N:o 31 SVENSKA FORNMINNESFÖRENINGENS TIDSKRIFT. TIONDE BANDET. 4:e häftet. INNEHÅLL: Sid. MONTELIUS, OSCAR, Solgudens yxa och Tors hämnare.. Med 24 fig...................................... ...................................... 277. EKHOFF, EMIL, Tvänne fornborgar vid Tullinge, Botkyrka socken, Södermanland. Med 4 fig.................................... 297. MODIN, ERIK, Öfvertro om de döde i Herjedalen ............ 312. WIGSTRÖM, EVA, Varsel och förebud ....................... ........... 320. EKHOFF, EMIL, Husaby kyrka i Vestergötland. Med 9 fig. 329. Tvänne fornborgar vid Tullinge, Botkyrka socken, Södermanland. Af Emil Ekhoff. Med namnet borgar eller fornborgar förstås inom fornforsknin- gen primitiva förskansningar, bestående af grofva, oftast, åtminstone nu, åsformiga murar eller vallar, alltid uppförda utan användande af murbruk, samt vanligen enbart af löst på hvarandra hopade block och stenar, ej tillhuggna och af mycket vexlande dimensioner. Som regel äro dessa förskansningar anbragta å branta och otillgängliga berg.1 Härtill har man helst valt sådana, som hafva en eller annan sida redan i och för sig obestiglig, d. v. s. genom höjd 'och lodrät stigning »stormfri», således, utan att särskilda anordningar der be- höfde vidtagas, afgifvande tillfyllestgörande skydd. En törnborg kan således lämpligast karaktäriseras som ett otillgängligt berg, hvilket genom människans åtgörande, förmedelst förskansningar af ofvan nämnda konstlösa slag, är gjordt ännu otillgängligare, ännu svårare att emot försvararnes vilja bestiga. Alla uppåt ledande remmor och klyftor, hvilka skulle kunna gifva tillgång till bergets öfre delar, äro barrikaderade medelst ditvältrade block och stenar, Egaren af Tullinge, bokförläggaren herr Frans Beijer, stahle vid undersökningen de för gräfningsarbetena m. m. nödiga arbetskraf­ terna frikostigt till mitt förfogande, hvarför jag härmed får offentligen fram­ föra min tacksägelse. 1 På Gotland och Oland förekomma fornborgar af annan anordning och stundom liggande på öppna fältet. Dessa tagas ej i betraktande i föreliggande uppsats. 298 EMIL EKHOFF, och öfverallt, där bergsidorna fälla saktare af mot den lägre ter­ rängen, äro de afstängda genom de nämnda murarna, hvilka ofta kunna hafva en betydande längd. Stundom nöjde man sig ej med en enkel mur, utan två eller till och med flera sådana äro lagda utanför hvarandra. På särskildt hotade punkter äro murarna dess­ utom ofta förstärkta genom på lämpligt sätt anordnade »utanverk» af vexlande beskaffenhet. På dessa borgbefästningar är ofta ett ofantligt arbete nedlagdt, ett förhållande, som rätt tydligt framstår, då vi betänka, att den stundom oerhörda mängden material — som aldrig är brutet ur berget — säkerligen i de flesta fall ej varit att tillgå ensamt på själfva borgberget, utan måste ■ uppsökas i omgifningarna och forslas upp för de branta stigningarna. Med afseende på borgarnas fortifikatoriska värde torde med skäl kunna sägas, att dessa befästningar, ehuru åstadkomna med de enklaste medel, i allmänhet äro utförda med god urskiljning samt praktisk blick för försvarets fordringar. Man har tydligen låtit sig angeläget vara att anbringa förskansningarna på sådant sätt, att de på samma gång medförde den största fördel för för­ svaret och vållade de anfallande största möjliga afbräck. Försvars- linierna hafva ej förlagts på måfå, utan, synbarligen med god be­ räkning, så, att de med kast och skott kunde nås från bakom dem lämpligt belägna punkter o. s. v. Man insåg äfven vikten af att inom förskansningslinien indraga intill hufvudbefästningen alltför närbelägna höjdpartier, för att ej därifrån blifva utsatt för besvä­ rande anfall, och man tvekade ej att vidtaga en sådan åtgärd, ehuru detta ofta förökade arbetet i mycket betydande grad. Ingångsöppningar i murarna kunde ej alltid undvikas, men nian sökte ofta förminska den fara, som därigenom uppkom, genom att förlägga dem så, att de kunde inifrån befästningsområdet be- strykas med kastvapen från två eller flera sidor. Dessutom hafva ingångarna, för att ännu mera försvåra ett fiendtligt inträngande genom de samma, stundom erhållit formen af en smal, ibland rätt lång gång, genom hvilken endast en eller ett pär man i sender kunde passera. Gången åstadkoms antingen genom att den i all­ mänhet breda muren här gjordes ännu bredare, eller ock däri­ genom att tvänne parallela korta murbitar utdrogos vinkelrätt från öppningen, bildande mellan sig en trång passage fram till denna. Det senare förfaringssättet påminner om den anordning, som vi TVENNE FORNBORGAR VID TULLINGE. 