Vårda väl
Biologiskt kulturarv Riksantikvarieämbetet | maj 2013

Fäbodar och fäbodskogar
Biologiskt kulturarv i nordliga skogar

I norra och mellersta Sveriges inland har ända in i modern tid fäbodbruket spelat en avgörande roll för folkförsörjningen. Över hela skogslandet har säsongsbosättningar funnits, dit man fört kreaturen på skogsbete om sommaren. Än idag finns många gamla fäbodställen kvar, med gamla timmerstugor på en öppen gräsvall i skogen.

id en och annan säter går ännu kor på bete i skogen. Men kulturspår och minnesmärken från äldre tiders utmarksbrukande står även att nna i landskapets levande artförekomster, vegetation och naturtyper. I många fall har skogslandskapet präglats så kraftigt av fäbodkulturen att man än idag kan urskilja spår ända upp på landskapsnivå. Eftersom påverkan har försiggått under lång tid och över stora områden, har skogens ekologiska förutsättningar också förändrats, inte sällan till arters fördel. Sammantaget utgör dessa spår det biologiska kulturarvet. För att dessa spår ska kunna användas och identi eras i stor eller liten skala behöver de de nieras och beskrivas. Detta faktablad ger ett antal exempel på skilda företeelser som var för sig och tillsammans utgör fäbodlandskapets biologiska kulturarv.

V

HISTORISK BAKGRUND

Fäbodbrukets ursprung sträcker sig långt tillbaka i medeltiden. Ju längre uppåt landet människan har sökt sig, desto större arealer har hon behövt tillgodogöra sig för sitt uppehälle. Nyttiggörandet av det vidsträckta skogslandskapet blev ett villkor för överlevnad för nybyggarna i norra Mellansverige och Norrland. För bofasta bybor i älvdalgångarna kom ett rörligt hushåll att fortsätta vara nödvändigt, sedan all odlingsbar mark tagits i anspråk. Genom att upprätta brohuvuden i form av fäbodställen på utmarken kunde bondebefolkningen tillgodogöra sig både den
Den övergivna fäbodvallens flora står ofta länge emot igenväxningen, men tuvtåtel och andra högvuxna gräs tränger gradvis undan den artrika slåtterfloran. Bäjsjösätern, Lima.

3

betesmark som skogarna erbjöd och andra nyttigheter som skogshö, myrjärn, virke, lav, torv, bark, ved, jaktvilt och ske. Denna omfattande extensiva kulturpåverkan kom att i hög grad sätta sin prägel på skogslandskapet. I alla nordliga skogar nns i varierande grad spår kvar av dessa verksamheter. Fäbodbruket var som mest utbrett vid mitten av 1800-talet. Det senaste seklets modernisering av jordbruket har lett till att nästan alla fäbodställen därefter har övergivits. Idag nns era tusen fäbodlämningar spridda över alla slags naturtyper från Mälardalen till Norrbotten. Även om principerna varit likartade så har stora regionala och lokala variationer rått i fäbodbrukandets utformning och praktik. Lokaliseringen kan också vara mycket skiftande – från vida myrlandskap till tallhedar, från djupa granskogar till kal äll. Och de biologiska kulturspåren skiftar därefter. Det alltmer storskaliga skogsbruket lämnar idag djupare spår i landskapet än några historiska brukningsformer har förmått och innebär samtidigt ett stort hot mot de historiska spår som nns kvar. De olika aspekter av biologiskt kulturarv som presenteras här representerar minnen från fäbodekonomins epok. Spår från skogsbruk efter 1950 ingår därför inte. Termer och lokala beteckningar har hämtats från Dalarna, där merparten av arbetet med biologiskt kulturarv i fäbodmiljöer hittills har bedrivits.
IDENTIFIERING OCH TOLKNING

Ovan t. v.: Fäbodlandskapet. På detta utsnitt från en karta över Älvdalens kronopark i mitten av 1800-talet framgår tydligt omfattningen av utmarkens ianspråkstagande. Från fäbodtäkten i mitten markerar de radiella strålarna fäbodlöten, det vill säga betes- och bruksskogen kring sätern. De gröna områdena representerar bättre slåttermarker på utmarken och de gula slåttermyrar. Veirulf 1937. Ovan t. h.: Fäbodinägan. Då fäbodarna var i full drift i mitten av 1800-talet var hela fäbodinägan – vallen – öppen slåttermark (ljusgrönt). Flygbilden avslöjar att blott en bråkdel av inägan idag är öppen. Merparten har beskogats aktivt eller spontant. Samtidigt har utmarken i allt högre grad förvandlats till kalhyggen och ungskogar. Kläbergets fäbod Dala-Floda idag, med överlägg 1837.

Fäbodlandskapets biologiska kulturarv utgörs av ett brett spektrum av företeelser som berättar om utmarksbruk i allmänhet och fäbodbruk i synnerhet. Ofta kan era olika slags spår berätta om varje särskild brukningsform.

De biologiska kulturspåren förekommer i många skalor, från enskilda individer och kulturformer av vissa arter till hela landskap. I urvalet av biologiska markörer nedan ligger fokus på deras förmåga att berätta om historiskt brukande. Andra företeelser har främst värde för biologisk mångfald och ingår bara i urvalet om de utgör kulturskapade substrat som är av betydelse för speciellt skyddsvärda arter. Till stöd för att identi era vegetationstyper har ett antal indikatorarter valts ut, som tillsammans vittnar om den historiska hävd som präglar kategorin. För tolkningen av de olika spåren kan även stödkriterier i form av andra kulturspår behövas. Till god hjälp är även kunskap om de historiska brukningsförhållandena vid den aktuella fäboden eller inom det aktuella området. Urvalet i detta faktablad är tänkt att fungera som grundläggande hjälp för identi ering av olika biologiska kulturspår i nordliga skogar. Fäboden har traditionellt utgjorts av den inhägnade gräsbevuxna fäbodtäkten eller vallen, med öppen

4

slåttermark. Här nns en eller era fäbodgårdar med boningshus, fähus, härbre, lador och ett antal övriga byggnader. Som regel har denna öppna täkt oftast varit erdubbelt större än idag. Utanför gärdesgården vidtar utskogen eller fäbodskogen, som i äldre tid var allmänning. Från fäbodtäkten löper stigar i olika riktningar, lötgångar eller gässelleder, där kor och getter dagligen getades, vallades ut i betestrakterna. Vallningen var nödvändig av tre skäl: dels på grund av rovdjuren, dels för att styra boskapen till lämpliga betestrakter och dels för att hålla mularna borta från slåttermarker och svedjor. Någonstans längs varje betesrunda fanns en sovhol eller stannris, ett vilställe där man vilade middag vid en eld. Här lämnade ofta vallkullorna spår efter sig i form av signaturer och meddelanden i träd. På de esta fäbodar har delar av fäbodtäkten beskogats under 1900-talet. Dessa delar bildar ofta en separat zon mellan inäga och utmark, med delvis särskilda värden. Beskrivningen av de olika kulturspåren nedan utgår från inägan och fortsätter ut på utmarken. Vid sedan länge övergivna fäbodställen kan det även med en karta vara svårt att hitta inägogränser och tolka markslag. Till stöd i tolkningsarbetet behöver man därför även kunna identi era företeelser som inte är biologiska, som röjningsrösen, husgrunder, åkerhak, vägbankar, ristningar i sten och kallkällor.

