N ATURSTEN I BY GGNADER Gotlands län NATURSTE N I BYGGNADER Gotlands län  Q.f) Riksantikvarieämbetet cJ'0 Statens historiska museer INSTITUTIONEN FÖR KONSERVERING Riksantikvarieämbetet Box 5405, I 14 84 Stockholm Omslagsbild  Martebo kyrka. Herde med säckpipa och vallhund. Detalj från norra långhusportalen, gotländsk kalksten, 1300-tal. Foto Bengt A. Lundberg I 992. Vinjenbild  Fasadrelief vid entretrappan till Kgl. Akademien för De Fria Konsterna, Stockholm. Foto Bengt A. Lundberg I 992. Kartor. tabeller och diagram Stig Englund, Fornsalen Data, Visby. Stadsplan  Agneta Hildebrand Redaktör Gunnel Friberg © 1995 Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer 1:1 ISBN 91-7192-956-8 ISBN 978-91-7209-788-9 (PDF) 2017 © Bilderna i publikationen WCI Walln & OeJholm Boktr. N!,, Lund Förord Den bearbetade naturstenen i byggnaderna har inte oändlig livslängd. I stället är den ett av de mest hotade materialen i vår kultunnil- jö. Genom en landsomfattande inventering av kulturhistoriskt intressanta byggnader med bearbetad och utvändigt exponerad natursten får vi en samlad bild av vilka bergarter som använts under olika tider och i olika regioner, samt olika stentypers benägenhet för skador. Med stöd av denna inventering kan man undersöka orsakerna till skadorna samt ut- veckla konserveringstekniska åtgärder och vårdprogram för framtiden. Förutsättningen för att en inventering av detta slag kan göras är att den utförs under en begränsad tid med samma metod på länsnivå där kunskapen omdet regionala byggnadsbe- ståndet finns. Tack vare att alla länsmuseer och/eller länsstyrelser ställt sig positiva till iden och praktiskt medverkar kan invente- ringen genomföras. En annan förutsättning är att det finns geologer som kan bergartsbe- stämma stenen i byggnaderna och medverkar i ett nära samarbete med kulturhistorikerna. Samarbetet mellan geologer och kultur- historiker ger kunskap om vilken byggnads- sten man föredragit under olika perioder. Härigenom får konservatorerna ett bättre underlag för sitt arbete. I denna serie, Natursten i byggnader, re- dovisas materialet länsvis i geografiskt sam- manhållna områden. Seriens två första publi- kationer är Teknik & Historia och Svensk byggnadssten & Skadebilder. I den första ges en bakgrund till projektet med tyngdpunkt på stenbyggande, stenbearbetning och stenkon- servering i kulturhistorisk och teknisk belys- ning och i den andra redovisas den geologis- ka bakgrunden med utförligare beskrivning av bergarter och skador. Denna rapport omfattar enbart Gotlands län på grund av Gotlands speciella kulturhis- toriska bakgrund och geografiska läge vilket gör det svårt att finna en naturlig koppling till andra län. Lund i januari 1995 Barbro Sundner :========================================:-r' Innehåll Inledning 9 Barbro Sundner Byggnads- och ornamentsten, ett mångfaldigt material 9 Översiktlig inventering 9 Material och metod 10 Materialredovisning 12 Kulturlandskapet 14 Topografi och klimat 14 Barbro Sundner Kulturhistoria 15 Anna Malmsten, Jan Utas och Roger Öhrman Gotländsk byggnadssten 17 Runo löfvendahl Luftföroreningar - en första överblick 25 Runo Löfvendahl och Barbro Sundner Gotlands län 30 Anna Malmsten Material och metod 30 Kyrkor på landsbygden 30 Övriga byggnader på landsbygden 37 Visby 40 Gotlands län - sammanställning 46 Källor och litteratur 53 Inledning BARBRO SUNDNER "Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begränsas." (Lag om kulturminnen m.m. 1988, 1 kap. , I §.) Luftföroreningarnas inverkan på det mångsi- diga svenska kulturarvet har knappast kunnat undgå någon. Från att tidigare varit ett lokalt problem har luftföroreningarna med tiden utvecklats till att bli ett globalt hot. De kulturhistoriska lämningar som hotas av miljöförstöring är av olika typ och mate- rial. Inom Riksantikvarieämbetet pågår se- dan 1988 såväl inventering av som forskning om skilda typer av objekt inom området Luft­ föroreningar och kulturmiljö. Arbetet omfat- tar även skydds- och restaureringsåtgärder baserade på dagens kunskapsläge. Det över- gripande syftet är att minska miljöns skadliga effekter på kulturminnen och kulturföremål (Lindborg 1990, Gullman 1992). Natursten i byggnader är ett de/projekt inom området Luftföroreningar och kultur­ miljö med inriktningpå en rikstäckande över­ siktlig inventering avmaterial och skador på kulturhistoriskt värdefulla byggnader med exponerad, bearbetad natursten. Byggnads- och ornamentsten, ett mångfaldigt material Byggnader av eller med natursten spänner över en stor tidsrymd i ett brett kulturhisto- riskt perspektiv. Vissa har funnits i nära 1000 år, andra i bara några decennier. De finns både på landsbygd och i städer. De finns i jordbruksbygder, i industriområden, i skogs- bygder och i kustområden. De representerar olika typer av byggnader som kyrkor, slott, bankhus, bostadshus m.m. som tillkommit under helt olika förutsätt- ningar och med olika intentioner. Den lokala variationen på byggnadernas uttryck åter- speglar den specifika kulturmiljön. Till byggnads- och omamentsten har man använt många olika bergarter. Oftast har man hämtat sten från närliggande områden, men ibland har man transporterat stenen långvä- ga. Valet av stenmaterial har varierat under olika tider, liksom brytningstekniken och bearbetningen av stenen. Att naturstenen i byggnaderna vittrar be- ror på många olika faktorer. Liksom byggna- derna kan ses i ett historiskt och geografiskt perspektiv kan luftangreppen studeras under liknande förutsättningar. Att vissa bergarter är mera vittringsbe- nägna än andra har stor betydelse för skade- bilden. Denna kompliceras av andra förhål- landen som byggnadstekniska sammanhang, tekniska utföranden, tidigare restaureringar och liknande. Byggnader av eller med natursten är såle- des ett mångfaldigt material, där åtskilliga aspekter måste beaktas både vid undersök- ning av skadebilden och vid framtida åtgär- der. Översiktlig inventering För närvarande har vi ingen överblick över hur många byggnader som har bearbetad och exponerad natursten, var de finn s eller vilka typer av objekt de representerar. Vi vet där- med inte heller hur många eller vilka som är skadade eller hotade. Projektet syftar till att ge en uppskattning av materialets omfatt- ning, art och skadefrekvens genom en riks- täckande översiktlig inventering. Inventeringen skall ge bakgrund för be- dömningar av konserveringsbehovet och framtida uppföljning och planering, både re- gionalt och centralt. Den kommer dessutom att resultera i en samlad utvärdering av ska- 9 desituationen. Inventeringen skall också ge en uppfattning om vilka bergarter som är mest vittringsbenägna och vilka objekt som är mest hotade. Materialet skal Ikunna använ- das som underlag för utveckling av åtgärds- metoder. Det skall också ge impulser till fortsatt forsknjng, både inom naturvetenskap- 1 igt och humanistiskt område. Projektets yttersta mål är kunskapsutveckling inom kul- turmil jövårdsornrådet och utförs därför i sam- arbete mellan länsstyrelser, länsmuseer och Riksantikvarieämbetet. Informationen från inventeringen läggs in på Riksantikvarieämbetets databas för lag- ring och bearbetning. Därmed blir materialet också ti llgängligt för olika användare. För- teckning över de byggnader som ingår i in- venteringen kommer att finnas hos länssty- relserna och länsmuseerna. Material och metod Inventeringen omfattar byggnader (även ruiner) med bearbetad och utvändigt expone- rad natursten fram till omkring 1940, dvs. den tid när naturstenen bearbetats hantverks- mässigt. Med bearbetad natursten avses skulp- terad sten, övrig finhuggen sten och kvader- bearbetad fasadsten. Många byggnader har enbart sockel av natursten. I de fall denna inte har någon utformad profil tas den inte med i invente- ringen. På samma sätt utesluts andra oprofi- lerade objekt, som förekommer i riklig mängd och som inte är oersättliga, t.ex. fönsterbän- kar och enkla inskriftstavlor. Sådana är fram- för allt vanliga i kyrkor från sekelskiftet och skulle kräva orimlig tid och stora resurser att in ventera. Det bördock framhål1as att en inventering av detta slag, som genomförs inom en be- gränsad tids- och kostnadsram, inte kan bli helt fu llständig. Materialet väljs utifrån bygg- nadsinventeringar och andra sammanställ- ningar samt framför aUt utifrån den kunskap som finns inom den lokala kulturminnesvår- den. Det som försummas är av marginell betydelse för helheten. Vid behov kommer kompletteringar att göras. Inventeringen utförs av antikvarier från länsmuseer eller länsstyrelser medan berg- artsbestämnjngen görs av geologer. Eftersom materialet omedelbart skall kunna användas för att ge svar på vissa frågor har inventering- en anpassats till dataregistrering. För fältar- betet används därför förtryckta blanketter, figur l, som efterhand överförs till ett centralt dataregister. De frågor som styrt blanketter- nas innehåll och uppläggning gäller stende- taljernas ålder, bearbetnings grad, bergart och skador samt byggnadernas ålder och typ. Blanketterna innehåller dels uppgifter om byggnaderna och dels uppgifter om objekten, dvs. naturstensdetaljerna. Byggnad Uppgifter om byggnaden omfattar län, land- skap, kommun, stad/socken, sockennummer, fastighetsbeteckning, benämning, typ, gatu- adress, ägare/förvaltare, kulturhistoriskt vär- de, byggnadsår, ombyggnadsår och arkitekt. Med typ avses identifiering av byggna- dens huvudfunktion: K=kyrka, S=slott, herr- gård, borg, P=profanhus. Byggnadernas kul- turhistoriska värde anger dels om byggnaden är ett byggnadsminne eller motsvarande (B), en fornlämning (F) eller en kyrka (K) och dels om byggnaden ingår i områden av spe- cielJt kulturhistoriskt regionalt intresse (Reg) eller riksintresse (Riks). För att få en uppfatt- ning om byggnadens kulturhistoriska sam- band är det viktigt att ange byggnadsår. Större och omfattande ombyggnader redovi- sas under rubriken ombyggnadsår. Dessa upp- gifter kan vara till hjälp vid datering av vissa objekt som kan antas ha kommjt till i sam- band med en ombyggnad. Valet av bergarter har varierat under olika tider. Sannolikt har vissa arkitekter föredragit en bestämd berg- art. Såväl den arkitekt som ritat huset i dess första skede som den arkitekt som svarat för störreombyggnad anges under rubriken arki- tekt. I vissa fall, i regel endast beträffande slott och kyrkor, finns flera byggnader inom samma byggnadskomplex. Dessa behandlas då som en byggnad i registret. Objekt Uppgifteromobjekten omfattar datering, typ, bergart, skador och fotodokumentation. För att underlätta inventeringen har ob- jekten specificerats, såsom portal, inskrifts- tavla, vapentavla, fasad och övrigt. Under övrigt finns det möjlighet attprecisera objek- tet, t.ex. lister, ornament m.m. 10 FÄLTKORT NATURSTENIBYGGNADER ÖVERSIKTLIG INVENTERING Inventeån& utförd av ._____________,Dalwn ,...______, Ber&artsbes®DoiDK utford av ..._____________,J i , Admjnjstrativa um>iiftec kommun s1Adlm I I I I 2,BY&KD Ar 3,0rnbnmåc 4,Arkitekt 5,0bjekt 6,Paterio& ~ 8,Ber&Art 9,Skador . 10,Foto 11, Restaurerin&  hnmQd:  12,Övri&t 13,Källoe och litteratur Figur 1. ln.venteringsblankett. 11 Byggnadens tillkomstår överensstämmer intealltid med objektens datering. Dessutom kan det finnas flera objekt av olika ålder i en och samma byggnad. Varje objekt dateras därför separat. I de fall dateringen inte är grundad på skriftliga uppgifter utan en upp- skattning, markeras detta med ett frågeteck- en efter årtalet på inventeringsblanketterna. Eftersom de skulpterade och ornerade detaljerna i regel kan anses mera omistligaän de oprofilerade, har objekten delats upp i två typer: typ A oprofilerade och typ B profilera- de. En annan avsikt med denna uppdelning är att kunna pröva om skadefrekvensen varierar i förhållande till bearbetningsgrad. Uppgifter om bergarter ska11 vara rele- vanta för både geologer, stenhuggare, arki- tekter, antikvarier samt personer inom sten- industrin. Syftet är att identifiera stenen och att fastställa var den är bruten. Bergarterna delas in i fyra huvudgrupper: sandsten. (sst), kalksten (kst), urberg (ub) och annat. Under varje huvudgrupp ges stenens gängse benäm- ning och geografiska ursprung, dvs. ort och landskap och för importerade stenar anges ursprungsland. Vid behov görs en komplette- rande geologisk kommentar. Då urbergsma- terial i regel inte har stora skador görs ingen närmare geologisk identifiering av sådana bergarter. Skadorna bedöms mycket översiktligt i tre nivåer: 0= inga påtagliga, 1 = begränsa- de, 2= omfattande med tillägget aku1 i före- kommande fall. Det är sällan natursten är helt utan skador, därför finns bedömningen inga påtagliga skador (0). Detta innebär att man inte ser några skador vid en översiktlig gransk- ning. Begränsade skador (1) avser skador som endast förekommer på mindre ytor eller delar av objektet. Omfattande skador (2) är skador där stora delar av objektet är skadat. Om skadorna är aktivt pågående, dvs. om material lossnar eller sandar, anges detta med tillägget akut. En akut skada kan således vara både begränsad (1 akut) eller omfattande (2 akut). Skadorna utgår från en antikvaries bedömning, inte en konservators. Bedöm- ningen skall därför inte ses som en åtgärdsbe- dömning. Däremot skall den vara vägledan- de vid en kompletterande undersökning av konservator. Ett objekt omfattar all bearbetad sten som är av samma ålder, bearbetningstyp (profile- rad eller oprofilerad) och bergart inom den enskilda byggnaden. Därför kan ett objekt innehålla t.ex. flera portaler och fönster i samma byggnad. Inventeringens mål är att få fram vi lka bergarter som är mest skadade samt vilken ålder och bearbetningsgrad ob- jekten representerar. Omvänt kan t.ex. en portal med olika bergarter behandlas som flera objekt. I vissa fall, framför allt när det gäller större kyrkor och slott med många objekt, har objekten delats upp trots att de överensstämmer i fråga om typ, bergart och ålder. Materialredovisning Rapporten inleds med en allmän beskrivning över hela områdets kulturlandskap med en översikt av klimatförhållanden, kulturhisto- risk bakgrund och den byggnadssten som brutits i området. Vidare ges en allmän bak- grund till luftföroreningarna samt en översikt över hur situationen såg ut omkring 1920 och hur den ser ut idag. Därefter redovisas resultatet av invente- ringen länsvis. B yggnadema på landsbygden delas upp i kyrkor, slott och herrgårdar samt övriga profana byggnader. Städerna presen- teras var för sig. Avslutningsvis görs en sam- manställning av materialet från varje län. Redovisningen är en länsvis, kvantitativ sammanställning, som skall ge underlag för kvalitativa bedömningar vid framtida plane- ring. Materialet delas in i sju tidsperioder: 1000-1300, 1300-1550, 1550-1650, 1650- 1750, 1750-1860, 1860- 1910 och 1910- 1940. Dessa perioder har valts utifrån de väsentligaste brytpunkterna i stenbyggandet Ufr Andersson, K. 1993, s. 16 ff.). För varje byggnadskategori - kyrkor på landsbygden, slott och herrgårdar på landsbygden, övriga byggnader på landsbygden och byggnader i städerna - redovisas materialet i text och tabeller under följande rubriker: Arki1ek1Urochbyggnadshistoria. Varje bygg- nadskategori inleds med en sammanfattande byggnadshistoria. Byggnader och objekt. Här redovisas antalet byggnader och objekt som ingår i undersök- ningen samt deras ålder och bearbetnings- grad (två tabeller). 