Historiska parker och trädgårdar - ett arv att vårda och sköta  X Riksantikvarieämbetet  Historiska parker  och trädgårdar  - ett arv att vårda och sköta  Rapport från ett seminarium på Alnarp 21 - 23 september 1994 Red. Ann Catherine Bonnier och Kjell Lundquist S:g Riksantikvarieämbetet  Riksantikvarieämbetet, Informationsavdelningen · Förlag  Box 5405, 114 84 Stockholm  HISTORISKA PARKER OCH TRÄDGÅRDAR - E1T ARV A1T VÅRDA OCH SKÖTA  REDAKTÖRER: Ann Catherine Bonnier, Riksantikva.rieämbetet  och Kjell Lundquist, Sveriges lantbruksuniversitct, Alnarp  FORMGIVNING: Klas Danielsson  OMSLAGSBILD: Broderipanerren vid Drottningholms slott. FoTo: Harald Sundlin, 1992.  DE UTLÄNDSKA FÖREDRAGEN HAR ÖVERSA1TS AV:  Ann Cat:herine Bonnier, Christian ldström/Teamwood och Marika Ljungdahl  © 1996 Riksantikvarieämbetet  1:2  ISBN 91-7209-030-8 ISBN 978-91-7209-747-6 (PDF) 2016 TRYCK BGAB, 2003 © Bilderna i publikationen Innehåll Förord 4  Inledning 5  Parker och trädgårdar i svensk lagstiftning och i internationella överenskommelser 6 Dokumentation av historiska trädgårdar i Sverige under 1900-talet - en summering 11  Terminologi och begrepp 20  Det historiska trädgårdsarvet och dess ställning i Europa 21 Parker och trädgårdar i dansk kulturmiljövård 22  Det historiska trädgårdsarvet och dess ställning i Storbritannien 27  Parker och trädgårdar i tysk kulturmiljövård 34 Det nederländska trädgårdsarvet 42  Att handskas med parker och trädgårdar 5 3  Lundagård - historiska överlagringar och autentisk substans 54 Övedskloster - att skydda landskap, park och trädgård 62  Östra Sallerup - frivilligkrafter inom trädgårdshistorisk forskning och restaurering 69 Vrams Gunnarstorp - växtmaterialet som historiskt källmaterial 74  Strategier och prioriteringar - referat av gruppdiskussioner 83  Underlag för diskussionerna 84  Behov inom forskning och utbildning 85 Prioritering av insatser inom miljövården för bevarande och vård 86  Vårdplaner i samband med byggnadsminnesförklaring 89  Epilog 90  Bilagor 91  Förord Intresset för trädgården och trädgårdskulturen i det historiska perspektivet ökar. I Florens tog ICOMOS 1981 en särskild rekom- mendation om bevarandet av kulturhistoriskt intressanta parker och trädgårdsanläggningar, det s. k. Florensdokumentet. Här hem- ma i Sverige har vi sedan 1989 möjlighet att via Kulturminneslagen byggnadsminnesförklara trädgårdar och parker och därigenom ge dem lagskydd med krav på skötsel och vård enligt utfärdade skyddsföreskrifter. För att få en bred belysning av kunskapsläge och behov av forskning samt för att kunna utveckla en policy för bevarande och vård av denna nya skyddskategori, arrangerade Riksantikvarie- ämbetet tillsammans med Institutionen för landskapsplanering vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp hösten 1994 ett forskar- seminarium med inbjudna gästföreläsare från Danmark, Tyskland, Holland och England. Ambitionen var att få en bild av parkvården i några länder med lång tradition på området samt att i en dis- kussion mellan forskare, förvaltare och kulturmiljövårdsansvariga ge underlag för ett målinriktat arbete i Sverige. De inbjudna talarna redogjorde ingående för ideutveckling och situation i sina respektive länder. För att få konkretion i diskus- sionerna ingick också en dags studieresa till fyra karakteristiska parkanläggningar i Skåne, vilket gav en provkarta på de problem och möjligheter som man möter i arbetet med att ta hand om och skydda värdefulla trädgårdar och parker. För det fortsatta arbetet såväl inom forskarvärlden som för utvecklingen av Riksantikva- rieämbetets ansvarsroll som tillsynsmyndighet har seminariet givit ett gott stöd. I den rapport som här presenteras redovisas inlägg och pre- sentationer samt korta referat av seminariediskussionerna. För fackmän liksom för en intresserad allmänhet bör rapporten kun- na ge en bild av aktuella frågeställningar och behov inom park- vården samt av förutsättningar och ambitionsnivå när det gäller lagskydd och vård. Stockholm, augusti 1996 Christina von Arbin stabschef, Riksantikvarieämbetet Inledning Parker och trädgårdar i svensk lagstiftning och i internationella överenskommelser Av ELISABETH NYSTRÖM KRONBERG Lagskydd Den 1 januari 1989 trädde lagen (1988:950) om kulturminnen (KML) i kraft. I denna har bestämmelserna om byggnadsminnen - som i huvudsak oförändrade förts över från den gamla byggnadsminneslagen - utvidgats till att omfatta parker, trädgårdar och andra anläg- gningar som är synnerligen märkliga genom sitt kulturhistoriska värde. Dessa kan av länssty- relsen förklaras för byggnadsminnen. Samtidigt har motsvarande bestämmelser införts i förord- ningen (1988:1229) om statliga byggnads- minnen, som reglerar skyddet för byggnader och anläggningar i statens ägo. Tidigare kunde parker och trädgårdar ges ett skydd enbart i de fall de utgjorde ett med byggnad sammanhängande område, t.ex. en herrgårdspark eller en allmogeträdgård. Parken eller trädgården betraktades således mer som bihang till byggnaderna än som en del av det arkitektoniska eller kulturhistoriska värdet. Den nya lagen har medfört inte bara en möjlighet att formellt skydda "självständiga" parker, utan också - och kanske framför allt - en ökad medvetenhet om övriga parkers egenvärde och behovet av insatser för vård och bevarande av dessa. Avgörande för att en park eller annan anläggning med vegetation skall kunna bygg- nadsminnesförklaras är att den är att anse som en medveten arkitektonisk skapelse. Exempel härpå är stadsparker, järnvägsparker, folkpar- ker, botaniska trädgårdar, arboreta, koloni- trädgårdar, skolträdgårdar och sjukhusparker. Även alleer kan byggnadsminnesförklaras och till sådana bör kunna räknas såväl lands- bygdens gårdsalleer som städernas boulevarder och esplanader. Lagen är inte tänkt att att användas som skydd för kulturlandskapsavsnitt, såsom delar av odlingslandskapet med ängar, åkrar och ha- gar. Däremot bör en byggnadsminnesförklaring kunna innefatta en s.k. gestaltat landskap i an- slutning till en historisk trädgårdsanläggning. Med det avses en sådan del av ett omgivande kulturlandskap som fått en medveten arkitek- tonisk utformning och som utgör en övergång mellan t.ex. en herrgårdspark och kulturland- skapet i vidare mening. I samband med byggnadsminnesförkla- ringen skall meddelas skyddsföreskrifter som anger på vilket sätt byggnadsminnet skall vår- das och underhållas samt i vilka avseenden det inte får ändras. Utgångspunkt för föreskrif- ternas innehåll är de bevarandevärda egenska- perna hos parken. Växtmaterialet är i de flesta fall den viktigaste beståndsdelen i parken. Härutöver finns ofta andra företeelser, som hör till anläggningen och som kan ingå i skyddet. Exempel på sådana tillbehör är vägar, vatten- konster, trappor, terrasser, balustrader, hägna- der, broar, bänkar, grottor, skulpturer, minnes- stenar och solur. Skyddsföreskrifterna kan innehålla både förbud mot icke önskade åtgärder och bestäm- melser om hur parken skall skötas. Det kan t.ex. anges att parken inte får bebyggas ytterligare eller på annat sätt förändras samt att tillbehör till parken inte får tas bort eller ändras. Vidare kan föreskrivas att parken skall vårdas och underhållas på ett sådant sätt att dess karaktär bevaras. Eftersom en park eller trädgård till största delen består av levande material, som ständigt förändras, är det - för att skyddet skall vara meningsfullt- nödvändigt att en vårdplan knyts till föreskrifterna. Denna bör innehålla rekom· mendationer om löpande underhåll samt upp- gifter om vilka delar av vegetationen som kan behöva förnyas och med vilka intervaller detta skall ske. Avgörande för att en vårdplan skall kunna upprättas är att det finns ett klart formulerat och långsiktigt mål med bevarandet. För att det överhuvudtaget skall vara möjligt att definiera en parks kulturhistoriska värde och besluta om skyddsföreskrifternas och 6 Broderiparterren med Drottningholms slott i fonden. Polo: Harald Sund/in, 1992. vårdplanens innehåll är det nödvändigt med en noggrann dokumentation. I denna bör ingå en redogörelse för parkens historia, beskrivning och inventering av vegetationen och andra bestånds- delar, skötselhistorik, kartor och planer samt fotografier. Vem som helst kan hos länsstyrelsen väcka fråga om byggnadsminnesförklaring enligt KML. Ert beslut om bygnadsminnesförklaring föregås alltid av förhandlingar med ägaren, som så långt möjligt skall vara med och utforma skyddsföreskrifterna. Även kommunen ges till- fälle att yttra sig. Härutöver samråder länsstyrel- sen med de museer, institutioner eller experter som har särskild kunskap på området. När det gäller parker i statens ägo är det regeringen som fattar beslut om byggnadsmin- nesförklaring efter förslag av Riksantikvarie- ämbetet (RAÄ). Många av de parker som är statliga byggnadsminnen förvaltas av Statens Fastighetsverk, som har egen parkkompetens. Florensdokumentet ICOMOS (lnrernational Committee of Monu- ments and Sites) antog 1982 ett dokument om bevarandet av historiska parker och trädgårdar. Dokumentet hade utarbetats efter ett beslut i Florens året innan av ICOMOS:s och IFLA:s {International Federation of Landscape Archi- tects) gemensamma internationella kommitte för parker och trädgårdar. Detta dokument utgör ett tillägg till Venedigdokumentet av år 1964, som är en internationell överenskom- melse för bevarande och restaurering av min- nesmärken och områden av historiskt intresse. Avsikten är att historiska parker och trädgårdar skall behandlas i samma anda. Eftersom man har art göra med ert levande material måste dock bevarandet av parker och trädgårdar fölia särskilda regler, som således finns i Florens- dokumentet. Dokumentet består av 25 artiklar, som är in- ordnade under fyra rubriker. I det inledande avsnittet, Definitioner och syften, tas bl.a. upp begreppen II historisk park" och "historisk träd- gård", vad som ingår i parkens/trädgårdens his- toriska komposition och vad som gäller i fråga om sambandet med byggnader och omgivning. Nästa avsnitt, Underhåll, bevarande, restaure­ ring, rekonstruktion, behandlar olika åtgärder för bevarande och vad som bör innefattas i respektive begrepp. Under den tredje rubriken, Användning, finns rekommendationer rörande såväl den vardagliga tillgängligheten som tillfälliga arrangemang. Avslutningsvis, i avsnit- tet Juridiskt och administrativt skydd, behand- las bl.a. myndigheters och experters ansvar, produktion av erforderligt växtmaterial samt hur intresset för historiska parker och träd- gårdar kan spridas. Elisabeth Nyström Kronberg är förste antikvarie vid Riksantikvarieämbetet och har sysslat med parkfrågor. På följande sidor återges Florensdokumentet samt utdrag ur lagen om kulturminnen (KML) och ur RAÄ:s Allmänna råd till denna. 7 Florensdokumentet ÖVERSATT AV BENGT O H JOHANSSON Detta dokument har utarbetats efter ett beslut i Florens av ICOMOS-IFLA:s internationella kommitte för histo- riska parker och trädgårdar den 21 maj 1981 och antogs av ICOMOS 15 december 1982 som ett tillägg till Venedigdokumentet (Carta di Venezia). Definitioner och syften Artikel 1. "En historisk park eller trädgård är en arkitek- tonisk och hortikulturell komposition av allmänt intresse med hänsyn till dess historiska eller konstnärliga värden". På grund härav är den att betrakta som ett minnesmärke. Artikel 2. Den historiska parken eller trädgården är en arkitektonisk komposition uppbyggd av i första hand ve- getation och där1ör levande och som sådan förgänglig och förnyelsebar. Dess utseende speglar årstidernas ständiga växlande, naturens växande och vissnande och konstnärens och trädgårdsmästarens önskan att upp- rätthålla den i oförändrat skick. Artikel 3. I sin egenskap av minnesmärke måste den historiska trädgården och parken bevaras i enlighet med andan bakom Venedigdokumentet. Men eftersom vi här har att göra med ett levande minnesmärke måste dess bevarande följa särskilda regler vilka behandlas i detta dokument. Artikel 4. I den historiska trädgårdens och parkens arki·  tektoniska komposition ingår:  - dess plan och topografi  - dess vegetation, inklusive arter, proportioner, färger  höjder och mellanrummen mellan olika element - dess byggda element och utsmyckning - dess vatten, både det strömmande och det stillastående som speglar himlen. Artikel 5. Som uttryck för det nära förhållandet mellan kultur och natur och som en njutningsfull plats för efter- tanke och vila uppnår trädgården och parken den kosmiska betydelsen av en idealiserad bild av världen, ett Mparadis" i ordets verkliga betydelse. Samtidigt är de också vittnesbörder om en kultur, en stil, en tidsålder och ofta om upphovsmannens skapande förmåga. Artikel 6. Begreppen "historisk trädgård" och "historisk park" är tillämpbart på såväl små trädgårdar som på stora parker, antingen de är formella i sin utformning eller utgör "landskap". Artikel 7. Antingen den historiska trädgården eller par- ken hör samman med en byggnad (i vilket fall den är oskiljbar från denna) eller inte kan den inte isoleras från sin omgivning om det så är stadsbygd eller landsbygd, om den är konstgjord eller naturlig. Artikel 8. Ett historiskt landskapsrum är ett särskilt land- skap som associeras med ett minnesvärt skeende, t ex en viktig historisk händelse, en välkänd myt, ett sägen- omspunnet slag eller motivet för en berömd målning. Artikel 9. Bevarandet av historiska parker och trädgårdar förutsätter att de identifieras och förtecknas på en lista över skyddsvärda kulturmiljöer. De måste bli föremål för olika sorters ingripanden, nämligen skötsel, konservering och restaurering. I vissa fall kan rekonstruktioner vara att rekommendera. Äktheten hos en historisk park eller trädgård hör lika mycket samman med utformningen och skalan hos dess olika delar som på dess dekorativa inslag och på valet av plantor som utnyttjas i anläggningens olika delar. Underhåll, bevarande, restaurering, rekonstruktion Artikel 10. Vid varje åtgärd av underhåll, konservering, restaurering eller rekonstruktion av en historisk park eller trädgård, eller en del av den, måste alla dess viktiga be· ståndsdelar behandlas samtidigt. Isoleras de olika åt- gärderna från varandra skadas helheten. Skötsel och konservering Artikel 11. Kontinuerlig skötsel av historiska trädgårdar är av allra största betydelse. Eftersom den i huvudsak be- står av vegetation innebär ett bevarande av trädgården i oförändrat skick att de ingående elementen genast er- sätts när så erfodras och att ett långsiktigt program för periodisk förnyelse upprättas (röjning och nyplantering av mogna exemplar). Artikel 12. De träd, buskar, plantor och blommor som skall återkommande ersättas måste väljas utifrån etablerad och erkänd praxis i ifrågavarande botaniska region och kulturmiljö med målet att identifiera de arter som ursprungligen tillhört parken eller trädgården och att bevara dem. Artikel 13. De fasta eller flyttbara arkitektoniska, skulptu- rala eller dekorativa element som utgör integrerade delar av den historiska parken eller trädgården får endast tas bort eller flyttas om detta är avgörande för deras kon· servering eller restaurering. Ersättandet eller restaure- randet av sådana hotade inslag i parken måste ske i enlighet med Venedigdokumentet och tidpunkten för varje utbyte måste anges. 8  Artikel 14. Den historiska parken eller trädgården måste bevaras i en passande omgivning. Varje ändring av den fysiska miljön som kan riskera den ekologiska jämvikten måste förhindras. Detta krav är tillämpligt på infrastruk- turens alla delar vare sig de finns inom eller utom an- läggningen (dränering, avloppsledningar, bilparkering, stängsel, omhändertagande av trädgårdsavfall, service- arrangemang för besökare etc.}. Restaurering och rekonstruktion Artikel 15. Ingen restaurering och framför allt ingen re- konstruktion av en historisk park eller trädgård får göras utan föregående noggranna studier som kan garantera att arbetena är korrekta ur vetenskaplig synpunkt. Såda- na studier kan innebära allt från arkeologisk utgrävning till sammanställandet av dokument om anläggningen i frå- ga och om liknande anläggningar. Innan arbetena själva påbörjas måste en plan för dem utarbetas som grundas på ovannämnda studier. Denna plan måste underställas en expertgrupps gemensamma prövning och godkännande. Artikel 16. Restaureringsarbetet måste respektera de olka utvecklingsstadier som den berörda anläggningen genomgått. I princip skall inte någon period ges företräde framför andra, utom undantagsvis då en skada eller för- störelse på någon del av anläggningen är så grav att man beslutar sig för att rekonstruera den på grundval av be- varande spår eller ovedersäglig dokumentarisk bevis- ning. Sådana rekonstruktionsarbeten kan komma i fråga särskilt beträffande de delar av anläggningen som befin- ner sig närmast den byggnad den innesluter om det par- tiets roll i kompositionen därmed tydliggörs. Artikel 17. Om en park eller trädgård har försvunnit full- ständigt, eller om det bara finns hypotetiska antaganden om dess olika stadier kan en rekonstruktion inte betrak- tas som en historisk park eller trädgård. Användning Artikel 18. Fast den historiska parken och trädgården har tillkommit för att betraktas och vara i, måste tillgäng- ligheten till den avpassas efter anläggningens storlek och sårbarhet så att anläggningens fysiska uppbyggnad och kulturella budskap kan bevaras. Artikel 19. På grund av sina egenskaper och sitt syfte är en historisk park eller trädgård en fridfull plats ägnad att främja mänskliga kontakter, tystnad och medvetandet om naturens närvaro. Denna uppfattning om anläggningens vardagliga användning måste kontrastera mot dess roll under de sällsynta tillfällen då den utgör platsen för en festlighet. Det är därför viktigt att villkoren för en sådan tillfällig användning av anläggningen klart definieras så att varje fest i sig själv kan tjäna till att förstärka anlägg- ningens visuella effekter i stället för att förringa eller för- störa dem. Artikel 20. Medan historiska parker och trädgårdar var- dagligen kan vara lämpade för lugna spel och lekar bör man avskilt men ändå nära förlägga idrottsplatser för mer aktiva sporter så att allmänhetens behov härav kan till- fredsställas utan att bevarandet av den historiska parken, trädgården eller landskapet sätts i fara. Artikel 21. Arbetet med underhåll och bevarande är säsongsberoende och kortvariga insatser som syftar till att upprätthålla anläggningens autenticitet måste alltid prioriteras framför allmänhetens bekvämlighet. Alla be- söksarrangemang i historiska parker och trädgårdar mås- te underkastas sådana regler som syftar till att bevara platsens själ. Artikel 22. Om en park eller trädgård är muromgärdad bör dess murar inte avlägsnas utan föregående under- sökning av alla de möjliga konsekvenser som kan leda till att anläggningens atmosfär ändras eller dess bevarande påverkas. Juridiskt och administrativt skydd Artikel 23. Det är de ansvariga myndigheternas sak att, efter kvalificerade experters råd, genomföra lämpliga legala och administrativa åtgärder för att identifiera, för- teckna och skydda historiska parker och trädgårdar. Be- varandet av dessa måste behandlas inom ramen för den fysiska planeringen och kravet härpå måste tas upp i såväl regionala som lokala planeringsdokument. Det är också de ansvariga myndigheternas sak att genomföra, enligt kvalificerade experters roll , sådana finansiella åt- gärder som underlättar underhållet, bevarandet och res- taurerande! och om nödvändigt rekonstruktionen av his- toriska parker eller trädgårdar. Artikel 24. Den historiska parken och trädgården är en del av kulturarvet vars överlevnad av naturliga skäl är beroende av intensiv och kontinuerlig skötsel av erfarna specialister. Lämpliga åtgärder måste därför vidtagas för att utbilda sådana personer, antingen de är historiker, arkitekter, landskapsarkitekter, trädgårdsmästare eller bo- taniker. Det är också angeläget att tillse att en regelbunden produktion äger rum av de olika växter som behövs för underhåll och restaurering av historiska parker och träd- gårdar. Artikel 25. Intresset för historiska parker och trädgårdar bör stimuleras genom all tänkbar aktivitet som kan fram- hålla deras verkliga värde som del av kulturarvet och som kan göra dem mer kända och uppskattade: främja forskning, internationellt utbyte och informationssprid- ning, publicering och popularisering, uppmuntra ökad men kontrollerad publik tillgänglighet, påverka mass- media till ökad medvetenhet om naturen och kulturarvet. De främsta historiska parkerna och trädgårdarna skall föreslås till upptagande på World Heritage List. 9  Utdrag ur KML och ur RAÄ:s Allmänna råd 1§, 3 kap. Byggnadsminnen, Lagen om kulturminnen, SFS 1988:950 "En byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde får förklaras som byggnadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna om byggnadsminnen enligt detta kapitel får också tilläm- pas på park, trädgård eller annan anläggning av kultur- historiskt värde •.••• Byggnadsminnesförklaring, Allmänna råd till 3 kap.  Lagen om kulturminnen m.m., RAÄ 1991.  "Parker, trädgårdar och andra anläggningar kan förklaras för byggnadsminnen även om de inte hör samman med en byggnad eller ingår i ett område kring byggnaden. Även alleer bör kunna komma ifråga. Anläggningar med vegetation bör vara medvetna arkitektoniska skapelser för att kunna byggnadsminnesförklaras (prop. s.50). Till sådana anläggningar hör enligt RAÄ:s mening bl.a. stads- parker. järnvägsparker, folkparker, botaniska trädgårdar och arboreta." Sid. 14 "När det gäller parker, trädgårdar och alleer framhålls i propositionen att avgörande för byggnadsminnesinstitu- tets tillämplighet bör vara att det är fråga om anlägg- ningar som är att betrakta som medvetna arkitektoniska skapelser. Denna utgångspunkt utgör en avgränsning gentemot naturvårdslagens tillämpningsområde (prop. s. 50). En byggnadsminnesförklaring bör dock enligt RAÄ:s mening kunna innefatta ett gestaltat landskapsavsnitt i anslutning till en historisk trädgårdsanläggning men utan- för den egentliga "parken", d.v.s. en sådan del av ett om- givande kulturlandskap som fått en medvetet arkite-to· nisk utformning och som utgör en övergång mellan t.ex. en herrgärdspark och kulturlandskapet i vidare mening." Sid.45 2§, 3 kap. Byggnadsminnen,  Lagen om kulturminnen, SFS 1988:950  "När en byggnad förklaras för byggnadsminne skall läns- styrelsen genom skyddsföreskrifter ange på vilket sätt  byggnaden skall vårdas och underhållas samt i vilka  avseenden den inte får ändras.  Om det behövs får föreskrifterna också innehålla be- stämmelser om att ett område kring byggnaden skall  hållas i sådant skick att byggnadsminnets utseende och  karaktär inte förvanskas."  Byggnadsminnesförklaring, Allmänna råd till 3 kap. Lagen om kulturminnen m.m., RAÄ 1991. ''Till skyddsföreskrifterna för parker, trädgårdar och alleer • både sådana som utgör kringområde till en byggnad och sådana som är självständiga anläggningar - bör, för att skyddet skall vara meningsfullt, fogas en vårdptan. Denna bör innehålla rekommendationer om löpande un- derhåll samt uppgifter om vilka delar av vegetationen som kan komma att behöva förnyas och med vilka inter- valler detta skall ske .... Planen skall ha ett klart formule- rat och långsiktigt mål, baserat på en ordentlig genom- gång av källmaterial, historik och funktion." Sid. 68 Filosofgången i Lundagård med domkyrkan i fonden. Foto: Kjell Lundquist, 1996. IO Dokumentation av historiska trädgårdsanläggningar i Sverige under 1900-talet en summering Av KJELL LUNDQUIST "Trädgårdskonstens alster äro i än högre grad än byggnadskonstens underkastade förgänglig- hetens lag. Denna förgängelse har i vårt land just nu lett till en kritisk punkt; de stora anlägg- ningarna från vår trädgårdskonsts blomstrings- tid hava i stor utsträckning nått en ålder, då trädlJeståndet är överårigt och snart ej längre kan hållas z,id makt. Ekonomiska förhållanden göra även med varje dag underhållet av dessa väldiga anläggningar allt mern betungande och lägga sålunda hinder i vägen för en effektiv vård och förnyelse." Ovanstående rader skulle kunna vara skriv- na idag. Ämnet är brännande aktuellt och textens Fig. 1 - "Skogstorpet", Skåne. Förre slottsträdgårds- mästarens på Övedskloster och stadsträdgårdsmäs- tarens i Malmö Gunnar Isberg torp med förförande  trädgårdsanläggning vid Vombsiöns norra sida från  seklets början - sinnebilden för den prunkande all- mogeträdgården - idag stadd i ett långt gånget och  delvis irreversibelt för( all.  Foto: Kiell Lundquist, 28 maj 1995.  relevans är stor. Nu avslöjar möjligen den äldre stavningen och högtidligheten i språkdräkten att texten är äldre. Den skrevs också redan för 65 år sedan ( 15/10 1930) av arkitekterna, SAR:s grundare Hakon Ahlberg (1891-1984) och Harald Wadsjö (1883-1945). Den återfinns i förordet till det för den svenska trädgårds- konstens historia monumentala dokumenca- tionsverk i nyklassicismens anda, som gavs titeln Svenska Trädgårdskonsten sådan den till våra dagar bevarats i anläggningar vid slott och herrgårdar, och som i två delar i folioformat utkom i Stockholm 1930-31. l Svenska Trädgårdskonsten dokumenteras genom uppmätningar i plan, sektioner och fotografier jämte monografiska skisser, 38 st. herrgårdsanlägningar i hela landet (fig. 2). Anläggningarna är följande: Apertin, Värmland Baldersnäs, Dalsland Drottningholm, Uppland Ekolsund, Uppland Ellesbo, Bohuslän Forsmark, Uppland Gimo, Uppland Grönsöö, Uppland Gunnebo, Västergötland Hesselbyholm, Södermanland Karlslund, Närke Kragcholm, Skåne Lcufsta, Uppland Maltesholm, Skåne Näsby, Uppland Olivehult, Östergötland Rosendal, Skåne Rosersberg, Uppland Råda, Västergötland Sandemar, Uppland Sjöö, Uppland Skabersjö, Skåne Skarhult, Skåne Stora Wäsby, Uppland Smrefors, Östergötland Strömsholm, Västmanland Taxinge Näsby, Södermanland Trolle Ljungby, Skåne Tureholm, Södermanland Ulriksdal, Uppland  Venngarn, Uppland  II 7/ÅRIIIT/ll vRlNfAR PJVRCARNN, /!(}mil ,. Jwna. ,. J(I.JT:fTALI.  k J<.OJTHL  ~dJ JUJTA~I~ Jl:,i G• J?D it  '.!0~ .  :Jt.J,:;{DJ/JtAl/)0/JJ.  JC6NJPVf. {)LJ//IV~\ It :f111~UJ. l.:.A'.MIJIN. I l ( or.JIIIU1WIAD. /1,. :16t.rJtm UOJTA4 ;4, .:!M,$1llW.IOJ7A'-H. ( '/17wJ. ,, S J.vt1dwct. 11. 9.wrJL UAU  11<. J JGIUJTAWQJTA~  * \ <:2+ / CJL / Q_,; r,....>, r, ._. , ..._.~ ? I o hoc le lloo ' t.l<= Fig. 2 - Vrams Gumzarstorp, Skåne. Uppmätning av byggnadskomplex, trädgårdar och park. Uppmätt och uppritat a1J arkitekterna Elsa Borg och Eva Kuhlefelt 1920-21. Ur: Svenska Trädgårdskonsten 1930-31. 12 "VNJllTT fl(II RffAT lK/1/J Jl(Jl%X-XXI. U11 !J~, årJ1W.!foll: Vrams Gunnarstorp, Skåne Värmlands Säby, Värmland Ökna, Södermanland Östanå, Uppland Österby, Uppland Östermalma, Södermanland Övedskloster, Skåne Svenska Trädgårdskonstens anläggningsporträtt utgör såväl ett föredöme för trädgårdsdoku- mentationer överhuvudtaget som ett dokument utan motstycke från tiden. Det har blivit just det "kulturdokument av oersättligt värde" som för- hoppningen var, när arbetet initierades år 1918 och som vidare uttrycks i förordet: "Det är därför i känslan av att de här samlade uppmät- ningarna och avbildningarna för framtiden kunna bliva kulturdokument av oersättligt värde, som Arkitekturminnesföreningen trots betydande svårigheter sökt slutföra den 1918 igångsatta inventeringen. Tyvärr har denna lik- väl icke kunnat bliva så fullständig eller djup- gående som önskvärt hade varit. Det är emeller- tid vår förhoppning, att föreliggande verk genom att rikta uppmärksamheten på den äldre svenska trädgårdskonstens hittills alltför litet beaktade kulturområde skall stimulera ett intres- 111 t,u Il lt,w, Cl! tn.,... 0 fr1.11,u,.1, ~ t..c,..,,,.., .,.~ . se, som för framtiden kan bära frukt i förnyade undersökningar och kompletterande material- samling." Verket är intressant ur ett flertal synvinklar. Det kombinerar redovisningen av detaljer bl.a. genom uppmätning - former, källor och växt- material - med en helhetsambition att förmedla anläggningarnas historia och väsen, samman- hållet av Erik Lundbergs förord där den svenska trädgårdskonsten karakteriseras. Noterbart är att uppmätningsarbetet gjorts av arkitekter, när- mare bestämt 20 st., men att det i förordet noga påpekas: "Det är emellertjd icke endast till den formskapande arkitekten, som verket vänder sig, utan även till trädgårdsmannen, som skall i växtmaterialet omsätta hans ideer. Ett av de vik- tigaste kraven på uppmätningarna har därför varit, att de skola tydligt och fullständigt redo- göra för det använda växtmaterialets beskaffen- het. Att detta krav i hög grad komplicerat upp- mätningsarbetet, liksom att det ställer ökade anspråk på reproduktionens skärpa är själv- fallet. Genom sektioner har också i sådana fall, där det ansetts önskvärt, redogjorts för ter- rängens lutningsförhållanden, trädens höjd, form och beskärning, vegetationens mått i pro- portion till byggnader och terrasser etc. (fig. 3)" w,tdn •• r,n,16'1 L, •c1111-111 t..J'~,Qp""',, Pig. 3 - Trolle-L;ungby, Skåne. Lustträdgårdens mittparti i plan och längdsektion. Uppmätt och uppritat av arkitekterna Elsa Borg och Eva Kuhlefelt 1920-21. Ur: Svenska Trädgårdskonsten 1930-31. 