299 sedermera långt fram i tiden återfinna vid några bland de fram­ springande portvärn, hvilka pläga kallas barbakaner eller Thor- zwinger. Något historiskt sammanhang mellan dessa båda för­ svarsverk finnes emellertid ej; det vill med andra ord säga, att den senare formen ej kan anses leda sitt ursprung från den först nämnda. Detta är tydligt af bland andra det i och för sig afgö­ rande skälet, att i fråga varande portvärn ej tillhörde medeltidens tidigare del, utan uppträdde först längre fram. Det är således helt enkelt likartade kraf, som på skilda tider och oberoende af hvar­ andra skapat likartade former. Man förstod emellertid stundom äfven att spara sin möda, det vill säga att ej nedlägga mera arbete än nödigt var för att åstad­ komma ett betryggande resultat. Där sådant lämpade sig, äro näm­ ligen murarna lagda på och utefter de uppstigande klintarnas och bergväggarnas krön, hvarigenom, äfven örn muren ej i och för sig var särdeles betydande, tillräckligt hinder genom klintarnas och murens förenade höjd sattes emot en stormande fiende. På samma sätt gick man stundom till väga vid uppförande af medeltida fästen. Fornborgarnas murar äro alltid ganska låga — deras höjd är en eller annan meter — men däremot betydligt breda vid basen samt, som sagdt, åtminstone nu i allmänhet vall- eller åsformade, det vill säga sluttande inåt och utåt. Den ursprungliga höjden har utan tvifvel ej varit särdeles mycket större än nu. Rubbningar hafva visserligen naturligtvis inträffat, men förhållandena gifva i allmänhet vid handen, att dessa ej medfört någon väsentligare minsk­ ning af höjden. Örn murhöjd i medeltidens mening kan det således ej blifva tal. Däremot är det ej lika säkert, att den nu varande vall-liknande formen öfverallt är den ursprungliga. Muren vid den norra af de båda här nedan beskrifna Tullinge-borgarna visar ännu på flera ställen en ordentligt murlagd — ehuru naturligtvis här som alltid utan murbruk — nästan lodrät, det vill säga endast obetydligt inåt lutande, yttersida, under det att muren inåt företer en oafbruten, sakta sluttning ned mot marken, utan murläggning, med helt enkelt löst på hvarandra hopade stenar. Ett sådant byggnadssätt känner jag för min del visserligen ej från någon annan törnborg på fast­ landet, 1 men det är ej omöjligt, utan tvärtom troligt, att en när­ 1 Vid några af Gotlands och Ölands fornborgar förekommer mur­ läggning. 300 EMIL EKHOFF. mare granskning af i fråga varande murar skall komma att gifva vid handen, att en dylik jämförelsevis omsorgsfull uppläggning af åtminstone ena sidan ej är så sällsynt, som det nu visar sig. Det är emellertid mycket antagligt, att, äfven örn murläggning förefinnes, denna är mer eller mindre dold af nedrasade lösa stenar. Vid en undersökning är det således ej tillräckligt med blott och bart en besiktning, man måste försiktigt undanrödja de yttre, till äfventyra tillfälligt ditkomna stenarna för att erhålla klarhet angående de ursprungliga förhållandena. Jag vill härvid erinra örn, att man länge ansåg Bohusläns talrika bronsåldersrösen i allmänhet endast vara formlöst hopkastade stenhögar, under det senare iakttagelser hafva ådagalagt, att åtminstone ett stort antal af dem äro upp­ förda i en bestämd form, med jämna, murlagda sidor och oftast en terrassartad afsats kring foten.1 Den ofvan nämnda beskaffenheten af fornborgarnas murar visar tydligt, att dessa ej få sammanliknas med omgifningsmurarna eller ringmurarna