 22, 23, 25, 28, 
30, 33 
Stugun  23, 30, 38 
Sundin, Pehr  30 
Sveg  8, 11, 12, 13, 14, 14, 
15, 17, 18, 19, 19, 20, 
21, 22, 23, 24, 25, 27, 
28, 30, 30, 31, 33, 34, 
36, 38, 39 
Svensson, Erik  24 
Söderala  18 
Tholsson, Pehr  8, 29, 30, 
39 
Trondheim (Nidaros) 13,
15 
Tännäs  11, 13, 14, 15, 15, 
18, 19, 20, 21, 22, 24, 
25, 27, 29, 30, 31, 33, 
34, 35, 38, 39 
Uppsala 18 
Wallin, Erik Nilsson  24, 
39 
Vemdalen 8, 11, 12, 14, 
15, 22, 24, 25, 27, 28, 
28, 30, 30, 31, 33, 38, 
39 
Westin, Fredrik  30 
Ytterberg 12 
Ytterhogdal 11 
Åsarne  12 
Älvdalen  12 
Älvros  11, 18 
Älvros gamla  8, 14, 
15, 22, 23, 24, 24, 25, 
30, 36, 37, 38, 39 
Älvros nya  14, 15, 33, 
34, 34, 35, 36, 38, 39 
Ängersjö  11 
Östersund  27, 31, 34 
Överhogdal  11, 14, 15, 
19, 20, 21, 22, 23, 24, 
24, 25, 27, 30, 34, 35, 
38, 39 
43 
Medeltidskyrka helt eller delvis bevarad 
Kyrka uppförd 1550–1760 
Kyrka uppförd 1760–1860 
Kyrka uppförd 1860–1950 
HÄRJEDALEN
 
LANDSKAPETS KYRKOR 
Kyrkorna i Härjedalen är få om 
man jämför med kyrktäta landskap 
i södra Sverige. Flera av dessa 
kyrkor har stora arkitektoniska och 
konstnärliga värden. Det gäller 
bl.a. bevarad medeltida träskulptur 
och 1700-talets rikt dekorerade 
kyrkointeriörer. Under medeltiden 
och det första århundradet efter 
reformationen hörde landskapet 
till Norge, men de bevarade min­
nena från denna tid är få. Någon 
medeltida kyrka finns inte i behåll. 
1700-talets mitt och senare del 
utgjorde en intensiv kyrkobygg­
nadsperiod, då fler än hälften av 
landskapets kyrkor tillkom. 
Härjedalens kyrkor har tilldragit 
sig forskningens intresse, och då 
särskilt 1700-talets inrednings­
konst. Landskapets kyrkokonst har 
dock oftast behandlats tillsam­
mans med de talrikare kyrkorna i 
Jämtland. 
I denna rapport ges en översikt 
av Härjedalens kyrkor, både de 
som är bevarade och de som för­
svunnit. Kartor och diagram belyser 
regionala karaktärsdrag och kyrko­
byggandets kronologi. Rapporten 
ingår i en serie som kommer att 
omfatta samtliga landskap. Hela 
serien ger ett rikt grundmaterial av 
värde för alla som intresserar sig 
för Sveriges bebyggelsehistoria och 
det kyrkliga kulturarvet. 
Forskningsprojektet 
Sockenkyrkorna. 
Kulturarv och bebyggelsehistoria 
Riksantikvarieämbetet 
Box 5405 
114 84 Stockholm