:o 33 0 TIDSKRIFT. ELFTE BANDET. 2:a liUftet. INNEHÅLL: Sid. AMBROSIANI, SUNE, Trefaldighetskyrkan i Upsala. Undersökt och uppmätt af K. A. Berlin.och Sune Ambrosiani, rit- ningarne af K. A. Berlin. Med 20 fig.....................................141. ALMGREN, OSCAR, Om fynden af romerska silfyermynt i Nor­ den. Med 1 lig....................................................................................187. I.ÄFFLER, L. FR., Runinskriften på den gotländska Roes-stenen. Med 1 fig.............................................................................................. 197. MESTORF, J., En svensk vårfest...................................’................ 206. WIGSTRÖM, EVA, (AVE), Två blad ur vårt folks kulturhistoria. I. »Vanhederlig^ arbete. II. Lefvande, folktro ............... 215. SVENSSON, AUGUST, Sammansmältning af äldre och nyare gudsbegrepp i vår folkföreställning. En kulturhistorisk studie 227. NORDLANDER, JOHAN, Gunnil Snälla, den äldsta kända norr­ ländskan .......................................... '.......................................... 232. LÄFFLER, L. FR., Mansnamnet Sigadur .................................... ,244. HAMMARSTEDT, N. E., Örn en fornnordisk årstrcdelning. Kan ' något spår af en forngermansk treskedesindelning af året skönjas i våra folkliga s. k. bemärkelsedagar?....................... 246. i Trefaldighetskyrkan i Upsala, Undersökt och uppmätt af K. A. Berlin och Sune Ambrosiani; ritningarne af K. A. Berlin; den byggnadshistoriska redogörelsen af Sune Ambrosiuni. Den heliga Trefaldighetskyrkan, eller som den vanligen kallas Bondkyrka!!, inom Ulleråkers härad, Upsala län, är sockenkyrka för landsförsamlingen vester örn Upsala. Nu för tiden har sjelfva kyrkan kommit att ligga inom stadens område, hvilket beror på, att kyrkan är den ursprungliga anläggningen och samhället, sorn småningom vuxit lipp, omsider sträckt sig rundt omkring den gamla landskyrkan. De senaste, af doc. Sernander företagna undersökningarne öfver Upsala geologiska beskaffenhet ha lemnat vigtiga bidrag till be­ dömandet af hithörande frågor. Han bär nemligen kommit till det resultat, att under yngre jernåldern en stor del af Upsala nuvarande område legat under vatten. Endast två smärre öar hafva höjt sig öfver vattenytan öster om Fyrisåns nuvarande lopp. Strandlund! vester örn ån följde sandåsen nedom det nuvarande slottet och gick från Stockholms nations n. v. byggnad till Sankt Eriks gränd. Allt efter som vattnet drog sig tillbaka, bebyggdes platsen, i synnerhet der­ för att ån här upphörde att vara segelbar. Orten biet' sålunda den naturliga lastageplatsen för den kringliggande slättbyggden. Det samhälle, som här växte upp, kallades under den äldre medeltiden Ostra Aros, och härstädes hade konungarne jemväl ett fast hus, efter dåtidens bruk anlagdt på en af Öarne. 10 142 SUNE AMBROSIANI. Då kristendomen började fä en fastare organisation äfven i öfre Sverige, skred man till uppförande af sockenkyrkor. Dessa tingo inom rätt stora områden ganska likartadt utseende. En sådan kyrka kom då helt naturligt att för nejden vester örn Fyrisån anläggas i närheten af häradets tingsställe 1 i den lifligaste orten i trakten. Platsen för byggnaden valdes på en af sandåsens terrasser, och det material, som kom till användning, var det närmast för handen varande: trä och gråsten. På grund af Ostra Aros’ betydelse bragte handelsförbindelserna med Södra Östersjöområdet ganska snart efter teglets uppträdande der kunskap örn detta byggnadsmaterial till denna på lätthandterliga byggnadsämnen fattiga nejd. Tegel tas också snart i anspråk för om- och tillbygguader på Bondkyrkan. I dennas byggnadshistoria är det derför lämpligt att särskilja tvenne hufvudperioder, som vi kunna kalla gråstensperioden och t egel perioden. En undersök­ ning af byggnaden visar vidare, att de af tegel uppförda partierna ej kommit till på en gång utan vid flera olika tillfällen. För öfver- skådlighetens skull må meddelas ett schema öfver tidsföljden mellan de olika med tegel murade partierna: a) äldst förses gråstenskyrkan med höga gafvelrösten af tegel; b) hufvudförändringen: midtskepp uppföres af tegel inuti gråstenskyrkan, de tre sålunda uppkomna skeppen täckas med kryss- hvalf, sakristia uppföres på södra sidan och torn (= nedre delen af det nuvarande) på kyrkans vestra sida; c) tornet bygges på till sin nuvarande höjd; d) ett kapell sannnanbygges med sakristian, hvilka båda läggas under samma yttertak, ett motsvarande kapell uppföres på kyrkans norra sida, och samtidigt, eller tidigare, vapenhuset. Vi gå nu att närmare studera dessa olika byggnadsparti i den följd ofvanstående kronologiska schema anvisar. I. Den äldsta af gråsten uppförda byggnaden. Den ursprungliga byggnaden, som å planen, pl. I, tecknats hel­ svart, är inom murarne 27 m. lång och 14 m. bred. För att vara uppförd till kyrkligt ändamål är den ovanligt enkel, endast ett enda stort rektangulärt rum, som saknar hvarje antydan örn kor. Styffe: Skandinavien under unionstiden, 2 uppl. sid 287.i TREFALDIGHETSKYRKAN I UPSALA. Denna kyrka visar sig- derigenom tillhöra den vanliga gruppen i dessa trakter. Visserligen förekomma också i Mälardalen byggnader 14» af den som allmänt vesterländsk uppställda typen: ett rektangulärt församlingshus med i öster ett smalare, likaledes rektangulärt kor Bo nd ky rk an , se dd fr on syd os t. 144 SUNE AMBROSIANI. med eller utan apsis, (för att nämna ett par exempel Funbo, öster om Upsala, och Balingsta, vester örn Upsala, nu ruin) och torn i vester (t. ex. Hillersjö); der förekomma också några af en denna vesterländska närstående typ, der tornet är bygdt ofvanpå koret, äfvensom några rundkyrkor, men det stora flertalet kyrkor hafva samma enkla grundform som ofvan omtalats. Denna synes vara karakteristisk för Mälarlandskapen oell vestra delen af Finland, der ju den svenska kyrkliga kulturen tidigt gjort sig gällande. Några förebilder till en i sig sjelf så enkel kyrkotyp behöfver man för visso icke göra sig besvär att leta efter, utan man kan väl antaga, att, när bekofvet af kyrkor uppstod, använde man de in­ hemska större samlingssalarne eller uppförde nya af samma utseende. Dessa voro väl att hörja med af trä, det närmast för handen varande materialet, och sedan man af främlingarne lärt sig göra murbruk, af sten. Med grunden till dessa gamla byggnader gjorde man sig märk­ värdigt litet besvär; ofta var man så föga nogräknad, att det rent af väcker förvåning att byggnaden ännu kan stå. På många ställen har också ras inträffat, som beröfvat oss kunskap örn flera af de äldsta och märkligaste monumenten. Bondkvrkan är emellertid lagd på sandåsen, således hade man här prima byggnadsgrund. Men ej blott grunden är ofta nog dålig, väggarnes konstruk­ tion är ej heller af bästa beskaffenhet. Man brukade nemligen ej göra fast mur allt igenom, utan tog sin tillflykt till att göra två skalmurar af bättre material och fyllde sedan rummet mellan dessa med småsten och murbruk. Här i Bondkyrka!! kom rullstensåsen naturligen att få släppa till detta fyllnadsämne. Skalmurarne äro uppförda af rå och klufven granit. De stora blocken ligga i rikligt bruk och smärre stenar äro kilade mellan desamma. Hörnen och andra partier, som kräfva större noggrannhet i uppförandet, äro visserligen omsorgsfullt byggda, meli nian har dock icke här — såsom det ofta annorstädes skett — användt finhuggna qvadrar, utan det vanliga materialet. Någon sockel finnes ej och är ej heller vanlig på traktens gamla kyrkobyggnader. Förmodligen har ej muren afslutats med någon taklist. Den nuvarande, af tegel, är mycket yngre än gråstensbyggnaden. Sjelfva byggandet af en så vidlyftig byggnad har — särskildt örn man betänker de primitiva hjelpmedel, som på den tiden stodo till buds — kråft en ganska lång tid, ehuru det nu skulle föga TREFALDIGIIETSKYRKAN I UPSALA. 145 löna sig' att söka bestämma densamma. Vid uppförandet af väg- garne har man emellertid betjenat sig af ställningar. Spåren efter dessa, bomhålen, förekomma talrikt. Tyvärr är det dock nu så, att dessa äldsta delar af kyrkan blifvit öfverputsade i senare tider, och dervid har man satt igen dessa hål. Dock synas de ännu sär­ skildt bra i den del af kyrkväggen, som vetter in mot tornrummen. De ställningar, som här användts, ha säkerligen ej haft samma konstruktion som i våra dagar. Några bilder från slutet af medel­ tiden, där murandet af torn åskådliggöres, gifva nemligen vid han­ den, att det å de ur muren utstickande bommarne endast finnas ett par plankor i bredd för arbetarne att gå på. Stenen forslades medelst ett mycket primitivt hissverk direkt upp på muren, och allteftersom muren stiger i höjden flyttas bommarne med sina bräder efter, och någon stående ställning kring byggnaden finues ej. Dessa bilder äro dock, som sagdt, från 1400-talet och ega således ej bevis­ kraft för förhållandena under den äldre medeltiden. Bomhålen i Bondkyrkans gråstensväggar äro också så grunda, att denna den senare medeltidens anordning ej här kunnat lia haft användning. Man måste ovilkorligen här lia haft stående spiror som yttre stöd för bommarne. Murverket, sådant det nu är i Bondkyrkans gråstenspartier, företer den största likhet med sådant i andra kyrkor i dessa trakter. Då, som nämndt, Bondkyrka!! nu till största delen är putsad, kan jag- lättast ge en föreställning örn dess beskaffenhet genom att här med­ dela bilden af en icke öfverputsad byggnad. Dertill har jag valt Lillkyrkan på Näs kyrkogård (se fig. 2).1 1 Denna lilla byggnad ligger s/i mil från Upsala på Näs kyrkogård invid den nuvarande kyrkan, som också är uppförd af gråsten och har gafvelrösten af tegel. Lillkyrkan, som ännu af församlingen underhålles, är alltigenom af gråsten; endast kring öppningarne i muren finnes något tegel, sorn emellertid rätt väl kan lia kommit dit vid någon reparation. Ett litet fönster tinnes mot öster och dörr i södra väggen. Örn — såsom namnet antyder — denna blifvit uppförd till gudstjenstlokal, ha vi här helt visst socknens första kyrka. Derför erbjuda ju också dess granitväggar godt jemförelsematerial till Bondkyrkans. Det förtjenar nämnas, att denna lilla kyrka ej är ett unicuin. Eli sådan Lillkyrka (numer sammanbyggd med den rymliga gråstenskvrkan) finnes vid Toresund i Södermanland. Antagligen tillhörde en af äldre topografi;!' omtalad byggnad på Jomkils kyrkogård (liksom Näs i Uller­ åkers härad) samma typ. 14fi SUNE AMBROSIANI. Det bär använda sättet att uppföra murarne — rå och klåfven granit i rikligt murbruk — är icke blott det vanliga i kyrko­ byggnader från den tidigare medeltiden i Mälardalen, utan också i andra områden, der gråstenen utgör det lättast tillgängliga materialet, såsom på Själland och de andra danska Öarne. Emellertid har i ett stort område i Norden, Jylland, graniten behandlats med långt större omsorg. Der är väggen ofta — ehuru ej alltid 1 — uppförd af noggrant tillhuggna qvadrar, som lagts fog vid fog nästan utan allt murbruk. De författare, som behandlat dessa kyrkor, hafva Fig. 2. Lillkyrkan på Näs kyrkogård, Upland. emellertid ej framhållit någon skilnad i ålder mellan dessa båda olika behandlingssätt af materialet. Det är naturligtvis möjligt, att en sådan åldersskilnad ej heller finnes. Detta skulle dock då vara i olikhet med hvad som är fallet i områden, der lätthandterligare naturlig sten är byggnadsmaterial. I Parkers handbok betonas det sålunda med anspråk på att vara en regel utan undantag, att den mest i ögonen fallande skilnaden mellan »early» och »late Norman work», mellan 1000- och 1100-talens 1 Kyrkor af rå och klufven gråsten förekomma också i Jylland. Jfr Uldalls uppsatser i Aarboger 1894 och 1895. TREFALDIGHETSK YRKAN I UPSALA. 