vid medeltidens fästen. Dessa hade att, på samma gång de voro ett hinder för fienden, afgifva skydd för försvararnes per­ soner — tjäna dem som bröstvärn, — men tillika, hvilket var det hufvudsakliga, vara stridsplatser, från hvilka medelst yttre eller inre skyttegångar eller genom i de samma anbragta skyttespringor försvaret fördes. Anfallet på en medeltidsbefästning möttes således från mu­ rarna, eller med andra ord försvaret utgick från dem. Fornborgarnas murar hafva i motsats härtill ej kunnat vara stridsplatser. På deras löst liggande stenar kunde man ej utan stor svårighet röra sig, ännu mindre utkämpa en strid, för att ej nämna, att de på muren stående försvararne skulle varit lika mycket eller mera obetäckta än de an­ fallande. Murarna kunde ej heller, på grund af sin form och ringa höjd, såsom bröstvärn lemna skydd åt bakom dem stående krigare. Visserligen torde vi möjligen hafva att tänka oss murarna förhöjda genom på dem anbragta barrikader af trä, och vi känna ej deras form, men vi torde ej begå något misstag, örn vi förutsätta, att dessa träkonstruktioner voro af samma råa och primitiva be­ skaffenhet som murararna själfva. Det ligger närmast till hands att antaga, att de bestodo helt enkelt af hopvräkta trädstammar, hvilka möjligen genom de på dem qvarlemnade grenarna erhöllo 1 Se beskrifning af de fasta fornlemningarna i Sotenäs, Stångenäs m. fl. härad af Emil Ekhoff och G. Gustafson i »Bidrag till Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia», hft 11—14 och 17. TVÄNNE FORNBORGAR VID TULLINGE. 301 säkert läge och bildade ett fäst och mycket svårgenomträngligt helt. Det må emellertid härmed hafva varit hur som helst, säkert är, att stående virke ej kunnat användas på dessa murar, liksom ock att de förmodade träbarrikaderna ej kunnat tjänstgöra som bröstvärn. Murarna få därför anses uteslutande som hinder lagda i vägen för de anfallande för att försvåra uppstigandet, och vid hvilka dessa, upptagna af de svårigheter, som här framstälde sig, voro utan be­ täckning utsatta för försvararnes projektiler. Murarna hafva nämligen otvifvelaktigt varit afsedda att, som redan är antydt, från bakom dem på lämpligt håll belägna högre punkter hufvudsakligen försvaras med kastvapen af olika slag, såsom pilar, kastspjut och stenar, de senare kastade med slunga eller blotta handen. Förhållandena på många ställen gifva i förening med murarnas egen beskaffenhet detta tydligt vid handen. Vid en af Tullinge-borgarna framträder detta förhål­ lande särdeles klart. Fornborgarnas murar äro således närmast att jämföra med medeltidsfästenas vallar, hvilka likaledes ej voro strids­ platser, utan allenast hinder, anbragta för att försvåra närmandet intill murarna. De äldsta befästningar från medeltiden, vi känna, åtminstone beträffande stora delar af Europa, bestodo uteslutande af vallar, omgifvande den kulle, på hvilken byggnaderna voro belägna. Enär dessa medeltida vallar vanligen voro uppförda af löst material: jord och grus, hade man tillfälle att å dem anbringa ytterligare för­ stärkning af hindret i form af pallisader, det vill säga rader af grofva, sida vid sida i vallen nedsatta, upptill spetsiga pålar, hvilka angriparen hade att öfverstiga eller undanrödja, under hvilket vansk­ liga företag han naturligtvis i mycket ogynsamt läge var utsatt för beskjutning från besättningen. I princip äro således fornborgarna fullkomligt öfverensstämmande med dessa äldsta medeltidsfästen. Man bär länge insett, att fornborgarna ej varit stadigvarande, fasta boplatser, utan endast tillfälliga tillflyktsorter. De voro ett slags befästa läger, dit den närmaste bygdens befolkning, män, qvin­ nor och barn, när ofred hotade, drog sig tillbaka, medförande sina redbaraste egodelar, däribland förmodligen äfven husdjuren. Bakom dessa förskansningar kunde man i jämförelsevis skyddadt läge af­ vakta lugnare tider, och bär kunde man upptaga striden mot en inträngande fiende under gynsammare förhållanden än de, hvilka stodo till buds i den öppna bygden. Att