Ovan t. v.: På fäbodar med bibehållen lieslåtter finns den gamla ängsfloran kvar intakt. Här vid Lövberget i DalaFloda lyser ängen av prästkrage, ängsskallra, fältgentiana, slåtterfibbla och jungfrulin. Jungfrulinet kallas i Floda för ”Lövbergstuppor”, då den bara finns här i hela socknen. Ovan t. h.: På betade fäbodvallar i höglandet dominerar ofta det hårda gräset stagg. Det gynnas av bete tack vare att kreaturen undviker det och det därför kan breda ut sig på smakligare arters bekostnad. Vålbrändan i Transtrand.

INÄGAN Gräsmarken med dess växter

Slåtterängar Oavsett om fäboden har anlagts på rik eller mager mark, i en bergstrakt eller i låglandet, så har inägans förhärskande markslag varit slåttermark. Liksom i byarna har hackslogarna, slåtterängarna på fastmark, formats av lång tids årlig slåtter och de har ofta blivit mycket blomsterrika. På hemfäbodarna har de bästa slogarna efterhand stenröjts och odlats upp. De fäbodtäkter som ännu slås traditionellt har som regel bibehållit sin ängs ora bättre än de täkter som betas. I det senare fallet har kontinuiteten i hävden ofta varit sämre och oönskade e ekter som igenväxning och näringsöverskott har slagit ut känsliga arter. Betad gräsmark på inägan Under de senaste 60 åren har skogsbetet helt upphört och vid de fäbodar som idag har djur betas som regel både åker och äng på fäbodinägorna. Den betade fäbodvallen har idag blivit ett signum för våra sista ”levande” fäbodar. Även om betet inte i alla lägen är optimalt för att bibehålla slåtterängarnas rika

5

Fältgentianan (ovan t. v.) är den kanske främsta indikatorarten på gammal välhävdad slåttermark. I betad ängsmark kan fältgentianan överleva endast om påsläppet sker sent. Typisk för fäbodtäkter i Jämtland är sätergentianan (t. h.), som är en buskformig och ofta ljusblommig form av fältgentianan. Foto: Tommy Lennartsson.

ora, så bidrar det till betydligt mer än att bara hålla fäbodvallen öppen. Betesdjurens närvaro gagnar en mängd arter, inte minst sådana mossor och sällsynta skalbaggar som är knutna till kodynga. Tillgången på insekter gynnar också fågellivet. Inte minst ängssvamparna har visat sig trivas särskilt bra i magra betade fäbodtäkter. Lindor och annan odlad mark På många fäbodar har man idkat ett omfattande åkerbruk, i synnerhet på de hemfäbodar som legat på bördigare mark nära byn. Åkerhak och stora rösen är bra indikatorer på ett sådant brukande. Även på magrare fäbodar kan man dock nna större eller mindre rösen upplagda. Medan större odlingsrösen visar på att marken tagits i anspråk för odling, kan mindre plockrösen eller röjningsrösen lika gärna ha lagts upp för att underlätta lieslåttern. Många fäbodvallar lades under plogen under tidigt 1900-tal, då bristen på odlingsmark var stor. Ett skäl till att man försökte sig på odling även i kärvare

lägen var att man gärna ville tillgodogöra sig stallgödseln från kreaturen. Även på rena slåtterfäbodar spreds gödseln ut över ängsmarken, vilket ökade produktionen, men reducerade artrikedomen drastiskt. Tolkning Floran kan många gånger avslöja hur intensivt marken har gödslats och brukats. Att slåtterängarna på åkerfäbodar ofta kan vara mer artrika än på rena slåtterfäbodar beror på att gödseln på åkerfäbodarna reserverades för åkrarna. Både den slåtterhävdade och den sedan lång tid betade gräsmarken har sina karaktärsarter som vittnar om hävdens karaktär och intensitet. Hit hör såväl kärlväxter som svampar. Olika djurslag betar också olika och även tidpunkten för betessäsongen spelar in. Det kan därför vara svårt att sluta sig till hävdens karaktär endast utifrån artinnehållet. En art som vid riklig förekomst visar att en slåttermark har betats länge är stagg. Åtskilliga arter från slåtterängen går också gärna ut i gamla lindor.

6

Överst: Kattfoten gynnas av både slåtter och bete. Den är mycket känslig för igenväxning och beskuggning, då dess blad bildar en rosett tätt invid marken. I fäbodmarker finner man den gärna efter stigar. Foto: Tommy Lennartsson. Ovan t. v.: Även blåsugan har sina blad tryckta till marken. Ändå är den inte lika känslig som kattfoten för förändringar i hävden. Den är dock mycket ljusälskande och dyker ofta upp på fläckar där man bränt ris. Foto: Tommy Lennartsson. Ovan t. h.: Låsbräknarna hör till de bästa indikatorerna på lång tids slåtter eller bete. De vill ha torr och sandig mark med lågt gräs eller lavar. Typisk för fäbodar är höstlåsbräken som utvecklas sent på säsongen. T. h.: Medan örtfloran ofta är blygsam på magra fäbodtäkter i höglandet, trivs många av de färgglada ängssvamparna i de fattiga grässvålarna. Mönjevaxskivlingen hör till dem. Foto: Anders Janols.

7

Indikatorarter Några arter i gräsmarken som indikerar långvarig slåtterhävd vid fäbodar är: Tidigblommande fältgentiana Sätergentiana Låsbräken Höstlåsbräken Topplåsbräken Slåttergubbe Kattfot Slåtterfibbla Blåsuga Prästkrage Smultron Liten blåklocka samt ett stort antal ängssvampar

Ovan: Även den sedan lång tid oplöjda och ogödslade åkervallen, lindan eller lägdan, kan bli mycket artrik så länge höbärgningen fortsätter. Bastuberget, Dala-Floda. T. v.: Fortfarande ett sekel efter att all verksamhet har upphört skvallrar någon prästkrage och nässla om att här har vistats folk och fä. Dragbergets fäbod, Stora Tuna.

8

Kulturväxter

Eftersom fäboden i många fall låg mycket långt från hembyn, var man där i hög grad tvungen att lita till sig själv. Därför planterades ofta medicinalväxter och köksväxter kring stugorna på sätern. Några av dessa växter påträ as idag oftare vid fäbodar än på andra platser och kan idag hittas kvarstående även där alla byggnader sedan länge är borta. Här kan också nnas en del prydnadsväxter, vilka behandlas i ett särskilt faktablad.

Ovan: Om mästerroten skrev Erik Almqvist 1949: ”Växtens förkärlek för avlägsna fäbodar är påfallande och svårförklarad”. Lokalnamn som kobot ger en vink om att mästerroten har en inrotad status som läkeväxt, framför allt för kreatur. Om någon växt ska utnämnas till fäbodarnas signum, så är det denna. T. h.: Helt nyligen har den gamla rabarber som odlats som grönsak i ällnära lägen i Härjedalen och Dalarna godkänts som egen sort, under namnet ”Fäbod” (Iwarsson 2006). Den känns igen på sina smala stjälkar och långspetsade stora blad som är finludna i början av säsongen.

9

Tolkning I olika trakter har kulturväxterna olika historia. Det är därför sällan möjligt att generellt knyta en förekomst av en kulturväxt till en speci k tidsperiod. Några arter har dock hållits i odling under lång tid och kan därmed betraktas som biologiska kulturarv. En art som mästerrot har bevisligen nyttjats som medicinalväxt vid fäbodar sedan 1700-talet och troligen mycket längre, medan en art som spansk körvel har blivit populär först under 1900-talet.