147 byggnader är detta, att stenen under den äldre tiden ligger i mycket rikligt murbruk, senare så godt som icke i något alls.1 I den skandinaviska norden bär på sista tiden påpekats åt­ minstone en kyrka, der samma skilnad i materialets behandling och i ålder mellan två olika delar af samma byggnad förefinnes, nem­ ligen Husaby kyrka i Vestergötland, hvars torn har stenen i rikligt bruk och der den egentliga kyrkan är uppförd af omsorgsfullt sammanfogade (jvadrar.2 — Från Elmelunde kyrka på Möen har prof. I. B. Löfflor3 afbildat ett murparti af det äldre slaget, på det yngre finnas naturligen talrika exempel. För öfrigt lia dessa för­ hållanden hittills varit föga uppmärksammade här i Norden, så man torde nu ej med bestämdhet kunna yttra sig örn hvilka slut­ satser man kan hafva rätt att draga. * ** Den ursprungliga Bondkyrka^ gråstensväggar lia varit genom­ brutna af åtminstone en dörröppning. Örn dess läge kan man vara af olika mening, eftersom ingen af de båda dörröppningar (den norra innanför vapenhuset, den vestra till tornet), mellan hvilka man kan välja, i sitt nuvarande skick är ursprunglig. Båda äro nemligen utvidgade både på höjd och bredd och ha fått tegel­ infattning. Det är för öfrigt samma öde, som drabbat de flesta sådana från kyrkornas första uppförande. Får jag antaga, att dörr­ öppningen här liknat de få ursprungliga i gråstenskyrkor från samma tid som Bondkyrkan jag haft tillfälle att se, 4 då har den varit synnerligen enkel. Utifrån sedd är den endast en ganska hög 1 Parker: Introduotion to the study of Gothie Architecture 11 uppl. London 1895 sid. 49 och fig. 29. »The joints between the stones in the old work are wide, filled with a great tliickness of mörtar; in the new work they are comparatively fine, otten leaving room for scarcely more thån to pass a knife; the one is called »wide-jointed masonry», the other »fine-jointed masonry» and this is the best and safest distinction between early and late Norman work or generally between the eleventh and twelfth centuries; the rille is almost of universal applicatiou.» Ben del af Wincliesterkatedralen, som är i yngre stil, uppfördes 1115—1139. 2 E. Ekhoff: Husaby kyrka i Vestergötland, denna tidskrift h. 31 s. 331 med fig. 3 I. B. Löffler: Udsigt över Danmarks kirkebyguinger ete. fig. 8 s. 16. 4 T. ex. S. Olof i Sigtuna, St. Rytterne, ruin i Vestmanland, och Tore­ sund, Södermanland. 148 SUNE AMBROSIANI. öppning med rundbågig afsilning, uppförd med omsorgsfullt huggna karmstenar. För öfrigt saknar den all profilering, och en plan af en sådan blir derför föga invecklad. En annan, mer svårlöst fråga är den örn några fönster funnits i sjelfva väggen. Nu tinnes intet spår af några ursprungliga sådana, ty de nuvarande fönstren lia naturligtvis ingenting med den ur­ sprungliga byggnaden gemensamt. Ej heller förekomma — så långt min kännedom sträcker sig — fönster på några få undantag när i Mälardalens gråstenskyrkor. Ty i olikhet mot hvad som är vanligt i södra Östersjöområdet, saknas dessa små, högt uppe på väggen sittande, nied starkt skråuande sidor försedda ljusöppningar här alldeles.1 Att det stora rummet icke varit mörkt, kan man väl anse sjelf klart, och ljus har nian naturligtvis kunnat få in genom takkonstruktionen — det beror alldeles på hur man tänker sig denna. Örn vissa af den äldre medeltidens takkonstruktioner är det gifvetvis mycket svårt att få en tillförlitlig kunskap, eftersom de voro af ett relativt föga hållbart material, trä, hvilket endast under särdeles gynsamma omständigheter kunnat trotsa tidens tand. Svårig­ heterna ökas också derigenom, att man inom stora områden af Sverige ersatt den äldre konstruktionen — hur den nu kan hafva sett ut — genom tegelhvalf. Dessa visa vanligen redan vid första anblicken, att de äro inbyggda i den gamla kyrkan, och genom sin form från hvilken tid de härstamma. I Bondkyrkan möter oss också ett sådant förhållande. För den gamla kyrkan lia vi derför endast att förslagsvis framställa en förmodan, hur kyrkan först varit betäckt. I den vetenskapliga litteraturen är det egentligen endast två meningar i fråga örn medeltida takkonstruktioner, som stålts emot hvarandra och debatterats. Den ena, framställd af d:r S. Muller,2 antar, att takresningen varit synlig inifrån och således ytter- och innertaket varit ett och detsamma; den andra,3 att ett hatt inner- 1 Olli jag undantar S. Per och S. Olof i Sigtuna, är Vaxala deli enda mig bekanta kyrka i dessa trakter, der man kail följa konturerna till de ursprungliga, karakteristiskt romanska fönstren. 2 Örn en aaben tagstol i vore romanske smaakirker. Aarboger 1887. 3 Storck: Om den buede tagform i nogle jydske landsbykirker, A a dinger 1890. Med en redogörelse för några innertak styrker V. Koch Storcks åsigter örn romanska sådana i en uppsats Triekonstruktioner i danske köker fra Middelalderen, Aari). 1899, utan att dock vilja bestrida öppen takkonstruktions förekomst under romansk tid. TREFALDIGHETSKYRKAN I UPSALA. 149 tak på bjelka!- funnits. Att den senare åsigten för en iner fram­ skriden period af medeltiden är oomtvistlig tor en stor del danska byggnader, kan litet livar öfvertyga sig örn på ännu stående monu­ ment. Deremot tinnes åtskilligt som talar för den förra åsigten, när det gäller en äldre tid. Dels lia vi talrika gamla normandiska och engelska kyrkor äfvensom de norska stafkyrkorna med synlig takresning,1 dels bestyrkes detsamma äfven af hvad vi tro oss veta om privatbostaden i Norden under äldre tider; och — såsom jag ofvan förmodat — lia vi ju i delilia att se prototypen till de kyrk- byggnader här närmast är fråga om.2 Hvad de danske forskarne diskuterat, lia emellertid rört eu- skeppiga kyrkor, der afståndet mellan ytterväggarne ej är större, än att en lätt anskaffbar bjelke når tvärs öfver, och der till tak­ resningen trots det höga spetsiga rostet ej helloff användas alltför groft virke. I Bondkvrkaii skulle man emellertid lia behöft 15 ni. långa bjelkar och minst lika långa sparrar, om man förutsätter att kyrkan varit täckt af obrutet sadeltak. Detta torde vara för väl­ diga dimensioner för att vara sannolika, och jag nödgas derför efter moget öfvervägande antaga, att den ursprungliga Bondkyrkan liksom den nuvarande varit treskeppig, och dervid får nian väl tro, att hög­ kyrkan och takresningen burits af väldiga stolpar. Högkyrkans väggar voro naturligtvis af trä, och i dessa Ilar nian lätt och beqvämt kunnat anbringa behöfliga ljusöppningar. Huru kyrkans resning i öfrigt tett sig, har nian inga paralleler till bevarade inom Sverige, deremot torde de norska treskeppiga stafkyrkorna vara mycket upplysande härutinnan, äfven örn nian bör framhålla sannolikheten af, att lokala, östskandinaviska kon- striiktioiisformer kulina hafva funnits. Högkyrkans utseende och takresningen eg-a emellertid för oss ett särskildt intresse. Det finnes nemligen inom den nuvarande kyrkan dels ofvan hvalfvén på norra sidoskeppet, dels i tornet gammalt virke, angående hvilket det ligger närmast till hands att antaga att det förekommit inom kyrkan sjelf, 1 Viollet-le-Duc: Dictionnaire de 1’Architecture etc. bd lil s. 3, »Il est certain que des le XI:e siécle ils (lea Norrnands) construisirent de vastes édifices entiérement couverts de grandes charpentes apparentes.» 2 Vapenhuset i Ytter-Enhörna kyrka, som tidigt kommit att afstängas och användas till materialbod, Ilar öppen takkonstruktion. Örn dennas ut­ seende har jag tyvärr inga vidare upplysningar att lemna. 150 SUNE AMBROSIANI. och bland hvilket åtskilliga bitar ha förarbetats så, att nian torde vara i sin rätt att tro, att det suttit i en högkyrka. Utan att ämna ingå på några försök att konstruera upp virkets användning och plats i takkonstruktionen, vill jag här lemna en beskrifning af de olika bjelkarnes hufvudtyper. Åtskilliga bjelkar på norra sidoskepp^, hvilka hvila på yttermuren och i hål i tegelmuren och således ligga ofvan hvalfvén, bära spår af att de förarbetats för användning på en annan plats. De äro olika långa, den längsta nu ornkr. 5 m., och flera äro tvärt afskurna i båda ändarne. I allmänhet synes deras groflek vara omkring 16,5x14 cm., hvilket är dimensionerna på den här afbildade. Bjelkarnes ena sida är enkelt profilerad, den motstående sidan bär grunda men breda in- Fig. 3. Bjelke, nu ofvan hvalfvén på norra sidoskeppet. Bondkyrkan. huggningar. Den förra är då väl afsedd att synas, den senare att bära en beklädnad af bräder. På en af bjelkarne var också den gamla änden i behåll. Fig. 3 visar dess utseende. Dels i den påbyggda delen af tornet och dels i den resning, som byggts för klockorna, och till hvilken otvifvelaktigt material delvis hemtats från den nämnda torndelens virke, finnes minst 7 långa, grofva Melkar med en mindre fals i två motstående sidor (fig. 4); på båda ligger falsen nära den släthuggna sidan. Åtminstone två af dessa bjelkar äro qvar i det läge, de lingö, då de här vid tornets byggande inlades. Hvarken dessa eller än mindre de öfriga hafva nuvarande plats bruk för falsarne. Bjelkarnes ändar äro På en sådan bjelke, som nu ligger mellan tornets Fig. 4. Genom­ skärning af en bjelke i tornet. Bondkyrkan. på sin oåtkomliga. TREFALDI6HETSKYRKAN I UPSALA. 151 murkrön i öster-vester, finnas i de falsförsedda sidorna två genom­ gående rektangulära hål. Dessa hål ligga 1 m. från hvarandra och ungefär lika långt från bjelkens midt. — Utom bjelkar af nämndt slag finnes ytterligare en i bjelklaget för klockorna, äfven denna af ungefär samma groflek, som de andra. Denna afslutas i ena Fig. 5. Bondkyrka^ vestra fasad, sedan tornet borttagits. anden med en tapp, 1 meter från denna vidtager på tre sidor (den fjerde oåtkomlig) en 0,o7 m. bred och 0,oa m. djup fals. Denna fort­ sätter dock endast l,ao m., och nära intill är bjelken tvärt afskuren. — Fullständig klarhet öfver det här antydda virkets ursprungliga uppgift kan emellertid ej erhållas, utan att man får det bättre till­ gängligt, åtminstone så mycket att man utan lifsfara kan studera detsamma. 1 fri SUNE AMBROSIANI. Detta trävirke må lia hvilken betydelse som helst, men genom antagandet, att granitkyrkan ursprungligen haft en högkyrka af trä, förklaras i hvarje fall på ett tillfredsställande sätt formen på kyr­ kans östra och vestra granitväggar. Som tig. 5 visar, äro dessa på midten högre än långväggarne, och från detta motparti skrånar muren sakta nedåt till dem. Dessa sluttande sidor antyda då lut­ ningen af de gamla sidoskeppens halftak, och på midtpartiet har sannolikt varit en trägafvel af samma form som den tegelgafvel, hvilken en gång ersatt den samma och som ännu är synlig från tornet.1 * ** Af hvad som kan anses hafva tillhört den ursprungliga kyrkans inventarium finnes, så vidt vi kunnat finna, endast ett föremål i be­ håll, nemligen hällen till det gamla altarbordet.2 Med icke ovanlig pietet har denna häll vid en senare reparation lagts ned i korgolfvet, så att den nu för tiden sticker fram under den moderna altarringen. Dess längd kan mätas och är 2,13 m. Som så ofta äro hörnen korsmärkta. På de båda hörn, som äro synliga, äro dessa kors hvarandra lika och se ut som närstående fig. 6 visar. Korsens centra ligga 20,5 cm. från stenens ytterkanter. Huru de båda andra hörnen se ut, och örn — såsom man kan förutsätta — en relikgömma finnes i närheten af hällens midt, kan man först, sedan stenen helt blottats, säkert erfara. Fig. G. Kors, inhugget i det gamla altarbordet. Bondkyrkan. 