13  För specialundersökningarna av växtmateri- alet anlitades Carl G. Dahl och Carl G. Alm. Detta gränsöverskridande arbete på trädgårdens område, med en ömsesidig respekt för de olika disciplinernas bidrag - för form liksom för inne- håll - framstår som extra glädjande och sällsamt framsynt. Dokumentation "Viktigt är att alla byggnadsminnen - såväl byggnader som parker, trädgårdar och alleer - dokumenteras ordentligt i samband med bygg- nadsminnesförklaring. Dokumentationen utgör det nödvändiga underlaget för parkens vård och underlättar också handläggningen av tillstånds- ärenden", skriver Riksantikvarieämbetet i pre- sentationen av den nya lagen om kulturminnen (Nyström Kronberg 1990). Dokumentationskravet för historiska träd- gårdsanläggningar är alltså klart uttalat i den nya lagen om kulturminnen (1988:950). Vad dokumentationen bör innehålla sammanfattar Florensdokumentet i den 15:e artikeln med "allt från arkeologisk utgrävning till sammanstäl- landet av dokument" (Lundquist 1992b). Vad en dokumentation inför byggnadsminnesför- klaring bör innehålla redovisas vidare i de Allmänna råden till 3 kap. lagen om kultur- minnen (Byggnadsminnesförklaring 1991 ). Utan att här vara tillnärmelsevis uttöm- mande, bör man kunna sammanfatta att en dokumentation av en historisk trädgårdsanlägg- ning - antingen som ett självändamål eller som grund för en byggnadsminnesförklaring eller vårdplan - skall innehålla följande delar (Lund- quist 1992a): • Sammanställning, förteckning och redovis- ning av hela det dokumentära källmaterialet (inklusive kartmaterialet), gärna bearbetat i en rapport eller monografi till en trädgårdshistoria för anläggningen i fråga - dåtid. • Inventering/Uppmätning av befintliga struk- turer och (växt)innehåll (ev. inkluderande ar- keologiska/biologiska tekniker) jämte en beskriv- ning av anläggningen - dåtid/nutid. • Fotografering - nutid. Dokumentationsprojekt under 1900-talet Det uran jämförelse största och mest samman- hållna dokumentationsprojektet beträffande slotts- och herrgårdsanläggningar i landet utgör verket Svenska Slott och Herresäten vid 1900­ talets början. Detta verk, som knappast är obe- kant för någon inom kulturminnesvården, ut- kom åren 1908-14 i 60 häften bundna i 5 band med Albin Roosval som arbetets huvudredaktör och tillika verkställande ombud för det konsor- tium som påtagit sig den omfattande uppgiften. Sammanlagt beskrevs 228 slott och herresäten. Syftet, som deklarerades i det första häftets inle- dande stycken, är illustrerande och ger vidare en från dokumentationssynpunkt god bakgrund: "Det verk, hvars första häfte härmed lämnas i allmänhetens händer, är afsedt att innehålla en af talrika och med nutidens bästa hjälpmedel framställda bilder ledsagad skildring af Sveriges herresäten och att alltså fylla en lucka i vårt lands kulturhistoriska litteratur. Någon full- ständigare beskrifning öfver de talrika svenska slotten och herrgårdarna, omfattande samtliga landskap och afhandlande ej blott de större och ur historiska och andra synpunkter märkligaste godsen utan äfven ett flertal af de mindre, hvil- ka ofta genom belägenhet, byggnader och min- nen från äldre och nyare tider äro lika beaktans- värda, finnes nämligen ej, och de verk öfver ett eller annat landskaps gårdar, hvilka vi äga, så- som Schlegels och Klingspors öfver Uppland, Eneroths öfver Södermanland, Ljunggrens öfver Skåne och v. Möllers öfver Halland, skildra hur förtjänstfulla de än äro, blott ett jämförelsevis ringa antal gårdar och äro nu, såsom tillkomna för flera decennier sedan, föråldrade." Ur strikt park- och trädgårdssynvinkel kan knappast beskrivningarna i Svenska Slott och Herresäten kallas dokumentationer. I beskriv- ningarna för många anläggningar berörs träd- gården ytterst summariskt eller inte alls. Ofta sammanfattas den yttre miljön i en mening, som att slottet ligger i en vacker park. Från park- och trädgårdssynpunkt har dock verket ett stort värde i, förutom de allmänna historiska sam- manställningarna, det fotografiska materialet Fig. 4 a (Ovan) - Skottorp, Halland. Huvudbyggna- den med flyglar och en skymt av det södra av de båda nu rivna magasinen samt med magnifika hängaskar (Fraxinus excelsior 'Pendula ')· i borggårdens hörn. Foto: N ordiska Museet, efter foto från 1880-talet. Fig. 4 b (T. h.) - Skottorp, Halland. Borggårdens blomsterrundel, de fyra 60-åriga hängaskarna och ladugården i axelns avslutning Foto: Nordiska Museet, 1937. som mer eller mindre avsiktligt ger en tidig 1900-talsatmosfär med god upplösning även gällande flera trädgårdsderaljer. Under perioden 1918-23 fortsatte. Svenska t och Herresäten (SSH) i en "Ny följd" och 1-34 i en "Ny samling". Samtliga beskrivna anläggningar (sammanlagt 386 objekt) redovisas i registerform i Bilaga 1. Under åren 1966-71 kom ert annat verk, med en titel till förväxling lik det föregående, Slott och her,-esäten i Sverige (SHIS), i en flertal band. Detta innebar dock ingen direkt förnyelse eller anmärkningsvärd pre- sentation av nytt källmaterial eller dokumenta- tionstillägg rörande slottsträdgårdarna (Olaus- son 1993). I jämförelse med SSH tillkom ändå för de skånska slotten t.ex. Rålambska samlingen och Adolf Fredrik Bamekows planer. Beskriv- ningarna av trädgårdarna i SHIS är också väl- digt olika beroende på vem som skrivit artiklar- na. Flera författare nämner nästan inte trädgår- darna alls, medan andra som t.ex. Kjellberg ofta skriver ganska mycket och har låtit illustrera med trädgårdsfoton (Ahrland 1995). Parallellt med Svenska Slott och Herresäten utkom verket Gamla sz,enska städer, 1908-30, vilket förutom byggnaderna tog upp vägar, torg och tomter. Samtidigt med Arkitekturminnesföreningens dokumentationsarbete pågick Nordiska museets stora undersökning av svensk högreståndskul- tur, s.k. herrgårdsinventeringar, vilken inleddes på 1920-talet. Inventeringen var huvudsakligen inriktad på byggnaderna, men i många fall framgår trädgårdarna på de fältskisser över anläggningarnas generalplaner som då upprät- tades. Arbetet resulterade också i en minst lika omfattande och rikt material ~ fotografier, planer och andra ritningar, beskrivningar, histo- rik, ägarlängder, andra illustrationer och avskrifter - på trädgårdskonstens område som Arkitekturminnesföreningens, även om det är mycket ojämt fördelat för olika landskap och olika gårdar (fig. 4a, b). Redan 1917 hade Nordiska museet påbörjat sin dokumentation av prästgårdar baserad på frågelistor, vilken senare kompletterades av 15  byggnadsinventeringar. Södermanland doku- menterades t.ex. mycket noggrant som ett pilot- projekt, medan pengarna inte räckte för en landsomfattande inventering med följd att andra landskap blev mer sporadiskt invente- rade. Förutom frågelistorna och de skisser och foton som prästerna skickade in i samband med inventeringen, finns för ett stort antal präst- gårdar också planer över anläggningen, äldre foton, avskrifter av syneprotokoll och lantmäte- rikartor. Om trädgårdarna också dokumente- rades berodde huvudsakligen på inventerarens eget intresse. Bengt Cnattingius detaljerade pla- ner och beskrivningar av prästgårdar i Öster- götland är härvidlag mycket intressanta (Flinck 1995). Från 1920-talet genomfördes i Nordiska museets regi också byggnadsinventeringar av bondbyar och enstaka gårdar och torp. Även beträffande dessa beror uppgifterna om träd- gårdarna på inventerarens eget intresse. I bästa fall finns planer, foton och beskrivningar, ibland också avskrifter av sockenbeskrivningar och lantmäterikartor. Materialet per gård är förvis- \  so magrare än för en genomsnittlig herrgård, men uppvägs till en del av det stora antalet går- dar som inventerades. Uppgifter om olika väx- ter och odling förekommer också i dessa fråge- listor (Flinck 1995). Nordiska museet har också ett omfattande dokumentationsmaterial från äldre städer och köpingar. Även detta är i trädgårdshänseende ojämt. Ibland kan man finna detaljerade plan- skisser över tomterna, med alla odlingar inritade och flera enskilda växter identifierade. Ofta försvann namn och detaljer vid renrit- ningarna, medan fältskisserna som regel finns kvar. Dessutom finns foton, även äldre, flyg- foton och översiktsbilder tagna från kyrktorn, ibland målningar, kartor och beskrivingar kvar från dessa inventeringar. - Nordiska museets dokumentationsmaterial beträffande de folkliga trädgårdarna kan avslutningsvis förklaras vara både unikt och oersättligt (Flinck 1995). Målmedvetna dokumentationer av histo- riska trädgårdsanläggningar i Sverige under det senaste halvseklet, från de ansvariga myndig- heternas sida, får sägas höra till undantagen. ._.,.... e-...--•-tt\illlJ·•--·..··-.. 8-t• ·,.,. .....,._,__ -·- ··-•·- ~~·-· •-----®--· ····-·· ,:: -·...... --· ..... ~-- ___..._ ~ ·~,?'--• Fig. 5 - Löfstad, Östergötland. Uppmätning av den engelska parken, med inmätt växtmaterial och med busk- skiktet speciellt redovisat. Ritning: Kjell Lundquist 1981. 16  Dokumentation av historiska trädgårdsanläggningar idag Kraven på att "identifiera, förteckna och skyd- da" och vidare dokumentera historiska träd- gårdsanläggningar, är som ovan redovisats klart uttalade i Florensdokumentet (1981 ), artiklarna 15, 23 m.fl., samt i den nya lagen om kultur- minnen (1988). Hur det faktiskt är ställt med detta i landet idag, är inte lätt att redovisa, då någon officiell eller annan sammanställning inte finns, varken vid RAÄ eller kollektivt för de olika länsstyrelserna eller länsmuseerna. Här skall därför blott redovisas några föreliggande och kända, mer eller mindre omfattande, initiativ på området, med en därtill hörande risk för ofullständighet. Under den senaste tioårsperioden (1985-95) har ett antal dokumentationer av historiska trädgårdsanläggningar utförts på landskaps- arkitektlinjen vid Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp, inom ramen för ämnet landskapsarki- tektur, i projekt- eller examensarbeten. Dessa har ibland utgjort rena dokumentationer, före- trädesvis utifrån det dokumentära källma- terialet, där tecknandet av ifrågavarande an- läggnings trädgårdars historia varit målet i sig. I flera fall har dock dokumentationen och histo- rieskrivningen endast utgjort den nödvändiga grunden, enligt Florensdokumentets 15:e artikel, för att kunna föra en målsättningsdiskussion inför framtiden och för att kunna upprätta förslag till övergripande riktlinjer för anläggningens ut- veckling eller ibland t.o.m. hela förslag till beva- rande, vård och restaurering i studentarbetena. De anläggningar som på detta sätt dokumen- terats och som i de flesta fall publicerats i Insti- tutionen för landskapsplanerings Stencil-serie eller i MOVIUM:s och Institutionen för land- skapsplanerings serie Stad&Land, är bland and- ra: Gustavsvik (Vrmld), VB-parken i Lund, Nääs slott, Aske, Fridhill (Skå), Lunds stadspark, Skottorp, Åsurns gård (Skå), Uppsala slott, Mag- lö säteri (Skå), Christinehof, Spökslottet (Sthlm), Billesholms Folkets Park och Löfstad slott (fig. 5). Dokumentationsarbeten gällande historiska trädgårdsanläggningar har också utförts inom ramen för undervisningen i landskapsarkitektur vid Institutionen för landskapsplanering Ultuna, bland annat genom modellbyggande. Samlingen växer här för varje år. Skriftliga dokumenta- tioner, bland annat i Stencil-serien, behandlar Skoklosrer, Taxinge-Näsby och Villa Parkudden (Sthlm). För närvarande arbetas här med sköt- selplaner för Leufsta bruk och Grönsöö. Vid Chalmers tekniska högskola har bety- delsen av lägenhetsträdgårdar och och odlings- lotter för människor i flerfamiljshus doku- menterats under några år. Vid länsmuseet i Örebro har ett efter omstän- digheterna större projekt inletts, acr inventera parker och trädgårdar vid herrgårdarna i Örebro län. Ca 20 st herrgårdar skall ingå i en rapport om ett hundratal sidor. I april 1995 var inven- teringen, baserad på 1) litteraturgenomgångar, 2) arkivstudier och 3) uppmätning i plan med växtbestämningar, färdig för följande 12 herrgår- dar: Boo (Bo sn); Bystad (Asker sn), Bålby (Ska- gerhults sn), Esplunda (Lillkyrka sn), Falkenå (Kräcklinge sn), Hammarby {Hammarby sn), Laxå herrgård (Ramundeboda sn), Stora Lasså- na (Ramundeboda sn), Stjärnsund (Askersunds sn), Säbylund {Kumla sn), Trystorp (Tångeråsa sn} och Ölsboda (Nysunds sn). Projektet ingår trots sin omfattning dock inte i något organi- serat samarbete med övriga länsmuseer i landet. Vid länsmuseet i Västernorrland i Härnö- sand pågår ett motsvarande projekt med syfte att inventera och dokumentera länets herrgårds- parker utifrån Florensdokumentets krav. Arbetet inleddes våren 1993 och följdes under som- maren med besök och fältstudier vid ett tjugotal herrgårdar. År 1994 gjordes kompletterande och fördjupade arkivstudier. Ambitionen är att publicera dokumentationerna i länsmuseets Rapport-serie. Två stycken rapporter har redan utkommit, Merlo park (Timrå sn) och Svarrviks herrgårdspark (Njurunda sn), båda 1994. Ett dokumenterat trädgårdsintresse finns också vid länsmuseet i Gävleborgs län i Gävle. Här finns sedan länge en översiktlig trädgårds- inventering utförd. Även vid länsmuseet Jönköping bedrivs trädgårdsverksamhet. Här pågår en tvärvetenskaplig samtidsdokumenta- tion om hur trädgårdar ser ut och vad de betyder för människor idag, både i sraden och på landsbygden. Resultatet beräknad redovisas i en utställning sommaren 1996. På kulturmiljö- enheten vid länsstyrelsen i Kalmar län pågår vidare ett större dokumentationsa.rbete rörande Kalmar läns historiska trädgårdar av alla kate- 17  i gorier. Pilotprojekt utgör här den välkända an- läggningen Värnanäs. Trädgårdarna i Sörmland har på ett för- tjänstfullt sätt uppmärksammats genom Maria Flincks bok Tusen år i trädgården (1994), där dock författaren haft en vidare ambition än att blott presentera belägg för de anläggningar som berörs och behandlas i boken. År 1993 inven- terade Sörmlands museum 16 prästgårdsträd- gårdar och Eskilstuna museum inventerade 1995 drygt 30 trädgårdar vid arrandegårdar och torp under Lindholms gods. I Skåne har ett hundratal allmogeträdgårdar nyligen (1993-94) dokumenterats i regi av landsantikvarien i Malmöhus län och Kristian- stads länsmuseum. Vid Statens Fastighetsverk (SFV) i Stock- holm, som bl.a. förvaltar de kungliga slotten, pågår också flera dokumentationer varav vissa redan slutförts, såsom över Drottningholm, Haga, Ulriksdal, Bogesund och Gripsholm. Många enskilda anläggningar har också på konsultbasis inför restaurerings- eller utveck- lingsförslag nöjaktigt dokumenterats runt om i landet, även om någon sådan lista eller sam- manställning svårligen låter sig upprättas. Waldemarsudde, Svanå herrgård (Vstmld) och Lagersberg (Vstmld) är blott några pågående aktuella exempel i denna kategori. Till dokumentationer över historiska träd- gårdsanläggningar i Sverige räknar man lämpli- gen även de publicerade anläggningsmono- grafierna över de kungliga lustparkerna som återfinns i Olausson 1993 - Ekolsund, Drot- tningholm, Haga, Rosersberg - liksom sidorna om de enskilda parkerna Skuru, Vämanäs, Olivehult och Ebbetorp. Tidigare publicerade arbeten över enskilda anläggningar må även nämnas: Svartsjö, Finspång, Söderfors, Fors- mark och sist men inte minst Godegårdsparken (Olausson 1993). I skrivande stund når mig också en nyutkommen dokumenterande skrift om Grönsöö av Åke Nisbeth. Epilog "Intresset för historiska parker och trädgårdar bör stimuleras genom all tänkbar aktivitet som kan framhålla deras verkliga värde som del av kulturarvet och som kan göra dem mer kända och uppskattade: främja forskning, internatio- nellt utbyte och informarionsspridning, publice- ring och popularisering, uppmuntra ökad men kontrol lerad publik tillgänglighet, påverka mass- media till ökad medvetenhet om naturen och kul- turarvet. De främsta historiska parkerna och träd- gårdarna skall föreslås till upptagande på World Heritage List." (Florensdokumentet, Art. 25) För att kunna framhålla de historiska träd- gårdarnas verkliga värde, göra dem mer kända och uppskattade samt stimulera intresset för dem genom många olika insatser, som den av- slutande artikeln i Florensdokumentet menar, måste man givetvis först veta vilka trädgårdar och parker ifråga som finns i landet. Vidare måste de historiska trädgårdsanläggningarnas fysiska dispositioner och företräden, liksom der- as historia i övrigt, vara nöjaktigt kända. Kort sagt - de måste dokumenteras. Det exempel som Arkitekturminnesföre- ningen statuerade för 65 år sedan, då mot bakgrund av att de historiska trädgårdarna utgjorde ett otillräckligt uppmärksammat och försvinnande kulturarv, är härvidlag lika aktu- ellt nu som då. Detta projekt framstår i sitt sys- tematiska närmande och sin stora konsekvens, där inte uppmätarna väjde för i skala närmast orimliga inventerings- och dokumentations- insatser, som en klar förebild för det arbete som kvarstår att samorganisera för de antikvariska myndigheterna över hela landet. När vi skall ta fasta på Florensdokumemets dokumentations- krav, till framtida skydd, bevarande och restaurering i den dagliga handläggningen av de kulturskatter som många av landets historiska trädgårdar utgör, kan en delvis upptrampad väg framåt vara att fortsätta Ahlbergs och Wadsjös 1918 igångsatta inventering. De uttryckte själva att den tyvärr inte "kunnat bliva så fullständig eller djupgående som önskvärt hade varit". Med ett fortsatt arbete skulle åtminstone deras förhoppning infrias, att inventeringen "för fram-· tiden kan bära frukt i förnyade undersökningar och kompletterande materialsamling." Bilaga 1 - Förteckning över egendomar upptag- na i Svenska slott och herresäten {1908-14) ([), i Svenska slott och herresäten. Ny följd (1918­ 23) (Il) samt i Svenska slott och herresäten. Ny samling (1932-33) (III) Sid. 92. 18  OTRYCKTA KÄLLOR Ahrland, Åsa,  Institutionen för landskapsplanering Alnarp,  Sveriges Lantbruksuniversitet, dec 1995,  Personlig kommunikation  Christiansson, Monica, Länsmuseet i Örebro, mars-april 1995, Personlig kommunikation och brev Flinck, Maria, Vällingby, juni/nov 1995, Personlig kommunikation; Koncept Lundgren, Mari, Riksantikvarieämbetet, juni 1995, Personlig kommunikation Åberg, Elisabeth, Länsmuseet i Västernorrland, Härnösand, 1995, Personlig kommunikation LIITERATUR Byggnadsminnesförklaring, Allmänna råd till 3 kap.  lagen om kulturminnen m.m., 1991,  Riksantikvarieämbetet, Stockholm  Lundquist, K., 1992a,  Florensdokumentet - Dokumentationens  betydelse, Drottningholms lindar - restaurering  av träd i slottsmiljö, Byggnadstyrelsens  dokumentationer T:144, 1992-08, s. 41-48  Lundquist, K., 1992b,  Till parkens försvar, Utblick Landskap  3/1992, s. 44-49  Olausson, M., 1993,  Den Engelska parken i Sverige  under gustaviansk tid, Stockholm  Nyström Kronberg, E., 1990,  Lagskydd for parker,  Kulturmiljövård 5-6/90, s. 19-20  Slott och herresäten i Sverige, 1966-71  Svenska Slott och Herresäten, Stockholm 1908-14; ny följd Stockholm 1918-23; ny samling 1931-34 Svenska Trädgårdskonsten sådan den till våra dagar bevarats i anläggningar vid slott och herrgårdar, 19 3 0-31, utg. Haakon Ahlberg och Harald Wadsjö, Del 1-11, Stockholm Publikationer/dokumentationer/rapporter vilka i övrigt nämns i artikeln. TACK Ett tack riktas till Åsa Ahrland, Monica Chris- tiansson, Maria Flinck, Mari Lundgren och Elisabeth Åberg som efter förfrågan bidragit med viktiga sakupplysningar inom respektive arbets- och kunskapsområde till denna artikel. För värdefulla synpunkter på och tillägg till ma- nuskriptet framför jag ett varmt tack speciellt till Åsa Ahrland och Maria Flinck. Kjell Lundquist är lärare och doktorand vid Institutionen för landskapsplanering, Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp. 19  kommer begreppet att utgå vid den vidare bear- Terminologi betningen av förslaget. och begrepp Förslag Konservering innebär att nedbrytningen hejdas Av ELISABETH NYSTRÖM KRONBERG och att parken "fryses" i ett visst tillstånd. Med denna ambitionsnivå accepterar man att parken på lång sikt bryts ned. - Begreppet kan dock Inom parkvården förekommer olika termer och vara missvisande och bör eventuellt utgå. begrepp som inte alltid har samma innebörd för var och en eller från fall till fall. Det är an- Underhåll är ett kontinuerligt vidmakthållande geläget att dessa begrepp reds ut och definieras av parken, så att dess karaktär bevaras. I detta så att det inte föreligger några oklarheter om ingår att ta itu med eftersatt underhåll och att deras betydelse. De bör så långt möjligt punktvis föryngra växtmaterialet. överensstämma med och definieras som de som förekommer inom byggnadsvården. Restaurering innebär att parken, med ut- Inom RAA har utarbetats nedanstående, gångspunkt i det som finns, återställs till ett preliminära förslag till begrepp och definitioner. äldre, dokumenterat utseende. Då förslaget presenterades i samband med den avslutande diskussionen på seminariet, fram- Rekonstruktion innebär att en park, som är fördes tveksamheter huruvida begreppet "kon- starkt förändrad eller helt försvunnen, åter- servering" kan användas om en park. Det kan skapas till ett dokumenterat, äldre utseende med också uppstå missförstånd i internationella användande av nytt växtmaterial. sammanhang, eftersom engelskans "conserva- tion" inte har samma betydelse uran snarare Ny- eller omgestaltning innebär en förnyelse eller kan översättas med "bevarande". Eventuellt en förenkling av parken. 20 Det historiska trädgårdsarvet och dess ställning i Europa Föredrag hållna vid seminariet "Trädgårdskulturens historiska arv - idag och imorgon", Alnarp, 21 september 1994 Parker och trädgårdar i dansk kulturmiljövård Av jETIE ABEL Förvaltning Mycket få danska trädgårdar har idag rättsligt skydd, med tillämpning av olika lagstiftning. Några år efter det att Danmark fått sin grundlag 1849, övergick de förutvarande Kung- liga Egendomarna till en särskild förvaltning. Inspektörerna för De Kg/. Haver har sedan 1852 varit trädgårdsmästare och från 1960 land- skapsarkitekter. Idag kallas förvaltningen De Kgl. Slotte og Haver, Slots- og Ejendomsstyrel- sen, och lyder under det danska bostadsdepar- tementet (Boligministeriet). Fig. 1 - Lynderupgård på Jylland är ett exempel på en byggnad som skyddats med hiälp av den gamla Byg- ningsfredningsloven. Foto: Jette Abel (vilket också gäller övriga bilder, om ej annat anges). Fig. 2 - Fontä12en på gårdsplanen till Lynderupgård har också skyddats med hiälp av den gamla Byg- ningsfredningsloven. Själva vattenspridaren härstam- mar från renässansen. Fig. 3 - Postholdergårdens gårdsplan och trädgård i Åbenrå har lagskyddats som exempel på en mindre stadsträdgård från 1930-talet. Foto: Karen Attwall. År 1918 fick Danmark sin första Lov om bygningsfredning. Den har sedan omarbetats många gånger, senast 1980 (fig. 1 ). Byggnader, som är mer än 100 år gamla och anses ha speciellt stort arkitektoniskt eller his- toriskt värde, kan listas i en förteckning. Även skulpturer, monument, fontäner och stenlägg- ningar kan bli förtecknade, och därigenom kan delar av trädgårdar och gårdsplaner också skyddas. Danmarks enda kvarvarande renäs- sansfontän (på Lynderupgård på Jylland) har således blivit skyddad tack vare den gamla Byg- ningsfredningsloven (fig. 2). Sedan 1980 kan även nyare byggnader lis- tas, om de anses vara särskilt värdefulla eller om andra omständigheter gör det viktigt att bevara dem för eftervärlden (fig. 3 och 4). Den omedel- bara omgivningen till en byggnad - såsom gårdsplaner, trädgårdar eller torg - kan för- tecknas tillsammans med själva byggnaden i den mån de anses utgöra en del av den enhet man vill bevara. Ett exempel på detta är Lerchenborg, en herrgård på västra Själland (fig. 5), där båg~ gångarna bildar ett utomhusrum i samma stor- lek som huset och därför också har förtecknats (fig. 6). 22 Fig. 4 - Romerhusen (Kingohusen) i Helsing0r av }0rn Utzon är ett exempel på att moderna byggnader och deras omgivning kan skyddas med hjälp av den senare byggnadslagstiftningen. Trots att lagen endast gäller miljöer som hör ihop med byggnader, har några enstaka frilig- gande trädgårdar blivit förtecknade, t.ex. Nce- rums koloniträdgårdar (fig. 7) och en liren ro- mantisk park vid namn Christinero på södra Jylland, där det inte är någon huvudbyggnad som berörs utan endast små paviljonger (fig. 8). De rättsliga följderna räknas upp i lagen. Den andra lagen som kan skydda vissa träd- gårdar är en naturskyddslag (Lov om naturbe- skyttelse ), senast omarbetad 1992. Genom denna är ett antal större trädgårdar och parker skyddade genom att de anses utgöra delar av en skyddsvärt naturområde, t.ex. vid Eriksholms herrgård på mellersta Själland (fig. 9). En skydd enligt naturskyddslagen kan kom- bineras med särskilda skyddsföreskrifter för t.ex. alleer, stenmurar, skogar, dungar, enstaka träd, vattendrag, sjöar och hagar samt inskränk- ningar för byggande men inte rivningsförbud. I många skyddsföreskrifter finner man också att det är förbjuder att förändra terrängen eller bäck- fårorna. Fornminnena skyddas också av natur- skyddslagen, och inom ett avstånd av 100 meter från ett fornminne får man inte uppföra bygg- nader, hägnader, husvagnsparkeringar etc., dra kraftledningar, odla eller förändra terrängen. Enligt den senaste naturskyddslagen skall man utarbeta skyddsföreskrifter för varje enskild fas- tighet, vilket medför en skyldighet att bevara ett speciellt tillstånd. Forskning Bristerna tycks vara större än fördelarna, när det gäller forskning om de historiska träd- gårdarna och deras roll inom kulturmiljö- vården - men låt mig börja med de goda nyheterna. Den första doktorsavhandlingen om den historiska aspekten på trädgårdar och parker lades fram vid Lantbruksuniversireret 1986. Det var en undersökning av arkiv och lämningar efter den f.d. herrgården Gisselfeld, numera en stiftelse. Under de senaste två åren har ytterligare tre doktorsavhandlingar publice- rats, varav en i Lund. De behandlar alla olika perioder av dansk trädgårdskonst och ger oss viktiga kunskaper om ideer och trender under första hälften av vårt århundrade samt hjälper oss· att höja intresset för att skydda och bevara de berörda trädgårdarna. Fig. 5 - Herrgården Lerchenborg på Västra Själ/and har fått sina båggångar från 1. 700-talet lagskyddade genom byggnadslagstiftningen, eftersom de inhägnar en park med nära samband med den fredade huvudbyggnaden. 23  Fig. 6 a och b- En del av Lercbenborgs båggångar före (l. bilden) och efter (st. bilden) återplantering och beskärning. Nu senast har den utförliga biografin över C. Th. S0rensen från 1993 (skriven av S. l. An- dersson, Steen H0yer och Ann Spim) riktat intresset mot en av vårt århundrades mest bety- dande trädgårdsarkiteker och därigenom påmint oss om att uppmärksamma och ta vara på hans parker och trädgårdar. Botanikern professor Johan Langes senaste bok, Kulturplanternes ind- Fig. 7 - C. Th. S0rensens ovala trädgårdar i koloni- området i Na1rum har nyligen lagskyddats, även om de inte har något sammanhang med en skyddsvärd byggnad. f0rselshistorie i Danmark indtill midten af 1900-tallet, är ett värdefullt och innehållsrikt redskap när man vill återskapa växtmaterialet i trädgårdar, och det är tack vare denna skrift möjligt att ta reda på om en växt fanns introducerad i Danmark under en viss period eller inte. För sina examensarbeten och uppsatser väl- jer studenterna ofta att forska om en historisk trädgård och slutar antingen med en skötselplan vårdplan, alternativt ett projekt för återskapan- de, föryngring eller t.o.m. total nyanläggning. Fortfarande anser vi att kursen om träd- gårdskonstens historia bör vara obligatorisk. lnfriativet att på nytt trycka upp Weilbachs kunstnersleksikon har lett till att många små forskningsprojekt satts igång för att få fram information om landskapsarkitekter, om deras liv, utbildning och arbete, och det i sin tur har fört med sig uppskattning av och intresse för vad de åstadkommit. När det gäller det senare är arkiven viktiga. Under det senaste årtiondet har försöken att samla välkända landskapsarkitekters arkiv intensifierats. Konstakademiens samlingar av arkitekt- ritningar innehåller även samlingar från land- skapsarkirekter och Veterinrer- og Landboh0j- skolens bibliotek äger en hel samling sådana. På min avdelning försöker jag ta vara på ritnings- arkiv, förslag och skisser som utförts av tidigare generationers landskapsarkitekter. Framtiden för detta arkiv är under utredning - under de senaste tre åren har det flyttats fem gånger! På uppdrag av ICOMOS/IFLA:s kommitte för det historiska trädgårdsarvet har vi nu bildat en trädgårdsgrupp som lyder under den natio- nella kommitren. Det första synliga resultatet av gruppens arbete var utgivningen av ICOMOS:s Florensdokument (se sidorna 8 och 9) och några artiklar om restaureringsproblem i Landskab 5-6, 1993. Slutsatser Intresset för historiska trädgårdar har under lång tid varit inriktat på slotts- och herrgårds- trädgårdar. Under senare år har dock märkts ett stigande intresse för att bevara även andra slags trädgårdar - små sådana, trädgårdar som an- lagts av kända landskaps- eller andra arkitekter, offentliga trädgårdar och parker. Detta nya intresse har gett upphov till iden att försöka inventera olika slags värdefulla träd- gårdar och parker. Inventeringarna kommer nu att diskuteras och granskas, många borde ut- vidgas betydligt. Men att bara inventera är inre tillräckligt - nästa steg är att få trädgårdarna förtecknade enligt Byggnadsfredningsloven och att sedan hitta finansiering både till att bevara hotade trädgårdar och till att återställa dem som förfallit. Enligt mitt förmenande räcker det här inte med att ha hjälp av kunniga konsulter, landskaps- och andra arkitekter, konsthistoriker och parkförvahare; vi måste även inrätta ett Fig. 8 a och b - På Sönderiylland har den lilla anläggningen Christinero fredats 1981, trots att där inte finns någon buvudl>yggnad utan bara en lund med lusthus. särskilt organ, som vi redan har för lagskyddade byggnader, där experter kallas in så snart det rör sig om något annat än sedvanligt underhåll. Ett sådant organ, som lyder under det danska ecclesiastikdepartementct, finns redan för kyrkogårdar, så varför skulle det inte finnas för trädgårdar och parker? Med detta har jag velat ge en kort beskriv- ning av det danska trädgårdsarvets ställning i lagstiftningen, framför allt i förhållande till Byggningsfredningsloven och Loven om Natur- beskytrelse. Slutligen hoppas jag att det har framgått något om vilken forskning och andra initiativ på det här området, som för närva- rande pågår i Danmark. LITTERATUR Betrenkning om bevaringen  af Den Danske Herregård.  Milj0ministeriet. K0benhavn 1987  (med engelsk sammanfattning)  A Guide to the Preservation  of Buildings in Dcnmark.  Ministry of the Environment:  National Agency for the Protection of Nature,  Monuments and Sires. 1982 (ny upplaga 1984)  Lunn, Ulla:  Fredning af haver efter  bygningsfredningsloven.  Landskab 1993, s 145-147  (med engelsk sammanfattning)  Saaby, Lisbeth: Bevaring og beskyttelse af historiske haver.  