12 Byggnadssten. Här presenteras vilka bergar- ter som förekommer i de undersökta objekten och de olika bergarternas användning under olika tidsperioder (två tabeller). Skador. Här görs en sammanställning av ska- dorna i förhållande till objektens ålder, berg- artstyper, objektens bearbetningsgrad och byggnadernas ålder (fyra tabeller). För de byggnadskategorier som omfattar ett mindre antal byggnader (i regel färre än tio) eller ett mindre antal objekt presenteras ma- terialet endast i de tabeller som anses rele- vanta för förståelsen. För vissa län kan det vara angeläget att komplettera tabellerna för att visa speciella regionala förhållanden. Antalet objekt visar inte hur många olika arkitekturdetaljer som förekommer och inte heller hur mycket sten av olika bergarter som använts. Däremot visar mängden objekt hur ofta natursten använts i byggnaderna under de olika perioderna. Byggnaderna på landsbygden markeras på länskartor. I de städer som har fler än tjugo byggnader presenteras dessa på stadsplaner. Den avslutande sammanställningen av hela materialet för varje län följer i princip samma indelning som tidigare. Däremot presenteras materialet både i tabeller och diagram. För att lättare kunna användas vid jämförelse med material från andra län beräknas även sum- morna procentuellt. 13 Kulturlandskapet RUNO LöFVENDAHL, ANNA MALMSTEN, B ARBRO SUNDNER, J AN UTAS OCH ROGER ÖHRMAN Topografi och klimat Utöver huvudön omfattar Gotlands län och landskap öarna Fårö, Stora och Lilla Karlsö samt Gotska Sandön. Gotland ligger i Öster- sjön ca 90 km från det småländska fastlandet. Det ärSveriges minsta landskap med en areal av 3 140 km2• Gotland är en kalkstensplatå som sluttar svagt mot sydost. Den västra, i synnerhet den nordvästra, kusten är hög och stupar med lodräta kalkstensbranter, s.k. klintar, mot ha- vet. Erosionen har skulpterat strandgrottor i kustbranterna och från dessa lösgjort delar, s.k. raukar, som ibland står långt ut i vattnet. De enda större öarna på västkusten är Stora och Lilla Karlsö, som är kalkstensplatåer lösgjorda genom erosion från huvudön. Den östra kusten är låg och stenig och starkt sönderskuren med många öar och holmar. Huvudön är ett lågland med två höjdstråk, det norra från Tofta till Fårö, det södra från Klinte till Östergam. Landskapet är i övrigt flackt med bördiga slätter, skogar, lövängar, myrar och alvarartade hällmarker. Gotland har ett fåtal sjöar, som i regel endast är ett par meter djupa. Bland dessa kan nämnas Bäste träsk, Tingstäde träsk och Fardume träsk. Många av de ursprungliga myrarna och träs- ken är utdikade. På Gotland finns en enda stad, Visby. Totalt finns 91 socknar. Folkmängden upp- gick till 57 383 invånare 199 l (Statistisk årsbok 1993). Klimatet är maritimt med milda vintrar, svala vårar, torra somrar och varma höstar. Årsmedeltemperaturen var under perioden 1961- 1990 lägst +6,9°C (Fårö, Roma och Hoburgen) och högst + 7 .3°C (Östergarn), tabell 1. I Visby var medeltemperaturen +7,1°C (i Stockholm +6,6°C och i Haparanda +l ,I 0 C). Nederbördsmängden varierade un- der samma period mellan 496 och 533 mm/år i de nedan redovisade stationerna, tabell 2. Månadsmedelvärdet för den relativa luft- fuktigheten i Visby varierade mellan 73 och 87% under perioden 193 1- 1960, tabell 3. Maj och juni var de torraste månaderna, med- an november och december var de fuktigaste. Luftfuktighet och temperaturförhållande kan ha viss betydelse på skador på natursten lik- som t.ex. den förhärskande vindriktningen under regnperioder. Tabell I. Månadsmedeltemperatur i °C under perioden 1961 -1990. (Efter Alexandersson m.fl. 1991.) ,[ E M A M ,[ l A s Q N .Q År Fårö -0,4 -1,2 0,5 3,3 7,9 13,3 16,2 16,J 12,5 8,6 4,4 1,4 6,9 Roma -1, I - 1,8 0,4 4,6 10,0 14,7 16,4 15,9 11 ,9 7,9 3,4 0,3 6,9 Visby -0,5 -J ,2 0,7 4,1 9,5 14,0 16,4 16,0 12,4 8,5 4,3 1,2 7,1 Östergam -0,4 - 1,3 0,6 3,2 8,1 13,5 16,7 16,9 13,6 9,6 5,2 1,4 7,3 Hoburg -0,5 -1,2 0,3 3,4 8,4 13,5 16,0 16,0 12,6 8,6 4,4 1,3 6,9 Tabell 2. Månadsnederbörd för perioden 1961-I 990. (Efter Alexandersson m.fl. 1991.) ,[ E M A M l l A s Q N Q År Fårö 43 26 28 28 28 32 60 51 56 50 57 50 512 Roma 55 29 36 30 30 25 45 48 6I 53 65 56 533 Visby 53 29 35 29 29 30 50 49 58 48 58 54 522 Östergran 46 29 33 28 28 29 50 50 56 48 56 49 505 Hoburg 45 28 32 28 32 32 46 50 55 47 54 46 496 14 Tabell 3. Månadsmedelvärden relativ fuktighet under perioden 1931-1960. (Efter Taesler 1972.) l E M. å M l Visby 85 83 82 77 73 74 Kulturhistoria  Gotland är rikt på välbevarade synliga forn- lämningar, framför allt från bronsåldern till medeltid. En orsak till detta är att den befolk- ningsexpansion som ägde rum i andra delar av landet på 1800-talet inte skedde på Got- land. Dessutom skedde nyodling till stor del på våtmarker och myrar vilket medfört att många forna ängsmarker och därmed forn- lämningar bevarats. De bäst bevarade och tydligast synliga lämningarna är de som utförts i sten, både som marksten av olika urbergstyper och av kalksten, som lätt bryts över stora delar av ön. Under förhistorisk tid användesstenen främst till gravanläggningar. En storslagen bygg- nadskonstruktion är t.ex. storröset vid Kau- parve, en bronsåldersgrav med bl.a. ett inre kallmurat (dvs. utan murbruk) torn av kalk- sten. Frän tiden kring Kristi födelse till ca 600 e. Kr. (romersk järnålder - folkvandringstid) anlades stora husgrunder av sten. Husen, s.k. "kärnpgravar", hade en knappt meterhög kall- murad grund av kalk- och gråsten. På denna byggdes tak täckt av torv, ag eller dylikt. På Gotland finns också flera fornborgar som allmänt har daterats till folkvandringstid. Den enda undersökta borgen med kallmur, Tors- burgen, har dock visat sig varit i bruk från yngre romersk järnålder till vikingatid. Den har en försvarsmur av kall murad kalksten. Konsten att bearbeta sten var känd tidigt på Gotland vilket de unika bildstenarna är exempel på. De uppträder från romersk järn- ålder (400-tal) till vikingatid/tidig medeltid (1000-tal). Redan de äldsta stenarna är väl huggna och ofta delvis slipade. Under 1000- taJet försågs stenarna med runinskrifter och mera sparsamt med bilder. De är i regel av kalksten och tillhör de äldsta bearbetade sten- monumenten i landet. Under vikingatid och tidig medeltid upp- levde Gotland ett kraftigt ekonomiskt upp- sving till följd av den handel i Östersjöområ- l A s Q N .Q 77 80 83 84 86 87 det som ön genom sitt läge kunde dra fördel av. I början låg handeln i händerna på lands- bygdsbefolkningen för att så småningom övertas av handelsmän från olika delar av Nordeuropa, vilka etablerade sig i Visby. Staden blev en av städerna inom den mäktiga Hansan. Kalk- och sandsten började på allvar an- vändas som byggnadsmaterial under 1100- talet. Murnings- och valvslagningstekniker- na blev kända på ön och en mängd stenbygg- nader av olika slag uppfördes under de föl- jande ca 200 åren, såväl i Visby som på landsbygden. Stenen bröts så nära byggnads- platserna som möjligt. Kalk för framställning av kalkbruk brändes i kalkmilor, varefter packs tenen ( osläckt kalk) lades i kalkgravar i marken för att självsläckas i flera års tid. De byggnader som murades av sten var i första hand kyrkor men även kastaler (för- svarstorn), bostadshus, magasinsbyggnader och gårdsportar. Unikt i Norden är för Got- lands del att den genom handeln välbärgade bondeklassen, de s.k. farmännen, kunde byg- ga hus av sten på sina gårdar, i några fall t.o. m. ladugårdsbyggnader. Bostadshusen hade fint huggna portaler och liksom övriga byggnader släthuggna fönsteromfattningar och hörnkedjor. På Gotland utvecklades ald- rig någon bybebyggelse, inte heller etablera- des några gods. Gårdarna var ensamgårdar. Lauks i Lokrume, Vatlings i Fole, Stora Häst- näs utanför Visby samt Kattlunds i Grötling- bo är exempel på gårdar med ännu bevarade, medeltida stenbyggnader av olika slag. Ca 150 sådana är kända från den gotländska landsbygden. Av de närmare 100 medeltida sockenkyr- korna på landsbygden är 91 bevarade, i regel utan några större sentida förändringar. De stora ombyggnaderna ägde rum redan under 1200- och 1300-talen. Då ersattes många romanska kyrkor med stora gotiska kyrko- rum. Under 1300-talet avstannade den eko- nomiska utvecklingen och en rad kyrkobyg- gen fick avslutas innan de färdigställts. Man 15 kan ännu på många håll se den romanska kyrkans Lilla torn stående kvar intill ett stort gotiskt långhus. Den enda klosterstiftelse som etablerade sig påden gotländska landsbygden var cister- ciensorden som grundlade ett kloster i Roma 1164. Klosterkyrkan, som nu endast återstår som ruin, är ett ståtligt exempel på en bygg- nad med välhuggna kalkstenskvadrar. Utöver själva kyrkobyggandet tiUverka- des dopfuntar ochgravmonument under I I 00- och 1200-talen. Fleradopfuntar exporterades till andra områden kring Östersjön, men den största exporten ägde rum under 1200- och 1300-talen. Man kan då närmast tala om en industriell tillverkning av kalkstensfuntar på Gotland. I Visby, som under medeltiden var en av Nordens största städer, blomstrade handeln. Ett dussintal kyrkor byggdes, alla av kalk- sten. Dominikanerna grundade ett kloster i staden före 1230 av vilket endast kyrkan S:t Nicolai är bevarad som rujn . Franciskanerna grundade ett kloster, S:ta Karin, strax däref- ter. Kyrkan och delar av klosterbyggnaderna är bevarade som ruiner. Deförmögnaste köpmännen byggde pack- hus (magasin) för sina varor utmed Strandga- tan intill hamnen. Totalt är över 200 stenhus kända. En ringmur uppfördes runt staden, till en början som en markering mot landsbygds- befolkningen. Så srnårungom övertog borg- arna i Visby helt den lönsamma fjärrhandeln. Den danske kungen Valdemar Atterdags er- övring av Gotland 1361 betydde början till slutet även förVisbys blomstringsperiod. Alla kyrkor utom en - tyskarnas församlingskyr- kaS:taMaria-övergavs efter reformationen. Kyrkan blev domkyrka 1572 då Visby stift inrättades. Tidigare tillhörde Gotland Linkö- pings stift. Från 1300-talets slut och fram till senare delen av 1600-talet befann sig Gotland i mångaavseenden i ett ekonornfakt bakvatten. Stenhusbyggandet dog i det närmaste ut. Under 1500-talet etablerades på initiativ av den danska statsmakten en omfattande sand- stensbrytning i Burgsvik, varifrån sten och färdiga byggnadsdetaljer exporterades till slottsbyggen m.m. i de danska städerna. Efter det att Gotland blev svenskt 1645 fortsattes denna verksamhet, nu med leveranser av sten till bl.a. Stockholms slott. Även råbruten kalksten exporterades Hk- som bränd kalk för murbruksberedning. Kalk- bränning blev en alltmer betydande närings- gren. Genom byggandet av kalkugnar för- bättrades kapaciteten högst betydhgt ijämfö- relse med de äldre kalkmilorna. Liksom un- der medeltiden var kalkstens- och kalkhante- ringen till en början mest en angelägenhet för bönderna på landsbygden , men så småning- om övertogs verksamheten av borgerskapet i Visby. Under 1700- och 1800-talen etablera- de sig en rad borgare som kalkpatroner vid hamn- och kalkbränningsplatserna på norra Gotland och byggde sig storagårdar, t.ex. vid Storugns i Lärbro och Länna i Slite. Andra betydelsefulla hamnar för utskeppmng av kalk och kalksten var bl.a. S:t Olofsholm i Hellvi och- under 1900-talet-Ar i Fleringe. Under senare delen av 1700-talet startade ett utbrett stenhusbyggande på de gotländska bondgårdarna. De hus som till en början uppfördes var förhållandevis enkla, putsade byggnader med bräd- eller tegeltak, på uthu- sen agtak, och i allt väsentligt utan huggna stendetaljer. Ett undantag är de öppna spisar- na i husen, vilka oftast tillverkades av Burgs- vikssandsten. Utvecklingen av det gotländska jordbru- ket under 1800-talet genom nya redskap och grödor, nyodling och utskiftning av jorden medförde en förbättrad levnadsstandard för de jordägande bönderna. Gårdsantalet, som varit i stort sett konstant sedan järnåldern, ökade under 1700- och 1800-talen genom partklyvning, dvs. de gamla gårdarna dela- des. De nya gårdsparternas byggnader upp- fördes dock omedelbart intill de gamla. Ge- nom skiftena i slutet av 1800-talet slogs dessa förtätade bebyggelsemiljöer isär. Först i bör- jan av vårt sekel upphörde användningen av kalk- och sandsten som dominerande bygg- nadsmaterial inom den lokala byggnadstra- ditionen. Under senare delen av 1800-talet tillkom några småindustrier på ön som utnyttjade kalk- och sandstenen som råmaterial. Burgs- vikssandstenen användes för framställning av slipstenar, i Visby startades en "marmorin- dustri" som tillverkade prydnadssaker, grav- vårdar o.dyl. Även byggnadssten togs fram, främst för export till fastlandet där den an- vändes vid byggandet av stenstäder som Stockholm m.fl . 16 Gotländsk byggnadssten Gotlands berggrund är silurisk med ålder inom intervallet 400-425 miljoner år. Ön bildar det översta ledet i Östersjöns kambro- siluriska bergartstäcke. Man kan dela in Got- lands sedimentbergarter i 12 grupper, med de yngsta i söder/sydost och de äldsta i nordväst. Bergarterna, främst kalk- och märgelstenar, bildar en stratigrafisk sekvens, som ligger ganska horisontellt, dock med en svag stup- nin~ åt sydsydost, tabell 4. Ons berggrund är extremt rik på fossil bortsett från B urgsvikslagrets sands tenar och de oolitiska kalkstenarna. Revkalkstenama är i stort sett uppbyggda av mer eller mindre intakta stromatoporoider och andra större fossi lrester, medan de lagrade kalkstenarna domineras av finkorniga vatteneroderade och fragmentiserade fossilrester. Totalt är ungefär 540 stenbrott markerade på de geologiska kartbladen (Munthe m.fl .) från förra hälften av detta århundrade. Alla dessa är inte upptagna för att bryta byggnads- sten, många har också utnyttjats för kalk- framställning (kalkbruk och cement). För kalkproduktionen har huvudsakligen norra Gotland, främst Slitelagrets bergarter, utnytt- jats. De viktigaste utskeppningshamnarna för bränd och släckt kalk har varit V1Sby, Kappels- hamn, Kyllaj , Slite och Katthammarsvik (Munthe m.fl. 1945). För cementindustrin bryts nu kalksten och märgel enbart i Slite- lagret. De nu bearbetade brotten är Slite, Filehajdar, Storugns och Klinthagen. Brytningen av byggnadssten har främst skett i ett mindre antal huvudområden, näm- ligen: 1. Sundrelagrets rödlätta krinoidekalksten, s.k. Hoburgsmarmor. 2. Burgsvikslagrets sandsten, som brutits på många ställen från Hoburgen upp till Gröt- lingboudd. 3. Slite- och Högklintlagrens kalkstenar i Visbyområdet. 4. Nordöstra Gotlands lagrade kalkstenar, främst de i Slitelagret. Ytterligare stenbrott som haft relativt stor betydelse för produktion av byggnadssten är följande: 5. Den fossilförande revnära kalkstenen vid När-Bursburgen. 6. Stora Karlsös rödlätta lagrade kalksten tillhörande Slitelagret. Stenbrotten är markerade på kartan, figur 2. I de fall stenbrotten ligger tätt omfattar en markering flera stenbrott. Stenbrytningens historia Den gotländska stenen har använts sedan stenålder. Så har t.ex. brynen i gotländsk sandsten av gångriftsålder påträffats vid Gull- rum i Näs på sydvästra delen av ön. Spår av bearbetning med mejsel och hacka i sandsten från romersk järnålder och folkvandringstid (200-600-tal e.Kr.) förekommer främst i gra- Tabell 4. Stratigrafisk indelning av Gotlands berggrund. Lagren är numrerade från äldsta, nr I, till yngsta, nr 12. Nr NBmn Ber2artstyp Mäktii:het i ~ 12 Sundrelager Lagrad kalksten (k:rinoiderik) med rev 10 Il Hamralager Kalksten och märgel 40 JO Burgsvikslager Sandsten och oolitisk kalksten 50 9 Ekelager Märgelsten 15 8 Hemselager Lagrad kalksten med revkroppar 100 7 Klintebergslager Lagrad kalksten med revkroppar och märgel 70 6 Muldelager Märgelsten 25 5 Hallalager Oolitisk kalksten med revkroppar 15 4 Slitelager Lagrad kalksten med rev och märgel 100 3 Toftalager Kalksten 8 2 Högklintlager Lagrad kalksten med revkroppar och märgel 35 Visby lager Märgelsten 25 17 LK V LK V LK V LK VLKRK,LK V LKV RK LK V v'J.,K V V 0LK LKQ N 0 10 20km RK= Revkalksten LK= L1grad ka lksten S= Sandsten Figur 2. Gotland med stenbrou för byggnadssten. Fyllda Lrianglar visar 1111 öppna brott, ofyllda trianglar nedlagda brou. Vissa stenbrott med samma sten.typ som ligger nära varandra har markerats med endast en triangel. 