Ovan: Humle är närmast obligatoriskt inslag vid fäbodar i många trakter. I Dalarna har den bland annat använts till att brygga dricka av till slåttern samt som stoppning i kuddvar. T. v.: Blågull är en av de äldsta prydnadsväxterna vid fäbodarna.

10

Arter på gamla timmerbyggnader

Mellansverige har världens största bestånd av timmerbyggnader från medeltid till 1700-tal. I ett gammalt hus har timret fått nästan evigt liv, jämfört med om timmerfuran skulle ha stått ute i det fria. Det på detta sätt konserverade virket får speciella egenskaper som attraherar ett antal högt specialiserade lavar, som endast tar upp näring och vatten från luften. Byggnader som rödfärgats eller tjärstrukits saknar dessa känsliga små svampväxter. I gammalt timmer kan även vissa sällsynta skalbaggar hitta en sista fristad för sin utveckling, sedan död ved i olika former blivit en bristvara i det omgivande landskapet. De arter som här beskrivs ställer inte till skada på timret. Tolkning Lavarna växer endast på norr- och östvända väggar och dör bort om orienteringen ändras. Det har varit vanligt att timmerhus har yttats inom och mellan fäbodar. Rik förekomst av lavar på gammalt timmer vittnar därför om att byggnaden inte har yttats på mycket länge. Rika lavförekomster vittnar även om att landskapet runtomkring är eller har varit rikt på död torrtall. I många fall utgör dessa fäbodförekomster av både lavar och skalbaggar reliktpopulationer, alltså öar i ett för dessa arter i övrigt otjänligt brukningslandskap.

Sotlaven dyker upp på både bilat timmer och rundtimmer som har exponerats för väder och vind i åtminstone ett sekel. Ärteråsens fäbod, Ore. Foto: Göran Jansson. Varglaven hör ursprungligen hemma på silvergrå torrtallar. På fäbodar kan den påträffas på både gamla och lite yngre timmerbyggnader. Denna lav är i sig ett biologiskt kulturminne, som har nyttjats flitigt förr till växtfärgning. Dess gula färg kommer av den giftiga vulpinsyran, som långt tillbaka användes för att förgifta åtel, därav lavens namn. Skallskogs fäbodar, Leksand. För den vackra och hotade bronspraktbaggen (Buprestis haemorrhoidalis) är i många trakter bottensyllarna på timmerbyggnader den sista tillflyktorten, då skogens gamla träd har huggits bort och försvunnit. Dess grunda gångar, som inte skadar timret, mynnar i karakteristiskt båtformade flyghål. Ärteråsen, Ore. Foto av bronspraktbagge: Tommy Lennartsson.

11

Arter på gärdesgårdar och andra hägnader

Vid fäbodarna gick det åt ofantliga mängder gärdsgårdsvirke. Ofta ser man hur gamla gärdesgårdar är helt draperade av lavar. Detta kommer sig av att man förr högg både störar och stänger av mycket tätvuxet granvirke, som togs i täta grankälar, alltså trögväxande bestånd av unggran. Detta virke står sig länge och behöver inte bytas på många decennier, i motsats till de frodvuxna granstörar som oftast huggs till stängsel idag. Här står vi inför ett hotande kontinuitetsbrott, då mängden lämpligt lavsubstrat snabbt försvinner.
Hamlade träd

Lurvig gärdsgård. Med de sista gamla gärdesgårdarna riskerar en viktig miljö för lavar att försvinna från fäboden, där den tillsammans med gamla träd, timmerbyggnader och hässjevirke utgör en artrik helhet. Ekfännsberget, Dala-Floda.

Det viktigaste vinterfodret näst hö från gräs och halvgräs var löv. Lövet från sälg och rönn repades, ströks, och plockades av under eftersommaren och torkades löst, medan lövris skars från björk och torkades som kärvar. För att kronan inte skulle skugga ängens gräs och för att man skulle kunna komma åt att skörda lövet hamlades träden med några års mellanrum. Mer sällsynt förekom att asp och al hamlades för lövtäkt. Lövfoderträden stod ofta i rösen på inägan, men kunde även nnas samlade i lövtag ute på utskogen. Genom denna tuktan har lövfoderträden kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en

mångfald av arter. På den grova barken och i socklarnas virrvarr av stamknölar och grenhål nner sig såväl fåglar som kräsna skalbaggar och lavar väl tillrätta. Lövtäkten upphörde som regel för minst 50 år sedan, men ännu trä ar man ofta på de förvuxna gamla säldkallarna kring fäbodtäkterna. Många av dessa giganter kan leva länge än, men behöver ofta akut vård genom frihuggning och återhamling. Den här beskrivna trädhanteringen kan kallas höghamling, eftersom trädens grenar kapades en till två meter över marken – istället för vid markytan som var fallet vid så kallat stubbskottsbruk. En vits med höghamling var att betesdjur inte kom åt att gnaga av lövet då de släpptes in på täkterna efter slåttern. Foderträden står nästan alltid i rösen, där de vind- och fågelspridda fröplantorna har undgått slåttern. Att lövfoderträden var viktiga för försörjningen visar de tingsmål och trätor som uppkom i samband med storskiftet, där enstaka gamla sälgar kunde bli föremål för utdragna processer. Hamling och stubbskottsbruk behandlas även i ett särskilt faktablad.

12

Några typiska lövfodersälgar sådana de kan se ut i skilda fäbodmiljöer och i olika stadier av glömska. I öppna miljöer som gårdstun och betesmarker har sälgarna oftare hållits tuktade, medan de i igenväxande fäbodtäkter ofta vittnar om mer än ett halvsekels fri växt. Hamlingsriset har här blivit grova stammar, som trädet får allt svårare att bära upp. För att överleva måste sådana träd återhamlas snarast. Västra Grunuberg, Orsa; Kläberg, Dala-Floda; Hållberget, Rättvik; respektive Täcksberget, Dala-Floda.

Myskbock (Aromia moschata). Foto: Tommy Lennartsson.

13

Överst: Rönnen har ett betydligt lägre växtsätt och har ofta inte behövt hamlas så intensivt. Såhär grova topphuggna gamla rönnar har dock utan tvivel ett förflutet som foderträd. Fagerberget, Dala-Floda. Björkens stora betydelse som lövfoderträd förbises lätt, eftersom hamlade björkar är ganska ovanliga. Merparten av björklövet togs istället från träd som fälldes för ved. Kläberg, Dala-Floda. När hamlingen har återupptagits behöver träden hamlas ett par gånger per decennium, eller när skotten nått en decimeter i diameter. Bäst är då att kapa grenarna just ovan ett sidoskott som får agera dragare. Redan nästa år kan denna kapas in. Råbergets Fäbod, Malung.

Nederst: På grova sälgar växer gärna lunglaven. Då hamlingen ger trädet möjligheter att bli mycket grovt, har lövtäkten indirekt gynnat denna art som inte etablerar sig på ett träd förrän barken blivit rejält skrovlig. Överallt där den förekommer rikligt indikerar den lång kontinuitet av grov gammal sälg i öppna lägen. Fagerberget, Dala-Floda. Vad som sagts rörande lunglaven gäller även för skrovellaven, som dock oftare föredrar gamla rönnar. Labb-Djurberga, Orsa. I de döda vedpartierna på gamla solexponerade sälgar trivs den stora myskbocken, vars närvaro den aromatiska doften förråder i midsommartiden. Kläberg, Dala-Floda (se bild s. 13).