Landskab 1993, s 140-144  (med engelsk sammanfattning)  Lektor Jette Abel är verksam vid Den Kg/ Veteri- ncer- og Landboh0jskole, Institut for 0konomi, Skov og Landskab, Frederiksberg, K0benhavn. Fig. 9 a och b - På herrgården Eriksholm på mellersta Själ/and skyddas huvudbyggnaden och lusthuset Belve- dere av den gamla B),gnings{redningsloven, medan parken och dess omgivningar får sitt lagskydd genom Lov om naturbeskyttelse. Det historiska trädgårdsarvet och dess ställning i Storbritannien Av SusANNA MARCUS Inledning Intresset för historiska parker och trädgårdar är gammalt i Storbritannien och de erkänns nu- mera som en konstform. Vi är stolta över att ha givit ett väsentligt bidrag till den europeiska konsten genom våra engelska parker. Att de numera uppfattas som en del av det nationella kulturarvet medför också ett ansvar att skydda och bevara de bästa av dem. De historiska parkernas och trädgårdarnas ställning kan bara förstås mor bakgrund av hur ansvarsfördelningen mellan de centrala och lo- kala myndigheterna ser ut och hur samhälls- planeringen fungerar. Jag skall därför presen- tera detta i korthet för att sedan gå in på bevarandeproblematiken. Dessutom kommer jag att diskutera registreringsprocessen, istånd- sättande samt åtgärder för att skydda och bevara det historiska trädgårdsarvet. Forskning, utbildning och kontakter med allmänheten kommer också att beröras. Ansvarsfördelningen Två myndigheter har ett övergripande ansvar för de hisroriska parkerna: Department of National Heritage har bl.a. till uppgift att identifiera, skydda, bevara och levandegöra det byggda kulturarvet och har dessutom hand om skötseln av de kungliga par- kerna. Myndigheten ansvarar för att förteckna och inventera kulturarvet, att ge tillstånd för arbeten som berör kulturminnen och kultur- miljöer samt att utfärda råd och anvisningar. Department of the Environment har bland mycket annat det yttersta ansvaret för samhälls- planeringen. Lagstiftning och övergripande mål- sättning sköts centralt i London, medan själva arbetet sker på regional nivå. Ansökningar (planning appeals) och överklaganden handhas av the Planning Inspectorate. Även andra myn- digheter deltar i planeringen av markanvänd- ningen. London och sex andra storstadsområden har egna system för samhällsplanering. I övrigt sköts denna av county councils, som ansvarar för pla- neringen i stort, och district councils, som har hand om den lokala planeringen och kontrollen. Även om planeringsärenden som rör registrera- de parker och trädgårdar (se nedan) handläggs lokalt, har the Secretary af State for the En- vironment (miljöministern} det ynersta ansvaret för beslutsfattandet. Wales följer samma lagar som England men administreras av Welsh Office, medan Skott- land och Nordirland både har egna lagar och myndighetsorgan. English Heritage (EH) är regeringens råd- givande organ och verkar för att skydda, vårda och levandegöra historiska miljöer. Även om par- ker, trädgårdar och parklandskap är en viktig del av kulturarvet, är de lokala myndigheterna inte skyldiga att informera EH om ärenden som rör dessa. Administrationen speglar på sätt och vis den engelska nationalkaraktären. Två departement har ansvar för olika delar av bevarandearbetet, och även om man har en nära samverkan finns det risk för dubbelarbete. Systemet för samhälls- planeringen fungerar dock väl, och de värsta problemen rör tid och pengar. Handläggningen av ett planärende kan nämligen ta ett år eller mer, och kostnaderna för utredningar och expert- medverkan kan verka avskräckande på exploa- törer och inrressegrupper. Det finns dock möjlig- heter för allmänheten att få gratis rådgivning. Registeruppbyggnad I. ENGLAND I mer än 20 år har föreningen Garden History Society (GHS) arbetat ideellt för att vinna erkännande för forskning om och skydd av historiska parker och trädgårdar. Man insåg tidigt att det var nödvändigt att lista skydds- värda objekt och påbörjade därför en försöks- verksamhet, som så småningom väckte myndig- heternas intresse. Ett tillägg till lagstiftningen (upptaget i National Heritage Act från 1983) har gjort det möjligt för English Heritage att sammanställa ett register över trädgårdar och annan egendom av särskilt historiskt intresse i England. EH har slutfört de 10 grevskapsliscor som påbörjades av GHS och publicerade dessa 1984. Listor för de återstående 36 grevskapen har utarbetats av Dr. Christopher Thacker, som blev färdig med detta stora arbete 1988. Kopior på det färdiga Register of Parks and Gardens of special his- torie interest kan beställas från EH. Huvudändamålet med the Register är att identifiera och uppmärksamma de parker och trädgårdar som har det största kulturhistoriska värdet. Ett cirkulär från Department ofEnviron- rnent (8/87) framhåller att registret är upplagt så att o)jka myndigheter och exploatörer skall kunna ta hänsyn till de registrerade objekten i sin planering. Registret syftar också till att sti- mulera ägare och andra till att beakta, bevara och förhöja värdet av dessa parker och träd- gårdar. Det har enbart en rådgivande funktion och är inte bindande på samma sätt som list- ningen för skyddsvärda byggnader (se vidare nedan). Registret innehåller närmare 1200 objekt i tre klasser, nämligen: Klass I - utomordentligt värdefulla ( 10 % ), Klass w· - synnerligen värdefulla (30 %) Klass lI - värdefulla ( 60 % ) Många olika typer av gestaltade landskap är upptagna, från stora lantegendomar utformade av "Capability" Brown till privata trädgårdar, alleer i städer, planterade torg och offentliga parker. Väl att märka har Registret bara funnits i några få år, så det kan ännu finnas oregistrera- de objekt av betydande värde ur nationell, regional och lokal synvinkel. Vanligen väcks ett förslag till registrering av en institution eller en enskild person, och om objektet verkar lovande görs en preliminär un- dersökning av dess historia. Så mycket informa- tion och dokumentation som möjligt samlas in (kartor, planer, avbildningar, arkivalier etc.), och man besöker platsen för att se hur mycket Fig. 1 -1 Burley on the Hil/, Leicestershire, fick man tillstånd att renovera herrgårdens huvudbyggnad och bygga nya hus där den inhägnade parkens växthus legat. Foto: Sue Marcus (gäller även övriga bilder). som återstår av den ursprungliga anläggningen. Registret innehåller objekt av nationellt intresse, däremot inte alla historiska parker och trädgårdar. Viktigast för urvalet är det träd- gårdshistoriska värdet och hur väl det är beva- rat. Parkens tillstånd i sig behöver inte förhind- ra att den registreras, om bara anläggningens huvudsakliga struktur finns kvar. Parken eller trädgården behöver inte vara öppen för allmän- heten. Objekten bedöms utifrån EH:s urvals- kriterier (se bilaga 2:1- sid 95). Normalt bekymrar man sig inte om själva växtmaterialet. Royal Botanic Gardens i Kew ansvarar för samlingar av växter, även om kul- turhistoriska samlingar ofta faller inom regist- rets intresseområde. En expertgrupp bestående av ledande träd- gårdshisroriker - Historie Landscapes Panel - ger råd till EH i principfrågor och i särskilt svåra ärenden. Beslut som ifrågasatts, t.ex. av en ägare, kan hänskjutas till expertgruppen, men det slutliga avgörandet fattas av EH:s avdel- ningschef för Historie Parks and Gardens. Expertgruppen har en viktig lagstadgad funk- tion, nämligen att avgöra om en trädgård är "outstanding". Det är nämligen endast sådana som kan komma i fråga för bidrag. Dagens register är err första försök och har sammanställts på bara fyra år, så det är varken konsekvent eller fullständigt, även om det har fungerat bra. Revidering och databehandling påbörjades 1991 och beräknas kunna publice- ras 1999 tillsammans med tematiska studier av särskilt underrepresenterade kategorier (t.ex. offentliga parker). En pilotstudie över 10 grev- skap är i det närmaste färdig. En del nya objekt har tillförts registret genom inventeringar i samband med de senasre årens stormskador. Om en park eller trädgård löper risk att skadas genom en planerad exploa- tering, kan den tas upp genom "spot listing". Varje objekt presenteras med data om plat- sen och en noggrann beskrivning, som också ges i kartform. Ursprungligen tog man inre med kartor som visar ägogränserna, men sådana finns nu för alla objekt. Dessa redovisar om- rådet oberoende av nuvarande användning, skötsel eller ägandeförhållanden. Kopior sänds till ägaren, the Secretary of State, regionala och lokala planeringsmyndig- heter och andra intresserade organ. 2.. WALES Welsh Office bestå r av olika myndighersorgan, bl.a. CADW (Welsh Historie Monuments). CADW ansvarar under the Secretary of State för att dokumentera, skydda och bevara histo- riska byggnader och monument, liksom också för vård, underhåll och levandegörande av dessa. 1994 sammanställde CADW tillsammans med ICOMOS (lnternational Committee of Monuments and Sites) den första volymen av etr påbörjat register över historiska parker och trädgårdar i Wales. Registret kommer att pub- liceras i två delar, med parker och trädgårdar i den ena och gestaltade landskap (engelska par- ker) i den andra. Den andra delen blir unik för Storbritannien. Inte heller det walesiska registret är bin- dande, utan används för att informera om träd- gårdsarvet, så att detta lättare kan skyddas och bevaras. Tanken är att registret skall vara till nytta för ägare, planerare, exploatörer och andra som förvaltar kulturarvet. CADW har en dossier för varje registrerat objekt. Förutom historisk information ingår en detaljerad dokumentation och analys av dagens tillstånd tillsammans med färgfoton och kartor (i 1:10 000 eller 1:2 500). Kartorna visar bl.a. avgränsningar och det område runt omkring som bedöms som väsentligt. Objekten klassas ungefär som i England. 3. SKOTTLAND I Skonland började man studera det trädgårds- historiska arvet redan 1979, och 1987 publice- rades en inventering av 275 objekt - lnventory of Historie Gardens and Designed Landscapes of Scotland. Det tar upp endast en bråkdel av landets värdefullaste parker och trädgårdar, som uppskattas vara cirka 2 000. Inventeringen är inte ett officiellt dokument men finns att till- gå i offentliga bibliotek. En revidering är under utarbetande med tonvikt på landets centrala dalgång, där exploa- teringstrycket är som störst. Det finns inget system för "spor listing" som i England. Läge, utsträckning och historiska influenser registreras. Landskapets element delas upp i byggnader, parkområden, skogsområden och planterade trädgårdar. Värdet hos en lokal be- stäms med hjälp av sex kriterier: konstnärligt, historiskt och arkitektoniskt värde, arkeologisk och hortikulturell betydelse samt naturhisto- riskt värde och landskapsbild. Det sistnämnda Fig. 2 - I trädgården till Long Barn, Sussex, som till- hö,-de Vita Sackville West innan hon skapade sin nya trädgård i Sissinghurst, blev det avslag för en plane- rad swimmingpool. 29  Fig. 3 - Planerna på att omvandla en barockträdgård till golfbana i Orchardleigh, Somerset, fick överges då exploatören gick i konkurs. avser platsens betydelse för omgivningarna, d.v.s. utblickar mot landskapet och in mot par- ken. Kartorna återges i A4-format, vilkas lilla skala ibland gör informationen meningslös. Bevarande och skydd I. ENGLAND Registret är endast rådgivande, och det är fram- för allt i planeringsprocessen som skyddet sker. I ett planärende måste man ta hänsyn till den lokala planen i ett område samt visa "annan väsentlig hänsyn". Genom prövning av ett antal fall och genom cirkulärbrevet 8/87 (från Department of the Environment) har det nu blivit allmänt vedertaget att detta kan tillämpas på parker och trädgårdar av kulturhistoriskt intresse, framför allt om de är registrerade. Cir- kuläret kommer att ersättas av ett nytt som vän- tas förstärka budskapet, och Department of Transport rekommenderar att man undviker registrerade platser vid vägbyggen. Det är viktigt att parker och trädgårdar av historiskt intresse kommer med i lokala be- varandeplaner (se exempel i bilaga 2:2- sid 95). Sådana bygger vanligtvis på det nationella registret men kan kompletteras med listor på trädgårdar av lokalt och regionalt intresse. Även om man motsätter sig exploatering inom ett parkområde, kan synen på området utanför det skyddade objektet variera och leda till tvister om dess betydelse för omgivningarna och vice versa. Somliga parker och trädgårdar kan få ett förstärkt skydd genom att klassificeras som in- ramning till en "listed building" (ungefär= bygg- nadsminne), genom att ingå i ett utpekat beva- randeområde (conservation area) eller genom att vara registrerat som fornlämning. För närvarande behöver de lokala myndig- heterna inre informera English Herirage om en planerad exploatering som berör ett registrerat objekt. Detta har lett till problem, eftersom lo- kaiförvalmingen sällan har specialister som kan bedöma effekterna av en planerad exploatering på en historisk park eller trädgård. Tidigare hade EH en specialistavdelning som kunde ge råd, men nu ombesörjs detta av regionala vård- lag som ofta saknar erfarenhet på området och som också ansvarar för byggnadsminnen, forn- lämningar och bevarandeområden. Genom nya råd och riktlinjer kommer det sannolikt att bli obligatoriskt att underrätta EH om planerad exploatering som berör registrerade objekt. Vi kommer då att få en bättre bild av exploate- ringstrycket. Det tycks inre finnas något intresse för art införa särskild tillståndsplikt för exploa- tering i parker inom den närmsta framtiden. Bevarandearbetet utlöses nästan alltid av ex- ploateringsärenden. Uppgifter om horade parker kommer från alla möjliga håll - många lokala myndigheter rar kontakt så fort de får en ansö- kan, och Garden History Sociery, County Garden Trusts och olika nationella och lokala intresse- grupper är alltid på sin vakt. Bekymrade privat- personer söker stöd från EH och exploatörer rar ibland kontakt på ett tidigt stadium för att und- vika tänkbara hinder. När EH får ta del av ett ärende, gör man en uppskattning av vilken skada som kan komma att drabba det kulturhistoriska värdet, vilket inne- bär att man måste utreda anläggningens historia och besöka platsen. Vanligtvis blir det då möj- ligt an diskutera med planerare och exploatörer och att modifiera planerna. Inte sällan blir re- sultatet att exploateringen godkänns men med ert minimum av skadliga effekter. Ibland rekom- menderar EH att man avstår från en exploa- tering som skulle få katastrofala följder, men de lokala myndigheterna är som sagt inre skyldiga an följa EH:s råd. Om EH anser att en exploatering skulle ge särkilt skadliga effekter, kan man anmoda rhe Secretary of Stare att utlysa en offentlig urfråg· ning (inquiry). Detta är mycket sällsynt och och har bara inträffat två gånger under de senaste tre åren. Man föredrar dock att nå resultat ge- nom förhandling snarare än genom förbud, och de nämnda fallen löstes till EH:s belåtenhet. Exploatörer kan besvära sig över ett lokalt beslut och ärendet går då till överklagande. Det- ta är ett vanligare förfarande, och EH deltar då på ert eller annat sätt i överläggningarna. Träd- gården är oftast bara ett av inslagen i ärendet, och EH samarbetar därför med dem som an- svarar för byggnadsminnen, fornlämningar och kulturmiljöer. Att utse en i yta omfattande historisk park till bevarandeområde (conservation area) har prövats i Sraffordshire och Derbyshire, vilket stärkt kontrollen över exploatering, förstöring och trädfäl lning. Genom nya råd och riktlinjer (Planning Policy Guidance Note 16) kommer det att bli möjligt för myndigheterna att begära en kultur- historisk utvärdering som underlag för beslut rörande platser av arkeologiskt intresse. Sådana platser utmärks av att de är upptagna i det regionala kulturmiljöprogrammet (the county sites and monuments record), och på vissa stäl- len har man även inbegripit historiska parker och trädgårdar i detta. De vanligaste planeringsärendena som berör kulturmiljön är golfbanor, fritidscenrra och väg- arbeten samt exploatering för bostäder, affärs- och indusrriverksamhet. Man får inre glömma art det också finns andra hot. Jordbruket är en prioriterad näring och det krävs inget plangodkännande för att få uppföra lanrbruksbyggnader. Ett landskaps ut- seende och karaktär kan också förändras genom beslut som rör hävden - t.ex. genom art man avlägsnar gångar och häckar, inre åter- planterar träd och buskar som gått ut eller upp- för mindre byggnader och anlägger tennisbanor. Därför är det av största vikt att upplysa ägarna om vilka kulturvärden som kan gå förlorade. 2, SKO"ITLAND The Inventory är inre bindande och har till syfte att ge information, inte att fungera som plane- ringsinsrrumenr. Ursprungligen hade inre ens de lokala myndigheterna tillgång till uppgifterna. Skottland ligger dock före England i err av- seende. En bestämmelse från 1992 kräver nämligen att den lokala och regionala planmyn- digheten rådgör med de två organ som är berörda, dvs Historie Scot/and och Scottish Natura! Heritage. Detta gäller dock ej nyinven- terade platser, som kräver ett tillägg till förord- ningen. Liksom i England har man vanligen bara 14 dagar på sig. Fig. 4 - Denna ovanliga Monkey Puzzle Avenue i Bicton, Devon, återställs med hjälp av bidrag från English Heritage. 31  Fig. 5 - Detta pedagogiska arrangemang av Gertrude Jekyll's trädgårdskonst fick mycket publicitet när det ingick i Surre)' Garden Trust's utställning vid Hampton Court Palace Show. I Skottland är planarbetet organiserat annorlunda än i Storbritannien i övrigt. Fiona Jamieson, som ansvarar för det historiska träd- gårdsarvet inom Scottish Heritage, anser att det bästa skyddet är att ta upp gestaltade landskap i lokala och regionala planer, och många innehåller redan nu sådana skyddsföreskifter. Hennes avdelning kommer snart att få rätten att underrättas om beslut på distrikcsplanet. Även skottarna föredrar dock att förhandla framför att hålla offentliga utfrågningar. Det är viktigt an förstå att planmyndig- heterna inre behöver beakta de råd de fått från de rådgivande organen. England och Wales har tillsammans anställt en conservation officer, medan Skottland har en egen sådan. Dessa ger råd till lokala myndig- heter och medverkar om så behövs vid offent- liga utfrågningar. Den skotske tjänstemannen anlitas av flera regioner för att identifiera ännu ej förtecknade objekt. Bidragssystem och vårdprogram Ekonomiska bidrag är ett sätt att stödja och uppmuntra ägare och kan fås inte bara i Eng- land utan också i övriga delar av nationen. Vik­ tigast när det gäller prus- tad efter ritningar av B+B Landscape Architects. Foto från ;uli 1988. nya vägar genom parken, vilket är förödande för anläggningens karaktär. Ett innovativt grepp togs, också av den nederländska skogsstyrelsen, i och med upp- rustningen av parken i Groeneveld, nära Baarn, vilken påbörjades 1981 (fig. 6 och 7). Utgående från återstoden av två faser i anläggningens historia - en period i tidig landskapsstil från omkring 1775 samt en period i den senare landskapsstilen, 1830-1880 - beslöt man att inre återskapa någon av dessa. I stället bestämde man sig för att låta landskapets egen huvudstruktur bilda utgångspunkt med sitt vatten och sin topografi, vilket egentligen också var vad tidi- gare arkitekter hade gjort. Med hjälp av ett land- skapsarkirektkontor rustades alltså parken upp, mer utifrån landskapets förutsättningar än utifrån ambitionen att återskapa dess historia. Resultatet är en anläggning utan större doku- mentärt värde, men icke desto mindre en park med stora kvaliteer, en modern park med inte- grerade historiska element. Båda dessa exempel visar att varje anlägg- ning behöver få sin egen lösning och att det dessutom behövs en framsynt ägare, en driven gestaltare, lagstöd samt historisk insikt för att skapa de rätta förutsättningarna för långsiktiga beslut. 47  Parker i städer - exemplen Haarlem och Breda  Växlingarna i den allmänna attityden till parker och trädgårdsanläggningar blir kanske mest märkbar i städerna, där man har många äldre parker, ofta från 1800-talet. I Haarlem, med sin stora mängd av 1800-talsparker, har man t.ex. möjlighet att välja mellan att betrakta dem som ''natur" eller "monument", eller också som "kulturhistoriska rum", vilkas vård- och res- taureringsbehov måste utredas och definieras. I Haarlem saknas den politiska viljan att vid- makthålla 1800-talsstilens skötselintensiva höga kvalite, än mindre spenderar man några pengar på restaureringar. Kommunen anser att par- kernas funktion drastiskt förändrats - mer för rekreation och mindre för estetiska upplevelser - och man betraktar dem därför snarare som natur än som medveten gestaltning. Följaktligen har man bestämt sig för att varken rekonstruera eller återställa; i stället försöker man bevara all- männa former och uttryck för att så småning- om ändå återföra vissa naturliga kvaliteer till 1700- och 1800-talens stadsparker. I Breda valde man att utnyttja tillgängliga medel för stadsfömyelse för att pröva en annan Fig. 8 - Förslag av B+B Landscape Architects (/rån 1991-93) till omgestaltning av stadsparken Valken- berg i Breda. ursprung/igen anlagd på 1800-talet. väg. En historisk park med anor från en 1500- tals slottsanläggning, omarbetad i landskapsstil på 1800-talet, omgestaltas helt av ett av Hol- lands främsta landskapsarkitektkontor. Genom att vissa historiska särdrag bevaras samtidigt som det nya kulturlagret läggs på, kommer man att tillföra en ny dimension till denna anlägg- nings invecklade historia (fig. 8). Exemplen visar hur man ofta måste väga his- torisk precision, som ofta är svår eller för dyr att uppnå, mot en friare historisk tolkning, som ändå ger en funktionell anläggning till lägre kostnad. Det råder alltså ingen självklar enighet i Neder- länderna om hur trädgårdsanläggningar skall restaureras, åtminstone inte inom den offent- liga sektorn. Samhället i övrigt har sällan frågat efter tidstrohet, men här är en förändring på väg, och det kan därför vara värt att se på några privata initiativ som rönt stor uppmärksamhet. Privata initiativ Efter en statlig utredning 1973 grundades en stiftelse för bevarande av privata historiska lant- egendomar. Stiftelsen började med 50 medlem- mar och engagerar nu 230 markägare med egen- domar om minst 5 hektar. Den bakomliggande tanken var av ekonomisk, realpolitisk natur. Man var rädd att de växande underhållskost- naderna skulle resultera i vanvård och försälj- ningar, kanske till staten. Eftersom privat ägan- de ofta leder till en mer långsiktig förvaltning, rekommenderade stiftelsen detta samt ett sam- arbete med staten, som skulle kunna ge bättre ekonomiska förutsättningar (skattelättnader, statliga bidrag till vård och underhåll av parker och trädgårdsanläggningar). 1977 kom en sådan bidragsförordning, och 1982 fick stiftelsen en nationell organisation av trädgårdsmästare till sitt förfogande som, med bidrag från jordbruksdepartementet, har enga- gerats i ett långsiktigt program för vård och underhåll av medlemmarnas trädgårdsanlägg- ningar. Tio till femton trädgårdsmästare i vart och ett av fyra distrikt arbetar under ledning av en projektledare. Med stöd från stiftelsens forsknings- och planeringsavdelning får nu alla parker och trädgårdsanläggningar i stiftelsens vård ett långsiktigt vårdprogram, som skall underställas jordbruks-, miljö- och kulturdepar- tementen. Även annan lagstiftning, t. ex. det nederländska landskapsbildsskyddet, kan här med fördel komma till användning, förutsatt arr egendomen är stor nog att utgöra ett väsentligt visuellt inslag i landskapet. Vårdprogrammet innehåller för det första en vision av hur anläggningens naturliga, kultu- rella, landskapliga och rekreativa värden skall förenas i en optimal harmoni: det långsiktiga målet för arbetet. Visionen skall fungera som riktlinje för viktigare beslut, dock med utrymme för ägarens önskemål. Den försöker precisera vilka element som är vitala för anläggningens struktur och karaktär, det som konstituerar det kulturhistoriska värdet. Målet är inte i första hand att att återskapa, utan att bevara och med- vetandegöra en viss trädgårds speciella historia. På visionen följer en tioårig genomförande- plan, där man beskriver vilka faktiska åtgärder som är nödvändiga. Genomförandeplanen skall ge förslag till lösning av många praktiska problem, såsom graden av mekanisering, hur man får ett bra erfarenhetsutbyte med den prak- tiska expertisen och hur man överför historisk kunskap till skötselåtgärder. Nya statliga bi- dragsformer har gjort det möjlige att rusta upp, eller till och med återställa, många av dessa privata parker, trots att stiftelsen själv inte alltid har så bra ekonomi. Även om restaurering inte är det primära målet för samarbetet mellan den privata stiftel- sen och staten (ibland också med lokala och regionala förvaltningar), har det i alla fall visat att ett stort antal intressanta parker och träd- gårdsanläggningar kunnat bevaras på detta sätt. Samarbetet har också gett upphov till många historiska frågeställningar samt rest krav på specialiserade utbildningsinsatser rörande ide- och teknikutvecklingen inom området, riktade mot markägare och deras trädgårdsfolk. Flera privata konsultföretag med konsthistoriker och landskapsarkitekter har startats på senare tid för att möta efterfrågan på expertkunskaper. Många etablerade landskapsa rkitektkonror ägnar nu mer tid åt vård och underhåll samt upprustningar av historiska trädgårdsanlägg- ningar och har på så vis vunnit mycken kunskap och erfarenhet genom praktiskt arbete. Den växande efterfrågan på historiskt växtmaterial har också fått många plantskolor att återuppta odling av gamla arter och sorter. En annan stiftelse, "Guelderlands slotts- vänner" från 1940, förvaltar 21 historiska slott och herrgårdar med trädgårdsanläggningar. Även här har man haft många av de ovan- nämnda svårigheterna, men delvis med statligt stöd har man ändå genomfört ett antal fina resta ureringsproj ekt. Återuppbyggnaden av slottsträdgården i Rosendaal, i provinsen Guelderland, med sin snäckskalsgrotta från tidigt 1700-tal, är ett exempel. Moderna trädgårdar Man föreställer sig ofta att värdefulla trädgårds- anläggningar härstammar från 1600-, 1700- eller 1800-talen. Den nederländska kulturmin- neslagstiftningen omfattar dock objekt ända fram till 1940 och lägger alltså en buffert på endast 50 år mellan det historiska och det mo- derna. 1987 påbörjades en statlig inventering av all betydande arkitektur mellan 185 0 och 1940, med avsikt att ge ett antal objekt statligt eller kommunalt skydd. Inventeringen avsåg även par- ker och trädgårdsanläggningar, men inte i den omfattning som man skulle önska sig. Det ne- derländska trädgårdssällskapet, grundar 1980 och med 8 500 medlemmar idag, har dock för avsikt att försöka bevara alla de privata träd- gårdsanläggningar från 1850 till 1940 som har en karakteristisk formgivning och växtanvänd- ning (fig. 9). Med egna medel och externa bidrag har Trädgårdssällskapet finansierat trädgårdshisro- risk forskning på denna sena period , vilket re- sulterat i en omfattande publicering om träd- gårdsarkitekter och deras verk. Såväl bevarade som försvunna anläggningar har dokumenterats med planritningar och växtinventeringar samt stilanalyser. Förutom fortsatt stöd till forsk- ningen planerar Sällskapet också att återställa några särskilt viktiga privata anläggningar, som annars skulle gå förlorade. Sällskapets inventeringsarbete har även re- sulterar i att lokala och regionala myndigheter förr upp många av de beskrivna anläggningar på sina listor över tänkbara kulturminnen. Andra organisationer har följt Trädgårdssäll- skapets exempel. Amsterdams trädgårdsstiftelse har öppnat flera av stadens många historiska trädgårdar for allmänheten några dagar under 49  Fig. 9 - Trädgård från 1919 av Henri Copijn vid Den Engh, Den Dolder. sommaren och på så vis samlat in en hel del pengar. Dessa medel skall användas till forsk- ningsarbete och inventeringar i syfte att öka in- tresset för trädgårdarna och på så vis också finna resurser till underhåll, om möjligt även till res- taurering av ett antal trädgårdar. Forskning och utbildning Den historiska forskningen och dess praktiska tillämpning är viktig för allehanda bedöm- ningar vid upprustning eller restaurering av hiscoriska trädgårdsanläggningar. Den är också nödvändig för att man skall få ett grepp om be- ståndet och dess betydelse nationellt och regio- nalt. Forskningen kan hjälpa oss att bestämma vilka anläggningar som bäst representerar huvuddragen i den nederländska trädgårds- konsten och vad som är särskilt viktigt att skyd- da, kanske också restaurera. Vidare skulle man kunna belysa andra möjligheter att hantera vis- sa anläggningar, eftersom det ju inte finns någon samfä lld mening om hur historiska parker och trädgårdsanläggningar bör underhållas. I populär form kan forskningen också bidra till att bilda och engagera allmänheten. Ett antal utställningar om trädgårdskonst, som t.ex. "Brittisk-nederländska anläggningar vid tiden för William och Mary", på Het Loo och i Lon- don 1988/89, har visat sig ha stor betydelse för att skapa ett gynnsamt klimat för trädgårds- historiska studier och upprusmingsprojekt. Yrkesmässigt sett finns det ett stort behov av fördjupad historisk kunskap och dess praktiska användning, vilket berör expertis inom en mängd olika specialområden, t.ex. formgivning, kulturhistoria, historisk växtanvändning, arki- tekturhistoria, ikonografi m.m. Det är också synnerligen viktigt att forska om hur våra egna trädgårdstraditioner bör bedömas i förhållande till de italienska, franska och brittiska stil- idealen. Huvudfrågan är dock: Vem skall bedriva denna tvärvetenskapliga forskning? I Nederlän- derna finns ingen nationell institution där man kan utbilda sig till trädgårds- eller landskaps- historiker, och inte heller finns det någon sär- skild utbildning för den som vill syssla med träd- gårdsrestaurering. En sådan institution skulle inte enbart ge den nödvändiga grunden för ut- bildning och forskning, den skulle också skapa ett forum för utveckling av ideer och teoretiska ansatser. Förvisso forskas det mycket vid de oli- ka institutioner som arbetar med vårdprogram, men där finns det ryvärr inte mycket utrymme för analys och utvärdering. Flera privata kon- sultföretag med konsthistoriker och landskaps- arkitekter har dykt upp också på detta område, men de har inte tillgång till centrala bibliotek eller arkiv. Universitetsbiblioteket i Wageningen har dock ett arkiv över landskapsarkitekter och samlar data och dokumentation om parker och trädgårdar, särskilt för tiden efter 1850. Lantbruksuniversiteten har åsidosatt träd- gårdskonstens historia, och det finns endast en handfull landskapsarkitekter med ett tvärveten- skapligt intresse för ämnet. Lantbrukshögsko- lan i Larenstein är den enda akademiska insti- ru tion som erbjuder en interdisciplinär kurs i Fig. 10 - Digital ritning från utgrävningen av terrass- trädgårdarna från cirka 1710 i Neercanne, nära Maastricht. Upprättad av restaureringsavdelningen vid Tekniska universitetet i Delft. restaureringsarbete. Kursen finansieras delvis av stiftelsen för privata historiska lantegendomar, som också flitigt utnyttjar den för att utbilda sina trädgårdsmästare och medlemmar. Andra värdefulla initiativ har också tagits. En detaljerad guidebok över nederländska träd- gårdsanläggningar av Carla Oldenburger-Eb- bers (som arbetar på biblioteket i Wageningen} har öppnat ämnesområdet för en bred allmän- het; en sammanslutning av trädgårdshistoriker, Cascade, har bildats och många museer har tagit upp trädgårdstemat i utställningar och publikationer. Samarbete nu och i framtiden Teknisk utbildning finns endast vid institutio- nen för landskapsarkitektur vid Tekniska univer- sitetet i Delft, medan den arkitekturhistoriska institutionen vid Fria Universitet i Amsterdam (där jag är verksam) är den enda som erbjuder någon djupare akademisk undervisning i land- skapshistoria och engagerar sig i forskningspro- gram och publicering. Dessa båda institutioner har sökt varandras samarbete för att försöka integrera arkitekturhistorikerns och Jandskaps- arkitektens perspektiv på den historiska forsk- ningen. Det första samarbetsprojektet gällde terrassträdgårdarna i Neercanne från slutet av 1600-talet (fig. 10). Det historiska bakgrunds- materialet var vårt ansvarsområde, medan Tekniska universitetet i Delft ansvarade för utgrävningarna och projekteringen av återupp- byggnaden. Tillsammans med ägaren och ett konsulterande landskapsarkitektkontor har vi gemensamt försökt åstadkomma en tolkning av data och en möjlig plan för restaurering. Mening- en är att denna plan skall diskuteras också vid ett internationellt seminarium - detta är viktigt, eftersom kulturhistoriska och tekniska ställ- ningstaganden inte alltid är förenliga med äga- rens personliga tyckande. Detta sista exempel visar hur väl vi behöver varandras kunskaper. Jag känner att tiden nu på många sätt är mogen för ett utvidgat utbyte och samarbete. Såväl offentliga som privata institu- tioner har upptäckt vilket store intresse det finns för upprustningsarbete, men de står ändå lite villrådiga eftersom de nödvändiga specialistkun- skaperna är spridda på många olika händer. 