Digitalisering av redan tidigare utgivna vetenskapliga publikationer Dessa fotografier är offentliggjorda vilket innebär att vi använder oss av en undantagsregel i 23 och 49 a §§ lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL). Undantaget innebär att offentliggjorda fotografier får återges digitalt i anslutning till texten i en vetenskaplig framställning som inte framställs i förvärvssyfte. Undantaget gäller fotografier med både kända och okända upphovsmän. Bilderna märks med ©. Det är upp till var och en att beakta eventuella upphovsrätter. N ATURSTEN I BYGGNA DER Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län NATURSTEN I BYGGNA DER Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län Q.f) Riksantikvarieämbetet cJ-0 Statens hi storiska museer INSTITUTIONEN FÖR KONSERVER! G Riksantikvarieämbetet Box 5405, 114 84 Stockholm Omslagsbild Portal från 1667 av öländsk kalksten, Cerstenska huset, Kalmar. Foto Rolf Lind, Kalmar läns museum 1996 Vinjenbild Fasadrelief vid entretrappan till Kgl. Akademien för De Fria Konsterna, Stockholm. Foto Bengt A. Lundberg 1992 Karro,; tabeller och diagram Stig Englund, Fornsalen Data, Visby Swdsplaner Agneta Hildebrand och Kerttu Palmgren Redaktör Gunnel Friberg/ Barbro Sundner © 1996 Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer 1:1 ISBN 9 1-7209-0 11 - 1 ISBN 978-91 -7209-810-7 (PDF) 2017 Tryck Wallin & Dalholm Boktr. AB, Lund 1996 Förord Den bearbetade naturstenen i byggnaderna har inte oändlig livslängd. I stället är den ett av de mest hotade materialen i vår kultunnil- jö. Genom en landsomfattande inventering av kulturhistoriskt intressanta byggnader med bearbetad och utvändigt exponerad natursten får vi en samlad bild av vi lka bergarter som använts under olika tider och i olika regioner, samt olika stentypers benägenhet för skador. Med stöd av denna inventering kan man undersöka orsakerna till skadorna samt ut- veckla konserveringstekniska åtgärder och vårdprogram för framtiden. Förutsättningen för att en inventering av detta slag kan göras är att den utförs under en begränsad tid med samma metod på länsnivå där kunskapen om det regionala byggnadsbe- ståndet finns. Tack vare all alla länsmuseer och/eller länsstyrelser ställt sig positiva till iden och praktiskt medverkar kan invente- ringen genomföras. En annan förutsättning är an det finns geologer som kan bergartsbe- stämma stenen i byggnaderna och medverkar i ell nära samarbete med kulturhistorikerna. Samarbetet mellan geologer och kultur- historiker ger kunskap om vilken byggnads- sten man föredragit under olika perioder. Härigenom får konservatorerna ett bättre underlag för sitt arbete. l denna serie, Natursten i byggnader, re- dovisas materialet länsvis i geografiskt sam- manhållna områden. Seriens två första publi- kationer är Teknik & Historia och Svensk byggnadssten & Skadebilder. Jden första ges en bakgrund till projektet med tyngdpunkt på stenbyggande, stenbearbetning och stenkon- servering i kulturhistorisk och teknisk belys- ning och i den andra redovisas den geologis- ka bakgrunden med utförligare beskrivning av bergarter och skador. Denna rapport omfattar Jönköpings, Kro- nobergs, Kalmar och Blekinge län, dvs. lan- dets sydöstra del. Lund i mars 1996 Barbro Sundncr Innehåll Inledning 9 Barbro Sune/ner Byggnads- och omamentsten, ett mångfaldigt material 9 Översiktlig inventering 9 Material och metod l 0 Materialredovisning 12 Kulturlandskapet 14 Topografi och klimat 14 Barbro Sune/ner Kulturhistoria 16 Anders Franzen Byggnadssten i Småland, Blekinge och på Öland 17 Benno Kathol Luftföroreningar - en första överblick 33 Runo Löfvendahl och Barbro Sundner Jönköpings län 40 Anders Franzen Material och metod 40 Kyrkor på landsbygden 40 Slott och herrgårdar på landsbygden 46 Övriga byggnader på landsbygden 47 Jönköping 48 Nässjö 53 Tranås 55 Huskvarna 56 Värnamo 56 Vetlanda 57 Eksjö 57 Gränna 59 Jönköpings län - sammanställning 59 Kronobergs län 69 Sven .lö11sso11 Material och metod 69 Kyrkor på landsbygden 70 Stolt och herrgårdar på landsbygden 71 Övriga byggnader på landsbygden 72 Växjö 72 Kronobergs län - sammanställning 75 Kalmar län 82 Richard Edlund och Ö,jan Molander Materia] och metod 82 Kyrkor på landsbygden 82 Slott och herrgårdar på landsbygden 87 Övriga byggnader på landsbygden 88 Kalmar 90 Oskarshamn 95 Västervik 96 Vimmerby 98 Borgholm 99 Kalmar län - sammanställning 100 Blekinge län 109 Elisabeth Lindberg Material och metod I 09 Kyrkor på landsbygden 110 Slott och herrgårdar på landsbygden 111 Övriga byggnader på landsbygden 112 Karlskrona 112 Karlshamn 118 Ronneby 11 8 Sölvesborg 119 Blekinge län - sammanställning 120 Källor och litteratur 127 Inledning B ARBRO Su DNER "Det är en n01ionell a11gelägenhet 011 skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för deua delas ov alla. Sc1väl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför eff arbete skall se till au skador på kulturmiljön såviff möjligt undviks eller begränsas.'' (Lag om kulrunninnen m.m. 1988. I kap., 1 §.) Luftföroreningarnas inverkan på det mångsi- diga svenska kulturarvet har knappast kunnat undgå någon. Från att tidigare varit ett lokalt problem har luftföroreningarna med tiden utvecklats till att bli en globalt hot. De kulturhistoriska lämningar som hotas av miljöförstöring är av olika typ och materi- al. Inom Riksantikvarieämbetet pågår sedan 1988 såväl inventering av som forskning om skilda typer av objekt inom området Luftför- oreningar och kulturmiljö. Arbetet omfattar även skydds- och restaureringsåtgärder base- rade på dagens kunskapsläge. Det övergri- pande syftet är att minska miljöns skadliga effekter på kulrunninnen och kulturföremåJ (Lindborg 1990. Gullman 1992). Natursten i byggnader är eff de/projekt inom området Luftföroreningar och kultur- miljö med inrik111i11g på en rikstäckande över- siktlig invemering av m01erial och skador på kulturhistoriskt värdefulla byggnader med exponerad. bearbetad natursten. Byggnads- och ornamentsten, ett mångfaldigt material Byggnader av eller med natursten spänner över en stor tidsrymd i ett brett kulturhisto- riskt perspektiv. Vissa har funnits i nära 1000 år, andra i bara några decennier. De finns både på landsbygd och i städer. De finns i jordbruksbygder. i industriområden, i skogs- bygder och i kustområden. De representerar olika typer av byggnader som kyrkor, slott, bankhus, bostadshus m.m. som tillkommit under hell olika förutsätt- ningar och med olika intentioner. Den lokala variationen på byggnadernas uttryck åter- speglar den specifika kultum1iljön. Till byggnads- och ornamentsten har man använt många olika bergarter. Oftast har man hämtat sten från närliggande omdiden, men ibland har man transporterat stenen långvä- ga. Valet av stenmaterial har varierat under olika tider. liksom brytningstekniken och bearbetningen av stenen. Att naturstenen i byggnaderna vittrar be- ror på många olika faktorer. Liksom byggna- derna kan ses i en historiskt och geografiskt perspektiv kan luftangreppen studeras under liknande förutsättningar. Att vissa bergarter är mera vittringsbe- nägna än andra har stor betydelse för skade- bilden. Denna kompliceras av andra förhål- landen, som byggnadstekniska sammanhang, tekniska utföranden, tidigare restaureringar och liknande. Byggnader av eller med natursten är såle- des ett mångfaldigt material, där åtskilliga aspekter måste beaktas både vid undersök- ning av skadebilden och vid framtida åtgär- der. Översiktlig inventering För närvarande har vi ingen överblick över hur många byggnader om har bearbetad och exponerad natursten, var de finns eller vilka typer av objekt de representerar. Vi vet där- med inte heller hur många eller vilka som är skadade eller hotade. Projektet syftar Lill att ge en uppskattning av materialet omfatt- ning, art och skadefrekvens genom en riks- täckande översiktlig inventering. Inventeringen skall ge bakgrund för be- dömningar av konserveringsbehovet och framtida uppföljning och planering. både re- gionalt och centralt. Den kommer des utom att resultera i en samlad utvärdering av ska- 9 desitutationen. Inventeringen skall också ge en uppfattning om vilka bergarter som är mest vittringsbenägna och vilka objekt som är mest hotade. Materialet skall kunna använ- das som underlag för utveckling av åtgärds- metoder. Det skall också att ge impulser ti ll fortsatt forskning, både inom naturvetenskap- 1 igt och humanistiskt område. Projektets yt- tersta mål är kunskapsutveckling inom kul- turmiljövårdsområdet och utförs därför i sam- arbete mellan länsstyrelser, länsmuseer och Riksantikvarieämbetet. Informationen från inventeringen läggs in på Riksantikvarieämbetets databas för lag- ring och bearbetning. Därmed blir materialet också tillgängligt för olika användare. För- teckning över de byggnader som ingår i in- venteringen kommer an finnas hos länssty- relserna och länsmuseema. Material och metod lnventeringen omfattar byggnader (även ru- iner) med bearbetad och utvändigt exponerad natursten fram till omkring 1940, dvs. den tid när naturstenen bearbetats hantverksmässigt. Med bearbetad natursten avses skulpterad sten, övrig finhuggen sten och kvaderbearbe- tad fasadsten. Många byggnader har enbart sockel av natursten. I de fall denna inte har någon utformad profil tas den inte med i invente- ringen. På samma sätt utesluts andra oprofi- lerade objekt, som förekommer i riklig mängd och som inte är oersättliga, t.ex. fönsterbän- kar och enkla inskriftstavlor. Sådana är fram- för all t vanliga i kyrkor från sekelskiftet och skulle kräva orimlig tid och stora resurser an inventera. Det bör dock framhållas att en inventering av detta slag, som genomförs inom en be- gränsad tids- och kostnadsram, inte kan bli helt fullständig. Materialet väljs utifrån bygg- nadsinventeringar och andra sammanställ- ningar samt framför allt utifrån den kunskap som finns inom den lokala kulturminnesvår- den. Det som försummas är av margine ll betydelse för helheten. Vid behov kommer kompletteringar att göras. Inventeringen utförs av antikvarier från länsmuseer eller länsstyrelser medan berg- artsbestämningen görs av geologer. Eftersom materialet omedelbart skall kunna användas för att ge svar på vissa frågor har inventering- en anpassats till dataregistrering. För fäJtar- betet används därför förtryckta blanketter, figur 1, som efterhand överförs till en centralt dataregister. De frågor som styrt blanketter- nas innehåll och uppläggning gäller stende- taljernas ålder, bearbetningsgrad, bergart och skador samt byggnadernas ålder och typ. Blanketterna innehåller dels uppgifter om byggnaderna och dels uppgifter om objekten, dvs. naturstensdetaljerna. Byggnad Uppgifter om byggnaden omfattar län, land- skap, kommun, stad/socken, sockennummer, fastighetsbeteckning, benämning, typ, gatu- adress, ägare/förvaltare, kulturhistoriskt vär- de, byggnadsår, ombyggnadsår och arkitekt. Med typ avses identifiering av byggna- dens huvudfunktion K=kyrka, S=slott, herr- gård, borg, P=profanhus. Byggnadernas kul- turhistoriska värde anger dels om byggnaden är ett byggnadsminne eller motsvarande (B), en forn lämning (F) eller en kyrka (K) och dels om byggnaden ingår i områden av speci- ellt kulturhistoriskt regionalt intresse (Reg) eller riksintresse (Riks). För att få en uppfatt- ning om byggnadens kulturhistoriska sam- band är det viktigt att ange byggnadsår. Stör- re och omfattande ombyggnader redovisas under rubriken ombyggnadsår. Dessa upp- gifter kan vara till hjälp vid datering av vissa objekt som kan antas ha kommit till i sam- band med en ombyggnad. Valet av bergarter har varierat under olika tider. Sannolikt har vissa arkitekter föredragit en bestämd berg- art. Såväl den arkitekt som ritat huset i dess första skede som den arkitekt som svarat för större ombyggnader anges under rubriken arkiteku. I vissa fall, i regel endast beträffan- de slott och kyrkor, finns flera byggnader inom samma byggnadskomplex. Dessa be- handlas då som en byggnad i registret. Objekt Uppgifter om objekten omfattar datering, typ, bergart, skador och fotodokumentation. För att underlätta inventeringen har ob- jekten specificerats , såsom portal, inskrifts- ravla, vapenravla, fasad och övrigr. Under övrigt finns det möjlighet att precisera objek- tet, t.ex. lister, ornament m.m. 10 FÄLTKORT NATURSTEN I BYGGNADER ÖVERSIKTLIG INVENTERING kru:InI Inventerin2 utförd av :::::===========-Datum ._I______..., ._I____,I Ber2artsbestämnin2 utförd av .___ ______ ____. I, Administrativa u12122ifter Län/landskap kommun benänmin2 ~ förvaltare I I 2,By22:n år 3.0mby22n år 4.Arkitekt 5.0bjekt 9,Skador JO.Foto 11. Restaurerin2 by22nad: J2.Övri2J 13.KäHor och litteratur Figur I . I 11re111eri11gshla11kelf. Il Byggnadens tillkomstår överensstämmer inte alltid med objektens datering. Dessutom kan det finnas tlera objekt av olika ålder i en och samma byggnad. Varje objekt dateras därför separat. l de fa ll dateringen inte är grundad på skriftliga uppgifter utan en upp- skattning, markeras detta med ett frågeteck- en efter årtalet på inventeringsblankettema. Eftersom de skulpterade och ornerade detaljerna i regel kan anses mera omistliga än de oprofilerade har objekten delats upp i två typer, typ A oprofilerade och ryp B profilera- de. En annan avsikt med denna uppdelning är att kunna pröva om skadefrekvensen varierar i förhållande till bearbetningsgrad. Uppgifter om bergarter skall vara rele- vanta för både geologer, stenhuggare. arki- tekter, antikvarier samt personer inom sten- industrin. Syftet är att identifiera stenen och att fastställa var den är bruten. Bergarterna delas in i fyra huvudgrupper. sandsten (sst), kalksten (kst), urberg (ub) och 0 1111011 . Under varje huvudgrupp ges stenens gängse benäm- ning och geografiska ursprung, dvs. 0 11 och landskap och för importerade stenar anges ursprungsland. Vid behov görs en komplette- rande geologisk kommentar. Då urbergsma- terial i regel inte har stora skador görs ingen närmare geologisk identifiering av sådana bergarter. Skadoma bedöms mycket översiktligt i tre nivåer: 0= inga påtagliga, l = begränsa- de, 2= onifattande med tillägget akut i före- kommande fall. Det är sällan natursten är helt utan skador, därför finns bedömningen inga påtagliga skador (0). Detta innebär att man inte ser några skador vid en översiktlig gnmsk- ning. Begränsade skador ( I) avser skador som endast förekommer på mindre ytor eller delar av objektet. Omfattande skador (2) är skador där stora delar av objektet är skadat. Om skadorna är aktivt pågående, dvs. om material lossnar eller sandar. anges dena med tillägget akut. En akut skada kan således vara både begränsad ( I akut) eller om fallande (2 akut). Skadorna utgår från en antikvaries bedömning, inte en konservators. Bedöm- ningen skall diirför inte ses som en åtgärdsbe- dömning. Däremot skall den vara vägledan- de vid en kompletterande undersökning av konservator. En objekt omfattar all bearbetad sten som är av samma ålder. bearbetningstyp (profile- rad eller oprofilerad) och bergart inom den enskilda byggnaden. Därför kan ett objekt innehålla t. ex. t1era portaler och fönster i samma byggnad. Inventeringens mål är att få fram vilka bergarter som är mest skadade samt vilken ålder och bearbetningsgrad ob- jekten representerar. Omvänt kan Lex. en portal med olika bergarter behandlas som tlera objekt. 1 vissa falJ , framför allt när det gäller större kyrkor och slott med många objekt, har objekten delats upp trots att de överensstämmer i fråga om typ, bergart och ålder. Materialredovisning Rapporten inleds med en allmän beskrivning över hela områdets kulturlandskap med en översikt av klimatförhållanden, kulturhisto- risk bakgrund och den byggnadssten om brutits i området. Vidare ges en allmän bak- grund till luftföroren ingarna samt en översikt över hur situationen såg ut omkring 1920 och hur den ser ut idag. Därefter redovisas resultatet av invente- ringen länsvis. Byggnaderna på landsbygden delas upp i kyrkor, slott och herrgårdar samt övriga profana byggnader. Städerna presen- teras var för sig. Avslutningsvis görs en sam- manställning av materialet från varje län. Redovisningen är en länsvis, kvantitativ sammanställn ing, som skall ge underlag för kvalitativa bedömningar vid framtida plane- ring. Materialet delas in i sju tidsperioder: 1000-1300. 1300-1550, 1550-1650, 1650- 1750. 1750-1860. 1860-1910 och 19 10- 1940. Dessa perioder har valts utifrån de väsentligaste brytpunkterna i stenbyggandet Ufr Andersson, K. 1993, s. 16 ff.). För varje byggnadskategori - kyrkor på landsbygden, slott och herrgårdar på landsbygden, övriga byggnader på landsbygden och byggnader i städerna - redovisas materialet i text och tabelJer under följande rubriker: Arkitektur och byggnadshistoria. Varje bygg- nadskategori inleds med en sammanfattande byggnadsh istoria. Byggnader och objekt. Här redovisas antalet byggnader och objekt som ingår i undersök- ningen samt deras ålder och bearbetnings- grad (två tabeller). 12 Byggnadssten. Här presenteras vilka bergar- ter som förekommer i de undersökta objekten och de olika bergarternas användning under olika tidsperioder (två tabeller). Skac/01: Här görs en samm,mställning av ska- dorna i förhållande till objekten ålder, berg- artstyper, objektens bearbetningsgrad och byggnadernas ålder (fyra tabeller). För de byggnadskategorier som omfattar ett mindre antal byggnader (i regel färre ~in tio) eller ett mindre antal objekt presenteras ma- terialet endast i de tabeller son1 anses re le- vanta för förståelsen. För vissa län kan det vara angeläget att komplettera tabellerna för att visa speciella regionala förhållanden. Antalet objekt visar inte hur många olika arkitekturdetaljer som förekommer och inte heller hur mycket sten av olika bergarter som använts. Däremot visar mängden objekt hur ofta natursten använts i byggnaderna under de olika perioderna. Byggnadema på landsbygden markeras på länskartor. l de städer som har tler än tj ugo byggnader pre enteras dessa på stadsplaner. Den avslutande sammanställningen av hela materialet för varje län följer i princip samma indelning som tidigare. Däremot presenteras materialet både i tabeller och diagram. För att lättare kunna användas vid jämförelse med material från andra län beräknas även sum- morna procentue llt. 13 Kulturlandskapet ANDERS FRA ZEN, B ENNO KATHOL, R UNO LöFVENDAHL OCH BARBRO SUNDNER Topografi och klimat Det område som dem1a rapport omfattar är landskapen Småland. Öland och Blekinge. Administrativt indelas Småland i JönköP.ings, Kronobergs och Kalmar län dit också Oland hör. Blekinge län och landskap överensstäm- mer i stort sen, figur 2. Småland domineras av det sydsvenska höglandet och en urbergsplatå som till största delen är täckt av barrskog, mossar och sjöar. Den högsta punkten, Tomtabacken, är 377 m.ö.h. I Jönköpings län är del småländska höglandet och del bördiga släulandet kring sjön Vänern särskilt karakteristiska naturty- per. Söder därom, i Kronobergs län, bildar , ,- ,_ ,~ "".,,·\ I l ' t... I I " I ' ' I I I@Eksjö.. _ ,. ; •,, > I -. -! '"... , \ I I ' I , I I I , ............ Oi=======5x0:::::::======::::::::15ooKm Figur 2. Jönköpings. Kronobergs. Kalmar och Blekinge län med lä11sgrä11ser och de städer som är represemerade i i11ve11teri11ge11. 14 Tabell l. Mänadsmedeltemperatur i "C under perioden 1961- 1990. (Efter Alexandersson m.fl . 1991.) J.. .E M A M l J.. A s Q N .Q Ar Kalmar - 1,6 - 1.8 0.8 4.8 10 .1 14.7 16.3 15.7 12,1 7,9 3.4 -0.1 6.9 Väs tervik -2,6 -2,7 0.2 4.6 10 ,2 15,0 16,5 15,7 11 ,7 7,4 2,6 -1.0 6,5 Skedemosse -1 ,2 -1 ,6 0,9 4.6 9,6 14.3 16, 1 15,8 12, 1 8,2 3,8 0 .5 6,9 Ungskär -0.4 -0,7 0.9 4,1 8.7 13,6 15 ,6 15,7 12,7 9,2 5,0 1.5 7 , 1 Jönköping -2,6 -2,7 0 .3 4 .7 10.0 14.5 15.9 15,0 11.3 7,5 2,8 -0.7 6.3 Nässjö -3,8 -3,9 - 1.0 3.5 9.6 13.9 15.0 14, I 10,0 6, 1 1.3 -2.2 5.2 Växjö -2,7 -2.6 0.4 4,9 10.8 14,9 15 ,9 15,2 11 ,2 7,2 2,5 - 1, I 6,4 Tabell 2. Månadsnederbörd för perioden 196 1- 1990. (Efter Alexandersson m.fl . 1991.) l .E M A M l l A s Q N .Q Ar Kalmar 37 30 29 29 35 39 59 50 50 39 46 4 1 484 Västervik 40 29 29 3 1 40 45 66 53 58 44 SI 46 532 Skedemosse 44 34 32 32 36 37 54 5 1 55 43 52 49 520 Ungskär 44 29 3 1 32 34 33 5 1 43 52 49 58 46 502 Jönköping 45 3 1 36 34 45 5 1 70 64 70 57 57 50 609 Niissjö 53 38 42 42 49 54 70 73 79 65 67 58 688 Växjö 52 35 4 1 40 48 55 75 57 7 1 58 63 56 65 1 Tabell 3. Mänadsmedelvärden relativ fuktighet under perioden 193 1- 1960. (Efter Taesler 1972.) J.. E M A M J.. J.. A s Q N Q Kalmar 89 87 84 82 81 77 79 80 82 83 87 89 Västervik 87 84 81 75 72 7 1 76 77 82 84 88 89 Karlsham n 85 84 80 76 72 73 77 80 83 85 86 88 Jönköping 86 85 82 73 7 1 70 76 78 84 83 87 88 Växjö 88 86 80 73 68 70 76 78 84 87 90 91 urbergsplatån den sjörika Smålandsslätten med södra Sveriges största myrmarker. En utlöpare av det småländska höglandet når in i Kalmar län. Det norra kustområdet har en rikt utbildad skärgård medan kusten längs Kalmarsund består av ett mjukt vågigt slätt- landskap. Kontrasterande mot fastlandet uppträder Öland med sitt flacka och sjöfattiga landskap med det karaktäristiska alvaret, som utgörs av stäppartade hedmarker. Längs med väst- kusten löper Västra landborgen, huvudsakli- gen uppbyggd av ortocerkalk och längs ost- kusten går den svagare utbildade strandval- len, Östra landborgen. J Blekinge dominerar det småkuperade och skogsklädda urbergsområdet i inlandet. Mot sydost sluttar urbergsterrängen som ge- nomkorsas av parallella dalgångar med vat- tendrag. Kusten omfattar en vidsträckt skär- gård uppbyggd av urberg medan Listerlandet i väster är en slättbygd uppbyggd på kalk- och sandsten. I Jönköpings län fi nns idag 9 städer och 124 socknar, i Kronobergs län 2 städer och 184 socknar, i Kalmar län 6 städer och I 05 socknar och i Blek.inge 4 städer och 38 sock- nar. Folktätast är Jönköpings län med 309 738 invånare följd av Kalmar län med 24 l 883 invånare. Kronobergs län har 178 6 12 invå- nare och Blekinge län 151 168 (uppgifterna avser läget 1991 , Statistisk årsbok 1993). Det inre Småland, särskilt höglandet, har ett lokalkontinentalt betonat klimat medan Östersjökustens klimat är maritimt präglat. Den lägsta årsmedeltemperaturen under pe- rioden 1961- 1990 hade Nässjö på Småländ- ska höglandet +5,2°C medan Ungskär i Ble- kinge skärgård hade en årsmedeltemperatur på +7, 1 °C (jfr Stockholm +6,6°C och Hapar- anda + l , J0C), tabeU l. Även nederbörds- mängden är mindre i kustområdet och på Öland än i inlandet. Nederbördsmängden varierade under samma period mellan 484 mm/år (Kalmar) och 688 mm/år (Nässjö), tabell 2. Medelvärdet för relativ fuktighet under årens månader fluktuerade mellan 89 och 91 % under perioden 1931- 1960 i de nedan redovisade orterna, tabell 3. Under maj till juli var luftfuktigheten i regel lägre än 15 80% medan november-februari hade mellan 86 och 9 1 % luftfuktighet. Luftfuktighet och temperaturförhållanden kan ha viss betydel- se på skador på natursten Liksom t.ex. den förhärskande vindriktningen under regnperi- oder. Kulturhistoria När stenåldersmänniskan började odla och dänned blev mer bofast sökte man sig i första hand till de bördiga och lätta jordarna. Sam- tidigt blev klimatet torrare och de sanka my- rarna blev i många fal I torrlagda. De äldsta stenkonstruktionerna härrör från stenålderns gravar och finns som hällkistor främst i östra Småland och Blekinge medan gånggrifterna är vanligare på Öland. Under bronsåldern blev klimatet åter var- mare och fuktigare och befolkningen synes ha förlitat sig på ett brett spektrum av näring- ar, såsom jakt, fiske, odling, samlande och boskapsskötsel. Koncentrationer av bronsål- dersfynd finns framför allt kring sjöarna Ås- nen och Salen sydväst om Växjö, i Jönkö- pingstrakten och i Västbo norr om sjön Bol- men. Det stora röset uppbyggt av jämnstora stenar är en fornlämningskategori som är typisk för bronsåldern. Sådana storhögar finns främst i västra Blekinge. Rösen och röselik- nande stensättningar är också typiska inslag i östra Smålands landskapsbi ld. Den klimatförsämring som inträffade omkring 500 f.Kr. blev en tid för innovation och bl.a. började man nyttja de järnutfäll- ningar som skapats i sjöar och myrar för järnhantering. Järnålderns synliga fornläm- ningar är ofta gravfält med högar, stensätt- ningar, resta stenar och domarringar. Andra fornlämningar från järnåldern är fornborgar- na, som vanligen består av en vall som ur- sprungligen varit försedd med en träpalissad. Fornborgarna är vanligast i Kalmar län. Eke- torps fomborg på Öland är en av de mest kända med såväl ringmur som husgrunder av kallmurad kalkstensfli s. På Öland finns ock- så avlånga hallhus med kallmurade stenväg- g,u·, vilka är de första stenhusen i området. Runstenar, som är mer frekventa på det Små- ländska höglandet, vid Kalmarsund och på Öland, består vanligen av urbergsblock med inhuggna tecken och mönster på en slätare sida. De härrör från järnålderns slutskede eller tidig medeltid. Under brytningstiden mellan förhistorisk tid och den tidigaste medeltiden var Småland knappast ett enhetligt område utan befolk- ningen samlades i olika enheter. I Östgötala- gen från 1300-talet benämns de söderut lig- gande områdena som "små landen", vilket lever kvar i landskapsnarnnet. Blekinge nämns redan vid 800-talets min som en del av svear- nas områden, men 200 år senare tillhör det Danmark. Striderna om kungamakten under tidig medeltid gav i Småland bl.a. upphov till kungaborgen på Visingsö södra udde. Två tredjedelar av borgen har idag rasat ner i Vä1tern, men det som återstår är uppfört i skalmur med huggna hörnkedjor av den loka- la sandstenen. Kusttrakterna kring Kalmar och Öland fick också en stark försvarsbeto- ning med borgarna i Kalmar och Borgholm som båda började uppföras under tidig me- deltid. För övrigt uppförde kungamakten och det världsliga frälset befästa anläggningar under medeltiden. Exempel på sådana är Rumla- borg i nuvarande Huskvarna, Hultaby nära Vetlanda och Bergkvara öster om Växjö - alla i ruin idag. Det var under tidig mede ltid som de första kyrkobyggnaderna tillkom. Trä och sten var byggnadsmateriaJen och det är just stenkyr- korna som idag är de bäst bevarade medeltida byggnaderna i Småland och Blekinge. Sten- kyrkorna byggdes i regel av fältsten och från 1200-talet kom också tegel i viss uts träck- ning till användning. Bearbetade stendetaljer återfinn främst i portaler och socklar. Parallellt med de ordinära kyrkobyggena grundades kloster på landsbygden. Cister- cienserna anlade ett kloster i Nydala i Jönkö- pings län. I Kronobäck, Kalmar län, finns ruinerna av ert av landets två johanniterklos- ter. Under 1200-talet etablerade sig tiggar- ordnarna i vissa städer. dominikanerna i Kal- mar och franciskanerna i Jönköping. Francis- kanerna hade också intresse i Blekinge skär- gård vilket byggnadslärnningar på Torkö vi- sar. I Sölvesborg gnmdade kanneliterna ett kloste r. Under medeltiden bildades också de tidi- gaste städerna. Ofta hade de omr:iden där städerna anlades varit centralbygder redan under förhistorisk tid. Av de nuvarande stä- derna i Småland har sex fått stad rättigheter under medeltiden: Kalmar, Jönköping, Väx- jö, Västervik, Vimmerby och Eksjö. Av Små- 16 lands och Blekinges medeltida städer har flera tillbakabildats eller försvunnit av olika an ledningar. l exempelvis Blekinge fanns under medeltiden fem städer: Avaskär (Kris- tianopel), Lyckå, Ronneby, Elleholm och Söl- vesborg. Alla dessa har någon gång fått stads- privilegierna indragna, men Ronneby och Sölvesborg har återfötts i senare tid. Efter- som de medeltida städerna helt dominerades av träbebyggelse återfinns medeltida sten- material endast i undantagsfall och då i regel på kyrkobyggnader e ller borgruiner, t.ex. Heliga Kors kyrka i Ronneby och Kalmar slotts äldsta delar. Medeltidens tre första århundraden inne- bar en fortsatt nyodling med ökande befolk- njng som följd. Denna utveckling bröts av d igerdöden och den s.k. senmedeltida agrar- krisen då ett stort antal gårdsenheter över- gavs och delades. Vid 1400-talets slut börja- de de ödelagda jordarna åter att tas i anspråk och nyodling blev åter aktuell. Under vasatiden kom framför allt två krig att påverka Småland och Blekinge. Det Nord- iska sjuårskriget på 1560-t.alet och Kalmar- kriget på 1610-talet innebar an landsbygden härjades och städer som Eksjö, Jönköping och Växjö brändes ner. Genom freden i Ros- kilde år 1658 blev skånelandskapen en del av Sverige. Småland upphörde därmed att vara gränstrakt och rollen som skådeplats för stri- digheter mellan Sverige och Danmark und- veks. Områdets nuvarande länsindelning till- kom under sent 1600-taJ. Nya städer etable- rades, Karlskrona och Karlshamn i Blekinge och Gränna i Jönköpings län. 1700-talet innebar återhämtning efter de karolinska krigsåren och ett stort antal herr- gårdsbyggnader uppfördes, med få undantag av trä. Arhundradets efterhand märkbara folk- ökning resulterade i ägosplittring som i sin tur gav upphov till fl era skiftesreformer, främst under 1800-ta let. Skiftesrefom1ema resulterade i sin tur i omflyttning av gårdsen- heter och nybyggnation. En av de mest genomgripande omdanarna av den fys iska miljöns struktur fr.o.m. mitten av 1800-talet var järnvägen, som ibland gav upphov till helt nya stadsbildningar. Nässjö, Sävsjö, Tranås och Nybro är exempel på detta. De växte fran1 under slutet av I800- talet och fick stadsrättigheter under 1900- talets första hälft. De förbättrade kommuni- kationerna medförde samtidigt att man lätta- re och billigare kunde transportera bygg- nadsmaterial, t.ex. tegel och natursten, från platser utanför närområdet. Övriga orter som fått stadsrättigheter på J800- och 1900-talen är Borgholm, Oskarshamn, Huskvarna, Vär- namo och Ljungby. Under senare århundraden har de aktuella länen erhållit var sin näringsprägel om man bortser från det betydande jordbruket. Jönkö- pings län har haft industrier av skiftande storlek, vilka i många fall haft sitt upphov i järnhanteringen. I Kronobergs län har indu- strin, oftast den småskaliga, varit viktig. I Kalmar län har sjöfarten och handeln satt sin präge l på näringslivet och i Blekinge har metall-, sten- och fiskeindustriema varit be- tydelsefulla. Byggnadssten i Småland, Ble- kinge och på Öland Smålands och Blekinges blottade berggrund bildas till övervägande delen av prekambris- ka (äJdre än 570 miljoner år) magmatiska och/eller metamorfa bergarter. Dessa bergar- ter ti llhör flera stora geologiska enheter som i sin rur ingår i den Fennoskandiska skölden. I det följande betecknas dessa bergarter som urberg. Sedimentära bergarter förekommer inom det beskrivna området främst på Öland, där de bygger upp hela ön, väster om Kalmar- sund, i Yättemsänkan och i sydvästra Ble- kinge. Bland de bergarter som ingår i urberget är det framför allt graniter (Oskarshamns-, Tran- ås- och Karlsharnnsområden m.m.), Blekinge kustgnejs och diabaser (svart granit) från södra Småland och nordvästra Blekinge som var och delvis fortfarande är av stor betydelse för byggnad~~ndamåJ. Den sedimentära berg- grunden på Oland (kalksten) och vid Vättern (sandsten) har i stor skala utnyttjats till byoo- •. i:,i:, och monumentstenstillverkning. På Oland är fortfarande verksamheten igång. I mindre utsträckning har man också använt sandste- nen vä51er om Kalmarsund för samma ända- mål. De stenbrott som använts för brytning av byggnadssten presenteras länsvis i tabell 4-7 samt på kartan, figur 3. 17 r,- - ',.~ ......,Ub.Å ., \ I . C •- '.~- , \ I I ' I ' I Ka = Kalmarsundssandsten Yä = Yättemsandsten 0------5=0===========il00 Km Öl = Öländsk kalksten Ub= Urberg Figur 3. Jönköpings. Kronobe1-xs. Kalmar och Blekinge län med byggnadssrenhrou. Fyllda trianglar ,·isar 1111 öppna hrou, ofyllda trianglar nedlagda brou. Urberg Urberget i Småland och Blekinge består av bergai1er som tillhör följande stora regional- geologiska enheter: det sydvästsvenska gnejs- området, det transskandinaviska granit-por- fyrbältet, den svekofenniska provinsen, Al- mesåkragruppen och Blekinge-Bomholmpro- vinsen. Röda och underordnat grå. ca 1400-1800 miljoner år g,m1la ortognejser (gnejser som har bildats ur magmatiska djupbergarter) ut- gör berggrunden väster om den s.k. Protogin- zonen som skiljer det sydvästsvenska gnejs- området i väst från det transskandinaviska granit-porfyrbältet i ösl. Protoginzonen är en betydande rörelsezon med starkt förskiffrade bergarter i urberget som sträcker sig från nordöstra Skåne förbi Värnamo till området väster om Jönköping och längre nOITtll. Längs och i denna, mellan I Ooch 20 km breda, zon uppträder skivor av s.k. hyperitdiabas (ca 1180 och 930 miljoner år), en bergart som under namnet svart granit har haft betydande stenindustriell användning. 