1 I Finland finnes enligt Nervänder: Den kyrkliga konsten etc. Hfors 1887, s. 31 ff. gråstenskyrkor af samma slag som de npländska. Deras gafvelrösten kulina vara uppförda af samma material som kyrkan, d. v. s. gråsten, af tegel — och visa då en med den npländska befryndad ornamentik — samt af trävirke; och godar af alla tre slagen existera ännu. Nervänder anser jemväl, att gaflar af trä oftare före­ kommit och sedan ersatts af tegel. Nervänders lilla häfte kom mig först tillhanda sedan min uppsats var utarbetad. Då vi oberoende af hvarandra kommit till samma resultat, synes det ju tala för riktigheten af iakttagelsen. 2 Enligt benäget meddelande af fil. kand. J. Gunnar Andersson är denna häll af gotländsk kalksten. TREFALOIGHETSKYRKAN I UPSALA. 153 II. Teglets första uppträdande i Mälardalen. Bondkyrkans äldsta tillbyggnad af tegel. I hela Norden var linder kristendomens första tider trä och naturlig sten i bruk till kyrkobyggnader. Inom stora områden var det emellertid mycket ondt om lätthandterligt material, och man sökte derför, då man ville uppföra varaktigare byggnader af sten, ofta långväga ifrån skafta sig lämpligt byggnadsmaterial. För sådana trakter klef naturligtvis kännedomen af teglet af oerhörd betydelse, och man kan också se, att i områden med brist på godt byggnadsmaterial teglet snabbt fyllde alla behof af sådant, så att naturlig sten endast kom till användning i finare detaljer. Så skedde det i södra Östersjöområdet och i Mälardalen. Hvar teglets hemland är och hur dess spridning förmedlats till södra Östersjöområdet, äro frågor, hvarom nian ännu icke enats. För vårt ändamål torde det dock vara tillräckligt, om vi kunna påvisa våra monuments förhållande till detta områdes, och således lemna vi här de mer aflägsna frågorna å sido. I Danmark bär den äldre tegelarkitekturen sedan länge syste­ matiskt undersökts af prof. I. B. Löffler, och han har icke blott uppställt en relativ kronologi för de vigtigaste af de äldre byggna­ derna, utan också begränsat deras plats inom den absoluta krono­ logien till 1100-talets senare hälft. ] Befinnes då tegelarkitekturen i Mälardalen till sina äldsta delar vara konstruktivt och dekorativt öfverensstämmande med en viss typ i södra Östersjöområdet, så torde vi deraf få en vigtig utgångspunkt för den äldsta uppsvenska tegelarkitekturens datering. Emellertid, innan jag öfvergår till att göra en dylik samman­ ställning, måste jag redogöra för en del termer, som jag ämnar använda, eftersom en viss vacklan med afseende på deras använ­ dande i allmänhet råder.1 2 Först skiljer jag då mellan medeltids- förband och renässans- eller modernt förband. Vid det förra före­ komma både löpare och bindare i alla skift, vid det senare är 1 »Aldersbestcmmelser i vor romanske Teglstensarkitektur». A a thoger 1898, särskildt sidd. 12 ff. 2 Wrangel: Tegelarkitekturen i norra Europa och Uppsala Domkyrka. S. 27 ff. ordi 136. 154 SUNE AMBROSIANI. hvartannat skift uteslutande löpare, hvartannat uteslutande bindare. Om man frånser den första tiden, då teglet började komma i bruk, då mycken vacklan rådde i förhållandet mellan löpares och bindares antal i medeltidsskiftet, och ett och annat tillfälle, då slarf hos muraren kunnat medföra en rubbning i förbandets murning, före­ komma under medeltiden två slags förband, som i allmänhet kunna gifva anvisning för monumentets datering. Det äldre med två löpare och en bindare efter hvarandra och derefter åter två löpare och en bindare kallar jag munkförband, det yngre, der löpare och bindare vexla samt skiften äro lagda så, att bindare ligger midt öfver löpare i undre skiftet och således hvartannat skift blir fullt lika, vendiskt förband. Den tidpunkt, då detta senare började blifva vanligt, torde vara omkring år 1400, och fortsatte man att använda det­ samma långt in på 1500-talet, så att först hertig Karls byggnader började uppföras i renässansförband.1 För öfrigt är i Mälardalen ända till våra dagar stort format å tegelstenen i bruk, så att man ej här som i Skåne och Danmark blott i stenens storlek har en be­ qväm utgångspunkt för dateringen. * ** Då landsbygdens behof af kyrkor i Mälardalen af allt att döma fyllts under en byggnadsperiod, då teglet ännu icke var kändt i dessa trakter, har man att söka det nya materialet dels i städerna, der sträfvandena att utvidga de gamla kyrkorna hade tillräckliga medel till sitt förfogande, dels der nya byggnader på grund af nya korporationers framträdande voro af behofvet påkallade, samt i smärre omändringar och tillbyggnader på sockenkyrkorna, Äldst förekommer teglet som byggnadsmaterial i stiftsstäderna och i dessas närhet. Då det först uppträder i landskyrkor, är det emellertid knappast i denna egenskap, utan som prydnadsmedel.2 På flera ställen se vi nemligen i gråstensmuren en dekoration infattad i tegel uppträda. Så t. ex. på vestra gafveln af Jomkil är ett ytterst enkelt latinskt kors. Korset är för öfrigt af samma enkla beskaffenhet som det, hvilket pryder vestra väggen af tornet på midtkvadraten 1 Muntligt medd. af intendenten G. Upmark. 2 Att tegel användts som prydnadsmedel tillsammans med billigare, mer lätt åtkomligt material äfven i Danmark se Koch: Kridstensformatio- nens stenarter i danske köker. Aarboger 1899 s. 182—183. TREFALDIGHETSKYRKAN I UPSALA. 155 i stiftets dåvarande metropolitankyrka, nuvarande Gamla Upsala, ehuru tegel der saknas. — På Kärnbo ruin vid Mariefred i Söder­ manland finnes jemväl ett latinskt tegelkors, ehuru här något pryd­ ligare, i det hvarje arm löper ut i en rund fördjupning.1 Samma uppgift har teglet öfvervägande, då man — såsom på Sorunda kyrkas torn — gör murens skalmurar en våning eller så af tegel. Dervid kommer tegelmuren att te sig som ett band, hvil­ ket behagligt afbrvter den gråa granitmurens enformighet. På nämnda ställe är denna tegelmur för öfrigt redan prydd med ett af den tidens tegelarkitekturs vanligaste och närmast till hands liggande ornament, trappornamentet kanske man skulle kunna kalla detsamma (se t. ex. fig. 8). Men man lärde snart äfven på landsbygden, att teglet icke blott var verkningsfullt som dekorations- medel i den gråa muren, utan att det också, var ett synnerligen praktiskt byggnadsmaterial. Hvad som, när tillgången på tegel blifvit rikligare, närmast kom i fråga att uppföra på de gamla kyrkorna, voro gafvelröstena. Vi se också, att man ganska sam­ tidigt inom ett vidsträckt område tagit itu med desammas upp­ förande af tegel, och hade man förut fått nöja sig med en tarflig korsformig fördjupning i granitmuren, kunde man nu utveckla en rikare dekoration på gaflarue. Derför kan Upland nu också upp­ visa en likartad tidig tegeldekoration på en stor mängd kyrkor. De byggnadshistoriskt mest upplysande monumenten från teglets första uppträdande i Mälardalen ligga som nämndt i och vid städerna, och när vi nu gå att jemställa vår äldsta tegelarkitektur och den äldsta danska för att få en utgångspunkt till datering af våra monument, måste vi framför allt taga hänsyn till följande byggna­ der: Strengnäs och Vesterås domkyrkor, Sigtuna Mariakvrka och Vårfruberga klosterkyrka. Ingen af dessa är emellertid i littera­ turen på ett tillfredsställande sätt ur byggnadshistorisk synpunkt behandlad. Hvad som i synnerhet verkat menligt vid framställ­ ningen af deras byggnadshistoria, har varit de respektive författarnes försök att intvinga kyrkans olika partier inom ramen för de upp­ lysningar, som bevarade urkunder tillfälligtvis haft att lemna. Här nedan skall i stället uppmärksamheten hufvudsakligen fästas vid byggnadernas konstruktiva och dekorativa förmer, och resultaten blifva derför icke blott andra, utan äfven, som jag hoppas, säkrare. Tillika 1 Samma form på korset möter oss jemväl i gafvel rösten af tegel till gråstenskyrkor, t. ex. Rimbo, Upl. 156 SUNE AMBROSIANI. må erinras örn, att på grund af ändamålet med närvarande uppsats hithörande frågor endast antydningsvis kunna beröras, och att bristen på goda, lättåtkomliga publikationer att hänvisa till i hög grad försvårar behandlingen.1 Alla torde vara eniga örn, att den äldsta delen af Strengnäs domkyrka utgöres af de fyra par arkadbågar, som i den n. v. byggnaden ligga närmast vester om det under senare medeltiden byggda stora koret. Midtskeppet har här ursprungligen ej täckts af hvalf utan af en träkonstruktion. Sidoskeppen deremot ha allt från början varit hvälfda, och de hvalf,2 som här förekomma äro de synnerligen ålderdomliga ribblösa hvalf­ vén på qvadratisk grundplan. Sådana voro hvalfvén också, i Sorö klosterkyrka, då den anlades. De ribblösa hvalfvén förekomma vidare t. ex. i Björnede och Vor frue, Kalundborg. I Strengnäs finnes vidare öfver hvarje arkadbåge ett enda högt och smalt romanskt fönster, alldeles som i Sorö och andra samtida kyrkor. Detta är också vanligt inom de större kyrkorna af naturlig sten, under det att yngre tegelkyrkor först få två fönster bredvid hvarandra i hvarje travé och ännu yngre t, ex. 3 fönster med det mellersta högre. Arkadpelarne lia såväl i den danska som svenska romanska arkitekturen en enkel rektangulär grundform utan knektar. Rund­ pelare liro sällsynta. Dock i nämnda del af Strengnäs domkyrka förekommer en sådan i hvardera arkadräckan. Dessa hafva synner­ ligen karakteristiska trapezkapitäl. Omkring halsen ligger en rund- stnf i en hålkäl, sedan följer det 5 skift höga kapitälet med af- fasade hörn, och deröfver en enkelt profilerad alméus. Alldeles samma slags kapitäl, utom det att rundstafven ej ligger i hålkäl, 1 Om Strengnäs se Wahlfisk i Bidrag till Södermanlands äldre kulturhistoria h. 3 och Fr. Lilljekvist: Strengnäs och dess domkyrka 1291—1891. Om Vesterås lär finnas Agi Lindegren: Vesterås Domkyrka. Denna bok har ej kunnat erhållas hvarken på biblioteken i Upsala eller Stock­ holm, så förf. har ej haft någon hjelp af denna publikation. Detta slags hvalf äro qvar åtminstone i södra sidoskeppet. Fig. 7. Kapitäl på rund­ pelaren i den äldsta delen af Strengnäs domkyrka. 2 TREFALDIG!! ETSK YRKAN I UPSALA. 157 förekomma på t. ex. de fyra rundpelarne i Bjernede,1 hvilka i denna rundkyrkas nedre rum uppbära midtpartiet. Dessa 4 pelare äro som bekant till större delen uppförda af qvadrar af naturlig sten, först de sista skiften under kapitalen, som dock äro af kalksten, och hvad som är ofvanför dessa, är af tegel. Teglet anses derföre i Bjernede ha uppträdt midt under det kyrkan stod under uppförande. Denna frappanta likhet i formen mellan två så aflägsna monument kan endast förklaras som utslag af en och samma smakriktning inom tiden, och kulturbäraren har i detta fall helt säkert varit cistercien­ serorden. Bjernede ligger ju alldeles i närheten af Sorö, det nya materialets hufvudort pä Själland, och i grannskapet till Strengnäs låg Vårfruberga, ett af Mälardalens betydligaste kloster, hvarest man ännu har tyvärr föga upplysande ruiner qvar, men där man dock i anläggningen af klosterkyrkan kan skönja stor likhet med kyrkan vid Sorö. I den äldsta delen af Strengnäs prydes takgesimsen af en fris med enida rundbågar (Lilljekvist anf. arb. fig. 9). Detta ornament är eljest mycket sällsynt i den uppsvenska arkitekturen, oftare före­ kommer det i den sydskandinaviska tegel arkitekturen och är i syn­ nerhet vanligt i detta områdes kyrkor af huggen sten. En smula, örn ej så mycket yngre än den del af Strengnäs domkyrka vi hittills behandlat, är partiet vester därom till tornet. Pelarnes form är rektangulär, i hörnen är emellertid en rundstaf inlagd, något, som ej är främmande för andra senromanska monu­ ment, t. ex. Ratzeburg domkyrka (söder örn Lybeck) och Lygum klosterkyrka i Sönder-Jylland. Taklisten i denna del utgöres af en fris af hvarandra skärande rundbågar (Lilljekvist anf. arb. fig. 10) — enligt Dohme2 det för den nedertyska senromanska tegelarkitek­ turen mest karakteristiska ornamentet, som naturligen också före­ kommer flerstädes i Danmark och i Mälardalen t. ex. på Sorunda, Södmld, och Giresta, Upld. Under nästa skede af Strengnäs byggnadshistoria öfvertäcktes midtskeppet af hvalf. Dessa lia ribbor, men att upptaga trycket medelst sträfpelare har man icke försökt. För att dock i någon mån fördela detsamma, d. v. s. för att söka rikta kraftresultanten 1 I. B. Löffler: Sorö Akademis landsbykirker. Kbhvn 1896. Bjernede sid. 1. Obs. sid. G. 2 Deutsche Kuust-Geschiclitc: Bie Baukunst. 