51  Det finns en genuin önskan om bättre för- ståelse för vad trädgårdsrestaurering verkligen innebär: i vilka lägen skall historisk autenticitet eftersträvas, när kan modifieringar tillåtas, när respektive hur skall man kunna lägga till något nytt med lyckat resultat? Landskapsarkitekter, markägare, finansiärer, historiker och träd- gårdsmästare behöver alla ett forum där de kan diskutera sina problem, nå samförstånd, utbyta erfarenheter samt föra sina erfarenheter vidare till kommande generationer av yrkesfolk, akade- miker och amatörer. Efter de senaste 20 årens långsamma men innehållsrika utveckling anar jag nu en betydligt snabbare utveckling under de kommande åren, förutsatt att den allmänna ekonomiska situa- tionen förblir stabil. Insikten i mitt land växer om att parker och trädgårdsanläggningar är en väsentlig del av vårt kulturarv, och att de inte får förloras som konstform. Vetskapen om att detta är frågor av ökande betydelse också på andra håll förstärker bara nödvändigheten av att finna lösningar på det nationella planet. LITTERATURTIPS Det finns inte mycket litteratur på engelska om holländska trädgårdar, men ett särskilt holländskt temanummer av Journal of Garden History 1 ( 1981) nr 4 innehåller artiklar om växter för res- taureringen av Het Loo, ''Dutch Country Seats Considered as Historie Monuments" samt en inte helt modern men fortfarande användbar bibliografi. Nyare kunskap om det holländska 1600-talet kan inhämtas i Journal of Garden History 8 (1988) nr 2 & 3 samt i The Dutch Garden in the Seventeenth Century, Washing- ton, Dumbarton Oaks 1990 (Colloquium on the History of Landscape Architecture XII). Användbar och inspirerande är också C.S. Oldenburgs De Tuinengids van Nederland, Rot- terdam, De Hef 1989, som är en vägvisare till de många okända trädgårdarna i Holland. Från och med 1995 publiceras Tuinkunst, en årsbok för holländsk trädgårdskonst med engelska sam- manfattningar, utgiven av Architectura et Natura Press, Amsterdam. NÅGRA ANVÄNDBARA ADRESSER De Nederlandse Tuinenstichting (Holländska trädgårdssällskapet), Herengracht 476, 1017 CB Amsterdam The Department for Special Collections/ Sprin- ger Library and Archives of the Agricultural Library, Wageningen, Agricultural University, Postbox 9100, 6700 HA Wageningen (tel. 08370-83028, fax 08370-84761) - har bra bibliotek och samlingar, särskilt för 1800- och 1900-talet Rijksdienst voor de Monumentenzorg (som sysslar med kulturminnen), Broederplein 41, 3703 CD Zeist (tel. 03404-83211) - har en avdelning för historiska trädgårdsanläggningar och ett bra bibliotek Dr. Erik A. de Jong är verksam vid Institutionen för Arkitekturhistoria, Fria Universitetet i Amster­ dam, De Boelelaan 1105, 1081 HV Amsterdam. 52  Att handskas med parker och trädgårdar - exempel på fyra problemkomplex Lundagård historiska överlagringar och autentisk substans Av STEN ÅKE NILSSON Intresset för Lundagård har under senare tid knutits till några av de åldriga, knotiga almar- na, och många har i dag svårt att se parken för bara träd. Den klara formen i 1700-talets anlägg- ning har successivt gått förlorad i mötet med 1800-talets tillägg. Universitetshuset har skapat en ny axialitet i stadsrummet och en ny anlägg- ning tvärs över den gamla ... Överlagringarna berikar miljön men ställer också speciella krav på vården av området. Varje ingrepp kräver förståelse för det historiska förloppet och de intentioner som låg bakom för- ändringarna. Eftersom Lundagård liksom Kungsträdgår- den i Stockholm är en vital del av stadscentrum måste bevarandeaspekterna också förenas med andra krav på utnyttjande - i Lund är de åter- kommande karnevalerna megahändelser, men även i vardagslag är genomfartstrafiken bety- dande. Det första Lundagård Historien börjar emellertid inte på 1 700-talet. I området norr om Domkyrkan residerade de me- deltida ärkebiskoparna och deras efterföljare. Från 1100-talets början, åtminstone, fanns här. en bebyggelse som är mycket ofullständigt känd men som i ert skede fungerade som forum för en stor del av Norden. Det första Lundagård var liktydigt med curia Lundensis, och finns belagt från 1300-talet. Reformationen medförde förstås flera för- ändringar, och när Kungshuset uppfördes 1579- 80 var det avsett som residens för den danske Fig. 1 - Rekonstruktion av ärkebiskoparnas Lundagård vid medeltidens slut: 1. fruktträdgård (nutiarande Uni- versitetsf1latsen), 2. domskolan, 3. Liberiet, 4. S:t Pauls kyrka. Teckning: Petter Lönegård, Lund 1994. 54  kungens befallningshavare eller lensmand. Det övergick i svensk ägo 1679 och donerades 1688 rill Lunds universitet. Kungshuset, som också kallas Lundagårds- huset, är den enda byggnaden från det gamla komplexet som i dag befinner sig över jord. Det som fanns kvar av äldre bebyggelse togs bort eller raserades och begravdes i samband med an- läggningen av parken på 1740-talet, då över tre tusen lass med jord kördes hit. Åtgärderna föregicks av decennier av van- vård. I slutet av 1730-talet beskrevs platsen av Sven Bring som en rest "af fordna ålderdomen, öfverhöljd med förfallna och nedbrutna murar, samt öppen för alla varelser af djurriket". Carl Hårlemans Lundagård Den första ansatsen tilJ våra dagars Lundagård togs då man hägnade in platsen för att hålla djuren borta. I samma skede engagerades Carl Hårlernan. Hårleman var en väl förfaren arkitekt och byråkrat. Från sin ställning som ledare av slotts- bygget i Stockholm hade han samlat mer och mer makt i sin hand och lagt grunden för det äm- betsverk som kom att kallas Byggnadsstyrelsen. Hårlemans uppdrag i Lund var i första vän- dan blygsamt. Han engagerades i upprustningen av Lundagårdshuset och konsulterades också angående ett nytt ridhus för akademien. Han granskade de förslag som förelåg och uppfat- tade både sakernas bedrövliga tillstånd och utma- ningen att ordna upp hela området, som i denna veva korn att utökas genom nya markförvärv då Universitetet köpte den s. k. Paradislyckan samt den tomt som gränsade till denna. De båda egen- domarna slogs samman och fick i stort den utsträckning som sedan gällt för Södra lasaretts- områder. I och med detta hade Hårleman ett ordentligt spelrum för sina ambitioner. Hårleman var inte stadsbyggare i första hand och inte heller trädgårdsarkitekt, även om han sett och lärt åtskilligt på sina resor ute i Europa, men han visste hur man ordnade gamla och nya byggnader till en storslagen helhet. Han visste att utnyttja grönska och vatten ... I den generalplan som graverades av Jean Eric Rehn 1748 lyckades Hårleman fånga in hela perspektivet från Domkyrkan norrut mot Vallgatan (fig. 2). Paradislyckan presenterades som en möstergillt ordnad plantage. Stallmäs- tarens gård med manbyggnad, stall och ridhus fick en framträdande plats ovanför Paradis- gatan. I söder markerades mirtaxeln av en spe- geldamrn i centrum av en botanisk trädgård och av två större hus: ett nyanlagt orangeri och aka- demiens gamla flaggskepp, Lundagårdshuset. Söder om detta i sin tur förlades den inhägnade Academie gården eller Lundagård som ett sys- tem av alleer och gröna gräsplaner. Hårlemans plan för Lund påminner om den han några år tidigare författade för Uppsala, där man på 1740-talet också byggde för universite- tets räkning och iståndsatte den gamla botaniska trädgården. Han samarbetade där med Linne. Hårleman var för Linne något av en hjälte och en hjälpare i många skiften, "den endaste, som jag sedt med allware och af hiertat wårdat sig om wettenskaper", skrev han i ett brev till sin vän, archiatern Bäck. Det var också Linne som gav oss den första kommentaren till Hår- lemans insatser i Lund i de ofta citerade raderna ur Skåneresan: "Lunda-Gården, som framam för Acade- rnien war anlagd af wår makalösa Öfwer Hof- Intendent Herr Baron Hårleman, war oförlikne- ligt präktig med de många slags trän han war prydd; utom det ar han war omgifwen med en fast mur och stängd med tre wackra järnportar." Uttalandet har ibland uppfattas som smic- ker. Linne var som antytt på flera sätt beroende av Hårlernan, och det nyplanterade Lundagård kan inte har tett sig särskilt imponerande. Men Linne jämförde förstås med det tillstånd han mindes från sin studenttid, det förfall som Bring påtalat, och med Lund som det alltjämt fram- tonade utanför akademiens område - kontras- ten var slående. Lunds krokiga och trånga gator hade ut- manat många vänner av ordning, och man hade gång efter annan lämnat förslag till en mera rationell stadsplan. Men få förändringar hade genomförts, och som helhet avvek 1700-ralets Lund inte mycket från senmedeltidens. I det his- toriskt växta oregelbundna mönstret såg Hårle- man och hans upplysta samtid inte mycket av värde. Tvärtom. Det sköna närmade man sig med passare och linjal. En trädgård lagd i terras- ser, med snörräta alleer och ansade parterrer re- presenterade en verklighet av helt annan dignitet. 55 · ·· - ·- "' ' --. ..! ",. , ;_ ~) ~ ""·· A . ...... 4• ,.. ... r. . .•·.,, .\,. . I ., ,_ ;;i·.,• . /, ·- .V .t: .... .1: ', • () .• _ I' ~ ' ". . -~ 7' " ..... ,. .. .. ~... ·-,,,. .I' . - • ,..- ~ 7, •• !> • ., ·" . Fig. 2 - Carl Hårlemans första utarbetade plan för Lundagård, graverad av J.E. Rehn, 1748. LUB. Kanske kan det nya Lundagård rent allmänt uppfattas som en seger för Förnuftet och Veten- skapen, som en genomtänkt geometrisk modell i det regellösa stadsrummet. Hårleman tyckte själv att akademien äntligen fått "ett anständigt utseende". Bakom planeringen anar vi också ambitio- nerna att inlemma den lilla universitetsstaden i riket som helhet och i en större europeisk ge- menskap. Lundagård kan förefalla som en enkel till- lämpning av principer som länge varit i svang runt om i Europa. Men i själva verket anpassade sig Hårleman i flera avseenden efter lokala om- ständigheter. I praktiken kom Lundagård också att avvika från den ursprungliga planen. Trädgården begränsades till att börja med av redan uppförda mursträckningar; även entreer- na var givna. Konturerna av den nya anlägg- ningen sammanföll således på flera punkter med den gamla. Då man djupgrävde för att plantera den västra alleen stötte man på betydande rester av äldre murverk - här låg enligt arkeologerna ladugård och lada på ömse sidor om ett port- hus. Det nya inslaget var allesystemet, men ock- så detta kom att inrättas efter de förutsättningar som gällde på platsen. Så skär mittaxeln inte rakt genom Lundagårdshuset. Detta är nämli- gen något osymmetriskt med tornet förskjutet åt väster. Planen verkar tänkt för platta marken, men Lund uppvisar i själva verket betydande nivå- skillnader. Mellan Lundagårdshusets grundnivå och södra allen skiljer det flera meter. Hårlernan kunde ha föreslagit en terrasse- ring men behöll backen - och denna ger den senbarocka anläggningen en alldeles unik prä- gel. Lika okonventionellt är valet av träd. Karaktärsträdet i 1700-talets parker och alleer är linden, som växer förhållandevis snabbt och lätt låter sig forma till arkader och gröna rum. Linden finns och fanns från början i Lundagård men i en brokig samling av andra trädslag; Linne talar om ''många slags trän", och man har menat, att Eric Gustaf Lidbeck utnyttjat tillfället att här skapa ett arboretum som ett pedagogiskt komplement till trädgården på motsatta sidan. Lidbeck kom till Lund 1750 och blev några år senare professor i naturalhistoria och före- ståndare för den botaniska trädgården. Växtbetingelserna var säkerligen inte lika go- da för alla trädslag. Flera av de först planterade träden dog, men mångfalden tillgodosågs också i fortsättningen. I ett par omgångar införskaffa. des bokar, ekar, lönnar, almar, aspar, rönnar, björkar, alar, aplar, häggar och sälgar i ett jämt antal i de flesta fall - men endast lindar i den mängd som erfordrades för en av de långa alle- erna. Hårlemans plan har plats för 180 träd, vilket tyder på att man från början avsåg att begränsa kronorna, förmodligen genom formklippning. De nyplanterade träden måste ha stått mycket tätt, men hur de grupperades vet vi inte. Kastan- jerna sattes möjligen i en rundel framför entren till Lundagårdshuset, och ett likartat arrange- mang kan ha avslutat Filosofgången. Kastanjen var en nyhet i dessa sammanhang - den lilla kas- tanjeallen framför China slott på Drottning- holm är någorlunda samtida. De lindar som nu växer i parken är emel- lertid betydligt yngre; de förekommer bl. a. i de sneda alleer som tillsammans med mittgången bildar en gåsfoc, eller patte d'oie, efter fransk förebild. Romantikens Lund När Hårleman dog 1753 var Lundagård knap- past mer än en plantskola. Träden fick sedan växa utan att beskäras. Efterhand som decen- nierna gick ändrades natursynen. Den franska formträdgården gav plats för den engelska parken. En svensk trendsättare i dessa sammanhang var Jonas Carl Linnerhjelm, som med sina rese- brev från olika delar av Sverige propagerade för det pittoreska i alla former; han fångade upp signalerna från män som William Gilpin och Richard Payne Knight. Linnerhjelm kom till Lund 1803, i slutet av augusti. Tiden var inte särskilt väl vald med hänsyn till akademiens arbete; bibliotekarierna var borta, lärosalarna tomma och observatoriet stängt. Verksamheterna i Lundagårdshuset låg helt nere. Men Domkyrkan fanns att beskåda och genomgicks med stor noggrannhet och Akademi-Trädgården karakteriserades i följande melankoliska rader: "Den har väl aldrig kunnat kallas vacker eller prydlig, kanske inte ens den tid, då man af allmänna smaken, eller åtminstone allmänna bruket, fann de klippta ganar, pyramider och klot, eller ännu konstigare figurer, hvaraf denna prunkade, vara oumbärliga grannlåter; men nu saknade den äfven behaget af växternas friskhet. De tycktes tyna lika med den utgamla Träd- gårdsmästaren, som har dem under sitt anseen- de. Också Paradislyckan med sina gamla plan- teringar karakteriserades som starkt förfallen: "Blott en liten hög lund af almar vid lyckans ena sida, lemnar ännu en tillflykt för skuggorna och lugnet." I nästan samma termer beskrev dansken Christian Molbech några år senare Lundagård som en vänlig och skuggrik lund. Romantikens resenärer uppfattade inte läng- re parken som ett stycke ordnad natur i verk- ningsfull kontrast till en oordnad omgivning utan som ett komplement till skogen på andra sidan slätten. Men 1802 hade man gjort det första bety- dande ingreppet i Lundagård. Det är förbryl- lande att varken Linnerhjelm eller Molbech nämner detta, för enligt en annan observatör - Achatius Kahl - låg Lundagård efter den omilda behandlingen som ett svedjeland i väntan på elden. Avsikten var att "befordra trädens växt- lighet och lummighet", men metoden var brutal. Stammarna kapades cirka tre meter över marken. Många studenter demonstrerade mot härjningarna och drog med sig primus Esaias Tegner, som senare berättat om händelserna. Be- väpnade med avhuggna grenar tågade demon- stranterna till rektors hus där de blockerade ent- ren och ropade Pereat Rector, vivat Lundagård! Strax innan hade Universitetet invigt en nybyggnad i Lundagård, ett tegelhus som gick under namnet Kuggis. Detta låg som en flygel till Lundagårdshuset på östra sidan, och man hade planer på att uppföra en pendang i väster. I sam- band med bygget röjdes platsen framför, och, som Axel Törje påpekat, kan detta möjligen ha varit den faktor som utlöste trädkapningen. Törje har också berättat om Akademiens ambi- tion att snygga upp i parken. Lidbecks efterträ- dare Anders Johan Retzius skall då ha hänvisat till Hårlemans plan som modell för gångarna och återställandet av förlorade grönytor - ett säreget rekonstruktionsförsök, kan det tyckas, som dock överensstämmer med en mera allmän tendens i detta skede att återknyta till form- trädgården. Lundagårdsmuren rivs, varningsflaggan hissas En av utgångspunkterna för Hårleman och gene- rationen efter honom var uppfattningen av träd- gården som en inhägnad plats: murarna skyd- dade växtligheten och utnyttjades för plantering 57  av hassel och kaprifol, men de markerade också en social gräns. Lundagård var akademiens och akademikernas område, övriga stadsbor var utestängda, liksom de lantliga gäster som under marknadsdagarna stojade på Lilla Torg. Denna ordning visade sig emellertid svår att upprätthålla, och under Lars von Engeströms kanslerstid vidtogs de första anstalterna för att riva Lundagårdsmuren. Sydmuren föll först, i juli 1817. Efter långa diskussioner föll också den västra muren, 1837, och den östra fem år senare. Därmed var parken enligt en skribent i Lunds Weckoblad, "genomskinlig på alla håll till sär- deles nöje för de kringboende", men också till stor förargelse för många studenter, som tyckte att de miste ett viktigt privilegium. Det var inte bara murarna som föll, också många träd och grenar gick i backen. Enligt Törje "avverkades" parken gång på gång under 1800-talet. Hela träd togs bort då de skuggade för mycket eller topphöggs då de skymde utsik- ten. Astronomerna i Lundagårdshusets torn be- hövde fria siktlinjer för sina instrument. Till dessa organiserade ingrepp kom stor- marna. Efter julstormen 1824 höll man auktion på kullblåsta träd. Det stormade igen 1882, och nu hissades varningsflaggan. Folkets tidning rapporterade: "Lundagårds träd börjar luta till fall. Den senaste stormen for illa fram med de gamle, och det visade sig att vid stormväder är det livsfar- ligt att besöka Lundagård." För dem som följt debatten kring Lundagård under de senaste åren verkar dessa formule- ringar märkvärdigt välbekanta. Carl Georg Brunius  som kritiker och arkitekt  Debatten har lett till en polarisering. Mot Hår- lemans plan som utgångspunkt för en förnyelse av parken har man ställt kraven på ett beva- rande, så långt möjligt, av de gamla träden med sin "hugsvalande skröplighet och ojämförliga skönhet." Varför inte låta dem leva sitt liv till slut med lämplig terminalvård som enda insats? En återgång till Hårlernans plan vore ett brott mot den historiska kontinuiteten. Hur mycket förlorade vi inte genom Helgo Zettervalls idea- listiska restaurering av Domkyrkan; vore inte Brunius approach ett bättre alternativ? Som vanligt när det hettar till har argumen- ten förenklats och förgrovats. Vid en närmare granskning av Brunius insats visar det sig att den- nes exempel knappast är efterföljansvärt. Han var i själva verket en hårdhänt förnyare, när han fick tillfälle. Så ville han exempelvis dra en tolv meter bred förbindelseled norr om Domkyrkan i omedelbar anslutning till Lundagård; idealet för honom var Sandgatan, "den rätaste och vack- raste i staden". Mot denna bakgrund kunde man förvänta sig att Brunius skulle uppskatta klarheten och sym- metrin i Hårlemans generalplan, men det gjorde han inte alls. Han hatade tvärtom allt det som 1700-talet stod för och levererade bitter kritik. I sin bok om Lunds domkyrka avfärdade han Hårlemans insatser under rubriken "Biskopar och domprostar samt kostsamma men planlösa byggnadsföretag vid akademien". Han anmärkte bl a att Hårleman behållit den gamla (och snett anlagda) Paradisgatan och dömde ·ut orangeri- byggnaden som "rent af idevidrig" därför att den hade inslag av bandrustik. Fasaden mot Bo- taniska trädgården tedde sig i Brunius ögon som en timmerbyggnad! I den ensidiga debatt han förde med sin före- gångare framstod Brunius som en oförskräckt iakttagare men provinsiell och amatörmässig i många bedömningar. Som arkitekt gick han i närkamp med Hårleman vid ombyggnaden av Lundagårdshuset. Hårlemans park måste ses i relation till en huvudbyggnad med tycke av 1700-talsherrgård. Tegelhuset från 1580 hade putsats och avfärgats i en ljusgul nyans och försetts med valmtak. Innan Brunius gick igång med sin ombyggnad av huset avbildade han det i denna gestalt. Hans eget förslag omarbetades i sin tur av Axel Ny- ström. Husets försågs med en tredje våning; fasaden gjordes symmetrisk och fick fem hela fönsteraxlar på var sin sida av tornet. Med hjälp av rundbågiga blinderingar och friser marke- rades sambandet med Domkyrkan. Brunius lät också nyhugga en portal av romanskt snitt, som blev huvudentre, medan portalen från den rivna lektoriemuren i kyrkan placerades i byggnadens interiör, som entre till Carolinasalen. Detta dialogiska spel kan inte enbart för- klaras med att Brunius samtidigt arbetade som Domkyrkans arkitekt. Han utgick från att Lun- j . ' :... L . . .. .. - - . .! D P···~-s·- \o-• · Pig. 3 - Helgo Zetterwalls plan för Universitetsområdet och Lundagård 1880. LVB. dagårdshuset var medeltida och ville förstärka dess historiska karaktär. Han kom att upp- täcka sitt misstag, men han hade då redan format sin ide om medeltidens byggnadskonst utifrån denna felaktiga premiss. Lundagårdshuset omformades igen av Hel- go Zettervall, som bl.a. lade till de fantasifulla gavlarna. Han såg också till att Hårlemans ljusa puts knackades ner, allt för att huset skulle fungera som pendang till Palrestra i den nya helhet som skapades då Universitetshuset upp- fördes och Universitetsplatsen anlades i början av 1880-talet. Helga Zettervall, H.A. Flindt och cementen Helgo Zettervall och 1800-talet kom i hög grad att påverka Lundagård även om man inte grep in i själva parken. Omgestaltningen av Lunda- gårdshuset är redan berörd. Strax väster om detta, i anslutning till allen med almar, skapades en ny parkdel som skulle spela samman med Universitetshusets ståtliga sydfasad. Den övre delen av denna park fick ett fokus i statyn över Sven Nilsson, naturforskaren. Den nedre är mera diffus. Här låg fram till 1860-talet Lilla Torg. Mannen bakom den nya trädgårdsanlägg- ningen var den danske gartnem H.A. Flindt, som också utformade den anslutande Univer- sitetsplatsen i samarbete med Zettervall (fig. 3 ). I östra delen av Lundagård skedde efterhand flera förändringar som efter rivningen av muren kom att påverka upplevelsen av platsen. His- toriska museet, Tegnerplatsen och Akademiska föreningens stora tegelborg tillkom, och Kuggis revs ... Som redan antytts gick Helga Zettervalls planering stick i stäv mot Carl Hårlemans - från väster till öster. Det nya Universitetshusets ljusa fasad vändes mot AF:s röda fortifikationer, och den gamla axialiteten bröts därmed. Resterna av orangeriet byggdes in i Palrestra, Botaniska trädgården röjdes. Kvar blev några alltjämt grönskande exotiska träd... Så utplånades de delar av Hårlemans an- läggning som låg norr om Lundagårdshuset, men hur gick det med det egentliga Lundagård? Här har efter Zettervall och februaristormen 1882 inte inträffat några drastiska förändringar. Flera träd har förstås fallit, i storm och stiltje, 59  Fig. 4 - Lrmdagård: Filosofgången och Lundagårdshuset, troligen omkring 1930. Foto: Bagge, Lund. 60 och några av dem har ersatts med nya, som haft svårt att hävda sig under de gamla kronorna. De stadsträdgårdsmästare som svarar för vå rden har sett som sin uppgift art bevara så mycket som möjligt av det äldre rrädbesråndet. Redan på 1870-talet drog man grova järnband mellan kastanjerna i Filosofgången, och senare har flera andra träd fått förstärkning av samma slag (fig. 3). Under 20-ralet plomberades många av träden med cement. Håligheterna i Lidbecks alm svalde inte mindre än 40 hektoliter. Denna bjässe, som under senare tid stod som en solitär vid Lundagårdshusets västgavel, angreps slutli- gen av almsjukan och fälldes för ert par år sedan tillsammans med ett par yngre almar. Gräset har växt dåligt i skuggan av de stora träden och för övrigt slitits hårt under karne- valerna. De distinkta dragen i Hårlemans plan har successivt suddats ut. Det är inre många som i dag uppfattar alleerna och gångsystemet - hel- heten ter sig som en åldrig lund, kanske samtida med Domkyrkan, eller möjligen ännu äldre? Principerna för en förnyelse av parken Det första påtagliga initiativet till en förnyelse av parken togs 1987 av en mindre grupp intres- serade som sedan utvidgades till arr omfatta samt- liga markägare och på annat särr ansvariga. Arbetet resulterade i en utställning och ett ideseminarium och slutligen en arkitekttävling, allt för att få fram alternativa förslag rill för- nyelsen. Det är nämligen inte självklart hur den- na skall genomföras. Av trädbeståndet från omkring 1750 åter- står i dag ungefär 10%. Grunddragen av den ursprungliga anläggningen dokumenteras av bevarade planer, men arkitektens intentioner är ofullständigt kända. Den autentiska substansen är således begränsad, och det kan därför inte bli fråga om att i alla detaljer rekonstruera "Carl Hårlemans Lundagård" - det skulle till att börja med bli svårt att få gehör för ett återuppförande av Lundagårdsmuren med portar och grindar... Sven-Ingvar Andersson, som för övrigt del- tog i arkitekttävlingen om Lundagård, har i ett par sammanhang angett principerna för förhål- landet till en historisk park. En regelrätt rekon- struktion kan tänkas, om källäget tillåter det. Pig. 5 - Varning ... Anon)'mt foto 11åren 1990. De andra alternativ som erbjuder sig är reno- vering och fri förnyelse. Då det gäller Lundagård anser jag själv att man bör satsa på en renovering, så långt möjligt, av 1700-talets park, den sista lilla återstoden av det område som utformades i enlighet med Carl Hårlemans generalplan. Stads- och univer- sitetshistoriska skäl kan anföras, liksom konst- historiska. Lundagård är både i sitt lokala sam- manhang och på riksplanet av betydande värde. Å andra sidan måste 1800-talets bidrag ock- så beaktas, och då det rör sig om ganska dispa- rata gröna rum och byggnader är den slutliga utformningen en kvalificerad gestaltnings- uppgifr. Detta var också huvudargumentet för arkitekttävlingen. Under senare år har arkeologerna allt tyd- ligare markerat sitt intresse för området, och i dag föreligger också en plan för deras arbete. En förutsättning för en seriös undersökning av det medeltida materialet under jord är möjligheten att ta upp större schakt, och detta i sin tur förutsätter att man fäller flera träd åt gången. Detta var i själva verket ambitionerna redan 1987, att förnya genom att ersätta hela alleer. Not En tidigare version au denna text publicerades i Ale, 2, 1990, med källhä1wisningar; till dessa skall läggas en utredning av A Andren, Peter Carelli & Torvald Nilsson, Lundagård före I-Iårleman, Arkeologiska rapporter från Lund, m: 9, Kulturen, Lund 1995. Sten Åke Nilsson är professor i konstvetenskap vid Lunds universitet. 