18 Den största delen av Småland öster om Protoginzonen och en liten del av Blekinge byggs upp av olika, jämnkorniga och ögon- förande, 1650 till 1800 år gamla graniter och de s.k. Smålandsporfyrema. Graniterna sam- manfattas under namnet Smålands-Värm- landsgraniter eller yngre graniter. Som nam- net säger ingår dessa bergarter i det trans- skandinaviska granit-porfyrbältet. I SmåJand har brytning ägt rum i dessa yngre graniter, främst vid Flivik och Påskallavik samt vid Tranås och norr om Nässjö. I trakten norr om Oskarshamn uppträder dessutom flera run- dade, max. IOkm i diameter stora, massiv av ca 1350 ti ll 1400 år gamla graniter. Även dessa s.k. yngsta graniterna har i större ut- strcickning använts för bygg- och monument- sten (Götemar-, Ulhammar- och Jungfrugra- niterna). Ett långsträckt område mellan Jönköping, Eksjö, Vetlanda och Oskarshamn består hu- vudsakligen av äJdre graniter, även kallade urgraniter, som räknas till den svekofenniska provinsen. Till denna provins hör också de urgraniter och kvartsiter (Västervikskvansi- ter) som uppträder runt och nordväst om Västervik. De svekofenniska urgranitema är för det mesta defonnerade och har därför inte utnyttjats i större skaJa för byggnadsända- mål. Även Västervikskvartsiterna har troli- gen inte använts i detta sammanhang. I ett större område söder om Nässjö och mellan Frinnaryd och Anneberg överlagras den äldre berggrunden av en mer än 1500 m tjock sekvens av starkt veckade sandstenar, lerskiffrar och konglomerat. Denna s.k. AJ- mesåkragruppen genomsätts av 960 till 980 miljoner år gamla diabaser som tillhör Ble- kinge-DaJagångama. Almesåkragruppens ål- der ligger mellan 1000 och 1200 miljoner år. Gruppens sedimentära bergarter har troligen inre utnynjats för byggnadsändamål; diaba- serna har brutits vid Bodafors. Den större delen av urberget i Blekinge motsvarar inte direkt några andra prekam- briska provinser i Sverige och uppförs därför som ett eget geologiskt område. den s.k. Blekinge-Bornholmprovinsen. Den äldre berggrunden i Blekinge lltgörs av ofta för- gnejsade graniter (Tvinggranit) och de s.k. Blekinge kustgnejsema, ca 1770 resp. ca 1690 miljoner år gamla. På flera ställen ge- nomsätts dessa berganer av 1350 till 1420 miljoner år gamla, jämnkorniga eller ögon- förande graniter. Ttll dessa hör de två större granitmassiven av Karlshamnsgranit mellan Karlshamn och Ronneby samt runt Eringsbo- da och flera mindre massiv av Spinkamåla- granit. Dessa graniter har på flera ställen brutits främst för bygg- och monumentstens- produktion varemot de äldre graniterna och kustgnejserna huvudsakligen har levererat gat- och k~mtsten. De yngsta prekambriska bergarterna i Blekinge utgörs av hyperitdia- baser och 870 till 975 miljoner år gamla diabaser tillhörande Blekinge-Dalagångar- na. Urgranit (äldre granit) och gnejsgranit ÄJdre graniter och ortognejser (gnejsgrani- ter) förekommer i Svekofennium, i Blekinge- Bomholmprovinsen och i det sydvästsvens- ka gnejsområdet. Dessa graniter är ofta de- fonnerade, förskiffrade eller förgnejsade, men ställvis kan också den ursprungliga homoge- na granitstrukruren var bevarad. Högsby (Kalmar län). Edelhammars sten- bron ca 1,5 km sydost om Gladhammar i Västerviks kommun bearbetas sedan 1983 för uttagning av blocksten. Den rödgrå Lill rödbruna. medelkorniga och jämnkorniga graniten exporteras under namnet Edelma- hogany, i Sverige är varunamnet Gladham- margranit. Brottet var i drift år 1991. Karlskronaområdet (Sturkö. Tjurkö m.m., Blekinge län). Redan under 1700-taJet an- vändes granit och gnejs från Karlskronaom- rådet för anläggningen av traktens fortifika- tioner. Huggning av detta material beskrevs år 1786 i en avhandling med titeln "Anmärk- ningar vid Gråstenshuggning i Carlskrona" av Erasmus Gabriel Henschen. I mitten av 1800-talet övergick stenbrytningen och -be- arbetningen till en mera industriell stil med export av stora mängder granit, främst till Tyskland. Målarbergsbrottet vid Herrgården på nor- ra Tjurkö ligger i röd, kvartsrik, starkt för- gnejsad granit. Brottet drevs först för fortifi- kationens räkning tills det 1862 togs över av firman F. H. Wolff som sedan hade sina viktigaste stenbrott på Tjurkö och Sturkö. Målarbergsbrottet är Sveriges äldsta indu- stristenbrott och har varit i drift i mer än 100 år när det lades ner under 1900-talet. Så sent som under 1940-talet uttogs blocksten ur stenbrott på Sturkö och Tjurkö. för närvaran- de pågår dock ingen stenbrytning i Karlskro- naområdet. Kasinge (Kalmar län). Vid Kasinge söder om Ukna har man i början på 1980-talet 19 öppnat ett brott i en starkt förgnejsad s.k. Loftahammargranit. Den brutna bergarten utmärks av upp tilJ 7 cm stom, röda fältspat- ögon som är omslutna av svart glimmer. Dessutom förekommer kvarts och en vit fält- spat i bergarten. År 1990 var brytningsverk- samheten nedlagd, men en stor mängd rå- block fanns kvar vid brottet. Stenen säljs under namnet Kasinge främst för användning till golv- och fasadsten. Lyckt01p (Kalmar län). En starkt förgnej- sad s.k. Loftahammargranit, som liknar berg- arten i Kasinge, har brutits i ett gammalt och numera nedlagt brott vid Lycktorp ca 1,2 km söder om Kasinge. Stenen har tagits ut i form av små råblock. Tabell 4. Byggnadsstenbrott i Blekinge län. J.&kal Kana, nna Koordinater Asarum A 03E,6h 623 150/143740 Asarum B 03E,6h 623130/143741 Asarum C 03E,6h 623093/143788 Asa.rum D 03E, 6h 623066/14375 1 Asarum E 03E. 6h 623064/143799 Asarum F 03E. 6h 623043/143737 Kyrkhult A (Björkefall) 04E. Oe 625390/142202 Kyrkhult B (Björkefall) 04E. Oe 625330/142 180 Kyrkhult C (Stampan) 04E, Oe 625275/142160 Kyrkhult D (Brännarebygden) 04E. Oe 625213/142146 Kyrkhult E (Brännarebygden) 04E. Oe 625155/142130 Kyrkhult F (Brännarebygden) 04E. Oe 625037/142096 Kyrkhult G (Brännarebygden) 04E. Oe 625010/142089 Kyrkhult H (Brännarebygden) 03E.9e 624995/142088 Kyrkhult 1 (Slagesnäs) 03E,9e 624940/142083 Kyrkhult J (Slagesnäs) 03E, 9e 624895/ 142070 Kyrkhult K (Slagesnäs) 03E,9e 624852/142058 Kyrkhult L (Slagesnäs) 03E. 9e 624810/142053 Kyrkhult M 03E,9e 624715/142050 Kyrkhult N 03E, 9c 624630/142042 Ljusaryd I (N. Karstorp) 03E, 7f 623740/142937 Ljusaryd 2 (N. Karstorp) 03E, 7f 623737/142952 Röans Blåberg A 03F, 7c 62372S/146099 Röans Blåberg B 03F. 7c 623710/146096 Röans Blåberg C 03F, 7c 623695/146093 SiggarpA 03E, 5j 622832/144722 Siggarp B 03E, 5j 622820/ 144 703 Siggarp C 03E, 5j 622815/144721 Silpinge 03F, 7c 623850/ 14600 I Skörje 03F, 9b 6249 15/145845 Sturkö (Hålevikcn) 03F, 3i 62 I 820/ 149040 Sturkö (Stavelsnäsudd) 03F, 3i 621750/149060 Stämö Blåberg 03E. 5i 6225 10/ 144080 Tjurkö (Målarbergsbrottet) 03F. 4h 622165/148821 Ugglesjön 03E, 6f 623462/ 142948 Vettekulla A 03E. Sj 622677/1445S3 Veuekulla B 03E, 5j 622676/144610 Venekulla C 03E, 5j 622679/ 14462 1 Söingen (Jönköpings län). Vid Söingens södra strand norr om SmåJandsstenar ligger två nedlagda blockstensbrott i en medelkor- nig, rödlätt gnejsgranit. Söingens stenbrott är de enda i det här sammanhanget i Småland som har upptagits i det sydvästsvenska gnejs- området. Blekinge kustgnejs Under namnet Blekinge kustgnejs samman- fattas en sekvens av fin- till medelkorniga gnejser av varierande utseende och samman- sättning. Kustgnejsen har brutits i otaliga broll på flera platser i Blekinge framförallt i trakten väster om Karlshamn. De flesta av Smui1,1rnfis~ aivfl .fl.ergaa Blekinge kustgnejs Gnejs Blekinge kustgnejs Gnejs Blekinge kustgnejs Gnejs Blekinge kustgnejs Gnejs Blekinge kustgnejs Gnejs Blekinge kustgnejs Gnejs Hypcrit Diabas Hypcrit Diabas Hyperit Diabas Hyperit Diabas Hyperit Diabas Hyperit Diabas Hyperi t Diabas Hyperit Diabas Hyperit Diabas Hyperit Diabas Hypcrit Diabas Hypcrit Diabas Hyperit Diabas Hypcrit Diabas Spinkamålagrani1 Granit Spinkamålagranit Granit Blekinge-Daladiabas Diabas Blekinge-Daladiabas Diabas Blekingc-Daladiabas Diabas Karlshamnsgranit Granit Karlshamnsgrani t Granit Karlshamnsgrani t Granit Spinkamålagranit Granit Karlshamnsgranit? Granit Karlshamnsgrani1 Granit Karlshamnsgranit Granit Blekinge-Daladiabas Diabas Äldre granit Granit Spinkamålagranit Granjt Karlshamnsgranit Granit Karlshamnsgranit Granit Karlshamnsgranit Granit 20 stenbrotten var dock upptagna enbart för gat- stensti I I verkning. Asarum (Blekinge län). På båda sidor av vägen mellan Asarum och Mörrum ligger flera brott i fin- tilJ medelkornig, grå gnejs. Den uttagna stenen har använts både som byggnadssten och för gat- och kantstenstill- verkning. Några av brotten var i drift fram till 1970-talet. Gnejs och skiffer Blåsarudden (Kalmar län). Sydväst om Väs- terviks centrum har man i ett mindre bron brutit en ögongnejs med centimeterstora fäll- spatögon. Stenen avsattes lokalt och använ- des i byggnader i närheten av brortet. Hömebo (Jönköpings län). En kiselrik, starkt förskiffrad vulkanit har brutits i tre djupa brort vid Hörnebo ca 2,5 mil sydväst om Vetlanda. Denna grå till rödlätta, finkor- niga skiffer (förskiffrad vulkanit) har använts till takbeläggning och platts ten. Brytningen var mest intensiv under 1800-talets andra hälft. Numera är verksamheten nedlagd, och skifferbrotten är övergivna. Smålands-Värmlandsgranit (yngre granit) Med begreppet Smålands-Värmlandsgranit betecknas en serie av medel- till grovkorniga, jämnkorniga (Smålandstyp) och ögonföran- de (Värmlandstyp), för det mesta röda grani- ter. Både de jämnkorniga och de ögonförande graniterna förekommer över stora områden i mellersta och östra Småland samt nordöstra Blekinge. Brytning för byggnadsändamål har främst skett i de jämnkorniga varianterna. Området söder om Gåsfjärden, Kalmar län Flivik I. Ungefär I km västsydväst om Flivik är tre större stenbrott (max. 120 x 60 m) upptagna i en grå till gråröd, medel- till grov- kornig grcU1it vars kvartskorn får en typisk blå färg vid polering. År 1990 bröt Emmaboda Granit AB alla tre brotten. Flivik 2 och 3. Strax söder om och i västkanten av Fliviks samhälle Ugger flera brott i en gråbrun, finkornig (Flivik 2) resp. i en gråröd, medelkornig (Flivik 3) granit. Från de två största brorten har råblock tagits ut, i de mindre producerade man huvudsakligen gat- sten. Stenbrotten är övergivna idag, Flivik 3 är vattenfy llt och delvis igenväxt Granit- brytning vid Flivik omnämndes redan i bör- jan av 1900- talet. Fridhem. Vid Flivikens nordUgaste ände har råblock brutits i en flertal mindre brott. Bergarten är en gråröd till röd, medelkornig granit med ställvis blåtonad kvarts. Brotten är nedlagda. Hökhult. Ungefär I km öster om Hökhult bröt man i början på 1980-talet en gråröd, medelkornig granit. Brottet är nedlagt. lmbramåla I . År I 988 påbörjades bryt- ning av en grå till gråröd, medel- till grovkor- nig granit ca 800 m söder om lmbramåla. Stenen saluförs under namnet Quimbra. lmbramåla 2. Ungefär 600 m norr om Imbramåla ligger ett större brott (100 x 50 m) i samma typ av granit som den man för närvarande bryter i lmbramåla l . Verksam- heten i lmbramåla 2 var avslutad före 1990. Kallsebo 4. Ett 40 m långt stenbrott strax norr om Kalvsjön har troJjgen använts för uttagning av stora råblock. Den brutna berg- arten är en gråröd, medelkornig granit av Vånevikstyp med blåtonad kvarts. Srenbo. Ungefär I km sydost om Adrians- näs har man brutit en grå, medelkornig granit som innehåller större ( I cm) kristaller av röd fältspat. Bergarten har använts till monu- ment- och by&,onadssten. Brottet är idag del- vis vattenfyllt. Tribbhulr. Knappt 1 km ostnordost om Tribbhult pågår sedan 1986 brytning av en blågrå, kvartsrik, medel- till grovkornig gra- nit med ställvis blåaktig kvarts. Större delen av den brutna bergarten exporteras till Italien för användning som fasadsten, en mindre m~~d används för gravvårdstillverkning. Angeholm. Under 1960-talet påbörjades brytning en grå till gråröd, medelkornig gra- nit i flera bron ca 500 norr om Ängeholm. I början på 1990-talet skedde brytningen i det västra brottet ( 120 x 60 m), och stenen expor- teras i form av råblock till Italien för vidare- bearbetning till fasadsten. Stångehamnsområdet (Oskarshamn), Kal­ mar län Flundreberger. På Flundreberget ca l ,2 km öster om Sörvik har en röd, grovkornig granit brutits i flera små stenbrott som var upptagna i framstickande hällkanter. Graniten har fått lokal användning som byggnadssten. Sjöbo. Längst inne i Sjöboviken söder om Oskarshamn ligger ett gammalt, nu igenväxt stenbrott i en röd, grovkornig granit. Grani- ten avyttrades i form av råblock. 2 1 Stångehamnsö. En röd, medel- till grov- kornig, stäJlvis ögonförande granit bröts i flera brott på Stångehamnsö söder om Os- karshamn. Graniten bearbetades till storn rå- block. Våoeviksområdet (PåskaJlavik), Kalmar län Den röda, medel- till grovkorniga, delvis blåkvartsförande Smålandsgranit som från mitten av 1800- talet till 1970-taJet bröts i Våneviksområdet benämndes inom stenin- dustrin som Våneviksgranit. Stenen använ- des i stor utsträckning ti ll monument- och byggnadssten, men en del gat- och kants ten har också producerats här. Ett trettiotal brott blev upptagna i detta område, varav de för byggnadsändamål viktigare brotten ska näm- nas här. Fridolfs berg. Detta brott ligger strax väs- ter om gamla landsvägen nordvä-;1 om Norra Vånevik. Bergarten är en grovkornig, blå- kvartsförande granit. Verksamheten påg ick under 1920-talet, 1926 fl yttades ångkranen frän Ångkransbrottet hit. Grinderum (Gamlehult). Brottet Gamle- hult vid Grinderum sydväst om södra Våne- vik är områdets största stenbrott. Brottet öpp- nades vid sekelskiftet, och stordriften fortsat- te fram till I954. Därefter har vid enstaka tillfällen under 1960- och 1970-talet brutits råblock. Målen 2. En röd, grovkornig och blå- kvartsförande granit från ett litet stenbrott ca 2 km väster om södra Vånevik har lokalt använts för husgrunder och grindstolpar. Brot- tet är idag fyllt med skrotsten. Norra Vånevik 2 (Ångkransbrollet). Bryt- ningen i Ångkransbrottet inom centrala Nor- ra Vånevik pågick från 1870-talet fram till 1926, då ångkranen flyttades till Fridolfs berg. Bergarten är en vanJig Våneviksgranit. Norra Vånevik 3. Väster om gamla lands- vägen och söder om Fridolfs berg har man brutit en grovkornig, blåkvartsförande granit i ett ca 500 m långt område. Brytningen skedde i hällkanter, och stenen avyttrades i form av råblock. Norra Vånevik 4 (ladkärra). Den röda, medelkorniga graniten från brottet Ladkärra har huvudsakligen bearbetats på plats till socklar och grindstolpar. Brottet ligger väster om den nya Europavägen västsydväst om Norra Vånevik. Näset. Vid Näset ca 4 km norr om Påskal- lav ik var flera brott upptagna i en röd, grov- kornig granit med blå kvarts och centimeter- stora fältspatkristaJler. Produk1:ionen utgjor- des av gat-, kant- och byggnadssten. Sten från Näset har bl.a. använts vid uppförandet av Konserthuset i Stockholm. Södra Vånevik i (Pumpe-, Kasern- och Basrebrollet). Den brutna bergarten i dessa tre brott intilJ gamla landsvägen norr om Södra Vånevik är en medel- till grovkornig Våneviksgrank Kasernbrottet drevs i slutet av 1800-talet, huvudsakligen för framställ- ning av byggnadssten till Kielkanalen i Tysk- land. Graniten i Bastebrottet var ovanligt sprickfattig, det största lossade blocket hade en storlek på 10 x 12 x 15 m. Södra Vånevik 2 (Brödlösa). l nuvarande parken söder om Södra Vånevik finns ett gammalt, numera vattenfyllt bron i medel- kornig Våneviksgranit. Graniten var ganska rik på sprickor, och det var svårt att tjäna pengar här, därav namnet. Södra Vånevik 3 (Blädingen). Två sten- brott finns väster intill den nya Europavägen söder om Norra Vånevik 4. En grovkornig röd granit med vit kvarts har brutits till rå- block. Idag är brotten mer eller mindre igen- växta. Tranåsområdet, Jönköpings län Väster och norr om Tranås har man under 1900-taJet brutit en kraftigt röd, medel- till grovkornig granit som inom stenindustrin betecknas Tranåsgranit. För närvarande är flera brott i drift. lilla Kungshult. I tre stenbrott ca 350 m öster om Sågstugan bryter man sedan 1930- talet en röd, medelkornig granit. Graniten exporteras idag huvudsakligen till Italien, Frankrike och Tyskland. Långeberget. På Långeberget öster om sjön Avlången ligger åtta brott som drivits under 1930-talet. Bergarten är en röd, medel- kornig granit. Posthemsberget. Ungefär I km nordväst om Grönkullen har man under 1940-taJet brutit en röd, fältspatrik, medelkornig granit. Brottet är idag vattenfylJt. Tullebo. Vid Tullebo väster om Tranås ligger två brott i röd, medelkornig granit. Brotten bearbetades under 1960-talet. Vedebo Norra. I s lutet av 1980-talet be- drevs kampanjvis brytning i stenbrottet Ved- ebo Norra ca I km sydsydväst om Känebo. Bergarten är en röd ti ll rödgrå, grovkornig och ställvis fåltspatögonförande granit. Ödesjön Norra. Ca 400 m sydost om Ved- 22 Tabell 5. Byggnadsstenbrott i Jönköpings län. l unde rs trukna stenbro tt med fet stil pågår brytning fort farande. J..QKl1l Kana, nna Koord inater Bolcken A (norra) 05E. lb 630865/ 140925 Bolcken B (södra) 05E. l b 630845/ 140915 Bredakärr 05E. 2c 63 1300/14 1075 Bratåkra 06F, 2b 636285/145605 Eldstorp I 07F. lb 64 1000/145570 Fagerhuhasjön 06F, 5c 637625/ 14 7070 Gcrabiicken 07E. 7c 643905/ 142360 1-lögåsa 05E.2c 63 1450/ 141080 Hömebo 05E. 9i 634590/144265 07F. l b 640960/ 145595 J.&.cl2rn Lilla K1101:sb11U 07E. 8j 644020/144695 Långeberget 07E. 6i 643480/144255 Murbemmet 07E.0h 640350/ 143575 Norra Sandsjö 06E.4h 637 140/143660 Näs (Vis ingsö) 07E. 6c 643225/14 11 60 PosLhemsberget 07E. 6i 6434 13/144 138 Siringe 07E. 4d 642150/14 1790 Solberga 07E,0h 640190/143745 Söingen A (östra) 050. 9a 634635/135450 Söingcn B (västra) 050 . 9a 634630/135430 Trånghalla 07E. 2a 641370/140 180 Tullcbo 07E. 6h 643340/143940 Vedebo Norra 07E. 8j 644 I 15/144860 Vik 07E. 0d 640385/14 1755 Wall ins 06E. 4h 637 150/143615 Ödesjön Norra 07E, 8j 644085/144905 ebo Norra stenbrott har en röd, grovkornig granit brutits för monumentsten. Övriga områden Brånhult (Kalmar län). Vid Brånhult ca I 0 km västnordväst om Oskarshamn bröt man en röd, medelkornig s.k. Yirbogranit i två gamla, numera vattenfyllda brott. Elds101p J (Jönköpings län). Vid västra stranden av sjön Västra Lägern ca 15 km ostsydost om Aneby bryter man sedan 1962 en röd, jämnkornig, medel- till grovkornig, kaJifältspatrik granit av Tranåstyp. En stor del av produktionen exporteras till Italien, Österrike och England för användning till byggnadsändamål. Fagerhultasjön (Jönköpings län). Vid Fa- gerhultasjöns nordvästra strand ca 17 km nordost om Vetlanda påbörjades 1935 bryt- ning av en röd, medel- till grovkornig, horn- bländeförande granit i en liten skärpning. Brytningen var tro ligen inte särskilt fram- gångsrik. År 1985 provbröt man en mindre mängd sten som exporterades till Italien. Prov- brytningen avslutades samma år och brottets öde sedan dess är oklrut. S1m1ii:ra(jsk aiv~ ~ Hyperit Diabas Hyperit Diabas Hyperit Diabas Äldre granit Granit Smålandsgranit Granit Smålandsgranit Granit Visingsögruppen Sandsten. Vä11em Hyperit Diabas Vulkanitscricn Skiffer Smålandsgranit Granit Smålandsgranit Granit Smålandsgranit Granit Smålandsgranit Granit Alrncsåkragruppen Diabas Visingsögruppen Sandsten. Vä11em Smålandsgranit Granit Visingsögruppcn Sandsten. Viiuem Smålandsgranit Granit Östra gnejsscgrnent Granit Östra gncjssegment Granit Visingsögruppen Sandsten. Yiiuem Smålandsgranit Granit Smålandsgranit Granit Visingsögruppen Sandsten, Yiittcm Almesåkragruppcn Diabas Smålandsgranit Grani t l ertOJp (Jönköpings län). Vid Västra Lä- gems strand strax söder om Eldstorp 1 bryts sedan 1986 en starkt röd, fäJtspatrik, jämn- kornig, medel- till grovkornig granit i tre mindre brott. Graniten används för bygg- nadsändamål. Nyelund (Kalmar län). Mellan 1960 och 1980 skedde kampanjvis brytning i ett brott vid vägen mellan Blackstad och Frödinge ca 17 km nordost om Vimmerby. Den brutna bergarten är en röd, medelkornig granit med upp till I cm stora kvartskorn. Graniten ex- porteras i fonn av råblock till USA och Kana- da för vidarebearbetning till fasadsten. Solberga och Murhemmet (Jönköpings län). Strax nordost om Solberga hållplats och vid Murhemmet, båda norr om Nässjö, har man brutit en röd medelkornig (Solberga) resp. grovkornig (Murhemmet) granit. Båda granittyperna är relativt rika på hornblände. Tj uvåhä /la (Kronobergs län). Norr om sjön Madkroken nordväst om Braås fi nns ett nedlagt stenbrott i grå ti ll rödgrå, grovkornig granit. 23 Götemargranit, Kalmar län När Blå Jungrun blev nationalpark år 1926 och öns granitbrott las ner (se nedan), fl ytta- des brytningsverksamheten tilJ Götemannas- sivet öster om Misterhult. Bergarten i detta granitmassiv har stora likheter med Blå Jung- fruns efterfrågade Virgogranit. Brytningen började i massivets nordöstra del vid Askare- måla och Kråkemåla, stenbrotten vid Götebo och Gässhult ti llkom i ett senare skede. Göte- margraniten används till fasader och grav- vårdar. Askaremå/a. Nordväst om gården Askare- måla bröts frln 1930-talet fram till slutet av 1980-talet en röd, grovkornig granit som inom stenindustrin blev känd under namnet As- karemåJagranit. Brytningen skedde i tre bron som numera är vattenfyllda. Giisshult (Gäster.mös I och 2). Ungefär 2 resp. 1,5 km om Gässhult ligger två brott i grovkornig, röd granit med stora fåltspatkris- taller. Graniten bröts fram till slutet av 1980- talet, och såldes under namnet Gässhult. Gäs- tersnäs I är idag vattenfyllt. Gästersnäs 2 är delvis igenfyllt med skrotsten. Göteho. Söder om sjön Götemar bryts en grovkornig, röd granit som säljs under nam- net Götebo. Kråkemåla i. Brytningen av en grovkor- nig, röd granit ca 1,2 km nordväst om Kråke- måla är för tillfället nedlagd. Krcikemåla 2. Fram till slutet av 1980- talet bröts en röd, grovkornig, något porfy- risk granit i ett stort brott ca 700 m norr om KråkemåJa. Brottets lägre delar är idag vat- tenfyllda, på de övre pallarna ligger en del bruten blocksten kvar. Jungfrugranit (Virgogranit), Kalmar län Blci J1111gfru11. Granitbrytningen på Blå Jung- frun bö1jades år 1904 och pågick, med ett uppehåll under första världskriget, fram till 1926 då ön blev nationalpark och fridlystes. Stenbrotten (Övre och Nedre Västra brotten och Östra brottet) upptogs nära stranden på södra sidan av ön varifrån stenen lätt kunde lastas på fartyg. Den brutna bergarten är en röd, grovkornig och sprickfattig granit. Ste- nen. som i Sverige kallades Jungfrugranit, blev snart internationellt känd under namnet Virgo eller Virgogranit. Virgograniten var starkt efterfrågad utomlands, och den största delen av produktionen (råblock) gick således till ex po11. När stenbronen las ner hade man redan hittat en likvärdig granit i Götemar- massivet på fastlandet (se ovan). Uthammargranit (Virbogranit), Kalmar län Uthammargraniten uppträder i en oregelbun- det format granitmassiv i trakten av Utham- mar, Virbo och Figeholm. Uthammargrani- ten liknar Götemar- och Jungfrugraniten, men är något mindre grovkornig och delvis sprick- rikare än dessa. Vissa varianter av Utham- rnargraniten betecknades inom stenindustrin som Virbogranit. Maren. Vid kusten drygt 1,5 km öster om Stora Saltvik ligger ett stort, gammalt brott i lätt röd, grovkornig granit. Bergarten har tagits ut i form av upp till 4,5 m långa råblock. Flera block Iigger kvar i närheten av brottet. Oxe/holmen. På ett litet skär ca 500 m sydost om Oxelholmen har man brutit stora råblock av röd, grovkornig granit. Stora Skafrvik. Verksamheten i ett mindre, gammalt brott några hundra meter sydost om Stora Skaftvik är sedan länge avslutad. Den grovkorniga röda graniten togs ut som rå- block. Brottet är idag igenväxt. Uthammar I . En röd, grovkornig granit med upp till I cm stom fåJtspatkristaller har brutits i två brott på det s.k. Helgdagsberget strax söder om Uthammar. Uthammar 2. Blockstensbrytningen vid Uthammar började under 1890-talet. Ett stör- re brott från den tiden ligger i röd, grovkornig granit knappt en kilometer sydöst om Utham- mar. Graniten bröts till både block- och srräck- sten. Numera är brottet delvis vattenfyllt. Karlshamnsgranit, Blekinge län Karlshamnsgraniten är en ofta grovkornig. ögonförande granit. De upp till 5 cm stora ögonen består av röd fältspat som ibland är omgiven av ett tunt skikt av vit fältspat. Grundmassan är för det mesta grå ti ll mörk- grå. Karlshamnsgraniten är geologiskt släkt med Vångagraniten i nordvästra Skåne. Sigga,p. Vid Siggarp 6 km ostnordost om Karlshamns kyrka har man fram till slutet av 1940-talet brutit block av Karlshamnsgranit för användning till byggnadssten. Skö1je. En rödgrå till röd, medelkornig Karlshamnsgranit har fram till 1950-talet brutits i trakten av Skörje, 3 km nordväst om Backaryd. Stenen har använts för tiJlverk- ning av byggnads- och monumentsten, men även för gatstenshuggning. 24 Veuekulla. l området norr om Venekulle finn s tre brott, dän1v ett storbrott. i gråröd Karlshamnsgranit med grova fä l.tspatögon. Brytningen. som skedde för framställning av byggnads- och kantsten, upphörde i bö1jan av 1940-talet. Spinkamålagranit, Blekinge län Spinkamålagraniten är en fin- till medelkor- nig. kva11srik. gråröd eller grå granit med ca I cm stora fältspatögon. Graniten användes huvudsakligen till byggnads- och monument- sten. För närv,mmde sker endast sporadisk brytning. Liksom Karlshamnsgraniten är Spinkamålagraniten geo logiskt släkt med Vångagraniten i nordöstra Skåne. Ljusaryd (N. Karstorp). Brytning av en relativt finkornig. rödlätt granit pågick under 1960-talet och möjligtvis även tidigare i två brott sydväst om Ljusaryd. ca 8 km ostnord- ost om Järnshög. Produktionen utgjordes under den senare tiden enbart av blocksten. Silpinge. Intill vägen mellan Silpinge och Rödby, 5.5 km nordnordost om Bräkne-Hoby ligger !lera brott i ett litet massiv av Spinka- målagranit som är helt omslutet av Karls- hamnsgranit. Sturkö (Hålevike11 och Stm·els11äs11dd). Under 1900-talets förra hälft har man vid Håleviken och Stavelsnäsudd på sydvästra Sturkö brutit en ljust gråröd till grå, fin- till medelkornig granit av Spinkamålatyp. Uggle.sjön. Strax väster om Ugglesjön ca 6,5 km nordväst om MöJTUm finns ett mindre brott i Spinkamålagran it. Brottet upptogs, troligen under 1950-talet. för produktion av blocksten. Diorit och gabbro Diorit och gabbro är djupberga11er som upp- triider i mindre massiv här och var i urberget. Båda bergarterna är kiselfatt igare och där- med mörkare än den mera vanliga djupberg- m1en granit. Färgen varien:u· mellan mörkgrå, svart. mörkgrön e ller grågrön. Inom stenin- dustrin uppförs dessa bergarier under be- greppen svai1 granit resp. grön granit. Björk11äs (Kalmar län). I närheten av Björknäs ca 7 km västsydväst om Västervik upptogs under 1800-talet två brott i en min- dre förekomst av fin- till medelkornig. grå- grön diorit. Bergai1en innehåller dock ställ- vis tllnna, kvai1sfyllda sprickor vilket med- förde problem i bearbetningen. Brytningen las därför ner redan i slutet av 1800-talet. Ekniis och Stora Slipholmen (Kalmar län) Vid Eknäs och Stora Slipholmen söder om Loftahammar ligger flera numera nedlagda brott i en finkornig mörkgrön, fin- till medel- kornig diorit som ställvis uppvisar övergång- ar till gabbro. Stenen har tagits ut i fonn av mindre råblock. Källsåker (Lju11gbo. Marsbäcke11 och Sl'(lrt.,jö11, Kalmar län). I området runt sjöar- na Gagnaren och Maren nordost om Källså- ker i Yästervikstrakten finn s ett stort antal mer eller mindre stora dioritbrott. som bear- betades för framställning av monument- och byggnadssten. Brytningen påbörjades under 1800-talet och fortsatte fram till mitten av 1960-talet. Området runt Gagnaren var för övrigt det första i Sverige där man bröt svart granit för byggnadsändamål. Bergarten vid Ljungbo söder om Maren är en finkornig, svart diorit. vid Marsbacken mellan Gagnaren och Maren ligger bronen i en höjdrygg av mörkgrå till mörkgrön, fin- till medelkornig diorit, och vid Sva11sjön norr om Källsäker ,mstår en mörk, finkornig dio- ri I. Norrlandet (Högö, Sa11d,•ike11 och Våling- eho. Kalmar län). På nordvästra Norrlandet och Högö. mellan Gamlcbyviken och Gu- dingetjärden. uppträder flera mindre diorit- kroppar som man har brutit vid de nämnda platserna. Bergarten är en mörkgrå, fin- till medelkornig diorit. Produktionen utgjordes av råblock, grindstolpar och grundstenar m.m. Stenbrotten är idag nedlagda. Bosa.,jö11 och Brorsmåla (Kronobergs län). Nordväst om Ryd i södra Småland ligger två mindre gabbromassiv som brutits i två (Bosa- sjön) resp. fyra (Brorsmåla) brott för fram - ställning av blocksten. Bergarten är en grov- kornig. mörkgrå till svart gabbro. Alla brot- ten är nedlagda idag. Fridhem (Kalmar län). En mörkgrön. grov- kornig och hornbländerik gabbro bröts i bör- jan och mitten av 1900-talet i ett brott vid Fridhem, 2 km norr om Gamleby. Gabbron bearbetades på plats till gravvårdar och andra monuments ten. 1 samma brott har man också brutit en röd granit för samma ändamål. Hyperitdiabas De inom stenindustrin som svart granit be- tecknade hyperitdiabasema får sin efte11rak- tade mörkgrå till svarta fårg genom en svart- pigmentering av fältspatkristallerna. Hype- ritcliabaserna förekommer i fonn av skivor 25 eller linser (gångar) i södra Småfands och västra Blekinges berggrund. Eftersom berg- artens utseende för det mesta är ganska en- hetligt inom en enstaka gång, sammanfattas här i en gång belägna bron under gångens namn. Hyperitdiabasema har huvudsakligen använts till gravvårdar och fasader och i stor utsträckning exporterats, främst ti ll Tysk- land. Enerydagången (Boansö, Kronobergs län). Öster om Eneryda har man brutit en mörkgrå, fin- till medelkornig hyperitdiabas. Brottet är numera vattenfyllt. Femlingengången (Femlingehulr, Krono- bergs län). MelJan norra och södrn Femlinge- hult, ca 500 m norr om Jonsboda ligger ett litet brott i en mörkgrå, medelkornig hyperit- diabas. Mängden av uttagen sten var troligen ganska begränsad. Kyrkhult (Blekinge län). Hyperitdiabas- gången väster om Kyrkhult sträcker sig från trakten sydost om Vilshult till Björke fall mellan Stora Bäckasjön och Stora Fallsjön. Den finkorniga, gråsvarta diabasen har sedan 1800-taJets andra hälf t brutits i ett trettiotal längs gången utspridda stenbrott. Under mit- ten av 1900-talet koncentrerades brytningen till trakten av Björkefall och Brännarebyg- den där 1970 fyra brott fortfarande var i drift. Nuförtiden är de flesta brotten övergivna och ofta vattenfyllda. Kölnengången (Hallen, Spånhult, Krono- bergs län). Två mindre gångar av hyperitdia- bas ligger norr om sjön Kölnen, nordväst om Vislanda. Diabasen är gråfläckig och medel- kornig. Ca I km nordväst om Spånhult finns två numera nedlagda brott i den norra gång- en. Vid Hallen har brytningsförsök och troli- gen också mindre blockstensbrytning ägt rum i den södra gången. Lia!Orpsgången (Virkenhult, Vä,peshult, Kronobergs län). Liatorpsgången Ugger nord- ost om Diö. Den medelkorniga, svarta hype- ritdiabasen har brutits i två större stenbrott ca 700 m norr om Virkenhult resp. nordväst om Värpeshult. Båda brotten var i drift åtminsto- ne fram till slutet av 1960-ta let. Idag är dessa brott vattenfyllda. Möckelngången (Granhultsberget, lång- hult I , Målaskog, Målensås, Ramsbackarna. Ta.xåsklint, Kronobergs län). Möckelngång- en sträcker sig mellan Älmhult i söder och trakten väster om sjön Tjurken i norr och är med en längd av 28 km den längsta gången i södra Småland. Hyperitdiabasens utseende i denna gång varierar mellan mörkgrå, medel- till grovkornig (Granhultsberget, Målensås) och svart, medelkornig (Målaskog) samt mörkgrå till svart, grovkornig (Ramsbackar- na och Taxåsklint). På de flesta av de nämnda platserna fi nns ett flertal brott, varav de vid Målaskog och Taxåsklint redan var i drift i början av 1900-talet. Idag är alla brott i Möck­ elngången nedlagda, brottet vid Målensås är vattenfyllt. Rydaholmsgången (Bo/eken , Bredakärr, Högåsa, Jönköpings län). I Rydaholmsgång- en några kilometer sydost om Rydaholm finns fl era stora stenbrott i hyperitdiabas. Bergar- ten vid Bredakärr och Högåsa är en svart, finkornig och mycket tät diabas, vid Boleken är diabasen mörkgrå och medelkornig. Dia- basbrytning i Rydaholmsgången pågick re- dan i början av 1900-talet. Verksamheten vid Bredakärr och Högåsa las ner 1977, idag är alla brott vattenfyllda. Ste11brohulrsgå11ge11 (Sutareboda , Krono- bergs län). Sutareboda numera vattenfy llda stenbrott ligger ca 2,5 km söder om Diö. Troligen fram till början av 1970-talet har man här brutit en gråsvart till svart, fin - tiJI medelkornig hyperitdiabas. Steningengången (Bohult, Brännhult, Kro- nobergs län). Steningengången nordost om Älmhult består av medelkornig gråsvart till svart hyperitdiabas. Diabasen har brutits i två flera hundra meter långa brott. Brytningen vid Bohult började förmodligen under 1800- talet och fortsatte fram till andra världskriget. Efter ett längre uppehåll återupptogs driften år 1965. Brottet vid Brännhult var i drift åtminstone fram till 1970-talet. Numera är båda brotten vattenfyllda. Tjurkengången (Hökås, Kroknäs . Sand- vik, Kronobergs län). Diabasbrytningen i Tjurkengången strax öster om sjön Tjurken pågick i stort sen fram tiH l960-talet. Den vid de nämnda ställena brutna bergarten är en mörkgrå, medelkornig, ställvis medel- ti ll grovkornig hyperitdiabas. Brotten i Tjurken- gången är idag vattenfyllda. Torsåsgången. (Flogmyran, Säl/ön, Kro­ nobergs län). En medelkornig, mörkgrå hy- peritdiabas har brutits i två små brott vid Sällön och flera mindre brott vid Flogmyren. Brytningen vid den senare platsen pågick under tidsperioden 19 11 ti ll 1915. Brotten vid Sällön är numera vattenfy llda. Torsås- gången ligger vid Västra Torsås väster om sjön Åsnen. 