detta är dessa fornlemnin- gars verkliga betydelse, framgår bland annat däraf, att i regeln inga tomtningar eller grundvalar efter byggnader träffas inom dem, 302 EMIL EKHOFF. hvilket naturligtvis skulle hafva varit händelsen, för så vidt hus, om ock helt primitiva, verkligen här funnits. De tillfälliga bostä­ der däremot, hvarmed man under den nödtvungna vistelsen här säker­ ligen nöjde sig, voro utan tvifvel af så bräcklig beskaffenhet, tält, riskojor m. m., att vi ej kunna vänta att af dem finna några bevarade spår. Borgarnas läge och fördelning i landet visar äfven, att den gifna förklaringen är den rätta. De äro nämligen vanligen ej be­ lägna i den öppna, odlade bygden, utan afsides från denna, stundom ganska långt upp i utmarkerna och obygderna. Hade de varit den åkerbrukande befolkningens stadigvarande boplatser, hade man na­ turligtvis varit angelägen att förlägga dem så nära den odlade jorden, som förhållandena medgåfvo. Slutligen visar dessa befästningars ofta mycket betydande omfång, att de i allmänhet varit afsedda att försvaras af en ganska ansenlig styrka, samlad kanske från flera närliggande bygdelag. Att karlarne från en ensam eller några få gårdar i de flesta fall ej skulle kunnat med utsigt till framgång hålla dessa borgar besatta, är tydligt. Fornborgarna förekomma i stort antal flerstädes i Sverige; särskildt träffas de i rent förvånande mängd i Mälarlandskapen, ehuru de äfven i andra trakter uppträda talrikt. På Orust i Bohus­ län finnas t. ex. ej mindre än 14 stycken, och Gotland eger omkring ett tjugutal. Om den tid, då dessa befästningar anlades och voro i bruk, känna vi dessvärre mycket litet. De pläga emellertid vanligen hänföras till hednatidens senare skede, det vill säga till järnåldern. Ehuru utan tvifvel vissa omständigheter synas tala för riktigheten af denna uppfattning, hafva tills vidare ej några afgörande bevis därför kunnat anföras. Det är ock mycket vanskligt att härutinnan komma till klarhet. Från ingen enda af de talrika svenska forn­ borgarna känna vi därstädes anträffade fynd af något slag. Dess­ utom må vi betänka, att jordfynd från dylika fornlemningar endast under särdeles gynsamma förutsättningar kunna gifva oss någon ledning vid bestämmandet af dessas ålder. De kunna naturligen ej tillmätas samma betydelse, som den ett graffynd har beträffande grafvens ålder. Föremålen kunna ju hafva kommit ned i jorden långt efter det borgen upphört att begagnas för sitt ursprungliga ändamål, eller kunna de hafva legat på platsen långt före dess anläggande. I Finland har man t. ex. i några fornborgar anträffat enstaka föremål från sten- och bronsåldrarna, utan att skäl föreligga TVÄNNE FORNBORGAR VID TULLINGE. 303 att antaga, det i fråga varande borgar därför tillhört nämnda tids­ skeden. Afven grafvar och gräffält i borgarnas omedelbara närhet eller inom deras område kunna ej afgifva något positivt vitsord an­ gående dessas ålder; snarare synas mig grafvarna böra vitna om, att, när de tillkommo, borgen ej användes som borg. Hans Hildebrand har beträffande fornborgarna inom Mälar­ landskapen framhållit, att många af dem ligga utefter gränserna tor häraden — andra äro belägna utefter vattendragen eller vid sjöarna eller följa höglandets konturer emot låglandet — samt att de således synas med trygghet kunna hänföras till den tid, då hära­ den redan voro bildade. Ehuru denna iakttagelse alltid är af stor vikt, hjälper den oss emellertid ej till en närmare datering af forn­ borgarna, enär vi ej närmare känna, när häraden eller förutsätt­ ningarna därför kommo till stånd. Ej heller känna vi örn alla fornborgar äro samtida, det vill säga tillhörande en och samma kulturperiod. De äro ännu alltför litet i detalj granskade för att tillåta oss döma härom. En jämförelse med motsvarande befästningar utom Sverige kan ej heller gifva oss någon säker ledtråd i berörda afseende. Behof- vet att söka skydda sig mot öfvervåld och plundring från en roflysteu fiendes sida har naturligtvis snart sagdt i alla tider