14

Tolkning För att ett lövträd som hamlats för lövtäkt ska kunna identi eras behöver en tydlig sockel nnas samt en eller era hamlingszoner i form av ansamlingar av grenskott, knölar och ansvällningar på stam och huvudgrenar. Vanligtvis be nner sig dessa partier mellan en och två och en halv meter över marken. I synnerhet på sälg kan era generationers hamlingsspår nnas, då ofta med någon halvmeters mellanrum. I vissa fall skjuter en eller era tuktade stammar upp från en stor rotsockel. Detta torde vittna om en kontinuitet i hamlingsbruket som omfattar era trädgenerationer. Genom att åldersborra de yngsta skottgrenarna ovan hamlingspunkten kan man beräkna tiden som gått sedan sista lövtäkten. Vad beträ ar rönn så har lövtäkten som regel inte lämnat lika tydliga spår som hos sälgarna. Detta för att rönnen ofta bara har behövt topphuggas, för att den skall behålla sitt låga växtsätt. Här indikerar istället enhetliga bestånd av äldre topphuggna rönnar i gammal ängsmark att lövtäkt ägt rum.
Stubbskottsträd

I beskogade delar av fäbodinägan trä ar man ofta på stubbskottsträd av glasbjörk eller sälg, i form av buketter av stammar som skjutit upp från en och samma marksockel eller stubbe. Socklarna kan vara mycket varierande i storlek och påträ as i nästan all slags mark kring fäbodarna. Tolkning Om socklarna är små kan man oftast inte säga något säkert om deras ursprung. De kan utgöra rester av ett marknära lövtäktsbruk, men kan lika gärna ha uppstått efter en avverkning eller en brand. Men om marksockeln är riktigt grov (> 3 meters omkrets) eller hyser tio stammar eller er, är den sannolikt formad genom upprepad beskärning. Syftet med beskärningen är dock här mer svårtolkat än hos de mer uppenbart brukade hamlingsträden. Sockeln kan ha beskurits för sin produktion av löv eller klenved, eller helt enkelt för att den inte skulle beskugga intilliggande åkrar eller gräsmarker. Kring dessa strukturer återstår ännu åtskilliga frågetecken.
Lövrika marker med bukettuppslag av glasbjörk eller sälg kan vara gamla lövtäkter, men vittnar kanske oftare om att området brunnit eller röjts. Mosselbodarna, Dala-Floda. Då ett stubbskottsträd uppvisar en kraftig marksockel med en mängd stammar kan man anta att den kapats ned upprepade gånger för något specifikt ändamål. Älvdalen, Rämma.

15

Där gamla lövträd står i en hävdad ängsmark kan mycket lätt en löväng återskapas genom att träden nyhamlas eller återhamlas. Tyrsberget, Dala-Floda. Ibland står de gamla lövrönnarna kvar i ohävdade ängar. Rönnar ställer inte så stora krav på återhamling, här är det istället viktigast att säkra hävden, till exempel genom bete. Man måste dock vara aktsam i valet av djur, då getter och hästar gnager på stammarna. Får eller ungnöt är att föredra. Gässtjärnsberget, Gagnef.

Lövängar och lövtag

På enstaka platser på fäbodinäga eller utmark kan man än idag nna ansamlingar av gamla lövtäktsträd, som regel i olika stadier av förfall. Sådana områden är ovärderliga för vår förståelse av dessa en gång så viktiga marker, men här nns också en rik biologisk mångfald koncentrerad. Det nns ofta

goda möjligheter att restaurera lövmarken genom återupptagen lövtäkt i kombination med successiv röjning och slåtter. De ytterligt fåtaliga lövängar där hamling och slåtter ännu är igång hör till fäbodlandskapets allra dyrbaraste klenoder! Se vidare under utmarksträd nedan.

16

Andra märkesträd på fäbodinägan

Utöver lövfoderträden nns era andra slags träd med speciella funktioner på fäbodvallen. Till stora granar och tallar nns ofta speciella traditioner knutna och träden har inte sällan haft praktisk betydelse som åskledare eller tandvärksträd. Därutöver nner man ofta gamla lönnar som vårdträd vid fäbodstugor. Dessa gamla träd är av stor betydelse för hålbyggande fåglar och arter som lever på solitära träd och utgör ofta en länk i en mycket lång kedja av kontinuerlig tillgång på grov död ved.

En annan grupp träd som kan hjälpa till att tolka ägostrukturer och historia på inägan är de träd som växt in naturligt, utan att ha varit direkt nyttjade av människan. Tolkning Kring tolkningen av dessa träd råder sällan hundraprocentig klarhet. Det gör dem inte mindre intressanta, utan de bör ses som en invitation till kommunikation med lokalkunniga för att nå en djupare förståelse för brukningshistorik och ägostrukturer. De här illustrerade exemplen tjänar därför bäst som ledtrådar för fantasin.

Överst: Getgran. Där getter eller nötkreatur betar växer granen långsamt och bildar täta bonsailiknande kuddar. Prästbodarna, Rättvik. Risgran. Solitära jättegranar har ofta sparats aktivt på fäbodvallarna. Stora mängder granris tarvades för strö i lagården, men fäbodgranarna har även tjänstgjort som åskledare under äldre tid, då eldfängt furuspån var ett vanligt taktäckningsmaterial. Jan-Olasbodarna, Gagnef. Märkestall. Vid många fäbodar står någon särpräglad gammal tall. Dessa har ofta egennamn och traditioner knutna till sig och utgör ibland vårdträd för hela fäboden. Gasenbergs fäbod, Grangärde.

Nederst: ”Allé” längs före detta fägata. En typ av läsbarhet som igenväxningen av fäbodtäkten har fört med sig är de trädrader som uppkommit längs med gamla gärdsgårdar och fägator. Långt efter att gärdsgårdsvirket multnat bort utvisar dessa ”alléer” var hägnaderna har gått. Fagerbergets fäbod, Dala-Floda. Vuxen getgran. Under hela skogsbetesepoken har unga granar genomlidit en ”bonsai-fas” där betande mular har hindrat tillväxten (se bild överst t. v.). Även dessa hårt tuktade granarna blir dock till sist stora. Som minne av bonsaifasen bär de sedan en tät kjol av ”getris” vid basen. Mosselbodarna, Dala-Floda.

17

Kallkällor

En kategori kulturspår som inte är renodlat biologiska, men som är av betydelse för fäbodens mångfald och som ofta förbises, är kallkällorna. Källor kan vara av många slag och berättar alltid något om varför fäbodstället etablerades på en viss plats, då säterbruket krävde stora mängder vatten. I källor har man tagit vatten till folk och fä, byk och kok, och beroende på källornas egenskaper har de även nyttjats som smörkällor (där vatten togs till tvättning av smör), köttkällor (där kött förvarades) och väderkällor (som spådde väder), medan ockrakällorna har nyttjats för järnframställning. Som villkor för vardagslivet har källorna hanterats med vördnad och respekt. Många gånger har även utöver själva käll ödet också bäcken från källan ingått i begreppet ”källa”. De källor som ännu är i bruk täcks ofta över och förses med pumpar och dylikt, vilket ofta omintetgör deras biologiska värden. Tolkning Kallkällornas biologiska mångfald kan antas vara mer eller mindre starkt präglad av tidigare nyttjande. Så länge källan tjänar som vattentäkt hålls den ren och rensas från löv och skräp. Också området kring källan har hållits rent och fritt från sly. Den ora som trivs intill källan och källbäcken nns som regel bara kvar så länge källan och dess närområde vårdas och källan inte täcks över.