26 Tabell 6. Byggnadsstenbrott i Kronobergs län. Lokal Kaaa, ruia K22rdiaa1er Strmigrl!fisk nivå Jkwla Boansö 04E, 7c 628690/ 141355 Hyperi1 Diabas Bohult 04E, 5a 627550/140225 Hyperi1 Diabas Bosasjön 04E, 2g 626100/143480 I äldre grnnit Gabbro Brorsmåla 04E, 2g 626010/143390 l äldre grani1 Gabbro Brännhuh 04E, 4a 6274 10/140200 Hyperil Diabas Femlingehuh 04E,4c 627200/ 141305 Hyperil Diabas Flogmyran 04E. 6e 628 11 0/142440 Hyperil Diabas Granhultsberget 04E, 9b 629630/140545 Hyperi1 Diabas Hallen 04E. 9c 629930/ 14 1220 Hyperi1 Diabas Hökås 05E, lb 630565/140910 Hyperil Diabas Kroksnäs 04E, 9b 629975/140895 Hyperi1 Diabas Långhult 04E, 9b 629970/140535 Hyperil Diabas MåJaskog 05E.0b 630 11 0/1405 15 Hyperil Diabas Målensås Il 04E, 9b 629530/140555 Hyperi t Diabas Ramsbackarna 04E, 7a 628795/140300 Hyperit Diabas Sandvik 05E. 0b 630395/140865 Hypcrit Diabas Sandvik södra 05E,0b 630385/140865 Hyperit Diabas Spånhult 05E, 0c 630390/14 1245 Hyperit Diabas Sutareboda 04E. Sa 627730/140360 Hypcrit Diabas Sällön 04E, Se 627950/142370 Hypcrit Diabas Taxås klint 04D. 5j 627995/139955 Hypcrit Diabas Tjuvåhälla 05F, 6b 633210/145773 Smålandsgranit Granit Virkenhult 04E, 6b 628090/ 1405 15 Hyperit Diabas Värpeshult 04E, 6a 628295/1404 15 Hyperi1 Diabas Blekinge-Daladiabas Röans 8/åberg (Blekinge län). En blåaktig, mörkgrå, fin - till medelkornig Blekingedia- bas har brutits ti lJ blocksten i tre bron vid Röan drygt 5 km nordost om Bräkne-Hoby kyrka. Brytningsverksamheten avslutades 1965 och numera är brotten vattenfyllda. Srämö Blåberg (Blekinge län). På den östra delen av Stämö sydsydväst om Karls- hamn har man sedan 1800-talets slut brutit en blåaktig, mörkgrå, mede lko rnig Blekinge- diabas. Blockstensbrytning har sken i flera brott varav det nordligaste fortfarande är i drift om än numera för tillverkning av maka- dam och stenull. Inom stenindustrin blev diabasen från Stämö känd som blå syenit. Wallins och Norra Sandsjö (Jönköpings län). Sydost om Bodafors och väster om Norra Sandsjö ligger ett flertal stenbrott i en medelkornig, grönaktig d iabas. D iabasen bröts för användning till monument- och bygg- nadssten. Verksamheten i området las ner i början av 1970-talet, och stenbrotten vid Wallins är idag till en stor del vattenfyllda. Sedimentära bergarter I Småland, Blekinge och på Öland förekom- mer sedimentärd bergarter från olika geolo- g iska tidsepoker i tre från varandra skilda områden. Den ca 700-850 miljoner år gan1la Visingsögruppen är begränsad till den s.k. Vätternsänkan där en max. 1000 m tjock packe av sandstenar (bl.a. Vänemsandsten), konglomerat, lerskiffrar och underordnat kalksten har bevarats från erosionen. Inom Smålands andel av Vätternsänkan uppträder Visingsögruppen i området runt Jönköping, i en smal remsa längs Vätterns strand vid Grän- na och på Visingsö. Dessutom består berg- grunden under Vänern av bergarter som till- hör Visingsögruppen. Den andra förekomsten av sedimentära bergarter utgörs av området väster om Kal- marsund och Öland. Lagerföljden i detta område består nerifrån räknat av kambrisk sandsten (Kalmarsundssandsten) och lerskif- fer, kambrisk till ordovicisk alunskiffer och ordovicisk kalksten (Ortocerkalksten e ller Ölandskalksten). Eftersom de sedimentära 27 lagren lutar något mot öster uppträder de understa och äldsta skikten i områdets västra del varifrån berggrunden blir successivt yng- re mot öster. Berggrunden i området runt Sölvesborg (Listerhalvön) består av kritkalkstenar och sandiga kalkstenar avsatta under krittiden. Vätternsandsten, Jönköpings län Jnom Visingsögruppens undre avdelning upp- träder på flera ställen en för byggnadsända- mål lämplig sandsten som inom stenindustrin kallas efter brytningsorten Lemundasandsten, Visingsösandsten e ller Grännasandsten. Den geologiska beteckningen är Visingsösand- sten. För an undvika flera namn för i stort sett samma bergart har vi i det här fallet valt att sammanfatta dessa olika namn under begrep- pet Vättemsandsten. Vättemsandstenen är för det mesta ljusgrå till ljusbrun eller gulaktig, men ställvis även rödbrun till färgen. Sandstenen är fin- till medelkornig och består ofta av välrundade kvartskom och en varierande mängd fältspat- kom. Dessa kom är sammankittade av en kvartsitisk eller mera lerig, kalkhaltig mel- lanmassa. Rikligt förekommande snedskikt- ning markeras ofta genom en färgskiftning från ljusgult till ljusbrunt vilket ger stenen, beroende på sågningsriktningen dess karak- teriska vindlande mönster. Här och var upp- träder tunna, kvartsläkta sprickor som mot- står vittringen bättre än själva bergarten och därmed gör att den vittrande stenen får en viss re lief. J Småland har Vänemsandstenen brutits i flera små brott eller skärpningar för, med några undantag, ganska lokal användning ti ll byggnads- och trappsten. Sandstensbrytning- en i Vättemområdet har gamla anor och har på Visingsö och i Grännatrakten skett redan under medeltiden. Då och förmodligen fram till 1600-talet nyttjade man också en grå- grön-brun mycket finkornig, lerhaltig sand- sten (siltsten) från trakten. Denna siltsten uppvisar utpräglade skiktningsytor längs vil- ka stenen lätt kunde klyvas i ca 10 - 15 cm tjocka plattor. Med dessa plattor uppförde man vanliga husväggar medan Vättemsand- stenen användes för mera utsatta byggnads- detaljer som portaler, fönsteromfattningar, hörnkedjor, m.m. Detta byggnadssätt fi011s bevarat i Näs borgruin och i Visingsborgs slottsruin . Gerabäcken (Gränna). Inom Gerabäck- ens dalgång (ravin) mellan gamla och nya landsvägen drygt 5 km norr om Gränna bröts äOJlu i början på 1900-talet en ljusgul, fin- till medelkornig sandsten. Brytningen skedde i ett mindre, numera igenrasat brott och möjli- gen i några skärningar i närheten av brottet Den brutna stenen användes huvudsakligen som fasadsten. Inom san1rna dalgång uppträ- der även röd-gulrandiga sandstenar, men det är oklart om dessa har varit föremål för bryt- ning. Näs (Visingsö). Från den flera meter höga strandkanten öster om Näs på södra Visingsö har man redan under medeltiden tagit sand- sten till Näs borg och senare till Visingsborgs slott. Lagerföljden i detta strandavsnitt består av grågröna, finkorniga sandstenar, grövre gulbruna till rödbruna och fältspatrika sand- stenar samt mellanlagrade skikt av lerstenar. I fall det har funnits egentliga brott här, så är dessa idag helt igenrasade elJer har fallit offer för stranderosionen. Siringe. Vid Siringe ca 650 m norr om Solberga i Skärstads socken har man, troli- gen på två platser, brutit en röd, fin - till medelkornig sandsten. Brotten finns inte kvar idag, och det enda som vittnar om tidigare brytning är förekomsten av skrotsten. Trånghalla . Vid Trånghalla norr om Jön- köping fanns en sandstensbron för brytning och tillverkning av byggnadssten. Brottets exakta läge är okänt. Vik. Enligt uppgift har Vätternsandsten brutits vid Vik söder om Lekeryd. Det som nuförtiden finns kvar och tyder på tidigare verksamhet är en liten, med blocksten igen- fylld grop. Bergarten i området är en gulbrun, finkornig sandsten. Kalmarsundssandsten, Kalmar län Kalmarsundssandsten uppträder i Smålands och Blekinges kustområden från Runnö ut- anför PåskalJavik i norr ti ll trakten öster om Jämjö i söder. I detta max. 15 km breda område är dock sandstenen nästan helt täckt av kvartära avlagringar. Endast vid några få ställen (t.ex. Äspedalstorp, Håknebo, Skäg- ganäs, Hossmo och Brömsbo station) anstår sandstenen i fast klyft i små skärningar eller hällar. Ett undantag i detta sammanhang är Runnö där Kalmarsundssandstenen är blot- tad över nästan hela ön. Sandstensbrytning ur fast klyft ägde enbart rum på Runnö och vid Äspedalstorp. Å andra sidan förekommer i sandstenens 28 utbredningsområde talrika sandstensblock som på olika ställen (Ekaryd, Mönsterås, Sunelycke m.m.) företrädesvis utnyttjats till kvarnstenstillverkning. Sandstenens utseen- de och sammansättning varierar bland block- materialet och återspeglar på sätt och vis berggrunden under de kvartära avlagringar- na. Längst i väster består blocken ofta av konglomerat eller konglomeratisk sandsten. ~fot öster uppvisar många block en ljusgrå till gulgrå, ställvis rödaktig, fin- till medel- kornig, hård sandsten. Denna är ofta kvarts- cementerad, ställvis snedskiktad och inne- håller rikligt med spårfossil, de s.k. Scolithos eller Diplocraterion. Dessa fossi l består av några millimeter tunna, tält intill varandra liggande, utkristalliserade rör som är oriente- rade vinkelrätt mot skiktytorna. Sett ovani- f~ån uppvisar ett sådant sandstenslager ett b1kakelikt mönster; i tvärsnitt verkar stenen vara stänglig. Längre mot kusten uppträder block av en grönaktig, glimmerrik och lerhal- tig sandsten som i folkmun kallas kråksten. Utefter kusten påträffas block av en ljusgrå, gulaktig, medelkornig och lös sandsten med ett sockerliknade utseende. Användning av Kalmarsundssandsten för byggnadsändamål började redan under me- deltiden, men skedde bara i Liten skala och var troligen begrJnsad till block av den hårda kvartscementerade sandstenen. För kvarn- stenstillverkningen har man efter behov och ändamål använt sig av den lösa eller den hårda sandstenstypen. Det bör påpekas att de fl esta blockförekomsterna redan vid sekel- skiftet var ganska uttömda. Äspedalsrorp. Vid Äspedalstorp ca 3,5 km söder om Ålems kyrka bröts troligen sedan början av 1800-talet Kalmarsundssand- sten ur fast klyft. Redan vid sekelskiJtet var dessa brott nedlagda och igenväxta. Runnö. Strax öster intill det lilla samhället på Runnö utanför Påskallavik finns ett litet brott i Kalmarsundssandsten. I brottet upp- träder fl era lager med olika sandstenstyper men brytningen var troligen koncentrerad på ett lager bestående av ljusgrå, något gulaktig, lös sandsten utan Scolithos. Detta lager kal- lades kvamstensberget och den brutna stenen har huvudsakl igen använts till kvamstenstill- verkning. Brollet var i drift mnt sekelskiftet. Ortocerkalksten (Ölandskalksten), Öland Öland består till en stor del av en nåirra tiotals • l:> meter tJock packe av under- och mellanordo- vicisk ortocerkalksten. P.g.a. kalkstenslag- rens svaga lutning mot öster uppträder laoer- följdens underordoviciska enheter (Lato~, Lanna- och H~lenkalksten) på öns västsida medan östra Olands berggrund utgörs av mellanordovicisk ortocerkaJksten. Ortocer- kalksten från Öland kallas inom stenindu- strin vanligen Ölandskalksten eller Ölands- sten. Ortocerkalkstenen e ller ortoceratitkalk- stenen har fått sitt namn efter de i bergarten rikligt förekommande, strutformade fossila bläckfiskskalen, de s.k. ortoceratiterna. Kalk- stenen består till en stor del av småkristallina kaJkspatkom, små skalfragment och under- ordnat lerpartiklar samt järnmineral. Till fär- gen är ortocerkalkstenen på Öland rödbrun ljusgrå, gröngrå eller rödbrun-ljusgrå randi; eller flammig. Karakteristisk för ortocerkalk~ stenen är att den har avlagrats i form av tunna sällan mer än 15 cm tjocka bankar som fu separerade genom endast någon millimeter ti ll centimeter tjocka märgliga (lerhaltiga) skikt. Längs dessa något oregelbundna mär- gelskikt kan stenen lätt klyvas i mer eller mindre stora plattor eller block med skrovli- ga eller knöliga ytor. Plattornas storlek beror därvid på de vertikala klåvens eller slagens täthet. En annan karakteristisk detalj är ett på bankernas överytor utspritt, nätliknande gräv- spårmönster. Kalkstensbrytning för byggnadsändamål har huvudsakligen skett och sker fortfarande i stenbrott som ligger i klinten vid den västra stranden på norra Öland. I dessa stenbrott är det framföral lt Lannakalkstenen och under- ordnat den undre delen av Holenkalkstenen som var och är föremåJ för byggstens- och plattstensti llverkning. Det har dock funnits några brott med byggstensbrytning i grå mel- l_~nordovicisk ortocerkalksten på nordöstra Oland vid bl.a. Källa och Persnäs. På meller- ~ta_ Öland var och är kalkstensbrytningen mnktad på framställning av platt- och träd- gårdssten. Ortocerkalkstenen på södra Öland har enbart i liten utsträckning brutits för bygg- nadsändamål. Den största delen av produk- tionen i detta område var och är avsedd för cementtillverkning och användning till jord- förbättringsmedel. Ölandskalkstenen användes redan under 29 Tabell 7. Byggnadsstenbrott i Kalmar län. I understrukna stenbrott med fet stil pågår brytning fortfarande. Lokal Albrunna Kana. rnta Koordinater 03G. 9h 624510/153850 S1rn1igrnfis~ IJivå Lanna. Volkhov-Kunda ~ Kalksten. Öland Alböke A 05H. 2b 631462/155845 Lanna. Volkhov Kalksten. Öland Alböke B 05H. 2b 631335/155760 Lanna. Volkhov Kalksten, Öland Askarem111a 06G. 4j 637390/154980 Yngsta granit Granit Björknäs I 07O.0i 640190/154255 l yngre grani t Diorit 8111 Jungfrun 05H. 9b 634730/155985 Yngsta granit Granit Bläsarudden 070. Oj 640260/154830 Metasediment.serien Gnejs Bränhuh 060. 0f 635230/152990 Yngre granit Granit Busktorpct 05H, 8d 634274/156835 Lanna. Volkhov-Kunda Kalksten, Öland Byxelkrok A 06H. le 635770/157295 Lanna. Volkhov Kalksten. Öland Byxelkrok B 06H. le 6357 10/157260 Lanna. Volkhov Kalksten. Öland Eknä.s 07H, 3a 641745/155100 Svekofennium Diorit f.!.i.tl!Ll 060. 5j 637980/154565 Yngre granit Granit Flivik 2 06G. 5j 637925/156665 Yngre granit Granit Flivik 3 06G. 5j 637950/154660 Yngre granit Granit Flundreberget 05G,8i 634480/154060 Yngre granit Granit Fridhem 060. 6j 638145/154650 Yngre granit Granit Fridhem 07G. 4h 642180/ 153590 Svekofennium Diorit Fridolfs berg 05G. 8h 634035/153865 Yngre granit Granit Gillbeq:a A Gillberga B Greby norra Greby södra 05H. 6d 05H, 6d 040. 9j 040, 9j 633205/156605 633160/156577 629925/154875 629850/154850 Lanna. Volkhov Lanna, Volkhov Lanna. Volkhov Lanna. Volkhov Kalksten. Öland Kalksten, Öland Kalksten. Öland Kalksten, Öland Grinderum (Garnlehuh) 050. 7h 633910/153810 Ybgre grani1 Granit Grönhögen 030, 7h 623840/153700 Lanna. Volkhov Kalksten, Öland Gästersnäs I 06G, 4j 637085/154665 Yngs1a granit Granit Gästersnäs 2 060. 4j 637070/154720 Yngsta grani t Grnnit ~ 06G, 4j 637175/ 154655 Yngsta grani1 Granil Hornsudde A 05H. 8d 634220/156675 Lanna. Volkhov Kalksten. Öland Hornsudde B 05H, 8d 6341 50/156637 Lanna, Volkhov Kalksten, Öland Hornsudde c 05H. 8d 634115/156650 Lanna, Volkhov Kalksten, Öland ~ 060. 9h 639725/153910 Äldre granit Granit Högö 070. 2j 641035/154525 Svekofennium Diorit Hökhuh 060, 5j 637735/154895 Yngre granit Granit Imbramåla I 060. 5j 637905/154850 Yngre granit Granit lmbramåJa 2 060, 6j 638030/ 155040 Yngre granit Granit .Johannesberg Jordhamn 05H. 0a 05H, 6d 630347/155141 633025/156502 Lanna. Volkhov Lanna. Volkhov-Kunda Kalksten. Öland Kalksten, Öland Kallsebo 4 06G.6i 638110/154435 Yngre grani t Granit Kasinge 070. 7g 643805/153175 Förskiff. yngre gra Gnejs Kräkemäla I 060. 4j 637260/154985 Yngsta granit Granit Kråkemåla 2 06H. 4a 637260/ 155065 Yngsta granit Granit KällaA 05H. 6d 633490/156946 Mellanordovicium Kalksten, Öland Källa B 05H. 6d 633475/156950 Mellanordovicium Kalksten. Öland KällaC 05H. 6d 633439/156937 Mellanordovicium Kalksten, Öland KällaD 05H. 6d 633440/156969 Mel lanordovicium Kalksten. Öland Källa E 05H. 6d 633394/ 156950 Mel lanordovicium Kalksten, Öland Ljungbo 070, lj 640650/ 154525 Svekofennium Diorit LoftaA 05H. 4c 632448/156227 Lanna. Volkhov Kalksten, Öland Lofta 8 05H. 4c 632393/156216 Lanna. Volkhov Kalksten. Öland Lycktorp 070, 7g 642675/153145 Förskiff. yngre gra Gncjs Marcn 06O.0i 635395/154395 Yngsta granit Granit Marsbiickcn 07G, lj 640795/154520 Svekofennium Di orit Mälen 2 050, 7h 633970/153735 Yngre granit Granit Nedre Vanneborga A 05H, 2b 631220/1557 14 Lanna, Volkhov Kalksten, Öland Nedre Vanneborga 8 05H. 2b 631197/155707 Lunna. Volkhov Kalksten, Öland Nedre Vanneborga C 05H. 2b 631113/155699 Larma, Volkhov Kalksten, Öland Nedre Vanneborga D 05H.2b 631103/155698 Lanna. Volkhov Kalksten. Öland 30 Norra Ylinevik 2 05G. 8h 634010/1539 15 Yngre granit Granjt (Ångkransbrotte1) Norra Ylinevik 3 05G, 8h 634010/153875 Yngre grani1 Granj1 Norra Yånevik 4 (Ladkärra) 05G, 7h 633995/153850 Yngre granit Granit Nyelund 07G. 0d 640250/151825 Yngre granit Granit Näset 05G,8i 634135/1540 15 Yngre granit Granit Oxelholmen 06G, lj 635975/ 154900 Yngsta granit Granit PersnlisA 05H. 5d 6328 10/156746 Mellanordovicium Kalksten. Öland Persnlis 8 05H, 5d 632738/156732 Mellanordovicium Kalksten. Öland Persnäs C 05H, 5d 632730/ 156767 Mellanordovicium Kalksten. Öland Sandviken 07G,2i 64 11 25/154440 Svekofcnnium Diori1 Sjöbo 05G,9i 634555/154040 Yngre grani1 Granil Stenbo 06G. 5j 637885/154790 Yngre grani1 Granit Stom Skaftvik 06G. lj 635945/ 154520 Yngsta granit Granit Stora Slipholmen 07H, 3a 64 1635/ 155255 Svekofcnnium Diorit Stångehamnsö 05G. 8i 634495/ 154095 Yngre granit Granit Svartsjön I 07G. li 640800/154405 Svekofennium Diorit Södra Yllncvik I 05G. 7h 633980/153900 Yngre granit Granit (Pumpe Kasern Baste) Södra Yånevik 2 (Brödlösa) 05G,7h 633925/153920 Yngre granit Granit Södra Yllnevik 3 (Bliidingen) 05G. 7h 633970/ 153855 Yngre granjt Granit D:ibbhuU 06G.6h 638220/ 1539 15 Yngre granit Granit Uthammar I 06G. 2j 636215/ 154820 Yngsta granit Granit Uthammar2 06G, 2j 636185/ 154870 Yngsta granit Granit VentUnee 03G,7h 623830/153760 Lanna, Volkhov Kalksten. Öland Vålingebo 07G, 2j 64 11 45/154645 Svekofcnnium Diori t Äneeholm 06G. 5j 637805/154910 Yngre grani1 Granit Äspedalstorp 05G. 2h 63 1086/153688 Undre kambrium Sandsten. Kalmarsund tidig medeltid vid anläggnjngen av Ölands fornborgar. Flera medeltida kyrkor på Öland och på det angränsande fastlandet är uppför- da i eller har detaljer av Ölandssten. Förmod- ligen har man också använt denna lätt till- gängliga och län klyvbara sten i mindre, enklare byggnader. Dessutom är en del av Ölands medeltida dopfuntar gjorda av denna kalksten. Från mitten av 1500-talet tHI ca 1640 torde stenhuggeriverksamheten ha varit kon- centrerad till området runt Hornsudde. som enligt räkenskaper från 1550-talet benämn- des "Dälja udd". På 1600- och 1700-tals kartor finns "Dälje stenhuggaregårdar" eller ibland "Berget" markerade strax söder om Hornsudde. Kalkstenen bröts vid denna tid huvudsakligen i strandkanten runt Hornsud- de, men även sten från Gillberga och Byxel- krok har kommit till användning. Mot slutet av 1800-talet fick Ölandsste- nen stark konkurrens av Yxhultskalkstenen från Närke, vilket till en stor del berodde på den senares läge i närheten av stambanan och de dänned givna goda distributionsmöjlighe- terna. Dessutom började man alltmer använ- da hårda bergarter såsom gramt vid de större byggnationerna. ÖJandsstenen användes dock vidare, ofta i form av golvplattor som slipa- des eller "skurades" i s.k. skurverk i närheten av stenbrotten på nordvästra Öland. Idag bryts Ölandskalksten vid Gillberga och Hornsudde. Man säljer både röd och grå sten för användning till golv, trappor, fönster- bänkar och väggbeklädnader. I området sö- der om Borgholm produceras idag huvudsak- ligen platt- och t:r'ådgårdssten. På de geologiska kartorna över Öland från början av 1900-talet är drygt I00 stenbron inritade varav mer än 70 var öppna under den tiden. Av dessa brott ska här endast beskrivas ett urval. Albrunna. Albnmna ka.lkstensbrott öster om väg 136 och ca 2,5 km söder om Södra Möckle~y är med en dimension på I 000 x 700 m Olands största kalkbrott. Brottet för- sörjer Degerhamns cemenrfabrik med råva- ra, och det är oklart om det tidigare har brutits byggnadssten på detta ställe. Alböke. Väster om Alböke. 1,3 km nord- väst resp. 2 km västsydväst om kyrkan fi nns två stenbrott i en grå-röd flammig, ganska 3 1 grovkornig kalksten med delvis gulfärgade ytor. Stenen bryts huvudsakligen för använd- ning till trädgårdsplattor, trapp- och mursten, men delvis även till fasadbeklädnad. Buskrorpet. Väster om Homsvikens norra del finns ett övergivet och delvis vattenfyllt kalkstensbrott. Brottet upptogs troligen efter sekelskiftet. Byxe/krok. På flera ställen vid stranden mellan Byxelkrok och Nepruni åkrar har man redan under 1600-talet, och möjligtvis även tidigare, brutit en mörkröd kalksten. Sten från Byxelkrok har fraktats bl.a. ända till Luleå, där flera gravhälJar består av denna sten. Brotten vid Byxelkrok var troligen helt övergivna i redan i slutet av 1800-talet. Gillberga. Längs kusten mellan Ölands Sandvik och Gillberga finns ett flertal ofta ganska stora brott i kustklinten. Störst och för närvarande i drift är två brott sydväst om Gillberga. I dessa brott bryter man kalkste- nen ner ti ll en djup av ca 1.6 m till ett lager som på Öland kallas blommiga bladet. Detta IO - 20 cm tjocka lager består av rödbrun, tät kalksten. Blommiga bladet begränsas uppåt av en ovanligt slät diskontinuitetsyta som är genomsatt av cirkelrunda rör med svarta väg- gar och en fyllning av röd el.ler ljusgrå kalk- sten eller märgel. Blommiga bladet har p.g.a. sin färgsättning tidigare varit efterfrågat som byggnadssten, men visade sig inte vara sär- ski lt hållfast. Ovanpå blommiga bladet följer godstenen som utgörs av en ca 2,5 m tjock sekvens av rödbrun-ljusgrå randig, relativt homogen och ofta tät kalksten. Godstenen överlagras av blodläget och bassläget. Det första uppvisar tätt liggande blodröda hema- titknölar ( 1-2 cm), det senare utmärks av rikligt förekommande 011oceratiter, av sten- huggarna kallade saltbassar. Dessa samman- lagt ca 0,5 m tjocka lager fö ljs av 1,2 m rödbrun-ljusgrå randig kalksten som i sin övre del uppvisar en del gula diskontinuitets- ytor. Lagren i denna sekvens bär namn såsom trebladen, undre och övre kvarnstensläge och sjutumsläge. De resterande ca l I m av lager- följden består av ljusgrå, grönaktig, glauko- nithaltig kalksten som i den undre delen inne- håller namngivna lager såsom hålögon och horsen. Det är den undre delen av hela kalk- stenssekvensen mellan blommiga bladet och horsen som används och har används för byggnadsändamål. Kalkstenen från Gillber- ga förädlas i det närliggande Sandvik. Grehy norra. Brytningsområdet Greby norra öster om väg 136 och norr om vägen t i Il Räpplinge består av flera, ganska grunda (ca I m) brott i rödbrun kalksten (Lannakalk- sten). Den brutna stenen förarbetas på plats till fasad-, golv- och trädgårdssten. De färdi- ga produkterna säljs dels på den inhemska marknaden, dels exporteras de till Danmark, Holland och Tyskland. Greby södra. I ett till ytan stort brott söder om vägen till Räpplinge bryts rödbrun kalk- sten (Lannakalksten) till ett djup av ca I m under marknivån. Dels förarbetas stenen Lill trädgårdsplattor, dels krossas den till fy ll- nadsmaterial för vägbyggen. Grönhögen. Norr 0111 Grönhögen och väs- ter 0111 landsvägen finns ett stort, numera helt vatten fy IIt kalkstens brott. Hornsudde. Längs klinten runt Hornsud- de ligger idag tre större brytningsområden varav de två sydliga för närvarande är i drift. Liksom i Gi.llberga börjar den brutna kalk- stenssekvensen med blommiga bladet som dock här har en röd-gul-grön färgsättning. Lagerföljden ovanför blommiga bladet lik- nar i stort sätt den i Gillberga med undantag för godstenen som vid Hornsudde är homo- gent rödbrun. Även här är det den undre delen av kalkstenssekvensen som bryts och bröts för byggnadsändamål. Stenen från Hornsud- de vidarebearbetas liksom stenen från Gill- berga i Sandvik. Joha1111esberg. Vid Johannesberg strax söder om Borgholms flygplats bryts för när- varande en rödbrun kalksten (Lannakalksten) i mindre skala för tillverkning av trädgårds- plattor. Källa. I trakten väster om Källa och Nyby finns flera numera övergivna brott i ställvis knölig, grå mellanordovicisk ortocerkalksten. Brotten väster om Nyby var i drift i början av l900-talet. Lofta. Väster om Lofta var vid sekelskif- tet tlera stenbrott i drift. Berggrunden i områ- det består av underordovicisk kalksten (Lan- nakalksten). Nedre Vannehorga. Vid Nedre Vannebor- ga har man brutit underordovicisk kalksten (Lannakalksten) i fyra bron 5 resp. 6 km norr om Köping. Persnäs. Tre stenbrott väster och nordväst om Persnäs kyrka var i drift runt sekelskiftet. Den brutna bergarten var en grå. tjockbankad mellanordovicisk kalksten. Venrlinge. Kalkstenen och den underlag- rande alunskiffern från Ventlinge kalkstens- brott har fram till 1971 huvudsakligen an- vänts till gasbetongframställning på plats. 32 Vid sidan av denna verksamhet har dock producerats en ej obetydlig mängd plansten. Bergarten i Ventlinge är en grå-brun-violett, ställvis grönaktig, tät och tjockbankad kalk- sten (Lannakalksten). Nuförtiden krossas kalkstenen och används till övervägande del som jordförbättringsmedel. Brottets lägre del är idag vattenfylld. Luftföroreningar - en första överblick Bakgrund Med luftföroreningar menar vi utsläpp av för atmosfären delvis främmande ämnen, fram- för allt svavel- och kvävegaser saml sprid- ning av partiklar i form av sot/tjära. Luftför- oreningar är elt fenomen som främst förknip- pas med industrialismen, men även uppvärm- ning samt trafik/samfärdsel är viktiga källor. Dessa gaser samt partiklar förekommer ock- så na1urlig1 på jorden och generera5 t.ex. vid vulkanutbrott, stora skogsbränder samt fri- göres från träskområden. Under industrialismens utveckling fram till sekelskiftet 1900 var påverkan endast lokal genom de nya industrier som växte fram och genom befolkningsökningen i stä- derna som medförde ökat utsläpp vid ved- och koleldad uppvärmning. Med järnvägar- nas och båttrafikens utbyggnad kom även transporterna att medföra utsläpp av sot och svavelpartiklar, med försurad nederbörd och nedsmutsning som resultat. Den långväga transporten av luftförore- ningar, som ledde till regional spridning, blev verkligt betydelsefull efter andra världskri- get, då längre skorstenar spydde ut förore- ningarna högre upp i atmosfären och därvid spred dem effektivare. De regionala problem som uppkom uppmärksammades först i Skan- dinavien i slutet av l960-talet då markforska- ren och meterologen Svante Oden slog larm. Användning av lågsvavlig olja samt över- gång till centraluppvärmning ti llsammans med åtgärder för att rena industriutsläppen ledde till att situationen vad beträffar svavel- förore11i11gar förbättrades i början av 1970- talet. Därefter har de regionala utsläppen i Europa av svavel minskat med 30%. Minsk- ningen av svavelutsläppen i Sverige har varit mycket mer drastisk. De är nu omkring 20% av det maximala utsläppet i början av 1970-ta- Jet och i de tidigare mest förorenade städerna är halterna i luft mindre än LO% av värdena för 25 år sedan. Kväveoxider, som främst genereras av motortrafik och förbränning, omvandlas så småningom i sur miljö till salpetersyra, HNO3• Kväve är tillsammans med kol och fosfor en av huvudbeståndsdelarna i organiskt materi- al. När det gäller såväl marina som terrestra organismer, är antingen fosfor eller kväve i lämplig fom1 det grundänme som begränsar tillväxten (bristämne). Spridningen av kvä- veföreningar påverkar därför såväl hydrosfå- ren som biosfären. Först i samband med över- gång till katalytisk rening av bilmotorer bör- jade kväveoxidutsläppen plana ut i början av 1990-talet. Andra ämnen som spelar roll i dena sam- manhang är ozon, (03), koldioxid (CO2) och vissa organiska föreni ngar, t.ex. metan (CH), fonnaldehyd (0 \ 0 ) och väteperoxid (Hp 2) . Alla dessa komponenter har samband med luftföroreningar direkt eller indi.rekt. Det är även av betydelse om föroreningen uppträder i fast, flytande eller gasfom1. Sva- vel och kväve sprids nonnalt i gasform som oxider, SO respektive NO-NO2• Genom re-2 aktioner i luften med olika fonner av syre i fukt/vanen bi ldas de lösliga jonerna sul fat (SO/ ) respektive nitrat (NO3"). Traditionellt har vi ägnat mest intresse åt föroreningarna i löst fom1, och mätt t.ex. sulfat, nitrat och pH i nederbörd (regn). Vi har emellertid också en spridning av gaserna SO? och NOx i torrt tillstånd i lufthavet, oftå fastsittande på partiklar. Man mäter därför ofta mängden so2respektive NO2 (NOX) per m3 lu ft genom att pumpa luft genom en filter där dessa gaser fastnar. Det är vanligen denna mängd som utgör måttstock när mängden svavel respekti ve kväve i lu ft redovisas. Medan minskningen av de lösta jonerna och ökningen av pH i nederbörd ej är särskilt stor i Sverige, är minskningen av SO? i luften mycket stor, speciellt i stads- och - industri- miljöer. Lunds centrum är ett utmärkt exem- pel på detta. Medan genomsnitlhalten SO2 i luft vintertid var cirka 140 µg/m3 omkring 1970 hade den 1990 sjunkit till cirka 7 µg/m3, dvs. en reduktion på 95%. Denna minskning är troligen ganska representativ, och kan främst förklaras med övergång till lågsvavli- ga oljor samt centraluppvärmning av bostä- der. 33 i Mätningar och analys Under de senaste decennierna har både kom- muner och länsstyrelser utfört en rad olika ~ätningar av luftföroreningar och många mät- rungar pågår. Luftföroreningar kan mätas på olika sätt, dels genom mätnfogar av direkta utsläpp och dels genom mätningar av nedfall, deposition. En sak är halten i luften, en helt annan depositionen/upptaget på olika typer av ytor. Våtdeponeringen, dvs. regn, faller ju relativt likfonnigt på ytorna. Torrdepositionen sker däremot väldigt olika på olika typer av ytor. Viktigt är t.ex. om de är snötäckta, torra eller fuktiga samt om de är vegetationsklädda eller ej. Vidare tar olika typer av vegetation (grö- da, träd, gräs) upp gaserna olika effektivt. Temperatur, vind, och relativ luftfuktighet är också betydelsefulla. Man har börjat mäta upptaget av svavel- och kväveföreningar på olika typer av vege- tationsytor (Westling m.fl. 1992). Då dessa sannolikt inte är jämförbara med motsvaran- de upptag på sten kan vi i detta sammanhang inte utnyttja dessa mätningar. Vi vet att upptaget på olika stenmaterial (mineral) varierar, kalcit/kalksten tar upp svavel (SO) i betydligt större omfattning än silikatbergarter (med kvarts och fältspater). Upptaget är också beroende av luftens kemis- ka sammansättning; förekomst av kväveför- eningar eller ozon ökar upptaget av svaveldi- oxid påtagligt. Torr eller fuktig yta spelar stor roll liksom ytans topografi. Ju ojämnare yta (dvs. större specifik yta) desto större upptag. Av mycket stor betydelse är om ytan är utsatt för regn eller ej. En regnutsatt yta spolas ju ren av vatten. Om vattnet är surt ökar de flesta mineralers löslighet, ytan blir ojämnare. En regnskyddad yta däremot spolas aldrig ren, däremot fastnar partiklar (sot, organiskt ma- terial, mineral, absorberande gaser) kontinu- erligt. Reaktiva gaser i kombination med fukt och syre ger olika kemiska reaktioner - sten- ytan kan även förändras och försvagas meka- niskt. Vi vet mycket litet om vad denna ty p av åldrande betyder för stenens fortbestånd. Vi kan förutsätta att stenytan/stenen generellt försvagas, men vet ej hur och i vilken omfatt- ning. Då mätningar kan utföras på flera olika sätt och bearbetningen av resultaten kan va- riera uppstår problem vid jämförelse av olika regionala mätningar. I det här sammanhanget ges därför endast en översikt av utsläpp av svaveldioxid och kväveoxid efter en lands- omfattande sammanställning utarbetad av Sta- tistiska Centralbyrån (Utsläpp till lu ft Sverige.. . 1992). Det är således inte bara under de senaste decennierna byggnaderna har varit utsatta för påverkan av lu ftföroreningar. Det är dock inte förrän under senare tid mätningar har utförts. Liksom nu var även tidigare vissa områden mer utsatta än andra. En första över- siktlig sammanställning av de viktigaste luft- föroreni~garnas spridningsbi ld kan ge en uppfattmng om var de största problemområ- dena har funnits och finns. I det följande ges en kort presentation dels av s ituationen kring 1920, dvs. när industria- liseringen var genomförd, dels av den nuva- nmde situationen, omhing 1990. Tiden omkring 1920 Industrier Bland de största industrierna för hela områ- det, särskilt i Smålandslänen, var 1920 träin- dustrin ( Industri ... 1922). I Kronobergs län sysselsattes dock tlest arbetare inom torv- och glasindustrin. Här fanns också en förhål- landevis stor pappersindustri, som sysselsat- te drygt 1000 arbetare. l Jönköpings län fanns en stor verksamhet vid mekaniska verkstä- der, särskiJt i Huskvarna. Inom skepps-och båtbyggeri var 1920 nära 1500 personer verk- samma i Blekinge med en koncentration till Karlskrona. Stenindustrin var näst Bohus- ~äns Sveriges mest betydande. I övrigt fanns mte någon mer omfattade industriell verk- samhet i Blekinge län. Totalt sett tycks flerta- let industrier ha varit ganska småskaliga inom hela området. V ppvärmning Det finns inga uppgifter om hur mycket ut- släpp de koleldade hushållen orsakade. Det som kan vara användbart som jämförelse mellan olika områden är befolkningstätheten i städerna. Jönköping var den största staden med 29 285 invånare 1920, följd av Karlskrona i Blekinge med 27 056 invånare (Historisk statistik för Sverige l 955). Utöver Kalmar med 17 086 invånare och Västervik med 11 889 invånare hade övriga städer under 10 000 invånare. De städer som hade en 34 • • ... - -.;".. I ' \ \ I - ,,,, - - 0 100 Km < I 0.000 inv I O - 30.000 i.nv Fi~11r 4. Jönköpings. Kronol,e,;i{s . Kalmar och Blekinge län . .Järnvägar och befo!k11ingsmä11gd i städerna a; /920. (Befolkni11gs1111derlage1 ur Historisk statistik för S,·ai,:e 1955. Underlaget för jämrägsnätet ur Sandin 1990.) invånartal mellan 5 000 och I O000 var Os- karshamn. Växjö. Nässjö. Karlshamn och Tranås. Övri!!a städer hade ett ännu mindre invånarantal.