förefunnits. Det sätt härför, som vid fornborgarnas anordnande blifvit använda är så enkelt och primitivt och på naturligaste sätt framgånget ur de för handen varande förhållandena, att det utan tvifvel kan hafva upp­ kommit hos olika folk fullkomligt oberoende af hvarandra. Bor­ garna kunna således hos olika folk hafva tillhört vidt skilda tider, ja, troligen äfven bos ett och samma hafva funnit användning under mycket olika perioder. De resultat angående fornborgarnas ålder, nian utom Sverige kommit till, behöfva således ej hafva någon giltighet beträffande förhållandena hos oss. Hjalmar Appelgren an­ ser t. ex. de finska fornborgarna tillhöra tiden från omkring år 1000 till början af 1400-talet,1 en datering som utan tvifvel kan sägas ej stämma öfverens med de svenska förhållandena. Den enda törnborg i Sverige vi med någon grad af säkerhet kunna datera är den på Björkö i Mälaren belägna, liggande invid s. k. »svarta jorden» eller »bysta’n», det vill säga platsen för det forna Birka och utan tvifvel utgörande en del af stadens försvars­ 1 »Finska Fornminnesföreningens Tidskrift»; liff. XII. Helsingfors 1891. 304 EMIL EKHOFF. verk. Att den användes af stadens invånare känna vi af Rimberts berättelse om Ansgar» lefnad. Vi torde således vara berättigade att anse den anlagd för stadens skull, ehuru den naturligtvis kan vara äldre än denna. Björköborgen skiljer sig emellertid något från de vanliga fornborgarna, Den är uppkastad af kullersten och grus samt gräsbevuxen, är ej heller afsides belägen utan som sagdt ut­ görande en del af stadens försvarsanordningar, troligen dess kärn­ punkt. Huruvida vi från Björkö-borgen kunna draga slutsatser an­ gående de allmänna fornborgarnas ålder är därför mycket osäkert. Enda sättet att örn möjligt komma till en rätt och allsidig upp­ fattning af fornborgarnas ålder och detaljerna vid deras anordning är därför att egna denna klass af fornlemningar en mera ingående undersökning, än i allmänhet hittills kommit dem till del, att i detalj granska så stort antal af dem som möjligt. I betraktande af deras talrikhet är detta emellertid ett ganska vidlyftigt arbete, som ej gerna utan uppoffrande af allt för mycken tid kan utföras af en person. Vänner till vår odlings historia skulle därför kunna göra denna en god tjänst genom att hvar i sin stad företaga uppmätning och be­ skrifning af dylika fornlemningar och antingen publicera resultaten af sitt arbete eller insända det samma till Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademien för att i det Antiqvariskt-topografiska arkivet förvaras. Vid ett dylikt arbete är emellertid en fullständig landtmäteriuppmätning ej af nöden. Tillräckligt antal hufvudmått tagas, och inom deln inlägger man efter uppstegning de hufvudsakliga konturerna. Det är emellertid en gifven sak, att alla detaljer eller viktigare partier uppmätas noggrant och aftecknas samt att, om så behöfves, plan af desamma uppgöres. Höjdförhållanden framgå i all­ mänhet tillräckligt tydligt af Generalstabens eller andra kartor. Beskrifningen göres naturligtvis så fullständig som möjligt och all­ männa synpunkter och förhållanden, hvilka varit bestämmande vid befästningarnas anordnande och inverka på styrkan i försvaret, framhållas. Å Tullinge egor äro tvänne fornborgar belägna, båda på kort afstånd från gården, den ena norr därom, den andra söderut. TVENNE FORNBORGAR VID TULLINGE. 305 För anläggande af den först nämnda, fig. 1, har man valt vestra ändan af ett temligen vidlyftigt, i Ö-V utsträckt bergkomplex, invid östra stranden af Tullingesjön, strax innanför den s. k. Korsholmen. Denna del af berget är i hög grad sönderdelad och otillgänglig samt stiger upp till en ganska betydande höjd, så att man från dess högsta punkt har en vidsträckt utsigt öfver Tullinge- och Al- bysjöarna samt den omgifvande trakten. Längre österut löper öfver berget den gamla landsvägen norrut från Tullinge gård. Borgom­ rådet begränsas vesterut, således mot sjön, af en mycket hög, nästan öfverallt lodrät vägg, hvilkens