Bergkälla. De små täktkällorna har ofta hållits i skick i många sekler. ”Brännvinskällan” i Flobergets fäbodar, Dala-Floda. Källbäck. Längs källflöden på öppna fäbodvallar kan man finna källört, älldunört och ovanliga mossor. Nysjöns fäbod, Enviken.

18

UTMARKEN Betesskogen

Betesskog. I den öppna och gräsbevuxna skogsmarken betar kor och getter fram en rik ekologisk variation. Nybergets fäbod, Rättvik.

Den skogsmark som sträcker sig ett par – tre kilometer ut från fäboden utgjorde förr fäbodskogen eller bodlöten. Här är spåren efter det historiska brukandet tydligast och här nns merparten av de betestrakter dit djuren vallades i äldre tid och dit de i senare tid har gått på egen hand. Djurens bete i skogen har lämnat spår på många olika nivåer och av mycket varierande varaktighet. De spår som längst dröjer sig kvar nner man i skogsstrukturen, i markvegetationens sammansättning, i gamla träd samt i stigarna. Det stora djurantal som vistats i skogarna kring våra äldsta fäbodar har skapat säregna och varierade skogsmiljöer, vilkas karaktär ofta kvarstår än idag. Betesskogens växter Skogsbetet gynnar växter som behöver ljus och som lätt konkurreras bort av marktäckande risvegetation. När blåbärsriset betas bort gynnas många örter och gräs. Även djurens tramp och bete av lövsly och buskar gör skogen ljusare. Många av betesskogens arter nns idag främst kvar på stigar och vid de gamla betesplatserna och vilställena.

Tolkning Merparten av all utmark har vid olika tillfällen varit påverkad av betande kreatur. Det mest intressanta är alltså inte att leta efter spår av betespåverkan i största allmänhet, utan efter sådana som indikerar någorlunda sentida och intensivt skogsbete. Indikatorarter Några skogsarter som tydligt svarar positivt på bete och indikerar relativt sentida bete är: plattlummer, mattlummer, revlummer, kovaller, ekorrbär, skogsstjärna, linnea, blodrot, vårfryle, mosippa, stagg, älltimotej, klockpyrola, klotpyrola, ögonpyrola, nattviol, knärot, spindelblomster, ärenpris, gullris, smultron, kattfot, skogsnoppa och norsknoppa. Här trivs också många svampar som kantarell, brödticka, fårticka och ällig taggsvamp.

19

Överst: Två av alla kärlväxter som gynnas av skogsbete är den lilla orkidén knärot och plattlummer. Karl-Tövåsens fäbod respektive Nyberget, Rättvik. T. v.: På och i kanten av stigar trivs sådana växter som inte bara är ljusberoende, utan som även tolererar ett visst mått av slitage, här mattlummer och ärenpris. T. h.: Sekundärt skogsbete. Även beskogade gamla fäbodtäkter förblir varierade och artrika så länge mulbetet bromsar igenväxningen. Skräddar-Djurberga, Orsa.

Betesskogens träd och buskar I den betade fäbodskogen var variationen betydligt större än i en modern produktionsskog. Tack vare att betet öppnade skogen och gjorde den luckig, uppkom överallt bryne ekter och övergångszoner som inte minst gynnade lövträd och buskar. Lövtäkten på utmarken försiggick ofta i dessa områden, varom höghamlade sälgar fortfarande skvallrar (se lövtäkt ovan). Ytterligare spår från vallningsbruket De spår som återstår från vallningen är främst knutna till olika slags märken i träd. Sällsynt kan man åter nna de stigar som ledde ut på löten och även identi era vilplatser längs sådana stråk. Kring

20

vilplatserna, sovholarna, är ofta spår från många slags verksamheter koncentrerade. Här kan man nna trädristningar, getgranar, syrade granar och hamlade sälgar. Tolkning För här uppräknade spår och strukturer blir tolkningen säkrare ju er exempel man nner inom ett område. Utöver här beskrivna exempel tillkommer andra spår av varierande tolkningsbarhet. Det kan vara märken efter vallyxor, ristningar i stenar och spår efter kådtäkt eller granristäkt.

Överst t. v.: Gammal enbuske i tätnande skogssuccession. Enar vill ha mycket solljus. Överallt i fäbodskogarna står döende eller döda enbuskar och berättar om att markerna tidigare var mer ljusöppna. Stor-Vasselnäs, Våmhus. Överst t. h.: Vidkroniga aspar i tätnande skog. I de glesa fäbodskogarna kunde förr aspen breda ut sina grenar. Sådana spärrgreniga aspar står ännu kvar, ofta hårt trängda av den tätnande granskogen. Kläberg, Dala-Floda. Nederst t. v.: Trampgran. Unggranar som växer intill stigar eller på platser med begärligt bete blir nedtrampade och får med tiden en typisk båg- eller båtform. Genom att mäta åldern på dem kan tiden för betet uppskattas. Ärteråsen, Ore. Nederst t. h.: På en kolbotten spirar ofta en tät sådd av tusenbrödragran upp. Dessa stavagranar har varit eftertraktat gärdesgårdsvirke. Hit har även kreaturen sökt sig för skydd. Nysjön, Enviken.

21

Trädallé. En rad av träd visar var en gärdsgård en gång har hägnat en liten slog eller svedjeåker på utmarken. Hösätra, Lima. Gethult. Där uppslag av gran en gång har betats hårt av getter uppkommer trånvuxna gethult, som under lång tid bär vittnesmål om skogsbetet. N. Risberget, Lima. Blecka vid stig. Även gamla igenvuxna stigar kan ofta spåras genom förekomsten av bleckade träd. I synnerhet där träden är märkta på två sidor kan man vara viss om avsikten. Den blottade kärnveden i en bleckad (blekad) fura eller gran syns tydligt även i månlösa nätter. Vålbrändan, Transtrand. Till sovholar utsågs torra backar nära myrar och sjöar eller vindexponerade platser i sluttningar. Här är ofta marken fortfarande gräsbevuxen och omgiven av getgranar. Vakerbodarna, Våmhus.

22

Överst: Ristat träd. Vallkullorna ristade eller högg ofta in märken i bleckor i träden vid vilställena eller efter stigar intill betestrakterna, i synnerhet på vilplatser där flera fäbodlag möttes. Oftast utgör ristningarna enkla signaturer, undantagsvis längre meddelanden. Brindberg, Älvdalen. Gränsmarkering. Under 1800-talet ökade exploateringen av skogslandet och på många håll nödgades man märka upp fäbodarnas betestrakter. Märkena efter dessa lötesgränser kan än idag återfinnas, ofta i gammeltallar i någon skiftesgräns. Lövberget, Dala-Floda. Spår från ämnestäkt. Sannolikt har här en furuvril bärgats. Dragbergets fäbodar, Stora Tuna.

Nederst: Näver skördades inte minst till takläggning. Spår av nävertäkt hittas därför inte bara kring fäboden, utan även ute i skogslandskapet, där lador stått. Vålbrändan, Transtrand. Sälgar på utmark. I lövrika bergsluttningar träffar man på rester av utmarkens lövtäkter. Här står ofta sälgarna utspridda över större områden. Getarfolket hade ofta med sig en kont eller ”lövtut” att plocka löv i säsongen igenom. Skärklacken, Dala-Floda. Getbarrtall. När höskörden slog fel togs tallris i mängder till getter och får. Ibland skattades dessa ”getbarrtallar” upprepat. I Västerdalarna är spåren från 1860-talets nödår ännu synliga på många ställen. Högsätern, Transtrand.