~11inst var Borgholm med I 269 invånare, figur 4. Utsläpp från uppvärmning bör således främst ha drabbat Jönköpingsområdet och Karlskronaområdet samt kanske till viss del Kalmarkusten. Hamnar Den största hamntrafiken i området svarade Kalmar för där det totala antalet nettoton under 1920 uppgick till ca 740 000. Även i övriga hamnar längs Kalmarkusten fanns en relativt omfattande hamntrafik 1ned över 300 000 nettoton i Oskarshamn och Väster- vik. Hamnar med omkring än 200 000 netto- ton var på Öland Färjestaden och i Blekinge Karlshamn och Karlskrona. Övriga hamnar där de sammanlagda fartygens nettoton upp- 35 gick till omkring I 00 000 ton var Borgholm på Öland, Jönköping vid Vättern och Ronne- by samt Sölvesborg i Blekinge. Många fartyg var segelfartyg men flertalet utgjordes av ång- och motorfartyg (Sjöfart ...l920). Järnvägar 1800-talets stora järnvägsbyggande är fram- för allt synligt i Småland där de största järn- vägslinjerna korsas, se figur 4. Flera orter utvecklades till stora järnvägsknutar, som än idag har samma betydelse. På småländska höglandet sammanstrålar flera järnvägslinjer i Nässjö. Den äldsta färdiga linjen var södra stambanan från 1864 och den senaste var järnvägen mot Kalmar från 19 14. Södra stam- banan korsar också Alvesta som dessutom är en knutpunkt för förbindelse österut mot Kal- mar och västerut mot Värnamo. Även häri- från finns förbindelser såväl mot Göteborg och Varberg i väster, Jönköping i norr, som mot Helsingborg i söder. Kustbanan från Kristianstad genom de blekingska städerna mot Kalmar var klar 1899. Mellan dessa större linjer byggdes en rad mindre järnvägar fram till 1900-taJets första årtionden. Även Öland fick en järnväg 1909 från Onenby i söder till Böda i norr som dock lades ned 1987. De flesta tågen drevs av koleldade ånglok, som kan ha medfört en del utsläpp i luften. Men även de motorvagnar som började an- vändas vid 1900-talets början och som drevs av bensin och diesel kan ha medfört en hel del utsläpp. Mera allmänt kom dessa dock först till användning på 1930-talet då även de första eldrivna tågen sattes in. Nutida luftföroreningar Som tidigare nämnts (s. 34) kommer här endast de direkta utsläppen av svaveldioxid och kväveox id efter Statistiska Centralby- råns sammanställning att presenteras (Ut- släpp till luft i Sverige ... 1992). Som jämfö- re lse kan bl.a. nämnas de mätningar som kontinuerligt utförs på uppdrag av länsstyrel- serna i respektive län. Svaveldioxid Blekinge län och Kalmar län hade störst mängd utsläpp av svaveldioxid under 1990, 4 800 respektive 4 I 00 ton. I Jönköpings län Tabe!J 8. Utsläpp av svaveldioxid i luften 1990. Uppgifterna avrundade till 100 ton. (Efter Utsläpp tiU luft ... 1992.) fänköninilS län KCQDQ~rgs län Kalmar liin Blekinil~ !lin Aneby Uppvidfoge Högsby Olofström 100 Gnosjö Lessebo 200 Torsås 100 Karlskrona 1400 Gislaved 100 Tingsryd 100 Mörbylånga 400 Ronneby 700 Vaggeryd 100 Alvesta 100 Hultsfred 200 Karlshamn 1900 Jönköping 700 Älmhult 100 Mönsterås 900 Sölvesborg 700 Nässjö 200 Markaryd 200 Emmaboda 100 Värnamo 200 Växjö 500 Kalmar 700 Sävsjö 100 Lj ungby 100 Nybro 200 Vetlanda 200 Oskarshamn 500 Eksjö 100 Västervik 700 Tranås 100 Vimmerby 100 Borgholm 300 36 var det totala utsläppet I 700 ton och i Krono- bergs län 1 200 ton. Tabell 8 visar de olika kommunernas utsläpp 1990. Karlshamns och Karlskrona kommuner i Blekinge svarar för den största mängden, 1 900 resp. l 400 ton. Mönsterås, Kalmar, Västerviks, Ronneby, Sölvesborgs och Jönköpings kommuner hade utsläpp mellan 700 och 900 ton medan övriga kommuner låg under 500 ton. Förbränning av eldningsolja, framför aJlt från industrin, orsakar de största utsläppen av svaveldioxider. Kväveoxid Utsläpp av kväveoxid var ungefär lika stort i Kalmar län, 14 LOO ton, Blekinge län,12 400 ton, och Jönköpings län, 12 000 ton, medan Kronobergs län endast hade 7 700 ton. För- delningen på kommuner framgår av tabell 9. Jönköpings och Karlskrona kommuner hade störst mängd utsläpp av kvävedioxid, 4 400 och 4 300 ton. Karlshamns och Växjö kom- muner låg runt 3 000 ton medan Kalmar, Västerviks, Ronnebys och Sölvesborgs kom- muner låg mellan 2 000 och 2 800 ton. Övriga kommuner hade mindre utsläpp än 2 000 ton, de flesta t.o.m. mindre än I 000 ton. De största utsläppen av kväveoxider sam- manfaller regionalt med svaveldioxidema, figur 5. Utsläppen av kvävedioxider kommer framför aUt från traftken (biltrafik, flyg, järn- väg, sjöfart och arbetsmaskiner). En sam- manställning av de största vägarnas trafik.flö- de från mätningar 1990 framgår av kartan, figur 6. Blekinge och Kalmarkusten liksom Jököpingsområdet har en stark koncentration av trafikutflödet. I det inre av Små1and är förhållandena betydligt mindre. Tabell 9. Utsläpp av kväveoxid i luften 1990. Uppgifterna avrundade till 100 ton (Efter Utsläpp till luft ... 1992.) fäakö12ingl! lii!l KrnaQ~rgs län Kalmac llia Blekinii~ län Aneby 300 Uppvidinge 500 Högsby 300 Olofström 500 Gnosjö 300 Lessebo 400 Torsås 500 Karlskrona 4300 Gislaved 1100 Tingsryd 600 Mörbylånga 1300 Ronneby 2400 Vaggeryd 500 Alvesta 800 Hullsfred 900 Karlshamn 3200 Jönköping 4400 Älmhull 700 Mönsterås 1200 Sölvesborg 2000 Nässjö 11 00 Markaryd 500 Emmaboda 500 Värnamo 1200 Växjö 3100 Kalmar 2800 Sävsjö 500 Ljungby 1200 Nybro 1100 VeLlanda 1200 Oskarshamn 1700 Eksjö 500 Västervik 2000 Tranås 600 Vimmerby 800 Borgholm 1000 37 0 so IOOKm aso2 1990 aN0.1990 01000Ton ------======:::] Kommuner: I. Jönköping I 0. Ve1landa 19. Uppvidinge 28. Markaryd 2. Tranås 11. Sävsjö 20. Högsby 29. Olofström 3. Aneby I 2. Vaggeryd 21. Mönsterås 30. Sölvesborg 4. Nässjö 13. Gnosjö 22. Kalmar 31. Karlshamn 5. Eksjö 14. Gislaved 23. Nybro 32. Ronneby 6. Vimmerby 15. Värnamo 24. Emmaboda 33. Karlskrona 7. Väs1ervik 16. Lj ungby 25. Lessebo 34. Torsås 8. Oskarshamn 17. Alvesta 26. Tingsryd 35. Mörbylånga 9. Hul1sfred 18. Växjö 27. Älmhult 36. Borgholm Figur 5. Jönköpings. Kmnohergs, Kalmar och 8/ekingt• läns kommuner samt utsläpp av svaveldioxid. SO,. och kväveoxid, NO. ., år 1990. (Efter utsläpp ri/1 /ujt .../992.) · 38 . . ······. . ....:•··········:..":.. :··. •········ ··•· ·.. ' ... .. . . . .... . . .. . .:..... . . . .... ······· . ., . ...... . . . . . .......... :.-·· .. .. . ···:: :--._ . ... :,...···· SCALE : 1000 ... . cOÖO .,...... d b . .4000 6000 8000 10000 .... IIINOOII : 1289 .3/ f>206 163' . 8/6,65 . 1 DATE : 92 12 1Ji .,._ HDDULE : 6.12 .. ... ......· :Vo9ve rkt . . . . PH Figur 6. Trafikflödet i Jönköpings, Kronobergs. Kalmar och Blekinge län 1990, avseende antal fordon per årsmedeldygn. Kartan utförd av Vägverket. 39 Jönköpings län A DERS FRANZEN Material och metod Jönköpings län omfattar de nordvästra de- larna av Småland och upptar en betydande del av regionen Småländska höglandet. Berg- grunden utgöres i princip av gnejser i den västra länsdelen och av graniter i den östra. J den s.k. Södra Vätterbygden finns även sand- stensförekomster. I länet finns nio orter, som var städer före kommunrefonnen. Jönköping och Eksjö har medeltida privilegier och Gränna grundades på 1600-talet. Alla de övriga städerna - Hus- kvarna, Nässjö, Tranås, Vetlanda, Värnamo och Sävsjö - fick stadsrättigheter under 1900- lalets första hälft. Urvalet av byggnader i städerna har sin huvudsakliga grund i fältinventeringar som företagits, eftersom arkivmaterialet inte var tiJlräckligt tydligt vad gäller förekomst av natursten i fasaderna. Fältinventeringarna i städerna har främst gällt mer centrala delar. Andra, för Jönköpings läns museum kända byggnader med natursten, har också invente- rats. Jönköping är den stad i länet som har det mest omfattande natustensmaterialet. Detta beror bl. a. på att Jönköping varit administra- tiv och ekonomisk huvudort i länet. Näst efter Jönköping har Nässjö störst naturstens- material. Stadens snabba tillväxt i samband med järnvägarnas tillkomst under 1800-ta- lets andra hälft har i viss mån givit Nässjö en påkostad stenbebyggelse. Städerna Gränna, Huskvarna, Tranås, Vetlanda, Värnamo har endast ett fåtal byggnader med bearbetad natursten i fasaderna. Ofta rör det sig om mer exklusiva byggnader såsom kyrkor, bankhus eller andra offentliga byggnader. Sävsjö är den stad i länet där inga naturstensobjekt påtrUffats. Aktuella byggnader med naturstcnsdetaJ- jer på landsbygden är främst kyrkor, figur 7. Slottsbyggnader är ytterst s~illsynta i Jönkö- pings län och därför har samtliga kunnat besiktigas. Kyrkorna i länet har i princip totalinventerats. Profanbebyggelse med na- tursten på landsbygden är sällsynt och har främst spårats genom de kommunala bygg- nadsinventeringarna. Arkivaliska källor har endast i undantagsfal l studerats. Felaktigheter kan ha uppställ rörande upp- gifter både om byggnaderna och om berg- arterna då inventeringen utförts under be- gränsad tid. Tveksamheter om datering och bergart har i registret markerats med fråge- tecken. men delta framgår inte av före liggan- de sammanställning. Viss brytning av byggnadssten har före- kommit i länet (se s. 17 ff.). Under mitten av 1600-talet bröts t.ex. sandsten i ett brott vid Trånghalla några kilometer nordväst om Jön- köping. Stenen roddes därefter in till staden där den användes vid uppförandet av Göta hovrätt och Kristine kyrka. Inventeringen i Jönköpings län har ge- nomförts av Anders Franzen, Jönköpings läns museum. Den geologiska bergartsbestäm- ningen har utförts av Benno Kathol, Geolo- giska institutionen vid Stockholms Universi- tet. Kyrkor på landsbygden Arkitektur och byggnadshistoria I Jönköpings län finns omkring 120 lands- bygdskyrkor uppförda av sten under perio- den I000- 1940. Uppskattningsvis fördelar de sig periodvis enligt följande: 26 kyrkor från perioden 1000-1300, 8 kyrkor från peri- oden 1300- L550, 2 kyrkor från perioden 1550-1650. 13 kyrkor från perioden 1650- 1750, 46 kyrkor från perioden 1750-1860, 24 kyrkor frän perioden 1860-19 10 samt 4 kyr- kor från perioden I9 I 0- I940. Därtill kom- mer några ruiner. 40 .., .. l - ,. .,, ,1 I , - .. II " ® 0~ 0 > \ I ' I \ I I ,. ' I I 0 • • 0 0 0 °@ •0 ® I ' \ .,. ...... , '- - ' ' ' ' O', ,, I ,I ' D I , ,I I I I I,.~" I 0 I I ,. ,. . ... ,. I ,, ,. I 0 0 ,. I \ C -I ,o ,, ,. ,,,,, , "" - - ..,, \.#1 - \ I I-., ,., , \I, , • I \ ,, \ I I I • 0 " I 0 50KM \ I r:==i::==::i=:::::r==:::::i====> ,_ I O Slott och herrgårdar • Ston och herrgårdar med akuta skador o Kyrkor • Kyrkor med akuta skador 0 Övriga byggnader + Övriga byggnader med akuta skador Figur 7. Byggnader med ex1eriör1 exponercid och he(irbe,ad nc1111rs1e11 pci landsbygden i Jönköpings län. Medeltiden En stor del av sockenkyrkorna i länet torde i äldsta tid ha uppförts av trä och i 37 fall har en medeltida träkyrka kunnat beläggas, vanl i- gen i länets västra delar. Endast 4 medeltida träkyrkor är bevarade. Kring 11 50 inledde en period då en rad stenkyrkor uppfördes, ofta med långhus, kor och absid. M est ty dlig är denna byggnads- verksamhet inom bebyggelsens kärnområ- den, främst Finnvedens och Njudungs folk- land. Ett annat område med tidiga stenkyrkor ligger vid Vätterns sydspets och på Visingsö. Resterna efter ett medeltida kloster är beva- rade i Nydala, som grundades 11 43 av cister- ciensennunkar. Klosterkyrkan är byggd av välhuggna kvadrar av granit och gnejs, figur 8. I övrigt är de medeltida stenkyrkorna i regel uppförda i skalmur av grovt tillhuggna stenblock. Oftast är fasaderna putsade. Några tidigmedeltida stenkyrkor har saus i samband med domkyrkobygget i Lund och en arki tektoniskt samband är kanske särskilt tydligt vad gäller kyrkorna i Lannaskede och Hjälmseryd, med deras rekonstruerade bal- dakinportaler. 4 1 Nyare tid Byggandet av kyrkor avtog under senmedel- tiden och den låga byggnadstakten fo11satte fram till 1600-taJets mitt. Den låga kyrko- byggnadsfrekvensen 1520- 1650 har främst s in förklaring i kyrkans försvagning efter refo1ma1ionen samt länets utsatta läge under Nordiska sjuårskriget på 1560-talet och Kal- markriget på 1610-talet. Under stormaktstid- ens höjdpunkt byggdes något fler kyrkor, men antalet minskade åter efter de karolinska krigens sammanbrott. Särskilt intressant är Brahekyrkan på Vi- singsö där hela den medeltida kyrkan. från- sett tornet, revs för all ge plats åt ett nytt långhus på 1630-taJet. Den nya hallkyrkan kom att fungera som slottskyrka till ätten Brahes grevskapssäte i Yisingsborg. 1700-taJet var inledningen på ett intensivt kyrkobyggande eftersom de äldre kyrkorna var för små för den växande befolkningen. Timmerbyggnadstraditionen i kyrkobyggan- det levde vidare under 1700-taJet, men mot s lutet av seklet blev sten det vanliga rnateri - Fig11r 8. Nydala klosterkyrka med kvader a1· granit. 1100-ral. Dess cisterciensiska arkitektur är till srora delar bevarad. Efter reformationen fick kyrkan fö ,jalla. men 1111der sent 1600-wl byggdes delar a1· kyrkan 0111 för arr a111•ä11das som socken!..yrka. Foro A. Fran-::.en 1993. Jönköpings läns museum. 42 alet, bl.a. pä grund av en förordning frän är 1776 om att kyrkobyggnader skuUe uppföras av sten. Under perioden 1770-1890 uppfördes en stor mängd nyklassicistiska kyrkor som ett resultat av en ny kyrkobyggnadsideologi. I Småland förknippas detta fenomen ofta med biskopen i Växjö, Esaias Tegner, som ivrade för stora ljusa gudstjänstlokaler. Ett tidigt exempel. på en nyklassicistisk kyrka är den i Kräkshult som ritades av arkitekten Olof Tempelman är 1796. Dessa kyrkor har ofta enklare detaljer av natursten, såsom inskrifts- tavlor och solbänkar. Mot 1800-talets slut blev kyrkoarkitektu- ren mindre enhetlig och flera monumentala kyrkobyggnader med granitfasader uppför- des, t.ex. Lommaryds kyrka L890-92 efter ritningar av Ludvig Petersson vid Överin- tendentäm betet. Kyrkobyggandet retarderade under 1900- talets första decennier och i regel rörde det sig om ersättare för eldhärjade kyrkor. Stilvaria- tionen är stor och flera välkända arkitekter var engagerade, såsom t.ex. Torben Grut för Stengårdshults träbasilika ( J 910-12). Byggnader och objekt Vid inventeringen medtogs från början även kyrkobyggnader med endast inskriftstavlor eller profilerade solbänkar. Några av dessa har inte medtagits vid den slutliga registre- ringen då det endast rört sig om enklare stenarbeten Gfr s. l 0). Sammanfattningsvis kan man konstatera att en mycket stor del av länets kyrkor har inskriftstavlor, oftast av kalksten. Solbänkar av natursten är legio, men svära att datera. På landsbygden har 33 kyrkor med bear- betad och exponerad natursten påträffats, dvs. omkring 1/3 av samtliga äldre stenkyrko- byggnader i länet och omkring 1/4 av länets samtliga kyrkor. En stor del av dessa, 15 stycken, är från tidig medeltid, tabe ll 10. Därefter finns ett uppehäU fram till 1750 (bortsett från KäJleryds kyrka, uppförd 1672- 75), då en del nya kyrkor tillkom för att öka i antal vid sekelskiftet 1900. Sammanlagt har I05 naturstensobjekt re- gistrerats. En stor del är från tidig medeltid, 27 objekt, oftast portaler och socklar. Från- sett ett objekt finns i stort sett ingen bearbetad natursten förrän under perioden 1650-1 750. Användandet av natursten är dock sparsamt. l regel rör det sig om nytillkomna objekt på äldre kyrkobyggnader. Under senare delen av 1700-talet samt 1800-talet blir naturste- nen vanligare och då särskilt i inskriftstavlor och solbänkar. Omkring sekelskiftet 1900 uppförs några kyrkor med fasader helt av granit. Jönköpings län har två medeltida kyrko- byggnader med fasader av huggna kvaderste- nar. Nydala klosterkyrkas kvadrar började huggas när klostret grundades på 1140-talet. Rydaholms kyrka har en bevarat tidigmedel- tida tom med kvaderfasad. Av samtliga objekt är 54% enkelt utfor- made, s.k. oprofilerade, tabell I I . Natursten på medeltida kyrkor förekommer främst i förhålJandevis enkelt utfom1ade portaler. Un- dantag är de romanska, men kraftigt restaure- rade, baldakinportalema av sandsten på Hjälmseryds gamla kyrka och Lannaskede gamla kyrka. För de tidigmedeltida objekten gäller att de profilerade är mer vanligt före- kommande än de oprofilerade - detta för- håJlande gäller dock bara för denna period. Tabell 10. Kyrkor och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000- 1300 1300- 1550 1550-1650 1650-1750 1750- 1860 1860-19 10 19 10- 1940 S:a Byggnader 15 I 6 10 I 33 Ob"ekt 27 10 22 40 5 105 Tabell 11. Profilerade och oprofilerade objekt; frekvens och ålder. Objekt 1000-1300 1300- 1550 1550- 1650 1650-1750 1750- 1860 1860-19 10 19 10-1 940 S.;i Profilerade 18 7 7 14 2 48 Qprofilerade 9 3 15 26 3 57 !2 46 54 Summa 27 10 22 40 5 105 100 43 Fasaden på Källeryds kyrka från 1672-75, utgöres främst av obearbetad sten men bl.a. ingår en inskriftstavla och en vapentavla. En av länets finaste sandstensbyggnader är det von Sethska gravkoret från 1750-taJet, uppfört som ett tillbyggt kor ti ll Byarums kyrka. Fasaden på gravkoret är av Yättem- sandsten. Kyrkobyggnader med särskill omfattan- de stenarbeten återkommer kring sekelskiftet 1900. Det rör sig då om fasader av urbergs- material, vanligen granit. Byggnadssten Inledningsvis kan konstateras att frekvensen objekt av sandsten, kalksten respektive ur- berg är relativt jämnt fördelad med omkring 1/3 per bergart. tabell 12. Generellt kan sägas att sandstenen dominerar under tidig medel- tid. kalkstenen är vanlig under 1700- och 1800-talen och att användning av urberg ac- celererar efter omkring 1850. De äldsta ob- jekten av urberg representeras av bl.a. väl- huggna kvadrar av granit och gnejs i Nydala klosterkyrka och det romanska tornet i Ryda- holms kyrka. Åtta olika sand- och kalkstenstyper har identifieras, tabell 13. Endast två sandstens- typer förekommer, gotländsk sandsten och Yättemsandsten. Den lokala Yänemsandste- nen dominerar med 3 1 objekt, dvs. 48% av samtliga kalk- och sandstensobjekt. Omkring 1/3 av objekten med Yättemsandsten är från tidig medeltid. Gotländsk sandsten före- kommer endast i tre fall , tidigast i en vapen- tavla från 1670-tal i Källeryds kyrka. Vad gäller kalkstenen är bilden mer skif- tande. Inga medeltida objekt av kalksten på kyrkor har påträffats. Sex olika sorters kalk- sten har identifierats: öländsk, Yxhult, Bil- lingen, Kolmårdsmarmor. en annan vit mar- mor, san1t den särskilt vanliga Borghamns- kalkstenen, som är lika vanlig som de övriga tillsammans. Före 1750 förekommer endast Borghamnskalksten och vit mam1or, som endast finns som koloncttbaser på Brahekyr- kans portal från 1653. Marmor av Kolmårds- typ har påträffats i ett fåtal inskriftstavlor från främst 1800-talets senare hälft. San1manfatt- ningsvis kan sägas att kalkstenen i huvudsak har använts i kyrkobyggnader under perio- den 1650-1910. Endast öländsk kalksten fö- rekommer i ett objekt från perioden 1910- 1940. Tabell 12. Sandsten. kalksten. urberg och annan bergart: frekvens och objektens ålder. ~ 1000- 1300 1300-1:;:;Q 1:;:;Q-1~:;Q 16:;Q-1250 17:;Q-18@ 18@-191 Q 1210-1240 S.;.a ~ Sandsten 19 4 7 4 34 32 Kalksten 6 10 14 I 31 30 Urberg 8 I 5 2 1 3 38 36 Annan I I 2 2 Summa 27 I 10 22 40 5 105 100 Tabell 13. Sand- och kalks1cnstyper. frekvens och objek1ens ålder (Nä= Närke, V g= Västergötland, Ög= Östergötland). 1000-1300 1300-1:;:;Q l'i~Q- l~~Q l~'iQ-12:;Q 12~0:l8® IS®· l2!Q l21Q-12~Q ~ ~ Si!D~l!:DilC Gotland I t I 3 5 Vänem 19 3 6 3 31 48 Kal~si~oar Mam1or annan I I 2 Mam,or Kolm1\rd I 3 4 6 Öland 2 I 3 5 Billingen. Vg I I 2 Yxhultsomr. Nä 2 2 3 Borghamn. Ög 3 4 5 12 18 Obestämd 2 3 3 8 12 Summa 19 10 17 18 I 65 100 44 Skador För nästan hälften av objekten (48%) har inga påtagliga skador konstaterats, tabell 14. Be- gränsade skador finns hos 41 % och omfattan- de skador finns hos 11% av samtliga objekt. Av alla objekt med skador - begränsade eller omfattande - bedömdes 11% ha akuta ska- dor. Vid en jämförelse av fördelningen av ska- dorna för varje tidsperiod synes det äldsta materialet ha förhållandevis fler skadade ob- jekt. För objekt från efter år 1860 saknar de flesta påtagliga skador, omkring 75%. En sammanställning över objekt med akuta skador respektive inga påtagliga skador rela- terade till bergart visas i tabell 15. Flertalet bergarter representeras enbart av enstaka objekt och ger därför inte tillräckligt under- lag för bedömning av deras vittringsbenä- genhet. Flera bergarter har ungefär lika många objekt med akuta skador som med inga på- tagliga skador. Tabell 14. Skadefrekvens och objektens ålder. 1000-1 300 1300-1550 1550-1650 0. ej påtagliga 5 I , begränsade 19 2, omfattande 3 Summa 27 I Akuta skador 3 Några tendenser kan man dock notera. Den vanligen förekommande Vättemsand- stenen har ofta skador, men dessa är i regel inte akuta. Ett liknande förhållande synes gälla Borghamnskalkstenen. Majoriteten av objekt av urberg uppvisar inga påtagliga ska- dor. I de fall objektens skador bedömts vara akuta gäller det vanligen profilerade objekt, tabell 16. Endast 17% avser oprofilerade ob- jekt såsom enklare omfattningar och fasad- sten. Akuta skador på profilerade objekt har främst drabbat byggnadsdelar från perioder- na 1000-1 300 och 1650-1750. Vad gäller frekvens och ålder på de kyrko- byggnader med akuta skador framgår detta av tabell 17. Av de 32 inventerade kyrko- byggnaderna har akuta skador konstaterats på 9 kyrkor, dvs. 27% av samtliga. Tidsmäs- sigt ligger tyngdpunkten på äldre medeltid. 1650-1750 1750-)860 1860-1910 1910-1 940 S,;,a I 5 4 10 5 9 9 4 22 3 30 10 40 I 4 5 50 43 12 105 12 ~ 48 41 11 100 I i Tabell 15. Skadefrekvens av berganstyper fördelad på antal objekt med akuta eller inga påtagliga skador (Nä= Närke, Yg= Västergötland, Ög= Östergöt- land). AlrnHI 1>ki1!.!2r 101:ii 12arnGlicn illlli!l!1 ~ Soads11:m1c Gotland I I 3 Vänern 4 5 3 1 Kn!ksu:anc Marmor annan I I Marmor Kolmårds 3 4 Öland 2 3 Billingen, Vg I I Yxhuhsomr, N!I I I 2 Borghamn, Ög 3 4 12 Obesl!lmd 2 3 8 ~ 29 38 AnllilL Skiffer I Obestämt I I Summa 12 50 105 45 Tabell 16. Profilerade och oprofilerade objekt med akuta skador; frekvens och ålder (jämför tabell I I). Q.l?.im 1000-1300 13QQ-I;;5Q 1s;;o-16so 1650-1 750 Iz;;g-1s2Q 1860-1910 1910-1940 S:a ~ Profilerade 3 5 I 10 83 Oorofilerade 2 2 17 Summa 3 5 3 12 100 Tabell 17. Kyrkor med akuta 1000-1300 skador (jäm l300-i55Q för tabell 1 1550:1250 0). 1650-1750 1750-1860 I860-i9L0 1910-1940 s.;s ~ B nader 6 9 27 Slott och herrgårdar på landsbygden Arkitektur och byggnadshistoria Jönköpings län har ytterst få anläggningar som kan sägas vara av slottskaraktär. Därtill kommer att definitionen av ett slott är oklar. Slottsli.k:nande byggnader eller ru iner efter dyli ka som medtagits vid inventeringen i länet är kungaborgen vid Näs och Visings- borg, båda på Visingsö, samt Hörle bruksherr- gård. Stjämeborg och Hollanclshus vid sjön Ralången kan med viss tvekan också hänfö- ras tiU denna kategori. Om slotten i länet är få så är herrgårdarna och säterierna desto mer vanliga. Denna bygg- nadskategori omfattar så gott som alltid hu- vudbyggnader av timmer. Vid inventeringen har endast Hooks herrgård med sockel och portal av sandsten medtagits. Figur 9. Visingsborgs slou är en av länets få slo11sbygg11ade1: Änen Brahe byggde upp slolfet under 1500- och 1600-talen. Idag årerstår endast val/m~ bastioner och ruinen efter den södra slottslängan. Finhuggen natursren är sparsam och årerftnns bl.a. som dörromfauningar av Visingsösa11dste11. Foro C. Hedersrröm 1995, Jönköpings läns museum. 46 TabelJ 18. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1 550 1550-16S0 1650-1750 1750- 1860 1860-!910 1910-1 940 S,;i\ Byggnader I 1 1 2 6 Ob"ekt 8 5 2 3 19 Summariskt kan de sex aktuella byggna- derna sammanfattas sålunda. Kungaborgen vid Näs på Yisingsö härrör från tidig medel- tid. Endast 1/3 av den ursprungliga borgan- läggningen återstår idag som min. Bearbetad sten finns i en hömkedja. Slottsanläggningen Yisingsborg, huvud- säte i Braheättens grevskap, började uppfö- ras på 1570-talet och byggandet pågick i priJ1cip till reduktionen 1680. Av de ursprung- ligen fyra slonslängoma återstår idag endast den södra som en ruin, figur 9. Bearbetad sten på Visingsborg återfinns som portaler, va- pentavlor och gesimser. Hörle bruk försågs med en huvudbyggnad på 1740-talet efter ritningar av arkitekten Bengt Wilhelm Carlberg, Göteborg. Byggna- den är uppförd av tegel, vilket är unikt för länet vid denna tid. Bearbetad sten finns i form av sockel, hömkedjor och portal. Vid sjön Ralången gav den excentriske Malte Liewen Stiemgranat upphov till två slottsliknande byggnader, Stjärneborg och Hollandshus. Stjärneborg uppfördes 1915 efter ritningar av arkitekten Torben Grut, Stockholm medan det tomliknande Hollands- hus uppfördes 1922 efter Stierngranats egna ritningar. Vapen- och inskriftstavlor av natur- sten finns på byggnadernas fasader. Huvudbyggnaden på Hooks herrgård byggdes 1778 av timmer, men med sockel och portal av Yättemsandsten. Arkitekten är inte känd. Eftersom antalet byggnader inom katego- rin slott och herrgårdar är så litet är det knappast möjligt an dra några mer långtgåen- de slutsatser vad gäller bergarter, skadefrek- vens eller ålder. Fördelning i procentenheter saknar i hög grad relevans genom det begrän- sade materialet. Byggnader och objekt Bearbetad och exponerad natursten har kon- staterats på 6 slot1s- eller herrgårdsbyggna- der, varav de två äldsta är miner idag, tabell 18. Tidsmässigt är de tämligen jämnt fördela- de, både vad avser antalet byggnaderna och antalet objekt. Antalet objekt är emellertid något större för perioden 1550-1650 då Vi- s ingsborg uppfördes. Inga byggnade r av slotts- eller herrgårdskaraktär med natursten från perioderna 1300-1550 eller 1860-19 lO har påträffats. Av samtliga 19 objekt är 7 profilernde och 12 oprofilerade. De senaste representeras vanligen av socklar, hömkedjor och portaler är oprofi lerade. Byggnadssten och skador Den vanligaste bergarten är Vätternsandsten, som fi nns i 13 objekt. Gotländsk sandsten förekommer i ett objekt - portalen på Hörle herrgård. Det äldsta representeras av en hörn- kedja på Näs kungaborg. l en fall har sand- stenstypen inte kunnat identifieras. Urberg finns endast i de två byggnader, som uppförts under 1900-talet, sammanlagt 3 objekt. Av samtliga objekt har tlertalet inga på- tagliga skador. Omfattande skador påträffa- des endast i fyra fall , alla på Yisingsborgs fasad. Akuta skador finns endast på två vapentavlor av ej identifierad sandsten på Visingsborg. Ovriga byggnader på landsbygden Byggnader och objekt Utöver kyrkor, s lott och herrgå rdar på landsbygden ingår endast två byggnader i inventeringen, tabell 19. De ligger båda i mindre tätorter. Mariannelunds sparbank uppfördes 1927 efter ritningar av arkitekten Johan Lager- ström, Nässjö. Yillstadsskolan med annex Smålandsstenar uppfördes 1938. De två bygg- naderna omfattar fem objekt, tre av dessa är profilerade medan de övriga två är oprofile- rade. i 47 Tabell 19. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 Byggnader Ob"ck1 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910- 1940 S:a 2 2 5 5 Byggnadssten och skador Samtliga objekt är av urberg utan några på- cagliga skador. Jönköping Arkitektur och byggnadshistoria Jönköping kan som stad beläggas första gång- en år 1284. Del ur kommunikationshänseende lämpliga läget med flera lands- och vanenvä- gar gav upphov till stadsbildningen. Fran1 till 1658 fungerade Jönköping dessutom som gränsfäste mot de danska landskapen. En radikal förändring i stadens historia skedde då staclsbebyggeJsen efter en brand 1612 flyttades över tiU nuvarande Öster. Den nya stadsde len med delvis rutnätsformad stadsplan ersatte därmed den på Väster an- lagda mede ltidsstaden. I egenskap av centralort i Götaland loka- liserades fr.o.m. 1600-talets första hälft Göta Hovrätt och länsförvaltningen till staden och därmed kom ell par av stadens första sten- byggnader att uppföras. Stenbyggnader i den annars trädominerande staden var t.ex. Göta hovrätt från 1600-talets mitt_ figur I0. Kristi- ne kyrka från 1600-talets andra hälft och Rådhuset från 1690-talet. Stadens centrum v,u· då Stora torget. nuvarande Hovrättstorget. Vid sidan av en urtalad förvaltningsstad ut- vecklades Jönköping till en handelsstad. Under 1700-talet inträdde en viss tagna- lion i stadens utveckling. Trots detta behöll Jönköping positionen som landets tionde stad. Figur JO. Göta how·äu i Jönköping. Fasaden wgörs a1• Vä11emsandste11 från eu stenbrou i Tröngha/Ja nordväst 0111 Jönköping . Foto A . Fran:en 1990. Jönköpings liins 11111.mm,. 48 Merparten av århundradets byggnader har i stadens centrala delar inom stadsdelarna fått skatta åt förgängelsen p.g.a. stadsbränder Väster och Öster, figur 11. Bl.a. rör det sig om under 1700-talets slut. offentliga instirutionsbyggnader kring Hov- Redan under 1800-talets första hälft upp- rättstorget och på institutionsornrådet kring stod de första ansatserna tiU industrielJ verk- Rådhusparken. I andra faU handlar det om samhet i större skala. Som det främsta exem- flerbostadshus av tegel inom stadskärnan. plet på detta grundades Jönköpings Tänd- De inventerade byggnaderna omfattar to- sticksfabrik 1845, följt av Jönköpings Meka- talt 157 objekt. Den äldsta byggnaden är Göta niska Werkstad och Munksjö Pappersbruk. hovrätt, som uppfördes 1639-65. Byggnaden Parallellt, och som en fö ljd av de framväx- är ovanlig genom sin fasad av sandsten. Frän ande industrierna, uppstod tidigt oreglerad perioden 1650-1750 finns två byggnader: förstadsbebyggelse på Väster. Efterhand reg- Kristine kyrka med sydfasad av sandsten och lerades bebyggelsen mer planmässigt i ett Gamla rådhuset med portal och vapentavla rutnätssystem. av sandsten. Efter 1850 uppfördes på det gan1la slotts- Även perioden 1750-1860 representeras området ett sammanhängande institutions- av endast två byggnader, Gamla Frimurarhu- område med än idag välbevarade monumen- set och Stora hotelJet. I båda fallen har den talbyggnader i påkostad arkitektur. Områdets huvudsakliga stenutsmyckningen tillkommit centrala betyde lse underströks när järn- senare. vägsstationen uppfördes 1864. De byggnader som hänförts till perioden Det tidiga 1900-talets förändrade synsätt 1860-1910 dominerar klart i inventeringen på bl.a. boendevanor gav upphov till anläg- och sammantaget tillhör drygt hälften av de ganclet av villaområden, där topografins na- inventerade byggnaderna denna period. Vad turliga förutsättningar togs tillvara vid explo- avser antalet objekt är periodens dominans ateringen. Det helt dominerande byggnads- än mer tydlig. Bland de byggnader med sär- materialet i staden var fortfarande trä, men skilt påkostade stenarbeten märks främst vissa större bostadshus uppfördes kring Smålands Enskilda Bank på Öster. sekelskiftet av tegel. Jönköping var fram till Frän perioden 1910-1940 härrör närmare 1950-talet en av landets största och mest 20 byggnader. I hög grad rör det sig om välbevarade trästäder. flerbostadshus med bl.a. portaler av expone- Efter första världskriget växte en enhetlig rad natursten. I andra faU är det endast fråga stenstad fr-am på de södra stadsdelarna. Om- om mindre byggnadsdetaJjer av natursten. rådets bebyggelse utgörs av goda och väl Sammanfattningsvis är omkring 90% av sammanhållna exempel på l 920-talsklassi- de aktuella byggnaderna frän perioderna ef- cism och tidig funktionalism. ter 1860. Fördelningen mellan profilerade och opro- filerade stenobjekt är mycket jämn, både om man ser det sammantaget och vid en jämfö- Byggnader och objekt relse mellan varje period, tabell 21. De opro- Sammanlagt har 50 byggnader exteriört ex- filerade objekten är främst socklar, men vå- ponerad och bearbetad natursten i Jönkö- ningsband och andra mindre stendetaljer fö- ping, tabell 20. Flertalet av dessa är belägna rekommer också. Tabell 20. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. I000- 1300 1300-1550 1550- 1650 1650-1750 l 750- 1860 I860-I910 19 I0-1940 S,,;J! Byggnader 2 2 26 19 50 Ob'ckt 8 106 42 157 Tabell 2 1. Profilerade och oprofilerade objekt; frekvens och ålder. ~ 1000- 1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 S,,;J! .re Profilerade 5 56 18 79 OorofiJcrade 3 50 24 78 Summa 8 106 42 157 50 50 I00 49 Byggnadssten Vid en jämförelse mellan de olika bergarter- nas frekvens märks alt sandstenen är mer betydande i det äldre materialet, tabell 22. Vanligast under perioderna efter 1860 är kalk- sten. Vanligt förekommande efter J860 är också urberg, omkring 1/4 av objekten, i regel som socklar. Att sandstenen förekommer ofta under perioden 1650-1750 beror troLi- gen på att man då gärna valde lättarbetad sten från trakten. N io o lika sand- och kalkstenstyper har kunnat identifieras bland objekten, tabell 23. Sandsten från Vättemornrådet utgör 22% av sand- och kalkstensobjekten sammantaget. Ytterligare en sandstenstyp har påträffats i tre objekt, men inte kunnat identifieras. Med ledning av arkivmateriaJ är det känt att sand- sten till de äldsta sandstensbyggena i Jönkö- ping hämtades från stenbroll i Trånghalla nordväst om staden. Sands tenen där var av god beskaffenhet och man s lapp längre trans- porter. Bland kalkstensmaterialet har 8 olika ty- per identi fierats. Det rör sig om kalksten från Ignaberga, Öland, Gotland, Yxhult, Borg- hamn, Billingen och Kinnekulle samt mar- mor av Kolmårdstyp. Flera av dessa kalk- stenstyper förekommer endast i enstaka ob- jekt. De mer frekventa är Yxhults- och Billin- gekalksten, med ungefär lika många objekt, samt den mest vanliga Borghamnskalkste- nen. Borghamnskalk:stenen förekommer näs- tan bara under perioden 1860-1910. Ett näs- tan lika konsekvent förhållande gäller för BiJlingekalkstenen. Under perioden 19 10- 1940 blir Yxhultskalkstenen dock vanligast. 