18 var men även på bildstenar; de senare från tiden 400-l000 e. Kr. De flesta bildstenarna är av kalksten, vilka man antar tillvaratagits som lösa block. Kalksten har främst använts råbruten som byggnadssten i kal Imurade kon- struktioner under förhistorisk tid. Både kalk- och sandsten låter sig lätt brytas, då de spjäl- kas upp i horisontella bankar. Det måste emel- lertid betonas att vi är ytterst osäkra på date- ringar av stenmaterialet och hur det bearbe- tats och brutits under denna tid. Under vendel- och vikingatid (600-1000- tal) tycks sten i stor utsträckning ersatts av trä som byggnadsmaterial. Först med kalkbru- kets införande under tidig medeltid kom den gotländska stenen på nytt att användas som byggnadsmaterial. Detta gäller dock endast uppförande av kyrkor, försvarsanläggningar och större gårdar. På 1100-talet påbörjades en mer regelrätt brytning av såväl sand- som kalksten i flera områden på Gotland. Stenen användes dels råbruten (främst kalksten) dels tuktad och dels bearbetad till välhuggna kvadrar, skulp- tural utsmyckning samt för tillverkning av dopfuntar. För uppförande av murarna an- vändes den lokalt förekommande stenen. På skulptural sten (portaler, reliefer, dopfuntar) ställdes krav på högre kvalitet. Denna kunde därför transporteras längre sträckor. Så ut- nyttjades sandsten från Burgsvikstrakten och t.ex. kalksten från Stora Karlsö för dopfunts- tillverkning. För byggnadsändamåJ valdes främst lagrade kalkstenar samt gotländsk sandsten i sandstensornrådet i söder (se figur 3). I de falJ vi känner stenmaterialets ur- sprung, som Bro, Vallstena och Boge kyrkor, är det strängt lokalt. Man kan förutsätta att detta gäller alla de medeltida kyrkorna, även om det exakta ursprunget i många fall, t.ex. Martebo, är okänt. Detta gäller som nämnts inte den skulpturala stenen i portaler och reliefer, som i många kyrkor är av annat ursprung och högre kvalitet än själva bygg- nadsstenen. Det är mycket möjligt att bättre sten för kapitälband och andra skulpturala objekt bröts i speciella brott, som kan ligga långt från den plats de nu sitter. Ett exempel på detta är södra stigluckan vid Visby dom- kyrka. Skulptural gotländsk sandsten före- kommer förutom påGotland inom helasödra Östersjöområdet. Det viktigaste stenbrytningsområdet un- der medeltid har varit Visby med omgivning- ar. Den råbrutna och tuktade stenen till ring- muren samt de medeltida byggnaderna är lokal. Den utgörs av lagrade kalkstenar hu- vudsakligen från Högklintlagret. De vikti- gaste medeltida stenbrotten har legat nordost om staden nära klinten men även österut i Hejdebyornrådet (Lundqvist m.fl. 1940). Efter en lågkonjunktur för brytningen av byggnadssten under senare hälften av 1300- samt hela 1400-talet, skedde ett uppsving mot 1500-talets slut. Det var då huvudsakli- gen den gotländska sandstenen som utnyttja- des, t.ex. vid byggandet av Kronborgs slott vid Helsingör. Den förste narnngivne sten- huggaren på Gotland var Peter Lifländer, som dog 1565 och ligger begravd på Sundre kyrkogård. Under Kristian IV:s tid exportera- des speciellt gotländsk sandsten i tidigare okänd omfattning till södra Östersjöområdet (Tyskland, Polen, Baltikum) och Sverige för- utom transporten till Danmark. Den danske kungen skickade under denna tid flera utbil- dade stenhuggare till ön. Likaså ökade bryt- ningen av byggstenskvadrar i kalksten på norra Gotland under denna tid, vilka trans- porterades till Danmark och södra Östersjö- området. Även sedan Gotland blivit svenskt 1645 fortsatte stenbrytningen under den svenska stormaktstiden fram till 1900-talets början. Vid mitten av 1600-talet var Burgsvik en utpräglad stenhuggarby (Steffen 1945). Mycket sandsten beställdes av den svenska högadeln för palatsbyggen. Den gotländska sandstenen användes också i inomhusspisar, vilka fortfarande finns kvar på ett fåtal plat- ser. Speciellt under senaste sekelskiftet upp- levde sten brytningen en uppblomstring, både vad gäller kalksten och sandsten. Under 1800-taJet och framåt var det emellertid slip- stenstill verkningen som var viktigast försand- stensbrytningen. Kalksten och märgel an- vändes till kalkbruk ochjordförbättringsmed- el samt senare inom byggnadsindustrin för cementti!Jverkning. Byggstensbrytningen gick ner från 191O- talet och kollapsade i stort sett på 1960-talet En viss uppgång har märkts sedan 1980-talet För närvarandeärendast några få brott öppna för brytning av byggnadssten, nämligen sand- stensbrottet i Uddvide (nummer 13 i tabelJ 6). Brytningen kombineras dock med brytning för slipstenstillverkning. Även ett litet sand- stensbrott i Botvide (nummer 12) bryts epi- sodiskt för tillverkning av brynen och andra 19 mindre föremål. Vidare är de två kalkstens- brotten i Norrvange och Kappelshamn, (num- mer 49 och 56 i tabell 6), öppna. Sporadiskt tas också sten tillvara från kalk.stensbrotten i Hejdeby och Tällar (nummer 35 och 60 i tabell 6). Det fi nns inte mycket dokumenterat om medeltida och senare gotländska stenbrott, även om tullnotor och olika båttransporter från Gotland har givit viss allmän informa- tion om utförsel av gotlandssten. Dessa käl- lor säger emellertid inte mycket om specifika stenbrott, när och hur de brutits samt för vilket ändamål. Även om man talar om Kris- tian IV:s (sandstens)brott, vet vi nu inte vilket specifikt brott som avses. Vi har därför i de flesta fall mycket dålig kontroll på från vilket brott stenmateriaJet hämtats. Kontinuerlig brytning på en plats utplånar också succes- sivt spåren av tidigare stenbrytning. Inom vissa områden har brytning pågått mycket lång tid, med början under tidig medeltid. Ofta har även brytningens inriktning ändrats under denna tid från t.ex. byggnadsstensbryt- nfog till brytning av kalk för cementindu- strin. Vi måste därför i stor utsträckning förlita oss på undersökning av stenmaterialet i bygg- naderna för att klargöra stentyp och ev. ur- sprung. Ett besvärande faktum är att många av de gotländska kalkstenslagren är mycket svåra att skilja okulärt. Även en paleontolog av facket har svårt att makroskopiskt avgöra vilket bergartslager kvadrarna i en kyrkvägg tillhör, för att inte tala oro från vilket brott de kommer. Vilka kriterier har vi då för att avgöra från vilket bergarts lager eller brott en byggnadssten kommer? Deenklasteär natur- ligtvis makroskopiska, som färg, mineralogi, bankning, uppsprickning och framför allt fossilinnehåll. Genom att identifiera mikro- skopiska fossi l kan man ytterligare klargöra ursprunget. I vissa fall förekommer fossil, s.k. ledfossil, endast i en begränsad horisont, och kan då mycket exakt peka ut i vilket bergartslager stenen tagits. Däremot talar inte ledfossilet om var i ett vidsträckt lager stenen tagits. Därför kan vi i vissa fall ha flera tiotal brott kvar att välja mellan. Med hjälp av avancerade kemiska undersökningar, t.ex. iso- topanalyser, kan man i vissa fall nå längre vad beträffar proveniensbestärnmningar. Detta tycks vara en möjlig väg när det gäller got- ländsk sandsten (se Åberg m.fl. 1993). Under medeltid och Sveriges stormakts- tid var Gotland och Öland de områden som utnyttjades flitigast när det gäl ler stenbryt- niog. I en del fall har brotten endast använts under medeltiden och sedan lagts öde. Detta, tillsammans med det begränsade jordtäcket ger vissa möjligheter att fortfarande lokalise- ra gamla brott, eftersom de varken växt igen eller utplånats genom fortsatt täktverksam- het. De främsta tecknen på medeltida sten- brytning är handborrade hål, spår av flat- mejslar samt kvarlämnade exempel av på- börjad bearbetning. Flatmejsel användes när man spräckte upp stenen vertikalt. Man ut- nyttjade då naturliga sprickor eller svaghets- zoner, i vilka man slog ner järnkilar och spräckte upp stenen. I tabell 5 redovisas ett fåtal brott med bevarade äldre (medeltida) spår av brytning. Speciellt brotten Älmar på Stora Karlsö samt Dacker söder om Bro kyr- ka är mycket skyddsvärda, då det är ytterst ovanligt med mer eller mindre intakta medel- tida stenbrott. På Gotland har vi dokumenterat 64 sten- brott, tabell 6 och figur 2. Uppgifter om de flesta brotten är tagna från kartbladsbeskriv- ningarna av Munthe m.fl. Vissa kommer dock från Falks rapporter ( se Källor och litteratur) eller har erhållits muntligt av stenhuggare Henry Carlsson i Slite. I många fa ll vet vi att byggnadssten brutits i dessa. I andra fa ll känner vi endast bergartens egenskaper, som att den är tjockbankad och kompakt och där- för lämpar sig för kvaderproduktion. Större Tabell 5. Stenbrott med bevarade äldre spår av brytning. Lk = lagrad kalksten Rk = revkalksten Stenbrott K:oorniuater ~ J'Yp av spår Kfil!.li  Älmar (St. Karlsö) 635275/ I 63025 Lk  Flatkilsmärken, hand- Ohlsson, E. W.  borrhål, formhuggen sten  Klinteberget 636335/ l 646 I 5 Rk Handborrhål Falk, L. m. fl.  Dacker (Suderbys) 639541 /165864 Lk Flatkilsmärken, kolonn- Löthman, L.  baser Westholm, G.  20 brott i märgelsten som huvudsakligen utnytt- jats för kalkbruks- och cementtillverkning har vi ej tagit upp här. Vissa brott har ej besökts, men är koordinatsatta efter läget på äldre geologiska kartor. Dessas läge är osä- kert; de är därför angivna med två asterisker efter namnet i tabellen. Några av brytnings- områdena täcker större ytor och kan därför ej koordinatsättas korrekt. Till dessa hör När-Bursburgen, Klinteberget och Koppars- vik. Det urval vi gjort är alltså osäkert, och kan säkert kompletteras vid en djupare stu- die. Gotländska stenbrott Som framgår av tabell 6 har ej alla bergarts- lager utnyttjats för produktion av bearbetad och skulptural sten. De viktigaste kraven har varit att bergarten är kompakt, i stort sett homogen och tät, med så få lerskikt som möjligt samt att banktjockleken är tillräcklig. Rent märgliga, mjuka lager är värdelösa som byggnadssten. För brytning av byggnadssten har därför de mera tjockbankade horisonter- na varit lämpligast. Dessa lagrade kalkstenar består av biologiskt bildad kalcit, som erode- rat ned till ett finkornigt sediment av fossil- rester. I dessa monotont bankade bergarter förekommer större, mer e ller mindre homo- gena kroppar av på plats bevarade fossi lres- ter, som ursprungligen varit rev med massor av olika organismer (sjöliljor, musslor, alg- kolonier, koraller, urdjur och armfotingar). Dessa fossila rev (även kallade biohermer) kan ha storlekar på upp till 100-tals m3, men är vanligen betydligt mindre. Redan under revorganismernas livstid har vägerosionen skapat en zon runt revet med nedbrutna skal- rester. Själva reven är i stort sett bevarade och saknar utpräglad skiktning (lagring). Lag- ringen framträder successivt tydligare när man avlägsnar sig från revet ut i omgivande lagrade kalkstenar. Den oskiktade fossildo- minanta kalkstenen i själva revet och dess närmaste omgivning kallar vi därför rev kalk- sten. Både lagrad kalksten och revkalksten har utnyttjats för byggnation och framställ- ning av sku lpturer. Lagrad kalksten och revkalksten bar bru- tits i Högklintlagret (huvudsakligen Visby- området), Slitelagret (hela norra Gotland och Fårö) samt vidare i Sundrelagret längst i söder. Sandsten för byggnation och skulptu- ral utsmyckning finns endast i Burgsviks- lagret (se figur 3) på södra Gotland. I det följande går vi genom de för byggna- tion viktigaste bergarterna, med början med de äldsta som ligger underst. De rent märgli- ga lagren (främst Visby, Mulde och Eke) har ej använts som byggnadssten. Högklintlager Dessa bergarter förekommer i en smal hori- sont på Gotlands västkust från Visbytrakten och norrut. De växlar starkt i utseende. För byggnation har lagrade, grå till svagt skära krinoiderika typer varit viktigast. Revkrop- par är vanliga i detta lager. De täta, homogena bankarna i den lagrade kalkstenen kan bli upp till tre-fyra decimeter tjocka. I allmänhet minskar banktjockleken när man avlägsnar sig från revkropparna, och blir då rikare på tunna grå lerskikt. Flera av de viktigaste byggstensbrotten, t.ex. Galgberget, Koppars- vik och Kappelsharnn är rev nära lagrade kalk- s tenar. Visbys medeltida stenbyggnader och ringmur är främst uppförda i Högklintlagrets kalkstenar. Man kan förutsätta att stenen i Visby i stort sett brutits direkt på byggplat- sen, t.ex. stenen till ringmuren. Det kan där- för vara svårt att tala om stenbrott. Även kJintbranten har i Visbys fall säkert ofta givit byggmaterialet. Vittringen i de tjockbankade lagren är begränsad och relativt homogen. Förekom- sten av lerfyllda mjuka skikt, s.k. styloliter, vittrar däremot lätt och ger kraftig ytrelief. Ofta är fossilen motståndskraftigare än den finkorniga mellanmassan. Krustabildning, dvs. då kalcit omvandlas till gips, är ett van- ligt fenomen i regnskyddade partier, t.ex. på ruinerna i Visby. Utseendemässigt blir ytan då ojämn, blåsig och porös samt ofta missfär- gad p.g.a. sot och tjärpartiklar eller utsönd- ring av mörka färgämnen, s.k. melaniner, genom mikrobiell aktivitet. Flera av ruinerna i Visby, t.ex. S:ta Karin är mycket kraftigt svärtade. Toftalager Detta tunna lager överlagrar Högklintlagret. Det utgöres av en ljusgrå lagrad kalksten, ställvis med decimetertjocka bankar. Stenen har i viss utsträckning tillvaratagits lokalt som byggnadssten i Visbys omgivningar. Detta bergartsled är dock rikt på märgliga lager och lerhorisonter och i all mänhet min- dre lämpligt som byggnadssten. 21 Tabell 6. Säkra och förmodade byggstensbrott på Gotland.  *=Lokaler tagna från Laufeld ( I 974). **= Lokal ej besökt, osäkert läge. I understrukna stenbrott med fet  stil pågår brytning fortfarande. Lk =lagrad kalksten Rk = revkalksten/revnära kalksten. Nr Lokal Kilrla, rnta Koo~inari:r Strati~afisk nivå Beri:art I* Hoburgen l -4 51,2i 631295/164135 Sundrelager Rk (krinoide) 2* Otes3 5I,2j 631315/164510 Rk (grå) 3* Gullstajnen 51,2i 631475/164260 Rk (krinoide) 4* Västerbackar I 5I,2i 631495/164320 Rk (krinoide) 5* Muskmyr I 5l,3j 631505/ 164500 Rk (krinoide) 6* Husryggen 1 5I,3i 631545/164270 Burgsvikslager Sandsten 7* Storms 2 5J,3a 63 1830/ I 652 lO Sundrelager Rk (krinoide) 8 Kvame 5I,3j 631950/ l 64650 Hamralager Lk 9* Bringes I 5J,4b 632200/ 165530 Sundrelager Rk (krinoide) IO* Lajkungsrum 1 5J,4a 632480/165150 Burgsvikslager Sandsten, ooli 11 * Valar I 5I,5j 632550/164730 Sandsten 12 Botvide 5I,5j 632615/165080 Sandsten 13* Uddvide 2 5J,6a 633350/165190 Sandsten 14 Viklunde 5J,7b 633600/ 165630 Sandsten 15* Härdarve 1-2 5J,7b 633870/165515 Eke-/Burgsvikslager Lk 16* När-Bursburgen 1-7 5J,9d 634830/ I 66800 Hamra-/Burgsvikslager Lk, Rk, ooli t 17 ÄJmar (St. Karlsö) 61.0g 635275/163025 SUtelager Lk (k:rinoide) 18 Marmorberget (dito) 61,0g 635305/ 163030 Lk 19 Bjärby** 61, lc 635880/166290 Hemselager Lk 20 Hagby 61,lc 635980/ I 66035 Rk 21 Bjärges (Garda) 6J,2d 636100/ 166770 Lk 22* Rudvider I 6J,2e 636260/ 167310 Lk 23* Klinteberget l 6J,2j 636335/164600 KJintebergslager Rk,Lk 24* Altajme I 6J,3c 636520/ l 66280 Lk 25* Vivungs I 6J,3c 636720/166010 Lk 26* Gannes 3 6J,4g 637045/ 168260 Hemselager Lk 27* Hällinge l 6J,5c 637840/ I 66375 Klintebergslager Lk 28* Båtels l 6J,5c 637980/ l 66480 Lk 29* Oivide I 61,6i 638000/164460 Slitelager Lk 30* Ganthem I 6J,6d 638070/166675 Klintebergslager Lk 31 Kvänoväteo 6J,7d 638925/166805 Slitelager Lk 32 Bjärs 6J,8b 639005/165964 Rk 33 Kopparsvik 6I,8j 639150/164760 Högkliatlager Lk 34 Tjälder 6J,8f 639275/167590 Slitelager Lk 35 Hejdeby 6J,8a 639330/ 165380 Lk 36* Katrinelund 6J,8a 639410/1652 IO Lk 37* Galgberget I 6J,8j 639460/ 164970 Högklintlager Lk 38 Hangvarvägen 6J,8a 639465/ 165005 Toftalager Lk 39* Dacker 1 6J,9b 639541/ l 65864 Slitelager Lk 40* Bogeklint 2 6J,9f 639760/167705 Rk 41 Kohagvät 7J,Od 640245/166590 Lk 42* Lännaberget 2 7J,Of 640250/ I 67880 Lk 43 St. Olofsholm 7J,Og 640325/ I 68430 Lk 44 Hide 7J, lg 640525/ I 68350 Lk 45 Lörge 7J, lh 640590/ 168710 Lk 46 Rosarve 7J, ld 640635/166870 Lk 47 Pavals 7J, lf 640805/ 167980 Lk 48 Storbrut 7J,lb 640990/165630 HögkJintlager Lk 49 Norrvani:e 7J,2f 641200/167710 Slitelager Lk 50 Vale** 7J,2c 64l 285/ 166040 Högkliatlager Lk 51 Stora Källstäde** 7J,2f 641 300/ 167950 Slitelager Lk 52* Stora Banne 7J,2f 641350/167705 Lk 53 Grausne 7J,2c 641370/166135 Lk 54 Ire 7J,2d 641490/166720 HögkJintlager Lk 55 Kullshage** 7J,3e 641690/167470 Lk 22 56* K1uu1d11bamn l 7J,3f 641780/167515 Högklinllager Lk 57* Nymånetorp 1 7J,3f 641785/167515 Lk 58* Broa I 7J,3j 641950/ I 69590 Slitelager Lk 59 Skälstäde 7J,4f 642005/167545 Högklintlager Lk 60 Ifil.!fil: 7J,4e 642085/ 167130 Lk 61 Klintsbrovik 7J,4i 642340/169340 Slitelager Lk 62 Hau 7J,4h 642360/168765 Slilelager Lk 63 Ar 7J,5h 642515/168650 Högklintlager Lk 64* Lansa I 7J,5i 642640/1693 l5 Slitelager Lk Slitelager Detta är en upp tiU hundra meter tjock kalk- stenspacke, som går i dagen på en stor del av norra Gotland samt Fårö. I nordligaste delen består den huvudsakligen av lagrade kaJkste- nar med utspridda revkroppar, medan södra delen domineras av märgelsten. Lagret inne- håller mycket ren kalksten och för cement- framställning finns här kalkbrott i drift. Den brutna lagrade kalkstenen är generellt ljus- grå. Den består av en relativt kompakt kalk- sten, t.ex. i Norrvange, men är i vissa fall mycket rik på stromatoporoider (kattskaJlar), som i Hejdebybrottet. Det är i många fall oklart i vilka brott byggnadssten brutits. Bryt- ning för kalkbränning och under senare tid cementtiJJverkning hart.ex. skett i de tidigare byggstensbrotten i Hellviområdet och Dack- er söder om Bro kyrka. Stenmaterial från de olika brotten är generellt svåra att särskilja. De viktigaste byggstensbrotten har varit de öster och nordost om Visby (Hejdeby, Katri- nelund, GaJgberget), de i Broområdet (Dack- er) och de i Slite-Hellviområdet (Lännaber- get, Hide, S:t Olofsholm). Många kyrkor är uppförda av sten från Slitelagret, t.ex. Bro och Boge. De kompakta, lagrade kalkstenar- na är ganska vittringsbeständiga, medan de kattskallerika materialen ger ytrelief efter vittring. Detta beror på att de täta fossilrester- na är motståndskraftigare än den finkorniga mellanmassan. Det är troligen främst kalk- sten från Slitelagret (vid sidan av "Hoburgs- marmorn") som exporterats från ön. Till- verkning av dopfuntar har också i stor ut- sträckning skett i Slitekalksten. Klintebergslager Detta lager träder i dagen påcentrala Gotland och består av starkt växlande kalksten. Vissa horisonterär relativt tjockbankade, tex. Klin- teberget, vilket dock även innehåJler rikligt med revkroppar. Lerinnehållet är dock gene- reUt ganska högt, och stenen innehåller en del järn, vilket ger gulfärgning vid vittring. Ste- nen vittrar ganska sakta. I sprickor/sprickzo- ner påträffas ofta sekundärt utfälld kalcit, vilken läkt stenen. Klinte kyrka är uppförd i kalksten från Klinteberget. Burgsvikslager Detta lager utgöres av ett maximalt 50 meter tjockt skikt av homogen, finkornig, bankad sandsten (mosten), som träder i dagen efter en 25 km lång sträcka från Hoburgen till Grötlingboudd, figur 3. Ovanpå denna sand- sten vilar ställvis en oolitisk kalksten, även kallad romsten p.g.a. utseendet. Den senare har brutits för lokaltbruk på När-Bursburgen. Den gotländska sandstenen har utnyttjats för ett flertal ändamål som byggnadssten och skulptural sten, slipsten för brynen samt som flis till flistak. Ett hundratal brott är upptagna efter hela sandstensborisonten. För närva- rande är endast två brott öppna för brytning av byggnadssten och slipstenstillverkning. Endast en bildsten i sandsten är intakt. Den står i en trädgård vid Österby i Fide socken. Den lokala betydelsen av sandstenen visas tydligt genom förekomsten av medelti- da kyrkor byggda i sandsten, se figur 3. Totalt 14 kyrkor är huvudsakligen byggda i sand- sten, ingen på längre avstånd från sandstens- förekomsterna än 10 km. Den gotländska sandstenen är en i färskt brott grå, finkornig, homogen, porös sandsten med kantiga kvarts- korn hopkittade av en kvarts/lermineralrik mellanmassa. Mineralogiskt innehåller ste- nen kvarts, fäJtspater, glimrar, lermineral och kalcit, det senare mineralet i balter på 4-8% (volymsprocent). Porositeten är hög, vanli- gen cirka 20 volymsprocent. Fläckvis upp- träder ansamlingar av pyrit (svavelkis) och rundade kalkbollar. Fossil är relativt ovanli- ga. Bergarten uppvisar viss variation i de olika bankarna, liksom lateralt i samma lager. Vår kunskap om denna variation är ringa. Det är mer eller mindre omöjligt att särskilja sten 23 + + ++ ++ + N I + Sandstenskyrka D Sandsten 0 lOKm Figur 3. Utbredningen av gotländsk sandsten i fast klyft på södra Gotland samt de 14 medeltida kyrkor som byggts i sandsten. från de olika brotten. Pågående undersök- ningar visar att isotopstudier, främst kol, kan vara en möjlig väg att klargöra detta. Skulpturalt bearbetad gotländsk sandsten samt dopfuntar har distribuerats över hela Östersjöområdet. På grund av sin höga poro- sitet, låga kompakteringsgrad samt kalk- och järninnehåll är stenen ganska känslig för vitt- ring. Sandning ärett vanligt vittringstillstånd, som kan övergå i hål vittring eller till och med alveolvittring. Ett instruktivt exempel på den senare formen är en mur vid Kättel viken. Den höga porositeten gör att stenen kan frysa sönder, eftersom den suger upp vatten effek- tivt. Dessutom löses kalken i stenen ut, spe- ciellt om vattnet är surt. Oxidation av det tvåvärda järnet i pyriten samt beläggning av sot från förbränning samt biologisk aktivitet ger svärtad och missfärgad yta och kan följas av exfoliering av ytskiktet. Påväxt av vissa lavarter, speciellt svart kantJav (Lecanora atra) och Lecanactis stenhamrnarii (syno- nym: Dirina massiliensis en] . Tibell 1994) bryter också ned stenen. De flesta lavar är dock ofarliga, och skyddar snarast stenen mot nedbrytning. Behovet av ersättningssten (byggnader och skulptural utsmyckning) är relativt stort, inte minst i Danmark. Övredelen av Burgsvikslagret består som nämnts av en oolitisk kalksten, med ärtstora koncentriska kalkkulor samrnankittade med kalk. Denna har brutits lokalt som plattsten, men är ganska mjuk och vittrar lätt. När-Bursburgen är uppbyggd av Burgsviks- lager, som i detta fall består av kalksten. Utefter en flera kilometer lång sträcka har oolitstenen och en underliggande grå, tät rev- kalksten brutits under lång tid. Den senare användes under medeltiden som byggnads- sten, och förekommer troligen i flera kyrko- byggnader i omgivningarna. Sundrelager Detta är den yngsta bergartsenheten på Got- land, och går i dagen på Storsudret längst i söder. Den består av delvis tjockbankade svagt skära kalkstenar, samt rikligt med in- bäddade rev. Dessa kalkstenar är mycket rika 24 på fragment av krinoideer (sjöliljor), som vanligen är skära, medan resten av stenen är ljusgrå. Stenen får därför en ljust skär färg. Denna s.k. Hoburgsmarmorhar variten myck- etbetydelsefull sten för byggnation och skulp- tural utsmyckning, men även använts för dopfuntar. Den har främst brutits i Hoburgen i revnära tjockbankad kalksten, men även ett antal andra brott har utnyttjats. Såvitt känt är stenen utbruten; praktiskt taget inga reserver finns kvar, även om jordtäckta förekomster kan förekomma. Denna sten uppvisar en karakteristisk se- lektiv vittring (reliefvittring), då fossilrester- na (krinoidestjälkama) är motståndskraftig- are än mellanmassan. Fossilen står därför kvar i nivå med den ursprungliga stenytan, medan mellanmassan vittrar ned. Med tiden bleknar också stenen, då fossilen blir ljusare vid atmosfärisk exponering. Luftföroreningar - en första överblick Bakgrund Med luftföroreningar menar vi utsläpp av för atmosfären delvis främmande ämnen, fram- för allt svavel- och kvävegaser samt sprid- nfog av partiklar i form av sot/tjära. Luftför- oreningarär ett fenomen som främst förknip- pas med industrialismen, men även uppvärm- ning samt trafik/samfärdsel är viktiga källor. Dessa gaser samt partiklar förekommer ock- så naturligt på jorden och genereras t.ex. av vulkanutbrott, stora skogsbränder samt fri- göres från träskområden. Under industriali smens utveckling fram till sekelskiftet 1900 var påverkan endast lokal genom de nya industrier som växte fram och genom befolkningsökningen i stä- derna som medförde ökat utsläpp av ved- och koleldad uppvärmning. Med järnvägarnas och båttrafikens utbyggnad kom även transpor- terna att medföra utsläpp av sot och svavel- partiklar, med försurad nederbörd och ned- smutsning som resultat. Den långväga transporten av luftförore- ningar, som ledde till regional spridning, blev verkligt betydelsefull efter andra världskri- get, då längre skorstenar spydde ut förore- ningarna högre upp i atmosfären och därvid spred dem effektivare. De regionala problem som uppkom uppmärksammades först i Skan- dinavien i slutet av 1960-talet då markforska- ren och meterologen Svante Oden slog larm. Användning av lågsvavlig olja samt över- gång till centraluppvärmning tillsammans med åtgärder för att rena industriutsläppen ledde till att situationen vad beträffar svavel­ föroreningar förbättrades i början av 1970- talet. Därefter har de regionala utsläppen i Europa av svavel minskat med 30%. Minsk- ningen av svavelutsläppen i Sverige har varit mycket mer drastisk. De är nu omkring 20% av det maximala utsläppet i början av L970-ta- let och i de tidigare mest förorenade städerna är halterna i luft mindre än 10% av värdena för 25 år sedan. Kväveoxider, som främst genereras av motortrafik och förbränning, omvandlas så småningom i sur miljö till salpetersyra, HN03• Kväve är tillsammans med kol och fosfor en av huvudbeståndsdelarna i organiskt materi- al. När det gäller såväl marina som terrestra organismer, är antingen fosfor eller kväve i lämplig form det grundämne som begränsar tillväxten (bristämne). Spridningen av kvä- veföreningar påverkar därför såväl hydrosfä- ren som biosfären. Först i samband med över- gång till katalytisk rening av bilmotorer bör- jade kväveoxidutsläppen plana ut i början av 1990-talet. Andra ämnen som spelar roll i detta sam- manhang är ozon (0 3), koldioxid (C02) och vissa organiska föreningar, t.ex. metan (CH ),4 formaldehyd (Cf\0)och väteperoxid (H20 2) . Alla dessa komponenter har samband med luftförorenfogar direkt eller indirekt. Det är även av betydelse om föroreningen uppträder i fast, flytande e ller gasform. Sva- vel och kväve sprids normalt i gasform som oxider, S02 respektive NO-N02• Genom re- aktioner i luften med olika former av syre i fukt/vatten bildas de lösliga jonerna sulfat (SO/ ) respektive nitrat (N0 -).3 Traditionellt har vi ägnat mest intresse åt föroreningarna i löst form, och mätt t.ex. su Ifat, nitrat och pH i nederbörd (regn). Vi har emellertid också en spridning av gaserna S02 och NO. i torrt tillstånd i lufthavet, ofta fastsittande på partiklar. Man mäter därför ofta mängden S02 respektive N02 (NO.) per m3 luft genom att pumpa luft genom ett filter där dessa gaser fastnar. Det är van Iigen denna mängd som utgör måttstock när mängden svavel respektjve kväve i luft redovisas. Medan minskningen av de lösa jonerna och 25 ökningen av pH i nederbörd ej är särskilt stor i Sverige, är minsknfogen av S0 i luften 2 mycket stor, speciellt i stads- och industri- miljöer. Lunds centrum är ett utmärkt exem- pel på detta. Medan genomsnitthalten S02 i luft vintertid var cirka 140 µg/m3 omkring 1970 hade den 1990 sjunkit till cirka 7 µg/m3, d vs. en reduktion på 95%. Denna minskning är troligen ganska representativ, och kan främst förklaras med övergång till lågsvavli- ga oljor samt centraluppvärmning av bostä- der. Mätningar och analys Under de senaste decennierna bar både kom- muner och länsstyrelser utfört en rad olika mätningarav luftföroreningaroch många mät- ningar pågår. Luftföroreningar kan mätas på olika sätt, dels genom mätningar av direkta utsläpp och dels genom mätningar av nedfall , deposition. En sak är halten i luften, en helt annan depositionen/upptaget på olika typer av ytor. Våtdeponeringen, dvs. regn, faller ju relativt likformigt på ytorna. Torrdepositionen sker däremot väldigt olika på olika typer av ytor. Viktigt ärt.ex. om de är snötäckta, torra eller fuktiga samt om de är vegetationsklädda eller ej . Vidare tar olika typer av vegetation (grö- da, träd, gräs) upp gaserna olika effektivt. Temperatur, vind, och relativ luftfuktighet är också betydelsefulla. Man bar börjat mäta upptaget av svavel- och kväveföreningar på olika typer av vege- tationsytor (Westling m.fl . L992). Då dessa sannolikt inte är jämförbara med motsvaran- de upptag på sten kan vi i detta sammanhang inte utnyttj a dessa mätningar. Vi vet att upptaget på olika stenmaterial (mineral) varierar, kalcit/kalksten tar upp svavel (S0 2) i betydligt större omfattning än silikatbergarter(med kvarts, fältspater). Upp- taget är också beroende av luftens kemiska sammansättning; förekomst av kvävefören- ingar ellerozon ökar upptaget av svaveldiox- id påtagligt. Torr e ller fuktig yta spelar stor roll Liksom ytans topografi. Ju ojämnare yta (dvs. större specifik yta) desto större upptag. Av mycket stor betydelse är om ytan är utsatt för regn eller ej. En regnutsatt yta spolas ju ren av vatten. Om vattnet är surtökarde flesta mineralers löslighet, ytan blir ojämnare. En regnskyddad yta däremot spolas aldrig ren, däremot fastnar partiklar (sot, organiskt ma- terial, mineral, absorberande gaser) kontinu- erligt. Reaktiva gaser i kombination med fukt och syre ger olika kemiska reaktioner- sten- ytan kan även förändras och försvagas meka- niskt. Vi vet mycket litet om vad denna typ av åldrande betyder för stenens fortbestånd. Vi kan förutsätta att stenytan/stenen generellt försvagas, men vet ej hur och i vilken omfatt- ning. Då mätningar kan utföras på flera olika sätt och bearbetningen av resultaten kan va- riera uppstår problem vid jämförelse av oUka regionala mätningar. I det här sammanhanget ges därför endast en översikt av utsläpp av svaveldioxid och kväveoxid efter en lands- omfattande sammanställning utarbetad avSta- tistiska Centralbyrån (Utsläpp till luft i Sverige.. . 