11 158 SUNE AMBROSIANI. mera nedåt, påbyggdes midtskeppets murar icke så litet. Denna påbyggnad bär det redan från Sorunda omtalade trappornamentet nära murkrönet. Detta ornament förekommer i öfrigt bl. a. i Kalundborg; i Mälardalen är det synnerligen vanligt t. ex. längs högkyrkans och sidoskeppens murkrön i Vesterås, på koret till den genom urkund daterbara Sigtuna Mariakyrkan,1 på olika partier af Bond kyrkan (fig. 8) och mycket ofta på de gafvelrösten, som gråstenskyrkorna tidigt nog försågos med, men också på byggnads- partier, som måste anses uppförda in på 1800-talet. På nyssnämnda gafvelrösten finnas för öfrigt riktiga profkartor af tegelstensdekoration (se fig. 9), kors af vexlande typer, nischer *-’yr *'Tol''*eT‘ Fig. 8. Trappornament å midtskepp och torn. Bondkyrkan. och andra olikformade indragningar i muren. Af dessa senare torde de långa, ett par tre skift höga, bandartade, förtjena nämnas, eftersom de förekomma jemväl på Bondkyrkans torn. Bland dessa ornament är ett annat synnerligen vanligt på ett flertal kyrkor såsom på äldsta delen af Strengnäs domkyrkas östra fasad, Sigtuna Mariakyrka, Skoklosters kyrka, Nysätra i närheten n Brefvet Sv. Diplom. I n:r 205 af u/i 1221 rör den ännu bevarade kyrkan. En för denna karakteristisk detalj förtjena!- bär påpekas, eme­ dan den i Norden finnes på en annan kyrka, som samtidigt stod under byggnad, nemligen Roeskilde domkyrka. Denna detalj består deruti, att sidoskeppen ej haft halftak, utan i stället gafvel med sadeltak för livart oell ett af sidoskeppens hvalf. TREFALDIGIIETSKYRKAN I UPSALA. 159 af Örsundsbro, Vaxala strax öster om Upsala, nemligen en mindre rundbåge öfver en några få centimeter djup indragning af muren, Fig. 9. Vaxala kyrka, Upland; norra utbyggnadens gafvel. oftast med putsad botten, och dessa rundbågar trappformigt för­ delade efter gafvel röstet.1 1 Denna dekoration åtminstone på vestgafveln af Skovkloster kyrka (n. v. Herlufsholm) på Själland. lfiO SUNE AMBROSIANI. Vidare torde särskildt böra framhållas bland dessa dekorativa element de vanligen runda indragningarne i muren, hvilkas botten är sirad med tegelband, slingrande i mycket egendomliga krumelurer (t. ex.: vid Sorunda det Bååtska graf koret och i Ratzeburg till­ byggnaden noiT om tornet. Af b. Dohme: Die Baukunst). På sina ställen är den indragna ytan försedd med stafverk af huggen sten, som bilda trepass, fempass o. s. v., alltjämt dock af fullt romansk karakter.1 Dessa pass visa alltför stor frändskap med Bondkvrkaus rundfönster i vestväggen, för att man ej skulle våga hysa den tron, att dessa inläggningar afse att erinra örn och i dekorationen ersätta verkliga rundfönster. Ett annat likaledes på de äldsta tegelmonumenten förekom­ mande ornament är det, som bildas, när teglen ställas på hörn: »tandsnitt». Afven på sådant sätt ställda tegel pläga grupperas, så att en mångfald figurer ernås. Talrika exempel på sådana kunna nämnas. Vi inskränka oss dock till: Ängsö, Vestm.; Jomkils vapen­ hus, som är påbörjadt i gråsten och afslutadt med tegel; Ofver Selaö, tornets högsta, ofvanpå gråstensbyggnaden uppförda våning och till slut vapenhuset vid Bondkyrkan (om hvilkets tillkomsttid jag dock ej har någon bestämd mening). Äfven mönstermurverk förekommer någon gång. Som exempel må anföras Ängsö södra gafvel och den högst märkliga sakristian vid Jomkil (se fig. 10).2 * ## Den del af Bondkyrkan i dess nuvarande skick, som visar sig vara den af tegel tidigast uppförda, är den vestra gafveln (se fig. 5). Den har ersatt — såsom jag redan en gång nämnt — en trägafvel af samma form; och det ligger ju i och för sig intet orimligt uti att gafvelrösten på Bondkyrkan, i likhet med hvad som skedde på så många andra kyrkor, redan tidigt uppfördes af tegel.3 Huru det skett med östra röstet kunna vi nu ej veta något om, ty detta, sådant det nu är bevaradt, är i förband med högkyrkans väggar och således uppfördt samtidigt med dessa. Att vestra 1 En ovanligt prydlig och karakteristiskt sirad fasad erbjöd Paradiset vid Domkyrkan i Lybeck före dess nybyggnad i våra dagar. 2 Jfr Löffler: Lusigt över Danmarks kirkebyguinger sid. 169 ff. och do der meddelade afbildningarna. 3 Jfr not 1 sid. 152 ofvan. TREFALDIG IIETSKYRK AN I UPSALA. 161 gafvelröstet1 är äldre än det nuvarande östra och väggarne, framgår af, att man för de med de senare samtidiga hvalfvén brutit bort öfre delen af det prydliga rundfönstrets inre smyg, och detta har ganska säkert ej skett, örn fönster och hvalf planlagts samtidigt. Desslikes svarar ej den gamla vestra gafveln mot den nuvarande östra, utan är högre. Fig. 10. Sakristian vid Jomkils kyrka, Upland. Detta vestra gafvelröste uppfördes i flykt med gråstensväggens ytterlif. Det första tegelskiftet ställdes på högkant, »rullskift», för att jemna ut ojemnheterna på dennas öfveryta. För öfrigt är tegel­ väggen byggd i munkförhand och efter samma princip som gråstens- 1 Örn förbandsförhållandena här kan intet upplysas, ty östra väggen af tornets högsta och yngsta del har byggts innanför vestra tegelgafveln och täcker således för mötespunkterna mellan denna och högkyrkans väggar. Gränsen mellan tornmuren och röstet synes på planen af toruets 4:de våning, plansch 3. 162 SUNE AMBROSIANI. väggen med skalmurar oell fyllning af rullsten och murbruk (se den söndertrasade delen ofvan nischerna, där kärnan träder i dagen, plansch 3). Omedelbart ofvan gråstensmuren anlades det enkla, men icke dess mindre mycket karakteristiska rundfönstret. Från ytterlifvet skrånar smygen utan all profilering starkt in mot stafverket, som bildar ett sexpass. Dettas material är en sorts täljsten, hvars fyndort — enligt hvad prof. Högbom godhetsfullt meddelat — dock ej nu kunnat återfinnas. Stafverket är bildadt af sex fullständigt likadana bitar, vanligen med skarfven längst inne i de olika cirkel­ segmentens bottnar. Öppningen har efter all sannolikhet varit täckt med glas, ty alla kanter inåt ha fals och här och där finnas hålen för stiften qvar. I öfrigt lemnar plansch 2 upplysning örn fönstrets karakter. På denna äro de delar, som fallit bort, prickade, men så mycket är qvar, att någon tvekan örn dess utseende ej kan råda. Att vi ha denna sällsynta, men karakteristiska detalj så ursprungligt bevarad, beror på den tillfälligheten, att man kort efter att fönstret blifvit färdigt, företog grundliga förändringar med kyrkan. Därvid måste fönstret för hvalfvens skull sättas för. Sedan dess har det lyckligtvis stått i en vägg, som man af praktiska skäl ej baft anledning att sysselsätta sig med, och i så grundlig skymundan, att ingen af dem, som behandlat kyrkan i skrift, observerat det­ samma. 1 Ofvan rundfönstret prydes väggen, som i sin öfre del endast är 60 cm. tjock, af tre grunda nischer, af hvilka den mellersta går högre upp än de andra. Förmodligen härleder sig den dörr, som går igenom denna, från Bondkyrkans nästa byggnadsperiod. Till denna hör väl också de båda genomgående bjelkhålen, örn hvilkas ändamål vi framdeles få tillfälle att närmare yttra oss. 1 Under korrekturläsningen Ilar d:r Ekhoff fäst min uppmärksamhet på att det vid skiftet närmast ofvan rundfönstret ser ut som om ett nytt skede i rostets byggande inträda Ar denna iakttagelse som det synes riktig, betyder detta nya skede enligt min mening ingenting annat, än att på grund af nu okänd anledning (t. ex. materialbrist) en paus i arbetet med röstet inträdt. Min bestämda åsigt är fortfarande den, att röstet i sin helhet (det må vara uppfördt i en eller två perioder) är färdigt, innan högkyrkan tas under arbete, ty midtskeppets vest- ligaste hvalfkappa hvilar på en med denna samtidig båge, för hvilken öfre delen af rundfönstrets inre smyg blifvit bortbruten. TREFALDIG HETSKYRKAN I UPSALA. 163 En liknande anordning af en vestfasad med rundfönster under frenne rätt stora nischer, känner jag f. n. endast från en kyrka till i Upland, nemligen från Tuna kyrka, belägen några mil nordost örn Upsala (se fig. II).1 Denna kyrka stod synbarligen under byggnad då teglet biet kändt som byggnadsmaterial, ty nedre hälften af kyrkan (således mer, än att man skulle kunna kalla det för grund) är af Fig. 11. Tuna kyrka, sedd från vester. gråsten och den öfre af tegel. I östra väggen har kyrkan tre höga smala fönster, bland hvilka det mellersta är en smula högre, sam­ manförda i en grupp, en fönstergruppering, som ej är ovanlig under 1 Nu har Tuna kyrka rundfönstret emellan de båda yttre nischernas nederdelar, och den mellersta nischens underkant är belägen högre upp ari de andras. Ursprungligen satt det ej så högt — men har flyttats högre upp i muren af praktiska skäl under en restauration för några år sedan. — Till kyrkans byggnadshistoria kan dessutom nämnas, att ett kor invändigt är antydt genom en triumfbåge. Kyrkor, helt af tegel, såsom Tensta och Danmark, ha smalare kor med polygonal af­ silning i öster. 164 SUNE AMBROSIANI. den sista delen af romanska perioden och som återfinnes t. ex. i koret på den 1220 färdiga klosterkyrkan i Sigtuna. Utom i Tuna förekomma rundfönster inom den tidigare tegel­ arkitekturen på flere håll; dock torde intet af de nedan nämnda exemplaren i ålder gå upp mot Bondkyrkans hittills nämnda fön­ ster. Att de dock nämnas, beror på, att de — jemte de ofvan nämnda dekorativa efterhärmningarne — i uågon mån visa, att detta slags fönster ej äro tegelarkitekturen i dessa trakter främ­ mande. I Upland finnes det sålunda i Tensta, en alltigenom örn en mer framskriden byggnadsperiod vittnande kyrka, i vestra gafveln1 ett rundfönster af enkel beskaffenhet med stafverk af trä. I Vesterås domkyrka sitter ofvan södra portalen ett sådant med, efter fotografi att döma, senromansk profilering. Stafverket i detta ser ej ut att vara det gamla och kan ju mycket väl lia blifvit insatt vid någon restaurering.2 * ** I det föregående hafva vi redogjort för Bondkyrkans äldsta till­ byggnad i tegel, sökt visa dennas plats inom tegelarkitekturen, samt framhållit antydningsvis, att denna arkitekturs former i Mälardalen stämma väl öfverens med tidiga sådana inom södra Östersjöområdet. Då teglet uppträdt der åtminstone kort efter 1150, torde man cj för Mälardalen behöfva datera teglets framträdande mer än på sin höjd ett eller annat årtionde senare. Den i Bondkyrkans vestra gafvel mest karakteristiska detaljen, rundfönstret nied sitt sexpass, anger för sin del, att det väl kan tillhöra tiden före 1200, ehuru det väl måste erkännas, att det är förenadt nied viss risk att dra för långtgående slutsatser af en så liten murbit, som vi här ha haft att syssla med. I hvarje fall har denna gafvel naturligtvis ej kun­ nat byggas senare än några år in på 1200-talct. 