11 objekt av kalksten från perioden 1860- 19 10 har inte nännare kunnat identifierats. Skador Något mer än hälften av alla objekt i Jönkö- ping har inte några påtagLiga skador, tabell 24. Begränsade skador förekom på 3 1 % av objekten och 15% har omfattande skador. Numerärt är skador vanligast på objekt från perioden 1860-1910, men detta beror även på an denna period är representerad med flest objekt. Objekt från perioden 1650-1750 har ofta begränsade skador. Tabell 22. Sandsten, kalksten, urberg och annan bergart; frekvens och objektens ålder. Bergart 1000-1300 1300- 1550 1550-1650 1650-1750 1750- 1860 1860-19 10 1910-1940 ~ ~ Sandsten 7 Il 10 28 18 Kalksten 72 12 86 55 Urberl! 23 20 43 27 Summa 8 106 42 157 100 Tabell ?3. S_and- och kalkstenstyper, frekvens och objektens ålder (Nä= Närke, Sk= Skåne, Vg= Västergöt- land, Og= Östergötland). Si!!ldi;1!:aru: Vättem Obestämd 1000-1300 1300-l;55Q l;i50-!650 lfijQ-IZ50 6 I 1Z50- I 8fi0 1860-1910 9 2 19!0-1940 10 s.ai 25 3 .% 22 3 K11lks11:•1il[ Gotland Ignaberga, Sk Mamior Kolmårds Öland Billingen, Vg Kinnekulle, Vg Yxhultsomr, Nä Borghamn, Ög Obestämd I I I I I 12 2 11 33 11 3 3 6 I I I 3 15 2 18 34 11 I I I 3 13 2 16 30 10 Summa 8 I 83 22 114 100 5 1 Tabell 24. Skadefrekvens och objektens ålder. 1000-1300 1300-1550 1550- 1650 1650-1750 1750-1 860 1860-1910 1910-1940 S,;.a ~ 0, ej påtagliga I 54 31 86 55 I , begränsade 6 34 7 48 3 I 2, omfanande 18 4 23 15 Summa 8 I 106 42 157 100 Aku1a skador 40 8 48 31 Tabell 25. Skadefrekvens av bergartstyper fördelad på antal objekt med akuta eller inga påtagliga skador (Nä= Närke, Sk= Skåne, V g= Västergötland, Ög= Östergötland). åky1a ~kM!Qr l!]ga 12å1l!gliga IT01ah} skad2r Sand~tenar Vänern 4 11 25 Obestämd I 3 Kalksu:nar Gotland I I lgnaberga, Sk l I Mam1or Kolmårds I Öland I I 3 Billingen, Vg 9 6 15 Kinnekulle, Vg 2 2 Yxhuhsomr, Nä 9 6 18 Borghamn, Ög 18 12 34 Obes1ämd 5 4 11 Urbern 43 43 Summa 48 86 157 Tabell 26. Profilerade och oprofilerade objekt med akuta skador; frekvens och ålder (jämför tabell 21 ). Objek1 1650-1750 1750-1860 1860- 1910 1910-1940 s_;g 1000-1300 1300-1550 1550-1650 ~ Profilerade 29 5 34 71 Oorofileradc 11 3 14 29 Summa 40 8 48 100 Akuta skador förekommer på 31 % av samtliga objekt, dock inte på några objekt som daterats till tiden före 1860. Perioden 1860-19!0 har sammanlagt 52 objekt med skador av varierande omfartning. Av dessa uppvisar 40 objekt akuta skador. En betydan- de del av skadorna på det yngre materiaJet är således akuta. Vid jämförelse av skadefrekvensen i för- hållande ti ll de olika bergartstypema framgår att sandstenen sällan drabbats av akuta ska- dor, tabell 25. Ka!kstensobjekten uppvisar ett annat mönster. Kalksten från Yxhu!t, Borg- hamn, BiJlingen och Kinnekulle represente- ras i materialet av sammanlagt 69 objekt, varav 38 har akuta skador. Å andra sidan saknar 24 objekt påtagliga skador. lnga ob- jekt av urberg har påtagliga skador. Flertalet, 71 %, av objekten med akuta skador i Jönköping är profilerade, tabell 26. Under de perioder som objekt med akuta skador uppträder, 1860-19 10 och 19 10-1940, är fördelningen mellan profilerade och opro- fi lerade objekt jämn. Hälften av samtliga byggnader med na- tursten har akuta skador, tabell 27. Samtliga tillhör sekelskiftet 1900. 52 Tabell 27. Byggnader med akuta skador Gämför tabell 20). 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 S:a ~ B 1mader 19 6 25 50 Nässjö Arkitektur och byggnadshistoria Orten Nässjö och dess framväxt är helt knu- ten till stambanans dragning förbi platsen för ett par byar på 1870-talet. Centrum för orten blev järnvägsstationen och med utgångspunkt från denna och järnvägens sträckning upprät- tades en plan enligt rutnätsprincipen. Nässjö var en mycket expansiv ort och blev I 881 municipalsamhälle och 1914 stad. Genom att Nässjö sedan slutet av 1800- talet varit en ort med goda resurser har flera påkostade byggnader uppförts, ofta av arki- tekter från storstäderna såsom A. W. Eclels- värd i Stockholm, Hagström och Ekman i Stockholm, Ewe & Melin i Malmö, John Åkerlund i Stockholm, Eric Sigfrid Persson i MaJmö och L. E. Lallerstedt i Stockholm. Lokalt verksam var bl.a. arkitekten Johan Lagerström. Näst efter Jönköping är Nässjö den stad i länet som har det mest omfattande materialet av bearbetad natursten. Det resursstarka Näs- sjö har emellert id också genom om- och nybyggnader förvanskat en del av det äldre byggnadsbeståndet. Byggnader och objekt Nässjö har 12 byggnader med bearbetad na- tursten, sammanlagt 30 objekt, tabell 28. De härrör samtliga från perioderna 18~19 10 resp 19 J0-1940. BJ.a. ingår Stadshuset från 1913-14 som förklarats för byggnadsminne, figur 12. Antalet profilerade resp. oprofilerade ob- jekt är tämligen jämnt fördelade, tabel1 29. Byggnadssten Naturstensobjekten är i ca 60% av fallen tillverkade av urberg, tabell 30. Därnäst före- kommer kalksten i 30% av objekten. Tre objekt, som daterats till 1930-talet, utgöres av lerskiffer från Grythyttan. I de fal1 kalkste- nen använts kommer den från Yxhult, Borg- hamn eller Billingen, tabell 3 1. Tabell 28. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1.~00 IJ00- 1550 1550-1!250 1!250-1150 1150- 1860 1860-19 10 1910-1940 ~ Byggnader 3 9 12 Ob'ekt 9 21 30 Tabell 29. Profilerade och oprofilerade objekt; frekvens och ålder. Q.ruw 1000-1 ~00 l~00-!550 l550-I !250 1650-1150 1750-1860 1860-19!0 1210-1940 ~ ~ Profilerade 5 12 17 57 Qprofileradc 4 9 13 43 Summa 9 2 1 30 100 Tabell 30. Sandsten, kalksten, urberg och annan bergart; frekvens och objektens åJder. Bergart 1000-IJOO 1300- 1:i:i0 !55Q-1!2~0 l!2:iQ-1750 1750-1 S!20 18!20-1210 121Q-1940 ~ .re Kalksten 6 3 9 30 Urberg 3 15 18 60 Annan 3 3 10 Summa 9 21 30 100 53 Tabell 32. Skadcfrekvcns och objektens " lder. I ()(X}. I 300 I 300- I 550 1550- I 650 I 650- I 750 1750- I 860 I 860-I 9 I O I 9 I 0- I 940 S::t ~ 0, ej p5tagl iga 6 I 9 25 8'.l I . lx:gränsade 2 '.l I 0 2, omfattande 2 7 Summa --------------------------- ------------ 9 ------ 21 ------ 30 --- 100 --Akula skador 3 2 5 17 Tabell 3 1. Kalkstenstyper. frekvens och objektens ålder (Nä= Närke. Yg= Västergötland. Ög= Östergöt- land). 1000-1300 1300- 1550 1550-1650 1650- 1750 1750- 1860 1860-19 10 1210-1940 S:a .o/Q Kalkstenar Billingen. Vg 2 2 22 Yxhultsomr, ä I 2 3 33 Borghamn. Ög I Il Obestämd 3 3 33 Summa 6 3 9 100 - FiM11r /2. Stadshuset i Nässjö 11ppför1 19/4 efter ri111ingar c111 arkirektfirma11 Ewe & Melin i Mal- mö. Den mörkröda tegelfasaden är försedd med markeringar och dekorationer a1• granit. Foto A. Framen 1992, Jö11köpings läns fllllSeum. Skador En mycket stor del av objekten. 83%, saknar påtagliga skador, tabell 32. Detta beror tro li- gen på att urberg utgör materialet i flertalet objekt. Två objekt har omfattande skador och i fem fa ll är skadorna akuta. Akuta skador av olika omfattn ing finns bl.a. på kalkstensob- jekten på Sparbanksbyggnaden från 1905 vid Stortorget. Förhåll andet me llan skadefrek- vens och bergart är oklart p.g.a. materialets ringa omfauning. De bergarter som har akuta skador är Yxhuhskalksten och Billingekal.k- sten samt en obestämd kalksten och ett objekt av urberg. tabell 33. De akuta skadorna har i likartad omfatt- ning drabbat profi lerade resp. oprofi lerade objekt, tabell 34. Av samtliga 13 byggnader har endast 3 naturs tensdetaljer med akuta skador, tabell 35, däribland Stadshuset som är byggnadsminne. 54 Tabell 33. Skadefrekvens av bergartstyper fördelad på antal objekt med akuta eller inga påtagliga skador (Nä= Närke, Vg= Västergötland, Ög= Östergöt- land). Akuta skador Inga 12åtagliga (Totalt) skador Kalk~1enar Billingen, Vg 2 2 Yxhultsomr, Nä 2 3 Borghamn, Ög I l Obes1ämd 2 3 Urberg 17 18 Annat Skiffer 3 3 Summa 5 25 30 TabelJ 34. Profilerade och oprofi lerade objekt med akuta skador; frekvens och ålder Gämför tabell 29). Objekt 1000-(JOO 1300-15~0 155Q- I650 1§50-17~0 IZ~0- I860 18§Q- I21Q 1210-1240 ~ Profi lerade 2 3 Oprolilerade 1 2 Summa 3 2 s Tabell 35. Byggnader med akuta skador Gämför tabell 28). !000- lJOO IJQQ-1~~0 l ~~Q-16~Q 1§~0-12~Q I2~Q-1S@ I860-191Q 1210-1240 ~ ~ B nader 2 3 25 gelsen är i huvudsak uppförd av trä, men det finns undantag. Större delen av stadens bygg- nader bar uppförts under 1900-taler. Storgatan och dess närma~te omgivning utgör område av riksintresse för kultunnin- nesvården. Byggnader och objekt Tranås har 4 byggnader med bearbetad natur- sten och dessa omfattar sammanlagt 6 objekt, tabell 36. l princip rör det sig om byggnader som uppförts från sekelskiftet 1900 till 1920- talet. Fördelning är helt jämn mellan profile- rade och oprofilerade objekt. Tranås Arkitektur och byggnadshistoria Tranås är beläget på ömse sidor om Svart.ån, nära mynningen vid sjön Sommen. Orten fick en kraftig tillväxt när järnvägen nådde samhället 1.874. Köpingsstatus gavs Tranås 1882 och 19 19 erhölls stadsprivilegier. Huvudgata blev Storgatan, som med sin bredd och sina träd påminner om en konti- nental boulevard. Senare kompletterades Stor- gatan med den parallella Nygatan. Stadens yttre områden har en mer terränganpassad stadsplan. Stadens förnämare bebyggelse är koncen- trerad till området kring Storgatan. Bebyg- Tabell 36. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 1550- 1650 (650-1 250 1250-1860 1860·1210 1210-1240 ~ Byggnader I 3 4 Ob"ek1 3 3 6 55 Byggnadssten och skador Inga sandstensobjekt har påträffats i Tranås. Endast 2 objekt är av kalksten från Y xhults- området i Närke, medan 4 objekt är av urberg. Från perioden l 9 10-1940 har endast objekt av urberg påträffats. Endast ett (profilerat) objekt av Yxhults- kalk:sten uppvisar skador, som dessutom är akuta. Övriga objekt har inte några påtagliga skador. Huskvarna Arkitektur och byggnadshistoria Fästningen RumJaborg anlades på 1360-taJet vid den nuvarande Huskvarnaåns mynning i Vättern. Platsen för dagens Huskvarna ut- gjorde tidigare Rosendala herrgård, vars man- gårdsbebyggelse delvis är bevarad. Hus- kvamaåns kraftiga fall och rika vattentill- gång medförde att produktionen vid Jönkö- pings faktori fl yttades från Dunkehallaån vid Jönköping ti ll Huskvarna omkring 1690. Anläggandet av industrier som nyttjade vat- tenkraften från Huskvarnaån var under lång tid betydelsefull , men aktiviteten ökade än mer mot slutet av 1800-talet då Huskvarna Vapenfabrik blev ett känt varumärke i och utanför landets gränser. Huskvarna fick stads- rättigheter 19 l I. Bebyggelsen bestod i hög grad av egna hem och villor, en bebyggelsefonn som upp- muntrats av vapenfabriken. Dessa byggnader var uppförda av trä och antalet äldre sten- byggnader i Huskvarna är mycket litet. Byggnader och objekt Huskvarna Vapenfabrik har haft stor betydel- se för stadens fysiska miljö och den har även samband med fabrikens disponentvilla Slons- villan, som är den enda byggnad i Huskvarna som har exteriört exponerad och bearbetad natursten, tabell 37. Slousvillan uppfördes 1898 efter ritningar av stadsarkitekten i Jön- köping, Fredrik Sundbärg. Byggnaden är både ut- och invändigt hål len i engelsk karaktär med fasad av tegel och detaljer av natursten. Byggnaden är förklarad för byggnadsminne och belägen inom område av riksintresse för kulturminnesvården. Slottsvillan har 8 objekt av natursten och 5 av dessa är profilerade. Byggnadssten och skador Flertalet objekt på Slottsvillan, såsom föns- terdetaljer, hörnkedjor, våningsband m.m., är av kalksten från Borgharnn och Yxhultsom- rådet. Sockeln är av urberg och ett mindre ornament är av gotländsk sandsten. Närmare 2/3 av objekten på Slottsvillan är utan påtagliga skador. Akuta skador har två kalkstensobjekt av Yxhults- resp. Borgharnns- kalksten och ornamentet av gotländsk sand- sten har omfattande akuta skador. De tre skadade objekten är alla profilerade. Värnamo Arkitektur och byggnadshistoria Värnamo utvecklades ur en kyrkby inom gamla Värnamo socken. Kyrkbyn låg invid ett vadställe över Lagaån. Värnamo kyrk- plats var redan under medeltiden en betydan- de marknadsplats och platsens rykte som sådan har hållit i sig i sen tid. Värnamo blev köping 1860 och snart därefter fastställdes en plan för samhället. Med industrins genom- brott och järnvägens tillkomst inleddes en kraftigare tillväxt. Värnamo blev stad 1920. Värnamo bebyggelse präglas av äldre trä- hus, fåtal iga stenhus från början av 1900- talet och modernare byggnader. Byggnader och objekt I Värnamo finns endast en byggnad, Värna- mo kyrka, med bearbetad natursten, tabelJ 38. Kyrkan uppfördes år 1872-73 efter rit- ningar av Alfred Törnqvist på samma plats som den medeltida kyrkan. 1000-1300 1300-1550 1550-1 650 1650-1750 1750- 1860 1860-1910 1910-1940 S:a Byggnader I I Ob"ekt 8 8 Tabell 37. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 56 Tabell 38. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. I000-1300 1300-1550 1550- 1650 1650-1750 1750-1860 I860- I 910 1910-1940 S :a Byggnader 1 I Ob'ekt 2 2 Byggnadssten och skador Stenmaterialet utgörs av ett tympanonfält av en obestämd ortocerkalksten ingående i por- talen samt sockel och solbänkar av gnejs. Samtliga stendetaljer är oprofilerade och sak- nar påtagliga skador. Vetlanda Arkitektur och byggnadshistoria Trakten kring det nuvarande Vetlanda synes ha utgjort ett betydelsefullt centrum, vilket bl.a. antyds av stora förhistoriska gravfäJt. Efterhand utvecklades Vetlanda till en hu- vudort i Östra härad med marknadsplats, kyrk- plats, tmgsställe och viktiga vägmöten. Under 1800-talet skedde en omfattande inflyttning ti ll staden och här koncentrerades Lraktens handel och hantverk. En särskilt vik- tig råvara för den tidiga industriella näringen var träet, som användes av sågverk, snickeri- fabriker, tändsticksindustrier och senare små- hustillverkare. Vetlanda fick stadsrättigheter år 1920. Vetlandas bebyggelse präglas som så ofta i Småland av träbebyggelse i två våningar. Detta bebyggelsemönster har senare kom- pletterats med större hus av sten. Natursten som byggnadsmaterial har varit sällsynt i Vetlanda. Byggnader och objekt I Vetlanda har tre hus med naturstensdetaJjer påträffats, tabell 39. De omfattar totalt 9 objekt. Vetlanda kyrka uppfördes 1796-1800 och byggdes om 1903. I samband med om- byggnaden erhöll kyrkan flera naturstensde- taljer, bl.a. tre portaJer av YxhultskaJksten. Vid torget uppfördes ett bostadshus om- kring 1917, vilket bl.a. försågs med butiksvå- ningsfasad och portal av urberg. Ett stenkast därifrån uppfördes ett mindre bankhus för Smålands enskilda bank omkring 1920 med en portal av Vätternsandsten. Större delen av objekten i Vetlanda är profilerade. Byggnadssten och skador Vättemsandsten finns i I objekt medan kaJk- sten från Yxhultsområdet förekommer i 5 och urberg i 3 objekt. Av samtliga 9 objekt har 7 någon fo1T11 av skador. I två faJJ har dessa skador bedömts vara akuta och det rör sig i båda fallen om profilerade portaler av Yxhultskalksten på Vetlanda kyrka. Dessa portaler undergick 1985 stenkonservering, men nya skador har uppstått sedan dess. Eksjö Arkitektur och byggnadshistoria Eksjö stad anlades troligen omkring år 1400, men staden hade då inte samma läge, som den nuvarande stadskäman. Det är emellertid inte helt klarlagt var den medeltida stadskäman var belägen. Efter stadsbranden 1568, som var en följd av stridigheterna under det nord- iska sjuårskriget, kom Eksjö an flyttas ti ll dess nuvarande plats. Där låg sedan tidigare också kyrkplatsen. Uppdraget att utstaka den nya staden gick 1568 till byggmästaren Arendt de Roy. Den nya stadsplanen i Eksjö fi ck närmast en me- deltida karaktär med långa gator, som utgick från naturliga förutsättningar, samt korta tvär- 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-19!0 1910-1940 ~ Byggnader 2 3 Ob.ekt 6 3 9 Tabell 39. Byggnader och objek1 med exteriön exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 57 gator som band ihop långgatorna. Gårds- tomtema var i regel kvartersbreda och när- mast kvadratiska. År 1856 brann den södra stadsdelen ner och en ny stadplan upprättades enligt ett rutnätssystem. Eksjö har inte varit föremål för någon större expansion under 1900-talet och därför återstår fortfarande mycket av stadens äldre träbebyggelse. Eksjö näringsfång har i alJa tider, bl.a. på grund av militärens förläggning till orten, genomsyrats av handel och hantverk och denna prägel har de äldre gårdarna ännu. Den traditionella gården i Eksjö bestod av minst ett boningshus, ett uthus ofta med plats för hästar och andra djur samt i vissa fa ll verk- stadsbyggnader. Eksjö bebyggelse har under senare år- hundraden dominerats av trähus i två våning- ar. Sten och tegel tar endast använts i undan- tagsfall före 1940 och då vanligen i mer påkostade byggnader. Bebyggelsen i den norra stadskäman från Stora torget till Eksjöån omfattar så välbeva- rad trähusbebyggelse att området kan sägas utgöra ett kulturhisto1isk1 synnerligen märk- ligt bebyggelseområde. Under l 993 har fler- talet byggnader inom detta område förklarats för byggnadsminnen. Delar av Eksjö stad utgör område av riksintresse för kulrurmin- nesvården. Byggnader och objekt I Eksjö ingår 7 byggnader med 25 objekt i inventeringen, tabell 40. Den äldsta medtag- na byggnaden är tornet på Eksjö kyrka från 1784. I tornet ingår en inskriftstavla av kalk- sten. Från samma period, 1750-1860, är ock- så stommen till stadens gamla rådhus, d.v.s. det nuvarande stadshotellet. Byggnaden upp- fördes 1857, men den byggdes om kraftigt 1904 efter rimingar av arkitekten Georg A. Nilsson, Stockholm. Perioden 1860-19 10 är endast represen- terad av vattentornet från 1898, figur 13. Från perioden I9 10-l 940 finns 4 byggnader och 17 objekt. Flertalet objekt ingår i två av Figur /3. / vauemornet i Eksjö/rån 1898 har den okände arkitekten laborerat med olika urberg- sarter med olika kulör och behuggning. Uurycks- formen rycks närmast ansluta sig till amerikan- ska förebilde,: Foto A. Franzen 1992, Jönköpings läns museum. stadens skolor, Linneskolan och Östanå ko- lan, båda från omkring I9 10. Fördelningen av profilerade resp. oprofi - lerade objekt är jämn. De två äldsta objekten, som tiIlhör perioden 1750-1860. är båda opro- fi lerade. Byggnadssten och skador Vad gäller objektens stenmaterial är andelen objekt av kalksten och urberg lika stor, 44% vardera, medan sandsten endast förekommer i 12%. Antalet objekt i Eksjö stad är litet och därför kan knappast några mer generella slut- satser dras av de olika bergarternas frekvens och fördelning. Inventeringen visar dock al1 sandsten från Gotland, kalksten från Öland och Y xhult förekommer. Ett objekt av orto- cerkalksten har inte kunnat identifieras när- mare. Skadorna på objekten i Eksjö är i allmän- Tabell 40. Byggnader och objekt med exteriön exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300- 1550 1550- 1650 1650-1750 1750-1860 1860-19!0 1910-1940 Sa Byggnader 2 I 4 7 Ob"ekt 2 6 17 25 58 het måt1liga; 68% har inga påtagliga skador och endast I objekt har omfattande skador. Endast Östanåskolans portal har akuta ska- dor, dessutom omfattande. bl.a. genom me- kanisk åverkan. Något tydligt samband mel- lan skadefrekvens och bergart kan svårligen konstateras, dock är samtliga urbergsobjekt utan påtagliga skador. De tre objekten med akuta skador är san1tliga profilerade. Gränna Arkitektur och byggnadshistoria Grännas uppkomst som stadsbildning har fl era orsaker. Platsens be lägenhet mellan Grännaberget och Vättern gav ett gynnsamt kl imat, vilket bl.a. dagens fmktodlingar vitt- nar om. Under medeltiden låg en kungsgård, s.k. husaby. i närheten av den plats där Ribba- gården nu ligger. Närheten till Vis ingsö var också en viktig faktor för ortens lokalisering. Staden Brahe-Gränna grundades av riks- drotsen Per Brahe d.y. år 1652 och den var landets enda grevskapsstad. Staden utgjorde mittpunkten i grevskapets stollstriangel med Vis ingsborg, Västanå och Brahehus som tri- angelns spetsar. Under den tid då Brahe-Gränna ingick i grevskapets kärnområde expanderade staden, men efter reduktionen mot 1600-talets slut skedde en nergång. Genom an stadens om- fattning under lång tid varit konstant har Gränna bibehållit mycket av den gamla ka- raktären med trähus i två våningar. Stadens ålderdomliga bebyggelse och vackra belä- genhet har bidragit till att göra Gränna till en välkänd turisto11. Gränna har mycket spar- samt med äldre stenbyggnader. Bebyggelsen ute fter Brahegatan frln den f.d. södra tullporten och nästan fram till tor- oet omfattar så välbevarad trähusbebyggelseö . . all området kan sägas utgöra e tt kulturhisto- riskt synnerligen märkligt bebyggelseområ- de. Gränna st.ad och dess norra omgivningar utgör omrlde av riksintresse för kultunnin- nesvården. Byggnader och objekt Två byggnader med bearbetad natursten har påträffats i Gränna, tabell 41. Den ena bygg- naden är Gränna kyrka, som år 1889 drabba- des av e n o mfattande brand. Vid åter- uppförandet anlitades arkitekten Gustaf Pet- tersson. Gränna kyrka har narurs tensdetaljer bl.a. i fom1 av en portal från I889 och två inskriftstavlor från 1600-talet. Den andra byggnaden med natursten är ett bostadshus från 1903 där bottenvåningens fasad är klädd med kalksten, nyligen bemå- lad. De två byggnaderna har sammanlagt 6 objekt av natursten, 4 profi lerade och 2 opro- filerade. Byggnadssten och skador Av de 6 objekten är 5 av kalksten och l av urberg. r de två inskriflstavloma på kyrkan har Borghamnskalksten använts. r kyrkans po1tal ingår främst Yxhultskalksten, men även Borghamnskalksten. Kyrkans sockel är av granit. Bostadshusets kalkstensfasad har inte närmare kunnat bergartsbestämmas. Två objekt är utan påtagliga skador och 4 har skador av olika omfattning. Tre av de skadade objekten - alla profilerade och av kalksten - har skador av akut karaktär. Samt- liga tillhör kyrkan. Jönköpings län - samman­ ställning Byggnader och objekt I Jönköpings län har 12 1 kulturhistoriskt vär- defulla byggnader med exponerad och be,u-- betad natursten från perioden I 000-1940 på- träffats vid länsmuseets inventering. Över tre gånger så många objekt, 372 st. , ingår i in- venteringen, tabell 42. Byggnadernas ålder överensstämmer inte alltid med objektens. I något fall har äldre bygg nadsmaterial återanvänts i e n yngre Tabell 41. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1 300 1300- 1550 1550- 1650 1650-1750 1750-(860 1860-1910 1910-1940 S:a Byggnader 2 Ob"ckt 4 6 59 byggnad. Ett exempel är Rogberga kyrka från 1867, vilken har en solbänk som ur- sprungligen varit en gravhälJ från 1678. För- hållandet är oftare det motsana, då en äldre byggnad i efterhand försens med stendetal- jer, tex. i samband med en ombyggnad. Detta har inte varit ovanligt vid kyrkoombyggna- der. I regel översensstämmer dock byggna- dens och de ingående objektens ålder. Byggnads- och objektsdateringen har hän- förts till sju olika perioder och byggnader och objekt från samtliga perioder har påträffats, med undantag för perioden 1300-1550, figur 50% 14. Att stenmaterial saknas från denna period beror sannolikt på den blygsamma byggna- tionen under denna epok, vilken bl.a. hade sin grund i digerdöden och den senmedeltida agrarkrisen. Perioden l 000-1300 är representerad av förhållandevis många byggnader och främst rör det sig om tidigmedeltida stenkyrkor. Från 1550 till 1860 är användandet av natur- sten i länet blygsam, men efter 1860 sker en markant ökning. Således är mer än 70% av de inventerade byggnaderna uppförda efter 1860. Perioderna 1860-1910 och 1910-1940 är 45% Byggnader 40% 35% 37 l0Ö0-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 • Stad byggn D Landsbygd byggn 50% Objekt 45% 40% 144 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750- 1860 1860-1910 1910-1940 • Stad obj a Landsbygd obj Figur 14. Byggnader och objekt - procemue/1 fördelning mellan landsbygd och stad, beräknad på det towla antalet byggnader respektive objekt. 60 30% 93 9125% 20% 15% 10% 18 5% 0% 1000- 1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 • Profobj a Oprofobj Figur 15. Profilerade och oprofilerade objekt - procemue/1 fördelning i perioder, beräknad på det totala antalet objekt. Tabell 42. Byggnader och objekt med exteriön exponerad och bearbetad natursten: frekvens och ålder. Hl00-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 ~ Byggnader 17 2 4 12 44 42 121 Ob.ekt 28 10 24 27 184 99 372 representerade med ungefär lika många bygg- nader, något över 40 st. vardera. Däremot har den förra perioden nästan dubbelt så många objekt som den senare. Ett objekt kan innehålla flera arkitektur- detaljer eUer omvänt Ufr s. 12). Av detta följer t.ex. att hela sandstensfasaden på Göta hov- rätt utgör ett objekt under det att en liten slutsten i en valvbåge också räknas som ett objekt, trots skillnaden i omfattning. Det tidigmedeltida materialet förekom- mer främst på landsbygden och vanligen i kyrkor, se figur 14. De inventerade byggna- derna från 1550 till 1.860 är främst kyrkor på landsbygden där naturstensobjekten vanli- gen utgöres av enklare inskriftstavlor, sol- bänkar och socklar. Fr.o.m. 1860 blir nyttjan- det av natursten i arkitekturen vanligare och i allmänhet rör det s ig om offentliga byggna- der eller påkostade bostadshus i städerna. Kontinuitete n med kyrkobyggnader med stendetaljer fortsätter dock in på 1900-talet. Bearbetad natursten omfattar såväl opro- filerade kvadrar, band och socklar som profi- lerade lister, ornament och utsmyckningar. Vid en jämförelse av fördelningen mellan profilerade och oprofilerade objekt visar det sig att denna är tämligen jämn, i synnerhet från 1860-talet, fig ur 15. Särskilt exklusiva byggnader kunde upp- föras med fasader helt av natursten, vanligen med omsorgsfu llt huggna kvadrar. Detta byggnadssätt inleds i länet med två kyrkor. NydaJa klosterkyrka från 1140-talet har en utsökt stenfasad av granit och gnejs samt detaljer av sandsten från området kring Vät- tern, se figur 8. Rydaholms kyrka uppfördes ungefär samtidigt och det bevarade tornets fasad utgörs idag av främst kvadrar av ur- berg. K vaderstensbyggnadet låg under lång tid nere i länet, men det togs åter upp vid mitten av 1600-talet då Göta hovrätt och Kristine kyrka i Jönköping byggdes. I båda byggna- derna har använts sandsten från TrånghaJla nordväst om Jönköping. Ett annat sandstens- monument är det von Sehtska gravkoret som uppfördes på 1750-talet vid Byarums kyrka. Gravkoret är en av länets förnämsta arkitek- turverk. 61 Kring sekelskiftet 1900 uppfördes ett litet antal kyrkor med fasader helt av urberg. Det- ta gäller kyrkoma i Lomrnaryd, uppförd I 890- 92, Yallsjö, uppförd 1890-9J, Norra Solber- ga, uppförd 1890, och Sandvik från 1899. U1över kvader fmns även andra detaljer som inte har någon mer utfom,ad profil, I.ex. omfattningar, socklar och inskriftstavlor. Ut- smyckad och profilerad natursten förekom- mer i ponaler, omfattningar, listverk, annan fasadomamentik samt i vapen- och inskrifts- 1avlor. Ungefär lika många objekt är profilerade som opro filerade, 185 resp. 187. Deras för- delning i olika perioder framgår av figur 15. Fram till 1860 är fördelningen något varie- rande, men efter L860 är fördelningen när- mast identisk. Perioden I000-1300 omfattar förhållan- devis många objekt och främst rör det sig om detaljer på 1idigmedeltida stenkyrkor, främst ponaler och fönsterdelar. Från perioden 1550- 1650 överväger antalet oprofilerade objekt där Yisingsborgs släta portaler utgör den störs- ta delen. De oprofilerade objekten under pe- rioden 1750-1860 representeras av de allt vanligare släta solbänkarna och inskriftstav- loma. Perioderna 1860- I 9 10 och 19 I 0-1940 är representerade med ungefär lika många profilerade och oprofilerade objek1. Byggnadssten Den vanligaste använda bergarten i länet är kalks1en, som finns i 42% av samtliga regist- rerade objekt, tabell 43. Därefter kommer urberg, vanligen granit, som förekommer i 34% av alla objekt. Sandsten har använts i 22% av objekten. S lutligen har i 5 objekt använts annan bergart, t.ex. lerskiffer. Objekt av sand- eller kalksten har berg- artsbestämls geologiskt. Bestämningen är översik tlig och har endast gjorts genom ocku- lär besiktning av materialet på plats. I en del fä ll har ingen näm1are bestämning än sand- sten resp. kalksten kunnat göras. De sand- och kalkstenar, som identifie- rats, representerar I I olika typer, 2 sand- stenstyper och 9 kalkstenstyper varav två mam,or, figur I 6. Flertalet av dessa kommer från områden kring Vättern , Yättemsand- sten, Borghamnskalksten och Yxhultskalk- sten. Kalksten från övriga landet har hämtats från Kinnekulle och Billingen i Västergöt- land, Öland och lgnaberga i Skåne. Därtill Tabell 43. Sandsten. kalksten, ur- berg och annan bergart förde lade på antal objekt. !kmil!1 M!fil ~ Sandsten 83 22 K alksten 156 42 Urberg 128 34 Annan 5 J Summa 372 100 kommer mamior från Kolmårdsområdet, an- nan man11or samt sandsten från Gotland. Den vanligaste sedimentära bergarten i länet är Yänemsandsten som påträffats i 70 objekt. Därnäst följer Borgholmskalksten med 53 objekt, Yxhultskalksten med 42 objekt och Billingekalksten med 18 objekt. Alla de övriga förekommer i mindre än lO objekt vardera. Antalet objekt anger dock inte kvan- titeten av de olika stentyperna, men de visar hur ofta de förekommer i de aktuella byggna- derna. De o lika bergartstypema har använts i olika hög grad under de o lika perioderna. Vissa stentyper, t.ex. Yättemsandsten, har använts under långa perioder, medan andra, 1.ex. Billingekalksten varit vanliga w1der en tämligen koncenterat tidsskede. Många berg- arter är inte längre tillgängliga i öppna brott, i andra fall är det osäkert var brotten har legat. En sammanställning över identifierade berg- arter och hur de fördelar sig mellan objektens antal och ålder framgår av tabell 44. Under mede ltide n förekom inga andra sedime ntLfra be rgarter än Vättem sandste n samt urberg. Detta kan bero på att transporter av sten från avlägsna brott undveks. Mellan 1550 och 1940 har Vättemsandstenen en för- hållandevis jämn frekvens med omkring I 0 objekt per period. Borghamnskalkstenen fö- rekommer under flera perioder, men använd- ningen ökar tydligt under perioden 1860- 19 J0. Ett snarlikt förhållande gäller för kalk- sten från Yxhult. Billingekalkstenen är jäm- förelsevis koncentrerad till perioden 1860- 19 10. Gotländsk sandsten uppträder först ef- ter 1650 men förekommer därefter i samtliga perioder. Öländsk kalksten finns först efter 1750 medan gotländsk kalksten, Ignaberga- kalksten och Kinnekullekalksten endast fö- rekommer i entaka objekt under perioden 1860-1910. Generellt kan man konstatera att ju yngre stenobjekten är, desto större variation är det i 62 Tabell 44. Bergartstypemas fördelning i olika tidsperioder med antal förekom mande objekt. Urberg och annan bergart presenteras separat nederst i tabellen. .lknwn IQQQ-IJOO 1300-1~~0 l~20-Hi20 16~Q: 175Q t7~Q- 1860 !860-121Q 121!.H24Q ~ Sst Viiuern 20 6 13 8 12 11 70 Kst Borghamn. Ö!! I 5 4 42 I 53 Mannor annan I I Sst Gotland 2 I 2 3 8 Mannor Kolmårds I 4 5 Kst Yxhultsomr. Nä I 27 14 42 Kst Öland 3 4 7 Ksl Gotland I I Kst l!!naberga, Sk I I Kst Kinnekulle, V!! 2 2 Kst Bi ll ingen. Vtt 15 3 18 ------------------------------------------------------Urberg 8 I 6 55 58 128 Annan I 4 5 70 70 60 50 40 .;: ~ 30 20 10 0 Cl) Cl) "O "O CIJ "O .:,: CE C: C "' 0 ""z > ~ > .§B .9 V) =" ,;;; c '"' ci ö ö "" E .i ö ;;~ ~ > E g, 0 :; 0 .E g ;;; ~ :,,l ö .:,: _g 5 u"' ~ :; E C: ~ EV) V) 0 .,:;: äi 5 C § " .., >Cal E ~ ~ >- ;;;;;; ;;; ::2 :,,l ~ :E" :,,l ~ Figur /6. Frekvens av olika sand- och kalksrensryper fördelad pci antalet objekt. bergarterna och desto mer avlägset ligger stenbrotten varifrån stenen hämtats. Bearbetade urbergsobjekt har använts sparsamt före I 860. Därefter tycks man varit mer benägen art använda och bearbeta dessa hårda urbergsarter. En intressant men svårbesvarad fråga är hur medvetna byggherrarna, byggmästarna och arkitekterna varit när de valt naturstens- material. Har de endast preciserat att exem- pelvis kalksten skulle nyttjas eller har de även närmare angivit att t.ex. Yxhultskalk- sten skulle användas. Sannolikt har medve- tandegraden om bergartstyperna varierat bland byggarna. Vid en översiktlig jämförel- se mellan inom länet verksamma arkitekter å ena sidan och använda bergarter å den andra har inte något samband kunnat konstateras. 63 --- ----------------------------------------------------- Tabell 45. SkadefreJ..."Vens och objektens ålder. 