1992). Det är således inte bara under de senaste decennierna byggnaderna har varit utsatta för påverkan av luftföroreningar. Det är dock inte förrän under senare tid mätningar har utförts. Liksom nu var även tidigare vissa områden mer utsatta än andra. En första över- siktUg sammanställning av de viktigaste luft- föroreningarnas spridningsbild kan ge en uppfattning om var de största problemområ- dena har funn its och finns. I det följande ges en kort presentation dels av situationen kring 1920, dvs. när industria- liseringen var genomförd, dels av den nuva- rande situationen, omkring J990. Tiden omkring 1920 Industrier Gotlands huvudnäring var även efter indu- strialismens genombrott jordbruket. År 1920 sysselsattes i industrin 385 personer i Visby och 1 162 personer på landsbygden. Flest personer arbetade i cementindustrin, 130 i Visby och 403 på landsbygden. Inom sten- brytningen fanns åtta arbetsställen med sam- manlagt J83 arbetare. I övrigt fanns t.ex. torvindustri, sockerbruk, fi skberedning, bryg- gerier, kvarnar och mejerier, alla dock av mindre omfattning. Vid denna tid bör därför inte industriutsläppen ha haft någon större spridning. Uppvärmning Lokaluppvärmning med trä och kol kan haft stor betydelse för situationen i tätorter som Visby. En annan faktor som haft stor betydel- se för nedbrytning av byggnader/byggnads- 26 material i tätorter är bränder. Flera stora brän- der drabbade Visby redan under medeltiden. I början av 1500-talet lär liibeckarna ha bränt de norra stadsdelarna. Även på 1600-talet brann delar av staden. Innanför Söderport eldhärjades flera hus 1722 och 1744 brann det i den norra stadsdelen då bl.a. domkyr- kans torn skadades. Folkmängden i Visby var 9 346 invånare år 1920, varav majoriteten bodde inom mur- arna. Hamnar Under 1800-taJet ökade sjöfarten till Gotland då ångbåtar kan ha bidragit till en ökning av luftföroreningar. Visby hamn hade den störs- ta båttrafiken på Gotland 1920 då samman- 0 lagt drygt 300 000 nettoton ( 1 642 fartyg)  passerade hamnen på in- och utrikesfart. På  ostkusten var Slite den största hamnen. Far- tyg med sammanlagt omkring 71 180 netto- ton (545 fartyg) passerade hamnen år 1920.  De flesta båtar var ång- och motorfartyg men  . även en del se~elfartyg och pråmar ingår i det  totala antalet. Ovriga viktiga hamnar vid 1900- talets början var Roneharnn, Burgsvik, Klin- tehamn och Kattharnrnarsvik. Järnvägar Den första jämvägslinjen på Gotland öppna- des för trafik 1878 och gick mellan Visby och Hemse. Under 1900-talets första årtionden var järnvägarna på Gotland helt utbyggda, figur 4. Från Visby kunde man ta sig till Figur 4. Det tidigarejämvägsnätet på Gotland. (Underlaget för järnvägsnätet är hämtat ur Sandin 1990.) 27 Lärbro i norr och till Burgsvik i söder. Roma blev en järnvägsknut med förbindelse till Slite i nordost och via Klintehamn till Habling- bo i söder. En mindre knutpunkt var Hemse där förbindelse fanns til1 Ronehamn. Järnvä- garna förband således de viktigaste hamnar- na, Visby, Slite, Ronehamn, Klinteharnn och Burgsvik. De första tågen drevs av koleldade ång- lok. I början av 1900-talet började man an- vända bensin och diesel i de då nya motor- vagnarna. Mera allmänt kom dessa till an- vändning först på 1930-talet. Den sista järn- vägen på Gotland,mellan Lärbro-Visby- Burgsvik, lades ned 1960. Nutida luftröroreningar Svaveldioxid och kväveoxid Utsläppen av svaveldioxid var 1990 på Got- land 1 300 ton och kväveoxider 7 100 ton. Sedan 1988 harsvaveldioxidutsläppen mins- kat med 100 ton medan utsläppen av kväve- oxider bar ökat med 200 ton. Uppgifterna avser hela Gotland. Kraftvärmeverket i Skrubbs i Visby togs i bruk sommaren 1980. Mätningar av halterna av svaveldioxid, kvä- veoxider och sot har genomförts på Bredga- tan i Visby under perioderna 1978-83 och från 1987 (uppgifter från miljöchef Lennart Johansson, Visby). Parallellt har också mät- ningar utförts vid Hoburgens fyr från 1987 och pågår fortfarande. Halterna av svaveldioxid i Visby har mins- kat starkt från årsmedelvärdet 36 µg/m3 1978 till cirka 4 µg/m3 1991. Den största minsk- ningen skedde omkring 1980 när kraftvärme- verket togs i bruk i Visby. Halterna av svavel- dioxid i Visby ligger numera i underkant av halterna vid Hoburgen, figur 5. Månadsdata från Hoburgen visar ett utpräglat årsmönster, med toppar under vintermånaderna, vilka tyd- ligtöverskrider värdena i Visby. Mängden sot har också minskat i Visby sedan 1978 och ligger i nivå med halterna vid Hoburgen, dvs. sommarvärden på ca 5 µ g/m3 och vintermå- nadsmedel värden strax över 10 µ/m3• Halter- na av kväveoxider är fortfarande klart högre i Visby än vid Hoburgen och ligger på ca 15 µg/ml. Under 1993 gjordes också mätningar av svaveldioxid och kväveoxider i samband med ett exponeringsprogram av sten och metaller på Gotland, såväl inom murarna i Visby som på landet i Martebo. Parallellt mättes också stationer i Stockholms innerstad och i Prag i Tjeckien. Mätresultatet från denna undersök- ning är avrapporterade (Vlckova 1994), men ännu ej utvärderade (Gullman 1994). Depo- neringshalterna (och halterna i luft) av sva- veldioxid är låga såväl i Visby som Martebo och ligger på 8-10 mg/m2 och år. Dessutom finns inte längre någon påtaglig årsvariation. Under 1970-talet var vintervärdena alJtid högre än sommarvärdena p.g.a. att den lokala uppvärmningen gav svavelutsläpp. För Ho- burgen, där inflytande från kontinenten är stort gäller detta förhållande fortfarande, se figur 5. Kvävedioxid visar en annan bild. På de undersökta Gotlandslokalema ser man ingen årsvariation utom för Strandgatan i Visby, där vår- och sommarvärdena är högre än vintervärdena. Medan årsmedelhalterna i Marteboluften ligger på ca 7 µg/m3 är de i Visby vid Drotten och domkyrkan ca 15 µg/m3 och på Strandgatan ca 24 µg/m3• Expo- neringarna av metalJer och sten visar att ned- brytningen nu ligger på låga nivåer, jämför- bara med de renaste lantsta tionerna på 1970- talet (Gullrnan 1994). I Visby med dess många medeltida ruiner (och hus) har ocksåfrågan om skadliga vibra- tioner från biltrafiken utretts närmare (Ko- lodziej 1989; Ahlin 1993). Den förra under- sökningen visar att många av de äldre husen har sprickor, men orsakerna tiU dessa är för- modligen flera. Den senare undersökningen tyder på att vibrationerna orsakade av biltra- fiken är små och ligger klart under de gräns- värden man satt upp i Storbritannien. Påkör- ningsskador av väggytor o.dyl. i anslutning till gatusystemet är dock vanliga, t.ex. på S:t Hansgatan och definitivt ett större problem än luftföroreningar och vibrationer. 28 µg/m3 75 ,-..-------------------------------- 50 25 I I  JAN JAN - 90 -91 Figur 5. Månadsmedelvärden av S02 i luft (µg/m 3), Bredgatan i Visby (staplar) 1978-83 och 1987-91 samt Hoburgen (streckad linje) 1987-91. (Data från miljöchef Lennart Johansson, Visby.) 29 Gotlands län ANNA MALMSTEN Material och metod Inventeringen omfattar byggnader med exte- riört exponerad och bearbetad natursten i länets enda stad, Visby, samt kyrkor och övriga byggnader på landsbygden, figur 6. På Gotland finns inte några slott eller herrgår- dar. Samtliga medeltida kyrkor har invente- rats. Urvalet av övriga byggnader på lands- bygden har utgått från uppgifter i Gotlands fornsals arkiv och har kompletterats genom muntliga källor (J. Utas, Gotlands fornsal och S. Haase, Länsstyrelsen i Gotlands län). Detsamma gäller Visby stad, där även viss komplettering har skett vid fältinventering- en. Den kyrkliga medeltida stenskulpturen har specialgranskats utifrån såväl konsthisto- risk bedömning som skadebedömning i en tidigare undersökning (Lagerlöf & Anders- son 1993). Den här genomförda inventering- en är av mera översiktligt slag och omfattar all exteriört exponerad och bearbetad natur- sten. Det vanligaste byggnadsmaterialet i de gotländska stenhusen är råbruten eller lätt tuktad kalksten. Denna typ av murverk ingår inte i inventeringen, som endast omfattar sten som minst är bearbetad till kvader (jfr s. I0). Identifieringen av bergarterna har avgrän- sats till att skilja på sandsten och kalksten, då all sten är av gotländsk härkomst. Det finns dock flera olika kalkstenstyper, som kräver mer ingående analys än vad som varit möj ligt att genomföra i denna översikt (jfr s. 17 ff.). Dock har skillnaden mellan grå och röd kalk- sten angivits. Detta framgår inte i denna redo- visning men finns i dataregistret. Ofta har man medvetet blandat de olika kulörerna i en och samma portal, vilket bl.a. inneburit att varje kulör har behandlats som ett objekt. Inventeringen och bergartsbestärnningen har utförts av Anna Malrnsten, Gotlands forn- sal. Kyrkor på landsbygden Arkitektur och byggnadshistoria Samtliga gotländska sockenkyrkor är medel- tida och förhållandevis oförstörda av senare ingrepp. Detta är unikt för landet. På lands- bygden finns 91 sockenkyrkor.tre ödekyrkor, en kapellruin och en klosterruin, Roma cis- tercienskloster. Romanska kyrkor De första med kalkbruk murade byggnaderna på Gotland var stenkyrkor. Byggnadsmateri- alet var lättillgängligt och behöver inte ha krävt några längre transporter. Förutom ti ll byggnads- och ornamentsten användes kalk- stenen för tillverkning av kalkbruk. Den hit- tills äldst daterade stenkyrkan på Gotland är Allhelgonakyrkan i Visby, vars lämningar daterats till tidigast 1000-talets senare del (Swanström 1989, s. 23 f.). Kyrkan är inte bevarad ovan mark. De äldsta bevarade sten- kyrkorna anses dock i regel ha tillkommit vid 1100-talets mitt. De romanska stenkyrkorna, som på Got- land är daterade till ca 1150-1260 (Lagerlöf &Andersson 1993, s. 11), bestod av långhus med ett mindre kor, som ofta avslutades med en absid i öster och ett torn i väster. Koret försågs i regel med tunnvalv medan långhu- set i allmänhet hade öppen takstol e ller plant innertak av trä. Kyrkans ingång låg i söder och var en enkel portal utan utsmyckning. Fönstren var rundbågiga och satthögt upp på kyrkans väggar, i regel endast i sydfasaden. De äldsta murarna var oftast uppförda av tuktad kalk- eller sandsten och saknade i regel sockel. Efter hand blev stenen mera bearbetad. Väggarna fick släthuggen kvader- sten, ibland dekorerade med rikt utformade rundbågsfriser. Även portalerna blev rikare utformade, t.ex. Fardhem, Grötlingbo, Väte, Havdhem och Hablingbo, figur 7. De rika skulpturutsmyckningarna och inte 30 • • • • • •• • •• • • •  0 • 0• 0 • <> <> • <>•<> • 0 • 0 • • • 0 •  0 0 • • 0 ••0 •  0 0 • • • 0 0 0 ••  0• <> •0  •• • 0 • 0 • •• • •0 • 0 • 0> 0 Kyrkor e Kyrkor med akuta skador <> ÖVriga byggnader + Övriga byggnader med akuta skador Figur 6. Byggnader med exteriör! exponerad och bearbetad natursten p& landsbygden i Gotlands län. 31 Figur 7. Hablingbo kyrka. Romansk portal av gotländsk sandsten, I 100-tal. Foto B. A. Lundberg /991. minst dopfuntstillverkningen krävde skick.li- ga hantverkare. Huruvida stenmästarna var gotlänningar eller kom från andra områden, framför allt från länderna runt Östersjön är oklart (Lagerlöf & Andersson J993, s. 13, Landen 1993, s. 42 ff.). Några stenmästare kännervi till namnet genom signaturer: Heg- wald (dopfunten i Etelhem), Sighraf (dop- funten i Aakirkeby på Bornholm) och La- frans ( en fattigbössa av kalksten i Bunge kyrka). Gotiska kyrkor De flesta sockenkyrkorna av sten var färdig- byggda vid mitten av 1200-talet. Därefter inträder en ny kyrkobyggnadstid, som inne- bar stora ombyggnader av flera kyrkor. Detta samrnanföl I med en för Gotland i övrig t gynn- sam ekonomisk utveckling. Ombyggnaderna innebar större kyrkorum. Först ersattes det gamla koret med ett högre och större kor. Därefter fortsatte man med långhuset, som ibland blev tvåskeppigt med valv på mittkolonner. Många kyrkor fi ck ald- rig något nytt långhus. Detta visar sig i de egendomliga proportionsförhållandena mel- lan stora, höga kor och små långhus, t.ex. Fröjel kyrka. Det finns dock även omvända förhållanden - det gamla koret med absid fickettnyttlånghus, t.ex. Kräklingbo. Många kyrkor försågs också med nya västtorn, som ibland är den enda byggnadsdel som finns kvar av den gamla kyrkan, t.ex. Hablingbo. Även fönstren förändrades och försågs ofta med masverk. Portalerna ökade i antal. Of- 32 Figur 8. Martebo kyrka. Gotisk portal av gotländsk kalksten. 1300-tal. Foto B. A. Lundberg 1992. tast har kyrkorna tre till fyra portaler, en i Flera gotländska kyrkor omges av medel- koret, en eller två i långhuset och en i tornet. tida kyrkogårdsmurar med murade stigluck- Skulptureroch ornamentik blev också rikare. or, inte sällan försedda med rikt skulpterade  Ell exempel är långhusportalen i Martebo portaler, figur 9.  kyrka, figur 8. Många av de gotländska kyr- Vid 1300-talets mitt upphörde kyrkobyg- kornas skulpturer och ornament har rester av gandet på den gotländska land bygden san- färg, som visar art de har varit målade i nolikt beroende på flera samverkande fakto- varierande färgsättning. rer.  33 Figur 9. Stiglucka vid När kyrka. FotoA. Malmsren 1992, Gotlandsfomsal. Nyare tid Under århundradena fram till sent 1700-tal förändrades de gotländska kyrkorna inte mycketexteriört. Det omtalas i olika kyrkliga källor en rad stormar, åsknedslag och även jordskalv som mestadels skadade tornen. Många av dessa har förlorat sin ursprungUga höjd. Ett exempel är Lärbro kyrka som haft ett mycket högre tom och Eskelbem kyrka som har ett buktigt torn efter ett åsknedslag. En del kyrkor fick sina stödmurar i samband med sådana händelser, andra åtgärdades med dragband som ofta är dekorativa element i fasaderna. lnteriörtinstallerades predikstolar och bänkinredningar. Under 1700- och 1800-talen genomgick kyrkorna en rad förändringar. Många av de medeltida kaJkmålningarna fick vika för ett mer "rent" ideaJ med helt vita valv. En del sakristior byggdes om. I kyrkliga källor går det ona att följa en rad ändringar av takmate- ria1, från faltak till tegeltak och återigen till faJtak. Under 1800-talets senare del tillkom också i många fall vedkaminer vilket tillför- de kyrkorna en skorsten på långhuset. Dessa, liksom senare installerade, uppvärmnings- system, har orsakat många skador på mural- målningarna, som tagits fram främst under 1900-talets restaureringar. Byggnader och objekt SamtJiga gotländska Jandsbygdskyrkor bar exteriört exponerad och bearbetad natursten och ingår således i inventeringen. Samman- lagt redovisas 96 byggnader inklusive tre ödekyrkor, etl kapell och en klosterruin, Roma kloster. Av dessa är 94 st. byggda under perioden 1000-1300. Två kyrkor är huvud- sakJ igen från 1300-talet, Gunnfiauns kapell och Stånga kyrka. Varje kyrka innehåller naturstensdetaljer från flera tidsperioder och bar därför ett stort antal objekt, sammanlagt 610 st., tabell 7. De flesta objekten tillhör de äldsta perioderna. Enstaka objekt är yngre, 5 st. från perioden 1750-1860 och 6 st. från 1860-1910. Profilerade detaljer finns framför allt i portalerna, masverksfönstren och ljudglug- garnas kolonnetter samt i vissa socklar. De romanska socklarna bar i regel endast en enkel skråkant, som här klassificerats som oprofi.Jerad. De oprofilerade objekten avser i övrigt väJhuggen kvadersten som fasadsten och i hörn.kedjor eller fönsteromfattningar. På Gotland finns ett femtontal kyrkor med hela fasader av välhuggen oputsad kvader- sten. Av samtliga objekt är 68% profilerade och 32% oprofiJerade, tabeU 8. Båda typerna har ungefär samma tidsmässiga fördelning. De gotländska kyrkorna har i regel tre portaler, ibland fler. Sammanlagt finns 329 medeltida portaler bevarade (Lagerlöf & An- dersson 1993). Många romanska portaler åter- användes vid den om- och tillbyggoadsfas som inträffade under 1200- och 1300-talen. De flyttades i regel till andra delar av kyrkan Tabell 7. Kyrkor och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten: frekvens och ålder. (000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 ~ Byggnader 94 2 96 Ob'ekt 435 164 5 6 610 34 Tabell 8. Profilerade och oprofilerade objekt; frekvens och ålder. Qww 1000-1300 1300-1550 1550-.1650 1650-1750 1750-1860 )860-1910 1910-1940 $.;A ~ Profi.lerade 288 I 18 3 4 413 68 Oorofilerade 147 46 2 2 197 32 Summa 435 164 5 6 6IO 100 där de fick en ny funktion. Det är vanligt att södra huvudingången flyttades till norra si- dan och blev kvinnoingång. De medeltida kyrkorna Eftersom många gotländska kyrkor byggdes om och utvidgades under perioden 1250- 1350 tillkom många portaler och andra sten- detaljer vid denna tid. Förändringen anses höra ihop med den stilförändring som sker mellan romanska och gotiska kyrkor. Den senaste dateringen av de romanska kyrkorna är ca 1150-1260 och av de gotiska ca 1260- 1400 (Lagerlöf & Andersson 1993). Den da- tering som använts vid inventeringen har dock utgått från en äldre indelning, där den gotiska förändringen anses inträffa omkring 1250. Mot denna bakgrund presenteras här de medeltida kyrkorna och deras objekt i en mera preciserad tidsindelning, tabell 9. De flesta kyrkorna, 60 st. , är romanska medan 36 är gotiska. Dateringen avser kyr- kornas äldsta delar och visar således inte de senare tillbyggnaderna. Detta syns däremot tydligare i objekten, där de flesta är gotiska, 399 st. medan 200 är romanska. TabelJ 9. Medeltida kyrkor och objekt med exte- riört exponerad och bearbetad natursten; frek- vens och ålder. 