23

Skogsslåtter och myrslåtter

Mycket av höslåttern försiggick på utmarken. Längs bäckar och i skogskärr skedde skogsslåttern och på myrarna myrslåtter. I båda fallen var det huvudsakligen starr och andra halvgräs i fuktiga marker som bärgades. Höet slogs med lie och hässjades i stadiga vinterhässjor eller förvarades i enkla små lador. Utmarksslåttern klingade i de esta trakter av redan före andra världskriget. Alla slåtterkärr röjdes fram ur täta videsnår och alskogar. Liksom på hårdvallsängarna gynnade slåttern i kärr och myrar många lågvuxna växtarter.
T. h.: Myrhässja. I höglandet kan vinterhässjorna stå kvar på myrarna i många decennier. Varglaven som växer på denna hässja vittnar om att man använt senvuxen fura till hässjevirke. Klutsjön, Idre. Nedan: Den växt som stod för de rikaste höskördarna på utmarken var flaskstarr, Carex rostrata. Överallt i skogslandet där den bildar enhetliga bestånd kan man förmoda att slåtter idkats. Skog ället, Transtrand. Torrtall som krak för bark- eller lövhässja. Spåren från utslåttern kan vara av många slag. Befintliga trädstammar har ibland nyttjats som hässjekrak för skogsslåttern eller annan fångst. Tandövala, Lima. Träd som krak för torvhässja. Liknande spår finner man ofta kring torvtäkter, där torvhässjorna har tillverkats av störar mellan myrtallar. Skallskog, Leksand.

Några kärlväxter som vittnar om våtmarksslåtter är tuvsäv, slåtterblomma, kärrull, kärrspira, kärrbräsma, myrbräcka och myrstarr. Tolkning De tydligaste spåren i vegetationen efter skogsslåttern är de mer eller mindre rena bestånd av starrarterna askstarr och trådstarr som fortfarande överväger i många slåtterkärr. Hittar man också några av de här nämnda indikatorarterna samt därtill rester av lador, hässjor eller markeringar i träd i närområdet, så ökar indikationerna till visshet.

24

Spår av svedjor och annan odling på utmarken

På fäbodlöten brändes skogen över större eller mindre områden för att ge ett bättre bete. Svedjor kunde också anläggas för tillfällig odling av råg eller rovor. Förvaringsgropar (stukor) för rovor kan ännu påträffas i sandbackar nära gamla svedjeland. På brända skogsmarker uppkommer ofta sammanhängande björkbestånd med inslag av asp. Överallt i fäbodskogarna hittar man även spår efter kolning, mestadels från perioden 1800–1950. Ofta har samma kolbotten använts upprepat. Små potatisland togs ibland upp på gynnade platser på utmarken. På sandiga öar i sjöar eller i gynnade lägen ända upp i ällkanterna kan man nna dessa små omhuldade odlingslotter, där även rester av små lador kan anträ as. Under 1800-talet odlades många myrar upp i förhoppningen om goda spannmålsskördar. Diken, ladrester och hässjevirke vittnar om detta. Tolkning Rik förekomst av stubbskott av björk och asp kan vittna om äldre svedjande. Genom att gräva kan man på sådana platser enkelt kontrollera om kolstybb nns i marken. Under 1900-talet har åtskillig skog utsatts för hyggesbränning i samband med avverkning. Spåren från hyggesbränning kan likna svedjeland, med skillnaden att stubbarna i det förra fallet alla är sågade och kolade i sågskäret. Vid svedjebruk fälldes den klenare skogen med yxa, medan grövre träd syrades, det vill säga ringbarkades för att torka på rot. Gamla kolbottnar syns ofta som små täta grandungar med kolförekomst i marken. Till täckning av kolmilorna krävdes stora mängder granris, vilket har gett upphov till lokala bestånd av högt uppstammade granar. Där svedjor varit anlagda kan undantagsvis grödor åter spira då skogsmarken brinner eller störs av till exempel avverkningar. Så kan i fäbodmarker och nnmarker vilande kärnor av svedjeråg aktiveras och berätta om sekelgammalt odlande på utmarken.
Ladruin. Merparten av skogslandets alla små starrhölador, lövlador och torvlador är idag borta eller i ruiner. Mornässätern, Lima. Redskapsgömma. Intill vilplatser vid gamla slåtterland kan man hitta gömda redskap och slipstenar. Dessa liar har en gång dolts i en tät getgran, vars funktion med tiden har upphört. Vålbrändan, Transtrand. Syrad gran. Hittar man ringbarkade granar med kol i huggytorna eller i marken intill är det troligt att skogen har utsatts för mulbetesrensning i form av bränning för förbättrande av betet. Skog ället, Transtrand.

25

BETYDELSE FÖR BIOLOGISK MÅNGFALD

HOT OCH BEVARANDE Hoten mot fäbodskogens biologiska kulturarv

Idag har inte längre fäbodbruket någon ekologisk nyckelfunktion på landskapsnivå. I våra nordliga skogstrakter kan de biologiska spåren från det historiska fäbodbruket generellt beskrivas som ett gradvis avklingande brus. Samtidigt utgör den boreala skogens biologiska kulturarv en viktig del av dessa skogars biologiska mångfald. Även om utmarksbrukandet förmodligen har bidragit till att begränsa förekomster av vissa gammelskogsarter, så har variationen av de skiftande brukningsformerna medfört en kraftigt ökad biologisk diversitet i fäbodskogarna. Vid fäbodar som ännu är i bruk har denna mångfald ofta bibehållits, dock bara så länge fäbodskogen inte utsätts för intensivt trakthyggesbruk. Rent allmänt är fäbodarna reliktområden i såväl kulturellt som biologiskt hänseende, där gamla sedvänjor kvarlever tillsammans med de gamla strukturerna och arterna. Om än fäbodarna inte längre spelar någon övergripande ekologisk roll står ändå fäbodtäkternas hävdade gräsmarker för en omistlig del av de biologiska värden som är knutna till ängar och betesmarker. Dessa miljöer saknas ofta helt i hembyarna. Detsamma gäller de gamla grova hamlingsträden, som tidigare har funnits över landskapet men nu nästan enbart åter nns vid fäbodarna.
KUNSKAPSLÄGE OCH UTBREDNING

Alltsedan fäbodbruket övergavs som bygdeekonomisk realitet, har skogens mångfald av nyttor gradvis kommit att reduceras till främst jakt, virkes- och vedfångst. Om igenväxning är det stora hotet mot fäbodtäkterna – ofta återstår blott en liten gräsplätt närmast stugorna – så gäller det motsatta för utmarken. Genom skogsbrukets alltmer intensiva och storskaliga metoder utplånas idag i snabb takt de kulturspår på utmarken som har levt kvar från fäbodepoken. Även om vissa fäbodar har bibehållet skogsbete är det endast en bråkdel som har tillräckligt mycket djur för att vidmakthålla betesskogens speci ka vegetationstyper och strukturer.
Vård och skötsel av fäbodvallen

Över hela skogslandet i inre Mellansverige och södra Norrland nner man spår av fäbodar och till dem relaterat utmarksbruk. De cirka 200 fäbodar som har djur idag åter nns från Värmland till Jämtland. Vid de fäbodar som nns och har funnits i ällnära lägen tillkommer en del speci ka företeelser (vilka redovisas i ett separat faktablad). Kunskapen om var det biologiska kulturarvet nns kan för gräsmarkernas del inhämtas i de inventeringar av ängar och betesmarker som länsstyrelserna har genomfört under 1980- och 90-talet. I vissa län har riktade kartläggningar gjorts i länsstyrelsernas regi av lavar på timmerhus, dyngbaggar och ängssvampar, men ingen samlad bild nns för fäbodar speci kt. Via Jordbruksverkets miljöersättningshantering kan man få uppgifter om dagens brukningsgrad och förekomsten av skogsbete. För den samlade helheten av biologiska kulturspår i fäbodmiljöer nns dock än så länge ingen övergripande bild.