1000-1300 1300- 1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-19 10 1910-1940 S:a 0, ej påtagliga 6 4 5 12 105 78 210 56 I, begränsade 19 2 13 11 56 14 115 31 2. omfattande 3 4 6 4 23 7 47 13 Summa 28 10 24 27 184 99 372 100 Akuta skador 3 6 3 53 12 78 2 l Ett exempel angående val av bergart är värt att nämna. Liljeholmsskolan i Jönköping uppfördes 1900 efte r ritningar av stads- arkitekten Fredrik Sundbärg. Vid bergartsbe- stämningen har framkommit att det i en och samma portal förekommer kalksten från tre olika brott, Borghamn, BiJJingen och Yxhult. Detta tyder på att man vid uppförandet av just denna portaJ inte valt ut stenmaterialet med hänsyn till bergartstyp. Även i portalen till Lannaskede gamla kyrka har använts o lika bergarter. Denna por- tal innehåller främst Vättemsandsten, men också delar av urberg. Portalen härrör från l 100-talet, men kyrkan restaurerades kraftigt på 1930-talet. Tro ligen har allt material av urberg tillkommit vid rekonstruktionen, men även andra delar kan vara sekundära. Skador De inventerade objektens skador har bedömts mycket översiktligt efter en tredelad skala (se s. 12). Tabell 45 visar skadornas frekvens relaterade till objektens ålder. Vid den över- siktliga skadebedömningen uppskattades att 56% av samtliga objekt saknar påtagliga ska- dor, 3 1 % har begränsade skador och 13% uppvisar omfattande skador. Knappt hälften, 44%, har således någon form av skador. För 2 1 % av samtliga objekt med skador, bedöm- des dessa skador vara av akut karaktär. Skadefrekvens - bergart Sedimentära bergarter - t.ex. sand- och kalk- sten - är mer vittringsbenägna än urberg, vilket framgår av skadefrekvensen, figur 17. I Jönköpings län utgöres urbergsobjekten of- tast av granit och mer än 90% av dessa är utan påtagliga skador. Motsvarande förhållande för sandstenen är 3 l % och för kalkstenen 40%. Endast i en fall har ett objekt av urberg drabbats av akuta skador. För de sedimentära bergarterna är bilden annorlunda. 14% av sandstensobjekten är akut skadade och 42% av kalkstensobjekten. Kalkstenen har således både en större andel helt oskadade objekt och en större andel akut skadade objekt. Skadefrekvensen mellan de olika sand- stens- och kalkstenstypema varierar också i hög grad, figur 18. Mest drabbad tycks kalk- stenen från Billingen vara där 6 1 % av denna bergart har akuta skador. Numerärt är dock objekten av Billingekalksten tämligen fåtali- ga i länet. Kalksten från Borghamn resp. Yxhult har en nästan överensstämmande skadebild. Av objekt av Borghamnskalksten har 45% akuta skador och av objekten av Yxhultskalksten har 4 1 % akuta skador. Å andra sidan har omkring 36% av båda dessa två kalkstensty- per inga påtagliga skador. Vättemsandstenen har varit flitigt använd i länet, särskilt under äldre tid. Andelen akut skadade objekt av denna bergart är l l % och 100% 117 90% 80% 70% 60% 50% 65 63 40% 30% 20% 10% 0% Sandsten Kalksten Urberg • Akuta skador D Inga påtagliga skador Figur 17. Bergarternas skadefrekvens. Procentu- ell fördelning av akwa och inga påtagliga skador på sandsten. kalksten och urberg. Antalet objekt inom vmje bergart redovisat. 64 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% 11 ~ "" .: 0"" c E "' :e: z E ;::! l ~ > ~ i:!i 0 co ~ ;;; ~ • Akuta skador IJ Inga påtagliga skador Figur 18. Olika sand- och kalks1e11.wypers skade- .frekvens. Proce111uell fördelning a,, ak111a och inga pcil(tg/iga skador ar idemijierade sand- och kalks1ensryper som represe111erar mer än JO oh- jek1. Amale1 ohjek1 inom l'01je herg(ll'/Sf_\'f) redo- visat. 80% 70% 60% 50% 4 40% 30% 6 20% 10% 0% 1000- 1300 1300-1550 1550-1650 78 105 12 53 1650- 1750 1750-1 860 1860- 19 10 19 10- 1940 •Akuta skador o Inga påtagliga skador Figur 19. Skadefrekvens i förhållande till objektens <1ide,: Procemuell f ördelning a,• akuta och inga pciwgliga skador inom m,je period. Antalet objekt inom 1'(11je period redovisa!. andelen objekt utan påtag liga skador är 33%. Av dessa fyra bergarter har Yättemsandste- nen med andra ord vruit mest beständig. De här ovan redovisade sedimentära berg- arterna har gemensamt an omkring 35% av objekten är oskadade. För övriga sand- och kalkstenstyper gäJler att deras förekomst är så liten att en sammanställning av skadebil- den inte är meningsfull. Skadefrekvens - ålder Av figur 19 framgår skade frekvensen i för- hållande till objektens ålder. För samtliga perioder med naturstensförekomst utom en, perioden l 650-1750, gäJler an antalet objekt utan skador överstiger antalet akut skadade objekt. Att åldern på objekten skulle vara propo11ionell mot skadefrekvensen syne inte gälla för det aktue lla materialet, utom möjli- gen för perioden 19 10-1940 där andelen oska- dat material är stor. Att skadorna minskar kraftigt under 19 10- 1940 beror dock huvud- sak I igen på a tt de t mo tstå nd skra fti ga urbergsmaterialet förekommer så ofta under denna period. Andelen akuta skador per period är i flera fal I omkring I 0%. Detta gäJler för alla perio- derna utom för perioderna 1650-1750 och 1860-19 10 där andelen akut skadade objekt är större, 25-29%. Skadorna tycks vara sär- skilt stora under perioden 1650- 1750 då de akuta skadorna är fler än de oskadade objek- ten. Bilden av denna periods skadebild kunde 65 Landsbygd 100% 90% 37 80% 70% 60% 50% 14 40% 1430% 20% 10% 0% 4---...1...-..J.4- Stad 80100% 90% 80% 70% 60% 5850% 40% 30% 20% 10% 0% ~----L.-J Urberg Sandsten Kalksten Urberg Sandsten Kalksten •Akutaskador a Inga påtag liga skador • Akuta skador a inga påtagliga skador Figur 20. Jämförelse av skadefrekvens mellan landsbygd och stad. Proce11111ell fördelning av akuta och inga pcitagliga skodor på olika bergorte,: varit än mer dyster eftersom Krisrine kyrkas portal tills nyJjgen hade betydande skador. men dessa har nu konserverats, se tabell 47. Skadefrekvens -stad/landsbygd Luftföroreningar antas ha en negativ inver- kan på naturstensmaterialet. Eftersom luft- föroren ingarna bör vara mest koncentrerade till länets städer bör man ställa frågan om naturstensobjekt i städerna uppvisar mer ska- dor än de på landsbygden. En sådan samman- ställning framgår av figur 20. Något ner objekt av samtliga bergarter har akuta skador i stadsbebyggelse än på landsbygden. Av sandstensobjekten har om- kring I 0% akuta skador på landsbygden och 15% i städerna. Däremot är ande len helt oskadade sandstensobjekt något större i stä- derna, 38% än på landsbygden, 29%. Akuta skador på kalkstensmaterialet i stä- de rna uppgår till närmare 50%, men för landsbygden är motsvarande siffra endast något över 20%. Landsbygdens oskadade objekt uppgår ti ll omkring 45% medan stä- derna uppgår till knappt 40%. Även om det finns tendeser till högre skadefrekvens i stadsmiljö måste man jämfö- ra varje enskild bergartystyp, se figur 16. Landsbygdens stenmaterial är i regel äldre och olika bergarter har använts i städerna respektive på landsbygden. Byggnader och objekt med akuta skador De objekt som är svårast ett ersätta och som i allmänhet är unika är de mer bearbetade objekten. De objekt som inventerats som profilerade dominerar väsentligt bland de akut skadade objekten. 77% av de akut ska- dade objekten är profilerade, tabell 46. Den procentuella fördelningen av samtli- ga profilerade och oprofilerade objekt från olika perioder samt de som har akuta skador framgår av figur 2 1. De fle ta skadorna finns bland de profilerade objekten oavsett period. Tabell 46. Profilerade och oprofilerade objekt med akuta skador: frekvens och ålder (jämför tabell 42). Qhiw 1000-1 300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750- 1860 1860-1910 1910-1940 S:a Profilerade 3 6 I 41 8 60 Oorofilcradc 2 12 4 18 Summa 3 6 3 53 12 78 ~ 77 23 100 66 1000-1300 1300- 1550 1550- 1650 1650- 1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 a Samtl prof D SamtI oprof • Akuta prof • Akuta oprof Figur 21. Skadefrekvens relaterad till objektens hearbetningsgrad och ålde,: Procemue/1 fordelning a,, samtliga objekt. Perioderna 1650-1750 och 1860-1910 har störst andel profilerade objekt med akuta skador i förhållande till det totala antalet profilerade objekt inom respektive period. Av samtliga 121 inventerade byggnader har 72 någon form av skada. Objekt med akuta skador har påträffats i 44 byggnader. Vad gäller fördelningen av dessa akuta ska- dor mellan stad och landsbygd kan man kon- statera att landsbygdens byggnader som om- fattar någon form av skador utgör omkring 65% av samtliga byggnader på landsbygden, figur 22. Motsvarande siffra för stadsbebyg- gelsen är ca 55%. Omkring 25% av landsbyg- dens inventerade bebyggelse har akuta ska- dor, medan motsvarande siffra för städernas byggnader är något över 40%. Således har landsbygden större andel skadade byggna- der, men städernas byggnader har en större andel med akuta skador. Även om skadorna har betecknats som akuta betyder inte detta an de kräver omedel- bara konserveringsåtgärder. För en sådan bedömning krävs en besiktning av varje ob- jekt av en stenkonservator. Däremot bör man vara särskilt observant på samtliga objekt med akuta skador och dokumentera eventu- ella förändringar. Sedan inventeringen utför- des har en del objekt åtgärdats och andra planeras att åtgärdas framöver, tabell 47. Tabell 47. Naturstensobjekt som konserverats med bidrag frän RlK 1988-1995. Jönköpings län. ~ ~ lder Konscrveångsår Vetl anda kyrka 3 Portaler. minncst 1903 1985 Kristinc kyrka, Jönköping Västportalen 1688 1992 Brahekyrkan. Visingsö Västportalen 1600-t 1993 Vetlanda k rka Väst onalen 1904 1995 67 70% 26 60% 46 50% 34 40% 30% 10 20% 10% 0% Landsbygd Smd • Byggnader med akuta skador D Alla skadade byggnader Figur 22. Skadefrekvens relaterad till olika byggnadsgrupper: kyrkor och slo11 på landsbygden samt stadsbebyggelse. Procemuell fördelning av amalet byggnader inom m,je byggnadsgrupp. 68 Kronobergs län S VEN JöNSSON Material och metod Kronobergs län är en inlandslän och gränsar mot Blekinge i söder, Kalmar län i öster, Jönköpings län i norr och Halland i väster. Merparten av byggnaderna på landsbygden med exponerad natursten är kyrkor och herr- gårdar. Övriga byggnader på landsbygden utgörs av enstaka profanhus i mindre tätorter. I länet finns två städer, residensstaden Växjö och Ljungby. I den senare har dock inga byggnader med naturstensdetaljer i exteriör- en påträffats, figur 23. Urvalet av byggnader har utgått från bygg- nadsinventeringar. På landsbygden har dessa kompletterats genom hjälp av personer med lokalkännedom där byggnadsinventeringar saknats. Byggnads- och skadeinventeringen har utförts av Sven Jönsson Smålands Museum. Bergartsbestämningen har gjorts av Benno Kathol, Geologiska institutionen, Stockholms universitet. " ' J,., ..,-'--_,...... ,"'" ,,.,,,~.,- ', \ ~-, ,.... ,,..... ~, ....\. I . ' - - ., ' I .. ~ r ' '., \ , " ' I I " .... J ~ ~ \ .,--.. ' .. -':7 ' ; \ I 0 _(__; I 0 ' ' '... r ' I \ , , I ~ \ 'I ' I - ....,,_"" __ ., - I I ,y~ ........... _ _ __ .... ' \ t ' i- )G r-, ~-- .. /' ,. ' 'J I 0 SOKM \ ._ - , I, _ D Slott och herrgårdar • Slott och herrgårdar med akuta skador o Kyrkor • Kyrkor med akuta skador 0 Övriga byggnader + övriga byggnader med akuta skador Figur 23. Byggnader med exteriör, exponerad och bec,rbetad 11m11rsten på landsbygden i Kronobergs län. 69 Figur 24. Portal av granit, 1100-tal. Hemmesjö gamla kyrka. Foto J-E. Anderbjörk 1940, Små- lands Museum. Kyrkor på landsbygden Arkitektur och byggnadshistoria I Kronobergs län finns 26 kyrkor som date- rats till perioden 1050-1500. De övrjga är mestadels uppförda mellan 1760-1860. Länets medeltida kyrkor är till övervä- gande delen uppförda i marksten av granit och putsade. Få undantag fi nns, exempelvis Granhults kyrka som är byggd i trä. Bearbe- tad natursten förekommer endast i omfatt- ningar till portaler och fönster samt i socklar och hömkedjor. figur 24. l Kronobergs län inleddes en stor moder- niseringsvåg under 1700-ta lets senare hälft för att nå sin kulmen under Esaias Tegners biskopstid ( I 824-1846). Då Tengner tillträd- de hade hade 27 kyrkor i stiftet ersatts med nya, 1.3 av dessa i Värend. Under hans äm- betsperiod byggdes 32 nya kyrkor i Växjö stif t och ett stor anta l fick tillbyggnader. Vissa tillbyggnader var så omfattande att de kan kallas nybyggnader. Kyrkorna som byggdes under 1700- och 1800-talen uppfördes till största delen i sten även om somliga byggdes av timmer. Fasa- derna är oftast reverterade eller putsade. Por- taler, fönsteromfattningar och andra utsmyck- ningar är utförda i slätputs. På endast två kyrkor från nyare tid finns synliga detaljer av bearbetad natursten, Jäts nya kyrka från 19 IO och Älmhults kyrka från 1930. Byggnader och objekt I länet har 6 kyrkor på landsbygden utvändigt bearbetad natursten, antalet objekt uppgår till 11, tabell 48. Fyra av kyrkoma är byggda under tidig medeltid, Hemmesjö, Vederslöv, Drev och Bergunda medan Jäts nya kyrka invigdes 19 10 och Älmhult kyrka 1930. De flesta objekten är medeltida portaler, hörn- kedjor och socklar. Flerta let objekt, 7 styck- en, är enkelt ut formade, oprofilerade. De mera utförligt bearbetade stendetaljerna. pro- filerade, är alla tidigmedeltida. Byggnad~ten och skador Endast i Älmhults kyrka har sandsten (ej bergartsbestämd) använts. Övriga naturstens- detaljer är utförda av urbergsmaterial, vanlj- gen granit. Begränsade skador finns på 6 objekt, däribland de båda sandstensobjekten, medan 5 objekt saknar påtagliga skador. Inga objekt har akuta skador. Tabell 48. Byggnader och objekt med exteriön exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. I000- I300 1300-1550 1550- 1650 1650-1750 1750-I860 I860- I 9 lO 12 JO- I940 ll Byggnader 4 2 6 Ob.ckt 8 3 11 70 Figur 25. Teleborgs slou f rån 1896- / 900, helt uppfört av granit. Foto B. Olsson 1996, Smålands MLtSeum. Slott och herrgårdar på landsbygden Arkitektur och byggnadshistoria I länet har funnits ett flertal borgar vilka idag ligger i ruiner. De mest kända är biskopsborg- en Kronoberg anlagd under 1300-talet som gårdsfästning och Bergkvara söder om Väx- jö. Dessa borgar var i huvudsak uppförda av natursten och har idag inga rester av bearbe- tad natursten bevarad. • Under senare perioder uppfördes en del nya slott och hen-gårdar, dock i regel av trä. Byggnader och objekt Naturstensdetaljer har endast påträffats i två byggnader, Teleborgs slott och Mökelnsnäs he1Tgård, tabell 49. Teleborgs slott söder om Växjö uppfördes åt släkten Bonde under slu- tet av J800-taJet efter ritningar av K. Nordens- kjöld, figur 25. Stilhistoriskt förs tankarna tillbaks till medeltida tyska rehnborgar, med tom och tinnar, allt utfört i natursten. Mö- kelnsnäs herrgård från 1676 vid sjön Mökeln omgestaltades av familjen Horn under sek- lets början då naturstensdetaJjer tillfogades. Byggnadssten och skador Hela Teleborgs slott är uppfört i granit med många detaljer, bland annat portaler, av bear- betad urbergsmateriaJ. Mökelnsnäs hen-gård har en balkong uppburen av pelare i svart diabas från seklets början. Samtliga objekt saknar påtagliga skador. Tabell 49. Byggnader och objekt med exteriört exponemd och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1 650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 5.;Ji Byggnader I 2 Ob.ekt 3 3 7 1 Tabell 50. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten: frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 Byggnader Ob.ckt Övriga byggnader på landsbygden Byggnader och objekt Till byggnader på landsbygden har även förts byggnader i stationssamhällen och andra tät- orter som ej är att betecknas som stad. I Alvesta, som sedan 1870-talet är en stor järn- vägsknut, har 2 byggnader påträffats med sammanlagt 8 objekt. tabell 50. Det ena är Alvesta station från 1906 ritat av Folke Zet- tervall för Kungliga Järnvägsstyrelsen. det andra är Allbo Tingshus från samma år. Byggnadssten och skador De flesta stendetaljerna är av sandsten från Vättemområdet. 4 objekt, alla på tingshuset, medan 2 är av en ej närmare identifierad 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 S:a 2 2 8 8 ortocerkalksten och 2 av urberg. Ett objekt av Vättemsandsten har akuta skador. De båda urbergsobjekten saknar påtagliga skador lik- som ett objekt av obestämd kalksten. Övriga objekt har begränsade skador, dock ej akuta. Växjö Arkitektur och byggnadshistoria Växjö fi ck biskopssäte 11 70."Gud och Sankt Sigfrid till heder" utfärdade Magnus Eriks- son 1342 stadsprivilegier till Växjö. Under de följande århundradena utvecklades staden som kyrkligt och merkantilt centrum på en sandig platå vid Växjösjöns norra ände. Sta- den utsattes fl era gånger av vådeld av danska trupper. Den s ista danska invas ionen av sta- den skedde 1612. Den äldsta bevarade kartan över Växjö Figur 26. Residenset i ViL-cjö med kolonner och pilastrar av Ig,wbergakalksten. Uppfört I 844-48 efter ritningar m1 Blom Karlsson. Foto B. Olsson 1996, Smålands m11sew11. 72 upprättades 1658 av lantmätaren Hanns Ru- uth. Den visar stadens utbredning innan en eldsvåda samma år och över den är ert rät- vinkligt gatunät utlagt efter vilket lantmäta- ren vi lle alt återuppbygnaden av staden skul- le ske. Drygt tre decennier senare eldhärjades staden igen och ännu en karta upprättades 1697 av lantmätarna A. Rohman och P. Ham- nel med samma rätvinkliga gator som den tidigare. Staden ökade något i storlek genom införlivandet av Sandgärdet sydväst om sta- den. Flera bränder följde. På 1730-talet beskrevs staden som tämli- gen tätt bebodd, byggd med trähus och an- lagd med räta och ljusa gator. Efter en brand 1753 föreskrev Konglig Maj :t att Växjö och alla övriga städer i riket skulle bebyggas med stenhus i stället för de eldfarliga trähusen. Men Växjöboma ansåg sig ej ha råd till detta och fortsatte med trähusen. När biskop Wall- qvist 1796 flyttade in i sin nya biskopshus var även detta uppfört i timmer. 1838 blev 700 personer husvilla genom en brand som för- störde 60 av stadens gårdar. Den sista stora branden inträffade 1843. Växjös befolkning ökade under 1800-ta- let och staden växte väster- och söderut. 1865 exproprierades mark från domprostgårdens ägor för anläggande av järnvägsstation och bangård söder om staden. Några år senare inköptes resten av domprostgården och en ny stadsdel planerades i söder. Järnvägen drogs vidare mot Kalmar 1873 och domkyrkan, som tills dess hade legat vid Växjös jöns strand, låg nu vid en av järnvägen avskuren vik som torrlades först 19 10. Flera enskilda och of- fentliga byggnader uppfördes. Av dessa kan nämnas Residenset som stod färdigt 1848, figur 26, Teatern 1849 och Rådhuset numera Stadshotellet 1852. Fram till l950-60-taler behöll Växjö sin 1800-taJs karaktär med relativt små byggna- der med fasader i gatuljv men med början på 1950-talet genomgick staden en omfattande ombyggnad till den stad vi ser idag. Byggnader och objekt San1manlagt omfattar inventeringen 14 bygg- nader och 3 1 objekt med exponerad natur- sten, tabell 5 1. Äldst är domkyrkan från 1100- talet, övriga byggnader är uppförda från 1844 och fram till 1930-taJet. Under denna period användes natursten i flera monumentala bygg- nader. Knappt hälften av objekten är profLlerade (48%),tabell 52. Huvudde.len av dessa objekt utgörs av portaler, listverk och fönsterom- fattningar. Tabell 5 1. Byggnader och objekt med exteriön exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1 750 1750-1860 1860-1910 Byggnader I 4 I Ob"ekt 3 4 8 Tabell 52. Profilerade och oprofilerade objekt; frekvens och ålder. Qbkk! 1000- 1300 1300-1550 1550-1650 l250-1750 1750-1860 1860-1210 Profilerade I 3 5 Oprofilcrade 2 3 Summa 3 4 8 Tabell 53. Sandsten, kalksten, urberg och annan bergart; frekvens och objektens ålder. !kmill1 1000-1300 1300- 1550 1550-1650 1650- 1750 1750-1860 1860- 19 10 1910-1940 ll .o/e Sandsten I 2 6 Kalksten 3 7 4 14 45 Urberg 2 I I 14 45 Annan I I 3 Summa 3 4 8 16 3 1 100 73 1910-1940 ~ 8 14 16 3 1 12 10- 1940 ll 6 15 10 16 16 3 1 ~ 48 52 100 Tabell 54. Kalkstenstyper, frekvens och objektens ålder (Nä= Närke, Sk= Skåne). 1000-1300 IJ00-155Q 155Q-J650 1650-1750 l 750-182Q 1860-1910 19I0-124Q ~ .'& Sancls1enar Gotland J I 6 Obestämd I I 6 Kalks1enar lgnaberga, Sk 2 2 13 Mannor annan J I 6 Öland I I 6 Yxhuhsomr, Nä 3 3 6 38 Obestämd 4 4 25 Summa 3 8 5 16 100 Byggnadssten Kalksten och urberg är lika mycket förekom- mande 45% vardera, tabell 53. Kalksten an- vändes från 1800-taJets första hälft till 1930- taJet medan urberg finns i de äldsta medeltida objekten och framför al lt i de yngsta. Sand- sten finns endast i två objekt men ett av dessa är relativt omfattande, Riksbanken, ritat av Erik LaUerstedt och uppfört 1909 där hela botten våningen samt två portaler är utförda i detta material. Även ett objekt av tälj sten, (i tabellen betecknad som annan), har använts under tidjg medeltid. Kalkstenen kommer främst från YxhuJts- området i Närke, tabell 54, men även kalk- sten från Ignaberga i Skåne och Öland samt marmor av Kolmårdstyp är representerade. En kalkstenstyp, som fi nns i 4 objekt i stads- hotellet, har i tabellen betecknats som obe- stämd, men förmodas vara från Östergötland. Gotländsk sandsten finns i ett objekt medan en sandstenstyp inte har identifierats. Tabell 55. Skadefrekvens och objektens ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650- 1750 1750-1860 1860-19IO 19IO-l94Q S:a _'& 0, ej påtagliga l I IO 12 39 I, begränsade 3 3 5 5 16 52 2 , omfattande 2 3 IO Summa 3 4 8 16 3 1 100 Akuta skador 2 3 2 7 23 Tabell 56. Skadefrekvens av bergartstyper fördelad på antal objekt med akuta eller inga påtagliga skador ( Nä= Närke, Sk= Skåne). Akuta skador Inga 12äragligl! 3 0>< ::' ::, 2 .,;-::r ;; ,:.: ;;:;' Q ::,C: g- ::, ., 0.3 0. ::,~ :,0 ö3 .. ~ ?' ::, V, ..,.z .... Figur 29. Frekvens av olika sand- och kcilkstenstyper fördelad på a111alet objekt. Ignabergakalksten och marmor förekommer endast i objekt från I 840-50-tal medan got- ländsk sandsten och Vättemsandsten endast finns i perioden 1860-19 10. Yxhultskalksten är representerad i objekt från l900-talets för- sta årtionden. Vanligast under den sista peri- oden, 1910- I 940, är dock urbergsmaterial. 77 Tabell 61. Bergartstypemas fördelning i olika tidsperioder med antal förekommande objekt. Urberg och annan bergart presenteras separat nederst i tabellen. Annan bergart avser här täljsten. 1550-1650 1650-1750 1860-1910 1910-1940 s.;.a~ 1000- 1300 1300-1550 1750-1860 Kst l!!naberna, Sk 2 2 Marmor annan I I Sst Gotland I I Sst Vänern 4 4 Kst Yxhultsomr, Nä 3 3 6 Kst Öland I I Urbern 10 I 5 12 - 28 Annan I I Tabell 62. Skadefrekvens och objektens ålder. 1000- 1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 19 10- 1940 S-;.a fe 0, ej påtagliga I , begränsade 2. omfattande Summa Akuta skador 4 7 11 2 I 3 4 7 I O 2 19 4 l I 7 19 2 23 27 3 53 8 43 5 I 6 100 15 Skador Skadorna har bedömts översiktligt efter en tregradig skala (se s. 12).Tabell 62 visar ska- dornas frekvens relaterade till objektens ål­ der. Av samtliga objekt har 43% inga påtag- liga skador. De flesta tillhör perioden 1910- 1940. Begränsade skador finn s i 5 1 % och förekommer främst i perioden 1860-19 10. Omfattande skador är mera sällsynt och finns bara hos 6%, dvs. 3 objekt. Pågående skador, s.k. akuta, förekommer i 15% av samtliga objekt och finns i de flesta perioderna. Skadefrekvens - bergart Vid jämförelse av akuta och inga påtagliga skador hos de olika bergarterna visar sand- stensobjekten störst andel akuta skador, figur 30. Dessa utgör dock totalt endast 8 objekt. 80% 21 70% 60% 50% 40% 3 30% 20% 10% 0% Sandsten Kalksten Urberg • Akuta skador D Inga påtagliga skador Figur 30. Bergarternas skadefrekvens. Procentuell fördelning av akwa och inga påtagliga skador på sandsten, kalksten och urberg. Amalet objekl inom va,je bergart redovisat. 78 2 60% 11 50% 40% 4 7 30% 4 20% 10% 0% 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 • Akuta skador D Inga påtagliga skador Figur 31. Skadefrekvens i förhållande till objektens ålder: Procentuell fördelning av akuta och inga påtagliga skador inom varje period. Antalet objekt inom varje period redovisat. Kalkstenen är något bättre med ett par objekt som saknar påtagliga skador. Urbergsobjek- ten är dock bäst bevarade där ca 70% saknar påtagliga skador. Skadefrekvens - ålder En högre ålder medför att objektet bör ha varit utsatt en längre tid för vittringsangrepp. I de yngsta objekten från perioden 19 10- 1940 finns en större andel utan påtagliga Landsbygd 100% 90% 80% 10 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% Urberg Sandsten Kalksten Stad 2 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% Urberg Sandsten Kalksten • Akuta skador D Jnga påtagliga skador • Akuta skador D Inga påtagliga skador Figur 32. Jämförelse av skadefrekvens mellan landsbygd och stad. Procemuell fördelning av akuta och inga ptitagliga skador på olika bergarter: skador. I övrigt finns dock inte några tydliga samband mellan skadefrekvens och ålder i det inventerade materialet, figur 3 1. Skadefrekvens - stad/landsbygd I städerna bör man kunna anta an luftförore- ningar varit större än på landsbygden. För att kunna jämföra de olika områdena har skador- na sammanställts individuellt för sandsten, kalksten och urberg, figur 32. 79 Sandstensmate1ialet finns dock totalt en- dast i 8 objekt, 6 på landsbygden och 2 i stadsmiljö vilket gör att det är vanskligt att dra några slutslatser. Detta gäller också kalk- stensobjekten, som på landsbygden endast utgörs av 2 objekt. De enda akuta skador som urbergsmaterialet visar finns båda på ett av länets äldsta urbergsobjekt på domkyrkan i Växjö. Byggnader och objekt med akuta skador De objekt som är svårast au ersätta och som i allmänhet är unika är de mer bearbetade objekten. Dessa så kallade profilerade objekt dominerar bland de akut skadade naturstens- detaljema, tabell 63. Den procentuella för- delningen av samtliga profilerade och oprofi- lerade objekt i olika perioder samt de som har akuta skador framgår av figur 33. Störst andel fi nns i sekelskiftets stendetaljer. Av de 24 byggnader som ingår i invente- ringen har 6 naturstensdetaljer med akuta skador, figur 34. flertalet fi nns i Växjö stad. Mer än hälften av alla byggnaderna både på landsbygden och i staden saknar påtagl iga skador. Den enda byggnaden med akuta skador i landsbygdsmiljö är tingshuset i Alvesta från 1907. De äldsta stendetaljerna med akuta skador finns på Växjö domkyrka. Övriga byggnader med akut skadade stendetaljer i Växjö är Stadshote lle t, Riksbankshuset, Rin~sbergskolan och Bäckalövsskolan. A ven om skadorna har betecknats som akuta betyder inte detta att de kräver omedel- bara konserveringsåtgärder. För detta krävs en konservators bedömning för varje enskilt objekt. Däremot bör man vara särskilt obser- vant på samtliga objekt med akuta kador och dokumentera eventuella förändringar. Tabell 63. Profilerade och oprolilerade objekt med akuta skador; frekvens och ålder (jämför tabell 59). Qlw.k!. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 s.;.a Profilerade 4 6 OprofiJerade I I 2 Summa 2 4 2 8 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1 860 1860-1910 1910-1940 D Samt I prof D Samt I oprof • Akuta prof • Akuta oprof Figur 33. Skadefrekvens relaterad rill objekrens bearherningsgrad och ålder: Procemuell fördelning av samrliga objekt. 80 6 60% 8 50% 40% 5 30% 20% 10% 0% Landsbygd Stad • Byggnader med akuta skador a Alla byggnader med skador Figur 34. Skadefrekvens relaterad till byggnader på landsbygden och i stadsbebyggelse. Procemue/1 fördelning av antalet byggnader inom va,je byggnadsgrupp. 81 Kalmar län RICHARD EDLUND OCH ÖRJAN M OLANDER Material och metod Kalmar län omfattar Smålands kustområde från Brömsebro i söder till Västervik i nor: samt Öland. Av länets sex städer ingår Borg- holm, Kalmar, Oskarshamn, Vimmerby och Västervik i inventeringen. Nybro saknar bygg- nader med exponerad natursten. Byggnader på landsbygden är huvudsakligen kyrkor samt profanhus och enstaka s lott och herrgårdar, figur 35. Urvalet av byggnader i städerna för fältin- venteringen har i första hand utgån från kom- munala byggnadsinventeringar. Detta mate- rial varierar avsevärt i fråga om både innehåll och omfattning i olika kommuner och har därför kompletterats vid fä ltinventeringen. S lott och herrgårdar har vaJts ut utifrån över- sikt verk och fotosamlingar. I stort sett har alla kyrkor besökts eftersom det var svårt att få uppgift om eventuell natursten på annat sätt. Uppgifterna har kompletterats med hjälp av läns- och landsantikvarierna. Arkivaliska källor har ej behandlats. Felaktigheter kan ha uppstått rörande upp- gifter om byggnaderna och om bergarterna då inventeringen ut förts under begränsad rid. Tveksamhet om dateri ng och bergart har i registret markerats med frågetecken något som inte framgår i den här sammanställning- en. Byggnads- och skadeinventeringen har utförts av Richard Ed lund och Örjan Molan- der, Länsstyrelsen i Kalmar län. Naturstenen har bergartsbestämts av Benno Kathol, Geo- logiska institutionen. Stockholms uni versi- tet. Kyrkor på landsbygden Arkitektur och byggnadshistoria Fram till sekelski ftet 1800 kunde man fortfa- rande se mycket av länets medeltida kyrko- byggande. De medeltida kyrkorna är främst bevarade på Öland. På fastlandet försvann de så gott som helt i samband med 1700- och 1800-taJets nybyggande, frånsett en del kyr- kor vid Kalmarkusten. Totalt finns idag ca 35 mer eller mindre bevarade medeltida kyrkor i Kalmar län. Endast ett fåtal tillhör perioden 1520-1760 medan näm1are 40 kyrkor ny- byggdes under tiden 1760-1860. Efter 1860 har ett tiotal kyrkor tillkommit. I Kalmar län finns idag totalt I05 kyrkor. Fastlandet En liten rest av medeltida s.k. försvarsky rkor återfinns vid Kalmarkusten. Här finns också två av de få rundkyrkorna i landet, Hagby och Voxtorp. Med reformationen kom en period då nästan ingenting nybyggdes. Genom förordningar från 1759 och 1776 stadgades att ritningar till ny- och tillbygg- nad av kyrka skulle godkännas av Kung l. Maj:t. Allt oftare upprättades förs lag av sko- lade arkitekter, med en viss standardisering som resultat. En av orsakerna till den stigan- de byggnadsverksamheten under 1700-talets slut är befolkningsökningen. Man försökte genom olika s lag av tillbyggnader, invändiga läktare eller genom att ta bort skrymmande pelare och valv förstora de ursprung liga kyr- korna. 1749- 50 byggde församlingen i Rys - by sin nya kyrka. Det blev en tomlös, bred och kort salskyrka med brant sadeltak och tunnvalv av trä i det inre. Detta var det tidi - gaste större nybygget under perioden. Dess tunnvalv beundrades av samtiden och Ryss- by kyrka kom att stå modell för en rad kyrkor: Madesjö ( 1754), Torsås ( 1762), Vissefjärda (1766), Döderhult ( 1769- 75). Arkitekter var ofta tidens stifts- eller länsbyggmästare. Åby kyrka nybyggd 1774 (ritad av överi n- tende nten Carl Fredrik Adel crantz) och Torslunda kyrka (ombyggd på 1770-talet och troligen ritad av Ade lcrantz) blev Kalmar stifts första större "moderna" kyrkor. Påfal - lande i exteriören är de gotiska spetsbåoiga • Cfönstren. Kyrkorna är tidiga exempel på ny- 82 ,, ,. ' .., -' \ , ., ) , .. ., "\ \ 0 ' ' - ; , ' ' , ... 0 • >, \ '( 0 , 'V' .. - ' , I ,-,~"' I Q r, \ .. , ' 0 .. @" ' .... 0 ' 0 I .. ., .. .. ~ $ \ ' ' " ,.. ' ,,, '\ __\ fl~ : .. . \ _.,,,. I \ 0 ,. ... I , 0 I " I J'• I c'',,, ... , ... , ' "\ ' \ ' ..... -., 0 50KM •Finiw.::.:i:.IC:::::=:c::aar;:;.;e,i,'llj==:c--w::,::,.::11 D Slott och herrgårdar • Slott och herrgårdar med akuta skador o Kyrkor • Kyrkor med akuta skador <> Övriga byggnader + Övriga byggnader med akuta skador Figur 35. Byggnader med exteriört exponerad och bearbetad natursten på landsbygden i Kalmar län. 83 gotiken och unika i länet. Söderåkra kyrka, ritad 1782 men byggd först 1794, blir den sengustavianska tidens första stora salskyr- ka. 1885 fick Högsby efter Axel Nyströms ritningar en tidsenlig kyrka i stället för den gamla. Av samma typ är Fliseryds och Fager- hults kyrkor. En nygotisk kyrka av ovanlig modell är S:t Sigfrids, byggd 1885-87 och ritad av J. 0. Ericsson. Kyrkan byggdes i oputsad granit med dekorativa detaljer i vit puts. Liknande karaktär har Locknevi kyrka i Tjust. Exempel på en rent protestantisk arkitek- tur från 1800-talets slut finns i Örsjö. Tanken att kyrkorummet framförallt är predikolokal, där prästen står mitt i församlingen, ledde tiU centralkyrkans ide, uttryckt av E. V. Langlet. E. Jacobssons centralkyrka i Gladhammar, byggd 1883 är av samma typ. Öland Öland som hade livliga förbindelser med yuervärlden kristnades tidigt. Del vet vi bl.a. genom runinskrifter från I 000-talet. Runste- nen vid Bjärby i Runstens socken berättar om Fastulf, Siglaus make, som "är begraven i kyrkan··. Redan på I 000-talet fanns alltså en kyrka i Runsten. Eftersom den första stenkyr- kan tidigast kan dateras till 1100-talet kan man utgå från att den kyrka som nämns på runstenen var en träkyrka. År 11 20 omtalas Köping som huvudort i eget stift - Kaupinga stift. Under 1100-talet fick de flesta socknar stenkyrkor med eller utan torn. Tornet var beläget över korpartiet i öster. Inflytandet från Östergötland blev starkare efter 1177 då Köpings stift inkorporerades med Linköpings stift. Kyrkorna fick torn med massiva murar, smala ljusinsläpp, krenelerade krön och svår- forcerade ingångar. Även kyrkor som redan hade tom försågs med dessa nya fästnings- torn. Man har kallat dessa kyrkor. som var vanliga på Öland i mer än 600 år "klövsadel- skyrkor". I Högby, Persnäs, Föra, Löt, Bred- sätra, Högsrum, Yickleby, Mörbylånga och Yentlinge är fåstningstomen fortfarande väl bevarade. Med sina torn, höga dubbelmurar runt kyrkan och överbyggda stigluckor var kanske sockenkyrkorna vid denna oroliga tid en bättre tillflyktsort än bygdeborgarna. Även invändigt gör de på oss ett slutet intryck. Källa ödekyrka ger oss en uppfattning om denna strama monumentala och mycket funk- tionella kyrkoarkitektur. Figur 36. Västporta/ från /300-talet av öländsk kalksten. Norra Vickleby kyrka på Öland. Foto R. Edlund /992. Lö11ss1yrelse11 i Ka/ma,: Ett gotländskt inflytande kan spåras i vis- sa portaler Lex. Gärdslösa kyrkas sydportal, Glömminges västpo11aJ och Vicklebys väst- portal, figur 36. Under 1700-talet blev de trånga och mör- ka medeltidskyrkoma alltför små. Man nöjde sig då vanligen med att vidga fönstren och bygga in läktare. Några få kyrkor förändra- des mera radikalt. Torslunda kyrka blev 1776 en rymlig salskyrka i gustaviansk stil och en förebild för kyrkorna i Långtör, RäppJinge och Böda, som byggdes om några årtionden senare. 