1000-1250 1250-1400 ~ Byggnader 60 36 96 Objekt 200 399 599 Byggnadssten Endast gotländsk sand- och kalksten har an- vänts i de medeltida kyrkorna, både som byggnadsmaterial och som ornamentsten. De flesta kyrkorna är byggda i kalksten. Man kan dock finna ett samband mellan bergarternas förekomst och kyrkornas läge. På norra och mellersta delen av ön är kyrkorna uteslutande byggda i kalksten. Dalhems kyrka har dock vissa detaljer av sandsten. Sandsten domine- rar däremot i söder, där sandstens brotten finns (se avsnittet Gotländsk byggnadsten och fi- gur 3). I Sundre, Hamra m. fl. kyrkor på sydligaste delen av ön är hela byggnaderna samt de flesta skulpturdetaljer och omfatt- ningar uppförda av sandsten. Av samtliga objekt är 89% av kalksten och 11 % av sand- sten, tabell 10. Det finns ingen påtaglig kro- nologisk skillnad mellan båda bergarternas förekoms t. Man fi nner inte heller någon tydlig för- ändring vid valet av bergart mellan de roman- ska och de gotiska stendetaljerna om man sätter gränsen vid 1250, tabell 11. Tabell 11. Fördelning av gotländsk sand- och kalksten i de medeltida objekten. 1000-1250 1250-1400 $.;A .'&  Sandsten 25 42 67 11  Kalksten 175 357 532 89  Summa 200 399 599 100 Tabell 10. Gotländsk sand- och kalksten; frekvens och objektens ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 )910-1940 Sa .'& Sandsten 51 16 2 I 70 Il Kalksten 384 148 3 5 540 89 Summa 435 164 5 6 6IO 100 35 Tabell 12. Skadefrekvens och objektens ålder. ~ 1000-1300 !300-ISSQ ISSQ-l2SQ 165Q-17SQ 11SQ-182Q 1860-121Q 121Q-l24Q ~ .%. 0, ej påtagliga I 1 0 1, begränsade 293 100 5 6 404 66 2, omfattande 141 64 205 34 Summa 435 164 5 6 610 100 Akuta skador 114 48 1 I 164 27 Tabell 13. Skadefrekvens av gotländsk sand- och kalksten fördelad på antal objekt med akuta eller inga påtagliga skador. Akuta skador Inca 12åtacli2a skador Sandsten 49 70  Kalksten 115 540  Summa 164 610  Skador Endast ett objekt saknar påtagliga skador. Av samtliga objekt har 66% begränsade skador medan 34% har omfattande skador. Akuta skador finn s hos 27% av objekten, tabell 12. De flesta objekten med akuta skador tillhör den äldsta perioden, 114 st. Från den följande perioden har 48 objekt akuta skador. Av sandstenen har 49 objekt av 70 akuta skador, dvs. 70%. Kalkstensobjekten harkla- rat sig betydligt bättre. Av 540 objekt har 115 akuta skador, dvs. 2 1 %, tabell 13. De profilerade stendetaljerna dominerar bland de objekt som har akuta skador, 79% av samtliga objekt, tabell 14. Över hälften finns i den äldsta perioden. Även de flesta oprofi- lerade objekt med akuta skador tillhör denna period. · Mer än hälften av Gotlands medeltida kyrkor har objekt med akuta skador. Av samt- liga 96 lantkyrkor har 67 akuta skador, dvs. 70%, tabell 15. Många kyrkor har dessutom under det senaste decenniet varit föremål för konservering (se tabell 35). Tabell 14. Profilerade ocb oprofilerade objekt med akuta skador; frekvens och ålder (jämför tabell 8). ~ 1000-1300 1300-ISSQ ISSQ-l2SQ l2SQ:12SQ 125Q:!860 1860-12.1.Q 121Q-1240 ~ .'le Profilerade 86 41 129 79 IOorofiJerade 28 7 35 2 1 Summa 114 48 164 100 Tabell 15. Kyrkor med akuta skador (jämför tabell 7). IQQ0-1300 1300-lSSQ !SSQ-l2SQ l25Q- L15Q 115Q:18® 18®-121Q !2JQ-124Q ~ 65 2 67 !I 36 Figur 10. E11 medeltidaförrådshus vid Lauks i Lokrume. Foto R. Hejdström, 1986. Gotlands fornsal. Övriga byggnader på lands- bygden Arkitektur och byggnadshistoria 1 Från slutet av vikingatiden (900-talet) och in på 1300-talet var Gotland ett betydande han- delscentrum. Ön kallades "den gotländska kusten" och lanthamnarna hade kontakter i alla väderstreck. Gotland var transitohamn, men gutarna drev också själva handel och inrättade handelshus i främmande länder. Sto- ra förmögenheter samlades på gårdarna, det vittnar otaliga återfunna vikingatida silver- skatter om. Överflödet satsades på byggande av kyrkor med praktfulla inredningar och på egna hus i sten. Gårdarna var ensamgårdar. Avståndet ti Il närmaste granne kunde vara stort. Därför försökte var och en skydda sig så gott han kunde på den egna gården. Bostadshusen försågs stundom med kraftiga stenmurar, gårdsplanen omgavs av hus med slutna ytter- sidor eller höga stängsel, s.k. standtun. På t Texten utgör ett sammandrag av innehållet i Vägen 1ill kulluren pd Gotland 1987, s. 16-22 , författat av M. Jonsson. Tillstånd för publicering har erhållits av författaren samt Gotlands fornsal. Figur 11. Vatlings medeftidafarmannagård i Fole. Foto R. Hejdström, 1984, Gotlands fornsal. utsatta platser byggdes försvarstorn i sten, kas tal er. Unoefär samtidigt som man började upp- e, • • föra de första kyrkorna 1 sten, pa 1100-talet, byggde bönderna sina första stenhus. Gården bestod av många byggnader för olika ända- mål; bostadshus, bod elJer magasin, lada, stall, fähus m.m. Mycket viktig var boden där farmannen förvarade sina varor, sitt kapital. Det är naturligt att just den byggdes i sten, anti ngen som separat byggnad eller s~mman- byood med bostadshuset. Nål?:ra fn stående bb ~ . bodar finns kvart.ex. vid Lauks gård 1 Lokru- me, figur 10. De är alla ganska li ka i sin uppbyggnad och består av två våningar med vind, två rum per våni11gsplan och välvda portar i muren. Rummen har också varit välv- da. Ibland har det funnits trappa mellan vå- ningarna i väggmuren, ibland utvändigt i trä. Också bostadshusen byggdes understun- dom i sten. Stenhusen liknade trähu en. In­ gången var från gaveln och man gick in i en förstuga som kunde vara avdelad för förråd. Bakom låg "vardagsstugan" med härd och ugn. Men anspråken växte bos fannannabon- den. Bostaden försågs med ytterligare rum åt sidorna. Övervåningar för fesl och som för- varingsutrymmen tillkom. Ett välbevarat farmannahus ligger vid Vatlings i Fole, figur L1. Det är uppfört vid l 200-taJets mitt och 37 består av en trevånig byggnad med farstu och förråd i bottenplanet, gillestugaen trappa upp och loft på översta våningen. TiJI huset har också hört en vardagsstuga där man haft sin bostad. Till det yttre Uknar huset en Uten kyrka. Det är högt och smalt med brant tak och försett med vacker portal i gaveln och små välvda fönster. På sina håll finns regelrätta försvarstorn i sten kvar på gårdarna. De hör 1100-talet till och ärde äldsta bevarade husen på landsbyg- den. Ekonomibyggnaderna kunde också byg- gas i sten och bidrog till att göra gården ännu säkrare. Entren till gårdsplanen kunde vara via en inkörsport i fähus - laddelen, den kunde också vara genom en ståtlig välvd stenport. På södra Gotland brukades istället höga grindstolpar i sten. Gården sköttes i äldre tider ofta i sambruk av ett antal familjer under en husbondes led- ning. Systemet fanns kvar in på 1600-talet; orsakerna var sannolikt ekonomiska. Bara den som stod skriven som husbonde betalade skatttill kronan. Sedan Gotland blivit svenskt delades de s.k. skattegårdarna upp på flera bönder. Gården styckades i " parter", på rad efter varandra eller i klunga, där varje part hade Ukartad gårdsbildning. Strukturen lev- de kvar in på 1800-talet till laga skiftet då "parterna" flyttades ut. Sedan byggnationen stannat av efter mit- ten av 1300-talet och nästan varit stillaståen- de, kom den igång igen under 1600-talet. Många hus byggdes i skiftesverksteknik, s.k. bulhus, men även timrade hus förekom. Eko- nomibyggnadernas tak täcktes med ag, på bostadhusen hade man bräder, "falar", eller stenflis. Bostadshusen moderniserades. Ingången förlades ti 11 långsidan och ledde till förstugan med innanför liggande kammare. På ena si- dan låg vardagsstugan. Eventuellt fanns ock- så ett rum på andra sidan förstugan. Husen brukar kallas "enkelstuga" respektive "par- stug_a" . Ar 1759 genomfördes stenhusresolutio- nen och staten lovade 20 års skattelättnad för alla som byggde sina bostäder i sten. Orsaken var oro för skogstillståndet på ön. SäkerUgen kom på många håll de bevarade lämningarna av medeltidshusen åter till användning. De kunde relativt lätt omvandlas till en parstuga i två våningar. De hus som byggdes hade annars inte mycket mer än materialet gemen- samt med medeltidshusen. Det blev i stället de boendeformer som introducerats i trähus- bebyggelsen under det tidigare århundradet som nu slog igenom. Parstugan (på gotländ- ska ' hel byggning') med nystuga och var- dagsstuga på ömse sidor en farstu och kam- mare blev den vanligaste bostaden. Efter råd och lägenhet byggde man kanske på huset med ytterligare en våning. Man förvånas över att så stora och ståtliga hus kunde byggas. Landsbygden var fattig. Gårdsenheterna på 1700- och i början av 1800-talet var små. En stor del av Gotland bestod fram till mitten av 1800-talet av skog och myr och improduktiv mark. Efter 1800-talets mitt blev ekonomin bätt- re för många bönder. En omfattande nyodling skedde. Myrar dikades ut och blev åker lik- som ängsmark. Jorden utnyttjades effektiva- re genom att man skiftade grödor istället för att låta åkern ligga delvis i träda. Jordbruket mekaniserades. Ca 1900 kom trähusen åter tillbaka. Nu med utvändig panel och snickar- gläd je efter tidens mode. På det sättet kom det typiskt gotländska i skymundan. Byggnader och objekt De flesta byggnaderna på landsbygden, för- utom kyrkor, är från medeltiden, oftast bo- stadshus men även gårdsportar och kastaler. I några senare bostadshus har äldre stendetal- jer påträffats. Det finns sannolikt fler sådana objekt än vad som framkommit vid denna översiktliga inventering. Sammanlagt ingår 25 byggnader och 37 objekt i inventeringen, tabeJJ 16. Många av de medeltida stenhusen är enbart uppförda av råbruten sten och har därför uteslutits. Av de inventerade byggnaderna tillhör de flesta ti- dig medeltid, 16 st., medan endast 3 byggna- der finns i senare delen av medeltiden. Endast kungsgården i Roma från 1730 tillhör perio- den 1650-1750. Från påföljande period, 1750-1860, finns endast 4 byggnader. Fyren på Stora Karlsö, som är ett kombinerat fyr- och bostadshus från 1887, har tyvärr av miss- tag inte kommit med i inventeringen men är markerad på kartan, figur 6. Den har stende- taljer av lokal kalksten. Från 1900-talet finns endast en byggnad, en villa från 1917. Det är i det närmaste en jämn fördelning mellan profilerade och oprofilerade objekt, tabeJJ 17. Under perioden 1000-1300 domi- nerar dock oprofilerade stendetaljer. Objek- 38 Tabell 16. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1.000-1300 1300-1.550 1550-I(iSO l(iSQ-1750 J75Q-1860 18(i0-121Q 121Q-1240 ~ Byggnader 16 3 4 25 Ob'ekt 23 10 3 37 Tabell 17. Profilerade och oprofilerade objekt; frekvens och ålder. Q!w.k!. 1000-1300 1300-!55Q 155Q-l(i5Q l(i5Q- IZ5Q 1250.:1860 18(iQ-121Q 121Q-124Q ~ ~ Profilerade 8 6 3 18 49 Oprofilerade 15 4 19 51 Summa 23 10 3 37 100 ten fördelar sig kronologiskt ungefär på sam- Skador ma sätt. Det finns dock enstaka byggnader Det finns inga objekt som saknar skador, från 1800-talet som bar medeltida stendetal- 65% har begränsade skador och 35% omfat-jer. Som exempel kan nämnas två i fasaden tande. Av alla objekt har 22% akuta skador, inmurade medeltida skulpturer i en gård i tabell 19. Samtliga akut skadade objekt är Eksta. medeltida, 5 tillhör den äldsta perioden och 3 senare delen av medeltiden. Tre av de akut skadade objekten är av Byggnadssten gotländsk sandsten och 5 av kalksten, tabell 20. I förhå1lande till det totala antalet objekt Kalksten finns i 27 objekt och sandsten i I0, är objekt av sandsten, 3 av 10, mera skadade tabell 18. Sandsten förekommer endast i ob- än de av kalksten, 5 av 27. Bortsett från ett jekt från perioderna I000-1300 och 1750- objekt har de akuta skadorna påträffats på de 1860, medan kalkstenen är koncentrerad till oprofilerade objekten, tabell 21. medeltid med ett undantag från 1900-talet. Tabell 18. Gotländsk sand- och kalksten; frekvens och objektens ålder. Bergart 1Q()()- l300 1300-l 55Q I 550- I65Q IQSQ-1150 IZSQ- l 8(iQ 18(iQ-12lQ 12JQ-124Q ~ ~ Sandsten 7 3 10 27 Kalksten 16 10 27 73 Summa 23 10 3 37 100 Tabell 19. Skadefrekvens och objektens ålder. Sk1lQQ.C 1000-1300 1300-155Q 155Q- l(i5Q l25Q-IZ5Q !750-(860 1860-1210 1210.:1240 S,;.l,\ ~ 0, ej påtagliga 1, begränsade 2, omfattande Summa Akuta skador 14 9 23 5 7 3 10 3 2 1 3 1 1 24 13 37 8 65 35 100 22 39 Tabell 20. Skadefrekvens av gotländsk sand- och kalksten fördelad på antal objekt med akuta e ller inga påtagliga skador. Akuta ~kadQr Inga nåtagliga (fotalt) skador Sandsten 3 JO Kalksten 5 27 Summa 8 37 Tabell 2 1. Profilerade och oprofi lerade objekt med akuta skador; frekvens och ålder (jämför tabell 17). ~ 1000-1300 1:mo-1ssQ 155Q-Hi5Q 165Q: l:Z5Q l:Z5Q-1860 J860-!21Q 121Q-124Q S:a _C[Q Profilerade I 13 OprofiJerade 5 2 7 88 Summa 5 3 8 100 Tabell 22. Byggnader med akuta skador (jämför tabell 16). 1000-1300 13Q0-155Q 1550-1650 165Q-1750 1750-1860  1860-1210 1210-1 240 ,S,;,a _C[Q B nader 5  6 24 Totalt har 6 byggnader stendetaljer med vik och en strand. Klintkanten i öster gav lä akuta skador, tabell 22. Kungsgården i Roma för vinden. På platsen fanns rikligt med färsk- är från 1730-talet men det skadade objektet är vatten.  en portal omfattning från 1300-tal. Övriga Den första bosättningen fanns här redan  byggnader är alla medeltida bostadshus, under stenåldern, för mer än 4000 år sedan.  Bringe, Fredarve, Stora Hästnäs, Kattlunds  Sedan följer en lång fynd lös period, när män- och prästgården i Lau.  niskorna av någon okänd anledning tycks ha övergivit platsen. Först under vikingatid tor- de man på nytt kunna tala om en fast bosätt- Visby ning. Byggnadsrester från små vikingatida trähus i skiftesverk och lerklinkning har på- träffats en bit ovanför gamla hamnen, nuva- Arkitektur och byggnadshistoria 1 randeAlmedalen. Det är osäkert om byggna- Den medeltida ringmuren, som omger Vis- derna varit åretruntbostäder. De kan ha an- vänts som övernattningsställen, arbetsbodar bys stadskärna, är den enda bevarade stads- muren i landet. Tillsammans med de många och förråd under seglationsperioderna. Vi- medeltida kyrkoruinerna, stenhusen och den kingarnas hem och härd låg förmodligen läng- re inåt landet. medeltida stadsplanen ger den staden en för landet unik medeltida karaktär. Bodarna byggdes i parallella rader från hamnen och uppåt. lnom ett hal vkretsformigt område mellan Hästgatan i söder och Skog-Den första bebyggelsen ränd i norr ger kvarter och tomtindelning Gotlands nordvästkust är brant och oti llgäng- intryck av att ha tillkommit i ett samman- lig. Vid Visby fanns förutsättningar för en hang. naturlig hamn. Här skyddade reven en havs- Den medeltida staden Vid 1100-talets mitt inträdde en förändring J av handeln i Östersjöområdet. Gutama stärk-Texten utgör ett sammandrag av innehållet i Vägen till kulturen på Gotland 1987, s. I05-110, författat  te sin stäUning som ett av de ledande handels- av M. Jonsson. Tillstånd för publicering har erhåll its folken, framför allt genom kontakterna i öst- av författaren samt Gotlands fornsal. erled. Visby var en viktig anhalt för handeln.  