21 SVENSKA FÖRNIINNESFÖRERIN&ENS TIDSKRIFT. SJUNDE BANDET. 3:e häftet. INNEHÅLL: Sid. BAEHRENDTZ, F. J., Fynd från den äldre jernåldern i Kal­ mar län. I. Med 9 fig....................................................... 215. SCHUCK, HENRIK, En romersk statyett, funnen i svensk jord. Med 2 fig.................................................................... 238. BRATE, ERIK, Tyska runinskrifter............................................ 247. EKHOFF, EMIL, Tvenne sköldar från slutet af medeltiden. Med 6 fig......... ..................................................................... 263. LOOSTRÖM, L., Christoffer Eichhorn och hans samlingar... 286. Svenska Fornminnesföreningens styrelse och ledamöter den 1 fe- - bruan 1890. Tyska runinskrifter. Af Erik Brate. Hildolf Henning, Die deutsclien Runendenkmäler. Mit 4 Tafeln und 20 Holzschnitten. Mit Unterstutzung der K. Preuss. Akademie der Wis- senschaften. Strassburg, Karl J. Trubner, 1889. Det är visserligen icke svenska fornminnen, som detta verk behandlar, men kännedom örn dess innehåll är icke desto mindre af betydelse tor en riktig uppfattning af vår forntid. Ett af mig i ett föregående häfte af denna tidskrift refereradt arbete, Bie Runen- schrift af prof. L. Wimmer i Köpenhamn, har visat, att runorna upptagits från det latinska alfabetet och redogjort för deras ytter­ ligare utveckling inom Norden. Det måste hafva varit någon af de romarne närmare boende, fastlandets germanska stammar, som ombildat det latinska alfabetet till runor, och genom en eller flera af de fastlandsgermanska stammarne måste runkunskapen hafva passerat, innan den nådde Norden. Funnes alltså runinskrifter af synnerligen hög ålder från fastlandets germaner, skulle man af dessa kunna hoppas vigtiga fingervisningar örn runskriftens uppkomst; yngre runinskrifter från dessa folk skulle möjligen vittna örn fort- varon af den förbindelse med Nordens folk, som förde kunskapen örn runskriften till dessa. Prof. Henning anser sig också genom sitt, arbete hafva vunnit resultat af båda dessa slag. Afven i och för sig torde inskrifterna vara af intresse för mången af tidskriftens läsare. Begreppet »tyska runinskrifter» fattas af förf. i en något vid­ sträckt bemärkelse; det betyder runinskrifter tillhörande fastlandets germaner, således icke blott förfäderna till nutidens tyskar, utan alla germaner utom Englands och Skandinaviens innebyggare. 17 248 ERIK BRATE. För!', har haft fullt klart tor sig, hvilka uppgifter förelågo honom, och han har löst dessa uppgifter på ett förtjenstfullt sätt. Först och främst gällde det att fastställa, hvad som var ristadt i inskrifterna, inskrifternas läsning. Denna uppgift sätter torf. i främsta rummet, granskar fördenskull inskrifterna flera gånger, tager hänsyn till afvikande uppfattningar och beskrifver inskrifternas särskilda tecken i synnerhet, då inskriftens nuvarande förvaringsort inger farhåga för dess säkerhet. I afseende på fastställandet af inskrifternas läsning synes efter detta arbete intet återstå att göra. Inskrifternas tydning ämnade förf. först underlåta, men fann vid närmare eftertanke, att äfven den var hans uppgift, och grep sig an dermed oaktadt dess svårighet. För tydningen har det emellanåt varit nödigt att göra utflykter på det språkliga och arkeologiska området och att upptaga föregående tolkningar eller tänkbara möj­ ligheter till vederläggning, innan det resultat vanns, vid hvilket förf. stannat. Hela detta invecklade tillvägagående synes mig hafva skett med en fullt vetenskaplig metod, och de vunna tydningarna visa alltså, hur långt man med metodiskt arbete kan komma i den vägen. Därmed är dock icke sagdt, att