1803 byggdes Hulterstads kyrka om till en hallkyrka med låg takresning. enkelt kyrkorum under tunnvalv av trä och med stora symmetri skt placerade fönster. Det medeltida tornet fick vara kvar, men kröntes som så många andra kyrkor vid denna tid av en lanternin. Fler kyrkor byggdes om på samma säll. Många ursprungliga tom revs. Det sist bevarade medeltida tornet till en klövsadelkyrka, Alböke, revs 1859. I vis a 84 Tabell 64. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 I 550-1650 1650-1 750 I 750-1860 1860-1910 1910- 1940 S:a Byggnader 26 24 10 62 Ob'ekI 48 4 2 4 71 52 3 184 Tabell 65. Profilerade och oprofilerade objek1; frekvens och ålder. Objekt I000- IJOO 1300-1550 1550- 1650 165()-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 S:a % Profi lerade 2S 4 4 24 23 2 82 45 Oprofilemde 23 2 47 29 I 102 55 Summa 48 4 2 4 71 52 3 184 100 ~ 10 78 12 100 fall byggdes helt nya kyrkor, t.ex. Gräsgårds kyrka från 1823 och Källa nya kyrka från 1888. Byggnader och objekt Många av de kyrkor, som byggts eller ge- nomgått större ombyggnader under 1800- talet har inskriftstavlor av natursten. Samtli- ga inskriftstavlor har inventerats men endast de mer bearbetade och de som förekommer tillsammans med andra objekt av natursten har registrerats i dataregistret. Ofta är in- skriftstavloma placerade högt upp på fasa- derna vilket försvårar såväl bergartsbestäm- ning som skadebedömning . Även fönster- bänkar, vanligen från senare resaureringar, har undantagits från inventeringen. På landsbygden har 62 kyrkor med exteri- ö11 exponerad och bearbetad natursten på- tTäffats, tabell 64. Av dessa är 26 från tidig medeltid men de allra flesta är kraftigt om- byggda under 1700- och 1800-ta le n. De öländska kyrkorna återfinns till stor del bland &en medeltida kyrkorna. Tre av kyrkorna är ruiner. Bortsett från Tuna kyrka från 1730- talet, finns inga kyrkor från perioden 1300 till 1750. Däremot nybyggdes en stor grupp kyr- kor under 1700-talets mitt till slutet på 1800- talet, 24 stycken. Från senare tid återfinns en byggnad, gravkoret i Påskallavik. Eftersom varje kyrka innehåller flera o li- ka objekt av varierande ålder, typ osv. blir det totala antalet objekt cirka tre gånger fler än kyrkorna, 184 s tycken, se tabelJ 64. De flesta naturstensdetaljema tillhör perioden 1750- 1910 och består till stor del av enklare detal- jer som inskriftstavlor och Liknande. Många kyrkor har endast inskrifts tavlor, som ej ingår i registret. Från tidig medeltid finns 48 ob- jekt. Objektens ålder överensstänm1er i stora drag med kyrkornas ålder. De profilerade objekten består till största delen av portaler samt olika dekorativa fa- saddetaljer. Oprofilerade objekt är framför allt socklar, listverk enklare inskrifts tavlor och fönsterbänkar. Medeltida tuktad kvader fö rekommer mycket sparsamt. Välhuggen gl" -"' :,,G ;;; ~ !!i ;;; ~ ;;; ... V)V) e ... 0:i :,,G EE ..c 0 -;;; >< ::g"' § E.. ~ >- .. ;;; ;;; :ä :ä V) :,,G Figur 44. Frekvens av olika sand- och kalkstenstyper fördelad pci amalet objekt. Tabell 102. Bergarts1ypemas fördelning i olika 1idsperioder med an1al förekommande objekt. Urberg och annan bergart presen1eras separal nederst i tabellen. Bergart I00(). I:lOO 1:l00-15~Q l~~Q- lfi~Q IQ~Q- 12~Q 1750-18@ 18®· 121Q 1910- 1940 ~ Sst Kalmarsund. Sm 9 2 I 2 14 Kst Gotland 3 I 4 Ks1 Öland 33 3 15 24 80 54 43 252 Mam,or annan I I I 3 Sst Gotland 3 2 24 7 36 Marmor Kolmårds I I 2 Sst Vättern 1 I Kst Yxhultsomr, Nä 9 3 12 Mannor Ekcberg I I Urberi!. I l 3 42 39 86 Anmm I I 2 103 Tabell 103. Skadefrekvens och objektens ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 0, ej påtagliga 2 4 1, begränsade 29 11 2, omfattande 18 4 2 Summa Akutaskador 49 9 62 17 Skador Skadorna har mycket översiktligt bedömts efter en tredelad skala Ufr s. l2). Tabell 103 visar skadornas frekvens relaterade till ob- jektens ålder. Skadebedömningen visar att 30% av samtliga objekt saknar påtagliga ska- dor, 48% har begränsade skador och 22% omfattande. Nästan tre fjärdedelar av samtli- ga objekt uppvisar således någon form av skada. Akuta skador finns hos 25% av alla objekt. Skadefrekvens - bergart Sedimentära bergarter är mer vittringsbenäg- na än ltrberg, vilket framgår av figur 45. Av samtliga objekt av sandsten har 50% akuta skador och av kalkstensobjekten har knappt 30% akuta skador medan endast 2% av ur- bergsobjekten har akuta skador. Urbergsty- pema, som i Kalmar län i regel är granit, saknar påtagliga skador på 95% av objekten, medan motsvarande förhållande är 8% för sandstenen och 15% för kalkstenen. Sandste- 100% 90% 80% 70% 60% 25 50% 40% 30% 20% 10% 0% Sandsicn 82 2 Kalksten Urberg • Akutaskador a Inga påtagliga skador Figur 45. Bergarternas skadefrekvens. Proce11tue/l fördel11ing av akuta och i11ga påtagliga skador på sandsten, kalksten och urberg. Antalet objekt inom varje bergart redovisar. 1650-1750 1750- 1860 )860-1910 )910-1940 s.;,;i 6 2 1 51 49 134 30 18 54 60 42 215 48 10 20 34 8 96 22 34 95 145 99 445 100 15 22 48 ___ 17___ 113___25 nen är således mer skadad än kalkstenen. Sedan slutet av 1970-talet har ett flertal por- taler, av i huvudsak kalksten, konserverats i Kalmar. Innan konserveringen hade de flesta mycket omfattande skador men vid invente- ringstillfället var de åtgärdade och uppvisade alltså inga påtagliga eller begränsade skador, vilket naturligtvis påverkar statistiken i posi- tiv riktning för kalkstenen. Endast två sand- stensobjekt är konserverade de senaste åren, se tabell 105. Det är också en stor variation mellan de olika sandstens- och kalkstenstypemas ska- defrekvens, figur 46. Av Yxhultskalksten har IOav 12 objekt akuta skador, för den gotländ- ska sandstenen är situationen något bättre med 23 av 36 objekt med akuta skador. Situ- ationen för den öländska kalkstenen är betyd- ligt bättre med en förhållandevis låg andel, 25%, akut skadade objekt och 20% utan på- tagliga skador. ALia objekt av Kalmarsunds- sandsten har någon typ av skada, men endast 2 av 14 är akut skadade. 104 90% 10 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% ,., z -0 ä -0 C ., g g -;; °E 0 ;;; V) ö ~ .c >< >- ~ • Akuta skador a lnga påtagliga skador Figur 46. Olika sand- och kalkstenstypers skadefrekvens. Procentuell fördelning av akuta och inga påtagliga skador av ide111ifierade sand- och kalkstenstyper som representerar mer än 10 objekt. Amalet objekt inom va,je bergartsryp redovisar. Skadefrekvens - ålder Av figur 47 framgår att andelen akut skadade inom respektive tidsperiod ligger mellan 15% och 45%. De äldre objekten har i allmänhet varit utsatta för luftangrepp under en längre period och bör därför kunna tänkas ha flest skadade objekt, relativt sett. Under perioden 1550-1650 finns inga akut skadade objekt 49 50% 45% 15 40% 35% 2 30% 25% 4 20% 15% 10% 5% 0% 1000- 1300 1300-1550 1550- 1650 1650- 1750 1750- 1860 1860- 19 10 19 10-1 940 • Akuta skador a Inga påtagliga skador Figur 47. Skadefrekvens i förhållande till objektens ålde,: Procemue/1 fördelning av akuta och inga påtagliga skador inom vmje period. Amalet objekt inom va,je period redovisat. 105 100% 32 Landsbygd 100% 50 Stad 90% 90% 80% 80% 23 70% 70% 60% 60% 50% 50% 40% 40% 30% 40 30% 20% 20% 10% 10% 0% -t---....__.....,._. Urberg Sands1cn Kalks1cn Urberg Sandsicn Knlks1cn •Akuta skador D Inga påtagliga skador •Akuta skador D Inga påtagliga skador F~ ur ~8 . .!ämförels~ av_ skodefrekvens mellan landsbygd och stad. Proce111uel/ fördelning av akuta och inga patagltga skador pa oltka hergarte,: vilket till stor del beror på au de flesta av dessa objekt finns på Kalmar slott och an de konserverades för ca 15 år sedan. I både perioden l650-1750 och nästföjande period 1750-1860 dominerar den öländska kalkste- nen, ändå skiljer sig skadegraden åt betyd- ligt. Större andel objekt har akuta skador i den äldre perioden än i den yngre. En orsak ti ll detta kan vara an objekten i den äldre grnppen till stor del är belägna inne på Kvarn- holmen i Kalmar medan objekten i den sena- re gruppen i huvudsak består av kyrkor på landsbygden. Här bör dock nämnas att många av de äldsta objekten har varit målade fram ti 11 seke lskiftet 1900, dvs. de har inte varit exponerade längre än de yngre. De mest vittringsbenägna bergarterna gotländsk sandsten och Yxhultskalksten fö- rekommer främst under perioden l 860-I9 10, och man kunde ju därför förvänta sig an antalet akut skadade objekt skulJe vara sär- skilt högt i denna grupp men så är inte fallet. Orsaken är främst den stora andelen objekt av urberg i denna och även den senare gruppen. De o lika bergarternas vittringsbenägenhet antyder däm1ed att objektens ålder inte är lika avgörande för skadornas omfattning som vil- ka bergarter som använts. Under inventering- en~ gång har vi iakttagit fl era exempel på ~bJekt av samma bergart och med till synes l1kru1ade yttre förutsättningar som ändå har ~ppvisat helt o li~a skadebild. Sär kilt påtag- ligt har det vant bland sandstensportalema ' från tidigt 1900-tal. Detta antyder att kvalite- tet på stenen även har stor betyde lse för skadebilden. Skadefrekvens - stad/landsbygd En annan fråga är huruvida skadorna är kon- centrerade till stadsmjJjö med hänsyn till de direkta luftförorenande utsläppen, som rim- ligen bör vara koncentrerade där. För att kunna jämföra de olika byggnadsgruppema har skadorna sarnmanstäUts individuellt för sandsten, kalksten och urberg inom lands- bygd respektive stad, figur 48. Av figuren framgår an andelen akut skadade objekt är betydligt större i staden än på landsbygden. Av sandstensobjekten i städerna har drygt 70% akuta skador och på landsbygden drygt .10%. Däremot uppvisar inte kalkstensobjek- ten lika stor skillnad, drygt 30% i städerna och knappt 30% på landsbygden. Figuren antyder att urbergsobjekten är något mer ska- dade i staden än på landsbygden. Byggnader och objekt med akuta skador De objekt, som är svårast an ersätta och som i allmänhet är unika, är de mera bearbetade objekten. Dessa så kallade profilerade objekt dominerar bland de akut skadade, 7 1 % förhållande till oprofilerade som endast om- i 106 Tabell 104. Profilerade och oprofilerade objekt med akuta skador: frekvens och ålder (jämför tabell 100). Qruw 1000-1300 1300- 1:>SQ l:>SO-l!i:>Q l!:2~Q- l7SQ 12SQ-!860 1860-12JQ 121Q- !24Q ~ ?6i Profi lcr:idc 3 2 12 9 40 14 80 71 Oprofiler:ide 6 3 13 8 3 33 29 Summa 9 2 15 22 48 17 11 3 100 fattar 29% av samtliga med akuta skador, tabell 104. Stapeldiagrammet, figur 49, visar den procentuella fördelningen av samtliga pro- filerade och oprofilerade objekt i olika peri- oder samt de som har akuta skador. I samtli- ga perioder utom perioden 1750-1860 har de profilerade objekten mest akuta skador. Att just perioden I 750-1860 avviker kan återigen bero på landsortskyrkoma som inne- håller relativt många oprofilerade objekt som inskriftstavlor, solbänkar, listverk m.m. De största differenserna finns i de två sista perioderna, I 860-19 I 0 och I 9 l 0-I 940. Ser man däremot på hur stor del av samtliga objekt av de olika typerna som har akuta skador inom var:je period, finner man all andelen akut skadade är relativ! lika. Den grupp som avviker är framför allt objekt från perioden 1860-1910 där andelen akut ska- dade bland de profilerade objekten är stor. Orsaken är troligen det stora antalet sand- stensportaler från sekelskiftet. Av samtliga 165 inventerade byggnader har 133 någon forn, av skada. Naturstensde- taljer med akuta skador finns i 76 byggna- der. Vid en jämförelse mellan de olika bygg- nad gruppema finner man inte några avgöran- de skillnader. figur 50. De flesta kyrkorna på landsbygden är skadade, knappt 90% och cir- ka 40% har akuta skador. Situationen för bygg- nadema i städerna är något sämre. cirka 85% är skadade. Av dessa har cirka 55% akuta skado r. Cirka 65% av profanhusen på landsbygden är kadade, knappt 30% är akut skadade. Även om skadorna har betecknats som akuta betyder inte della att de kräver omedel- bara konserveringsåtgärder. För detta krävs en konservators bedömning för varje enskilt ob- jekt. Däremot bör man vara särskilt observant på san1tliga objekt med akuta skador och do- kumentera eventuella förändringar. Sedan in- venteringen utfördes har redan en del objekt åtgärdats, tabell 105, och andra planeras att åtgärdas inom den näm1aste framtiden. 1000- 1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910- 1940 0 Samt I prof O Samt! oprof • Akuta prof • Akuta opro f Figur 49. Skadefrekvens relaterad till objektens hearberningsgrad och cilde,: Proce11111ell fördelning m· samtliga objekt. 107 90% 53 71 80% 70% 9 60% 47 50% 40% 30% 20% 10% 0% Kyrkor Profan Stad landsbygd landsbygd • Byggnader med akuta skador D Alla skadade byggnader Figur 50. Skadefrekvens relaterad till olika byggnadsgrupper: J...y rkor och profan bygg11ade1; 1110111 slou och herrgårda,; på landsbygden samt stadsbebyggelse. Procentuell fördelning av antalet byggnader inom va,je byggnadsgrupp. Tabell 105. Naturstensobjekt som konserverats med bidrag från RIK 1988- 1994. Kalmar län. ~ Objekt lder ~Qn~ rv1.ring~år Kavaljersporten, Kalmar Portal 1697 1990 Castenska huset, Kalmar Portal 1667 1990 Dahmska huset, Kalmar Portal 1666 1991 Stadsporten Kavaljeren, Kalmar 1697 1991 Gamla Apoteket, Kalmar Portal 1659 1991 Odengatan 4, Kalmar Portal 1908 199 1 Sahlsteenska huset, Kalmar Gårdsportal 1600-t mill 1992 Sahlsteenska huset, Kalmar Gatuportal 1750 1992 Per Knutssons gård, Kalmar Portal 1766 1992 Rådhuset, Kalmar Portal C 1690 1992 Kalmardomk a Skul tur 1660-1700 1994 108 Blekinge län ELISABETH L INDBERG Material och metod Blekjnge län omfattar hela landskapet Ble- kinge som i norr gränsar mot SmåJand och i väster mot Skåne. Länet har en skiftande topografi med flera landskapstyper. Man ta- lar om de tre trappstegen mot skogsbygden högst upp i norr, därefter mellansteget med jordbruksbyar och småindustri samt längst ner i söder kustbygden. En betydelsefull näringsgren i Blekinge har stenindustrin varit. Efter Karlskronas anläggning 1680 bröts och bearbetades stora mängder granit till stadens försvarsanlägg- ningar. Kronans stenhantering pågick i större skala under hela 1700-talet. Vid 1800-talets mitt kom den c ivila stenindustrin igång i östra Blekinge, till en början för ti llverkning av byggnadssten. Denna exporterades fär- djghuggen till hamn-, sluss- och kanalbyg- gen i norra Europa. Blekinges stenproduk- tion inriktades senare ti ll stor del på gatsten och kantsten men betydande mängder monu- mentsten av granit och diabas från länets .,.. _ ., ..- ,- I I , ' I' I, I \ \ I 'f ,. I I I I 0 ' .. , , .. \ 0 ' ' ' 0 0 SOKM o Slott och herrgårdar • Slott och herrgårdar med akuta skador o Kyrkor • Kyrkor med akuta skador <> Övriga byggnader + Övriga byggnader med akuta skador Figur 5 1. Byggnader med exteriört exponerad och bearbetad natursten på landsbygden i Blekinge län. västra delar har exporterats under 1900-talet. Idag tillverkas enbart krossten. Byggnader med exteriört exponerad och bearbetad natursten finns framför allt i länets fyra städer, Karlskrona, Karlshamn, Ronne- by och Sölvesborg, sammanlagt 48 byggna- der. Övriga påträffade I O byggnader repre- senteras av kyrkor, slott och herrgårdar samt övriga byggnader på landsbygden, figur 51. I s tadsbebyggelsen har urvalet främst gjorts utifrån kulturhistoriska byggnadsin- venteringar utförda av kommunerna och Ble- kinge läns museum. Valet av byggnader på landsbygden har utgått från redan kända bygg- nader som kompletterats vid genomgång av översiktsverk, arkivmaterial samt fotosam- lingar. Två byggnader har inte inventerats p.g.a. bristande tillgänglighet. Den ena är försvars- anläggningen Kungholms fort, byggt 1820- 50 i Karlskrona kommun, med bearbetad kalksten i ett flertal objekt som portaler, om- fattningar och gesimser. Den andra är Stens- näs gård i Karlshamns kommun, byggd på I920-talet, med en sandstensportal. 109 Dessutom har ett knappt tiotal mindre försvarsanläggningar i Karlskrona skärgård ej kunnat besökas. Dessa är huvudsakligen byggda under 1800-talet av kalksten och ur- berg. Inventeringen har utförts av Elisabeth Lindberg, Blekinge läns museum och berg- artsbestämningen av Benno Kathol, Geolo- giska institutionen, Stockholms universitet. Kyrkor på landsbygden Arkitektur och byggnadshistoria Kyrkobyggandet påbö1jades i Blekinge un- der I 000- och 1100-talen. Under medeltiden erhöll de fl esta församlingarna i de rika kust- bygderna sin egen kyrka. Skogsbygden kolo- niserades däremot sent. Kyrkobyggandet in- leddes där först under 1700-talet senare hälft och fortsatte under hela 1800-talet. De allra första kyrkorna torde huvudsak- ligen ha varit stavkyrkor he lt av trä men ersaHes sna11 av stenkyrkor. Mede ltidskyr- Figur 52. Flymens kyrko medfasader och omfau- ningar av granit. Uppförd 1905 efter ritningar av Ludvig Petterson och Carl Johansson. Foto C. Olsson ca 1945. Blekinge läns museum. koma uppfördes i allmänhet av marksten med mindre inslag av tegel. Några har byggts ut flera gånger, medan andra raserats helt, eller till delar fått uppgå i en ny kyrka. I Blekjnge finns idag tio bevarade medeltids- kyrkor och fyra med delvis bevarat medeltida murverk. Under 1500- och 1600-talen avstannade kyrkobyggandet i Blekinge men från mitten av 1700-taJet och under 1800-talet uppfördes 14 sockenkyrkor. Tio av dessa ersatte en äldre kyrka. Kyrkorna från denna tid har en nyklas- sicistisk utfonnning. Över hälften av dem saknade ursprungligen tom men sådant till- kom i flera fall senare och i samband med det sattes ofta en inskriftstavla i sten upp. De flesta är byggda i putsad sten men träkyrkor förekommer i skogsbygdema. Den yngsta kyrkan i inventeringen, Flymens kyrka, är byggd 1905 och har fasader helt av huggen granit, figur 52. Byggnader och objekt Inventeringen omfattar 6 landsbygdskyrkor med sammanlagt 15 objekt, tabell I 06. Två kyrkor har medeltida ursprnng, men endast en, Nättraby kyrka, har exponerad samtida natursten representerad av en socke l. För övrigt har medeltidskyrkoma stendetaljer som portaler och inskriftstavlor från ombyggna- der på 1700-talet. Av övriga kyrkor är 3 från 1800-talets första hälft med inskriftstavlor samt oprofile- rade portaler och fönsterbänkar i natursten. Flymens kyrka från I 905, har hel fasad av kvadersten samt profilerade gesimser, kon- soler och fönsterbänkar. aUt av urberg. Byggnadssten och skador I landsbygdskyrkoma återfinns urbergsde- taljer från alla perioder, totaJt i 7 objekt. l övrigt finns öländsk kalksten i 3 objekt samt ej nätmare bestämd kalksten i 4 objekt från perioden 17 50-1860. Ekebergsmarmor finns endast i en inskriftstavla från 1862 i Auge- rums kyrka. Inga objekt uppvisar akuta skador, medan begränsade skador finns hos huvuddelen av alla inventerade objekt. I en portaJ av urberg i Mörrums kyrka från 1840-tal, är skadorna utbredda. Urbergsmaterialet på Flymens kyr- ka från 1905 är däremot helt oskadat. 110 Tabell L06. Kyrkor och objekt med exteriön exponerad och bearbetad narursten; frekvens och ålder. 1000-L300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750- 1860 I 860-1910 1910-1940 S:a Byggnader 2 3 I 6 Ob"ekt 8 4 15 Slott och herrgårdar på landsbygden Arkitektur och byggnadshistoria Blekinge har under historisk tid nästan he lt saknat fräl sejord. Undantag är länets enda fideikomiss som släkten Wachtmeister bilda- de under tid igt 1700-tal i Hjortberga, Förkär- la och Edestad socknar. På 1770-talet uppför- des det nuvarande slottet, Johannishus, på huvudgården i Hjortsberga socken. I Karlskronas omgivningar finns ett drygt tiotal naturskönt belägna lantgårdar som ge- nom ägosammanslagning tillkom från 1700- talets senare hälft. Det var de högre befatt- ningshavarna som på bekvämt avstånd från Karlskrona anlade dessa idyller. I anlägg- ningarna avspegla,; en stor arkitektonisk och miljömässig medvetenhet. De fl esta huvud- byggnaderna är uppförda i trä, där exponerad natursten förekommer ytterst sparsamt. En annan kategori som hänförs ti ll rubri- cerade byggnadstyper är den mängd försvars- anläggningar som främst förekommer i lä- nets östra del. Dessa har tillkommit under 1700- och 1800-talen för örlogsstaden Karls- kronas befästning och är huvudsakligen upp- förda av marksten med inslag av kalksten, figur 53. Byggnader och objekt I inventeringen ingår 3 byggnader med 16 stendetaljer, tabell J07. Av samtliga objekt är 12 profilerade, varav 5 tillhör Johannishus slott med tilJhörande fl ygel. Dessa represen- teras av portaler, ornament, vapensköld och inskriftstavla. Förutom en portal från 1890- talet är alla övriga objekt i profilerad kalksten från 1770-talet. En timrad herrgårdsbygg- nad, Spandelst.orp i Lösens socken, har 3 objekt i kalksten från 1780-tal, en fritrappa och källarportal samt en sluts ten med in- skrift. De övriga 8 objekten finns på Drott- ningskärs kastell, inskriftstavlor, fönsterbän- kar, vattenutkastare, krönlister samt friser, samtliga från perioden 1680-1750. Figur 53. Droffningskärs kastell med fasader a,· grovt huggen granit samt omfattningar. friser och i11skriftstavlor av öländsk kalksten. 1680-1750. Uppförd efter rimingar CIV Erik Dalilberg. Fotograf okänd, cc, 1970, Blekinge läns museum. I l J Tabell 107. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300- 1550 1550-1 6S0 1650-1750 17S0-1860 1860-1910 1910-1940 ~ Byggnader I 2 3 Ob.ekt 8 7 16 Byggnadssten och skador Endast ett objekt är av. urberg och ett objekt är av ej nännare bestämd kalksten, dock troli- gen öländsk kalksten. 'övriga 14 objekt är av öländsk kalksten. Samtliga objekt har ska- dor, varav 50% är mer omfattande. Endast 2 objekt har akuta skador, båda på Drottning- skärs kaste ll omfattande två krönlister av öländsk kalksten. All fritt exponerad kalk- sten på kastellet har för övrigt fått omfattande skador i det utsatta skärgårdsklimatet. Övriga byggnader på landsbygden Byggnader och objekt Med undantag av marksten i ekonomibygg- nader, har trä varit landsbygdens byggnads- material i Blekinge. Utöver kyrkor, slott och he rrgårdar ingår endast en byggnad på landsbygden i inventeringen, nämligen pump- huset över Lyckeby källa i Lösens socken. Källan, som har försörjt Karlskrona med vat- ten sedan stadens anläggning på 1680-talet, fick sitt pumphus 1795. Pumphuset har 4 objekt, varav 2 profilerade, tabell 108. Byggnadssten och skador Pumphusets objekt är dels av urberg, sockel och vattenutkastare, dels av ej närmare be- stämd kalksten, inskriftstavla, murverk, hörn- kedjor och gesimser. Samtliga objekt har någon form av skada, dock inga akuta. Karlskrona Arkitektur och byggnadshistoria Vid slutet av 1670-talet genomfördes, under Karl XI, omfattande rekognoseringar i avsikt att finna en lämplig plats för en ny örlogsbas, som bättre än Stockholm kunde tillfredställa kravet på snabba flottoperationer även vin- tertid. Trossö i östra Blekingeskärgården blev den utvalda platsen och staden Karlskrona började planläggas och byggas här år 1680. Stadens första bebyggelse var försvars- verken samt nödvändiga anläggningar för varvets och flottans behov. Varvet fick tidigt sin nuvarande plats på södra delen av Trossö och på Lindholmen. De urspungliga planerna på befästning av hela staden och hamnarna reducerades efter hand tUI ett fåtal försvars- verk på södra Trossö, samt ett tiotal fäst- nin~~anJäggningar i skärgården. Aven den civila staden planlades nog- grant från början och växte snabbt vid sidan av den militärc1 delen. Redan 1718 torde stads- holmen i stort sett varit helt bebyggd och Karlskrona var under en period rikets andra stad. Stadens uppbyggnad leddes av amiral- general Hans Wachtrneister, som till sin hjälp bland annat hade Eric Dahlberg och Nicode- mus Tessin d.y. Genom sin barockplan med breda gator och torg, sina båda Tessinkyrkor och andra offentliga byggnader, gavs Karls- krona en monumental karaktär, figur 54. Den civila staden var huvudsakligen byggd av trä och härjades svårt av en ödeläggande brand 1790, då huvudde len av den äldsta bebyggelsen förstördes. Vid återuppbyggan- det efter branden föreskrevs sten som bygg- Tabell 108. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 ~ Byggnader I Ob"ekt 4 4 112 ~ig,_,r 54. Fre~rikskyrkan i Karlskrona med lisener och omfattningar av öländsk kalksten. Uppförd efter runmgar av N1codemus Tessin d.y. 172144. Foto S. I/al/gren 1960. Riksamikvarieämbetet. nadsmaterial men trähus kom åter art domi- nera Trossöbebyggelsen, som till vissa delar nu fick en enhetlig klassicistisk karaktär. En ny brand 1887 härjade stadens huvudgata, Ronnebygatan, som därefter bebyggdes med mer påkostade stenhus i tlera våningar. Under 1900-talets två första decennier fick flera kvarter på Trossö del av den borger- liga stadens stenarkitektur i bo tads- och af- färshu , banker samt institutionsbyggnader som skolor, badhus och energiverk. Efter andra världskriget revs stora delar av den äldre, småskaligare Lräbebyggel en för att ge plats för nya bo tadshus och kontor. Under 1970-talet gjordes de sedvanliga rivningarna för au uppföra varuhuskomplex längs huvud- gatan. Från 1800-talet och framåt bebyggdes även holmarna runt Trossö och stora utfyllnader gjordes. Hela Trossö är idag riksintresseom- råde för kulturmiljövården och har eu flertal byggnadsminnen. Kalksten i flottans anläggningar och byggnader ~alkstenen har använts flitigt i länets beQi t- nmgar och försvarsbyggnader från 1600,-ta- lets slut. I huvud ak har stenen använts om täckningar för bastionsmurar och fodring till portar och muröppningar. AmiraUtetet och fortifikationen gjorde omfanande införskriv- ningar och uppköp av både röd och grå öland - kalksten till Karlskronaanläggningen under hela 1700-talet. Detta gäller huvudsakligen grå mursten till socklar och murpelare men även hela murverk uppfördes i kalk ten, som t. ex. Inventariekammare I på varvsområdet, figur 55. Under 1700-ialets slut används kalk- stenen mer medvetet till bl.a byggnad deko- rationer, huggna trappor och fundament. En omfattande användning av kvadrati ka och slipade golvstenar fö rekom i nouans alla förråd - och boning hus. 11 3 Figur 55. P011al av öländsk kalksten i Inventariekammare nummer / , Karlskrona. Uppförd 1783-86 efter ritningar av Fredrik af Chapman och Carl August Ehrensi•ärd. Foto 1. von Reis 1993. Blekinge läns museum. Byggnader och objekt Samtliga byggnader med naturstensdetaljer ligger på Trossö och Sturnholmen, figur 56. I inventeringen av Karlskrona ingår 28 bygg- nader med sammanlagt 91 objekt, tabell 109. De äldsta stendetaljerna är från tiden kring 1700 och omfattar stadens två barockkyrkor av Tessin d.y., samt det Wachmeisterska resi- denset Grevagården med barockträdgård, numera länsmuseets byggnader. Från peri.o- den "1750-1860 finns 8 byggnader och 27 objekt. Förutom stadens rådhus och cellfång- else ingår de byggnader som under denna tid uppfördes för flottans behov inom varvsom- rådet och på Stumholmen. Till perioden 1860- 1910 hör 12 byggnader och 41 objekt. Natur- stensdetaljer förkommer efter år 1900 främst i mer påkostade bostads- och affärshus samt i några institutionsbyggnader. Ett vattenma- gasin och en av flottans byggnader från 1860- Tabell I 09. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650- 1750 1750-1860 1860-1910 19 10- 1940 S:a Byggnader 4 8 12 4 28 Ob"ek1 10 27 4 1 13 9 1 ll.4 Figur 56. Karlskrona. Byggnader med exteriört exponerad och bearbetad natursten markerade med cirklar: Fyllda cirklar avser byggnader med akuta skador'. talet har oprofilerade kalkstendetaljer. I den yngsta gruppen finns 4 byggnader med 13 objekt. Här ingår två bankbyggnader, stadens konserthus samt ett fyrtorn på Stumholmen. De profilerade objekten är något färre än de oprofilerade, tabell 110. Särskil t tydlig är dominansen av oprofilerade objekt under perioden 1750-1860. Förutom de byggnader som faller inom de angivna tidsperioderna och som ingår i det det här redovisade materialet, har ytterligare två byggnader inventerats. Den ena är Erik Lallerstedts posthus vid Stortorget, från 1942. Byggnaden har fönsteromfattningar i slät- huggen kalksten, runt en av bottenvåningens fönster i form av "frimärkstaggar". Entren har kalkstensportal med ett större, figurativt kalkstensornament i överstycket. Den andra byggnaden är Militärhemmet från 1951 , ock- så vid Stortorget. Även här finns en kalksten- sportal med ornament. Samtl iga objekt är utan påtagliga skador. Tabell 110. Profilerade och oprofilerade objekt; frekvens och ålder. Q!w.l I000- I JOO I300- I :i:;Q I~:;o-I2~Q l 2~Q-l7~Q IZ~0- 1860 L860"12 1Q I2 IQ- I24Q ~ .% Profilerade 6 9 19 5 39 43 I Oorofi lerade 4 18 22 8 52 57 Summa 10 27 41 13 91 100 11 5 Tabell 11 3. Skadefrekvens och objektens ålder. I000- I 300 1300:: 1550 1550-1650 l 650- I250 IZSQ-1860 I860- I 9 I 0 I 9 I0- I940 ~ ~ 0, ej påtagliga I, begränsade 2, omfattande § l.!.!n_m_!! _________________________ Akuta skador 6 4 _!0 2- - - - - 5 11 I I 27 -9- - - - - 16 5 26 29 14 8 39 43 I I 26 29 4 1 13 91 100 7- - - - - ,- - - -19 - 21 J 16 Tabell 111. Sandsten, kalksten och urberg; frekvens och objektens ålder. Bergan 1000-1300 1300-1550 1550- 1650 1650-1750 1750-1860 1860-19 10 19 10-1940 S:a ~ Sandsten 3 5 4 12 13 Kalksten 7 19 22 8 56 62 Urber!! 3 15 5 23 25 Summa 10 27 4 1 13 9 1 100 Tabell 11 2. Sand- och kalkstenstyper, frekvens och objektens ålder (Nä= Närke, Sk= Skåne). 1000-1300 l::!00-1550 1550-1650 l6~0- 1Z5Q IZ~0-1860 1860-1910 1910-1940 S:a ~ San~lstenar Gotland 3 2 4 9 13 Mäl/Rosl/Gävle 1 I 1 Annan 2 2 3 Ki!lks1s:mu Gotland 2 2 3 lgnaberga. Sk I 3 Öland 7 19 3 I 4 30 6 44 Yxhultsomr, Nä 13 l 14 2 1 Obestämd 5 I 6 9 Summa 10 24 26 8 68 100 Byggnadssten Den vanligast byggnadsstenen i samtliga pe- rioder är kalksten och utgör totalt 62% av samtliga objekt, tabell 11 1. Urberg finns i 25% och sandsten i 13% av samtliga objekt. Kalksten förekommer i samtliga perioder medan sandsten endast finns fram till 19 10 och urberg först efter 1750, med stark domi- nans under perioden 1860-1910. I Karlskrona har flera olika sand- och kalkstenstyper använts, tabell 112. Vanligast är öländsk kalksten som finns i 44% av samt- liga kalk- och sandstenstyper. Därnäst kom- mer Yxhultskalksten som finns i 2 L%. I öv- rigt förekommer gotländsk sand- och kalk- sten, lgnabergakalksten från Skåne, sandsten från Mälar-Roslags-Gävleområdet samt an- nan sandsten av kambrisk typ. l de äldsta naturstensdeta ljema från peri- oden 1650-1750 finns endast gotländsk sand- sten och öländsk kalksten (på Fredrikskyrkan och Heliga Trefaldighetskyrkan samt i Gre- vagårdens balustrad). Den största förekom- sten av öländsk kalksten finns i perioden 1750-1860. Under slutet av perioden 1860- 19 JO användes urberg alltmer till fasadut- smyckningar och portaler. 15 objekt är ur- berg (se tabell 111 ) medan kalksten domine- rar med 22 objekt. Ytterligare kalkstenstyper har tillkommit, däribland Yxhultskalksten med 13 objekt. Sandsten har använts mer sparsamt, endast i 4 objekt som alla är av gotländsk sandsten. I de yngsta objekten, från perioden 1910-1940, är 5 av urberg, medan kalksten av samtliga förekommande typer är representerade i 8 objekt. Sandsten saknas från denna period. Tabell 11 4. Skadefrekvens av bergartstyper fördelad på antal objekt med akuta eller inga påtagliga skador (Nä= Närke, Sk= Skåne). Akuta skador Inga [låtagligll ffillil.!!l skador Sandsten;:tr Gotland 4 I 9 Mäl/Rosl/Giivle I 1 Annan I 2 Kalk~tenar Gotland 2 lgnaberga, Sk I 4 Öland 8 2 30 YxhulLSomr, Nä 3 14 Obestämd 2 I 6 Urbem 2 1 23 Summa 19 26 91 Tabell 115. Profilerade och oprofilerade objekt med akuta skador; frekvens och ålder (jämför tabell 11 0). QQjili 1000- 1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 ~ Profi.lemde 2 4 3 9 Oorofiler.ide 5 4 10 Summa 2 9 7 19 Tabell 11 6. Byggnader med akuta skador (jämför tabell 109). 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650- 1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 S,,;,a .% B ader 2 4 4 10 36 Skador Nästan alla objekt som saknar påtagliga ska- dor är av urberg, 29%. Största delen. 