öfre del här och där till och med är öfverhängande. Nästan hela vestra sidan af borgen var således redan af naturen, utan särskilda anordningar fullkomligt skyddad för be- stigning, stormfri, som det heter. Denna sida behöfde knappast ens bevakas. Ingen fiende kunde tänka på att här finna en väg upp för att gå till anfall. Den vestra ändan af berget är genom tvänne ungefär i O-V gående, trånga dalar delad i trenne partier, af hvilka det nordligaste är det största och utgör borgens egentliga område. Det södra visar mot norr en ytterst brant och obestiglig vägg, men faller däremot temligen sakta af mot söder. Det befans därför ej lämpligt att indragas inom befästniugsområdet. Det var lätt be- stigligt utifrån, men genom den tillräckligt breda dalgången med dess branta sidor skarpt skildt från det öfriga berget. Något anfall kunde därför ej hota därifrån, och man kunde således utan risk lemna det obefåst. Det är ej heller upptaget på den här bifogade planen öfver borgen. Det befästa området utgjordes därför af de båda återstående afdelningarna jämte den mellanliggande trånga dal­ gången, den norra af de två nyss omtalade. Båda dessa, hvilka som vi minnas hafva riktning ungefär i O-V, utmynna vesterut högt upp på den nyss beskrifva, nästan lodräta vestra väggen och äro således från denna sida i det närmaste otill­ gängliga, i synnerhet är detta förhållandet beträffande den nordliga, således den till borgområdet hörande dalgången. Osterifrån är denna däremot lätt tillgänglig och bildar den beqvämaste upp­ gången till berget. Vi träffa ock här den första förskansningen: en grof mur dragen tvärt öfver dalens mynning samt i norr och söder nående ett stycke upp på dalens sidor. Genom muren leder en smal ingång. Fig. 2 visar dennas utseende, sedd utifrån. Den bär, som vi se, ordentligt upplagda sidor eller poster. Den norra af dessa är ännu väl bibehållen, den södra däremot något rubbad, Fig. 1. Norra borgen. A. Egentliga borgområdet. B. Endast från norr tillgänglig bergkulle. C. Nedre in­ gången (fig. 2). D. Öfre ingången (tig. 3). E. Förråd af kaststenar. F. Vattensamling. TVÄNNE FORNBORGAR VID TULLINGE. 307 därigenom att murens stenar åkt något ned för den här starkt sluttande bergssidan. Som planen visar kan ingångens inre mynning med fördel bestrykas från båda dalsidorna, liksom naturligtvis äfven från terrängen innanför densamma. Hade fienden det oaktadt inträngt i dalen, befann han sig likväl ej inom själfva borgområdet, utan endast i ett slags utanverk, en förborg om man så vill. Hans läge bär var ej särdeles behagligt, ban var instängd som i en fälla. Båda dalsidorna äro besvärliga att bestiga, och dalens ringa bredd tillät, att hvarje punkt i den samma kunde tagas under korsande »eld» från de på dalsidornas krön posterade försvararne. Det söder om dalen liggande bergpartiet är nästan rundt örn i det närmaste obe- stigligt och ansågs tydligen ej i behof af särskilda förskansningar. Några sådana finnas ej heller här. Denna del af borgen erbjuder dessutom ringa utrymme och var nog ej afsedd till uppehållsort, utan endast till försvar. Fig. 2. Ingång genom nedre muren. Den egentliga borgen ligger således norr om dalen. Hit upp leder i dalsidan en mycket obeqväm »naturtrappa», bildad af små, smala, oregelbundna afsatser.1 Uppkommen uppför denna, hejdas man åter af en mur, lagd utefter bergsidans krön, samt liksom den förra försedd med en ingång med murlagda poster, fig. 3. Genom att muren här erhållit betydlig bredd, har ingången fått formen af en kort gång. Genom denna inkommer man på bergets egent­ liga höjdområde. Detta utgöres emellertid ej af en platå, utan är till allra största delen uppfyldt af små i NNV—SSO gående åsar. Rundt örn detta område, öfverallt där terrängförhållandena det fordra, finna vi, som planteckningen visar, murar, lagda allt efter omständigheterna utefter åsarnas krön, tvärs öfver eller mellan dem. 1 Arbetarne ansågo emellertid, det ej vara omöjligt att på denna väg praktisera boskap och hästar upp på berget. 