1 Afb. Wrangel: Tegelarkitektureu s. 83 tig. 34. 2 Särskildt mil framhäfvas, att i ett område, der den kristna kulturen började blomstra samtidigt med teglets framträdande i södra Östersjö­ området och således först vid denna tid kyrkobyggnader derstädes upp­ fördes, nemligen Lifland, ruudfönster synnerligen ofta förekomma. Se planschverket Alt-Lifland af K. Gulecke, Leipzig 1896. Dessa slags fönster sitta ofta på vestfasadeu. På domkyrkan i Riga användas de emellertid såsom i Bondkyrkans ombyggnad att släppa in ljuset genom högkyrkans väggar. Dessa två kyrkors tornbyggnader förete jemväl förvånansvärd likhet i dekorationen. TREFALDIGHETSKYKKAN I UPSALA. 165 III. Hufvudförändringarne med kyrkan: midtskepp och sakristia uppföras af tegel. Förmodligen helt kort efter gafvelns fullbordande skred nian till att fullständigt förnya kyrkans öfverdelar och tak. Som vi erinra oss, var kyrkan redan förut treskeppig, med fönster i högkyrkans väggar, och materialet trä. Nu hade man dock det synnerligen lätthandterliga och långt varaktigare teglet att tillgå för att verkställa ombyggnaden med. Hvad som då byggdes, ha vi ännu för våra ögon bevaradt, utan att några väsentliga repara­ tioner eller ombyggnader beröfvat murarna deras gamla utseende. Invändigt ha de emellertid upprepade gånger blifvit öfverputsade och hvitmenade, så att vi, som ej Ängö trasa sönder putsen på väggarne, endast kunnat studera detaljerna i byggnaden, sådana de nu — öfverputsade — taga sig ut. Dock torde härigenom ingen­ ting för kyrkans byggnadshistoria väsentligt undandragit sig vår uppmärksamhet. * ** Det nya midtskeppet fick en bredd af 4,75 meter, dess omfatt- ningsmurar omkring 1 m. och sidoskeppen något mer än 3 m.; dessa senare äro för öfrigt ej lika breda, utan det norra något mer än 1 dm. bredare än det södra. Höjden i midtskeppet från det ur­ sprungliga golfvet, som legat något högre än det nuvarande, till slutstenen i hvalfvén omkring 11,60 m.; samma mått i sidoskeppen omkring 6 m. Midtskeppets väggar hvila på 4 pelare i hvarje rad och sålunda uppstodo 5 arkadbågar på hvar sida. Afståndet från pelare till pelare i samma räcka är omkring 4 m., deremot från de yttersta pelarne till gråstensväggen omkring 1 m. mera. Dessutom förefinnas smärre oregelbundenheter i pelarnes lägen, som sakna betydelse och som vi här därför ej behöfva uppehålla oss vid. Alla de 8 pelarne äro hvarandra till form och utseende lika. Kärnan är nästan kvadratisk; på hvar och en af de fyra sidorna finnes en knekt bestående af en half grof rundstaf omgifven af två grofva kvartstafvar för att mottaga hvalfribborna och arkadbågarne (fig. 12). På dc mot midtskeppet vettande sidorna går emellertid 166 SUNE AMBROSIANI. endast den halfva rundstafven upp till hvalfanfangen. Pelarne sakna baser, något som icke är enastående i den nordiska tegelarkitekturen på denna tid. Så t. ex. också i Romfartuna, Vestmld, en kyrka, hvars byggnadshistoria synes förete stor likhet med Bondkyrka™. Ett midtskepp af tegel är så t. ex. upp tordt inuti den gamla gråstens- kyrkan under senromansk tid.* 1 Pelarne i Bondkyrkan lia kapitäl och dessa äro af den enkla form detaljritningen tig. 13 visar. De knek­ tar, som möta hvalfvén i midt- och sidoskepp, lia andra kapitäl, men dessa äro af gips och kunna sålunda ej vara ursprungliga. De lia tillkommit vid någon modern restauration. Hvad gipsen döljer, visar sig först, när dessa kapitäl vid nästa restauration helt säkert aflägsnas. Fig. 12. Genomskärning af en pelare. Fig. 13. Kapitäl från en pelare. Bondkyrkan. Bondkyrkan. Arkadbågarne äro svagt spetsiga och profilerade medelst tre rätvinkliga språng på hvar sida fig. 14. Dessa motsvara — såsom fig. 13 visar — pelarnes ledfogning och gå ned på hvar sitt kapitäl. I gråstensväggarne gå arkadbågarne oförmedladt och på ett föga prydligt sätt in. Genom de 8 pelarne uppdelas kyrkans rum i 15 rektanglar, som alla äro täckta med samma slags krysshvalf. Hvalfvén och högkyrkans väggar äro samtida, och de förra hvila på indragnin­ gar af tegelväggarne. I gråstensmurarne äro de inhuggna, så att ej heller mot dessa förekomma sköldbågar (longitudinalbågar). 1 Jfr Brunius: Konstanteckningar under en resa s. 341 ff. och fotografier i Antiqv. topograf, arkivet. TREFALDIGHETSKYRKAN I UPSALA. 167 Öfvergången mellan vägg och hvalf förmedlas icke på något sätt i sidoskeppen och endast af en rundstaf i midskeppet (se genomskär­ ningen pl. 2). Gördel-(transversal-)bågarne äro ovanligt spensliga. De äro ej tjockare än krysshvalfvens ribbor. Förmodligen är samma slags formsten använd till båda. Det synes dock, som örn gröfre sten vore använd i midtskeppet, men detta kan lätt bero på miss­ tag i vår uppfattning, eftersom vi ej äro i tillfälle kontrollera put­ sens tjocklek i hvalfvén derstädes. Genomskärningen af en hvalf- ribba visar tig. 15. Såväl ribborna som gördelbågarne gå ned på de redan nämnda gipskapitälen eller på konsoler af samma material.1 Fig. 14. Genomskärning af en arkadbåge. Bondkyrkan. Fig. 15. Genomskärning af en hvalf ribba. Bondkyrkan. livy- '•'^'BTSKtrrtys No y[ HA HÖHrJ. Fig. 16. Skizz af en af midtskeppets konsoler på vestra gafvelväggen. Bondkyrkan. På ett par ställen äro emellertid lyckligtvis konsolerna ej täckta af nämnda senare gipsprydnader. I kyrkans nordvestra hörn uppbäres hvalfribban i sidoskeppet af ett ytterst enkelt, ej arbetadt stycke täljsten af samma slag, som tidigare användts till rosverket i vest- gafvelns rundfönster. På vestra väggen äro midtskeppets konsoler bevarade. Fig. 16 visar en sådans utseende. De sitta så högt uppe och äro hvitmenade, så att man ej kan upplysa något örn deras material. Ej heller på dessa förmedlas ribbornas afslutning af några dekorativa anordningar. Sjelfva hvalfvén äro enkla krysshvalf bestående af fyra kappor, som bäras af lika många ribbor. Slutstenarne, f. n. af gips, och 1 Kapitalen i midtskeppet ligga ej i samina nivå, utan de på södra väggen 3 dm. högre. 168 SUNE AMBROSIANI. de spetsiga gördel- och sköldbågarnes midtpunkter ligga på i det närmaste samma höjd. Hvalfvens tryck på väggarne upptages icke af sträfpelare, utan motverkas endast af murens tjocklek. Lika­ ledes har man i Bondkyrka!! — såsom i det föregående omnämnts från Strengnäs domkyrkas tredje byggnadsperiod — för att få hvalftrycket att riktas nedåt byggt på muren, här icke mindre än IVa meter (se plansch 2). Detta visar, att detta parti af kyrkan byggts, innan det gotiska sträf systemet var kändt i Norden. Att hvalfvén i Bondkyrkan i förhållande till andra sådana i romanska byggnader i Norden te sig så luftiga, ha en sådan smidighet och elegans i formerna beror på, att de här slogos samtidigt med väggarnes uppförande och sålunda ingingo i byggnadsplanen. I Strengnäs, Vesterås och annorstädes äro de deremot senare än hög­ kyrkans väggar, och de svårigheter, man derför skulle öfvervinna, voro så stora, att det ej kunde ske annat än på skönhetens be­ kostnad. Att man likväl icke, hvad Bondkyrkans hvalf angår, behöfver dra sig för att kalla dem romanska, beror på den omhvälfning af uppfattningen af hvalfvets utvecklingshistoria, som de senaste forsk- ningarne på området gjort gällande, sammanställd med den väl allmänt erkända principen, att, örn byggnadskonsten under denna tid gjort viktiga konstruktiva framsteg och dessa blifvit bekanta på en trakt, en återgång till äldre — mindre praktiska — icke får antagas. De nämnda forskningarna ha skett i gotikens hemland och un­ dersökningarna ha omfattadt ett rikhaltigt material. Deras resultat torde vara af det intresse för dateringen af det byggnadsparti af Bondkyrkan vi här behandla, att de må i korthet antydas 7 Hvalf af flere slag — tunnhvalf, kupolhvalf och krysshvalf för att nämna de vigtigaste — äro ingalunda ovanliga i 1000-talets byggnadskonst. Den begynnande omhvälfningen i deras konstruk­ tion inträder i och med det att man i krysshvalfven börjar att an­ vända hvalfribbor för att uppbära hvalfkapporna. Breda, klumpigt huggna sådana ribbor äro påvisade på flere platser före år 1100. Under de första 25 åren af följande århundrade experimenterar man 1 1 E. Lefévre-Pontalis: L'Arvhitecture religieuse dans landen diocése de Soissons au XI et XII siécles. I, Paris 1894 kap. VII. Re­ ferat af Max Hasak: Die Kirchen Gross S. Martin und S. Aposteln in Köln. (Die Baukunst 11.) TREFALDIGHETSKYRKAN I UPSALA. 160 med problemet och kort efter 1125 är krysshvalfvet med ribbor, slaget öfver rektangulär eller qvadratisk yta, konstrueradt. Ribborna äro antingen runda eller qvadratiska, mer utvecklade former förekomma också. Dessa hvalf förekomma emellertid icke hvar som helst inom kyrkorna, utan endast i tvärskepp och sidoskepp; oftast äro de numera qvar endast i midtqvadraten, alldenstund de andra parti­ erna äro under tidernas lopp förändrade. Till följd af hvalfvens konstruktion förändras omgifningsbågarne och arkadbågarne från rund- till spetsbågar. Under senare delen af 1100-talet fortgår utvecklingen af for­ merna. Hvalfvén börja också att slås i midtskeppen. Ribborna bli smalare och elegantare. De vanligaste slagen af dessa äro en rundstaf, (icke sällan mandelformig), eller tre rundstafvar tillsam­ mans. Under denna omgestaltning i de konstruktiva delarne fort­ fara kyrkorna att i det yttre, i fönster, dörrar, triforiebågar o. s. v. bibehålla rundbågen. Först något in på 1200-talet är rundbågen fullständigt ersatt i dekorationen af spetsbågen. Vid samma tid­ punkt har emellertid det sexdelade hvalfvet öfver två travéer redan börjat uppträda. Emellertid blefvo kyrkor med det för 1100-talets senare hälft karakteristiska utseendet af ett gotiskt inre och ett romanskt yttre ofta uppförda i Burgund och af cistercienserorden fördes de derifrån sedermera ut öfver Europa. Denna orden har som bekant mer än allt annat varit kulturbringareu till våra trakter under 1100-talets senare del, och det torde icke behöfva anses vara en oförvägen gissning att se inflytande från denna munkordens bygg­ nadsverksamhet i byggnaden af Bondkyrkans inre, som i de kon­ struktiva delarne visar så många nyheter och i de dekorativa är så enkel och konservativ. * * * De hvalf, som nu slogos i midtskeppet skadade den inre smygen på rundfönstret i kyrkans vestgård. Det ser visserligen ut som örn man sökt tillgodogöra sig ljuset från detsamma och under hvalfvet lemnat en öppning. När tornet uppfördes till sin n. v. höjd, biet' ljustillgången så liten, att det alldeles sattes igen. Ljus in i den nya byggnaden fick man i stället säkerligen från ett eller flera fönster i östra väggen, som förstörts af de nu­ 170 SUNE AMBROSIANI. varande moderna, och genom rundfönsterna i högkyrkans väggar. Att man kan anta det förra, beror på tillvaron af fragment af staf­ ve^ (fig. 17) till icke randa fönster, som anträffats på olika ställen inom kyrkan. Då de båda fragmenten vidare äro af olika slags sten, ligger det nära att tro, att det funnits flere fönster i östra väggen, den enda, der sådana kunna väntas hafva suttit. I högkyrkans väggar sitter ett rundfönster, o. 1,5 m. i diameter, öfver hvarje arkadbåge. Af deras gamla stafverk ha vi ingenting anträffat. En liknande användning af rundfönster eller såsom »Oberlichter» i en högkyrka är inom den något äldre och med FÖNSTER FRAGMENT fl-AF TÄLJSTEN B: AF • KALKSTEN Fig. 17. Fragment af staf verk, funna i Bondkyrkan. Bondkyrkan samtida arkitekturen icke ovanlig. Inom huggstens- arkitekturen kan jag på grund af otillräcklig kännedom örn den­ samma endast i detta sammanhang erinra örn Gross S. Martin i Köln, der rundfönstren dock förekomma högt uppe i sidoskeppens väggar. I Adlers arbete »Die Backsteinsbauten des preussischeu Staates» afbildas från fepeZarkitekturen icke så få kyrkor med en dylik anordning och bör med afseende på dessa särskildt framhållas, att den förekommer i flere romanska klosterkyrkorÄn en gång kan också här med skäl erinras örn domkyrkan i Riga, örn hvilken redan ofvan talats. 