inskrifternas tydning är afslutad, och det är intet förringande af prof. Hennings förtjenst att säga så. Trots den metodiska tydningen är ju möjligheten dock ej utesluten, att andra forskare i andra tankeförbindelser kunna komma att se inskrifterna i en annan dager, att språkvetenskapens framsteg kunna vara af betydelse för tolkningen och framför allt, att nya fynd kunna kasta ljus öfver de gamla. I det följande skall jag utan att ingå i någon diskussion lemna ett referat af de hufvudsakliga resultat, till hvilka prof. Henning kommit i sitt arbete. För motiveringen af resultaten får jag däremot hänvisa till arbetet själf! I hvilka germanska stammars språk runinskrifterna äro affat- tade, bestämmes dels på grund af språkformen dels på grund af fyndorten för det föremål, som här inskriften. I den följande korta redogörelsen torde inskrifterna lämpligast ordnas efter denna stam­ tillhörighet, ehuru jag ock med en romersk siffra inom parentes vid hvar inskrift skall angifva dess ordningsnummer i Hennings fram­ ställning. Författaren indelar först inskrifterna i en östlig och en vestlig grupp, motsvarande de germanska foruspråkens indelning i öst­ germanska och vestgermanska, ehuru inskrifterna blott tillhöra fast­ TYSKA RUNINSKRIFTER. 249 landets germaner. Den östliga gruppen innefattar gotiska, burgun- diska och rugiska (?) inskrifter, den vestliga frankiska, allemanniska oell longobardisk-sacksiska (?) inskrifter. Detta är tillika en indel­ ning i en äldre oell en yngre grupp, den östliga gruppens inskrifter tillhöra 200- till 500-talen efter Kristus (tredje till sjette århun­ dradet), men den vestliga gruppens 500- till 700-talen (sjette till åttonde århundradet). I. Den östliga gruppen. A. Gotiska inskrifter. 1. Spjutspetsen från Kowel. (I). Spjutspetsen är upplöjd ur marken 1858 i Suszyczno i kretsen Kowel, guvernementet Volhynien, Ryssland. Inskriften är tilarids, ristadt från höger till venster. Ordet är ett sammansatt mansnamn i nom. sg. Dess första led lila- förefinnes i got. adj. ga-tils »tjenlig, lämplig», i sv. prep. lill, som sålunda egentligen betyder »lämplig för» och ty. Zicl. Den senare delen förekommer blott i smsg. och sammanhänger med vb. »rida». Namnet skulle af Willida skrifvas * Tilurtius. Författaren anser ristuingens'skiljaktigheter, i för ei och ds för j>s, anmärkningsvärda och anser till och med ristningens ds som ett bevis för att got. d var explosiva, icke spirant. Anmälaren finner intet anmärkningsvärdt i någotdera; att Wulfilas ei är en beteckning af j, är väl icke tvifvelaktigt, och det är då icke under­ ligt, att i-runan användes till dess beteckning; att ds klef ristadt för jis synes förklarligt nog i ett ord, som hade d åtminstone fram­ för vokal i gen. och dat. sg. och denna ristning synes svårligen kunna brukas som bevis mot att got. d var spirant. Fyndorten ligger på gränsen af Weichsels oell Dniepers flodområde, på goter­ nas väg från Östersjön till Svarta hafvet på 200-talet. 2. Guldringen från Pietroassa. (lil). Pietroassa är en by på berget Istriza, en utlöpare i s.o. från de Transsylvanska alperna, och tillhörande distriktet Buzéo af Ru­ mänien. Under ett kalkstensblock hittades 1837 tätt under jord­ ytan ringen jämte en af många dyrbara föremål bestående skatt. Fyndet kom till museet i Bukarest. Därifrån bar det stulits två gånger. Ringens inskrift bar förstörts, men kan fastställas på grund af äldre publikationer. 