308 EMIL EKHOFF. Sorn redan blifvit omtaladt, hafva dessa murar i allmänhet den yttre sidan ordentligt murlagd samt i det närmaste lodrät, d. v. s. endast mycket obetydligt inåt lutande, under det den inre sidan bildar en jämn sluttning mot marken. Deras genomskärning är således tresidig. Murarnas läge samt i öfrigt förhållandena på platsen sätta det utom allt tvifvel, att, såsom ofvan blifvit antydt, dessa förskansnin- gar varit afsedda att från innanför dem liggande, behärskande punkter försvaras med kastvapen, således ej i strid man mot man invid eller på murarna. Detta bestyrkes ytterligare af en rätt in­ tressant omständighet. På flera ställen — vid E. på planen — träffar man nämligen hopförda förråd af kaststenar. Dessa äro liksom murens stenar skarpkantiga, men af mindre dimensioner än dessa: knappt hufvudstora och ännu mindre. De äro, därom kan intet Fig. 3. Ingång genom öfre muren. tvifvel råda, af människor hopsamlade och bringade till deras n. v. platser. Afsigten härmed är tydlig: den kan ej vara någon annan än den ofvan nämnda. 1 några af fornborgarna i Finland har man iakttagit liknande samlingar, och på grund af förhållandena likaledes funnit dessa böra tolkas som kaststenar. I Tullinge-borgen äro dessa förråd förlagda invid de små åsar, som på några ställen framgå mot murarna och hvilka åsar, något högre belägna än dessa, innehafva ett behärskande läge såväl med afseende på murarna som terrängen där utanför. De här stridande innehade tydligen mycket goda »skjutställningar» för att begagna ett modernt uttryck, och det al­ vid granskning af förhållandena på platsen lätt att inse planen för det hela. Däremot hade de här posterade ej i lika grad ett skyd- dadt läge, men så långt hade man, som redan är antydt, inom be- TVENNE FORNBORGAR VID TULLINGE. 309 fästningskonsten tydligen ännu ej kommit vid tiden för fornborgar- nas anläggande. I områdets sydöstra del har man på ett ställe, som af planen synes, förstärkt muren genom ett »utanverk». Detta består af en i oregelbunden båge lagd yttre mur, med båda ändarna stötande intill den inre och således tillsammans med denna bildande ett slutet trångt rum. I denna yttre mur finnes visserligen nu en stark sänka, bildande en ingång, men denna har ej som de öfriga ingångarna murlagda sidoposter och är utan tvifvel ej ursprunglig, utan i senare tid upp-plockad. Det hade ju ock varit meningslöst att uteslutande åt fienden bereda en sådan lättnad, ty förhållandena visa, att det aldrig varit meningen att på denna väg inkomma i borgområdet. Mellan detta och »utanverket» finnes nämligen ingen ingång anord­ nad. Detta förhållande skulle i t. ex. en medeltidsbefåstning vara fullkomligt obegripligt, men förklaras här till fullo af — och be­ styrker i sin mån — den ofvan framhållna egenskapen hos forn- borgarnas murar att ej vara stridsplatser utan endast tjänstgöra som hindrande barriérer för de stormande. Hela borgområdet är mycket eländigt och så uppfyldt med klintar och åsar, att det är svårt att förstå, hvar man kunnat finna plats för de troligen ej så få tillfälliga bostäder, som väl voro nödvändiga äfven för tidens härdade befolkning vid ett kanske rätt långt uppehåll under en till äfventyrs oblid årstid. Antagligen hafva vi att tänka oss dem spridda mellan klintarna öfver hela om­ rådet. För nära murarna ville man väl dock ej förlägga dem. Inom området finnes ett pär vattensamlingar af hvilka den ena — F. på planen — är rätt betydlig och, när den var upprensad, troligen aldrig sinande äfven under varma somrar, naturligtvis en ovärderlig förmån för dem, som innehade borgen. Många forn- borgar sakna emellertid denna viktiga betingelse, liksom äfven märkvärdigt nog detta var förhållandet vid en del borgar långt ned i medeltiden. Det har ofvan påpekats, att fynd af lösa fönsåker i en forn­ berg ej kunna tillmätas stor betydelse i fråga om bestämmande af borgens anläggningstid. Naturligtvis kunna emellertid omständig­ heter gifvas, under hvilka dylika fynd verkligen blifva upplysande. Vid