43%, har dock begränsade skador och 2 1 %. har akuta skador, dvs. 19 objekt, tabelJ 113. [ de äldsta objekten finns mer eller mindre omfat- tande skador på samtliga objekt medan en- dast sandsten visar akuta.skador. Även under perioden 1750-1860 är skador allmänt före- kommande. På öländsk kalksten, den enda kalksten som använts under perioden, finns ett flertal akuta skador medan sandstenens skador endast på ett objekt bedömts vara akuta. Hårdast drabbade är kalkstens- och sandstensobjekt på rådhuset som ligger i en sta rkt trafikerat o~råde och är omgivet av parkeringsplatser. A ven objekt som har hög skadefrekvens inom varvsområdet är utsana för avgasutsläpp, här från båtar som ofta ligger vid kaj med arbetande dieselmotorer. Perioden 1860-19 10 visar flest skador på kalksten, det mest frekventa stenmaterialet under perioden, men akuta skador finns här även på sandsten. I de yngsta objekten före- kommer endast begränsade skador, en av dem akut. De bergarter som har objekt med akuta skador är främst gotländsk sandsten, 4 objekt av 9, öländsk kalksten, 8 objekt av 30 samt enstaka objekt av Y xhultskalksten och sand- sten från Mälar-Roslags-Gävleområdet, ta- bell ll 4. Urbe rgsmaterialet saknar nästan helt påtagliga skador. De akuta skadorna är jämt fördelade mel- lan profiJerade och oproftlerade objekt, 47% respektive 53%, tabell 115. Totalt har l O byggnader av de 28 byggna- der som ingår i inventeringen, naturstensde- taJjer med akuta skador, tabell I 16. Av dessa är 7 byggnadsminne och en är en kyrka, Heliga Trefaldighetskyrkan. 12 47 53 100 117 Tabell 117. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten: frekvens och ålder. 1000- I300 I300-J550 1550- 1650 1650-1750 1750-1860 I860- I 9I0 I910-1940 S,;J! Byggnader 4 5 9 Ob"ekt 10 13 23 Karlshamn Arkitektur och byggnadshistoria Karlshamn grundades av Karl X efter freden i Roskilde 1658 på p latsen för den äldre hamnplatsen Bodekull vid Mieåns mynning. Den goda hamnen och vägförbindelser med järnbruken i Småland gjorde snart Karls- hamn till en blomstrande handels- och sjö- fa1sstad. Träbebyggelsen växte fram efter en rutnätsplan uppgjord av Eric Dahlberg. Köp- männen anlade sina handelsgårdar längs in- fartsvägen från norr, vi lke n mynnade vid s tortorget. År 1793 härjades Karlshamn av en stor brand, som skövlade en avsevärd del av be- byggelsen. Den trästad som byggdes upp efter branden är ti 11 stora delar bevarad. Vid 1800-talets s lut och framåt byggdes fl era stenbyggnader i den välmående Lilla handels- staden, som hade ett flertal framgångsrika industrier. Stadskäman är riksintresseområ- de för kulrum1iljövården. Byggnader och objekt Inventeringen omfattar 9 byggnader, 4 från perioden 1860-1910 och 5 från perioden 1910-1940. Sammanlagt finns 23 objekt, ta- bell ll7. Naturstenen har fränlst använts i offentliga byggnader som rådhus, stadsho- tell, televerk, rullkammare med flera. Endast två privata bostadshus, båda från den sista perioden, ingår i inventeringen. Byggnadssten och skador Från perioden 1860-1910 finns endast Öveds- sandsten och urberg. Övedssandstenen före- kommer i rådhuset och stadshotellet, sam- manlagt 5 objekt varav 2 har akuta skador. De mest omfattande skadorna har sandstenen på rådhuset som ligger vid det starkt trafikerade torget. Från perioden 1910-1940 finns 7 kaJk- stensobjekt, varav ett av IgnabergakaJksten har akuta skador. Övriga ka lkstensobjekt kommer från Öland och Yxhultsområdet och har mereller mindre omfattande skador. Fram- för allt i Yäggaskolans portgång och trappor, där Yxhultsstenen utsatts för kraftigt slitage, är skadorna omfattande. Av de 11 urbergsob- jekten har 2 begränsade skador. I Karlshamn har sammanlagt 3 byggnader naturstensdetaJjer med akuta skador, omfat- tande sammanlagt 3 objekt. Ronneby Arkitektur och byggnadshistoria Ronneby hade sina äldsta privilegier redan före 1387 och de tidigaste delarna av kyrkan torde ha uppförts redan vid slutet av l l00- talet. Staden var tidigt betydelsefulJ för han- deln med Småland. Under den danska tiden var Ronneby Blekinges viktigaste stad och drabbades hårt av de dansk-svenska fejderna. Då Skåneland blev svenskt 1658 minskade stadens betydelse och då Karlskrona grunda- des 1680, miste den sina stadspri vilegier, som återficks först 1879. Den medeltida trästaden ödelades av en stor brand 1740 men återuppbyggdes då en- ligt det gamla gatunätet. Efter en ny stads- brand 1864 fick stadskäroan dagens rutnäts- plan. Endast kvarteren kring Heliga kors kyr- ka, viJka förskonades från den senaste bran- den, har kvar den äldre stadsplanen. Även denna gång återuppbyggdes trästaden och först vid 1800-ta.lets s lut och tiden efter se- kelskiftet fick Ronneby ett antal offentliga stenbyggnader med mer bearbetad tegelarki- tektur. Byggnader och objekt Naturstensdetaljer har påträffats i 4 byggna- der med sammanlagt 11 objekt, tabell 118. Från den äldsta perioden, 1000-1300, fi nns 11 8 Tabell 118. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten; frekvens och ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860- 1910 1910-1940 ~ Byggnader I 2 1 4 Ob.ekt 3 4 3 11 en byggnad, Heliga kors kyrka med tre ur- sprungliga objekt, alJa i urberg. Kyrkan har även en fönsterbänk i kalksten från 1770-tal. Till 1860-19 10 hör 2 byggnader, tingshu- set och vattentornet, med 4 objekt. Till den yngsta perioden hör endast Snäckebackssko- lan från 1913 med 2 objekt. Till samma peri- od hör även fönsterbänkar i Heliga kors kyr- ka. Byggnadssten och skador Huvuddelen av objekten, 8 stycken, är opro- filerade. Sandsten, här Övedssandsten, har endast använts i tingshusets profilerade por- tal. Kalksten från Öland och Yxhult samt en obestämd typ, har sammanlagt använts i 5 objekt. Urberg förekommer endast i socklar. Begränsade skador finns på två urbergs- objekt tillhörande medeltidskyrkan. På sand- sten och kalksten finns mer e ller mindre omfattande skador, varav en akut, nämligen på vattentornets inskriftstav la av öländsk kalksten från 1890. Sölvesborg Arkitektur och byggnadshistoria Sölvesborgs äldsta kända stadsprivilegier är daterade 1445, men sannolikt växte en stads- bildning fram under 1300-talet i skydd av den redan anlagda borgen. Här fanns goda hamn- lägen och staden tillkom som centralort för handeln i området. Stadens kyrka, S:t Nico- lai, påbörjades omkring 1300 och uppfördes sedan i etapper. Den byggdes om dels på I640-talet och dels på 1820-talet. Sölvesborg drabbades av de dansk-svens- ka krigen under 1500- och 1600-talen och mötte svårigheter efter det att Skåneland bli- vit svenskt. Staden förlorade delvis sin bety- delse som handelsstad och lydde lång tid under det växande Karlshamn. Bebyggelsen i dagens Sölvesborg har hu- vudsakligen tillkommit efter en stadsbrand år 180 I , men stadskäman bevarade sitt medel- tida gatunät. Vid 1800-talets ingång var hantverket den viktigaste näringen, men branden var ett hårt slag mot stadens ekonomi. Vid seklets mitt återfick staden dock sin status som stapel- stad, inte minst betydelsefull för bygdens brännvinsbränneri. Vid seklets slut bedrevs en omfattande handel med trävaror, granit och kaolin. Dessutom var garveri- och varv- näringen omfattande. Från decennierna om- kring 1900 finns flera exempel på mer påkos- tad tegelarkitektur. Byggnader och objekt I inventeringen ingår 7 byggnader med sam- manlagt 11 objekt, tabell 119. Samtliga ob- jekt är tillkomna efter stadsbranden 180 I , de flesta efter 1910. Huvuddelen, 9 objekt, är profilerade. Samtliga byggnader är av offent- lig karaktär. Byggnadssten och skador Inga objekt har akuta skador. De förhållande- vis unga objekten saknar också mer omfat- tande skador med undantag av Möllebacks- skolans profilerade portal från 1920 av lin- gulidsandsten, samt Nicolaikyrkans solbän- kar av kalksten från 1820. Övriga två kalk- stensobjekt, av obestämd typ, har mycket begränsade skador. Bland återstående 7 ob- jekt, alla av urberg och huvudsakligen profi- lerade, finns endast en mindre skada. Tabell 119. Byggnader och objekt med exteriört exponerad och bearbetad natursten: frekvens och ålder. !000-1300 1300- 1550 1550- 1650 1650-1750 1750-1860 J860-t9IO 12J0-t940 ~ Byggnader 2 4 7 Ob"ekt 3 8 11 11 9 Också 1800-talskyrkoma har i vissa fall sten- detaljer som tillkommit efter byggnadernas uppförande. Detsamma gäl ler enst.aka andra byggnader. För övrigt överensstämmer ob- jektens ålder i stort sett med byggnadernas, figur 57. Det finns varken byggnader eller objekt från perioden 1300-1650. Under perioderna 1650-1750 och 1750-1860 domineras mate- rialet av miJitärn anläggningar samt flottans nyttobyggnader. Dessutom finns huvuddelen Blekinge län - sammanställning Byggnader och objekt I Blekinge län har 58 byggnader med exteri- ört exponerad och bearbetad natursten på- träffats vid inventeringen. Sammanlagt ingår 171 objekt av viJka nästan samtliga, 167 st, är från tiden mellan I650 och I940, tabell 120. De äldsta byggnaderna är medeltida kyr- kor som även har objekt från senare perioder. 50% Byggnader 45% 40% 35% 18 30% 25% 20% 15% 10% 5% 2 2 0% 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1 750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 • Stad byggn a Land byggn 50% Objekt 45% 40% 35% 55 30% 25% 20% 15% 10% 5% 3 0% 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910- 1940 • Stad obj a Land obj Figur 57. Byggnader och objekt - proce11111ell fördelning mellan landsbygd och stad, beräknad på det totala antalet byggnader respektive objekt. 120 Tabell 120. Byggnader och objekt med exteriö11 exponerad och bearbetad narursten: frekvens och ålder. 1000-1 300 1300-1550 1550- 1650 1650-1 750 1750- 1860 1860-1 9 10 1910-1940 S:a Byggnader 4 5 16 19 14 58 Ob'ckl 4 19 50 60 38 171 25% 20% 3 1 15% 10% 5% 0% +--__...._ 4 _.___________ 1000- 1300 1300-1 550 1550- 1650 1650-1750 1750-1860 1860- 1910 1910-19-10 • Profobj D Oprof obj Figur 58. Profilerad<' och oprojilffade objekt - proce11111el/ fördelning i perioder. beräknad p,i det totala antalet objekt. av kyrkorna i dessa grupper. Landsbygden har också ell fåta l s lotts- och herrgårdsbygg- nader samt andra profana byggnader från dessa perioder. De två senare perioderna, 1860-1910 och 19 l0-1940 domineras av den borgerliga sta- dens stenhus, som i synnerhet efter sekelskif- tet försetts med en mängd utsmyckningsde- taljer och fasadbeklädnader av natursten. Här ingår såväl bostadshus som banker och kom- munala och statliga byggen såsom skolor, telegraf och service inrättningar, t.ex. badhus. Av figur 58 framgår att den procentuella fördelningen melJan antalet profilerade res- pektive oprofilerade objekt är tämligen jämn i samtliga perioder med undantag av den äldsta, som saknar profilerade objekt. Byggnadssten Kalksten är den vanl igast förekommande bergai1en och utgör 56% av objekten, tabell 121. Därnäst kommer urberg med 33% med- an sandsten endast finns i l l % av samtliga objekt. Totalt har 5 olika kalkstens typer (inkl. mam1or) och 5 olika sandstenstyper kunnat identifieras, figur 59. Den öländska kalkste- nen är vanligast och har påtriiffats i 50 objekt. därnäst kommer Yxhultskalksten från Niirke som finns i 17 objekt. Gotländsk sandsten finns i 9 objekt och den skånska lgnaberga- kalkstenen i 8 objekt respektive Övedssand- stenen i 6 objekt. Övriga bergarter förekom- mer enbart i enstaka narurstensdetaljer. Tabell 122 visar de o lika bern.arlemas användning i tid. Ölandssten för; kommer från 1650 till 1940. Den finns i samtliga äldre objekt. såväl civila som militära. Först kring sekelskiftet 1900, då det fanns goda trans- portmöjligheter över jämvägsnäte1, blev an- dra typer, framförallt Yxhultskalksten från Närke. vanliga. Vid den tiden gjordes också mycket medveLna materialval av av arkitek- ter och beställare. Även kalksten från lgna- berga och från Gotland förekommer. men sparsamt. Tabell 12 1. Sandsten. kalksten och urberg fördelade på antal objekt. Bergart An1al ~ Sandsten 19 Il Kalksten 96 56 Urbcrl! 56 33 Summa 171 100 121 Tabell 122. Bergartstypemas fördelning olika tidsperioder med antal förekommande objekt. Urberg presenteras separat nederst i tabellen. Bergart 1000-1 300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 S:a Sst Gotland 3 2 4 9 Kst Öland 13 29 6 2 50 Sst Mäl/Rosl/Gävle I I Sst annan 2 2 Sst Öved, Sk 6 6 Marmor Ekebersz I I Kst hrnaber2a, Sk I 7 8 Kst Yxhultsomr, Nä 13 4 17 Sst lingulid, Nä I I Kst Gotland 2 2 ------------------------------------------------------Urbern 4 2 7 24 19 56 Tabell 123. Skadefrekvens och objektens ålder. 1000-1300 1300-1550 1550-1650 1650-1750 1750-1860 1860-1910 1910-1940 S,;! 0, ej påtagliga I I 6 25 19 52 30 I. begränsade 3 9 25 22 16 75 44 2. omfattande Summa _____ _ __ i __________ ___ ___ 9 19 ____ 19 50 ____ 13 60 3 44 ____38___ 171 __ 26 100 Akuta skador 4 9 10 2 25 15 122 50 50 45 40 35 30 s 25 ~ 20 15 10 5 0 .., :(0 .,. .,. .., <)0 (/) (/) e.oC: :z 0 ~ :z"" > <)os C: ~ ,os .t::,E~ .,.· ~ö i ~ E :sf .,.<>ei > ~ iii 0 ~ ., iii 0 VI UJC: .t::, 0 (/) i 0 ~ l!I ;!!! iii ...i;; 0~:i ö "' (I.) ~ !s,....c: ~ iii>< 0 :E ~ >- iii iii (/) (/) iii ::E (/)~ ~ Figur 59. Frekvens av olika sand- och kalkstenstyper fördelad på antalet objekt. 80% 41 70% 60% 50% 8 40% 30% 20% 10% 0% Sands ten Kalksten Urberg • Akuta skador a Inga påtagliga skador Figur 60. Bergarternas skadefrekvens. Procemue/1 fördelning av akuta och inga påtagliga skador på sandsten, kalksten och urberg. Antalet objekt inom va,je bergan redovisat. Av sandstenstypema är den gotländska vanligast fram till slutet av 1800-taJet. Kring sekelskiftet 1900 används Övedssandsten i några mer påkostade objekt. Från övriga pe- rioder förekommer enstaka objekt av andra sandstenstyper, som Gävle- Roslags- Mäl- arsandsten, lingulidsandsten och annan, här kambrisk, sandsten. Urberg har fram till 1800-talets slut, främst använts i socklar, trappor och enstaka porta- ler och är den enda bergarten som förekom- mer i de äldsta medeltida stendetaljerna. Under I 900-talet blir urbergsarter allt mer vanliga i arkitekturdetaljer. Ofta utnyttjas effekten av olikfärgade urbergstyper i kva- derrnurade socklar och bottenvåningar. Skador Av tabell 123 framgår att 30% av samtliga objekt saknar påtagliga skador. På 26% av objekten är skadorna mer omfattande. Akuta skador förekommer på 25 objekt, eller 15%, av samtliga objekt. Skadefre/...'Vens - bergart Mest utsatt för akuta skador, i förhål lande till förekomst, är sandstenen. Drygt 40% av samt- liga sandstensobjekt har akuta skador men endast 15% av kalkstensobjekten, figur 60. Av urbergsobjekten saknas påtagliga skador hos drygt 70% och akuta skador förekommer inte aJJs. Hos Ölandskalksten, som framförallt finns i de äldre objekten, är akuta skador procentu- ellt sett vanligare än hos Yxhultsstenen från främst 1900-taJets början, figur 61. Skadefrekvens - ålder Akuta skador är vanligast i perioden 1650- 1750, där de utgör drygt 20%, figur 62. Under perioden 1860-19 10 är påtagliga skador på objekten ovanligare, vilket delvis förklaras av att en stor del är av urbergsmateriaJ. Skadefrekvens - stad/landsbygd På landsbygden förekommer akuta skador på ca 10% av kaJkstensobjekten, medan samma siffra i städerna ligger på drygt 20%, figur 63. Sandsten förekommer inte i landsbygdens material och kan därför inte jämföras. Däre- mot har större andel av urbergsmaterialet klarat sig bättre i städerna än på landsbygden, som dock endast representeras av IOobjekt. 123 30% 11 20% 3 10% 3 0% Kst Öland Kst Yxhultsomr, Nä • Akuta skador a Inga påtagliga skador Figur 61. Olika kalkstenstypers skadefrekvens. Procemue/1 f ördelning av akuta _och _inga påt~gliga skador av ide111ifierade kalksrenstyper som representerar mer än JO objekt. Amalet ob1eJ...1 1110 111 VOJ"}e bergartstyp redovisat. 19 50% 25 40% 30% 4 20% 10% 0% 1000-1300 1300- 1550 1550-1650 1650- 1750 1750-1 860 1860-19 10 19 10-1940 • Akuta skador a lnga påtagliga skador Figur 62. Skadefrekvens i förhållande till objektens ålder. Procentuell f ördelning av akura och inga påtagliga skador inom va,je period. Amalet objekt inom va,je period redovisat. Byggnader och objekt med akuta skador De objekt, som är svårast att ersätta och som i aJJmänhet är unika, är de mera bearbetade objekten. Dessa, som här benärnns profilera- de dominerar bland de akut skadade stende- taljerna med 56% , tabell 124. I perioden 1650-1750 finns akuta skador endast på pro- filerade objekt medan de i övriga perioden är jämt fördelade melJan profilerade och oprofi- lerade objekt. Figur 64 visar den procentuella förde l- ningen av samtliga objekt i olika perioder samt de som har akuta skador. Här syns inte någon större sldllnad mellan profilerade och oprofilerade objekt med akuta skador och deras förhåUande till det totaJa antalet av varje typ inom de olika perioderna. Av figur 65 framgår att 90% av alla bygg- nader på landsbygden har någon form av skada, men endast I 0% akuta skador, dvs. en byggnad. Här måste man dock observera det fåtaJ byggnader som finns på landsbygden, dvs. totaJt l O stycken. I städerna har ca 80% någon form av skada medan närmare 30% har objekt med akuta skador, dvs. 14 byggna- der. 124 90% Landsbygd 90% 38 Stad 80% 80% 70% 70% 60% 60% 50% 50% 8 40% 40% 30% 3 30% 20% 20% 3 10% 10% 0% 0% Urberg Sands1en Kalks1en Urberg Sandslen Kalksien • Akuta skador O Inga påtagliga skador • Akuta skador D Inga påtag liga skador Figur 63. Jämförelse av skadefrekvens mellan landsbygd och stad. Procemue/1 fördelning av akuta och inga påtagliga skodor på olika bergarter. 1000-1 300 1300- 1550 1550-1650 1650-1 750 1750- 1860 1860-1910 1910- 1940 a Samtl prof D Samtl oprof • Akuta prof • Akuta oprof Figur 64. Skadefrekvens relaterad till objekcens bearbemingsgrad och cilder. Procemue/1 fördelning av samtliga objekc. Tabell 124. Profilerade och oprofiJerade objekt med akuta skador; frekvens och ålder (jämför tabell 120). Qll.iili 1{}00-I JOO 1~00- 1~20 1220-1620 l62Q- 12~0 122Q- l860 l860-12 1Q 19I0-124Q S:a ~ Profilerade 4 4 5 14 56 Oorofilerade 5 5 I 11 44 Summa 4 9 10 2 25 100 125 9 90% 3880% 70% 60% 50% 40% 1430% 20% 10% 0% Landsbygd Stad • Byggnader med akuta skador D Alla skadade byggnader Figur 65. Skadefrekvens relaterad till byggnader på landsbygden och i stadsbebyggelse. Procentuell fördelning av antalet byggnader inom va,je byggnadsgrupp. 126 Källor och litteratur Inledning Andersson, K. 1993. Bygga i sten. Teknik & Historia. Natursten i byggnader. Riksan- tikvarieämbetet, Statens historiska museer. Stockholm. Andersson, T. l 993. Hugga i sten. Teknik & Historia. Natursten i byggnader. Riksan- tikvarieämbetet, Statens historiska museer. Stockholm. Gullman, J. (utg.) 1992. Air Pollution and the Swedish Heritage. Progress 1988-1991 . Rapport. RIK 6. Riksantikvarieämbetet Statens historiska museer. Stockholm. ' Lag om kulturminnen m.m. 1988. Lindborg, U. 1992. luftföroreningar och kul- turminnen. Handlingsplan 90. Konserver- ingstekniska studier. Rapport. RIK 1. Riks- antikvarieämbetet, Statens historiska mu- seer. Stockholm. Löfvendahl, R., Andersson, T. Åberg, G. och Lundberg B. A. 1994. Svensk byggnads- sten & Skadebilde,: Natursten i byggna- de,: Riksantikvarieämbetet, Statens histo- riska museer. Stockholm. Sundner, B. m.fl . 1993. Teknik & Historia. Natursten i byggnade,: Riksantikvarieäm- betet, Statens historiska museer. Stock- holm. Kulturlandskapet Topografi och klimat Alexandersson, H., Karlström, C. & Lars- son-McCann, S. 1991. Temperaturen och nederbörden i Sverige 1961-90. Referens- normaler. SMHI Meterologi. Nr 8 1, 1991. Norrköping. Hisrorisk sratistik för Sverige. Befolkning 1720-1950. 1955. Statistiska centralbyrån. Statistisk årsbok för Sverige 1993. Stock­ holm. Taesler, R. 1972. Klimatdara för Sverige. (Perioden 1931-60) SMHI/SIB. Väder och Vatten. Väderåret 1989. SMHI. Kulturhistoria Ahlberg B. Vad skall jag se i Småland och Blekinge? 1964. Stockholm. Andersson, H. 1990. Sjuttiosex medelrids- städer. Medeltidsstaden 73. Rapport. Riks- antikvarieämbetet och Statens historiska museer. Stockholm . En bok om Småland. 1943. Stockholm. En bok om småländskt kultur- och näringsliv. 1946. Jönköping . Ett Läns utveckling, kulturminnesvårds- program för Kalmar län. Etapp 1. Över- sikt. 1985. Kalmar. Historia för framtiden, kulturminnesvårds- program för Kronobergs län. 198 1. Kronobergsboken 198 1. Växjö. Jönköpings läns historia, Småländska kultur- bilder 1986-87. 1987. Värnamo. Loberg B. Geologi, Material, processer och Sveriges berggrund. 1993. Borås. Lundberg E. 1940. Byggnadskonsten i Sverige under medeltiden, 1000-1400. Stockholm. Lundegårdh P. H. m.fl. 1970. Berg och jord i Sverige. Uppsala. Magnusson N. H. m.fl. I 949. Sveriges geo- logi. Stockholm. Sevärt i Blekinge, vägvisare till kulturen. 1983. Karlshamn. Svenska industrien vid kvartsekelskiftet 1925. 1926. Stockholm. Sveriges Nationalatlas. Kulturminnen och kulturmiljövård. 1994. Höganäs. Byggnadssten Axberg, S. och Wadstein, P. 1980. Distribu- tion of the sedimentary bedrock in Lake 127 Vättern , southern Sweden. Stockholm Contributions in Geology 34(2). Brotzen, F. 194 I. Några bidrag till visingsö- formationens srratigrafi och tekronik. Geo­ logiska Föreningens i Stockholm Förhand­ lingar 63. Bruun, Å. m.fl. 1991. Malme,~ industriella mineral och bergarter i Kalmar län. Sve­ riges Geologiska Undersökning. Rappor­ ter och meddelanden 65. Fogdestam, B. 1983. Karta över berggrunden i Blekinge län. Sveriges Geologiska Un­ dersökning Ah 4. Hedström, H. 1908. Om Sveriges naturliga byggnads- och ornamentstenar jämte en förteckning öfver de viktigaste svenska stenindustriidkande firmorna. Sveriges Geologiska Undersökning C 209. Göransson, S. 1955. Från Kongl. Maj:ts sten­ huggare vid Dälje till modern storindustri vid Sandvik. Ölandsk bygd 1955. Kornfält, K-A. m.fl. 1990. Malme,~ industri- ella mineral och bergarter i Kronobergs län. Sveriges Geologiska Undersökning. Rapporter och meddelanden 61 . Komfält, K-A. och Bergström, J. 199 L. Pro- visoriska översiktliga berggrundskartan Karlskrona. Karta med beskrivning. Sve­ riges Geologiska Undersökning Ba 44. Kulturförvaltningen Oskarshamn 1992. Sten- huggarmuseum Vånevik. Oskarshamn. Lindström, M. 199 l. Byggstensforskn.ing: Projekt Öland. Opublicerad rapport till Riksantikvarieämbetet. Lindström, M., Lundqvist, J. och Lundqvist, Th. J991. Sveriges geologi från urtid till nutid. Lund. Loberg, 8. 1987: Geologi. Material, proces- ser och Sveriges berggrund. Stockholm. Lundbohm, Hj. 189 L. Några upplysningar om Sveriges stenindustri. Sveriges Geolo­ giska Undersökning. Lundbohm, Hj. 1900. Redogörelse för Sten.- industrien inom Blekinge Län. Sveriges Geologiska Undersökning Ca I . Lundegårdh, P. H. 197J. Nyttosten i Sverige. Stockholm. Lundegårdh, P. H., Wikström, A. och Bruun, Å. 1985. Provisoriska översiktliga berggrundskartan Oskarshamn. Karta med beskrivning. Sveriges Geologiska Under­ sökning Ba 34. Morad, S. och Aldahan, A. A. 1982. Minera­ logy and crystal-chemistry of clay mine­ rals related to diagenesis and vary low- grade metamorphism of two Proterozoic sedimentary sequences from Sweden. Uppsala University Deparrment oj Mine- ralogy and Petrology research repor/ 33. Uppsala. Morad, S. 1983. Petrology of the Visingsö Group (Upper Proterozoic), southern Swe­ den. Uppsala University Depanment oj Mineralogy a,ul Petrology research report 34. Uppsala. Munthe, H. 1902. Beskrifning till kartblader Kalmar. Sveriges Geologiska Undersök­ ning Ac 6. Munthe, H. 1902. Kartbladet Ouenby. Karta med beskrivning.Sveriges Geologiska Undersökning Ac 7. Munthe, H. och Hedström, H. 1904. Kart- bladet Mönsterås med Högby. Karta med beskrivning. Sveriges Geologiska Under­ sökning Ac 8. Munlhe, H. och Gavelin, A. 1907. Beskrif ning till kartbladet Jönköping. Sveriges Geologiska Undersökning Aa 123. Persson, L. och Wikman, H. 1986. Proviso- riska översiktliga berggrundskartan Jön- köping. Karta med beskrivning. Sveriges Geologiska Undersökning Ba 39. Shaikh, N. A., Persson, L., Sundberg, A. och Wik, N-G. 1989. Malme1; industriella mi- neral och bergarter i Jönköpings län. Sve­ riges Geologiska Undersökning. Rappor­ ter och meddelanden 50. Shaikh, N. A. m.fl. 1990. Kalksten och dolo- mit i Sverige: Del 3. Södra Sverige. Sveri­ ges Geologiska Undersökning. Rapporter och meddelanden 56. Shaikh, N. A., Persson, L., Sundberg, A. och Wik, N-G. 1989. Berggrunden i Jönkö- pings län. Sveriges Geologiska Undersök­ ning Ah 11. Svedmark, E. 1904. Kartbladet Oskarshamn. Karta med beskrivning.Sveriges Geolo­ giska Undersökning Ac 5. Stenhandboken. Natursten. 1986. Sveriges Stenindustriförbund. Johanneshov. Luftföroreningar - en första överblick Holmgren, Y. I996. Bearbetning av C. Olofs- sons "Sveriges järnvägar". Opublicerad karta. Industri. Berättelse för år 1920 av Kommers- kollegium. 1922. Sveriges officiella statis­ tik. Stockholm. Jämvägsdata . 1992. Svenska järnvägs­ klubbens skriftserie nr 57. Malung. 128 Sjöfart. Beräuelse för år 1920 av Kommers- kollegium. 1922. Stockholm. Utsläpp till luft i Sverige av svaveldioxid, kväveoxider och koldioxid 1988 och 1990. länsvis och kommunal redovisning. 1992. Statistiska meddelanden. Na 18 SM 9203. Statistiska Centralbyrån. Örebro. Westling, 0., Hallgren-Larsson, E., Sjöblad, K. och Lövblad, G. 1992. Deposition och effekter av lufrföroreningar i södra och mellersta Sverige. fVL Rapport. B 1079. Institutet för vatten- och luftvårds- forskning. Stockholm. Jönköpings län Bebyggelse och Kulturlandskap. 1988. Regionalt kulturminnesvårdsprogram för Jönköpings län, del l. Jönköping. Franzen A. 1990. Kulturmiljöer, Regionalt kulturminnesvårdsprogram för Jönköpings län, del 2. Jönköping. Hederström Ch. 1989. Jönköpings kommun, Landsbygden, kulturhistorisk utredning. Jönköpings läns museum rapport nr 17. Jönköping. Hjort I. 1987. Naturen på Småländska hög- landets hjässa. Jönköpings läns historia, Småländska kulturbilder 1986-87. Vär- namo. Lindqvist A. 1981. Arkitekt i industri- samhället. Om stadsarkitekten August At- terström. 1900-tal, Småländska kultur- bilder 1981. Värnamo. Kyrkor på landsbygden Böhn-Jullander I. 1971. von Sethska grav- koret i Byarums kyrka. Byarums Hem- bygdsförening, årsskrift 1971. Vaggeryd. Kyrkoby_sgnader 1760-1860. Del 2. Småland och O/and. 1993. Sveriges Kyrkor, volym 216. Stockholm. Lindhe 0. 1978. Rydaholms medeltidskyrka. Småländska kulturbilder 1978. Värnamo. Lundberg E. 1943. Nydala klosterkyrka. En bok om Nyda/a kloster. Jönköping. Lönnberg E. 1943. Några notiser om Nydala kloster, kyrka och herrgård. En bok om Nydala kloster. Jönköping. Slott och herrgårdar på landsbygden Kjellberg S. T. m. fl. (red.). 1971. Småland, Öland, Gotland. Slott och herresäten i Sverige. Malmö. Jönköping Areslätt, T. 1984. Jönköping. Medeltidsstaden 58. Rapport. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Stockholm. Franzen A. och Remmare P-O. 1994. Jönkö- ping - stad i utveckling, Fördjupad be- skrivning av kulturmiljövårdens riksint- ressen i Jönköpings stad. Länsstyrelsen i Jönköpings län. Hallberg P-O. 1989. Östra centrum, Kål- gården och Liljeholmen i Jönköping, Kulturhistorisk utredning och förslag till bevarandeprogram. Jönköpings läns mu- seum, Rapport nr 20. Jönköping. Hallberg P-O. och Franzen A. 1990. Bäcko- lyckan, Bymarken, Dunkehalla och Skänke- berg i Jönköping, Kulturhistorisk utred- ning och f örslag till bevarandeprogram. Jönköpings läns museum, Rapport nr 22. Jönköping. Karlson B. E. 1984. Bebyggelse i Jönköping 1612 - 1870, Offentliga institutioner, Små- ländska kulturbilder 1984. Jönköping. Ridderberg M. 1989a. A6 och Ryhqy, l j unga- rum, Rosenlu11d, Vätters11äs, Osteränge11 samt Eksagen i Jönköping. Kulturhistorisk utredning och förslag till bevarandepro- gram. Jönköpings läns museum, Rapport nr 25. Jönköping. Ridderberg M. 1989b. Gräshagen, Haga, Hagaberg, Kettilstorp, Mariebo, Rås/ätt och To,pa vi/lastad. Kulturhistorisk utred- ning och förslag till bevarandeprogram. Jönköpings läns museum, Rapport nr 27. Jönköping. Åsgrim-Berlin A. 1986. T01pa i Jönköping. Kulturhistorisk utredning av en stadsdel med bebyggelse från 20-, 30- och 40-talen. Jönköpings läns museum, Rapport nr 9. Jönköping. Åsgrim-Berlin A. 1989. Stadsdelen Väster i Jönköping, Kulturhistoriskutredning och förslag till bevarandeprogram. Jönköpings läns museum, Rapport nr 16. Jönköping. Nässjö Kulturmi1111esvårdsprogram för Nässjö kom- mun. 1988. Jönköping. Ryden J. 1981. Nässjö under jämvägsepoken. Värnamo. Huskvarna Hallberg P-O. 1989. Huskvarna, Kulturhis- torisk utredning och förslag till bevarande- 129 program. Jönköpings läns museum, Rap- port nr 21. Jönköping. Eksjö Hagberg L. 1982. Eksjö 1700-tal, hur man levde i en svensk småstad förr. Uddevalla. Varenius, L. 1984. Eksjö. Medeltidsstaden 65. Rapport. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Stockholm. Kronobergs län Byggnadsinventeringa,: Smålands Museum. Erixon, S. (red.) 1960. Svensk statistik. Topo- grafisk uppslagsbok. Landsbygden. Udde- valla. Historia för framtiden. Kulturminnesvårds- program för Kronobergs län. 1981. Kronobergsboken 1981. Kyrkor på landsbygden Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2. Små- land och Öland. Sveriges Kyrkor, volym 216. Stockholm. Liepe, A. 1985. Medeltida lantkyrkobygge i Värend. Krono bergsboken 1984-85. Slott och herrgårdar på landsbygden Kjellberg S. T. m. fl. (red.). 1971. Småland, Öland, Gotland. Slott och herresäten i Sverige. Malmö. Vejde P. G. 1929. Kronobergs läns herr- gårdar. Hylten-Cavallius föreningens års- bok 1928-1929. Växjö Söder i Växjö - Kulturhistorisk byggnadsin- ventering och bevarandeförslag. 1982. Smålands Museum. Växjö Centrum - Kulturhistorisk byggnad- sinventering och bevarandeförslag. 1976. Smålands museum. Åhman, E. 1983. Växjö. Medeltidsstaden 46. Rapport. Riksantikvarieämbetet och Sta- tens historiska museer. Stockholm. Kalmar län Axel-Nilsson, G. 1950. Dekorativ stenhug- garkonst i yngre vasastil. Lund. Byggnadsminnen 1961-1978. Riksantikva- rieämbetet. Ett läns utveckling. 1985. Kulturrninnesvårds- program för Kalmar län. Länsstyrelsen i Kalmar län. Rönn bäck, L. 1977. Berg och jord. Oskars- hamn. Kyrkor på landsbygden Boström, R. 1982. Ölands kyrkor. Svenska fornminnesplatser 53. Stockholm. Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2. Små- land och Öland. Sveriges Kyrkor, volym 2 16. Stockholm. Slott och herrgårdar på Landsbygden Hofren, M. 1937. Herrgårdar och boställen. Stockholm. Kjellberg S. T. m. fl. (red.). 1971. Småland, Öland, Gotland. Slott och herresäten i Sverige. Malmö. Kalmar Eriksson, L. m.fl. 1980. Hus i Kalmar: Rap- port 12, Centrumplaneringen. Stadsarki- tektkontoret i Kalmar. Hofren, M. 1970. Karolinska borgarhus i sten. Kalmar. Selling, D. 1984. Kalmar. Medeltidsstaden 6 1. Rapport. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Stockholm. Västervik Fajersson, M. och Lindqvist, A. 1990. Kul- turhistorisk bebyggelseinventering av Västerviks stadskärna. Stadsarkitekt- kontoret i Västerviks kommun. Sandell , J. 1987. Gamleby/Västervik. Medeltidsstaden 68. Rapport. Riksantik- varieämbetet och Statens historiska mu- seer. Stockholm. Vimmerby Åhman, E. 1984. Vimmerby. Medeltidsstaden 55. Rapport. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Stockholm. Blekinge län Kulturminnesvårdsprogramför Blekinge län. 1983. Länsstyrelsen. Kyrkor på Landsbygden Ohlsson, S. H. (utg.) 1955. Lunds stift. Matri- kel. Lund. Slott och herrgårdar på Landsbygden Kjellberg S. T. m. fl. (red.). 1971. Småland, Öland, Gotland. Slott och herresäten i Sverige. Malmö. 130 Fortifikationsförvaltningens serie av vård- planer för försvarets statliga byggnads- minnen. 1977-1992. Fortifikations- förvaltningen. Karlshamn Byggnadsinventering Karlshamn 1974-75. Karlshamns kommun/Blekinge läns mu- seum. CampeU, L. 1992. Karlshamns innerstads- bebyggelse. En fastighetskatalog med kul- turhistorisk inriktning. Karlshamns kom- mun. Rosengren, H. 19 18-1949. Karlshamns his- toria, del 1-3. Karlshamn. Moberg, 0. 1950-1979. Karlshamns his- toria, del 4-5. Karlshamn. Karlskrona Bebyggelseinventering i Karlslcrona 1978- 81. Karlskrona kommun och Blekinge läns museum. Byggnadsinventering Karlskronavarvet 1982. Karlskronavarvet AB/Blekinge läns mu- seum. Karlskrona 300 år - En återblick i ord och bild. Band I-III. Föreningen Gamla Carls- krona. Stumho/mens äldre bebyggelse. Rapportserie 1992-93. Blekinge länsmusewn. Ronneby Kring en åkrök. Ronneby stad och bygd. 1987. Ronneby kommun. Stenholrn, L. 1984. Ronneby. Medeltidsstaden 64. Riksantikvarieämbetet och Statens his- toriska museer. Rapport. Stockholm. Sölvesborg Anglert, M. Sölvesborg. 1984. Medeltids- staden 54. Riksantikvarieämbetet och Sta- tens historiska museer. Rapport. Stock- holm. Byggnadsinventering i Sölvesborg 1978. Länsantikvarien och Sölvesborgs kommun. 13 1 Rapporter i serien Natursten i byggnader Utkomna Teknik & Historia, 1993. Svensk byggnadssten & Skadebilder, 1994. Malmöhus och Kristianstads län, 1994. Gotlands län, 1995. Göteborgs och Bohus län samt Hallands län, 1995. Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län, 1996. Planerade Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs län Skaraborgs och Älvsborgs län Södermanlands och Stockholms län Uppsala, Västmanlands och Örebro län Värmlands och Kopparbergs län Östergötlands län ISBN 978-91-7209-810-7 (PDF) 2017 ISBN 9 1-7192-956-8