250 ERIK BRATE. Inskriften går från venster till höger utan ordåtskilnad, men uppdelas i gutanio wi hallag. Gutanio är norn. sg. neutr. svag. dekl. af ett adj., som hos Wulfila skulle skrifvas * (jutanäs »gotisk». I stället tor wi skulle man vänta wih; h skall möjligen suppleras genom omtagning af h i början af hallag; eljest finnas exempel i de gotiska handskrifterna på utelemnande af slutljudande h. Ordet igenfinnes i fe. weoh, iveg, wih, tvig »Molum, sacrum», fs. iveg, wih, flit. wiji, isl. vé. Betydelserna af ordet äro »helig plats; föremål som står under gudarnes skydd». Den senare betydelsen föreligger här, preciserad till »tempelgods». Det tredje ordet hallag är nom. sg. neutr. stark dekl. af ordet »helig», som då ännu måste hafva haft sin ursprungliga, hedniska betydelse »otänkbar genom gudarnes skydd». Inskriftens öfversättning blifver alltså: »det gotiska heliga tempelgodset». Inskriften kan icke vara äldre än midten af 200- talet e. Kr., då goterna år 238 för första gången omnämnas vid Svarta hafvets norra kust, och icke yngre än midten af 400-talet, då äfven östgoterna lemna dessa trakter, sedan vestgoterna redan 412 dragit vesterut. Särskildt förleder fyndortens läge till det an­ tagandet, att skatten nedlagts, då vestgoten Athanarik med sitt folk år 376 vek undan för hunnerna till de Transsylvanska bergen. De öfriga föremålen i skatten synas vara tillverkade vid Svarta hafvets norra kust af barbarer eller pontiska greker, att döma af deras utseende. Sedan de vid goternas ankomst till dessa trakter fallit i dessas händer, hafva de af dem helgats åt gudarne. Då skatten gömdes undan fienden, försågs ringen med sin inskrift, som skulle upplysa finnaren örn att det vore ett helgerån, som ådrog gudarnes hämd, att vidröra skatten. B. Burgundiska inskrifter. 1. Spjutspetsen från Mtinclieberg. (II). Miinckeberg ligger öster örn Berlin i kretsen Lebus af Mark Brandenburg i Preussen. Spjutspetsen hittades jemte några andra föremål 1865 ett par fot under marken i en kulle, som bortskaffades vid jern vägsstationens anläggning, och öfverlemnades till den Yerein för Heimathskunde in Mtincheberg tillhörande samlingen. Fynd­ stället synes hafva varit en krigares graf. Spjutspetsens ornamen- tering visar en i ögonen fallande öfverensstämmelse med spjut­ spetsen från Kowel. Inskriften läses från höger till venster och TYSKA RUNINSKRIFTER. 251 är ränna. Med n betecknar jag i brist på annan typ den runa, som bär ljudvärdet ng. Ristningen läses raninga; ristaren bär ansett ett särskildt tecken tor i öfverflödigt, då namnet på runan n började med ing-. Inskriften utgör ett namn med den patronymiska afledningen -ing-. Det läge närmast till hands att antaga, det nam­ net stöde i nom. sg. likasom tilarids på Kowel-spjutet, hvilket dock är möjligt blott, örn ordet är ett svagt mask. Nu böjas dock af- ledningar med -ing- i de forngermanska språken regelbundet som starka mask. I denna dekl. stämmer, åtminstone efter got. dekli- natioucn, ingen annan form med ristningen än dat. sg. och torf. antar således, att inskriften betyder »åt Ranings». Namnets stam- stafvelse antages sammanhänga med isl. ram »tryne; spetsen af svin- fylkingen». Namn, sammansatta nied denna stam, anföras isynnerhet från södra Frankrike och Spanien, de af vestgoterna intagna om­ rådena. Det är ovisst, om Ranings är härledt från sådana sam­ mansatta namn eller utgör den till egennamn öfvergångna appella- tiva beteckningen för en krigare i svinfylkingens tryne. För be­ stämmande af inskriftens ålder linnas få stödjepunkter. De i samma graf hittade föremålen tyda på romerskt inflytande. Författaren ifrågasätter 200-talet eller möjligen 300-talet. Egarens nationalitet kail ej heller med visshet bestämmas, men torde snarast hafva varit burgundisk, möjligen vestgotisk. 