undersökningen af Tullinge-borgen företogs därför gräfning och sållning af jorden. Gifvet är emellertid, att detta ej kunde ifråga­ komma öfver hela det betydande området. Något resultat af detta 310 EMIL EKHOFF. arbete vanns ej heller, möjligen på grund däraf att det ej låter sig bestämma, hvarest lägret eller bostäderna stått. Ehuru man på den nu beskrifna norra Tullinge-borgens för- skansningar ej nedlagt arbete i någon ovanlig grad, torde dess för- svarskraft genom bergets för ändamålet särdeles lyckliga skapnad kunna anses mycket betydande. Den var ett verkligt effektivt för­ svarsverk. Detta kan däremot ej sägas örn den södra af de båda på gårdens egor belägna borgarna. Både genom konst och natur är den mindre befäst än den förra. Afven detta borgberg ligger vid östra stranden af Tullinge-sjön, ungefär midt emot Hamra-Sjö- stuga. Berget stiger temligen sakta från öster och bildar först vid vestra randen branta, stormfria väggar. Den konstgjorda förskans- ningen består af en enda betydande lång mur, som afskär den östra, sakta stigande sluttningen. Man har emellertid, förmodligen för att ej för mycket utsträcka förskansningslinien, ej begagnat sig af de branter, som här och där finnas, så att marken på några ställen utanför muren ej är synnerligt lägre än innanför den samma. Muren är dessutom i sig själf föga betydande, hvarför det förefaller, som den ej skulle hafva kunnat bringa de stormande mycket afbräck. Möjligen al­ bela anläggningen aldrig fullbordad. Ehuru således denna foraborg ej har mycket af intresse att framvisa, för­ tjänar dock ett drag vid densamma att påpekas. Den ingång, som leder genom muren, bär nämligen den form, som fig. 4 utvisar och som här ofvan redan är omtalad såsom stundom förekommande vid dylika förskansningar. Afven i Finland användes vid några forn- borgar detta sätt att försvåra tillträdet till det befästa området. Samma anordning träffas ibland äfven vid tyska Wallburgen1 men här synes regeln vara, att de »zwingerartig» böjda valländarna, mellan hvilken ingången är belägen, äro riktade antingen båda två inåt borgområdet, eller ock den ena inåt, den andra utåt. I båda fallen biet naturligtvis resultatet det samma som å de svenska och finska, nämligen en förlängd, trång ingångsöppning, som härigenom Fig. 4. Ingång till södra borgen. 1 Primitiva befästningar af liknande art som de nu i fråga varande. TVÄNNE FORNBORGAR VID TULLINGE. 311 var vansklig att passera. I Tyskland har nian dessutom fäst upp­ märksamheten vid, att i det senare af de nyss nämnda fallen, det vill säga då en utåt- och en inåtgående vallända bildade ingången, denna var så anbragt, att den inträngande fienden måste vända sin högra — ej sköldbärande och således oskyddade — sida emot borgområdet, hvarigenom han i ogynsamt läge var utsatt för för- svararnes anfall. Ingångarna vid Tullinge-borgarna gifva på grund af sin form ej anledning till en dylik iakttagelse, men som redan är framhållet, är deras läge sådant, att de med fördel kunde ini­ från borgområdet bestrykas från flera punkter. Att denna form på ingångarna till borgen ej står i historiskt sammanhang med liknande försvarsanordningar under medeltiden är redan påpekadt. Det är svårt att inse skälet, hvarför två borgar blifvit anord­ nade så nära hvarandra. Traktens befolkning kunde omöjligen af­ gifva tillräckligt antal stridbara män för att hålla dem båda sam­ tidigt besatta, och vi kunna ej antaga, att man var så omtänksam och nogräknad, att man med stor möda skatfade sig flera borgar för att hafva att välja emellan vid inträffande tillfällen. Ej heller finnes skäl antaga, att vi här hafva att göra med tvänne fiendtliga om­ rådens befästa tillflyktsorter. Måhända ligger förklaringen uti en betydande tidsskilnad mellan båda borgarna eller däruti att man efter anläggande af den södra funnit denna föga tillfredsställande och därför med uppoffrande af det här redan nedlagda arbetet be­ slut! förlägga sin borg till det i alla afseenden betydligt fördel­ aktigare norra berget.