6r Övedskloster - landskap, park och trädgård Av ÅsA AHRLAND Var börjar och slutar egentligen en trädgårds- anläggning? Frågan kan kanske tyckas överflödjg. Den geografiska utsträckningen av en trädgård ter sig ju på en plan många gånger självklar. Ett besök i anläggningen visar dock ofta att grän- serna inte är fullt så uppenbara som de först kan tyckas. Uttrycket "borrowed landscape" an- vänds ofta på engelska för de utblickar över det omgivande landskapet som ingår som självklar del i en landskapsparks form och ide. Vyerna över landskapet runtomkring är lika viktiga som de som parken själv erbjuder. I 1700-talets Eng- land kunde en hel by flyttas för att inte störa vyn från parken vid herresätet. På samma sätt ingår omgivningen i upple- velsen av många formella anläggningar. Redan på 1400-talet anlades terrasserade trädgårdar i trakten kring Florens på de branta bergssidorna med det toscanska landskapet utanför som en viktig dimension i anläggningens uppbyggnad. En trädgård kan också ingå som en integrerad del i ett större landskap, där byggnader, träd- gårdar, parker, alleer och den brukade jordbruks- marken tillsammans bildar en ordning, en en- het. Ett exempel på detta är godsmiljön Öveds- kloster i Skåne, åt vilken jag ägnar min forsk- ning. Anläggningen har i stora drag förblivit som den skapades under andra hälften av 1700- talet och är en god utgångspunkt för att disku- tera frågeställningar som uppkommer vid skydd av miljöer av denna typ. Övedskloster med sina långa alleer och böljande jordbrukslandskap kring Vombsjön (fig. 1) utgör förmodligen ett av de mera väl- kända godsen i Skåne. Anläggningen skapades under den formella erans sista timme, då nya ideer angående människans förhållande till naturen började ta form. Övedskloster repre- senterar en intressant mellanform mellan de äldre formella idealen och den nya landskapliga stilen från England. Anläggningen rymmer på samma gång både storslagenhet och ett slags otvungen enkelhet. Utformningen var också starkt influerad av den förändrade synen på lant- hushållningen. Från att tidigare ha varit något av adelsmannens fritidsnöje kom den att under 1700-talet att betraktas som en seriös syssel- sättning av närmast patriotiska dimensioner. Anläggningarna vid Övedskloster - en historisk tillbakablick Övedsklosters historia går som namnet antyder långt tillbaka i tiden. Redan under andra hälften av 1100-talet grundade premonstratenser- munkar ett kloster på platsen. Detta tycks ha varit relativt välbärgat; Övedskloster hade vid reformationen på 1530-talet ett hundratal går- dar under sig j trakten. Klostrets huvudbygg- nader låg grupperade kring en klo~tergård med kyrkan på norra sidan och porrhuset i väster. Inga rester av klosterbyggnaderna återfinns på platsen idag, då Övedskloster eldhärjades svårt bland annat i början av 1600-talet. Ruinen av den gamla klosterkyrkan kom dock att stå kvar vid borggården in på 1700-talet, då den revs av den nye ägaren Hans Ramel. Kunskapen är ge- nerellt sett relativt liten om medeltida kloster- trädgårdar, såväl i Sverige som på andra håll. Man kan utgå ifrån att det på Övedskloster fanns en köksträdgård, en örtträdgård och en fruktträdgård; var dessa var belägna är idag dock svårt att säga. Fig. 1 - Utsikt över landskapet med huvudallen in till Övedskfoster och Vombsjön i bakgrunden. Foto: Äsa Ahrland. Fig. 2 - Gerhard von Buhrmans kopparstick över Övedskloster från 1680-talet. Den gamla klosterkyrkan står på den norra sidan av borggården. Den första kända illustrationen av Öveds- kloster härrör från 1680-talet och utfördes av Gerhard von Buhrman. Sätesgården ägdes då av den svenske fältmarskalken Carl Mauritz Lewenhaupt, som hade köpt den från dansken Henrik Lindenow efter freden 1658, då Skåne blivit svenskt. Buhrmans kopparstick (fig. 2) visar att byggnaderna vid denna rid låg arran- gerade kring två gårdar, en borggård och en ladu- eller stallgård. Ladugårdshuser, byggt 1622, står fortfarande kvar på platsen. Söder om detta låg en inhägnad trädgårdsanläggning indelad i kvadratiska odlingkvarter med träd, förmodligen fruktträd, planterade i hörnen. Trädsamlingen öster om klosterkyrkan skulle kunna indikera en fruktträdgård. Knappt fem- tio år senare, 1726, skulle å andra sidan områ- det på en lantmäterikarta omnämnas som "den nya trädgårdsplatsen", till vilken ån från Öveds by leddes ner i en kana.I. Söder om boningshuset låg humlegården och den gamla blekehagen, där tyger lades ut för att blekas i solen. Mot mitten av 1700-talet började kavalleri- kaptenen Hans Ramel (1724-1799) umgås med planer på att överta Övedskloster från sin svå- ger Adam Lewenhaupt. Vännen Carl Hårleman fick uppdraget att göra ritningar över en ny anläggning, och 1753 övergick sätesgården i Ramels ägo. Denne representerade en ny typ av godsägare som började komma fram vid denna tid: en arbetsam, progressiv lanthushållare som med hjälp av nya vetenskapliga rön ständigt omprövade metoder inom jord- och skogsbruk. Detta rimmade väl med svensk ekonomisk poli- tik på 1700-talet, där de merkantilistiska ideer- na dominerade. Det gällde att öka den inhemska produktionen för att uppnå en så hög grad av självförsörjande som möjligt och slippa beroen- det av utländska varor. Kopplingar kan också göras till det engelska Whigpartiets ideer an- gående jordägarens moraliska plikt att odla sin mark och de franska fysiokraternas uppfattning om jorden som den enda egentliga produktiva narmgen. Men för Ramel och hans gelikar var det inte bara en fråga om att höja produktiviteten. Det gällde också att förbättra landskapet ur ett este- tiskt perspektiv. De ekonomiskt och samhälle- ligt nyttiga aspekterna skulle förenas med det sköna enligt principen utile duki. Parallellerna är uppenbara till fenomenet Rural Gardening i England under tidigt 1700-tal, där hela gods- anläggningen blev föremål för medveten form- givning. Förespråkarna hävdade att denna i ännu högre grad än en trädgård kunde skänka ägaren nöje, genom den nyttodimension som odlingslandskapet representerade. Så konstate- rade också de båda vännerna Emanuel de Geer och Adolf Fredrik Barnekow då de besökte Övedskloster på sin resa genom Sydsverige 1768 att: "Blifver då Desseinerne till Corps de Logis och trädgården färdiggiöras, utan gen- sägelse den bäst byggda och wackraste af alla skånska gårdar." Hans Ramel hade vid tiden för övertagandet av Övedskloster sedan en tid varit sysselsatt med en större omdaning av godset Hviderup, där han lät uppföra moderna ladugårdsa11läggning- ar, introducerade nya jordbruksmetoder och etablerade ansenliga plantskolor. Han byggde Fig. 3 - Adolf Fredrik Barnekows illustration av Övedsk/oster från 1768. också om det gamla bostadshuset, anlade nya trädgårdar och planterade alleer utmed vägarna. På samma sätt skulle Ramel under hela sitt liv bygga om och förbättra sina egendomar i Skåne, däribland de stora godsen Maltesholm och Lö- beröd. Men det var Övedskloster som skulle bli fideikomiss och därför den mest påkostade an- läggningen av dem alla. På Övedskloster inleddes en omorganisation av hela landskapet. Ramel ville i första hand få ordning på jordbruket. En kort tid efter över- tagandet, i mitten på 1750-talet, tog han hjälp av lanrmätare för att skifta om ägorna i alla byar under Övedskloster. Ramel hade funnit att arbetsplikt och arrende, så kallat landgille, inte motsvarade den jord som hörde till de olika gårdarna. Den nya fördelningen innebar att alla hemman i en by fick lika stor areal mark av lik- värdig kvalitet, vilket skulle m0tsvara ett visst landgille och hoveri (dagsverksskyldighet) vid sätesgården. Vid denna tid påbörjades säkert också uppodlingen av tidigare obrukad mark, etableringen av ny skog och arbetet med att in- hägna ägorna. Vägnätet inom godset förbättrades också i ett tidigt skede. 1700-talets vägar var ofta av undermålig kvalitet, och i detta avseende var Övedskloster inte något undantag. Nya broar byggdes, vägsträckor rätades ut och alleer plan- terades utmed alla huvudvägar. En ny rak infart som ledde in på borggården från norr fick ersätta den gamla infarten. Denna fick byggas på en hög stenfot över den sumpiga marken och utrustades med särskilda planteringshål för alle- träden. En väg anlades också uppför den branta backen till kyrkan, som uppfördes efter Carl Hårlemans ritningar under åren 1759-61. Först i början på 1760-talet var man redo att sätta igång arbetet med de fyra flygelbygg- naderna, och då dessa var klara revs den gamla huvudbyggnaden och ett nytt corps-de-logis på- börjades. Det hade nu gått ganska långt tid sedan Hårleman ritade sina planer i början på 1750-talet, och hans efterträdare på överinten- dentsposten, Carl Fredrik Adelcrantz, inkalla- des som rådgivare för bygget. Originalplanerna genomfördes i huvudsak; flyglarna kom dock med sina två våningar art bli mera dominerande än de låga envåningsbyggnader som Hårleman tänkt sig. I huvudbyggnadens bottenvåning före- slog Adelcrantz att ett långt galleri skulle ersätta den mera ålderdomligt regelbundna planlös- ningen med ert förmak och en sängkammare på ömse sidor om salen. Jean Eric Rhen som kon- sulterades för inredningarna genomförde dessa i den då nya gustavianska stilen. Huset uppfördes i sydsluttningen nedanför den tidigare huvudbyggnaden med en loggia i sourerrängvåningen på trädgårdsidan. På plat· sen för den tidigare humlegården anlades en gräsparterr med höga häckar på ömse sidor. Ett rrädgårdsrum öppnade sig ut mor landskapet i söder med en kanal, likt en ha-ha (ett träd- gårdsdike), som enda avgränsning från omgiv- ningen. Kanalen på östra sidan om parterren utvidgades så att den nya fruktträdgården nästan kom att ligga som på en holme. Den gamla trädgården i väster fick vara kvar och tjäna som köksträdgård. Trädgårdsanläggningen, där nyttoaspekter- na underordnats en estetisk princip, speglade egentligen filosofin bakom hela landskapet vid Övedskloster. Vid besöket 1768 förfärdigade Adolf Fredrik Barnekow en plan (fig. 3), vilken just visar den stora kringbyggda borggården Fig. 4 - På Anders Sigfried Rålambs akvarell från omkring 1790 ser vi den Ramelska anläggningen med trädgården kring huset och de långa alleerna i bakgrunden. som anläggningens centrum, med trädgården som länk ut mot odlingslandskapet och det stora systemet av alleer som länkar samman godsets alla delar. Troligt är att planen går tillbaka på Carl Hårlemans generalplan över Övedskloster. I slutversionen av planen har Barnekow ritar in en anläggning med ett tredelat gångsystem, en så kallad gåsfot, och en spegeldamm bortom trädgården. Denna återfinns dock vare sig på skissen eller på andra illustrationer från tiden och kan därför förmodligen betraktas som en vid hemkomsten gjord "förbättring" av planen. Området söder om trädgården skulle dock snart bli föremål för Ramels intresse. En plan ur- fördes för en parkanläggning i s.k. style anglo- chinois troligen någon gång under 1780-talet. Parken hade en vindlande kanal med ett "som- marhus" på en ö och slingrande gångar, där ett kinesisk lusthus, rundtempel och andra träd- gårdsbyggnader dök upp bland träden. Anlägg- ningen sträckte sig ner till Vombsjöns strand och omfattade också delar av området på östra sidan om vägen mot Åsum. Anders Sigfried Rålambs akvarell (fig. 4) visar art parken åtmin- stone delvis var anlagd på 1790-talet. Illustra- tionen ger också vid handen att trädgården i huvudsak anlagts på det sätt som på Barnekow ett tjugotal år tidigare illustrerat. Ramels anläggningar vid Övedskloster har bevarats förvånansvärt intakta under årens lopp. På 1800-talet, då de kommit att bli omoderna, fanns förslag till omäaningar. Så ansåg t. ex. den danske landskabsgartnern Rudolph Rothe, som inkallats som expert, att parterren skulle ersät- tas med en landskapsanläggning och uthugg- ningar göras i alleerna för att ge utblickar över landskapet. Planerna sattes dock aldrig i verket. Däremot kom områdena på ömse sidor om par- terren art förvandlas tiJI "engelska parker" då huvuddelen av frukt- och grönsaksodling flytta- des ut ur trädgården. Dessa parkanläggningar var dock snarare i gardenesque stil, där träden i gräsplanerna mer valdes på grund av sina den- drologiska egenskaper än förmågan att skapa err "engelskt landskap". 1700-talsparken utvid- gades successsivt för att slutligen omfatta även en del av området norr om Vombsjön. I början av 1900-talet byggdes en ny järnvägslinje utmed sjön genom parken, som effektivt kom att skära av den så viktiga kontakten med sjön. Sedan en del av Vomsjön sålts till Malmö kommun på 1940-talet, har senare regleringar av denna ock- så fått konsekvenser för det omgivande park- landskapet. Förändringar har således skett både i landskapet, parken och trädgården vid Öveds- kloster. Men trots detta har ändå den anlägg- ning som skapades under Hans Ramcls tid, för över tvåhundra år sedan, överlevt de många ge- nerationsbytena och de förändrade villkor som jordbruket genomgått. Det är alltjämt möjligt att färdas utmed de allekanrade vägarna med utsikt över det öppna odlingslandskapet och de skogsklädda höjderna kring Vombsjön. I träd- gården ligger parterren kvar (fig. 5}, omgiven av sina höga häckar och med parklandskapet i sö- der som fond liksom på 1700-calec. Lagstiftning, skydd och vård Vid Övedskloster utgör således byggnader, träd- gård och park tillsammans med det omgivande landskapet komponenter i en större helhet, där de ingående delarna på olika sätt samspelar med varandra. I odlingslandskapet återfinns träd- gårdselement såsom alleer och vyer, samtidigt som de landskapliga omgivningarna ingår som en viktig del i kompositionen av den egentliga trädgårdsanläggningen. Ändå har skyddet av Övedskloster kommit art bli tudelat. Godsets alleer naturminnesförklaradcs 1957. Byggnads- 6 '- •••~-·· - v. ~ · ..... -~·~• • "". \ ~. S• •·. -~~ • ..,,,_~.. ~.··,,-.~· .·-"·-~·:....--~.,. Fig. 5 - I trädgården ligger parterren kvar omgiven av sina höga häckar. I förgrunden en springbrunn. Foto: Åsa Ahr/and. minnesförklaringen från 1982 omfattar de historiska byggnaderna, trädgården och infarts- vägen med tillhörande alle. Byggnadsminnesförklaringen av Övedsklos- ter framhåller slottet som den svenska rokoko- arkitekturens yppersta verk, men understryker också omgivningens betydelse. Det poängteras särskilt att kyrkan, änkesätet TuUesbo slott och de allekantade tillfartsvägarna utgör omistliga delar i den anläggning Carl Hårleman en gång skapade. Det skyddade området kring slottet omfattar trädgården med sina byggnader: volie- ren, det gamla orangeriet och trädgårdsmäs- rarebostaden. Skyddsföreskrifterna för trädgår- den är dock mycket allmänt hållna. Den får inte " utan länsstyrelsens samtycke ytterligare bebyggas eller bli föremål för väsentlig för- ändring" och bör " underhållas på ett sätt så att det kulturhistoriska värdet inte minskar." En egentlig skötselplan för trädgårdsanläggningen saknas fortfarande. Skyddsområdet sträcker sig ner till den forna kanalen utmed trädgårdens södra sida. Ängen och 1700-talsparken, som i söder utgör vy från huset och trädgården, omfattas däremot inre av något skydd. Övedsklosters Gods sköter idag parken som extensiv parkmark, vilket innebär att större lövträd gynnas på bekostnad av en föryngring, medan de gamla parkgångarna inre längre underhålls. Dessa kan dock fortfarande anas, liksom någon enstaka rest av de gamla parkbyggnaderna. Trots att området i första 66  hand inre längre kanske uppfattas som en engelsk park uran snarare som en naturpark, har denna såsom blickfång och kuliss forfa- rande en avgörande betydelse för upplevelsen av r.rädgårdsanläggningen. Ängen, området mellan trädgården och parken, har också en viktig roll i att förmedla bilden av ett pastoralt landskap, såväl från huset som från trädgårdsparterren. Om inte detta " mellanrum" hålls öppet, går hela anläggningens ide om intet. Vombsjön utgör numera vattentäkt för flera skånska kommuner. Man tar idag tre gånger så stor vattenmängd som då vattentäkten påbör- jades, och regleringen av sjön har skett i flera omgångar. Vattennivån regleras med ett pump- system och kan variera med cirka tre meter. Det tidvis onormalt höga vattenståndet har medfört att sjön fått vallas in på flera ställen och att träddungar nära stranden i vissa fall fått av- lägsnas. Den stora amplituden innebär således också att vattnet andra tider på året kan stå mycket lågt. Vallarna understryker karaktären av vattenreservoir och har tillsammans med den gamla järnvägsbanken brutit såväl den natur- liga strandlinjen som förbindelsen mellan vattnet och parken. Då frågan om an freda 1700-talsalleerna (fig. 6) kom upp på femtiotalet , på initiativ från Övedsklosters Gods, var en naturminnesför- klaring den enda möjligheten att ge dessa ett skydd. Enligt då gällande naturskyddslag kunde precis som nu ett naturföremål fridlysas på grund av sin skönhet eller märkliga beskaffenhet. Mål- sättningen med narurminnesförklaringen vid Övedsklostcr var att bevara alleernas kulturella och historiska värde och den särprägel de skänkte trakten. I en godsanläggning som Övedskloster tjänar allesystemet som ett slags ryggrad, som länkar samman dess olika delar. En förutsätt- ning för att alleerna ska uppfattas som alJeer är att de står fritt i förhållande till det omgivande landskapet, vilket innebär att den omgivande marken måste hållas öppen med bete, ängs- eller åkerbruk. Då naturminnesförklaringen upprät- tades på Övedskloster var frågan om det öppna landskapets vara eller icke vara inte aktuell. Denna innehåller därför inga särskilda villkor angående landskapets utseende och hävd. Det skulle i princip vara möjligt att knyta sådana villkor till en namrminnesförklaring. För om- ställning av jordbruksmark krävs idag normalt myndigheternas tillstånd, men ett fall i Skåne har nyligen klargjort att t. ex. odling av energi- skog inte lagmässigt kan rubriceras som föränd- rad markanvändning. En alle kan följaktligen inte betraktas som ett isolerar objekt vid upp- rättandet av skyddsföreskrifter, utan måste ses som ett del i en kulturhistorisk miljö. Sedan en skötselplan upprättats 1983, finan- sierar och ansvarar länsstyrelsen i Malmöhus län för vården av alleerna vid Övedskloster. förutom alleernas kulturhistoriska och land- skapsestetiska värden, framhålls i denna de Fig. 6 - Sjuttonhundratalets parklindar står med ett par undantag forfarande kvar i huvuda/Jen. Den tunga trafiken utgör idag dock en stor påfrestning på den 200 år gamla vägen. Foto: Åsa Ahrland. äldre träden som viktiga miljöer för flora och fauna. Kulturhistoriska och naturvårdande as- pekter ska i möjligaste mån förenas, vilket inte alltid visar sig vara så lätt. Vid en inventering 1979 befanns många av de äldre träden vara i dåligt skick. Även de yngre aHeerna från 1950- och 1970-talen uppvisade skador och luckor. I skötselplanen föreslogs en successiv luckforyng- ring av flertalet alleer med hänsyn till speciell flora och fauna. 1700-talsalleerna vid Öveds- kloster hade haft en relativt heterogen samman- sättning med olika trädarter: skogs~ och parklind, ask, skogsalm och hästkastanj. För återplantering rekommenderades av praktiska skäl dock i första hand parklind på grund av dess srora lämplighet som alleträd. Almsjuka har uteslutit skogsalm. Just på grund av den grasserande almsjukan kom i praktiken hela alleer på Övedskloster att fällas och ersättas med nya träd av samma art och ålder, vilket ur kulturhistorisk synvinkel kanske kan sägas vara den bästa lösningen. Frå- gan huruvida vissa träd bör sparas alternativt srå kvar som högstubbar med hänsyn till träd- levande växt- och djurarter, vilket skötselplanen förordar, har dock debatterats vid flera tillfällen. I den senaste allen, som föryngrades 1995, har luckföryngring tillämpats som metod på grund av den rara fauna av fladdermus- och insektsarter som förekommer i de äldre träden. Allen har länge haft ett mycket heterogent ut- seende med olika arter i olika åldrar, vilket med ert antal nyplanteringar ytterligare förstärks. Det kommer förmodligen att ta lång tid innan de båda trädraderna kommer att uppfattas som en slottsalle igen. Alleerna vid Övedskloster skulle idag kunna vara skyddade av den nya kulturminneslagen. Man kan ställa sig frågan om det faktum att alleerna omfattas av naturvårdslagen inverkar på de prioriteringar som görs. Naturvårdslagens syfte är ju, trots kulturhistoriska hänsyn i en- skilda fall, i första hand att värna de naturvår- dande aspekterna. Enligt kulturminneslagen ska en skyddad alle vårdas på ett sådant sätt att den ursprungliga karaktären bevaras. Kraven för bakgrundsdokumentation beror också på vilken lag som tillämpas. Kulturminneslagen kräver t. ex. till skillnad från naturvårdslagen att en vårdplan ska baseras på en genomgång av histo- riskt källmaterial. 1 Övedsklosters fall kan kon- stateras att skötselplanens föryngringsåtgärder i första hand skulle gynna de naturvårdande as- pekterna, medan alleerna i praktiken kommit att ersättas i längre sammanhängade avsnitt så som Riksantikvarieämbetet en gång förespråkade i ett yttrande över skötselplanen. Övedskloster speglar svårigheterna att med svensk lagstiftning skydda en anläggning med en stor, komplex struktur, där många samver- kande faktorer skapar ett unikt kulturhistoriskt landskap. Anläggningen utgörs idag av ett modernt jordbruksföretag som är inordnat i en 1700-talets estetiska princip. Förutom företags- ekonomiska och kulturhistoriska hänsyn inverkar naturvårdsmässiga och samhällseko- nomiska intressen på beslutsfattandet angående anläggningarnas utformning. Man kan konsta- tera, att nuvarande lagstiftning ifråga om kultur- historiska värden i landskapet fortfarande i hög grad är inriktad på enskilda objekt. Det tycks finnas små möjligheter att skydda de för upp- levelsen av en trädgård, en park eller ett ku.ltu.r- landskap så viktiga "mellanliggande zonerna,, och dess omgivningar. Kanske måste lagstift- ningen än en gång ses över för att de kultur- historiska aspekterna i dessa miljöer ska kunna skyddas på ett riktigt sätt. KÄLLOR Det finns en rikhaltig litteratur kring Oveds- klosters historia. När det gäller landskapets och trädgårdsanläggningarnas historia ger Sven T. Kjellbergs artikel om Ovedskloster i Slott och herresäten i Sverige, Malmöhus I. Malmö 1966 (s 383-413) tillsammans med Sten Anjous res- pektive Carl G. Dahls artiklar i Svenska Träd- gårdskonsten. Stockholm 1930-31 (s 132-141) en god introduktion i ämnet. I övrigt hänvisar jag till min Mastersuppsats från 1994, se Otryckta källor. TRYCKTA KÄLLOR Andersson, Jörgen & Anders Larsson: Alleer vid Övedskloster och Silvåkra. Länsstyrelsen i Malmöhus län, Naturvårdsenheten, medde- lande nr 1982:1 Byggnadsminnesförklaring, AHmänna råd till 3 kap. lagen om kulturminnen m.m., 1991. Rik­ santikvarieämbetet, Stockholm Fogelmarck, Stig: Carl Fredrik Adelcrantz. Stockholm 19 57 Förordning om ändring i naturvårdsförord­ ningen (1976:484). SFS 1994:1161 Jonzon, Sven-Gösta & Lars Delin: Naturvårds­ lagen. Stockholm 1969 Lag om kulturminnen m.m. SFS 1988:950 Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822). SFS 1994:854 Lag om ändring i naturvårdslagen. SFS1994: 1821 OTRYCKTA KÄLLOR Ahrland, Åsa: Övedskloster: The Development of the 18th Century Landscape. Institute of Ad- vanced Architecrural Studies (Diss.). York, 1994 Byggnadsminnesförklaring av Övedsklosters slott, Övedsklosters ålderdomshem och Tulles- bo slott å fastigheten Övedskloster 2:23, Öveds socken, Sjöbo kommun. Länsstyrelsen. Malmö- hus län 11.392-3495-79, 1982-01-19 Länsstyrelsens i Malmöhus Län resolution i ären- de angående fridlysning; given å landskansliet i Malmö den 20 november 1957. Dnr I1I 02 6 57 Barnekow, Adolf Fredrik & Emanuel de Geer: Dagbok över resa igenom åtskilliga Rikets Landskaper, gjord afE.D.G. och A.F.B. år 1768 (kopia Uppsala Universitetsbibliotek) MUNTLIGA MEDDELANDEN FRÅN: Carin Bunte, 1995, kulturmiljöenheten, Läns- styrelsen i Malmöhus län Lars Knutsson, 1995, miljövårdsenheten, Läns- tyrelsen i Malmöhus län Örjan Kronström, 1995, Sydvatten AB Hans och Madeleine Ramel, 1995, Ovedskloster Åsa Ahrland är doktorand vid Institutionen för landskapsplanering vid Sveriges lantbruksuni- versitet, Alnarp, och forskar om Övedskloster för sin avhandling. 68  Östra Sallerup - frivilligkrafter inom trädgårdshistorisk forskning och trädgårdsresta urering Av KATARINA FROST Östra SaJlerups prästgårdspark i mellersta Skå- ne anlades under senare hälften av 1600-talet. Parken, som är närmare 5 hektar stor, har inte genomgått några större förändringar sedan dess och är därmed en av de få parker från 1600- talet som har bevarats till vår egen tid. Sedan 1992 undersöks, dokumenteras och restaureras parken med hjälp av volontärer. Det är ett lång- siktigt projekt där man går mycket varsamt fram. Volontärerna arbetar under sakkunnig ledning och allt arbete sker i samråd med länsantikva- rien i Malmöhus län, Carin Bunte. Dessutom konsulteras fortlöpande den trädgårdshistoriska forskargruppen vid Institutionen för landskaps- planering vid SLU på Alnarp. Parallellt med det praktiska arbetet bedrivs arkivforskning, även det på frivillig basis. Projektet i Östra Sallerups prästgårdspark är ett exempel på kulturmiljövård baserad på fri- villiga krafter enligt den modell som tillämpas i Frankrike sedan många år tillbaka. I Frankrike är volontärer en värdefull resurs för kulturmil- jöer med små medel för vård och upprustning. Historik År 1648 fick församlingarna Östra Sallerup och Långaröd i östra Danmark en ny präst, en ung man vid namn Jens Hendriksen Oöns Hendriks- son sedan Skåne blev svenskt). Han var född vid Frederiksborgs slott i Hilleröd på Själland och hade genomgått prästutbildningen vid Köpen- hamns Universitet. De församlingar han präst- vigdes till var belägna mitt i den skånska risbyg- den, med magra jordar och fattiga bönder. I själva byn Sallerup där prästgården var belägen, fanns endast åtta gårdar. Den största gården till- hörde domkapitlet i Lund. Förutom prästgård och klockarboställe fanns fem arrendegårdar längs bygatan. På en höjd mitt i byn ligger kyr- kan från senare hälften av 1100-talet ( fig. 1 ). Jöns Hendriksson stannade i SalJerup livet ut och när han dog år 1689 begravdes han vid Östra Sallerups kyrka. Under sin livstid tillförde han byn flera märkliga anläggningar. På en höjd nordost om kyrkan lät han bygga en stor hög med ett litet hus på toppen, varifrån han gjorde sina astronomiska observationer. Högen, som kallas Klacks backe, finns kvar än idag. På gårdsplanen framför prästgården anlade han en kompassros av stenar i olika storlekar. Kom- passrosen är tyvärr borta, men den fanns kvar så sent som 1830 då den beskrevs i en socken- relation. I kyrkans kor målades under Jöns Hendrikssons tid blommor och exotiska frukter, samt kung Karl Xl:s namnschiffer och namnet på den man som hade patronatsrätten till kyr~ kan, Christopher Schneider från Helsingör. Mål- ningarna i koret är välbevarade, men resten av kyrkan är kraftigt ombyggd, så eventuella mål- ningar i långhuset är borta. Inför sin bortgång lät prästen iordningställa ett pampigt gravmonu- Fig. 1 - Detalj av den äldsta kända kartan över Östra Sallerup. Parken syns längst i söder. Fig. 2 - En av kanalerna i Östra Sallerups präst- gårdspark. Foto: Katarina Frost. ment. Det var en stor stentumba som pryddes av bilder och inskriptioner. Gravmonumentet för- stördes när kyrkan byggdes om på 1860-talet, men de fragment som finns kvar har fästs upp på tornets norra yttervägg där de kan beskådas. Den mest fascinerande anläggningen som Jöns Hendriksson har lämnat efter sig i byn är den 5 hektar stora park han anlade söder om prästgården. Parken är indelad i fyra kvarter, åskiljda av kanaler (fig. 2). Flera dammar finns i parkens norra del och i en av dessa finns en ö där det stod ett lusthus. Ett kvarter innehåller en hyllning tiJI kung Karl XI i kolossalformat. Det är inte helt lätt att överblicka anläggningen idag. På håll ser den ut som vilken skogsdunge som helst, men går man in genom grinden och följer någon av de gamla gångvägarna så upptäcker man snart stenar i märkliga formationer bland träden. Vi vet ännu inte säkert när parken an- lades, men det har troligtvis skett i etapper med början på 1650- eller 60-talet. Fiskdammarna finns omnämnda i ett protokoll år 1670. Ingen plan eller ritning finns bevarad och heller inte några växtförteckningar eller noteringar om planteringen i parken. Legender Genom den muntliga traditionen har legender om Jöns Hendriksson och hans park levt kvar i bygden. Legenderna berättar att parken har en svensk och en dansk sida, vilka prästen använde under det skånska kriget på 1670-talet, för att skona byn från förstörelse. När den svenska Fig. 3 - Fiskdammen i parkens nordvästra del. Foto: Katarina Frost. armen kom fick de se hyllningen till kung Karl XI och när danskarna kom fick de se en annan del av parken som innehöll vimpelprydda högar med namn från kända historiska hjältar (tro- ligen danska). På så sätt lyckades prästen över- tyga båda sidor att man i byn var lojal. En annan legend berättar att prästen vände.sig till kungen och bad om att få en bit mark att odla på. Kungen beviljade detta med förbehållet att prästen skulle få så mycket mark som denne kun- de skriva kungens namn på. Det berättas också att kungahyllningen anlades inför ett förväntat kungabesök i byn. Legenderna till trots så har parken varit tämligen anonym utanför byn. Un- der sin tid som landsantikvarie i Malmöhus län publicerade Evald Gustafsson år 1975 en artikel om parken, men det är också det enda som i vår tid har skrivits om denna märkliga anläggning. Tidigare vårdåtgärder Prästgårdsparken användes under 1700-talet som ängsmark. År 1785 bärgades 21 lass hö från Enghagen som den då kallades. Någon tid se- nare fick parken växa igen och år 1830 beskrivs parken som bevuxen med allehanda lövträd. På 1920-talet inleddes de första vårdåtgärderna i parken. Man hade då börjat intressera sig för parkens historia. Det var folkskolläraren i Östra Sallerup och prästen i församlingen som då tog initiativet till en röjning i parken. Man inriktade sig vid det tillfället på att röja fram kungahyll- ningen i parkens sydvästra kvarter. Mot slutet av 1950-talet var det åter dags för röjning i -------- ------------- parken. Den gången var det landsantikvarien Harald Olsson som ledde arbetet. Förutom att röja undan sly genomfördes även en upp- mätning av kungahyllningen. Därefter infördes årliga röjningar av gräs och sly i kvarteret med kungahyllningen. Man hägnade även in det röj- da området och lät får beta där. Ett drygt decen- nium senare var det dags igen för mer omfat- tande åtgärder i Präsrgårdsparken. Med hjälp av AMS engagerades år 1973 ett antal arbetare som bl.a. snickrade broar och spänger som un- derlättade framkomligheten i parken. Eftersom det finns mycket vatten i parken i form av dam- mar och kanaler, kan det under vissa årstider vara besvärligt att ta sig fram. Man fortsatte att röja fler kvarter från sly och inhägnaden flyt- tades så att tre kvarter kunde avbetas. Trots alla dessa insatser fanns det delar av + {i) ~ ~ 0 0 ·® ~ ~ li> ~ '2) 0 0 t~ ~© r.® ,© z® 0 _It) g®li> B (k'"OlVS X~  ~O~R(HA  ~V[(~![  -I- I + O oo o .. parken som stod helt utan vård och kanske inte ens uppfattades som parkmark. En av anled- ningarna till detta var att man hade låtit hägna in de röjda delarna av parken med fårstängsel för att hålla de betande fåren inne. Utanför fårstängslec var det inte lätt att se resterna av en park från 1600-talets senare hälft. Detta har tyvärr resulterat i att flera av dammarna har fyllts igen, helt eller delvis. Dessutom har en el- ledning dragits tvärs över fiskdammarna i par- kens norra del (fig. 3). Volontärprojektet Sedan fem år tillbaka pågår ett projekt för att undersöka, dokumentera och varsamt restaure- ra denna unika park. Projektet inleddes 1990 Fig. 4 - Plan över parken efter arbetet sommaren 1993 (söder är uppåt på bilden). 7I Fig. 5 (Ovan) - Stenmuren restaureras under sak- kunnig ledning. I bakgrunden pågår uppmätningar av parkens sydvästra kvarter. Foto: B. Larsson. Fig. 6 ( T. h.) - Stenmuren efter restaurering 1992. Foto: B. Larsson. med två års studier av arkivmaterial och lokal historia i studiecirkelform. Deltagarna var entu- siastiska hembygds- och släktforskare. Efter två år började man ana i vilket sammanhang par- ken hade tillkommit, och det framkom önske- mål om vidare undersökningar av parken samt en eventuell restaurering. Kontakter rogs med institutionen för landskapsplanering vid SLU på Alnarp och den trädgårdshistoriska forskar- gruppen som är verksam där. Vi diskuterade ar- betsuppgifter på plats i parken och fick många värdefulla synpunkter på vilka insatser som var lämpliga för ett antal volontärer att arbeta med. Nästa steg var att kontakta länsantikvarien i Malmöhus län, Carin Bunte. Tillsammans med länsantikvarien och Bore Eriksson på RAÄ lades en vårdplan för parken upp. Planen gäHer för ett år i taget och revideras efter varje genomfört volontärläger. Volontärerna arbetar under två sommarvec- kor i parken. De får sakkunnig handledning för varje arbetsmoment. HittiUs har anläggningen mätts upp i plan (fig. 4) och genom uppmät- ningarna har bilden av parken klarnat betydligt, delar av stenmuren som omger parken har res- taurerats, broar och spänger har snickrats och sly har röjts undan (fig. 5). Dessutom har tre små provgropar undersökts arkeologiskt (rap- porterna från volontärlägren finns hos läns- antikvarien i Malmöhus län). Volontärerna får även åka på studiebesök till andra kulturhis- toriskt intressanta miljöer, särskilt historiska trädgårdar. Ett antal föredragshållare bjuds in 72  för att deltagarna i volontärlägret ska få viss fördjupning i bl.a. trädgårdshistoria och kultur- miljövård. Volontärlägren drivs av den lokala föreningen Jöns Hendrikssons minne i samarbe- te med Svenska föreningen för byggnadsvård och Sveriges hembygdsförbund. Lägret är ett av de svenska byggnadsvårdsläger som sedan 1992 samordnas av SFB och SHF enligt fransk modell. Resta ureringsetik Att bedriva trädgårdshistorisk forskning och trädgårdsrestaurering på frivillig basis kan tyckas strida mot Florensdokumentet (se sid. 8-9) och andra lagar som skyddar historiska trädgårdar, men i själva verket tror jag att det förhåller sig tvärtom. Ett långsiktigt projekt som detta, där man dessutom går så varsamt fram, är till gagn för anläggningen. Under de två vec- kor som volontärerna arbetar varje sommar hinner man endast genomföra de åtgärder som vårdplanen föreskriver (fig. 6). Resultaten ut- värderas därefter och får sedan ligga till grund för följande års arbete. De vårdåtgärder som ge- nomförs är väl genomtänkta och har disku- terats igenom med sakkunniga på området, innan det praktiska arbetet tar vid. Många av volontärerna är studenter i ämnen som omfattar kulturmiljövård, andra är redan yrkesverksam- ma på området. För många av studenterna har volontärarbetet varit den första kontakten med det praktiska arbetet inom deras område. För de övriga volontärerna som deltar på grund av sitt intresse för kulturhistoria, innebär volontär- lägret fördjupade kunskaper och ökad förståel- se för vad kulturmiljövård handlar om. Den frivilliga forskning och det praktiska ar- bete som utförs i Östra Sallerups prästgårds- park har inneburit att parken har blivit känd och uppskattad i vidare kretsar. Ett antal artik- lar om parken har publicerats sedan projektet inleddes, bl.a. i Lustgården. TV, radio och tid- ningar har bevakat volontärlägren och på så sätt bidragit till att sprida intresset för anlägg- ningen. Flera grupper har varit på studiebesök i parken under de pågående lägerveckorna. Dessutom har många turistbussar hittar till Östra Sallerup för att besöka denna märk- värdiga park. Allt detta bidrar till att parken uppmärksammas och förhoppningsvis också får resurser att vårdas för kommande generationer. Volontärverksamheten bör ses som ett kom- plement tilJ den statliga kuJturmiJjövården, för- utsatt art den sker under ordnade former och i nära samarbete med ansvariga myndigheter och sakkunniga på området. LITIERATUR Carlquist, G. Sockenbeskrivningar från Frosta härad författade av häradets präster åren 1746- 1747. Svenska bygder i äldre beskrivnin-gar utgivna av Jöran Sahlgren, 1920 Cawallin, S. Lunds Stifts herdaminne. Tredje delen, 1856 Darphin, J-P. Frivilligt arbete med byggnads- vård och restaurering - myt eller verklighet? Byggnadskultur 1990/4 Frost, K. Prästgårdshagen i Östra Sallerup - en märklig renässansträdgård? Lustgården, 1993 Gustafsson, E. En kungahyllning i prästgårds- hagen. Skånska Märkwärdigheter. Sydsvenska Dagbladets årsbok, 197 5 Katarina Frost är arkeolog med historiska träd- gårdar som specialintresse, initiativtagare till pro;ektet i Östra Sallerups prästgårdspark, ledare för volontärlägerverksamheten och grun- dare av Föreningen jöns Hendrikssons Minne. 