För de öppna fäbodtäkternas del är det viktigt att vårda de artrika gräsmarkerna genom rätt slags slåtter vid lämplig tidpunkt (inte före mitten av juli) samt där det är möjligt genom ett mulbete som är tillräckligt hårt för att inte kvävande gammalt olårsgräs ska bli kvar över vintern. Vidare bör de gamla knotiga och halvdöda lövträden på fäboden vårdas och hamlas om, för att deras särprägel och mångfald ska fortleva. Parallellt med sådana räddningsaktioner bör unga sälgar och rönnar prepareras för hamling, så de kan bilda efterträdare till veteranträden. De gamla kallkällorna bör röjas fram så de får ljus. Källor behöver också rensas regelbundet.
Vård och skötsel av skogen närmast vallen

Tack vare att inägomarken i många fall har lämnats att bli skog, så har gammelskogens värden ofta tagit sin till ykt hit från den alltmer fragmenterade utmarken. Här nner man idag ofta lövrik och gles skog, där spärrgreniga aspar och gamla lövfodersälgar står bland odlingsrösen, husgrunder och kallkällor. Dessa strukturer är ovärderliga, genom att de samlar in- och utägomarkens värden och dessa marker hotas lika mycket av avverkningar som av ohävd. Genom försiktigt bete och selektivt uttag av gran, kombinerat med frihuggning och återhamling av de gamla lövfoderträden, kan denna älskliga biotop bibehållas till glädje för nuvarande och kommande generationer på fäbodarna. Där stängsling behövs, bör stängslet dras så nära den gamla utmarksgränsen som möjligt, för att involvera den gamla inägomarken i betet.

26

Vård och skötsel av fäbodskogen

Vad gäller alla utmarkens långsamt bortmultnande spår från fäbodepoken bör de dokumenteras och vårdas, stigar upprätthållas och märkesträd skyddas. Ett hänsynsfullt skogsbrukande borde utan problem kunna samsas med bevarande och utvecklande av fäbodarnas unika helhetsmiljöer. För bevarande av de grova gamla hamlingsträd som står inväxta i graneller blandskog, gäller två saker: Försiktig frihuggning av varje träd, samt återhamling, så att kronan inte utgör ett vindfång som stjälper trädet. Varje friställande av gamla sälgar och rönnar vid avverkning måste ovillkorligen åtföljas av återhamling!

Överst: Fallen sälg. Alltför många stolta veteraner bland de gamla lövfoderträden har till sist gett upp i den tätnande granskogen. Kläberget, Dala-Floda. De gamla lövfoderträd som står kvarlämnade i uppväxande skog far illa av skugga och fukt och bryts snabbt ned av ällig tofsskivling, honungsskivling och andra aggressiva svampar. Sångberget, Leksand. Nederst: En sälgjätte som har sparats vid en avverkning har genast blåst omkull tack vare sin förvuxna krona. Skallskog, Leksand. Med en proportionerad krona som regelbundet tuktas kan våra urgamla fodersälgar stå i 200 år till. En bra åtgärd är att först hamla trädet, innan man hugger fritt runtom. Här är det hög tid att frihugga! Råberget, Malung.

27

METODIK OCH VERKTYG

Som kunskapskälla rörande historiskt brukande på utmarken har hittills främst fasta fornlämningar från de senaste århundradena beaktats. Genom att till denna kunskap lägga även det biologiska kulturarvet, kan vi inte bara få hjälp att ställa in skärpan på enskilda brukningsformer och tidsperioder, utan även få hittills mörklagda avlägsna tider belysta i nytt ljus. Tillsammans med historiska kartor (vilkas största nackdel är att de utgör historiska ögonblicksbilder) och be ntlig kunskap om fornlämningar kan tolkningen av de biologiska kulturspåren bli ett verktyg för att tolka historiska nyttjandeformer och nå insikter om traditionell kunskap. Tolkningen av resterna av det levande kulturarvet behöver hela tiden gå hand i hand med kontakter med äldre brukare och traditionsbärare. Oavsett om man vill undersöka förekomsten av biologiska kulturspår på sin egen privata fäbodruta eller om man som myndighet vill sjösätta en övergri-

Övergivna källor. Vid många fäbodar har man borrat en brunn och övergivit den gamla kallkällan. När den fylls med löv och jord slutar den till sist att ge vatten och upphör därmed att vara en levande länk till gamla tiders liv. Nysjön, Enviken och Getåsen, Malung.

pande länsinventering, så behövs speciella ”glasögon” i form av en metodik för kartläggning av biologiska kulturarv. Dessa instrument är i hög grad ännu under utprovande och för var och en som beger sig ut i fäbodskogarna väntar upptäckter på att göras. Detta gäller såväl fysiska spår och handfasta lämningar som sådana insikter och associationer som uppkommer vid mötet med det relikta fäbodlandskapet. Här väntar även svaren på en mängd frågor som redan är ställda. Till hjälp vid formulerandet av matnyttiga frågor har följande frågelista sammanställts, huvudsakligen utifrån egna erfarenheter.

28

Fäbodens relation till gårdens försörjning � Vad för slags fäbod är det? (åkerfäbod, slåtterfäbod, sommarstugefäbod, intakt karaktär). � Vilken typ av byar har fäboden hört till och vilka utmarksnyttigheter kan tänkas ha motiverat f äbodens etablering? � Finns det områden med rikare berggrund i närheten av fäboden? (där till exempel slåtter eller lövtäkt kan tänkas ha ägt rum) � Vilka speciella eller lokala näringar eller husbehov kan ha påverkat utseendet på skogen? (kolning, nävertäkt, barktäkt och så vidare). � Vad kunde hushållen producera för avsalu och vilken betydelse hade fäboden här? Fäbodens karaktär och relation till omgivningen Vilka naturförutsättningar kan tänkas ha motiverat etableringen av fäboden? (varmt gynnat läge, rikare berggrund, källor, översilad skogsmark, stora myrar, ällbete, järnockra, jakt och ske). � Hur är klimatet? Hur lång är vegetationsperioden? När kommer våren? Hur stora är snömängderna? � Vad bekräftar respektive motsäger den förutfattade bilden av fäboden? (hävdtillstånd, fördelning markslag, öppenhet). � Vittnar bebyggelse eller andra strukturella spår om att kreatur nns nu eller har funnits nyligen? � Vilka slags husdjur kan tänkas ha gått att föda på platsen? � Kan man med ledning av äldre kartor sluta sig till vallningsorganisationen? � Kan man med ledning av topogra n sluta sig till betestrakternas utbredning? � Kan man med ledning av be ntliga stigar rekonstruera lötesbruket? � Hur stor betydelse kan utmarksslåttern tänkas ha haft kring fäboden? � Var kan man tänkas ha huggit allt det gärdsgårdsvirke som krävdes vid fäboden? � Vilka faktorer gör det lätt respektive svårt att idag veta om man be nner sig på inägan eller utmarken?
�

Tidsdjupet � Hur förhåller sig nuvarande fördelning av öppen mark respektive skog till den historiska bilden? � Vilka förändringar med betydelse för biologiskt kulturarv tycks ha skett sedan storskiftet eller motsvarande? � Är gränsen mellan inäga och utäga fortfarande synlig? � Motsvarar dagens gräns mellan vall och skog den historiska utmarksgränsen? � Vilka spår nns från fäbodens olika epoker? (före resp. efter storskiftet, mycket djur med getter, få djur och inga getter, inga djur alls, enbart slåtter etc.). � Kan man via vegetationens status på utmarken sluta sig till djurhållningens omfattning och tillbakagång under det senaste seklet? � Vad kan storskiftet tänkas ha medfört för det biologiska kulturarvet vid fäboden? Kan skriftligt belagda hävdbrott, gårds yttningar och förändringar i ägo gurer och djurhållning avläsas på in- eller utägan? � Vad kan lokaliseringen av lövtäktsträd berätta om storskifte och ägosplittring? � Vad kan placeringen av hamlade lövträd på inägan berätta om nyttjandegraden av marken? � Vilka biologiska kulturspår indikerar en sovhol? Ekologi och hävd Vilken kontinuitet kan dagens skog tänkas ha? � Vilken ålder har skogen kring fäboden? Vilka perioder i fäbodens historia kan därmed fortfarande tolkas i form av olika biologiska spår? � På vilka sätt bibehåller ett aktivt brukande det biologiska kulturarvet på inägan respektive på utmarken? Inverkar några former av fäbodbrukande negativt på det biologiska kulturarvet? � Kan man på utmarken hitta spår av bete på brunnen mark? � Hur påverkar aktivt bete utvecklingen av biologiskt kulturarv på olika slags hyggen? � Förekommer specialiserade – till exempel rödlistade – arter som kräver och indikerar speciella förhållanden i direkt anslutning till biologiska kulturspår? � Vilka typer av brukande kan ha gett upphov till sådana förhållanden tidigare? � Hur kan de för sällsynta arter optimala förhållandena bäst tillgodoses idag?
�

29

KÄLLOR OCH LÄSTIPS

Almqvist, E., 1949. Dalarnes Flora. Andersson, L., Appelqvist, T., Nitare, O. & Wadstein, M., 1993. Betespräglad äldre bondeskog ur naturvårdssynpunkt. Skogsstyrelsen rapport 7. Jönköping. Axelsson Linkowski, W., 2010. Utmarksbete, främst skogsbete, och dess e ekter på biologisk mång fald. Naptek, CBM. Uppsala. Ehnström, B., 2011. Sälg – livets viktigaste frukost. CBM skriftserie 33. Ekeland, K. & Gustafson, G., 1997. Fäbodskog och fäbodbruk. Jordbruksverket. Emanuelsson, M., 2003. Skogens biologiska kulturarv. RAÄ förlag. En äll, C., 2001, Skogsskötsel i områden vid fäbodar. Skogsvårdsstyrelsen Dalarna-Gävleborg. Ericsson, S., 1997. Alla vill beta men ingen vill bränna. Skogshistoria inom Särna-Idre besparingsskog i nordvästra Dalarna. SLU Skoglig vegetationsekologi rapport 8/1997. Umeå. Frödin, J., 1952. Skogar och myrar i norra Sverige i

deras funktioner som betesmark och slåtter. Inst. F. sammenlignende kulturforsking. Oslo. Hermansson, J., 2011. Åtgärdsprogram för bevarande av hotade lavar på kulturved i odlingslandskapet 2011–2016. Naturvårdsverket rapport 6439. Iwarsson, M., 2006. ”Fäbod”, en riktig höjdarrabarber! Hemträdgården 3, s 54–56. Levander, L., 1943. Övre Dalarnas bondekultur under 1800-talets förra hälft. KGAA skrifter. II:1. Ljung, T., 2011. Fäbodskogen som biologiskt kulturarv. CBM skrifter 49. Lundqvist, R., 1986. Gåsberget – en skogsbiologisk inventering i Kopparbergs län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län N 1986:4. Pettersson, J-E., 1991. Säterbruk, särskilt under 1600och 1700-talen. Lima och Transtrand – ur två socknars historia, del 3. Veirulf, O., 1937. Skogarnas utnyttjande i Älvdalen före storskiftet. Geographica 5. Uppsala. Veirulf, O., 1976. Fäbodarnas roll i äldre hävd av skogsmarker. Nordiskt Fäbodväsen. Nordiska Museet.

ORDLISTA
Listan omfattar ett urval specialord och begrepp som förekommer i texten. Merparten av uttrycken är hämtade från Dalarna och kan därför skilja sig från traditioner i andra bygder och landskap. Fäbodtäkt Getgran Getning Grankäl Gässla Hackslog Hemfäbod Kolstybb Krak Köttkälla Linda, lägda Löt, bodlöt Lövtut Den del av fäbodområdet som var inhägnad öppen inägomark med äng, åker och hus. Gran med tät ”kjol” av tunna grenar som vittnar om hårt mulbete i trädets ungdom. Vallgången, vallningen av kreatur i skogen. Tätt bestånd av trögväxande granar, ofta i kalla och fuktiga lägen. Den rutt som omfattade den dagliga betes gången i skogen. Stenig öppen slåtteräng. Fäbodställe beläget inom relativt kort av stånd från hembyn. Ofta höstfäbod. Finfördelat träkol i marken där kolmilor har stått. Hässjans stående stolpar, på vars knaggar störarna vilar. Källa nyttjad för långtidsförvaring av färskt kött. Sporadiskt plöjd och gödslad hövall, spontant igenvallad med ängsvegetation. Den skog närmast fäbodstället, som nyttjas för bete med mera. En spån- eller näverskäppa att plocka löv i under getningen. Traditionsbärande träd, ofta med egennamn och särpräglat utseende. Plockröse Litet röse i slåtteräng, som ej indikerar odling. Risgran Stor uppstammad gran där man tagit granris till strö i fähusen eller till kolmilor. Smörkälla Källa med särskilt fint vatten, som exklusivt nyttjats till smörtvättning. Sovhol, stannris Vilställe för folk och fä, oftast i bortre delen av gässlan. Stavagran Klen och långsamväxande gran, lämplig till gärdsgårds- eller hässjevirke. Stryklöv Löv från sälg eller asp som repas – stryks – av, i motsats till rislöv eller plocklöv. Syrning Ringbarkning av gran eller tall för att förmå trädet att torka på rot. Säldkall Sälg som topphuggits för att genom upprepad hamling ge lövfoder under lång tid. Vril Knota på träd, ofta nyttjad för tillverkning av skålar eller koksor. Väderkälla Källa med varierande vattennivå som nyttjats för att spå väder. Åkerhak Kant efter gammal plöjd åkermark, används för identifiering av forna åkrar. Märkesträd

30

Detta Vårda väl-blad ingår i en serie för råd om vård och förvaltning av kulturarvet. Bladet har tagits fram inom ramen av ett forsknings- och utvecklingsprojekt rörande biologiskt kulturarv i samarbete med interreg-projektet Utmarksbete – ett biologiskt kulturarv som resurs för en hållbar framtid, båda vid Centrum för biologisk mångfald, CBM. Tryck har medfinansierats genom Naturvårdsverkets medel för åtgärdsprogram för hotade arter, ÅGP. Författare Tomas Ljung. Foto författaren där inget annat anges. Artikeln är licensierad med cc-by där inget annat anges. www.creativecommons.se/om-cc/licenserna/

RIksantikvarieämbetet Box 1114, 621 22 Visby Tel: 08-5191 8000. Fax 08-66 07 284 E-post: vardaval@raa.se www.raa.se