40 Danskar, tyskar och ryssar s log sig efter- hand ned i Vi sby, gilleshus och kyrkor bygg- des och förrådslokaler växte upp längs ham- nen. Många av dessa byggdes av den lokala kalkstenen. Husen byggdes i paralleHa rader från hamnen och uppåt. Tomtmarken utnytt- jades till bristningsgränsen och val v slogs över gränderna. När den gamla kärnan mellan nuvarande Hästgatan i söder och Skogränd i norr inte längre räckte till togs omgivande mark i an- språk. Den bebyggdes mer oreglerat. Här uppfördes utrymmeskrävande institutioner som kyrkor, kloster och gi lleshus, liksom bostäder och lokaler som hör ihop med per- manent boende. Vattensjuka områden söder om nuvarande Stora Torget dränerades och bebyggdes. Innanför hamnen fy lldes stran- den ut och en huvudgata, Strandgatan, anla- des med torg och rådhus. Från att ha varit en handelsplats byggd efter gutniska traditioner blev staden under J200-talets lopp alltmer präglad av främ- mande ideal. Den tyska befolkningen var tongivande vid s idan av den gutniska, t.ex. Clemati shuset, figur 12. 1 stadens form och arkitektur kom tyska förebilder in. Vid slutet av 1200-taJet byggdes ringmuren på väl känt europeiskt maner. Därmed uttryckte visby- borgarna sin självständighet och oberoende gentemot övriga Gotland. År 136 I intogs staden av Valdemar Atterdag och Gotland kom under danskt herravälde, som med smärre avbrott varade i närmare 300 år. De fö ljande århundradena var perioder av krig iska förvecklingar och kaperier. Den fria handeln drabbades och Visbys ekonomi för- sämrades. Under en tioårsperiod omkring 1400 innehade den s.k. Tyska Orden Visby. En stark befästning, Visborg, byggdes och blev under 1500-talet en av Nordens största borgar. Erik av Pommern , tidigare svensk kung, använde befästningen som bas för att försöka återerövra sina riken. Följden blev långa strider mellan svenskar och danskar med belägringar av Visby, där de medeltida stenhusen utnyttjades som försvarsverk. År 1525 stormade en lybsk här Visby och de norra stadsdelarna stacks i brand. Profanhus, kloster och kyrkor förstördes. Reformatio- nen och stadens försämrade ekonomi omöj- liggjorde reparationer och underhåll av kyr- korna. Många övergavs. Visbys storhet var över. I Visby finns sammanlagt 11 medeltida Figur 12. Clematishuset. medeltida stenhus i Visby. Foto L. Kennersredt 1991. kyrkoruiner, samtliga med bearbetad natur- sten. Utöver dessa har det funnits ytterligare fyra kyrkor, Ryska kyrkan , S:t Jacob, S:t Mikael och Visborgs slottskyrka, samt ett klost_er, Solberga kloster. Den enda idag helt bevarade medeltida kyrkan är S:ta Maria kyrka, sedan 1572 domkyrka. Av de kvarva- rande ruinerna är S:ta Karin och S:t Nicolai klosterkyrkor tillhörande franciskan- resp. dominikanorden. Nyare tid Gotland blev svenskt år 1645. Reformer och välmenande initiativ startades för att främja öns handel och näringsliv. Hamnen förbättra- des och ringmuren förstärktes. Vid Strandga- tan byggdes ett residens för landshövdingen och här s log sig också de köpmän ned, som stod de nya makthavarna nära. Tyngande skatter hämmade dock näringslivet och krig, farsoter och hungersnöd drabbade ön i om- gångar. År 1720 fanns i Visby bara l 186 mantalsskrivna personer. Kyrkorna stod ruiner, många av packhusen var förfallna. Vi sby måste ha varit mera av ruinstad än någonsin förr eller senare. i 41 Under 1700-talets lopp kom dock handel och näringsliv igång på nytt och Visby fick ett rejält uppsving. På 1780-talet var invånaran- talet under några år över 5 000 personer. Befolk:ningsökningen medförde motsvaran- de ökning av byggnadsverksamheten. Fast- ighetsbeståndet mer än fördubblades under ett sekel. Söderklint bebyggdes. På 1740- talet indelades området mellan Adelsgatan och Södra Murgatan i kvarterstomter. Något senare rensades slottsområdet och utstakades i 49 tomter, som i stort sett var bebyggda omkring år 1785. I norr utlades tomter på den gamla åkermarken och Tranhus- och Nicolai- gatorna med förbindelser tillkom. Därmed var innerstaden i stort sett bebyggd. Strandgatan var ännu på 1700-talet stor- köpmännens gata framför andra. Packhusen byggdes om och blev boningshus för de mer välsituerade. Hänsyn togs till befintliga mu- rar och planlösningarna blev högst individu- ella. Också en rad storslagna nya köpmans- hus uppfördes på ruinerna av de gamla, längs S:t Hansgatan och i kvarteren kring Stora Torget. Sekelskiftesstaden Efter 1800-talets mitt ökade befolkningen och vid sekelskiftet hade staden mer än 8 000 invånare. Byggnadsverksamheten kom igång på nytt. Allteftersom staden växte följde ock- så krav på offentliga institutioner av olika slag. Allmän fo lkskola och gymnasium bygg- des vid 1800-talets rni tt och därmed revs hela kvarter av medeltida bebyggelse. Lasarett inrättades vid Helge Ands ruin. Ett nytt fäng- else byggdes söder om hamnen. Hotell, res- tauranger, badinrättningar och planteringar tillkom för den begynnande turismens nytta och nöje. På 1870-talet förbättrades Visbys kom- munikationer avsevärt. En ny hamn byggdes för den växande ångbåtstrafiken. Järnväg anlades. Vid Donners piats uppstod något av ett administrativt centrum för nybyggnader som apotek, bank, kontor och hyreshus. Ett av de få sentida husen med bearbetad natur- sten i exteriören är DBW:s sparbank från 1903, figur 13. Ett butikscentrum utveckla- des längs Adelsgatan. Hantverk och industri koncentrerades till två områden, dels till den nya hamnen och dels till området längs havet i söder, Kopparsvik, där ett litet vattendrag lämnade nödvändig drivkraft. Befolkningen rymdes emellertid inte läng- re innanför murarna. Strax innan det nya seklet började allt fler områden utanför ring- muren tas i bruk som bostadsmark. Intresset för innerstaden och dess kultur- minnen tog fart under 1860-70-talen, då sta- ten gick in med bidrag till ruinernas och ringmurens vård och upprustning. Men för staden som helhet kom bevarandeintresset senare. År 1910 förelåg en stadsplan, i vilken staden innanför murarna fastställdes i före- fintligt skick. Byggnader och objekt Endast fyra byggnader med exteriört expone- rad och bearbetad natursten ligger utanför den medeltida stadskärnan, figur 14. Sam- manlagt har 38 byggnader och 108 objekt påträffats vid inventeringen, tabell 23. Såväl de flesta byggnaderna som de flesta objekten tillhör den äldsta perioden. De flesta är pro- fanhus, 14 st. medan 10 är kyrkor eller kyr- koruiner. I övrigt är det en ganska jämn kro- nologisk spridning med en nedgång under tidsavsnittet 1650-1750, då det endast finns ett objekt men inga byggnader. Av objekten är 55 st., 51 %, profilerade och 53 st., 49%, oprofilerade, tabell 24. De flesta profilerade objekten är från perioden 1000-1300 och består till stor del av portaler tillhörande de medeltida kyrkoruinerna samt en inskriftstavla. Både i de medeltida profan- husen och i kyrkorna dominerar hörnkedjor, enklare omfattn ingar och socklar. Det finns ingen byggnad som helt och hållet är uppförd av kvadersten. Murarna består i regel av råbruten eller tuktad kalksten. Byggnadssten Sandsten förekommer endast undantagsvis. Av samtliga objekt är 96% av kalksten och 4% av sandsten, tabell 25. Dettahör sannolikt samman med att kalkstenen har varit lättill- gänglig inom staden, medan sandstenen be- hövde transporteras från södra delen av ön. Ett av undantagen är domkyrkans södra stig- lucka från 1620-talet. 42 Figur 13. DBW·s sparbankfrån 1903 med naturstensdetaljerav gotländsk sandsten. Foto K. J. A. Gardsten 1905, Valdemar Falks bildarkiv. Tabell 23. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-lJOO lJ00-1!>5Q l!>5Q-IQ5Q lQ;iQ-11:iQ 12!1Q- lS6Q !S60-J2 1Q I2JQ-l.24Q ~ Byggnader 24 2 2 3 5 2 38 Ob"ekt 85 2 4 4 7 5 108 Tabell 24. Profilerade och oprofilerade objekt; frekvens och ålder. Objekt .1000- 1;300 13~- l:i!>Q 155Q- 165Q 16!!Q- l25Q 12:iQ-1860 l860-121Q 121Q:121Q ~ 2e Profilerade 41 I 3 I 2 5 2 55 51  Oorofilerade 44 I l 2 2 3 53 49  Summa 85 2 4 I 4 7 5 108 100  Tabell 25. Gotländsk sand- och kalksten; frekvens och objektens ålder. Bergan 1000-1)00 IJOO- J~~Q 1!!!!Q- I6!!Q I6~Q-l2~Q 125Q- 1860 186Q-I21Q 121Q- l240 S.J\ 2e Sandsten 3 4 4 Kalksten 85 2 4 7 5 104 96 Summa 85 2 4 4 7 5 108 100 43 ~ lf 500 /OOOAI I I I I I I I I Figur 14. Visby. Byggnader med exteriört exponerad och bearbetad natursten markerade med cirklar. Fyllda cirklar avser byggnader med akuta skador. 44 Skador sten, tabell 27. Av 4 sandstensobjekt har 3 akuta skador, medan 57 av 104 kalkstensob-Endast ett objekt, en oprofilerad portal från jekt har akuta skador. Antalet sandstensob-1920-talet, har klarat sig utan påtagliga ska- jekt är dock för litet för en tillförlitlig jämfö-dor. Begränsade skador fi nns i 52% av samt- relse.liga objekt och omfattande i 47%. Akuta Något fler oprofilerade objekt har akutaskador finns på 56% av alla inventerade sten- skador, 32 st., än oprofilerade, 28 st., tabell detaljer, tabell 26. Av de 85 objekten från 28.1000-1300 har 48 st. akuta skador. I övrigt Vid en summering av alla byggnader i förekommer akuta skador endast på enstaka staden finner man att 66% har objekt medobjekt. akuta skador, de flesta är medeltida kyrkorui-Vid en jämförelse mellan bergarterna fin- ner och byggnadsminnen, tabell 29. ner man att sandstensobjekten har klarat sig förhållandevis sämre än de som är av kalk- Tabell 26. Skadefrekvens och objektens ålder. ~ 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 Sal ~ 0, ej påtagliga 1 I l l, begränsade 43 I 2 l 5 4 56 52 2. omfattande 42 I 2 I 3 2 51 47 Summa 85 2 4 l 4 7 5 108 100 Akuta skador 48 I 2 I 3 3 2 60 56 Tabell 27. Skadefrekvens av gotländsk sand- och kalksten fördelad på antal objekt med akuta eller inga påtagliga skador. Ak!,!lil ~~ilQQ[ lo2s1 12ä1a2li1rn !Tu1ill.U ~ Sandstenar 3 4 Kalkstenar 57 104 Summa 60 108 Tabell 28. Profilerade och oprofilerade objekt med akuta skador; frekvens och ålder (jämför tabell 24). Objekt 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 ~ ~ Profilerade 21 2 I 2 28 47 Oorofilerade 27 2 I 2 32 53 Summa 48 2 3 3 2 60 100 Tabell 29. Byggnader med akuta skador (jämför tabell 23). 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 ~ ~ B der 17 3 2 25 66 45 Gotlands län - sammanställ- ning Byggnader och objekt I Gotlands län har 159 byggnader med expo- nerad och bearbetad natursten från perioden 1000-1940 påträffats. Drygt fyra gånger så många objekt, 755 st. ingår i inventeringen, 70% 110 60% SO% 40% 30% 20% 24 10% 0%  1000-1300 1300-lSSO 1SS0-16SO  4 16S0-17SO l?S0-1860 1860-1910 2 1910-1940 • Stadbyggn D Landsbygd byggn 70% 458 60% SO% 40% 30% 174 20% 8S 10% 4 4 6 0%  1000-1300 1300-lSSO 1SS0-16SO  16S0-17SO 17S0-1860 1860-1910 1910-1940 • Stadobj D Landsbygd obj Figur I 5. Byggnaderoch objekt - procentuell f ördelning mellan landsbygd och stad, beräknad på det totala a111alet byggnader respektive objekt. tabell 30. Mer än hälften av byggnaderna är medeltida kyrkor och kyrkoruiner, 96 på landsbygden och 10 i Visby (perioden 1000- 1550). Andra ofta förekommande byggnader är medeltida profanhus, 19 på landsbygden och 16 i Visby. Övriga byggnader är profan- hus från senare perioder, de flesta i staden. Anledningen till att objektens antal är så stort i förhållande till byggnadernas beror till stor del påatt stendetaljernaofta har en annan 46 Tabell 30. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. I000-1 300 IJ00-1.!i!iQ l!i!iQ- !f.i!iQ lf.i!iQ-lZ!iQ !Z!iQ-lBf.iQ 1B60·121Q 121Q-1240 u Byggnader 134 7 2 7 5 3 159 Ob"ekt 543 176 4 12 13 6 755 datering än byggnaderna. Detta gäller i hög Att många romanska kyrkor fick nya sten- grad de romanska kyrkorna, som utvidgats detaljer efter 1300 framgår av den procentu- och försetts med nya gotiska portaler och ella jämförelsen mellan byggnader och ob- andra stendetaljer under perioden 1250-1400. jekt i period 1300-1550. Utöver de gotiska  Den periodindelning som har valts är därför objekt, som tillfogats de romanska kyrkorna  inte helt representativ för de gotländska med- på landsbygden under perioden 1300- 1550  el tidskyrkorna. För att skillnaden mellan de finner man en kraftig nedgång av både bygg- romanska och gotiska stendetaljerna skall nader och objekt i samtliga senare perioder  framgå presenteras en a lternativ indelning både i staden och på landsbygden.  anpassad till gotländska förhållanden, se s. En stor del av det huggna stenmaterialet är  35. Med denna periodindelning framgår att oprofilerat. Dit räknas hömkedjor, fönster- inventeringen på landsbygden omfattar 60 omfattningar och enkelt utformade socklar. romanska kyrkor med 200 objekt och 36 Men den största delen av materialet är profi- gotiska kyrkor med 399 objekt, se tabe11 9. lerat, mas verk, kolonnetter i ljudgluggar, por- Den största koncentrationen av både bygg- taler osv., figur 16. Under perioden 1000- nader och objekt finns inom tidsintervallet 1300 är de flesta stendetaljerna, 44%, profi- 1000-1300, främst beroende på den stora lerade, medan endast 27% är oprofilerade. mängden medeltida kyrkor men även på det Under följande period sjunker i och för sig förhåJJandevis stora antalet medeltida pro- antalet objekt men tendensen är densamma fanhus med bearbetad sten. Nästan 70% av som tidigare - profilerade objekt överväger. samtliga byggnader och drygt 60% av objek- Antalet objekt i de andra tidsperioderna är ten finns på landsbygden och tillhör den relativt Utet men även där dominerar de pro- första perioden, figur 15. filerade objekten. SO% 45% 337 40% 35% 30% 2S% 20% I5% 10% 5% 3 4 9 4 0% 1000-1300 1300-1550 lSSO-l6SO 1650-1750 17S0-1860 1860-1910 1910-1940 • Profobj O Oprofobj Figur 16. Profilerade och oprofilerade objekt - procemuellfördelning i perioder, beräknad på det totala antalet objekt. 47 Byggnadssten Endast två olika bergarter förekommer i bygg- naderna påGotland, nämligen gotländsk kalk- och sandsten. Flertalet objekt är av kalksten, 89%, medan endast 11% är tillverkade i sand- sten, tabell 31. Huvudorsaken till denna bild är bergarternas utbredning, eftersom sand- stenen endast bryts på sydligaste delen av ön. Båda bergarterna förekommer i de flesta tidsperioderna, tabelJ 32. Sandstenen finns dock inte efter 1910 och kalkstenen saknas i perioden 1650-1750. Den markanta domi- nansen av kalksten minskar efter 1550. Även om det inte finns så många byggnader med naturstensdetaljer från nyare tid på Gotland kan detta förhållande sättas i samband med den omfattande export av sandsten som bör- jade mot slutet av 1500-talet till framför allt slottsbyggandet, först i Danmark och senare på det svenska fastlandet. Tabell 31. Gotländsk sand-och kalk- sten fördelade på antal objekt. Sandsten 84 I I Kalksten 67 1 89 Summa 755 100 Skador Skadorna har mycket översiktligt bedömts efter en tregradig skala Ufr s. 12). Utifrån denna bedömning har i stort sett alla stende- taljer på Gotland någon form av skada, 64% har begränsade skador, 36% omfattande. Aku- ta skador förekommer på 3 L% av alla objekt, tabe lJ 33. En del objekt har dock åtgärdats sedan inventeringen genomfördes (se tabell 35). Skadefrekvens - bergart Den gotländska sandstenen anses allmänt vara mycket vittringsbenägen. I övriga lan- det förekommer den vanligen i 1600- och 1700-talsdetaljer. På Gotland är den vanli- gast under medeltiden. Även här är sandste- nen betydligt mera vittringsbenägen än kalk- stenen. Figur 17 visar den procentuella för- delningen meUan akut skadade objekt av sand- respektive kalksten. Av sandstensob- jekten har 65% akuta skador vilket kan jäm- föras med 26% av kaJkstensobjekten. Skadefrekvens - ålder Eftersom de äldsta objekten varit utsatta för nedbrytning under en längre period än de yngre bör det vara bland dem man finner de flesta akut skadade objekten. Figur 18 visar den procentueUa fördelningen mellan akut skadade objekt och objekt med inga påtagliga skador fördelade inom varje tidsavsnitt. Med Tabell 32. Bergartstypemas fördel ning i olika tidsperioder på antal objekt. l000-1300 IJOO-l,2,2Q !.25Q-1 fi5Q lfi5Q-1750 1750-1860 1860-121Q 121Q-12~ S,;,a Sst Gotland 58 16 3 5 I 84  Kst Gotland 485 160 7 12 6 671  ~ Tabell 33. Skadefrekvens och objektens ålder. Skador 1000-1300 1JOO-l5~Q l.