2(?). Spjutspetsen från Torcello. (lia). I museet i Torcello vid Venedig finnes en spjutspets, hvars ornamentik och inskrift uppenbarligen äro efterbildningar af Miln- cheberg-spj litet eller ett dess motstycke. Inskriften förefaller att vara en kopia, utförd utan begrepp örn förebildens betydelse; de två första runorna afvika nämligen betydligt från Miiucheberg- spjutets och särskildt visar den andra en rent af oriktig form. Den stora öfverensstämmelsen mellan två til! fyndorten så vidt skilda föremål har ledt till antagandet att spjutspetsen i Torcello vore en modern förfalskning. Möjligheten att så är, måste nian hålla öppen, men Henning anför också många omständigheter, som tala emot en förfalskning. Öfverensstämmelsen kunde förklaras deraf, att under folkvandringarnas tid germanska skaror och höfdingar tågat förbi Aquileja och Torcello. 1 1 Att spjutspetsen från Torcello är ett modernt arbete, torde numera vara den allmänna usigten, sedan man lärt känna ett par andra spjut- 252 ERIK BRATE. Byn Wapno ligger mellan Wongrowitz och Exin, s. om Netze, i preussiska provinsen Posen. Brakteaten hittades i en graf 1852 (eller 1850) och finnes i Kongl, museet i Berlin. Inskriften sabar går från höger till venster och utgör ett mansnamn, som ursprung­ ligen var ett adj. * salarar med betydelsen »klok». Formen visar inverkan af den i got. verkande ljudlagen, att slutljudande s bort­ faller omedelbart efter r. Deraf framgår, att brakteaten icke är nordisk, men han kan derför mycket väl tillhöra de med goterna närbeslägtade burgunderna. Brakteaten tillhör rimligtvis 300- eller 400-talet. 3. Brakteaten från Wapno. (XII). 4. Spännet från Charnay. (IV). Charnay ligger i dep. Saone et Loire i Frankrike, nära för­ eningspunkten mellan Doubs och Saone, alltså i det rike, med hvars grundande burgunderna afslutade sina vandringar. Spännet, af massivt silfver, hittades jemte mycket annat grafgods i ett stort gräffält i hvilket gräfningar anställdes år 1832 och följande år af hr Baudot. Spännet förvaras i Baudots enskilda samling i Dijon. Graffältet har nyttjats till begrafningsplats under lång tid, senast, som det synes, i slutet af 500-talet e. Kr. Spännet tillhör en typ, som synes hafva utbildat sig under 400- och 500-talen. Hufvuddelen af inskriften befinner sig på undersidan af den rektangulära platta, vid hvilken nålen är fästad, tre runor stå efter kanten af spännets smalare del och ett par midt på denna. De sista äro tydligen ristade af en mindre Öfvad hand än den öfriga inskriften. Inskriften börjar tydligen med de 20 första runorna af den äldre runraden utefter plattans långsida. Skiljetecken, bestående af fyra små streck öfver hvarandra, finnas efter runraden och på tvenne ställen i det följande. Inskriften är (högra kortsidan): ut>fnt>ai i id (venstra kortsidan): dan i kiano (den smalare delens kant): »Ma. Det första ordet är 3 sg. prés. konj. af ett verb, sammansatt af finpan »finna» och den partikel som ingår i got. unpa-pliuhan »und- spetsar af brons med runinskrift, i afseende på hvilka ej ringaste tvifvel kan finnas derom, att de äro i senaste tid gjorda efterbildningar efter Miincheberger-spetsen. Se Verhandlungen der Berliner Gesell- schaft för Anthropologie, Ethnologie und Urgeschichte, 1887, sid. 177 o. följ. TYSKA RUNINSKRIFTER. 