1 1 T. ex. S. Lorenz i Salzwedel, S. Nicolaus i Brandenburg, kloster­ kyrkorna i Krewesee, Arendsee och Diesdorf. TREFALDIGHETSKYRKAN I UPSALA. 171 Såsom nu betäcktes midtskeppet förr med ett sadeltak och sidoskeppen af hvar sitt halftak. De senare äro vid senare om­ byggnader förändrade, så att de fått större lutning. Märken der det ursprungliga taket begynt, finnas längs yttersidorna af hög­ kyrkans murar 2 dm. under rundfönsterna. In till vindarne ofvan sidoskeppens hvalf leda två öppningar genom hvardera af hög­ kyrkans väggar. Dessa sitta midt emot hvarandra på ungefär samma höjd i den mellersta och i den östligaste travéen. De äro synnerligen enkla omkring 1 m. höga och täckta af ett flätt hvalf. Inåt vinden omges öppningen af ett 17 cm. bredt språng, afsedt för en lucka, som skulle utestänga drag. Invid murlifvet inåt kyrkan ligger en tröskel af en tegelstens höjd och bredd. Ofvan sidoskeppens halftak lia vi först rundfönsterna och strax ofvan dem längs hela kyrkans sträckmurar ett trapporna- ment. Dess form ses fig. 8. Örn dess vanlighet i tegelarkitekturen är redan tidigare taladt. Derofvan finnes nu för tiden en klun­ sig taklist. Denna är dock modern. Under äldre tider har emel­ lertid otvifvelaktigt kring alla kyrkans fyra väggar löpt ett af bjelkar buret galleri. Hur det kan hafva tagit sig ut är nu svårt att veta, eftersom spåren efter detsamma — så tydligt de än visa, att ett galleri funnits — dock här som på andra ställen endast be­ stå af de tvärs genom muren gående hålen efter bjelkarne. Hål af detta slag skiljas här snabbt från de vanliga bomhålen, derige­ nom att de äro tvä tegelskift höga. I det yttre synas de för närvarande endast på östra gafveln. Af dennas fyra hål lia två emellertid blifvit öfverskylda af hufvudena på de ankarjern, hvarmed kyrkan och tornet nyligen skrufvats ihop. På några årtionden gamla fotografier äro också alla fyra hålen synliga. Ankarjernen löpa sedan längs efter och tätt intill sträck- murarne och just i dessas underkant förekomma på lagom afstånd från hvarandra två skift höga hål efter bjelkar. Då som nämndt hvalf och väggar här äro samtida, kunna dessa bjelkar, hvilka — eftersom hvalfkuporna gå så högt upp — legat under hvalfkappornas nivå, således ej lia gått tvärs öfver vinden som bärbjelkar till golf o. d., utan måste man anse, ehuru nu utvändigt ingenting upplysande kan ses, att deras funktion varit att bära en yttre gång. Genom­ gående hål efter bjelkar i vestra gafveln omnämndes, då vi behand­ lade denna, och dessa ligga ungefär i jemnhöjd nied dem i hög­ kyrkans murar. Från kyrkans vind ledde två öppningar, en i hvar- 172 SUNE AMBROSIANI. dera gafveln, ut till väktargången. De äro ytterst enkla utan alla detaljer och täckta af hata hvalf. Många författare ha i allmänhet sagt, att den eller den kyr­ kan eller den traktens kyrkor varit befästa. Förtjensten af att ha påvisat de anordningar, hvarigenom gudstjenstlokalerna utrustats för att tjena som skyddsort för församlingen, tillkommer d:r Ekhoff i uppsatsen »Örn kyrkornas forna egenskap af försvarsverk» A allin­ ger 1899. Den största delen af denna undersökning egnas tornens försvarsanstalter af det skäl, att dessa äro i allmänhet häst be­ varade. Dock är icke blott den vigtiga principen: att det är otänk­ bart att anta endast tornet befäst utan motsvarande anstalter på de öfriga partierna af en kyrka, uttalad, utan äfven exempel såväl ur litteraturen som från bestående monument på långhus- och kor- försvarsanordningar anförda. Af dessa senare exempel vill jag här endast åter nämna Källa kyrka på Oland och Upsala Domkyrka och till dem foga ytterligare några andra. Bland dessa exempel, som tillfälligtvis här sammanplockas, må fdrst katedralen i Reims anföras.1 Ur Adlers anförda arbete kunna domkyrkan i Brandenburg, som har bröstningsmur på norra kors- armen, sockenkyrkan S. Maria i Stendahl med Runkrans kring korkapellens murkrön och kyrkan i Prenzlau anföras. Äfvenledes Mariakyrkan i Danzig har enligt afbildningar i en nyligen örn densamma utkommen monografi tinnar längs murkrönet. För öfrigt äro taken på dessa kyrkor ombyggda, så att tinnarne i deras nu­ varande skick förlorat karakteren af att vara der för försvars­ ändamål. Som dekorativ afslutning å muren framträda tinnarne (såväl å sidoskeppens som midtskeppets och tornets murkrön) af­ gjordt i t. ex. Förtimring Church, Northamptonshire, der de stora gotiska fönsterna förhindra hvarje tanke på, att det skulle vara en försvarskyrka.2 Sådana kyrkor visa blott, hvilka traditioner bygg- mästarne följt vid valet af motiv för dekoreringen. 1 Die Kathedrale von Reims af K. Schaefer (Die Baukunst h. 9) sid. 3. Förf. har ingen uppfattning af, att verkligen denna kyrka nied afsigt försetts med väktargång och törnkrans kring murarue och uttrycker sig följaktligen utan förstående. På en meddelad afbildning nr Villard de Honnecourts (1200-talet) skizzbok, framställande ett korkapell i Beims, afslutas murkrönet med tinnar. 2 Afb. hos S. It. Gardiner: A students history of England v. 1 s. 311; från tiden efter 1434. TREFALDIGHETSKYRKAN I UPSALA. 173 Till dessa exempel från England och kontinenten vill jag lägga ännu ett och detta ett inhemskt: Vesterås domkyrka, hvilken vi redan så ofta haft anledning anföra i sammanhang med Bondkyr- kans byggnadshistoria. Om de utländska kyrkorna i de anförda fallen tillfälligtvis fått ha qvar tinnarne på murkrönet, som af nu­ tiden oförstådda minnen efter äldre anordningar, har Vesterås dom­ kyrka liksom Upsala endast de mycket lättare förbisedda bjelk- hålen efter väktargången kring kor och midtskepp qvar. Hvad vi med denna axplockning velat konstatera, är då, att en yttre gång kring högkyrkans väggar, hvaraf vi finna spår i Bondkyrkan, är en anordning, som har talrika förebilder utomlands, och äfven inom landet förekommer, ehuru man ännu ej på grund af brist på observationer kan säga i hvilken utsträckning. * * * I samband med den uu omtalade ombyggnaden inuti kyrkan uppfördes på kyrkans södra sida en mindre tillbyggnad, nu använd som sakristia. Det må här påpekas, att såvidt jag vet, alla sakri­ stior i dessa trakter annars äro uppförda på kyrkans norra sida. Det är då märkligt, att den vid Bondkyrkan anlagts så som skett, utan att jag kan förstå anledningen till denna omkastning. Den del af den södra väggens gråstensmur, utanför hvilken sakristian skulle uppföras, refs — som det synes — ned till grunden och den så erhållna stenen användes till grund för tillbyggnaden. Sedan uppfördes murbiten igen af tegel oeh en liten, enkel, kanske senare också utvidgad dörr förbinder kyrkan med sakristian. Men hvarför denna nedrifning och detta återuppbyggande af muren? Det är en gåta. Sakristian täckes af ett krysshvalf af samma slag, som kyr­ kans hvalf och med ribbor, som ha samma profil som de i kyrkan. Sakristians gafvelröste (iubyggdt i den n. v. södra utbyggnadens) är genombrutet af en manshög rundbågig dörröppning, som senare blifvit igensatt. Det kan förtjena anmärkas att så vidt vi kunnat se är det här det enda ställe, der en ordentlig rundbåge före­ kommer i Bondkyrkan. Ingen ytdekoration upplifvar rostets yttermur. 12 174 SUNE AMBROSIANI. IV. Hufvud förändringar ne med kyrkan (forts.): den äldre delen af tornet. Då ingen förbindelse genom hvalfvén förefinnes mellan kyr­ kans inre och vinden ofvanpå midtskeppet, och man således en­ dast kunde komma dit upp genom de ofvan nämnda dörröppnin- garne i kyrkans gafvelrösten, kan man ej tänka sig, att passagen utanpå muren från väktargången till marken någon längre tid sak­ nat betäckning. Afven annat talar för att tornets äldre, nedre del planlagts i samband med omändringen af kyrkans inre. Å andra sidan äro tornets och midtskeppets murar icke i förband med hvar­ andra, och sträckmurarne med sitt ornament gå fram till och med det gamla vestra gafvelröstets ytterlig så att dessa sträckmurar otvifvelaktigt äro äldre — örn ock obetydligt — än tornets väggar (se pl. 4, norra och södra sidorna). Tornet är byggdt invid kyrkans vestra vägg och har sanno­ likt ursprungligen saknat dörr utifrån in i nedersta tornrummet. Mellan kyrkan och detta har naturligtvis varit en genomgång. Kanske har ingången till kyrkan, innan tornet byggdes, varit här. Huru härmed än kan hafva varit, så är den n. v. dörromfattningen modern och lemnar ingen upplysning örn den äldre. I södra tornväggen är och en liten numera sedan länge igensatt fönsteröppning (se pl. 3 och 4). I norra väggen är ingången till den delvis i en särskild liten utbyggnad gående spiraltrappan. Det nedersta tornrummet är täckt af ett krysshvalf af samma slag som kyrkans. Detta hvilar på indragning i tornväggarne och på en för hvalfvet slagen båge fram­ för. kyrkans granitvägg. Ribbornas profilering är densamma som i kyrkan och konsolerna här likaledes af gips. Till tornets 2:dra våning (pl. 1 och 3) kommer man genom en trappa i muren från spiraltrappan, hvilken sjelf fortsätter till den närmast högre våningen. Rummet har utom den flatbågiga ingången till trappan ännu tvenne dörröppningar, men intet fönster. Dörren i södra väggen alldeles nära östra väggen har kommit till för att sätta tornet i förbindelse med södra sidoskeppets vind, hvar­ för man också samtidigt brutit en dörr igenom kyrkans vestra granitgafvel. Mellan dessa båda dörrar ledde en träbro, efter hvil­ kens bärbjelkar hålen ännu synas strax nedom torndörren. På samma höjd, som dessa dörrar ligga, är en motsvarande förbindelse anordnad mellan norra sidoskeppets vind och tornet. Dörren här leder genom trapptornsutbyggnadens vägg in till spiral­ trappan. Denna förbindelse mellan tornet och sidoskeppen har gifvetvis haft strategiskt syfte, och man får kanske antaga, att de delar af passagerna, som lågo utom morarne, förr varit öfverbyggda. Tornets andra våning har i vestra väggen också en dörr, bre­ dare oeh högre än de senast omtalade. På utsidan bildar muren ett språng för dörren att falla in uti. En sådan öppning i andra våningen, eller om ej så högt dock en bit uppe på tornväggen, är mycket vanlig på torn i försvarskyrkor. Den behöfdes i händelse af ofred, sedan utgångarne från kyrkan barrikaderats, för att för- svararne af byggnaden dock skulle ha någon väg att sätta sig i samband med den yttre verlden. Golfvet i detta rum är nu täckt af ett tjockt lager jord, hvari under tidernas lopp en del bråte hamnat. Att man afsigtligt här företagit påfyllningen för att få ojemnheterna af hvalfvets öfvervta att försvinna, är ganska naturligt i ett rum med så många in­ gångar. Spiraltrappan fortsätter förbi trappan till andra våningen och dörren mot norr ännu ett stycke. Derefter går den plötsligt rätt in i väggen och några steg — af hvilka det första är högt och brant — föra inuti tornmuren upp till tornets tredje våning. Detta plöts­ liga afbrott på spiraltrappan anger väl, att man först ämnat föra trappan ännu en våning, men sedan afstått från detsamma. Man synes mycket hafva tvekat, örn man skulle fortsätta med en sten­ trappa i muren till nästa våning eller ej. I sjelfva hörnet midtför dörren i nivå med tredje våningens golf ses nemligen ett pär steg- till en trappa, som heller aldrig fullföljdes. Den tredje våningen livilar på bjelkar, som gå mellan norra och södra väggarne. En ljusöppning tinnes i hvardera af dessa väggar. Då deras planer finnas å pl. 2 och 3, och då deras utse­ ende angifves på planscherna öfver tornfasaderna, behöfver jag ej ingå på detaljbeskrifning af desamma. I vestra väggen finnes en hög och bred dörr, rätt öfver den liknande i våningen inunder. Den funktion denna haft att fylla, har jag f. n. ingen åsigt örn. — Utanpå södra väggen sitter en med väggen samtidig solvisare. Till den fjerde och högsta våningen i det gamla tornet kom man på en inre trappa eller på stegar. Dess golf hvilade på i norr TREFALDIGHETSKYRKAN I UPSALA. 