~5Q-165Q 1(25Q-l75Q l75Q-1860 1860-121Q 121Q-l24Q S,;,a .% 0, ej påtagliga I 1 2 0 I, begränsade 350 !08 2 8 11 5 484 64 2, omfattande 192 68 2 I 4 2 269 36 Summa 543 176 4 I 12 13 6 755 100 Akuta skador 167 52 2 I 4 4 2 232 31 48 70% 55 60% SO% 40% 30% 177 20% 10% 0%  Sst Gotland l KstOotland  • Akuta skador D Inga påtagliga skador Figur 17. Gotländsk sand- och kalkstenars skadefrekvens. Procentuell fördelning av akuta och inga påtagliga skado,: Antalet objekt inom varje bergartstyp redovisat. hänsyn till att det ärså få objekt från de senare perioderna är det inte möjligt att få en full- ständigt klar bild vid en procentuell jämförel- se. Observeras bör att perioderna l 550-1650, 1650-1750och 19 10-1940 innehåller endast ett fåtal objekt,jfrtabell 33. Det finns dock en tendens till en förhållandevis jämn fördel- ning mellan de olika tidsintervallerna. Ge- nomgående är ca 30% av samtliga objekt inom varje åldersgrupp akut skadade. 100% 90% 80% 70% 60% SO% 40% 30% 20% 10% 0% 1000-1300 1300-lSSO lSSO-l6SO 16S0-17SO 17S0-1860 1860-1910 1910-1940 • Akuta skador D Inga påtagliga skador Figur 18. Skadefrekvens i förhållande till objektens ålder. Procentuell fördelning av akuta och inga påtagliga skador inom varje period. Antalet objekt i varje period redovism. Skadefrekvens - stad/landsbygd En alJ män tendens är att nedsmutsningen är större i Visby än på landsbygden. Jämförelse mellan den procentuella fördelningen av akut skadade objekt på landsbygden och i staden understryker denna iakttagelse. I Visby är 56% av naturstenen akut skadad medan en- dast 27% på landsbygden har samma skade- frekvens. En ännu rättvisare bild borde man få vid 49 Landsbygd 80% 70% 52 60% SO% 40% 30% 20% 10% 0% Urberg Sandsten Kalksten • Akuta skador D Inga påtagliga skador Stad 80% 70% 60% SO% 40% 30% 20% 10% 0% Urberg Sandsten Kalksten • Akuta skador D Inga påtagliga skador Figur 19. Jämförelse av skadefrekvens mellan landsbygd och stad. Procentuell fördelning av akuta och inga påtagliga skador på olika bergarter. jämförelse av varje bergart för sig. Eftersom det inte finns mer än 3 sandstensobjekt i Visby är dock jämförelsen för denna bergart missvisande. Däremot finnerman att 20% av kalkstensobjekten på landsbygden har akuta skador medan drygt 50% av objekten i Visby har motsvarande skador, figur 19. Byggnader och objekt med akuta skador På Gotland finns många riktskulpterade med- eltida portaler och andra skulpturdetaljer, ett material som är unikt för landet. Den största delen, 68%, av de akuta skadorna har de profi lerade objekten, tabell 34. Av samtliga objekt med akuta skador do- minerar de profilerade objekten inom varje tidsperiod. Detta är dock endast påtagligt i de äldsta perioderna där materialet är tillräckligt omfångsrikt, figur 20. Av diagrammet fram- går inte någon märkbar skillnad mellan ska- defrekvensen hos de profilerade respektive oprofilerade objekten. Samtliga 159 byggnader har skador på naturstensobjekten, figur 21. Akuta skador varierar inom olika byggnadsgrupper. Kyr- korna på landsbygden samt byggnaderna i städerna har ungefär samma frekvens akuta skador, 65- 70%. Däremot har landsbygdens profanhus mindre andel akuta skador, drygt 20%. Gotland är unikt för landet avseende dess rikliga bestånd av naturstensbyggnader från medeltiden - och dess brist på sekelskiftebe- byggelse, som annars dominerar i länen. Dessutom har man här endast använt den lokala sand- och kalkstenen - granit och andra mera motståndskraftiga urbergstyper saknas helt. De flesta byggnaderna med aku- ta skador är medeltida kyrkor, på landsbyg- den 67 kyrkor och i Visby I O kyrkor och kyrkoruiner. Likaså dominerar de medeltida Tabell 34. Profilerade och oprofilerade objekt med akuta skador; frekvens och ålder (jämför tabell 30). QJw.k! 1000-IJQQ )J00-155Q 1550: l25Q l25Q-175Q 125Q-182Q 1860-121Q 12lQ-124Q ~ .% Profilerade 107 43 2 2 3 158 68 Onrofilerade 60 9 2 2 74 32 Summa 167 52 2 4 4 2 232 100 50 45% 40% 35% 30% 25% 20% 15% 10% 5% 0% 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 0 Samtl prof O Samtl oprof • Akuta prof D Akuta oprof Figur 20. Skadefrekvens relaterad rill objektens bearbetningsgrad och ålder. Procentuellfördelning av samtliga objekt. 96 25 l8 100% 90% 80% 70% 2S 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% Kyrkor landsbygd Profan landsbygd Stad • Byggnader med akuta skador D Alla byggnader med skador Figur 21. Skadefrekvens relaterad till olika byggnadsgrupper: kyrkor och övriga byggnader på landsbygden samt stadsbebyggelse. Procentuell fördelning av anralet byggnader inom varje byggnadsgrupp. 51 byggnaderna bland de akut skadade profan- vant på samtliga objekt med akuta skador och husen, både på landsbygden och i Visby. dokumentera eventuella förändringar. Sedan Även om skadorna bar betecknats som inventeringen utfördes har redan en del ob- akuta betyder inte detta att de kräver omedel- jekt åtgärdats och andra planeras att åtgärdas bara konserveringsåtgärder. För detta krävs inom den närmaste framtiden, tabell 35 (jfr en konservators bedömning för varje enskilt Lagerlöf & Andersson 1993). objekt. Däremot bör man vara särskilt obser- Tabell 35. Naturstensobjekt i Gotlands län som konserverats med bidrag från RIK L988-1993. Byggnad Qb.i.e.k1 Ålder Konserverjnesår  Stånga kyrka Portal, skulptur 1300-t 1988-89  Roma kungsgård Landskaps vapen 1700-t 1989  Väte kyrka Portaler, fasad I I 00-t, 1300-t 1990  Hablingbo kyrka Nord-, syd- och korportal 1100-t, 1300-t 1990-92  Tofta kyrka Långhusets sydportal C 1270 1991  Nicolai kyrkoruin, Visby Västra sydportalen 1200-t 1991-92  Grötlingbo kyrka 3 portaler, fasad.relief 1200- 1300-t 1992  Apoteket 7, Visby Portal 1600-1700-t 1992  S:ta Gertruds ruin, Visby Västportal 1400-t 1992  Visby domkyrka Södra stigluckan 1600-t 1992  Fattighuset i Burs Grindstolpe 1300-t 1992  Akebäcks kyrka Korportal, mansfigur 11 00-t 1992  Buttle kyrka Långhusportal, kapitäl 1200-t 1992  Hörsne kyrka Långhusportal, kapitäl I 300-t 1992  Hejnums kyrka Långhusportal, kapitäl 1200-t 1992  Alva kyrka Långhus- och korportal 1200-t 1993  Fardhems kyrka Korportal I 100-t 1993  S:ta Karin, Visby Koret, 2 portaler I 200- 1300-t 1993  52 Källor och litteratur Inledning Andersson, K. 1993. Bygga i sten. Teknik & Historia. Natursten i byggnader. Riksan- tikvarieämbetet, Statens historiska museer. Stockholm. Andersson, T. 1993. Hugga i s ten. Teknik & Historia. Natursten i byggnader. Riksan- tikvarieämbetet, Statens historiska museer. Stockholm. Gullman, J. (utg.). 1992. Air Pollution and the Swedish Heritage. Progress 1988-1991. Rapport. RIK 6. Riksantikvarieämbetet, Statens hjstoriska museer. Stockholm. Lag om kulturminnen m.m. 1988. Lindborg, U. 1992. Luftföroreningarochkul- turminnen. Handlingsplan 90. Konserver- ingstekniska studier. Rapport. RIK l. Riks- antikvarieämbetet, Statens historiska mu- seer. Stockholm. Löfvendahl, R., Andersson, T. , Åberg G. & Lundberg, B. A. 1994. Svensk byggnads- sten & Skadebilder. Natursten i byggna- der. Riksantikvarieämbetet, Statens histo- riska museer. Stockholm. Sundner, B. m.fl. 1993. Teknik & Historia. Natursten i byggnader. Riksantikvarieäm- betet, Statens historiska museer. Stock- holm. KuJturlandskapet Topografi och klimat Alexandersson, H., Karlström, C. & Lars- son-McCann, S. 1991. Temperaturen och nederbörden i Sverige 1961-90. Referens- normaler. SMHl Meterologi. Nr 8 1, 1991. Norrköping. Historisk statistik för Sverige. Befolkning 1720-1950. 1955. Statistiska centralbyrån. Statistisk årsbok för Sverige 1993. Stock- holm . Taesler, R. 1972. Klimatdata för Sverige. (Perioden 1931-60) SMHI/SIB. Väder och Vatten. Väderåret 1989. SMHI. Kulturhistoria Arkeologi på Gotland. 1914. Gotlandica nr 14. Visby. Jonsson, M. & Lindqvist, S-0. 1987. Vägen till kulturen på Gotland. Gotländskt arkiv 1987, årg. 59. Munthe, H. 1945. Om kalkindustrien på Got- land. Med hammare och fackla XIII. Års- bok utg. av Sancte Örjans Gille 1943-44. Nylen, E. & Lamm, J.P. 1987. Bildstenar. Stockholm. Steffen, R. l940. Personer och händelser i den gotländska kalkindustriens historia. Visby. Svahnström, G. 1984. Visby under tusen år. Värnamo. Öhrman, R. 1994. Vägen till Gotlands histo- ria. Gotlands fomvänoers årsbok. Got- ländskt Arkiv. Uddevalla. Gotländsk byggnadssten Andersson, W. 1934. Den gotländska kalkstenens utbredningsområde I-III. Gotlands-Posten 16:e, 18:e och 19:e maj. Carlsson, H. 1994. Muntliga meddelanden. Cedergren, A. 1991 . Gotländsk sandsten i tid och rum. Visby. Elfwendahl, M. & Kresten, P. 1993. Geoar- keologi inom kvarteret Bryggaren. Arkeo- logiska artefakter av sten från medeltida Uppsala. RAÄ/SHMMrapportUV 1993:5. Falk, L. 1989. Byggnadsstenbrott på Got- land. Rapport RAÄ/RIK. Falk, L., Jerre, F. & Årup, M. 1989. Medel- tida byggnadssten på Gotland(/). Rapport RAÄ/RIK. Falk, L. & Årup, M. 1990. Medeltida bygt- nadsstenpåGotland. DelIl. RapportRAN RIK. Hede,J .E. 1960. TheSilurianofGotland. The lower Paleozoic ofScania. The Silurian of Gotland. Guide to excursions nos. A 22 and C 17. lnternational Geological Con- gress, XXI session. Norden. Red. RegnelJ, G. & Hede, J.E. 53 Hedström, H. 1908. Om Sveriges naturliga byggnads- och ornamentsstenar. SGU, serie C , nr 209. Karlqvist, L., Fogdestam, B. & Engqvist, P. 1982. Beskrivning och bilagor till hydro- geologiska kartan över Gotlands län. SGU, serie Ah, nr 3. Lagerlöf, E. & Svahnström, G. 1991. Got- lands kyrkor. 4:e uppl. Lagerlöf, E. & Andersson, T. 1993. Medel- tida stenskulptur på Gotland. RAÄ/RIK, rapport RIK nr 7. Laufeld, S. 1974. Reference localities for paleontology and geology in the Silurian ojGotland. SGU, serie C, nr. 705. Lundegårdh, P.H. 1971. Nyttosten i Sverige. Lundqvist, G., Hede, J.E. & Sundius, N. 1940. Kartbladet Visby och Lummelunda. Karta med beskrivning. SGU, serieAa, nr 183. Munthe, H. 192 l. Kartbladet Burgsvikjämte Hoburgen och Ytterholmen. Karta med beskrivning. SGU, serie Aa, nr 152. Munthe, H., Hede, J.E. & von Post, L. 1925. Kartbladet Ronehamn. Karta med beskriv- ning. SGU, serie Aa, nr 156. Munthe, H., Hede, J.E. & von Post, L. 1927. Kartbladet Klintehamn. Karta med beskriv- ning. SGU, serie Aa, nr 160. Munthe, H., Hede, J.E. & von Post, L. 1927. Kartbladet Hemse. Karta med beskriv- ning. SGU, serieAa, nr 164. Munthe, H., Hede, J.E. & Lundqvist, G. 1928. Kartbladet Slite. Karta med beskrivning. SGU, serie Aa, nr 169. Muntbe, H., Hede,J .E. &Lundqvist, G. 1929. Kartbladet Katthammarsvik. Karta med beskrivning. SGU, serie Aa, nr 170. Munthe, H., Hede,J.E.&Lundqvist, G.1933. Kartbladet Kappelshamn. Karta med be- skrivning. SGU, serieAa, nr 171. Munthe, H., Hede,J.E.&Lundqvist,G. 1936. Kartbladet Fårö. Karta med beskrivning. SGU, serie Aa, nr 180. Munthe, H., Way-Mathiesen, L. & Hansson, H. 1945. Om kalkindustrin på Gotland. Stockholm. Nylen, E. & Lamm, J.P. 1987. Bildstenar. Stockholm. Ohlsson, E.W. 1970. Stenbrytningen. Stora Karlsö. Red. Linnman, G. m.fl. Roosval, J. 1926. Den gotländske ciceronen. Gotlands Turistförening. Shaikb, N.A., Bruun, Å., Karis, L., Kjell- ström, G. , Sivhed, U., Sundbergh, A. & Wik, N.-G. 1990. Kalksten och dolomit i Sverige. Del 3: Södra Sverige. Steffen, R. 1945. Industri och hantverk. Bo- ken om Gotland, del Il. Red. M. Stenber- ger. Åberg, G., Stijfhoorn, D.E., Löfvendahl, R. & Råheim, A. 1993. Laser determination of weathering depth and provenance by carbon and oxygen isotopes. Conserva- tion oj stone and other materials . Vol. /. RILEM. Ed. M.-J. Thiel. Luftföroreningar- en första överblick Ahlin, K. 1993. Mätning av trafikinducerade byggnadsvibrationer i Visby. Rapport RAÄ/RIK. Industri. Berättelse för år 1920av Kommers- kollegium. J922. Sveriges officiella statis- tik. Stockholm. Gullman, J. 1994. Muntliga meddelanden. Johansson, L. 1992. Kommunens mätdata, luftföroreningar i Visby. Järnvägsdata. 1992. Svenska Järnvägs- klubbens skriftserie nr 57. Malung. Kolodziej, J. 1989. " Visby medeltida stad - nutida trafik". Rapport till Gotlands kom- mun. Kvarnstedt, J. 1968. Gotlands järnvägar. Visby. Sjöfart. Berättelse för år 1920 av Kommers- kollegium. 1922. Stockholm. Utsläpp till luft i Sverige av svaveldioxid, kväveoxider och koldioxid 1988 och 1990. Länsvis och kommunal redovisning. 1992. Statistiska meddelanden. Na 18 SM 9203. Statistiska Centralbyrån. Örebro. Tibell, L. 1994. Muntligt meddelande. Vlckova, J. 1994. The measurements on Got- land. Gotland's testing programme. Re- sults after 12 months exposure. SVUOM, Praha. April 1994. Rapport RAÄ/RTK. Westling, 0. & Hallgren Larsson, E. 1990. Nedfall av Luftföroreningar. Institutet för vatten- och Luftvårdsforskning Rå uppdrag av Skånes Luftvårdsförbund. Årsrapport 1990. Aneboda Westling, 0., Hallgren-Larsson, E., Sjöblad, K. & Lövblad, G. 1992. Deposition och effekter av Luftföroreningar i södra och mellersta Sverige. TVL Rapport. B 1079. Institutet för vatten- och luftvårds- forskning. Stockholm. 54 Gotlands län Cedergren, A. 1991. Gotländsk sandsten i tid och rum. Visby. Engeström, R. 1988 Visby. Historisk bak­ grund. Arkeologiska dokumentationer. Medeltidsstaden 71. Rapport. Riksantik- varieämbetet och Statens historiska mu- seer. Förslag till kulturminnesvårdsprogram för Gotlands län 1982. Gotlands fornsals ar- kiv. Gotlands fornsal. Arkiv. lnnerstadsutredningen 1973. Gotlands forns- als arkiv. Jonsson, M. 1989. Visby innerstad. Råd och riktlinjer för bevarande. Gotlands kom- mun, byggnadsnämnden. Visby. Lagerlöf, E. 1975. Gotländsk stenskulptur från gotiken. Stockholm. Lagerlöf, E. & Svahnström, G. 1984. Got­ lands kyrkor. 3:e uppi. Lagerlöf, E. & Andersson, T. 1993. Medel­ tida stenskulptur på Gotland. Konserve- ringstekniska studier. Riksantikvarieäm- betet och Statens historiska museer. Rap- port. RIK 7. Stockholm. Landen, A. 1993. Dopfuntar så in i Norden. Kulturmiljövård nr 5. S ve rig es kyrkor. Konsthistorisktinventarium. Gotland, band I ff. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Stockholm 1912 ff. S wanström, E. 1989. "Allhelgonakyrkan", S:tPeroch S:tHans kyrkor i Visby. Kyrkor och medeltida samhällsutveckling. Visby. Staden och omlandet Il. 1989. Medeltids- staden 72. Rapport. Riksantikvarieämbe- tet och Statens historiska museer. Visby. Staden och omlandet Il. 1989. Medeltidsstaden 72. Rapport. Riksantik- varieämbetet och Statens historiska mu- seer. Vägen till kulturen på Gotland. Gotländskt arkiv 1987, årgång 59. 1987. Uppsala. Östergren, M. 1989. Mellan stengrund och stenhus. Gotlands vikingatida silverskatter som boplatsindikation. Visby. 55 Rapporter i serien Natursten i byggnader Utkomna Sundner, 8. mJl. Teknik & Historia, 1993. Löfvendahl. R m.fl., Svensk byggnadssten & Skadebil