73  Växtmaterialet som källmaterial i trädgårdshistorisk forskning Av KJELL LUNDQUIST Trädgården som forskningsobjekt Trädgården utgör som forskningsobjekt en mö- tesplats för flera olika forskningstradirioner och ämnen inom teologi, humaniora, samhälls- och naturvetenskap. Detta gäller i högsta grad också det historiska trädgårdsstudiet. Trädgården utgör vidare både bokstavligt och symboliskt " korspunkten" mellan det himmelska och det jordiska så som den kommer till uttryck i hela den kristna kulturkretsens skapelsemyt om Edens lustgård. Dessa förhållanden har varit praktiskt frustrerande i den historiska träd- gårdsforskningen men öppnar för framtiden spännande interdisciplinära och gränsöverskri- dande forskningsuppgifter, speciellt gällande växtmaterialet. En sammanfattning av den träd- gårdshistoriska forskningens infallsvinklar och metoder får här bilda bakgrund till växtma- terialets nu definierade särställning som histo- riskt källmaterial. Den historiska trädgården - i vid bemär- kelse - kan principiellt studeras ur ett antal synvinklar. Trädgårdens form (arkitektoniken), trädgårdens innehåll (elementen, med betoning på växtmaterialet), trädgårdens funktion (an- vändning), trädgårdens meningsbärande roller (symboliken) liksom trädgårdens teknik och ekonomi m.fl. (Lundquist 1994a) är alla ade- kvata infallsvinklar för den trädgårdshistoriska forskningen. De två förstnämnda har klart do- minerat det trädgårdshistoriska studiet från senare delen av 1800-talet da detta inleddes i landet (Olausson 1993, Swederus 1877, 1880- 82). Trädgårdshistoria har akademiskt sett under 1900-talet oftast inkluderats i begreppet träd- gårdskonst och behandlats inom ramen för Fig. 1 - Sveriges dendrologiske nestor Karl Evert F/inck, Kenneth Lorentzon, SLU, och ägarparet Carl och Marianne Tornerhielm framför buxbomshäckarna (Buxus sempervirens) från 1630-40-talen. I förgrunden syns delar a11 "kägelspelet" i buxbom och i fonden slottet bakom den tvärgående lövgången a11 avenbok från 1737. Foto: Stefan Mattsson, våren 1992. 74  ämnena konstvetenskap och arkitekturhistoria. Tolkningsföreträdet till vad ämnet trädgårds- historia innehåller och utgör, har därför också åtnjutits av dessa. Trädgårdens arkitektur och konstnärliga uttryck har varit satta i första rum- met. En historisk-käl/kritisk metod har domine- rat och beläggen varpå historieskrivningen grundats och skildrats har i huvudsak varit dokumentära och utgjorts av allt från officiellt material i ämbetsarkiven över kartor, ritningar och förslag till privata brev, räkenskaper och dagboksanteckningar. Under de senaste decennierna har emellertid också arkeologiska metoder inom den träd- gårdshistoriska forskningen etablerats på flera håll i Europa. Ett incitament är bl.a. Florens- dokumentet (1981). En presentation av den stora metodarsenalen återfinns bl.a. i Phibbs 1983. Trädgårdsarkeologin har framförallt ut- vecklats genom stora genomförda trädgårdsres- taureringar i Holland, Tyskland och Stor- britannien. Rekonstruktionen av barockanlägg- ningen Het Loo i Holland (se de Jong ovan), som också belönades med Europa Nostra Award 1985, är måhända det mest namn- kunniga exemplet (Ahrland 1993). Omfattande trädgårdsa rkeologiska arbeten pågår för när- varande vid Casrle Bromwich Hall m.fl. ställen i England där en av förgrundsgestalterna heter Chr istopher Currie, med en rik artikelproduk- tion bakom sig. I sommar (1995) arrangeras den första konferensen i Storbritannien i ämnet "Techniques & Uses of Garden Archaeology" i regi av English Heritage och JCOMOS UK. Vitaliserats har också de trädgårdsarkeologiska arbetena i Pornpeji genom Wilhelmina Jashem- skis försorg (Landgren 1992). I Sverige är forsk- ningen och metoderna i sin linda. Tycho Brahes Uraniborg på Ven (1580-90-tal) är hittills ett av de få exemplen som finns på teknikens och me- todernas applicering i trädgårdshistorisk forsk- ning och restaureringsarbete (Lundquist 1993). Östra Sallerups prästgårdshage kan i samman- hanget komma att utvecklas till en intressant efterföljare (se Frost ovan). Förutom fältarkeologiska metoder riktas det trädgårdsarkeologiska intresset beträffande växtmaterialet mot pollenanalyser och makro- fossilstudier (växtrester, främst frukter och frön) (Bradshaw 1993). Pollen kräver en sur miljö för att bevaras. Detta minskar ofta möjligheterna för en sedimentering i anslutning till trädgårdar annat än i dammar, kanaler och diken. I vege- tationsomslutna små skogstjärnar och dylika vattenhål kan dock vegetationsutvecklingen lokalt studeras historiskt inom en radie av 20- 30 m medan det i öppna sammanhang samlas pollen inom en 5-10 km:s radie, vilket gör fel- källorna stora. Pollenanalysen, som är den mest utvecklade metoden, spelar därmed sin största roll i det långa landskaps- eller skogshistoriska perspektivet. Datering av skikten i proverna görs med Cl4-analys kompletterat med historiska källor för historisk tid (Aaby 1995). Beträffande makrofossilstudier har den paleobotaniska forsk- ningen främst koncentrerats till de förhistoriska perioderna där framförallt sädesslagen ägnats intresse. Hakon Hjelmqvists arbeten rörande trädgårdsväxterna under Lunds medeltid tillhör, liksom arkeologiska (makrofossil} belägg från utgrävningar av vissa danska kloster, t.ex. 0m på Jylland, de lysande undantagen (Lundquist 1994b). Intressanta försök rapporteras nu från Danmark om groningsförsök med jord ur tids- bestämda skikt i samband med trädgårds- arkeologiska utgrävningar (Lange 1994 b). Det historiska växtmaterialet Det historiska växtmaterialet, såväl till nytta som prydnad, är inom den rrädgårdshisroriska forskningen ett styvmoderligt behandlat eller helt försummat kapitel. Detta gäller såväl grund- forskning rörande de olika trädgårdsväxternas introduktion och spridning i landet, som till- lämpad kunskap om deras konstfärdiga och praktiska hantering - sorter, gruppering, arran- gemang, användning och skötsel (Lundquist 1994c). Tolkningen av de pre-linneanska växt- namnen i både litteratur och handskrivna ma- nuskript och inventarier är den första effektiva spärren för de flesta intresserade men oskolade att överhuvudtaget komma vidare. Då viol-släktet (Viola) på 1500- och 1600- talen kunde inkludera så skilda arter som gyllenlack (Cheiranthus cheirii) och rödarv (Anagallis arvensis) förutom de rena violerna i släktet (Tabernremontanus 1664), Narcissus betyda nästan vilken Amaryllidaceae eller t.o.m. Liliaceae som helst och "löfkoia" både dagens snöklocka (Leuco;um vernum) och lövkojan 75 Populus alba (silverpoppel) Vilwäxanda i Sydawopa OS1erut över Ballran, Sydryssland, Mndre Asien. Kaukasus OGti in i Cenlralaslen (Nitzelius 1958). Nämd ca illQ i De gamle 30 dansks Dyrerin, (Ulg. av Johs. Br9ndum-Nielsen 1908) som "abeel" och .11iQ I Kort Anvisning fl vilåe Tr.sers Opslskring av C.F. Schmidt (Langa 1994) .11ia beskriven som "snöpoppel" (Populus Niv8a) av Anders Jahan Retzlus i % Bsrättslss om de F6~k som blifvit gjorda med ätskilliJe utändska Träd och Busksrt9f' från Acadamiens Plantage i lllnd i Kgl. Ve~nskapsakademens handingar, att den 'växer ratt väl al såt1kvlstar". Utbjuden till försäljning från 20 SorGJ Akademhave J.§Z2 i Stadslidende nr 83, 18 okt Omtalad i alla danska ftoror från 1m Forssg f/1 en dansk oeconomisk Plante/;;ere (2 uppi.) av J .W. Horll8mam och framåt 10 0 si ..: 8 0 .. . i •C si ...: 0 8 N 0 g .... ;i. ..: 0 8 0 0 0 N si ,.; 0 ~ 8 ~ si •0 ~ ~ 0 0 (\I si •8 "' 00 N .;i •8 "' 6 0 "' ,;i .. ~ ~ "' .i s 6 S? .i s å R - .i ' 0 ~ - .i s 6 0 ~ .; ! ~ ]! !Il 6 g .g ... .!i! Papaver somnifera (opiumvallmo) Hemmahörande I södra och östra Europa (M3delhavsonvådet) och i Asien 30 (odlad I Kina sedan åttUsenden). FO!vildad i SVenge på skråpmar11: (Mossberg at al 1992). Påvisad arkeobglskt med frö från 2-300-ta]et f Kr. vid Lodbjerg enligt Hans Arne Jensen 1985 I Catalogue of late- and post-gacial macrofossi/s from D6nmarl<, SChl6swig, Halland and Blekinge dated 13000 BP to 1536 AD samt från ca .llQQ. I SVandlxlrg i d:o. Nämd från 1400-talet i en rad läkaboksmanuskript som i dan Thottske händsktiftssamlng (411 710 s. 2s•) i det Kgl. Biblio"k· Köpenhamn och I Ny kg/. Samling (411 314b Ciif) i det Kgl. 20 Bibliotek. Köpenhamn. Serere nämnd och beskriven i såväl tryckta läkeböcker som i botaniska och hortikulturella verk: (Lange 1994). 10 0 si ..: g 0 .. ::, "iö .. C si ,.; 8 N 0 8 .... si ,.; 0 8 6 0 0 N ll ,.; 0 & ~ ..: ... • ~ .;i ..: 0 0 N li •8 "' 0 0 N ll •8 "' 0 ~ si •8 6 0 ... j 6 ~ - :i ~ ~ - .i ~ ; .i ~ ~ .i s § .3 i'! § - ]! i'! ö R .i i'! 6 :il i 6 !il - .g ,., ~ Fig. 2 - Tablå över antagandet hos praktiserande landskapsarkitekter (ma; 1994), byggnadsvårdare (okt 1992) och trädgårdsanläggare (feb 1993), summa 60 personer, om när opiumvallmon respektive silverpoppeln introdu- cerats i södra Skandinavien. Figuren visar det antal av de svarande (i procent) som antagit och angivit respektive period (århundrade). Det skilier, som framgår av exemplet, mellan 4 000 och 6 000 år i de tillfrågades anta- ganden. Arternas kända int-roduktionshistoria presenteras kortfattat i textrutorna (Kjell Lundquist, juni 1995). (Matthiola annua alt., M. bicornis), är det inte svårt att föreställa sig den erforderliga bota- niska eller hortikulturella bakgrundskunskapen inför de vidare historiska resonemangen. Möj- ligen är rrädgårdsväxternas nyttomässiga an- vändning bättre känd, framförallt läkeväxterna som intresserat farmakopen, men detta vill jag låta vara osagt. Det historiska köksväxtsonimen- tet lär också utgöra ett stort vitt forskningsfält. Det råder således en kraftig diskrepans i kun- skap mellan trädgårdens olika "material". Medan de byggda artefakternas material är väl dokumenterade och tacksamt dateras, såväl exteriört som interiört, av experter på något år eller decennium när, råder ofta beträffande växt- materialet en förbluffande okunnighet eller omed- vetenhet. Fig. 2 visar som ett exempel en 4 000 - 6 000- årig spridning i antagandet om när två olika trädgårdsväxter introducerades till södra Skan- dinavien, i en undersökning av undertecknad i tre olika grupper av landskapsarkitekter, bygg- nadsvårdare respektive trädgårdsanläggare. Måhända kan okunskapen och forsknings- trögheten rörande den historiska hortikulturen skyllas positionen mellan botaniken, vilken ge- nerellt uttryckt visat föga intresse för trädgårds- växterna, och konstvetenskapen där dels bak- grundskunskapen, dels tillgången till och arbete med andra belägg än de rent dokumentära har saknats. Det botaniskt-historiska studiet i Sverige in- leddes i mitten av 1800-talet genom Elias Fries och hans son Thore Magnus Fries, vilken kan betraktas som den verkligen banbrytaren i äm- net. Den senares stora verk i två band, Linne: Lefnadsteckning från 1903 räknas fortfarande som den ledande biografin över blomsterkonun- gen och den "svenska hortikuhurens fader". En "modern" grundlig teckning av botanikens historia görs först av Gunnar Eriksson, 1969, i Botanikens historia i Sverige intill år 1800. Detta till trots saknas både en encyklopedisk behandling av trädgårdsväxterna och deras his- toria i Sverige, liksom viktigare monografiska bidrag. Grundläggande forskningsarbeten mot- svarande John Harvey's Mediaeval Gardens (1981) m.fl. arbeten i England och Johan Langes Kulturplanternes indf0rselshistorie i Danmark (1994), som upptar introduktionsda- ta genom såväl dokumentära som arkeologiska belägg för mer än 5 000 taxa (arter och sorter), har inte ens påbörjats. Viktiga frågeställningar för den trädgårds- historiska forskningen gällande växtmaterialet, handlar främst om när trädgårdsväxterna - i vilken ordning och till vilket bruk, från vilka länder och världsdelar samt av vem - kom till landet. Vidare hur de spridits inom landet, deras popularitet och vad detta varit ett uttryck för, hur länge de odlats på en viss plats ifråga och vilka de olika släktskapsförhållandena varit. Dessa frågor - i den mån de överhuvudtaget rests - har man hittills nästan undantagsvis för- sökt besvara utifrån ett dokumentärt käll- material. I den mån biologiska metoder har använts och t.ex. jämförelser gjorts mellan 1) kvarstå- ende äldre bestånd (reliktväxter), 2) vilda po- pulationer och 3) "modernt" växtmaterial i handelssortimentet, har främst de morfologiska karaktärerna varit utgångspunkten. Dylika ka- raktärer som höjd, bladform, blomstorlek, blomfärg m.fl. påverkas emellertid alla mer eller mindre kraftigt av olika omvärldsfaktorer, vil- ket gör det svårt att definiera hur mycket av den iakttagna variationen som egentligen är gene- tiskt betingad. Dessutom är de morfologiska karaktärerna utsatta för en kraftig selektion under tidens gång, både omedveten (anpassning till klimat och miljö) samt medveten (selektion för större blommor, intensivare blomfärg eller annorlunda växtsätt). Stora utseendemässiga skillnader kan därför ha introducerats under begränsade tidsperioder. Följaktligen är det mycket svårt att korrelera en iakttagen morfo- logisk variation med en genetisk. Det är vidare svårt att använda genetisk diversitet (=varia- tion) för att tidsbestämma en introduktion av växtmateriaI. Berömvärda, intressanta och viktiga arbeten med kemiska metoder, främst isoenzymstudier (stärkelsegelelektrofores), för att reda ut arter, hybrider och kloner (grupper av genetiskt iden- tiska individer) inom systematiskt viktiga men svåra trädgårdssläkten som lönnar, päron och hängpilar har utförts av den amerikanske forskaren Frank S. Samamour (Lundquist 1989). Teknikens upplösning är god beträffande mellanartslig variation eller variation inom ett släkte, men har sina klara begränsningar be- träffande inomartsliga studier. I trädgårds- 77  historiska sammanhang är isoenzymtekniken säkert nästan outnyttjad. Den senaste tidens introduktion av allt mer sofistikerade biologiska metoder för en analys av den genetiska variationen kan emellertid avse- värt underlätta den trädgårdshistoriska forsk- ningens möjligheter till att vinna ny kunskap om det historiska växtmaterialet på inomartslig nivå. Ett tidigt nordiskt arbete utgör därvidlag Use Tillges licentiatopgave om naturaliserade prirnitivformer av liljeväxter i Danmark (Tillge 1967). Med moderna molekylärbiologiska metoder kan man numera uppskatta genetisk diversitet direkt på DNA-nivå och därmed undvika att inkludera ornvärldspåverkad variation i analy- serna. Flera av dessa metoder t.ex. DNA finger- printing (Weising et al. 1994) baseras på s.k. icke transkriberade DNA-sekvenser. Mutationer i sådana DNA-sekvenser saknar urvalsvärde för organismen och är alltså neutrala. Följaktligen har mängden genetisk diversitet, uppmätt med dessa metoder, kunnat användas mycket framgångsrikt för att analysera genetiskt släktskap, med en tillämpning inom olika verenskapsgrenar som taxonomi (systematik), ekologi och växtförädling (Nybom 1991, 1993, 1994; Weising et al. 1994). TRÄDGÅRDSHISTORISKT KÄLLMATERIAL (VÄXTMATERIALET) DOKUMENTÄRA KÄLLOR (handskrivet, tecknat och tryckt material) h istoris k-kä lik ritisk metod ARKEOLOGISKA KÄLLOR (kvarvarande (död) "autentisk substans") utgrävning, inventering, pollenanalys, makrofossilstudier m.m. BIOLOGISKA KÄLLOR (levande "autentisk substans") morfologiska studier, kemotaxonomi, isoenzymstudier, DNA-fingerprinting analys m.m. Ett studium av den historiska trädgårdens växt- material, ur alla de källor och med flera av de metoder som nu står till buds, behöver inte en- bart eller i första hand grundas på ett särskilt eller begränsat intresse för trädgårdsväxterna. Det utgör framförallt inget självändamål. Det befruktar snarare på en mängd sätt de allmänna historiska sammanhangen och det kan också nyansera anläggningens historia på ett flertal punkter - gällande dateringar, moden och pre- ferenser, handelsvägar, kontaktnät och persona- lier, odlingsskick, tekniker och kosthåll m.m. Vrams Gunnarstorp "Twänne ting woro i denne Trägården, som förnämligast drogo åskådar enas ögon till sig, nämligen en Berceau och en Buxboms häck" (Carl von Linne, 1749) (fig.1). Vrams Gunnarstorps slott i Skåne utgör en från såväl byggnads- som trädgårdskonstens syn- vinkel sett, förnämlig anläggning med anor från 1400-talet. Det nuvarande om än om- och till- byggda och exreriört förändrade slottet byggdes 1633-43 mitt i en renässansträdgård från sam- ma tid av källorna att döma. "Detta riktigt grev- ligt byggda slott ligger mitt i en stor trädgård, i hvilken man ej blott finner alla lifländska fruk- ter, utan äfven många vinstockar, valnötsträd, persikor, in summa idel fruktträd, som man blott kan träffa i Tyskland", skriver en Chris- toffer Heinsius från Estland 1696 (Anjou 1931). Vrams Gunnarstorps trädgårdsanläggningar är sannerligen värda en egen mässa. I detta sam- manhanget får dock kommissionslantmätarens Johan Lorents Gillberg beskrivning från 1767, tillsammans med Carl von Linnes 18 år tidigare reseanteckningar ovan och nedan, både tjäna som motivering och sammanfattning över den valda anläggningen och utgöra utgångspunkt för den vidare diskussionen - det anmärknings- värda levande och autentiska historiska växt- materialet: "Trägården som är en ibland de täckaste uti Landet, och ligger på en afhällning rundr om- kring Borggården samt instängd med en sten- gård, har 2:ne wackra och med Ligustro öfwer- täckte Lusthus, en kostbar iskällare, en oförlik- neligen täck Berceau eller Bågegång av afwen- Fig. 3 - Avenbokslövgången (Carpinus betulus) på Vrams Gunnarstorp (mot norr), planterad 1737 och med flera 260-åriga träd i behåll, ehuru löpande kompletterad och gallrad från oönskade träds/ag. Foto: Kjell Lundquist, mars 1994. bok: skiöna och prydeliga häckar som innesluta gångarne, af buxbom, jasmin, siren, säfwen- bom, tax, gran, Caprifolium, och Ligustrum, warande ibland desse, 2:ne af buxbom 6 alnar [3,6 mJ höga och breda samt så täta, att de billigt må räknas iblandt Landets sällsamheter, stora och präktiga blomster qwarter; åtskilliga slags wackra Pyramider; utwalda goda frukt- träd och däribland, qwitten, siberiska ärteträn, Persiker, Apprikoser och Celler-nötter utom många andra sirater dem man här med full- komligt nöje får åskåda. Förutan detta äger gården, 2:ne skiöna humblegårdar till rikt behof, tillräckclig fisk i 28 st. dammar af rudor och karp. Hjortar och rådjur uti en stor djurgård ... " (förf. kursivering) (Anjou 1931 ). AVENBOK Avenboken (Carpinus betulus) är inhemsk i lan- det. Namnet (Afvenbök/Afvenbok) ges den i Sverige av Linne i Flora Suecica (1745) och det namnet används också under hans skånska resa. I Danmark har det använts sedan 1684 av Simon Paulii. Tidigare har olika namn kring Hagebook varit de vanligaste i Sverige, vilka möjligen kan spåras tillbaka till Hildegaard av Bingens Hagenbucka (Lyttkens 1912-15). Om lövgången av avenbok skriver Linne från sin skånska resa (1749) följande: "Berceau, Ambulacrium tectum, Angiportus vivus eller Bogegång kallas sådana häckar som formera gator, täckte på bägge sidorna, såsom en mur, då de ofwanril sluta rilsammans efter bogar lika som ett hwalf: af detta slaget sågs en dylik af Afwenbok 100 alnar [60 m] lång, 7 alnar [4,20 ml hög, och 7 alnar bred, som på 12 år blifwidt färdig, och så artigt räckte sig sjelf, at han icke jämnare kunde åstundas". Lövgån- gen finns fortfarande kvar ( fig. 3 ). Om vårt intresse ur forskningssynpunh rik­ tade sig mot avenboken och dess plantering, kunde det knappast ha varit mer tacksamt. Linne daterar ju själv planteringen till 1737. Det even- tuella felet torde begränsa sig till något år hit eller dit. Det dokumentära källmaterialet synes här ha löst problemet. Men sedan, om vi vill veta mer - om var plantorna kom ifrån, om det är orginalmaterial som står kvar., om det finns en släktskap med de ungefärligen samtida aven- bokslövgångarna på Skabersjö och Pålsjö slott - hur gör vi då? Ärt. ex. avenboksplantorna gräv- da i skogen eller importerade från en holländsk plantskola? I dessa fall handlar det om an för att få ett svar - i den mån inte undanstoppade och plötsligt återfunna räkenskaper skulle lösa problemet - använda olika biologiska metoder. BuxBOM Vrams Gunnarstorps buxbomshäckar utgör an- läggningens "största prydnad och en av vårt lands mest omtalade dendrologiska märkvär- digheter", skriver Sten Anjou i sin anläggnings- Fig. 4 - "lnteriörbild" från de nu {lermeterhöga och breda buxbomshäckarna på Vrams Gunnarstorp. med åtskilliga 350-åriga stammar. Dessa utgör en förnäm- lig levande autentisk substans, med goda framtida möjligheter att genom olika kemiska och genetiska metoder erhålla information om artens och anlägg- ningens historia till besvarande av flera trädgårdshis- toriska spörsmål. Foto: Kiell Lundquist, mars 1994. 79  Fig. 5 - Försöksledare Kenneth Lorentzon, SLU, med rotade sticklingar au buxbomen från Vrams Gzmnarstorp, föreläsande om buxbom och om WWF-projektet "Bevarande att r,ärdefulla gamla träd· gårdsväxter i Sverige", vid besöket på Vrams Gun· narstorp. Foto: Torbjörn Stmeson, 24 sept 1994. beskrivning i Svenska Trädgårdskonsten (1931). Så skrev Gillberg ca 160 år tidigare och Linne själv ytterligare 18 år tidigare vid det första be· söket på Vrams Gunnarstorp under sin skånska resa 1749: " Buxboms·Häcken sågs här i trädgården så präktig, at jag aldrig sett den härligare, så wida jag någonsin rest, och han kan wäl räknas föret afSweriges sälsamma ting, som gifwer det tyde- ligaste prof af Skånes härliga Climat. Han var klipt af Buxux arborescens, 3 alnar [1,8 m] hög, och 3 alnar bred, altså i 4 kant, men mycket lång, och war dessutom så rär, at icke den minsta öpning fans derpå" (förf. kursivering). Buxbomen (Buxus sempervirens) - antikens, renässansens, barockens, nyformalismens och även dagens "inneväxt" - introducerades med största sannolikhet i södra Skandinavien under den första hälften av 1500-ralet. De första kända skriftliga beläggen är ur Malmöläkaren Chisriern Pedersens Vocabularium ad usum Dacorum, tryckt i Paris 1510 och i Henrik Smids Lregebog, 1 utg. 3 del, från 1577 (Lange 1994a). Svenska dokumentära belägg återfinns i den latinsk-svenska ordboken Variarum Rerum Vocabula 1538, liksom i flera senare 1500-tals ordböcker och Bibelöversärrningar (SAOB- Arkiv). Belägg för trädgårdsanvändning under 1500-talet utgör de nödvändigtvis inte, men de indikerar kännedomen om arten och den upp· märksamhet den rönte. När arten med säkerhet nådde dåvarande Sverige vet vi inte. Kanske förde Hans Friese med den från Nordtyskland när han införskrevs som Gustav Vasas trädgårdsmästare i augusti 1545? Kanske rekvirerade han den senare till anläggningarna i Uppsala, Svartsjö, Gripsholm, Linköping, Strängnäs eller Stockholm som han anlade eller omlade och anvarade för? Tidpunk· ten är möjlig då den sammanfaller med renäs· sansträdgårdens blomstring i England, Holland och Tyskland med förkärleken där för knut- och blomsrerparrerrer och formklippta avgräns- ningar. Begärligheten talar hur som helst då Gustav U Adolf mitt under brinnade krig ( 1631) i Tyskland lär utfärdar en beställning rill inköp av buxbom till trädgårdarna i Stockholm (Karling 1931). Vrams Gunnarstorps långa buxbomshäckar är de äldsta befintliga vi känner i landet (Dahl 1931). De dateras på känn av flertalet som yttrat sig därom, till tiden för slottsbygger 1633· 43. Grunden för detta utgör främst höjden och omfattningen de nått redan vid Linnes besök. Tidpunken är både möjlig och trolig men bygger uteslutande på antaganden utifrån dokumenten. Skall vi låta nöja oss med det? Och vidare, hur stor del av de långa häckarna utgörs i dag av originalmaterial? ÄI de lika gamla som de påstådda exemplaren vid baroniet Rosendal i Norge? Var kom egentligen buxbomsplantorna ifrån då för kanske 360 år sedan? Hur kan der komma sig att denna typen lever och frodas medan så mycken annan buxbom inte trivs utan dör? För art få svar på de flesta av dessa frågor bör den trädgårdshistoriska forskningen tack· samt utnyttja den levande autentiska substansen ifråga och begagna sig av befintliga liksom av nya biologiska metoder (fig. 3). Vid besöket på Vrams Gunnarstorp före- drog försöksledare Kenneth Lorentzon, verksam vid Institutionen för trädgårdsvetenskap, SLU, 80  Fig. 6 - Marianne Tornerhielm med erhållna sticklingar av buxbomen från Vrams Gunnarstorp. från WWF  (World Wildlife Found)-projektet, till komplettering av utgånget växtmaterial i häckar och "kägelspel".  Foto: Torbjörn Suneson, 24 sept 1994.  Alnarp, det pågående arbete gällande buxbom som bedrivs inom ramen för WWF (World Wildlife Foundation)-projektet "Bevarande av värdefulla gamla trädgårdsväxter i Sverige" tiBsammans med forskningsledare Eva Jansson vid institutionen. Projektet initierades 1991 med ett uttalat syfte - beträffande buxbom - att finna härdiga typer till kommande svensk an- vändning utifrån bestånd och exemplar med minst 40-50 års kontinuitet på växtplatserna. Insamlingen upptar idag ett 150-tal nummer vartill kommer ett 50-tal kända namnsorter. Buxbomen från Vrams Gunnarstorp (fig.5, 6) ingår i undersökningen (Lindholm 1994, Lo- rentzon 1994). TACK Ett varmt tack riktas till Mats Wiren, Institu- tionen för landskapsplanering, SLU, Alnarp, för hjälp med statistisk behandling bakom och gra- fisk utformning av figur 2. KÄLLOR  Aaby, B., Personlig kommunikation, maj 1995  Ahrland, Å., Trädgårdsrestaurering. Tre euro- peiska exempel - Het Loo, Nordkfrchen och  Painshill park, Stad & Land nr 112/1993  Anjou, S., Vrams Gunnarstorp, Svenska Träd- gårdskonsten, del 2, Stockholm, s. 7-10, 1993  Bradshaw, R., The use of pollen and seed analy- sis to reconsrruct a historie garden, Uraniborgs  renässansträdgård. Renässansens växtmaterial.  Rapport från ett seminarium på Alnarp 19 feb  1991, Stencil - Inst. landskapsplanering, SLU,  7/1993, s. 35-40, 1993  Dahl, C.G., Växtbeståndet [Vrams Gunnars- torp], Svenska Trädgårdskonsten, del 2, Stock- holm, s. 10-12, 1931  Eriksson, G., Botanikens historia i Sverige intill  år 1800, Uppsala, 1969  Fries, Th.M., Linne: Lefnadsteckning, 2 delar,  Stockholm, 1903  Harvey, J., [1981J, Mediaeval Gardens, Bats- ford, London, 1990  Karling, S., Trädgårdskonstens historia i Sveri- ge intill Le Notre-stilens genombrott, Stock- holm, 1931  Landgren, L., Trädgårdsarkeologi i Pompeji,  Lustgården 1992, Årg. 72, s. 73-80  Lange, J., Kulturplanternes indferselshistorie i  Danmark, Frederiksberg, 1994  Lange, J., Personlig kommunikation, 1994  Lindholm, S., Gammaldags växter, Natur och  Trädgård 2/94, s. 4-19  Lorentzon, K., En översiktlig introduktion till  släktet Buxus (opubl.), 1994  Lundquist, K., Kultivarer av hängpilar (inkl.  weeping willows, kultivarbeskrivningar), Ute- miljö 2/1989, s.18-20, 22-24  Lundquist, K., (red.), Andersson, S-1., Brad- shaw, R., Gunnarsson, A., Hylten-Cavallius, K., Lange, J., Lundquist, K., Uraniborgs renässans- trädgård. Renässansens växtmaterial. Rapport från ett seminarium på Alnarp 19 feb 1991, Stencil - Inst. landskapsplanering, SLU, 7/1993 Lundquist, K., Bondens trädgård - en funktion av många nyttiga och några sköna växter, Bon- dens självbild och natursyn, Skrifter om skogs- och lantbrukshistoria 6, Nordiska Museets för- lag, Stockholm, 1994, s. 103-131  Lundquist, K., Kulrurplanternes indforselshis- torie i Danmark (recension), Lustgården 1994,  Årg. 74, s. 106-111  Lundquist, K., 1994 c, Växternas historia i kul- turmiljövården, Byggnadsku/tur 2/1994, s. 2-5  Lyttkens, A., Svenska växtnamn, del 3, Stock- holm, 1912-15  Mossberg, B., Stenberg, L., Eriksson, S., Den  nordiska floran, Stockholm, 1992  Nitzelius, T., Boken om träd, Stockholm, 1958  Nybom, H., Applications of DNA fingerprin- ting in plant breeding. Burke, T., Dolph, G.,  Jeffreys, A.J. and Wolff, R. (eds.): DNA finger- printing: approaches and applications, s. 294- 311, Basel, 1991  Nybom, H., Applications of DNA fingerprint- ing in plant population studies. Pena, S.D.J.,  Chakraborty, R., Epplen, J.T: and Jeffreys, A.J.  (eds.): DNA fingerprinting: state of the science,  s. 293-309, Basel, 1993  Nybom, H., DNA fingerprinting - a useful tool  in fruit breeding. Euphytica 77, s. 59-64, 1994  Olaussoo, M., Den Engelska parken i Sverige  under gustaviansk tid (doktorsavhandling),  Stockholm, 1993  Phibbs, J., An approach to methodology of re- cording historie landscapes, Garden History,  vol. 11. no. 2, s. 167-175, 1983  SAOBArkiv  Swederus, M.B., Botaniska trädgården i Uppsa- la 1655-1807 (doktorsavhandling), Falun, 1877  Swederus, M.B., Svensk hortikultur i forna dagar,  1-2, Stockholm, 1880-82  Tabern:Emontanus, J.T., New vollkommenlich  käuterbuch ... , Basel, 1664  Tillge, L., Primitivformer af udvalgte arter in- den for Liliales og deres forh old til de respektive  kulturformer, historisk, botanik og cytologisk  belyst (licentiatopgave), KVL, Köpenhamn, 1967  Weising, K., Nybom, H., Wolff, K. & Meyer,  W., DNA fingerprinting in plants and fungi, Boca Ra ton USA, 1994  • • • Strategier och pr1or1te ringar  - referat av gruppdiskussioner Underlag för gruppdiskussionerna GRUPP I. BEHOV INOM FORSKNING OCH UTBILDNING Vilket är kunskapsläget - om beståndet (gjorda inventeringar, analyser och värderingar) - om det kulturhistoriska innehållet (ide och funktion) - om växtmaterialet i historiska parker - om praktiska problem i vårdarbetet Var finns den befintliga kunskapen och bur är den tillgänglig • vilka arkiv är viktigast - vilken litteratur finns - vilka institutioner sysslar med forskning på området - vilka har praktisk erfarenhet av inventering, dokumentation och vård Vilken kunskap är mest angelägen att inhämta när det gäller • inventering och dokumentation • det kulturhistoriska innehållet - växtmaterialet - praktiska problem Vilka behov finns av bättre utbildning - hos kulturhistoriker - hos agronomer och trädgårdsmästare/ parkvårdare - arkitekter och landskapsarkitekter Vad avses med begrepp som - historisk park - renovering - restaurering - rekonstruktion - skötselplan/vårdplan - bevarande - ursprungligt skick - förnyelse/nygestaltning GRUPP 2. PRIORITERING AV INSATSER INOM KMV FÖR BEVARANDE OCH VÅRD Vilka parktyper har vi och hur är behovet av - inventering - dokumentation - vård Hur ser ansvarsfördelning och kompetens ut centralt, regionalt och lokalt - inom kulturmiljövården - mellan kulturmiljövård och naturvård • inom de ideella rörelserna Hur fungerar lagstiftning och ekonomi Vad avses med begrepp som - historisk park  - renovering  - restaurering  - rekonstruktion  - skötselplan/vårdplan  • bevarande • ursprungligt skick - förn yelse/n ygesta 1 tning GRUPP 3. SKÖTSELPLANER FÖR BEVARANDE AV PARKER OCH TRÄDGÅRDAR Hur bör dokumentations- och inventeringsmaterialet vara utformat Hur skall det kulturhistoriska värdet definieras Vilka åtgärder bör knytas till olika ambitionsnivåer såsom - underhåll - restaurering - rekonstruktion Vilka krav kan ställas på framtida tillgång till växtmaterial Vilken detaljeringsgrad är lämplig Vilken typ av användning tål en park Vad avses med begrepp som - historisk park - renovering - restaurering - rekonstruktion - skötselplan/vårdplan - bevarande - ursprungligt skick - förnyelse/nygestaltning Behov inom forskning och utbildning DELTAGARE: THORBJÖRN ANDERSSON,  ANN CATHERlNE BONNIER (SE.KR), METTE EGGEN,  KJELL LuNDQUIST (ORDF), Au NrsBETH,  TORBJÖRN SUNE.SON  Kunskapsläget Gruppen diskuterade kunskapsläget för det his- toriska trädgårdsarvet vad gäller 1. beståndet 2. det kulturhistoriska innehållet 3. växtmaterialet 4. praktiska problem i vårdarbetet Det finns en hel del inventeringar över beståndet av parker och trädgårdar men inte mycket kun- skap om det kulturhistoriska innehållet i dessa. När det gäller växtmaterialet är läget bättre, även om Sverige inre har kommit lika långt som övri- ga andra nordiska länder, t.ex. Danmark. Såväl Alnarp och Ultuna som enskilda per- soner har kunskap om de problem som möter i det praktiska vårdarbetet. Det finns också inter- nationella erfarenheter att ta fasta på. I vissa prak- tiska frågor har experterna olika uppfattning (somt.ex. trädbeskärning). Det är svårt att få överblick över den mång- facetterade kunskap som finns, eftersom den är spridd på olika håll. Den finns att hämta i arkiv och litteratur, på universitet och vid statliga in- stitutioner, hos föreningar och enskilda personer. Det finns åtminstone ett 80-tal arkiv som har visat sig innehålla uppgifter av intresse: centrala arkiv som Nordiska museet, Nationalmuseum, Riksarkivet, Krigsarkivet m.fl; statliga insitutio- ners arkiv (t.ex. SJ:s, som har förstörts), andra institutioners och föreningars arkiv samt natur- ligtvis gårdsarkiv, andra enskilda arkiv samt privatpersoners samlingar. Mycket finns skrivet inom ämnet, men för att kunskapen skall bli mer lättillgänglig behövs moderna kommenterade bibliografier. Det gäller också att genom nätverk samla det personligt kunnande och de erfarenheter som finns hos alla experter och tjänstemän som svarar för olika de- lar i arbetet med det historiska trädgårdsarvet. Många olika institutioner och personer syss- lar med forskning på området eller har praktisk erfarenhet av inventering, dokumentation och vård. Nämnas kan, förutom universiteten, olika sällskap som t.ex. Föreningen för dendrologi och parkvård, hembygdsföreningar, Land- skapsarkitekternas Riksförbund (LAR), läns- museer, landskapsarkitektkontor, Statens Fastig- hetsverk etc. Utbildnings behov Artikel 15 och 23 i Florensdokumentet förutsät- ter att det finns kvalificerade experter på alla områden inom det historiska trädgårdsarvet. Det finns sedan länge utbildningar för land- skapsarkitekter, hortonomer, trädgårdstekniker, konsthistoriker etc. Utbildningen ger dock skill- nader i synen på trädgårdsarvet, vilket också be- ror på att man arbetar med olika typer av källor och metoder - det är svårt att förena naturve- tenskap och humaniora. De som praktiskt vår- dar trädgårdsarvet behöver bättre kulturhisto- risk bildning, medan konsthistorikerna måste lära sig att inte bara se till formen utan även till växtmaterial och biologi. Begreppet trädgårdskonst borde åter in i arkitektutbildningen! En bra efterutbildning med tvärvetenskaplig inriktning behövs, där man kan lära ut både praktisk vård och kulturhistorisk syn (Mejan? SLU?). Kontinuerliga kurser och seminarier skulle vara önskvärda, kanske samar- bete på nordisk eller internationell nivå med spe- cialistutbildning i stil med den som ges i York. RAÄ:s personal behöver vidareutbildas för att klara trädgårdsärenden. Det är också viktigt att se till att det finns resurser för forskningen. Kunskaps brister Enligt Florensdokumentets artikel 23 är det de ansvariga myndigheternas sak att se till att trädgårdsarvet identifieras, förtecknas och skyddas. De inventeringar som finns är dock inte tillräckliga. Viktigast just nu är därför att inventera och dokumentera beståndet, vilket lämpligen görs länsvis (något som redan sker eller har skett i några län). Det behövs snabbt en kommenterad lista med kartor och foton (jfr Lundquist ovan). De lagskyddade parker och trädgårdar som ingår i byggnadsminnen måste snarast doku- menteras, men hur? Form, innehåll, funktion, konstruktion, symbolik, etc - anvisningar skulle behövas. Det kulturhistoriska innehållet måste synliggöras! Mer kunskap behövs om den konkreta vår- den - hur skall man handskas med t.ex. olika Prioritering av . .insatser inom kulturmiljövården för bevarande och vård DELTAGARE: CHRISTINA VON ARBIN (ORDF), ROBERT BENNETI (SEKR), ErvoR BucHT, CAMILLA ROSENGREN, GUNNAR SORTE, KLAUS STRITZKE, CATHARINA SVALA, IRENE TALLHAGE-LöNN, R AxEL UNNERBÄCK Begrepp.  Kulturhistoriskt värde  Diskussionen inleddes med terminologifrågor. CvA såg 5 alternativ för parkvård. 1. Konservering. Hejdar nedbrytning. Konserverar ett tillstånd. 2. Underhåll.  Kontinuerligt vidmakthållande.  sorters markbeskaffenhet, dammar, lövängar, ekonomiträdgårdar? De praktiska problemen bör listas. Sammanfattning: * inventera länsvis * dokumentera byggnadsminnena * diskutera hur dokumentationen skall utformas * definiera det kulturhistoriska innehållet * bilda nätverk * ge ut kommenterade bibliografier * satsa på tvärvetenskaplig vidareutbildning * lista de praktiska problemen 3. Restaurering. Återställer ett äldre utseende på grundval av rester som finns. 4. Rekonstruktion.  Återskapar något som funnits.  5. Ny/Omgestaltning. EB: I England kallas 1. preservation och 2-4. conservation. RAU: Konservering innebär att man säkrar utan att på något sätt förbättra. Kan det användas i fråga om levande material? KS hänvisade till Venedigdokumentet och menade att konservering kan avse strukturen och inte utesluta utbyte av levande material. CvA påpe- kade att dokumentet är en allmän ram som tol- kas olika i olika länder. GS ansåg att man för lätt halkar ner på ob- jektsnivå - det viktiga är trots allt vegetationen - vad växtligheten står för, konceptet, den gene~ tiska kontinuiteten. CvA menade att detta, om- satt till byggnadsvärden, motsvarades av kon- tinuerlig användning av traditionella material och metoder. KS tog också upp begreppet patina - utvecklingen som inte var meningen - och exemplifierade med avenboksvalvet på Vrarns- Gunnarstorp. RAU redogjorde för RAÄ:s policydokumenr 86  för kulturhistorisk värdering. Patina är ett upp- levelsevärde, men i Vrams-Gunnarstorp finns också autenticitetsvärde. Ett 300 år gammalt hus är dött, men i V-G lever den 300 år gamla buxbomen. Skulle det vara lika roligt med en bevarad 1600-talsstruktur med nyplantering? CvA: Exemplet visar nödvändigheten av ett pre- ciserat syfte med bevarandet i varje enskilt fall. EB: Visst är dessa aspekter väsentliga. Men förr eller senare går växterna ut. Stressade växter (t.ex. i alleer) dör tidigare. Det måste bli sub- jektivt. Man måste nå samförstånd om vilken aspekt som skall överväga. CS: Vem upplyser de människor som vistas på en plats som V-G om de olika värden som gäller? För den oupplyste är det lätt gjort att för- orsaka oavsiktlig skada. KS: Kriterierna skall framgå av skötselplanen. GS menade att krite- rierna kan ligga över varandra eller jämsides. Är Lundagård det rätta stället att ta fram ett doku- mentvärde kring Hårleman, eller är upplevelse- värdet viktigare? Hur många dokumentvärden har vi råd att ha? Tag det holländska exemplet Het Loo. CvA: l Het Loo var väl det pedagogiska värdet ledstjärnan? EB: Visst, men holländarna har faktiskt inte utnyttjat detta. GS: Kan man bevara dokumentvärdet i Övedskloster utan att inbegripa det omgivande landskapet? TTL: I fråga om naturvärden används be- greppen vetenskapligt respektive socialt värde. Lundagård är ett exempel på ett så högt socialt värde att andra värden inte kan konkurrera. EB: Lundagård av idag har också ett doku- mentvärde - Tegner, studenthistoria. Hur gör man med överlagrade dokumentvärden? RAU: Värden måste benas upp - motiveras. Lunda- gård är ett utmärkt och komplicerat exempel. Dokumentvärdet med anknytning till Hårleman är lätt att motivera men väger ändå för lätt mot de mera svårmotiverade. Parktyper. Ansvarsfördelning Diskussionen fortsatte kring parkernas funktio- nella indelning. CvA: Skall olika parker hante- ras olika med avseende på det vi tidigare dis- kuterat. Är det skillnad på järnvägsparker och stadsparker jämfört med t. ex. parker i bostads- områden? EB: Mycket återstår att göra i fråga om typologisering. Jag arbetar själv med inven- tering och listning av stadsparker. CvA: Hur skall vi få ett tillräckligt stort spektrum - typo- logiskt och regionalt? GS: Dokumentvärdet för- utsätter en typologi, men upplevelsevärdet frå- gar inte efter vilken sorts park det är. Detta innebär en svårighet. Parkerna är inte objekt som en byggnad, utan en del av sitt samman- hang. Vad vill man vinna på en funktionell in- delning? CR: Även i Finland har järnvägsparken varit en viktig förebild. Kunskapsläget är dock mycket dåligt och vård av landskapsparker an- ses t.ex. vara en skogsvårdsfråga. KS: En annan urvalsgrund är upphovsman- nen - stora arkitekter eller trädgårdsmästare. RAU: Vi känner ur bevarandesynpunkt ett behov av sortering för att få ett heltäckande urval. För att kulturmiljövården skall kunna fungera blir det nödvändigt med en lite fyrkantig uppdelning. EB: Visst är ett sorterat dokument- värde en plattform för den vidare diskussionen. Det sena 1800-talet är t. ex. mycket dåligt do- kumenterat ur idehistoriskt perspektiv. CvA: Går det överhuvudtaget att ta fram en typologi och ett tidssnitt? EB: I varje fall måste man börja. Det behö- ver ju inte vara komplett. Men det är mycket viktigt att alla kompetenser finns med i arbetet. Vårt samarbete måste fördjupas. GS: Alla har en personlig uppfattning om vad en jämvägspark eller allmogeträdgård är. Men det behövs ordentliga definitioner. Åter- speglas stilutvecklingen i allmogeträdgårdarna eller är det inte så? Hur stor grupp har vi råd att hålla för forskning kring detta? Studenter måste ha handlednjng och det är tveksamt om så myc- ket är genomförbart idag. Men det är viktigt att upprätta ett preliminärt register, bl.a. för att få upp frågeställningarna på bordet. CvA: Vid RAÄ har vi bildat en avdelnings- övergripande parkgrupp som regelbundet dis- kuterar problemen. Det finns en parkinvente- ring för Sörmland, som kanske kan vara en utgångspunkt för vidare arbete. RAU: En första uppsortering är säkert ganska lätt att åstad- komma vid ett arbetsseminarium. GS: Då bör de som på länsnivå skall leda arbetet vara repre- senterade. Eller är det för tidigt? RAU: Nytt är att parker i städer har börjat hotas på ett sätt som man tidigare inte drömde om. Sophämtning och brandskydd medger t. ex. inte slingrande grusgångar. Människor som bor i hotade områden måste få hjälp med kunskap och argument för att värna sin miljö. CvA: Allt måste börja med att man skapar förståelse. Tänk på 1930-talets planering där heJa den gröna biten var med! EB: Ja, den tiden hade en hel- hetssyn på natur och kultur, som inte finns idag. Hur skall vi få den tillbaka? KS: Sprida kunskap är bra. Men vem skall göra jobbet? Engagera hembygdsrörelsen! Den brukar klandras för amatörism, men har en styrka i kännedomen om den lokala historien. CvA: Tyvärr har hembygdsrörelsen mycket varierande kraft och måste bl.a. vitaliseras i städerna. Lagstiftning och ekonomi Tredje delämne i gruppens diskussion var lag- frågorna. EB: Naturvårdslagen borde kunna utnyttjas bättre för skydd av nationella monu- ment för att kunna gå över den ekonomiska rimlighetsnivån. CvA: Naturvårdslagen har varit riktad mot landskapet och inte mot parker. I jämförelse med naturvården har byggnadsvär- den alltid bara haft småpengar. EB: En mar- kering av värdena är ändå viktig. KS: Kostna- derna kan dras ned med upplysning som leder till små, uppehållande åtgärder. CS påpekade vikten av att uppehålla nätverk - samförstånd mellan brukare och myn- digheter och att konsekventa budskap ges. Hal- land har bra nätverk. Vikten av information Slutligen diskuterades önskvärda pedagogiska insatser. GS: Enda sättet på lång sikt är att få till stånd det lokala engagemanget. Tillgängliga centrala resurser kan troligen aldrig räcka till. Man bör prioritera och inte dra på sig större kostnader än man kan följa upp. Exemplet från Östra SaHerup visar det sistnämnda. EB: Okunskapen är den värsta fienden. Vad kan RAÄ göra? Detta är ett litet område som riskerar att halka bort. Nämn det i varje sam- manhang! Dropparna urholkar stenen. 1TH: Vi har ändå kommit en bit på väg. Idag finns ett starkt intresse för parkhistoria. Det finns ett program att föra ut. Vi skall agera nu eftersom vi har medvind. CR: Jag instämmer. Vi känner detta i Finland också. Intresset för parkerna är en internationell strömning. KS: Har vi talat för mycket om administra- tion och för litet om objekten? Hela tiden sker förändringar i parker. Man borde upprätta en vitbok över den förstörelse som sker för att kun- na visa vad som borde gjorts istället. 88  Vårdplaner i samband med byggnadsminnes- förklaring DELTAGARE: ÅSA AHRLAND (ORDF), BRITT-MARIE HAMMARSKIÖLD, BENGT 0.H. JOHANSSON, LENA LöFGREN-UPPSÄLL, LARS NYBERG OCH ELISABETH NYSTRÖM KRONBERG (SE.KR) Definition av  det kulturhistoriska värdet  Det är viktigt att sätta upp och defin1era bevarandemål för parken och detta mål skall kopplas till vårdplanen. Det bör tydliggöras vad det är som skall skyddas och varför. En förutsättning för att den kulturhistoriska definitionen skall kunna göras är att det finns en dokumentation. En parks kulturhistoriska värde skall defini- eras redan i beslutet om byggnadsminnesför- klaring. Ett eller flera kriterier kan konstituera värdet. Kriterierna skall jämföras med de som används för byggnader, men det kan också finnas särskilda kriterier för olika slags parker. l samband med länsstyrelsens utredning och dokumentation inför byggnadsminnesförkla- ring bör det historiska kartmaterialet tas fram. Även en uppmätning av parken bör göras. Skyddsföreskrifter och vårdplan Det finns en skillnad mellan begreppen skötsel- plan och vårdplan. Skötselplanen reglerar den mer kortsiktiga skötseln, som görs utifrån dagens situation, medan vårdplanen är mer långsiktig. Det vore praktiskt om naturvårdens eller andra skötselplaner kunde användas som mo- dell för vårdplaner för parker, men det är tvek- samt om de är jämförbara. Det har betydelse vem som sätter upp beva- randemålen och definierar värdet m.m. Vem har kunskapen? Om arbetet t.ex. läggs ut på entre- prenad måste man vara mycket tydlig. En vårdplan måste revideras ibland, bl.a. för att det kan komma ny kunskap eller för att förutsättningarna ändras, t.ex. genom ändrad ekonomi. Skyddsföreskrifterna för en park måste ut- formas i enlighet med kulturminneslagens text. Tyngdpunkten måste mer läggas på vad och hur man skall göra än på vad man inte skall göra. Vilken sorts kompetens behövs? Kulturmiljövården behöver expenhjälp. Arbetet med parkvård måste bedrivas tvärvetenskapligt. Det finns ingen strävan bland landskapsarkitek- terna att specialisera sig för att kunna klara hela "biten" själva. Det krävs en rad olika experter. Man kan lägga flera olika aspekter bara på en parks historia (stil- och konsthistoriska, teknik- historiska, materialhistoriska m.m.) - inte ens där räcker det med en sorts kompetens. Det krävs också specialkunskap för ekonomi, för- valtning och lagstiftning. För att det skall finnas tillgång till alla de olika kompetenser som krävs måste man ge signaler om att det finns en marknad inom detta område. Länsstyrelserna behöver ha diskussionspart- ners i parkfrågor. Det är viktigt att det skapas regionala nätverk, grupper av konsulter m.m. Terminologi RAÄ:s terminologi för bevarande av parker är tänkt att överensstämma med den som används inom byggnadsvärden. Det är dock tveksamt om begreppet "konservering" kan användas om en park. Inom RAÄ har utarbetats en preli- minär skiss till begreppsförklaringar (se ovan). Denna bör bearbetas vidare. Epilog Seminariet Trädgårdskulturens historiska arv - Idag och i morgon visar att den historiska träd- gården och det medvetet gestaltade landskapet i Sverige, liksom ute i Europa, röner ett betydan- de intresse som kulturbärare. De har nu också en mer självklar plats på dagordningen hos anti- kvariska myndigheter. Genom samverkan mellan externa finansiärer tillskapas vid universiteten forsknings- och undervisningsmiljöer härför. De historiska trädgårdarna, de historiska parkerna och det historiska kulturlandskapet talar ett språk vi alla bättre vill förstå och vårda. Vene- digdokumentets inledning om att "de historiska minnesmärkena förmedlar ett andligt budskap från gången tid" har stor relevans för speglingen av tidsandan och speciellt synen på och bety- delsen av de historiska trädgårdarna. Nationellt och internationellt samarbete är en viktig förut- sättning för att kulturhistorien skall säkerställas en hemvist i vår tid och för dem som kommer efter oss. För detta behövs insatser från enskilda personer, ideella föreningar, myndigheter och uni versitetsmi Ij öer. Seminariet på Alnarp förde samman ett 30- tal trädgårdspersonligheter i landet och i Norden i övrigt, förutom våra långväga gäster. Antik- varier, myndighetsföreträdare, forskare, projek- terande landskapsarkitekter, universitetslärare m.fl. Det var mig veterligen första gången som denna skara träffades och som trädgården ut- gjorde huvudsak. Det är också min uppfatt- ning att seminariet var konstruktivt och att en samsyn nåddes i flera övergripande frågor och hållningar. Kvar står dock både det principiella och konkreta arbetet med att upprätta skötsel- planer för byggnadsminnesförklarade anlägg- ningar, att lägga fast en terminologi för ett ge- mensamt språk i samband med restaurerings- arbeten och att prioritera våra begränsade in- satser inom kulturmiljövården för bevarande och vård av historiska trädgårdsanläggningar, för att ta några exempel. Den tredje dagens dis- kussioner kring strategier och prioriteringar för framtiden skärpte dock frågorna på denna punkt - vad har vi?, vad saknar vi? och i vilken ord- ning skall vi skaffa det vi saknar? Det är nu min förhoppning att arbetet med de historiska trädgårdarna, parkerna och land- skapen skall gå vidare i inspirerat samförstånd och med täta kontakter mellan ärendehandläg- gande myndigheter, forskare och skötselplane- konsulter. Myndigheterna, RAÄ och länsstyrel- serna, har konkret arbete med att uppfylla Florensdokumentets 23:e artikel och SLU m.fl. universitet att tillhandahålla utbildning i träd- gårdshistoria och restaureringskonst. Ingen konsult eller landskapsarkitekt skall längre få vara okunnig om den 15:e artikelns dokumenta- tionskrav i Florensdokumentet. När de första stora skötselplaneuppdragen för våra anrika godsanläggningar som länge efterfrågats, för Leufsta, Grönsöö och Fiholm, nu har lagts ut av respektive länsstyrelser för att trädgårdskulturens historiska arv skall föras vidare i tolkad tradition, känns detta i alla fall som ett litet steg framåt på vägen. Alnarp, augusti 1995 Gunnar Sorte professor, Institutionen för landskapsplanering Sveriges Lantbruksuniversiet, Alnarp 90  Bilagor Bilaga 1 Förteckning över egendomar upptagna i Svenska slott och herresäten (1908-14) (I), i Svenska slott och herresäten. Ny följd (1918-23) (II) samt i Svenska slott och herresären. Ny samling (1932-33) (III) (228+108+50 st, OBS: äldre stavning behållen). UPPLAND (48 st) Almarestäket, Stockholms-Näs s:n, Il  Aske, Håtuna s:n, I  Bogesund, Östra Ryd s:n, I  Bro-Gård, Bro s:n, I  Drottningholm, Lovö s:n, 111  Edsberg, Sollentuna s:n, I  Ekebyhof, Ekerö s:n, Il  Ekebyholm, Rimbo s:n, I  Forsmark, Forsmark s:n, I  Fånöö, Löth s:n, Il  Gimo, Skäfthammar s:n, I  Granhammar, Västra Ryd s:n, I  Grönsöö, Kungs-Husby s:n, I  Haga, Solna s:n, 111  Haga, Svinnegarn s:n, Il  Harg, Harg s:n, I  Hesselby, Spånga s:n, I  Höja, Gryta s:n, Il  Kaggeholm, Ekerö s:n, I  Leufsta bruk, Öster Löfsta s:n, I  Margretelund, Österåker s:n, I  Noor, Knifsta s:n, I  Näsby, Täby s:n, I  Penningby, Länna s:n I  Rastaborg, Ekerö s:n, Il  Rosendal, Stockholms stad, 111  Runsa, Ed s:n, I  Aydboholm, östra Ryd s:n, I  Rånäs, Fasterna s:n, I  Salnecke, Gryta s:n, I  Salsta, Lena s:n, I  Signhildsberg, Håtuna s:n, Il  Sjöö, Holm s:n, I  Skokloster, Sko s:n, I  Skånelaholm, Skånela s:n, I  Stafsund, Ekerö s:n, I  Steninge, Husby-Erlinghundra s:n, I  Stora Wäsby, Hammarby s:n, I  Strömsbergs bruk, Tolfta s:n I  Strömsta, Teda s:n, Il  Sätuna, Björklinge s:n, I  Thorsåker, Hammarby s:n, I  Uppsala slott, Il  Vik, Balingsta s:n, I  Ådö, Lossa s:n, Il  Örbyhus, Vandel s:n, I  Östanå, Roslagskulla s:n, I  Österby, Film s:n, I  SÖDERMANLAND (84 st) Abbotnäs, Floda s:n, Il  Beckershof, Östra Vingåker s:n. I  Berga, Västerhaninge s:n, Il  Berga-Tuna, Tuna s:n, 111  Bergshammar, Fogdö s:n, Il  Biby, Gillberga s:n, I  Björksund, Tystberga s:n, I  Brandalsund, Ytterjärna s:n, I + 111  Broby, Bettna s:n, I  Cathrineborg, Vadsbro s:n, 111  Christineholm. Helgona s:n, I  Claestorp, Östra Vingåker s:n, I  Djursnäs säteri, ösmo s:n, 111  Edeby, Ripsa s:n, I  Ekensholm, Dunker s:n, Il  Elfsjö, Brännkyrka s:n, I  Elghammar. Björnlunda s:n, I  Engsholm med Borghaga,  Ytterjärna s:n, 111  Ericsberg, Stora Malm s:n, I  Erstavik, Nacka s:n, I  Fiholm, Jäder s:n, I  Fjällskäfte, Floda s:n, Il  Fogelstad, Julita s:n, I  Gimmersta, Julita s:n, I  Gripsholm, Kärnbo s:n, 111  Hagbyberga, Björkvik s:n, I  Haneberg, Näshulta s:n, Il  Hedenlunda, Vadsbro s:n, I  Hedensö, Näshulta s:n, I  Hesselbyholm, Fogdö s:n, I  Hofsta, Björkviks s:n, Il  Husby Gård, Husby-Oppunda s:n, Il  Häringe, Våsterhaninge, s:n, I  Högsjö, Västra Vingåker s:n, I  Höringsholm, Mörkö s:n, I  Jakobsberg, Björnlunda s:n, Il  Julita, Julita s:n, I  Kjesäter, Västra Vingåker s:n, I  Lagmansö, Vadsbro s:n, I  Lindholm, Barfva s:n, I  Långdunker, Hyltinge s:n, 111  Löfsund, Runtuna s:n, I  Löwenska fideikommissen, 111  Trollesund, Ludgo s:n Gärdesta, Lästringe s:n Sjösa, Svärta s:n Mälsåker, Ytter-Selö s:n, I  Nyköpings hus och residenset, Il  Nynäs, Bälinge s:n, I  Nynäs, Ösmo s:n, I  Näsby, Bogsta s:n, I  Rinkesta, Ärila s:n, I  Rockelstad, Helgesta s:n, I  Sandemar, Österhaninge s:n, I  Sjöholm, Östra Vingåker s:n, I  Skenäs, Västra Vingåker s:n, I  Skeppsta, Gåsinge s:n, Il  Sparreholm, Hyltinge s:n, I  Sponga, Ärila s:n, Il  Stenhammar, Flen s:n, I  Stora Sundby, Öja s:n, I  Sturehof, Botkyrka s:n, Il  Stäringe, Årdala s:n, I  Säfstaholm, Västra Vingåker s:n, I  Södertuna, Frustuna s:n, Il  Taxinge-Näsby, Taxinge s:n, I  Thureholm, Trosa landsförsamling, I  listad, Bärbo s:n, I  Trångsund, Huddinge s:n, I  Tullgarn, Hölö s:n, 111  Tynnelsö. Öfver-Selö s:n, I  Tyresö, Tyresö s:n, I  Täckhammar, Bärbo s:n, I  Ulfhäll, Strängnäs tandsförsamling, Il  Valinge, Stigtomta s:n, I  Vibyholm, Årdala s:n, I  Vik, Stigtomta s:n, I  Yxtaholm, Lilla Mellösa s:n, I  Åkers styckebruk, Åker s:n, Il  92 Åkerö, Bettna s:n, I  Ånhammar, Gryt s:n, Il  Arsta, Österhaninge s:n, 111  Ås, Julita s:n, I  Ökna,' Floda s:n, I  Ökna säteri, Bogsta s:n, 111  Öster-Malma, ludgo s:n, I  ÖSTERGÖTLAND (47 st) Adelsnås, Åtvid s:n, I  Bjärka Säby, Vists s:n, 111  Björnsnäs, Kvillinge s:n, Il  Bolltorp, Skönberga s:n, Il  Brokind, Vårdsnäs s:n, I  Broxvik, Jonsbergs s:n, Il  Burensköldska fideikommisset, 111  Ekenås, Örtomta s:n, I  Engelholm, S:t Anna s:n, I  Finspång, Risinge s:n, I  Forsnäs, Sunds s:n, 111  Fridhem, Kvillinge s:n, Il  Godegård, Godegårds s:n, 111  Grensholm, Vånga s:n, I  Gusum, Ringarum s:n, Il  Herrborum. S:t Anna s:n, I  Hults bruk, Kvillinge s:n, Il  Hylinge, Västra Husby s:n, Il  Lagerlunda, Kärna s:n, 111  Lambohof, Slaka s:n, I  Undenäs, Motala s:n, 111  Linköpings slott, Il  Ljung, ljung s:n, I  Löfstad, Kimstad s:n, I  Marieberg, östra Eneby s:n, Il  Mauritzberg, Östra Husby s:n, I  Mem, Tåby s:n, I  Naddö, Örberga s:n, I  Norra Freberga, Motala s:n, Il  Norsholm, Kimstad s:n, Il  Näs säteri, Östra Stenby s:n 111  Olivehult, Kristbergs s:n, 111  Olstorp, Västra Ryd s:n, Il  Ribbingshof, Norra Vi s:n, I  Schedevi, Tjärstad s:n, I  Sonstorp, Hällestad s:n, I  Spellinge, Västra Hargs s:n, 111  Stegeborg, Skällvik s:n, I  Stjernorp, Stjernorp s:n, I  Sturefors, Vist s:n, I  Svenneby, Örtomta s:n, 111  Söderö, Kättilstad s:n, Il  Sörby, Örtomta s:n, I  Thorönsborg, S:t Anna s:n, I  Ulfåsa, Ekebyborna s:n, 111  Vadstena slott, Il  Ållonö, Östra Stenby s:n, I  SMÅLAND (34 st) Berga, Högsby s:n, Il  Bergkvara, Bergunda s:n, I  Blekhem, Törnsfalla s:n, I  Casimirsborg, Gamleby s:n, I  Christinelund, Arby s:n, Il  Ebbetorp, Dörby s:n, Il  Engaholm, Aringsås s:n, I  Fogelvik, Tryserum s:n, I  Forsby, Västra Ed s:n, I  Gripenberg, Säby s:n, I  Helgerum, Vestrum s:n, I  Hornsberg, Tryserum s:n, I  Husaby, Skatelöf s:n, I  Kalmar slott Il  Kläckeberga, Kläckeberga s:n, Il  Kulltorp, Tuna s:n, Il  Lidhem, Våckelsång s:n, I  Lyckås, Skärstad s:n, I  Läckeby, Åby s:n, Il  Nydala kloster, Nydala s:n, I  Nygård, Lotta s:n, I  Odensviholm, Odensvi s:n, I  Stensnäs, Ukna s:n, I  Strömsberg, ljungarum s:n, I  Strömsrum, Ålem s:n, I  Stäflö, Åby s:n, Il  Teleborg, Växjö landsförsamling, I  Tuna, Tuna s:n, Il  Ulfsnäs, Öggetorp s:n, Il  Vindö, Östra Ed s:n, I  Vinäs, Västra Ed s:n, Il  Värnanäs, Halltorp s:n, I  Västanå, Grenna s:n, I  Åsvik, östra Ed s:n, I  BLEKINGE (3 st) Johannishus och Tromtö  Hjortsberga, Förkärla  m.fl. socknar, I  Skärfva, Nättraby s:n, I  SKÅNE (75 st) Axelvold, Norra Svalöfs s:n, 111  Barsebäck, Barsebäck s:n, I  Bellinga, Lövestads s:n, 111  Belteberga, Ottarp s:n, I  Bjersjölagård, Östra Kärrstorp s:n, Il  Bjersjöholm, Bjäresjö och  Hedeskoga s:r, 111  Björnstorp, Gödelöf s:n, I  Bollerup, Bollerup s:n, I  Borgeby, Borgeby s:n, I  Boserup, Aisekatslösa s:n, Il  Bosjökloster, Bosjökloster s:n, I  Bäckaskogs kungsgård, Kiaby s:n, I  Börringekloster, Gustaf s:n, I  Chalottenlund, Snårestad s:n, Il  Dybeck, östra Vemmenhög s:n, I  Ellinge, Västra Sallerup s:n, I  Fulltotta. Fulltotta s:n, 111  Glimmingehus, Vallby s:n, I  Gyllebo, Östra Vemmerlöf s:n, Il  Gärsnäs, Östra Herrestad s:n, I  Herrevadskloster, Riseberga s:n, Il  Hjularöd, Harlösa s:n, I  Hviderup, Gårdstånga s:n, I  Häckeberga,Genarp s:n, I  Högesta, Högesta s:n, I  Jordberga, Källtorp s:n, I  Karsholm, Österlöfs s:n, I  Knutstorp, Kågeröd s:n, I  Krageholm. Söfvestad s:n, I  Krapperup, Brunnby s:n, I  Kristinehof, Amdrarum s:n, I  Kronovall, Fågeltofta s:n, I  Kulla-Gunnarstorp, Allerum s:n, Il  löberöd, Hammarlunda s:n, I  Maltesholm, Östra Sönnarslöfs s:n, I  Marsvinsholm. Balkåkra s:n, I  Näsbyholm, Gärdslöf s:n, Il  Ousbyholm. Hörby s:n, Il  Ovesholm, Träne s:n, I  Ovesarum, Södra Rörum s:n, I  Rosendal, Kropp s:n, I  Rydebäck, Kvistofta s:n, 111  Rydsgård, Villie s:n, I  Rynge. Sjörups s:n, 111  Råbelöf, Fjälkestad s:n, I  Aössjöholm, Tossjö s:n, Il  Sinclairsholm, Gumlösa s:n, Il  Skabersjö, Skabersjö s:n, I  Skarhult, Skarhult s:n, I  Sophiero, Hälsingborgs  landskommun, Il  Spannarp, Ausås s:n, I  Stora Pålsjö, Hälsingborgs  landsförsaml., 111  Stora Roslätt, Svedala s:n, Il  Svaneholm, Skurup s:n, I  Svenstorp, Odarslöf s:n, I  Södra lindved, Svedala s:n, Il  Söfdeborg, Söfde s:n, I  Sörbytorp, Sörby s:n, Il  Thorsjö, Solberga s:n, Il  Toppeladugård, Genarp s:n, Il  Torup, Bara s:n, I  Tosterup, Tosterup s:n, I  Trolleholm, Torrlösa s:n, I  Trolle-Ljungby, Trolla-Ljungby s:n, I  Trollenäs, Trollenäs s:n, I  Tunbyholm. Smedstorps s:n. 111  Wanås, Gryt s:n, I  93 Wegeholm, Ströfvelstorp s:n, Il Widtsköfle, Widtsköfle s:n, I Wrams-Gunnarstorp, Norra Vram s:n, I Årup, lvetofta s:n, I Örtofta, Örtofta s:n, I Örup, Benestad s:n, I össjö, össjö s:n, Il Övedskloster, Öved s:n, I HALLAND (10 st) Halmstad slott, Il Fröllinge, Getinge s:n, Il Hjuleberg, Abild s:n, Il Skottorp, Skummeslöf s:n, I Sperlingsholm, Öfraby s:n, I Stjernarp, Eldsberga s:n, I Susegården, Kvibille s:n, Il Tjolöholm, Fjärås s:n, I Vallen, Voxtorp s:n I Wapnö, Wapnö s:n, I VÄSTERGÖTLAND (26 st) Blombacka, Vinköl s:n, Il Blomberg, Husaby s:n, Il Borrud, Bäck s:n, Il Börstorp, Enåsa s:n, Il Främmestad, Främmestad s:n, Il Gunnebo, Fässberg s:n, I Hallansberg, Trästena s:n, Il Hellekis, Medelplana s:n, Il Hofsnäs, Länghem, s:n, I Hönsäter, österplana s:n, Il Kaflås, Hömb s:n, I Koberg, Lagmansered s:n, I Leckö, Otterstad s:n, I Mariedal, Ofva s:n, I Marieholm, Leksbergs s:n, Il Ryfors, Nykyrka s:n, I Råbäck, Medelplana s:n, Il Stora, Strö s:n, I Stora Bjurum, Bjurum s:n, I Stora Ek, Ek s:n, Il Storeberg, Tådene s:n, Il Sväneby, Sväneby s:n, Il Såtenäs, Tun s:n, Il Säby, Berga s:n, Il Torpa, Långhem s:n, I Önafors, Vassända s:n, I VÄSTMANLAND (15 st) Fiholm, Ryttern s:n, I Fullerö, Västerås-Barkarö s:n, I Gäddeholm, lrsta s:n, Il Hedensberg, Tillberga s:n, I Jäders bruk, Arboga s:n, Il Kohlsva, Bro s:n, Il Målhammar, Björkesta s:n, Il Ramnäs, Ramnäs s:n, I Skinnskatteberg, Skinnskatteberg s:n, I Strömsholm, Kolbäcks s:n, 111 Stäholm, Munktorp s:n, I Tidö, Ryttern s:n, I Wirsbo, Ramnäs s:n, Il Västerås slott, 111 Ängsö, Ängsö s:n, I NERIKE (21 st) Boo, Bo, s:n, I Bysta, Asker s:n, I Bålby, Skagershult s:n, Il Dylta Bruk, Axberg s:n, I Esplunda, Ringkarleby s:n, I Göksholm, Mellösa s:n, I Götarsvik, lillkyrka s:n, Il Hjälmarsberg, Almby s:n, Il Hjälmarsnäs, Stora Mellösa s:n, I Karlslund, Långbro s:n, Il Laxå, Ramundeboda s:n. Il Myrö, Ringkarleby s:n, I Norrtorp, Sköllersta s:n, Il Ringaby, Ödeby s:n, Il Segersjö, Lånnäs s:n, I Stickelsjö, Götlunda s:n, Il Stjernsund, Askersunds landsförsamling, I Sund, Nysund s:n, Il Säbylund, Kumla s:n, I Trystorp, Tångeråsa s:n, Il Örebro slott, Il VÄRMLAND (5 st) Alster, Karlstads landsförsamling, 111 Apertin, Kil s:n, I Long, Grums s:n, I Mässvik, Bro s:n, I Säby, Visnum s:n, I 94 Bilaga 2 2:1 - Urvalskriterier för the Register of Parks and Gardens of special historie lnterest in England Objekten bedöms efter de kriterier som utarbetats av English Heritage. En park eller en trädgård måste falla inom minst en av följande kategorier för att tas upp i registret: 1. Alla parker eller trädgårdar från tiden före 1750 där den ursprungliga strukturen ännu är tydlig. 