175 176 SUNE AMBROSIANI. —söder gående bjelkar, öfver dessa och förmodligen öfver golfplan­ korna låg längs hvardera af norra och södra väggarne en grof stock. Murkrönet i denna våning afslutades med fem tegelskift höga tinnar, mellan dessa finnas tre öppningar i hvardera af norra och södra väggen och två i den smalare vestra väggen. Om detaljerna hänvisas till innerfasaderna och planen till våningen. Denna Öfversta våning täcktes väl af ett skyddstak. En afslutning med tinnar på tornen är inom den profana bygg­ nadskonsten under olika perioder af medeltiden synnerligen vanlig. Då tornen vid och på kyrkorna skulle tjena samma sak, som pro­ fanbyggnadernas fästningstorn, tillämpade man vid de förras byg­ gande de erfarenheter man vunnit vid de senare. Som vi ofvan sett, afslutades också murkrönen i vissa kyrkors långhus och kor på samma sätt eller med tinnar. Dock kunde — såsom vi fram­ deles komma att närmare beröra — äfven flera andra sätt komma till användning på tornen. Vi inskränka oss här att nämna, att tinnar äro observerade på flere andra kyrktorn i Norden t. ex.: S. Ibbs kyrka, Aakirkeby, Vår Frue i Kalundborg1, Bunge kyrka på Gotland (enligt fotografi), samt att rekonstruktörer icke dragit sig för att med sådana afsluta kyrktorn, såsom d:r Ekhoff med S. Per i Sigtuna, Adler med Domen i Frankfurt an der Oder och Seessel- berg flerstädes2, hvilken senare dock icke är öfverdrifvet noggrann med placeringen af tinnarne (exempelvis Kalundborg). Med uppförandet af det äldre tornet afslutas en period i kyr­ kans byggnadshistoria. Då borde alltså frågan under hvilken tid detta skett, här närmast upptagas till behandling, men vi upp­ skjuta tills vidare dermed, för att i ett sammanhang få redogöra för hela tornet. V. Tornets påbyggnad. Hvar påbyggnaden af tornet, som möjligen verkställdes snart nog efter det äldre tornets fullbordande, begynner, antydes utvän­ digt medels de grunda nischer som förekomma på tornets tre fria sidor. De mellersta nischernas bottnar sammanfalla med det äldre tornets murkrön. De stå nemligen i de gamla tinnöppningarna. 1 D:r Ekkoffs ofvan citerade uppsats. 2 Die fruhinittelalterische Kunst der germanischen Völker, Berlin, 1897. TREFAT,DIOHETSKYRKAN I UPSALA. 177 De båda yttersta nischerna å hvarje vägg utgöra deremot ingen antydan om äldre anordningar. Den nya muren, som byggdes i flykt med den gamlas ytterlig är betydligt tunnare, än denna. Då den gamlas norra och södra väggar äro 1,25 m. tjocka och vestväggen 1,5 m., är den nya på alla sidor endast omkring 0,8 m. tjock. Invändigt synes följakt­ ligen den gamla murens afsilning ganska väl och skulle göra det ändå bättre, örn ej en i nyare tid inlagd bjelkresning för ring­ klockorna, skadat densamma. Denna konstruktion för klockorna har naturligtvis grundligt förändrat det inre af det nyare tornet, och vi taga ingen hänsyn till densamma, när vi nu fortsätta med vår redogörelse.1 Den närmaste påbyggnaden ofvan tinnarne erbjöd inga större svårigheter. Det enda hindret var den gamla vestgafveln, som fick stå qvar i tornets östra vägg.2 I tornets nedifrån räknadt femte våning äro väggarna genombrutna af manshöga öppningar o. 0,5 m. breda och 1,75 höga, täckta af flata tunnhvalf. Två sådana öpp­ ningar förekomma i hvardera af kortväggarne och tre sådana i hvardera af långväggarue. Af dessa äro nu östra väggens igensatta med en tunn mur, de andra få göra tjenst som ljudöppningar för klockorna. Dessa öppningar äro dock äldre än klockorna, eftersom intet spår af upprifningar förekommer i deras omfattningsmurar. Utgångar till en yttre väktargång få de ej heller antagas lia varit, eftersom de vanliga spåren efter en dylik på denna tornnivå i den godt bevarade muren saknas. Kanske äro de bara tillkomna i dekorativt syfte, ty det märkliga eger rum, att några spår af samma slag som i de andra våningarna efter bärbjelkar till ett golf i denna helt och hållet saknas. Att de grofva bjelkhålen saknas, tvingar dock ej med nödvändighet till att antaga, att golf ej funnits. Det har ju då som nu kunnat ligga på bockar, som stödt sig på de gamla tinnkrönen. 1 Angående planen af tornets fjerde våning erinras om, att påbyggnaden af tornet i öster hvilar på kyrkans vestra gafvel i dess hela tjocklek. Linien i norr—söder genom denna anger skilnaden mellan det gamla vestra röstet och den yngre tornbyggnaden. 2 Hvad som synes från midtskeppets vind utaf vestra väggen härstammar från två byggnadsskeden. Den nedre delen af väggen är i förband med högkyrkans norra och södra murar och hvilar på den hvalfbåge, som slogs för att uppbära den vestligaste hvalfkappan i högkyrkan. Den öfre delen af väggen är det påbyggda tornets östra mur. 178 SUNE AMBROSIANI. Den egentliga försvarsvåningen är den nästa, tornets sjette och högsta. Att golfvet här skulle bära tung belastning — såväl för- svararne som deras attiralj — ser man redan derpå att det gamla golfvet hvilat på dubbla lag af grofva bjelkar. Tre väldiga så­ dana gingo i öster—vester. Af dessa ligga ännu två qvar på den plats, de hugo, då tornet byggdes. Den tredje måste undanrödjas för klockorna. Dessa bjelkar bära falsar i två motstående sidor och hafva omnämnts redan i ett annat sammanhang. Det öfre laget bjelkar är alldeles borta, endast de ovanligt stora hålen äro qvar. Strax ofvan dessa finnas mynningarne till de kanaler, deri väktargångens likaledes ovanligt grofva bjelkar legat. Dessa ka­ nalers antal — så vidt de nu äro qvar — och lägen visar planen af våningen pl. 2 och deras utseende planscherna med fasaderna. Fördenskull ingår jag ej här på en detalj beskrifning af dem. Bjelkhålen mynna märkligt nog ut i den prydliga kornischforinade utdragniugen af norra och södra väggarne (en motsvarande saknas på de andra väggarne). — På östra väggens insida har en långs­ gående bjelke legat i kanalernas underkant. Bjelkhål saknas ett stycke på midten af norra väggen. Det beror på, att man här en gång för att kunna taga in klockorna i tornet rifvit upp väggen. Sedan murade man igen väggen och detta i modernt förband. Detta visar att klockorna först kommit sent in i tornet. På den icke så ovanliga uppfattningen, att våra äldre kyrktorn skulle hafva varit klocktorn, är här icke värdt att vidare spilla många ord. Se härom den anförda uppsatsen i Aar boger! Sjelf har jag dessutom vid resor i Mälarlandskapen funnit flere kyrkor, som ha både torn och klockstaplar ännu i våra dagar, och andra, der klockornas insättande i tornen i mannaminne eller ny­ ligen skett. Att upprifningen af muren skedde här på norra väggen i Bond­ kyrka^ torn, berodde troligen på, att den gamla utgången mellan tornrummet och väktargången varit här. Ingen annan än denna har heller funnits ty de öfriga väggarne äro i orubbadt skick. Tornets fyra väggar äro ursprungliga ända till det rundtorn lika höga krönet. De Öfversta skiften äro starkt svärtade, minne från någon tornbrand. Utvändigt äro väggarne prydda af ett trapp- ornament, dock af något annan form än på högkyrkans väggar. Huru tornet upptill afslutats då det var färdigt, kan man nu endast uttala förmodan örn. Sannolikt synes mig vara, att tornets TREFALDIG ii etsk yrka n i upsala. 171) öfverstå rum och väktargången varit täckta af ett gemensamt valm- tak. Ett torn af denna typ är här afbildadt efter Violett-le-Duc och den ofta citerade uppsatsen Om befästa kyrkor. Den tornspira, som finnes omtalad och af bildad hos 1600- och 1700-talens författare, kan icke vara äldre än från tiden efter år 1643, då den gamla spiran bläste af Bondkyrkans torn.1 Försvarstorn med anordningar af det slag, som Bondkyrkans påbyggda torn äro vanliga inom den nordiska medeltida byggnads­ konsten. Jemte detta slags torn der liour- daget ligger öfver den våning, der tornmuren är genombruten af flere stora öppningar, förekomma andra, der väktargången är lagd utomkring denna våning. De äro förmod­ ligen att betrakta som varieteter af samma art och någon skilnad i ålder mellan dessa båda anordningar, så att de skulle efter- trädt hvarandra inom byggnadskonsten, förefaller mig ej kunna påvisas. Snarare talar den omständigheten för motsatsen, att vid gråstenstorn, hvilka — såsom det i många fäll händt i Mälardalen — blifvit förhöjda i tegel för att kunna erhålla hit­ hörande försvarsanordningar, hourdage an- bragts antingen nära murkrönet eller utom­ kring en i så fäll helt ny våning af tegel. Exempel på det förra erbjuda bl. a. Vaxala och Hillersjö kyrkors torn och på det senare Öfver Selaö kyrkas torn.2 Förutom på dessa nyss nämnda landskyrkor ha väktargångar förekommit på alla tre domkyrkornas 1 Denna uppgift finnes utom hos åtskilliga författare, hvilka kanske endast skrifvit af hvarandra, i en samtida anteckning, på hvilken min uppmärk­ samhet fästs af bibliotekarien L. Bygdén, i ett samlingsband på Upsala bibliotek med titel: Anteckningar utur almanackor 1642—59. Anteck- ningarne äro gjorda af ett par studenter i Upsala, D. Helicius och St. Merner. I sin helhet lyder anteckningen om Bondkyrkan: then 23 marti] warfet sådant stormwäder i Upsala så at Bondkyrkiotornet blåste afl'. I tornet förvaras några medeltida taktegel. Dessa kunna lia tillhört det gamla tornets taktäckning, men lika väl hvilken byggnadsdel som helst. 