2. De flesta parker och trädgårdar från perioden 1750­ 1820, om de fortfarande återspeglar intentionen i den ursprungliga anläggningen. 3. De bästa exemplen från perioden 1820-1880 som är i gott, eller någorlunda gott, skick och har ett estetiskt värde. 4. De bästa exemplen från 1880 och fram till för 30 år sedan som är i gott skick och har ett estetiskt värde. 5. Parker och trädgårdar som varit stilbildande. antingen på grund av sitt rykte eller genom att fram- hållas i litteraturen. 6. Parker och trädgårdar som är tidiga eller representa- tiva exempel på en viss typ av utformning eller som ska- pats av någon framstående inhemsk trädgårdsarkitekt. 7. Parker och trädgårdar som är förknippade med histo- riska händelser eller personer. 8. Parker och trädgårdar som har ett värde för omgiv- ningen runt en herrgårdsliknande byggnad eller som ingår i ett kommunalt bevarandeområde. Anm. Vilka som är de "bästa" exemplen i punkt 3 och 4 kan vara svårt att avgöra och kräver en uppskattning av värdet. Liknande överväganden behövs för att avgöra vad som är "gott" eller "någorlunda gott· skick. I prak- tiken får de ansvariga se så många parker och träd- gårdar att det vanligtvis framstår klart vilka som är av nationellt intresse. Kriterierna är endast vägledande: det är viktigt att inte vara alltför inskränkande, eftersom det finns en stor variation inom trädgårdsarvet. Om ett objekt endast är till hälften bevarat uppstår det svårig- heter, och tillståndet kan också vara ett problem. 2:2 - Exempel på en lokal bevarandeplan Följande text är ett bra exempel på målformuleringen i en rad engelska planer. Ordalydelsen kan variera beroende på de lokala förutsättningarna. 1. Det finns ett antal parker och trädgårdar av kultur- historiskt värde inom detta District/County. Somliga av  dessa finns upptagna i English Heritage's Register of parks and gardens of special historie interest in England. Andra. både stora och små, såväl i urban miljö som på landsbygden, befinner sig under utredning och ytterligare objekt kan dä11ör bli aktuella i framtiden. Det är viktigt att bevara dessa parker och trädgårdar, eftersom de ingår i det regionala/lokala kulturarvet. 2. The District Council kommer normalt inte att tillåta sådan exploatering som kan skada beskaffenheten eller utseendet av någon som helst del av de trädgårdar som finns upptagna i the Register, nämligen ... [uppräkning av namn]. The Council kommer att verka för att de kulturhistoriska och arkitek1oniska värdena bevaras. 3. The Council överväger att skydda även andra objek1, som, trots att de inte är upptagna i the Register, ändå är värdefulla på grund av sitt historiska intresse eller på grund av sina växtsamlingar, nämligen ... [uppräkning av namn]. 4. Särskilda ansträngningar skall göras för att skydda de närmaste omgivningarna till en park eller en trädgård och för att förhindra att den delas upp. 5. The Council kommer att uppmuntra varsam skötsel och iståndsättande av det historiska trädgårdsarvet inom regionen/området. 2:3 - Villkor för bidrag enligt Section 3A Ansökningarna bedöms efter tre kriterier: kulturhistoriskt värde. arbetets art och ägarens behov av ekonomisk hjälp. EH tar inte ställning till trädgårdarnas horti kulturella innehåll annat än då detta är av särskilt kultur- historiskt intresse. Beslut om bidrag fattas på grundval av de vård- och skötselprogram som ägaren låtit upprätta i samråd med EH. Bidrag kan ges till upp mot 75% av konsultarvodet. Villkor för bidrag * En erkänd landskapskonsult/rådgivare skall anlitas för att lägga upp, övervaka och detaljplanera arbetet. Det är viktigt att få en överblick över den nutida markanvänd- ningen, det kulturhistoriska innehållet, tillgänglighet för besökare, tillgång på arbetskraft och finansiering etc. * Allmänheten bör få tillträde ett bestämt antal dagar  under året, vanligtvis endast till trädgårdsområde och  promenadstigar.  95 * Återställda partier bör inspekteras regelbundet och underhållas i framtiden. Vanligtvis krävs ett vårdprogram för minst tio år framåt. * Förändringar i målsättningen måste godkännas av EH. Bidrag ges till: Utredningar som beskriver det kulturhistoriska värdet  och ger underlag för en ansökan.  Klass ll·byggnader eller konstruktioner som utgör en  viktig del av parken eller trädgården (t ex grottor, statyer,  tempel och fontäner).  Andra element som är nödvändiga för helhetsbilden av  trädgården.  Plantering av framför allt träd, häckar och stora buskage  samt röjning, jordbearbetning, inhägnad och trädvård.  Vattenanläggningar, t.ex. kaskader och dammar.  2:4 - Upprättandet av ett vårdprogram Ett vårdprogram upprättas vanligen i två steg: översiktliga riktlinjer och detaljerade förslag. Översiktliga riktlinjer Allmän beskrivning och historia Avsikten med denna del är att skildra anläggningens historia och speciella bevarade element. Bland metoderna ingår dels arkiv·och litteraturstudier, dvs genomgång av relevanta arkiv och bibliotek samt av tillgängligt kartmaterial (särskilt ägokartor, skifteskartor etc.}; genomgång av skriftliga källor {dagböcker), målningar och foton, dels fältarbete, där det gäller att kartera spår av vägar, diken eller andra markarbeten som kan identifieras; räkna årsringar på stubbar för att bestämma när träden planterats; artbestämma äldre träd och stubbar. Nuvarande markanvändning, skötsel och skick Denna del syftar till att beskriva den nuvarande använd· ningen av området. Här beskrivs fysiska, lagliga och ekonomiska anledningar och möjligheter till förändrad användning eller skötsel. Anläggningens skick bedöms liksom hur mycket som återstår av innehållet. Eventuella stormskador beskrivs liksom sjukdomar eller angrepp av skadeinsekter. Man anger även om det finns några plan- bestämmelser eller servitut (t.ex. stigar och ridvägar). Målsättning och riktlinjer Detta avsnitt klargör vilka kulturhistoriska värden som skall skyddas samt definierar mål och riktlinjer för fram· tida skötsel. Det gör man genom att sätta det kulturhis· to-riska värdet i relation till nuvarande användning och tillstånd. Målet för den framtida användningen bestäms, dvs. vilken period som skall restaureras, liksom också hur olika delar skall hanteras. Åtgärder för att nå dessa mål preciseras och skriftliga riktlinjer och kommenterade kartor utarbetas. Eftersom det är ett villkor för ekono- miska bidrag, planeras också hur allmänheten skall kunna få tillträde. Detaljerade föreskrifter Nuvarande struktur och skick Denna del av vårdprogrammet dokumenterar tillståndet före restaurering och kommer att ligga till grund för de detaljerade föreskrifter som behövs för att genomföra själva arbetet. Det innebär att man * kontaktar the County Landscape Officer beträffande eventuella utredningar om skogsvegetationen * anlitar en lantmätare om det saknas lämpliga kartor * använder olika skalor för skogspartier (1: 1250), för alleer etc (1 :500 eller 1 :1250) eller för buskvegetation (1:200 eller 1:100) * dokumenterar fallna träd (art. sort, höjd, hamlade eller ej etc.), räknar stubbarnas årsringar och mäter deras omfång m.m. * dokumenterar levande träd (art, sort etc.) och utformningen av tillhörande planteringar * dokumenterar befintligt skick hos häckar, murar, gräsmattor, stigar, byggnader etc som ingår i det område som skall återställas * dokumenterar andra element som kan behöva förändras eller tas bort som en del av restaureringen Planteringsplaner Dessa är arbetsritningar som talar om vilket växtmaterial som skall användas och hur detta bör komponeras och placeras. Planerna kan delas upp i olika etapper. På kartor anges befintliga träd, buskar och annat som skall bevaras; placering, spridning och typer av nya växter; läge för skyddsstängsel etc; områden som skall besås med gräsfrö; eventuell flyttning av stigar, stängsel etc. Växtförteckning med kvalitetsangivelser Denna ställer krav på plantskolan om taxa, storlek och egenskaper hos växtmaterialet, liksom hur det skall tas fram (t.ex. krukodlat) och annat av vikt. Planteringsanvisningar Dessa anger normer och metoder för plantering, t.ex. gödsling, växtstöd etc, för varje del som skall åtgärdas. Underhållsperiod (vanligen 3-4 år) bör anges. Bilaga 3 Parkskötseldokument, ur "Lustgården" 1993 1. Parkskötseldokument, dess målsättning och ändamål Parkskötseldokumentet är ett instrument för bevarande och restaurering av historiska trädgårdar, parker och anläggningar som kyrkogårdar, torg, promenader och alleer. Dokumentet omfattar i rerspektive fall ett bindande program för skötsel och underhåll av ett objekt med hänsyn tagen till dess historiska egenskaper. De skiljer sig därför i olika delar för olika objekt. Historiska trädgårdar är som en del av vårt kulturarv väl värda att bevara. Arbete med dessa kräver därför hög ansvarskänsla. De som skall arbeta fram ett "park· skötselverk" måste därför besitta speciella kvalifikationer. Åtgärdernas art och den omfattning för bevarande och underhåll som föreskrivs i parkskötseldokumentet medför personella och ekonomiska konsekvenser. 2. Rättslig grundval Tillämpbara delar i olika lagtexter skall åberopas, likaså skyldigheter enligt t.. ex. stiftelsedokument, kontrakt, kommunala förordningar, planbestämmelser m.m. Den gällande kulturminneslagen ger en ram till anvisningar för skydd av trädgårdsminnen. Det ankommer på för· tattaren av parkskötseldokumentet att fylla ramen med de anvisningar som krävs för respektive objekt. Här skall hänvisas till att det finns brister i lagtexten men fram· föratlt i tillämpningen av lagarna. Detta beror på bristen på både kunskap och personal för att kunna genomföra arbeten enligt lagtexten. 3. Arbetets omfattning, minimikrav på innehållet Arbetsinsatsens omfattning, minimikravet på innehållet och graden av beskrivning i detalj är beroende av anläggningens art och dess utvecklingsstadium då undersökningen av denna sker. I parkskötseldokumentet skall grundvalar sammanfattas och principer formuleras till långsiktigt bindande anvisningar för bevarande av anläggningen. 3.1 Källornas dokumentation och utvärdering 3. 1. 1 Lokalisering och beskrivning av materialets omfattning avseende anläggningen historia Följande arbete krävs: - Genomgång av litteratur. - Sökande efter källmaterial och beskrivning av fyndort och omfattning. - Genomgång av förteckningar. - Sammanställning av översikter. 3. 1.2 Dokumentation av anläggningens historia En skriftlig redogörelse över förekomsten av källmateri- alet med förteckning över alla planer, text- och bildkällor skall upprättas. Kopior av planen och bildmaterial som är väsentliga för anläggningens historia skall tas fram. 3. 1.3 Bearbetning av källmaterialet. Framställning av objektets historia samt dess historiska och konstnärliga betydelse Anläggningens historia skall beskrivas från dess början fram till dagens situation. Anläggningens funktion, dess grundide, historiska strukturer och utrustning samt realiseringsgrad - eventuellt i olika utvecklingsfaser - skall framhävas och värdesättas vid interpretation av källorna. 3.2 Dokumentation av dagens situation - inventering 3.2. 1 Framställning av uppmätningsplan Situations- och nivåplan beroende på objektet i skala 1 :200, 1 :400 eller 1 :500. I registreringen ingår bl.a. vägar och planer inkl. olika beläggningsmaterial, vege- tationsytor och deras sammansättning, träd med art- beteckning, stam- och krondiameter, beskärningshöjder, stubbar med artbeteckning och antal årsringar, vatten- ytor, byggnader, murar och trappor, hägnader, ledningar med anslutningar och brunnar, utrustning som bänkar, belysning och stenblock. 3.2.2 Framställning av en inventeringsplan. Registrering, framgallring och värdering av tillståndet. Registrering av naturliga förhållanden - geologiska, hydrologiska och faunistiska. Uppgifter om befintliga växtsamhällen och växtarter. Eventuellt genomförs en växtsociologisk inventering. Värdering efter ekologiska resp. naturskyddssynpunkter även med hänsyn tagen till under åren invandrade förvildade trädgårdsväxter. Framställning av en trädplan {i plan och listor med bedömning och ev. åtgärdsförslag) efter inventering på platsen. Trädplanen skall innehålla: trädart, helhets- intryck, vitalitet/skador, mått till tidigare beskärnings- punkter, bedömning av trädens ålder m.m. Beskrivning av byggda anläggningsdelar och konst- föremål. Beskrivning av deras tillstånd. Beskrivning av speciella strukturer i anläggningen (t.ex. siktförbindel- ser, karakteristisk fördelning av trädarter). Vid behov skall trädgårdsarkeologiska grävningar genomföras eller 97  initieras och sedan utvärderas. Allt redovisas i form av planer, kartor och listor med kommenterande text. 3.3 Analys av nyttjandet Beskrivning av ägandeförhållande. ansvarig, rätts- förhållanden, servitut m.m. Undersökning av tillfarter, ledningsanslutningar m.m. till anläggningen. Beskrivning av ytorna i anläggningens omgivning och deras nyttjande. Undersökning av anläggningens funktion i dagsläget. Sökande efter tecken på nötning eller verk- samhet med negativ inverkan på anläggningen. 3.4 Värdering och "ledkoncept" Utvärdering av den historiska analysen, av inventeringar och av anläggningens nyttjande enligt trädgårdsminnes- vårdens synpunkter. Beskrivning av trädgårdsminnets substans (histo- riska beståndsdelar och strukturer). Framställning av objektets historiska och aktuella betydelse. Bedömning av anläggningens kulturminnesvärde. Diskussion över det historiska ledmotivets tillstånd. Vär- dering av anläggningens aktuella tillstånd med hänsyn tagen till den historiska utvecklingen. Undersökning av ännu inte uttömda möljigheter för lämpliga nyttjandeformer som inte skadar anläggningen. Diskussion om tänkbara konflikter på grund av andras krav och nyttjandeintressen. Formulering av utvecklingsmål ("ledkoncept" för kulturminnesvården) i förhållande till intresset från kulturminnesvården med hänsyn tagen till naturskydds- intressen, aktuella nyttjandemöjligheter och till realis- tiska skötsel- och underhållsinsatser. 3.5 Planering; bevarande- och restaureringskoncept Skötselkoncept utformas i form av en katalog avseende skötsel- och restaureringsåtgärder på kort, medellång och lång sikt. Tidsperspektivet skall omfatta de närmaste 50-100 åren. Bevarande- och restaureringsplan. 4. Bearbetning av parkskötseldokumentet, medverkan av specialister samt samråd med berörda och deltagare Principiellt skall en landskapsarkitekt med speciell fackkunskap och erfarenhet i trädgårdshistoria och trädgårdsminnesvård anförtros uppgiften. Fackkunskap och kunnande skall redovisas. Det är tillrådligt att anlita andra sakkunniga under landskapsarkitektens ledning för speciella delfrågor. Samtliga eventuella delaktiga eller berörda fackområden (kulturminnesvård, naturskydd, vattendomstol, trädgårdsmästeri o.s. v.), institutioner och personer skall höras i god tid, d.v.s. redan under inventeringen, så att deras eventuella synpunkter kan prövas kritiskt. 5.Tidsåtgång och vidare bearbetning Tidsåtgången för framtagning av ett parkskötseldoku- ment är i första hand beroende av källornas till- gänglighet, på hur långt forskningen i anläggningens historia har kommit, på anläggningens komplexitet och på mångfalden i inredningen (Inkl. vegetation). Man måste räkna med en objektberoende arbetstid på minst ett till två är. Vart tionde år kräver dokumentet en översyn och en fortsättande beskrivning. Fram till dess skall samtliga genomförda arbeten dokumenteras. Varje år skall anläggningen gås igenom och arbetena diskuteras på platsen för att säkerställa att de i dokumentet ställda målen kommer att förverkligas. 6.Kostnader Arvodet för parkskötseldokumentet skall beräknas efter nedlagd tid eftersom arbetsbetingelserna och kraven på de olika arbetsmomenten skiljer sig så starkt åt att inga rättvisa fasta arvoden är tänkbara. Speciella arbeten som uppmätningskostnader beräknas separat. För fram- tagning av källmaterial (arbeten under 3.1.1) förordas en separat överenskommelse, eftersom omfattning, tidsåtgång och utlägg för dokumentation och under- sökning av en anläggnings historia knappast kan upp- skattas från början. De arbetshandlingar som parkskötseldokumentet bygger på kan beräknas till ett fast pris. För att få göra anspråk på att kallas parkskötsel- dokument måste ovan anförda punkter ingå. I annat fall utgör handlingarna och riktlinjerna inga "föreskrifter" utan får ses som framställning av en översikt över syn- punkter som bör beaktas då det är fråga om en historisk trädgård. Ägare och förvaltare av historiska trädgårdar, upp- dragsgivare och upprättare av parkskötseldokument påminns än en gång om att de bär ansvaret för beva- randet av den historiska substansen. Bilaga 4 Trädgårdskulturens historiska arv ­ idag och i morgon Seminarium på Alnarp 21,22 23 september 1994 Inbjudan och detaljprogram Riksantikvarieämbetet (RAÄ) Institutionen för landskapsplanering, SLU, Alnarp 99 Personlig inbjudan Intresset för trädgården och trädgårdskulturen i det historiska perspektivet ökar. För de antikvariska myndigheterna och forskningsinstitutionerna har det rrädgårdshistoriska intresset en förpliktigande sida. Detta tar sig bl.a. uttryck i de internationella ICOMOS-dokumenten från Venedig (1966), Florens (1981) och Burra (1981) för bevarandet av vårt kulturarv, med för de historiska trädgårdsanläggningarnas del Florensdokumentet i spetsen. På nationell nivå har trädgården, parken och det "medvetet gestaltade landskapet" fårr ett nytt skyddsinsrrument i den nya kulturminneslagen. På följande sida presenteras ett urval av artiklar och paragrafer av betydelse för forskningen kring och förvaltningen av det historiska trädgårdsarvet. Den 21-22-23 september 1994 arrangerar, som tidigare meddelats, Riksantikvarieämbetet (RAÄ) och Institutionen för landskapsplanering, SLU, ett seminarium på Alnarp kring bevarandet av landets histo- riska trädgårdsa nläggningar. Seminariers syfte är framförallt att inventera behovet av insatser inom forskning och förvaltning av vårt trädgårdsarv. Vi behöver diskutera strategier för de historiska trädgårdanläggningarnas framtid. Målet för seminariet är att nå fram till ett principiellt handlingsunderlag med formulerade önskade forsknings- insatser, en möjlig ansvarsfördelning bland berörda parter och uttalade prioriteringar av insatser för för- valtning och vård inom området. Seminariet har avsiktligen getts karaktären av ett "arbetsseminarium" mer än av en traditionell kon- ferens. Den första dagen ägnas dock åt fyra europeiska inlägg med åtföljande diskussion. Dessa skall ge Danmarks, Storbritanniens, Tysklands respektive Hollands syn på de historiska trädgårdsanlägg- ningarnas status inom kulturminnesvården och vilka som är respektive lands förtjänster respektive brister i forskning och förvaltning. Den andra dagen besöks fyra olika historiska platser/ trädgårdsanläggningar i Skåne - Lund, Öveds- kloster, Östra Sallerup och Vrams Gunnarstorp. Förutom anläggningarnas egna värden representerar och belyser de också olika allmängiltiga och viktiga frågor inom kulturmiljövården, inte minst rörande bevarande och restaurering. Det gäller t.ex. begrepp som "autentisk substans", "historiska överlagringar" och "historiskt växtmaterial" samt frågor som byggnadsminnesinstitutets avgränsning gentemot narurvårds- lagen och sist men inte minst skötsel- eller vårdplanen för byggnadsminnesförklarade anläggningar. Den tredje och avslutande dagen ägnas år arbete i fyra mindre grupper. * Behov inom forskning och utbildning * Prioritering av insatser inom kulturmiljövården för bevarande och vård * Skötselplaner i samband med byggnadsminnesförklaring * Harmonisering av terminologi och begrepp Alla deltagare ombeds att ange sina preferenser for diskussionsgrupp på anmälningblanketten. Till varje grupp kommer sedan att utses en ordförande. Seminariet kommer att dokumenteras i en rapport. Denna kommer att innehålla de europeiska inläggen i form av färdiga papers samt redovisa exkursionsmål, seminariets diskussioner, eventuella propåer och ideer, liksom arbetsgruppernas förslag. Rapporten skall för de berörda parterna kunna utgöra ett hand- lingsunderlag för arbetet med trädgårdskulturens historiska arv i forskning och förvaltning framöver. Vi ber så om Din definitiva anmälan till seminariet på bifogade blankett, senast 31 juli 1994. Hjärtligt väl- kommen till Alnarp i september. Ytterligare bakgrundsmaterial tillställes alla deltagare innan seminariet i september. På Riksantikvarieämbetets (RAÄ) och Institutionen för landskapsplanerings, SLU vägnar Alnarp 21 juni 1994 Gunnar Sorte Kjell Lundquist 100 Detaljprogram/Detailed Programme Onsdag 21 september 1994/Wednesday 21 september 1994 "BEVARANDE AV HISTORISKA TRÄDGÅRDAR· EN EUROPEISK BELYSNING" "'CONSERVATION OF HISTORIC GARDENS • AN EuROPEAN OUTLOOK" 8.30 - 9.30 Registrering, kaffe/Registration, coffee  Stora Sessionssalen, Slottet, Alnarp  9.30 - 9.50 Seminariets öppnande/Opening session (Gunnar Sorte) Dagsprogrammen, praktiska frågorrrhe programme, practical maners (Kjell Lundquist) 9.50 - 10.30 Seminariets bakgrund, syften & mål/Background, objectives & aims of the seminar (Christina von Arbin) 10.45 - 11.25  "The historie gardens and their status in (cultural) heritage conservation in Denmark - Merits and lacks in research and administration" (in English) Uette Abel) 11.30 - 12.15  "The historie gardens and their status in (cultural) heritage eonservation in Great Britain - Merits and lacks in research and administration" (in English) (SueMarcus) 12.15 - 13.15  Lunch - Alnarpsrestaurangen 13.15 - 13.55  "The historie gardens and their status in (cultural) heritage conservation in Germany - Merits and lacks in research and administration" (in English) (Erika Schmidt) 14.00 - 14.45  "The historie gardens and their status in (eultural) heritage conservation in the Netherlands - Merits and lacks in research and administration" (in English) {Erik A. de Jong) 14.45 - 15.30 Kaffe/Coffee break 15.30 - 16.30 Diskussion och uppsummering: "Förtjänter och brister i forskning och förvaltning"/ Discussion and summing up: "Merits and lacks in research and administration" (Christina von Arbin & Gunnar Sorte) 17.00 - Vandring i Alnarpsparken. Presentation av Institutionen för landskapsplanering/ Walk in the park of Alnarp. Presentation of the Department of Landscape Planning 18.30 ·  Mottagning och buffe/Reception and cold buffet - Lunchrummet, Södra Elev, Alnarp 101 Torsdag 22 september 1994/fhursday 22 September 1994 "EXKURSION l SKÅNE"l"ExcuRSION IN THE PROVJNCE OF SCANIA" 8.30  Avfärd med buss från Slottet, Alnarp/Departure by bus from the "Castle", Alnarp. (För boende i Lund, samling vid Domkyrkans ingång kl. 9.00) 9.00  - 10.15 "Lund - Domkyrkan, Universitetsplatsen, Kulturen - 800 år av trädgårdshistoria inom ca 4 ha"/"Lund - The Cathedral, Universitetsplatsen, The Museum of Cultural History - 800 years of garden history within an area of about 4 hectars" (Kjell Lundquist, Åsa Klintborg Ahlklo) (Ämnen och begrepp till diskussion: "Autentisk substans", "historiska överlagringar" och "restaurering" /Discussion subjects: "Authentic substance", "historie overstoring" and "restoration") 10.15 - 10.45 Kaffe på Kulturen/Coffeebreak at the Museum of Cultural History, Lund 10.45  Avfärd/Departure 11.15 - 12.30 "Övedskloster - Landskap, park, trädgård"/ "Övedskloster - Landscape, park, garden" (Charlotte Ramel, Åsa Ahrland) (Ämnen till diskussion: "Var börjar respektive slutar en trädgårdsanläggning?" "Trädgårdens fysiska och upplevelsemässiga gränser i förhållande till natur- och kulturminneslagens paragrafer." /Discussion subjects: "Where does a garden begin and where does it end?" "The physic and experienced limits of the garden in relation to the paragraphs in the law of nature and culture.") 12.30 - 13.30 Fältlunch/Picnic lunch 13.30  Avfärd/Departure 14.00 - 15.00 "Östra Sallerup - Karl XI:s stenar"/"Östra Sallerup - King Karl XI's stones" (Katarina Frost) (Ämnen till diskussion: "Frivilligkrafter inom trädgårdshistorisk forskning och trädgårdsrestaurering'', ''Byggnadsvårdsläger", "Trädgårdsarkeologi" /Discussion subjects: "Volontary forces within garden history research and garden restoration", "A camp for building maintenance", "Garden Archaeology") 15.00  Avfärd/Departure 16.00 - 17.00 "Vrams Gunnarstorp" (Marianne Tornerhielm, Kenneth Lorentzon) Kaffe/Coffeebreak (Ämnen till diskussion: "Historiskt växtmaterial", "Skötselplan för byggnadsminnes- förklarade anläggningar"/ Discussion subjects: "Historie plant material", "Plan of maintenance of cultural buildings") 17.00  Avfärd [Avslutning i fält på Kopparhatten, Skäralid, Skånes högsta punkt., om vädret tillåter] /Departure [lf the weather is good, breaking-up at Kopparhatten, SkäraJid, rhe peak of Scania] 18.00 [19.30] Alnarp. Kvällen fri, middag i enskild regi/Evening free I02 Fredag 23 september 1994 - "Interndiskussion Sverige" "SVERIGES HISTORISKA TRÄDGÅRDSANLÄGGNINGAR - STRATEGIER OCH PRIORITERINGAR FÖR FRAMTIDEN" Plats: Stora Sessionssalen, Slottet, Alnarp  Grupprum: Lilla Sessionssalen, Sammanträdesrum A  8.30 - 9 .30 Summering av Dag 1 + Dag 2. Indelning i diskussionsgrupper - (Kjell Lundquist) 9.30 - 10.00 Kaffe 10.00 - 12.00 Diskussionsgrupperna sammanträder - Behov inom forskning och utbildning - Prioritering av insatser inom kulturmiljövården för bevarande och vård - Skötselplaner i samband med byggnadsminnesförklaring 12.00 - 13.00 Lunch, Alnarpsrestaurangen 13.00 - 14.30 Grupperna redovisar genom respektive ordförande - Diskussion 14.30 - 15.00 Kaffe 15.00 - 16.00 Seminariet avslutas (Fortsatt arbete, ev. arbetsgrupper) - (Christina von Arbin/Gunnar Sorte) 103 Deltagare/Participants: GÄSTFÖRELÄSAREIGUEST LECTURERS Amanuensis Jette Abel, Den Kgl. Veterinzr- og Landboh0jskole, Institut for 0konomi, Skov og Landskab, Kronprinsesse Sofies vej 35, 2. sal, DK - 2000 FREDERIKSBERG, K0benhavn, Danmark Dr. Erik A. deJong, Vrije Universiteit Amsterdam, Faculteit der letteren, De Boelelaan 1105, 1081 HV AMSTERDAM, The Netherlands Principle Susanna Marcus, Susanna Marcus Associates, 31 Court House Gardens, LONDON N3 1PU, England Professor, Dr. Erika Schmidt, Technische Universität Dresden, Institut för Landschaftsarchitektur, D - 01062 DRESDEN, Tyskland DELTAGAREfPARTICIPANTS Svenska deltagare/Swedish panicipants: Arkitekt LAR Thorbjörn Andersson, FFNS-Gruppen, Box 5503, 114 85 STOCKHOLM tf Professor Eivor Bucht, Avd. Infrastrukturplanering, Sveriges lantbruksuniversitet, Box 53, 230 53 ALNARP Länsantikvarie Carin Bunte, Länsstyrelsen, Kulturmiljöenheten, 205 15 MALMÖ Länsantikvarie Britt-Marie Hammarskjöld, Länsstyrelsen, 391 86 KALMAR Slottsparksarkitekt Lena Löfgren·Uppsäll, Statens Fastighetsverk, Box 27306, 102 54 STOCKHOLM Professor Sten·Åke Nilsson, Institutionen för konstvetenskap, Lunds universitet, Box 117, 221 00 LUND Fil.dr. Åke Nisbeth, Ymsenvägen 10, 8 vån, 120 35 ÅRSTA Stadsträdgårdsmästare Lars Nyberg, Gator & Grönt i Linköping AB, Box 1937, 581 18 LINKÖPING Arkitekt LAR Klaus Stritzke, Sven A Hermelin AB, Box 29069, 100 52 STOCKHOLM Arkitekt LAR Irene Tallhage-Lönn, Boverket, Box 534, 371 23 KARLSKRONA Avdelningschef Kerstin Westerlund, Statens Fastighetsverk, Box 27306, 102 54 STOCKHOLM 104 Nordiska deltagare/Nordic participants l:e amanuensis Mette Eggen, NLH, Institutt for landskapsplanlegging, Seksjon Landskapsarkitektur, Postboks 5029, N-1432 ÅS, Norge Ass. professor pro rem. Camilla Rosengren, Helsinki University of TechnoJogy, Faculty of Architecture, Otsvängen 1, SF-02150 ESBO, Finland Riksantikvarieämbetet/National Board of Antiquities, Box 5405, S - 114 84 STOCKHOLM Avdelningschef Christina von Arbin Avdelningsdirektör Robert Bennett l:e antikvarie Ann Catherine Bonnier Avdelningschef Bengt OH Johansson Avdelningschef Christian Laine l:e antikvarie Elisabeth Nyström Kronberg Avdelningsdirektör Axel Unnerbäck Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för landskapsplanering Alnarp/ Swedish University of Agricultural Sciences, Department of Landscape Planning Alnarp, Box 58, S - 230 53 ALNARP Professor Gunnar Sorte Hortonom Åsa Ahrland Konsthistoriker Åsa Klintborg Ahlklo Universitetsadjunkt Kjell Lundquist Sekreterare Christina Heintz Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för landskapsplanering Ultuna/Swedish University of Agricultural Sciences, Department of Landscape Planning Ultuna, Box 7012, 750 07 UPPSALA Universitetslektor Torbjörn Suneson 105 Den gröna kulturen är en viktig del av vårt kulturarv, som nu också kan skyddas av lagen. Men hur skall vi ta hand om den, och hur gör man i andra länder? Här får vi ta del av synen på historiska parker och träd- gårdar i fyra länder med olika traditioner inom området. Vi får också en presentation av fyra märkliga skånska parker, som illustrerar de speciella problem och möjlig- heter som man möter i arbetet med att bevara det gröna kulturarvet. Boken är ett resultat av ett seminarium i Alnarp, där dessa frågor diskuterades. Den vänder sig till alla som intresserar sig för hur vi skall ta hand om det kultur- historiska innehållet i våra parker och trädgårdar. a,g Riksantikvarieämbetet ISBN 91-7209-030-8 ISBN 978-91-7209-747-6 (PDF) 2016