2 Vaxala beläget strax öster örn Upsala, Hillersjö på Mälarön Svartsjö­ landet, O. Selaö på den stora ön i Mälaren med samma namn. Fig. 18. Torn i Dugny, Frank- rike. Efter Viollet-le-Duc. 180 SUNE AMBROSIANI. — Strengnäs, Vesterås och Upsala — torn och på åtminstone de båda sistnämnda ställena ha flere dylika funnits öfver hvarandra på samma torn. * * * Vi lia vid redogörelsen af kyrkans byggnadshistoria haft upp­ repade tillfällen att söka förklara byggnadspartiets beskaffenhet ur dess uppgift att vara till skydd för fientliga anfall mot kyrkan. För att öka kyrkans försvarsduglighet har säkert också den höga gråstensmuren rundt kyrkogården här som annorstädes tillkommit. Den synes enligt Peringskiölds afbildning ha gått ut i flykt med tornets vestra vägg. På den hos honom synliga delen förekommer ej mindre än tre kyrkogårdsportar. Afbildningen ser dock ej så tillförlitlig ut, att man tror, att de sett så ut i verkligheten. Kyrko­ gårdsportar äro bevarade vid många kyrkogårdar i Sverige, äfven i Upland t. ex. vid Färentuna och Stafby. De äro gifvetvis uppförda i syfte att bättre kunna förhindra tillträdet till kyrkogården. I Bondkyrka^ kyrkogårdsmur låg också den tiondelada af tegel i munkskifte af fatburstyp, som ännu står qvar. Allt det öfriga refs ned, sedan Karl XIV Johan enligt Brunius gifvit »en vacker summa» för detsamma. Dessa försvarsanordningar i och omkring Bondkyrkan, till hvilka vi ofta kunnat erinra om eller påpeka analogier på ännu stående monument, måste vi betrakta såsom uppförda i praktiskt syfte och alldeles ej — hvilket man ju möjligen kunde vilja sätta i fråga — som dekorativa former anbragta här, derför att kyrkor annorstädes utstyrdes med dessa. Jemte af annat framgår detta också af blotta tillvaron af torn. Då flertalet upländska kyrkor, som ligga inne i landet, icke hafva tornbyggnader, men väl många sådana som ligga vid kusten eller Mälaren och vid de segelbara vattendragen, är detta alldeles tydligt icke beroende på en slump. Visserligen linnes ej i bevarade skriftliga uppteckningar något örn strider kring och anfall mot kyrkobyggnader i dessa trakter. Dock äro anteckningar från dessa tider och trakter så få, att ingenting kan slutas deraf, örn något är omnämndt eller ej i den fragmentariska litteraturen, då vi å andra sidan ha ett så påtagligt vittnesbörd örn systematisk belägring af en kyrka, som mingången i S. Per, Sigtuna.1 i 1 Ekhoff' alif. ari), s. 35 fig. 3. THEF ALDI!? BETSK YRKAN I UPSALA. 181 I de historiska skildriugarne från Norge under motsvarande tid se vi också att striden mycket ofta koncentreras kring stadens kyrkor och de deni omgifvande kyrkogårdarne vid de ofta skildrade anfall, som det ena partiet gör mot en stad, som det andra innehar. Natur­ ligtvis finnes ingen anledning att antaga, att de inbördes fejderna i Sverige på den tiden skulle varit mindre talrika eller att de tagit mycket afvikande former. VI. Mindre tillbyggnader till Ilondkyrkan. Som så ofta vid Mälardalens kyrkor finnes också här ett vapenhus. Det ligger emellertid i olikhet mot hvad som annars är bruket på kyrkans norra sida. Denna omkastning är lika oförklarlig som den ofvan nämnda af sakristian; båda måste bero på tillfälligheter af lokal natur. Vapenhuset är uppfördt af tegel i munkförbaud och saknar förband med kyrkans vägg. Dess krysshvalf hvilar på en framfor granitväggen slagen båge och på indragniugar af ytterväggarne. Rummet invändigt är nästan kvadratiskt 4,75x4,85 m. och har en enkel nisch i östra väggen. Att här som i större vapenhus funnits ett altare framför denna, är föga sannolikt. Kryss- livalfvet går på långt när icke upp i jemnhöjd med sidoväggarne, utan en vind med manshöga väggar finnes ofvan hvalfvet. Dörrarne såväl ut som in till kyrkan äro synnerligen enkla; åtminstone den senare är vidgad i modern tid. Gafvelröstet är rätt högt och för- sedt med rik ytdekoration (tandsnitt). På norra väggen finnes öster örn vapenhuset jemväl ett kapell utbyggdt. Detta är synbarligen samtidigt med det midt emot på kyrkans södra sida liggande, hvilka tillsammans troligen afsetts att bilda ett slags tvärskepp till kyrkan. De ligga midtför kyrkans andra trave från öster räknadt. Vi beskrifva nu närmast det norra kapellet. Väggen i den gamla kyrkan refs ned framför det­ samma, och öppningen mellan kapell och kyrka betäcktes af en spetsig hvalfbåge. Gråstenen från väggen användes till grund för kapellet, som i öfrigt är i munkförband. I norra väggen är ett stort fönster. På livar sida örn detta är en sköldformig dekoration1 1 En dylik finnes på korets östra gafvel i Gamla Upsala, på Upsala domkyrkas södra torn före »restaurationen» och på den från Vaxala kyrka ofvan afbildade gafveln. 182 SUNE AMBROSIANI. uti väggen oell ofvanom fönstret ett kors. Invändigt är kapellet ungefär lika högt som sidoskeppen oell täckes af ett énda kryss- Fig. 19. B ond kyrk an, sedd från nordost. ^•A-Nonn/vrprv Fig. 20. Beslag å vapenhusets ytterdörr. hvalf med fyrkantiga otympliga hvalfribbor. Det södra kapellet1 är det norra likt. Då detta kom att ligga omedelbart intill den 1 Det södra kapellet har under den sista delen af medeltiden försetts med hvalfmålningar, af hvilka ett parti blottades hösten 1898. De befunnos då vara i så dåligt skick, att de knappast äro värda att re- TREFALDIG HETSKYRKAN I UPSALA. 183 äldre sakristian, lät man dem fä ett gemensamt gafvelröste, i hvilket dock gränsen mellan sakristians gamla röste och det nya ännu är fullt tydlig. Utvändigt har röstet endast ett stort toga prydligt kors som ytdekoration. I höjd nied korsets underkant linnas tre genomgående kanaler till mycket grofva bjelkar. Kanske har här funnits en balkong hvilande på dessa bjelkar ty hålen äro för grofva att vara efter ställniugsbommar. Dessa båda ka­ pell, som sist omnämnts, äro gifvetvis de yngsta utvidgningarne af kyrkan. YII. Kyrkans omnämnande i den äldre litteraturen. Hittills har vår uppgift varit att söka läsa af Bondkyrka^ olika byggnadspartier hvad de upplysa rörande sin egen historia, och att söka visa den plats, de intaga i den nordiska byggnads­ verksamhetens utveckling. Då Bondkyrkan ligger såsom den gör i närheten af det äldsta svea stiftets, sedermera ärkestiftets säte, har den kommit att omtalas i för svenska förhållanden mycket tidiga litterära alster och urkunder. Vi skola nu söka framställa vår åsigt örn, huru dessa källor rättast böra förstås. En källa, hvilken med anspråk på trovärdighet omtalar Bondkyrkan som exi­ sterande på en bestämd tidpunkt, är utan tvifvel Vita S. Erici. Det bekanta stället i denna skrift innehåller, att Erik den helige mot­ tagit underrättelsen örn fiendernas snara framryckande, då lian var närvarande vid gudstjensten i den heliga Trefaldighetskyrkan som låg på det berg, som kallades Herrens, och hvarest metropolitau- kyrkan var anlagd, då skriften författades.1 Som detta sistnämnda med allra största sannolikhet skedde i samband med Erik den he­ liges skrinläggning,2 hafva vi i denna notis fått dels eu uppgift örn att en kyrka existerade här på Erik den heliges tid och dels ett meddelande örn, att denna kyrka vid den tid, då denna vita skrefs, kallades ecclesia S. Trinitatis. Jag skiljer och betonar dessa två saker, derför att bibliotekarien Annerstedt anfört detta ställe staureras. Andra partier af kyrkan lia enl. Peringskiöld jemväl haft målningar, meu dessa äro täckta af så tjockt puts, att för närvarande ingenting är bekant om deras värde. 1 Scriptores remm suecicarum, II s. 276. 2 K. Stjerna: Erik den helige s. 10. 184 SUNE AMBROSIANI. sorn bevis för oäktheten af den punkt i Anuotationes ex seriptis Karoli Episcopi Arosiensis excerpt®, som rör Bondkyrkan och till hvilken vi återkomma. Stället innehåller således enligt min mening icke nödvändigt mer än att den kyrka, hvari Erik den helige bevista­ de gudstjensten, på 1270-talet var helgad Treenigheten. Då upp­ gifterna örn året för Erik den heliges död något variera, omskrifva vi meddelandet så, att en kyrka fanns här på midten af 1100-talet och som af den arkeologiska redogörelsen ofvan torde hafva framgått, kan i denna kyrka tegel icke eller högst osannolikt hafva före­ kommit, utan den kyrka här omtalas, var otvifvelaktigt den kyrka af gråsten och trä, från hvilken vi ännu i dag ha omfattnings- murarne qvar. Den nästa uppgift, som också nämner kyrkan på ett visst be­ stämdt år, ingår i de nyss nämnda mycket omstridda Annotationes ex seriptis Karoli Episcopi Arosiensis excerpt® 1 och lyder: MCCX templum ad Eistraaroos et Ullrakr extruetum a Suerchero II SS. trinit. consecr(a)ta, som torde kunna öfversättas: 1210 invigdes det af Sverker II vid Ulleråker och Ostra Aros byggda templet åt den heliga Trefaldigheten. Då jag nu här kan hänvisa till, att Bond­ kyrkan i senromansk tid (1175—1225) undergått så väsentliga för­ ändringar, att enligt den romerska kyrkans skick en ny invigning måste företagas, i det midtskeppets väggar och hvalfvén, det äldre tornet och sakristian då uppförts, innebär denna anteckning ingen­ ting, som behöfver strida mot faktiska förhållanden. Efter min mening behöfver man ej heller låta misstankar mot anteckningens äkthet uppkomma på grund af årtalet 1210, under hvilket år Sverker föll vid Gestilren efter att lia varit i landsflykt en längre tid i Danmark.2 Notisen synes nemligen ej innebära mer än att kyrkan uppförts o: vidlyftigt örn- och tillbyggts af Sverker, och att invigningen skett först efter det denne konung fått gå i landsflykt. 1 Aftryckta hos Annerstedt: Schef erus och Verelius sid 25. Denna författare utdömer dem alldeles. Deri synes han mig g& för långt. Man torde nemligen kunna betrakta dem som af en 1600-talets latinare gjorda anteckningar ur en medeltida handskrift, som väsentligen rör Vesterås, men hvari några uppgifter om Upsala förekomma, och då det just är dessa, som voro af betydelse för Verelius, meddelades de honom och i den form, som vi lia dem. 2 Script. rer. suee. III Annales Sigtunenses sid. 2. TREFALDIGHETSKYRKAN I UPSALA. 185 Sedan domkapitel efter 1248 upprättats i Upsala, inrättades flere kanonmat under senare delen af 1200-talet. Bland de trenne, som archidiakonen sedermera erkebiskop Fulco, den svenska kyrkans mest energiske och betydande personlighet på denna tid, af sina egna tillgångar upprättade, är också S. Trinitatis eller det sjette. Det är uppkalladt efter trefaldighetskyrkan och inkomsterna från denna jemte åtskilligt annat var anslaget åt dess innehafvare. I registrum ecclesia; upsaliensis finnas under årens lopp dessa kani­ ker allt ifrån början till mot medeltidens allra sista år införda.1 2 Denna namnserie har egentligen för oss sitt största intresse deri, att den visar, att Bondkyrkan hela medeltiden igenom var prebende- församling till en af kanikerna, och att det således är en myt från senare tid, att Bondkyrkan skulle varit ens någon tid använd till domkyrka. I de latinska urkunderna benämnes kyrkan regelbundet ecclesia S. Trinitatis. När framdeles svenska språket blir vanligare i de offentliga handlingarne, möter oss också snart dess ännu mest van­ liga svenska namn: så i ett dombref af 1409, så i Olaus Petri krönika, och 1600-tals författarne med sitt nyklassiska latin för­ summa ej heller att anföra detta kyrkans då vanliga svenska namn. Det är således på gammal häfd vi städt oss, då vi fort­ farande talat om Bondkyrkan i Upsala.3 * Uppslaget till föreliggande arbete gafs hösten 1898 genom upp­ täckten af, att Bondkyrkan egde ett torn, som en gång utslutats med ett tinnkrön. Denna observation kom lyckligtvis att meddelas prof. Axel Erdmann, hvilken allt ifrån den dagen med aldrig svi­ kande välvilja och intresse befordrat den då af honom uppkastade planen att få Upsala äldsta kyrka på ett vetenskapligt sätt publicerad. För detta önskar jag här att å arkitekt Berlins och egna vägnar till honom framföra vårt tack. 1 Svenskt Diplomatarium, V. sid. 312. 2 De planscher till hvilka i denna uppsats hänvisas, återfinnas i h. 8 af Svenska konstminnen från medeltiden och renässansen, utgift!» af Sv. 1'ornminesföreni ligell. 186 SUNE AMBROSIANI. Vidare är det mig en kär plikt att här få uttrycka min tacksam­ het till dem, som genom att ställa sina samlingar af goda fotografier till min disposition, underlättat, ja i många fall möjliggjort mitt arbete. Det är nemligen i många fall så, att jag endast genom deras mellankomst fått kännedom örn flere vigtiga monument, i andra kunnat stödja mina personliga hågkomster från korta besök på deras afbildningar. Jag önskar då här få framföra mina tacksägelser till doc. Almgren, amanuens O. Janse, juris stud. Elis och Karl Siden­ bladh, Upsala, och museumsassistenterna I. Hertzsprung och Öhr. A. Jensen, Köpenhamn.