253 fly», fe. uti-gen ge »bortgående» och betyder »bort, ända till sint». Formens betydelse är alltså »utfinne fullständigt!» iddan är gen. sg. af ett mansnamn efter svaga dekl., som är en i flit. som Hiddo, latto, uppträdande förkortad form af namn, sammansatta med hild-, Kiano är nom. sg. af ordet »qvinna», som i got. heter lavino, »fia läser torf. eda, hvars e är ett ljud mellan e och i, och fattar det som got. ija ack. pl. neutr. af tredje personens personalpronomen eller ack. sg, feni., örn ordet »runa» i bet. »runskrift» underförstås. Inskriften betyder alltså: »Må hustrun till Idda fullständigt utfinna deni (runorna)!» Ristaren har skänkt Iddas hustru spännet, ristat runraden derpå jemte en önskan, att hon måtte lära sig bruka den, och hon bar på midten af spännets smalare del sökt efterbilda run­ radens två första runor, men misslyckats i försöket. Inskriftens språkformer visa flerfaldig inverkan af traktens romanska uttal. Af detta beror upfinpai för unpfinpai, iddan för Mädan, kiano för kiveno; förmodligen ock ela, om sådant uttal är riktigt, för got. ija, ty svårligen kan man med förf. i det genom eda antydda uttalet se en äldre förm än got. ija. C. Rugiska inskrifter (?). De tre hithörande föremålen befinna sig i Kungl, museet i Berlin. De hafva förut tillhört herr Friedländer i Berlin, som köpt dem derstädes. Guldringen uppgafs vara från Pommern, lerhufvudet från Hinterpommern, guldbrakteatens hemort är alldeles obekant. 1. Den Friedländerska guldbrakteaten i Berlins museum. (XIII). Inskriften är waiga, läst från venster till höger, hvilket antages vara ett mansnamn i norn. sg. svag dekl., identiskt med flit. Weiko. Efter namnet finnes ett korsformigt skiljetecken. 2. Guldringen i Berlins museum. (XI). Inskriften är dels alu, läst från höger till venster, hvilket an­ tages vara en magisk formel, uppkommen genom efterbildning af lat, salus, som förekom på romerska mynt, dels en samstafva runa, som Wimmer antager vara al, begynnelsebokstäfverna af alu, men Henning anser för ett monogram, möjligen för ett flit. Il(l)o motsvarande namn. 254 ERIK BRATE. Inskriften består af sex runor. På hufvudets hjässa står u, att läsa från venster till höger, örn man utgår från lerhufvudets ansigte. Samma ställning intager riman f på lerhufvudets fot midt under ansigtet. På foten befinna sig ock de öfriga runorna I g j a, men riktade åt motsatt håll från höger till venster. Runan g ser ut som ett grekiskt stort gamma, och det är med tvekan förf. föreslår att fatta den som g. Så uppkommer läsningen fulgja, sedan hjässans u insatts efter f. Detta tyder förf. som en motsvarighet till isl. fylgja »skyddsande, genius» och antager, att germanerna liksom ro- marne i bild framställt och dyrkat familjefaderns genius och att det brända lerhufvudet är en sådan bild af en genius. Derjemte hänvisas på den »afgud, gjord i menniskoskepnad af ler eller deg», som omtalas i Eidsivathings Kristenrätt kap. 24. Åldern af dessa rugiska (?) inskrifter ifrågasättes med tvekan vara 300- eller 400-talet. II. 3. Lerhufvudet i Berlins museum. (XVI). II. Den vestliga gruppen. A. Frankiska inskrifter. 1. Spännet från Osthofen. (V). Osthofen är en by norr örn Worms. Spännet, som blott är halft, hittades 1854 vid husbyggnad och öfverlemnades till Central­ museum i Mainz. Inskriften är mycket skadad. Den läses från venster till höger. Blott på ett ställe kan ett skiljetecken skönjas. De otydliga ru­ norna betecknas här med de olika möjligheterna inom () eller nied ■— och inskriften är då följande: go-------: furad (I, i, a?, w?, e?) (o?) d (I, a, e) — of (i, a?) leg. På den här angifna tredje och fjerde runornas plats hafva möjligen tre runor funnits. Följande tydning föreslås med tvekan: go------ är goda eller gode dat. sg. af ordet »gud», furad är en form med parasitisk vokal mellan r och d af det ord, som i flit. heter fart, tyska Furt i Fr anie-fur t, Er-furt, fe. eng. ford, jfr Ox-ford, got. ga-faurds. Ordet betyder »vadställe», men har haft en allmännare betydelse »väg, »bana», hvilken förekommer emellanåt äfven i senare tid. (I, i, a?, w?, e?) (o?) d (I, a, e) — o läses lodaro, som är gen. TYSKA RUNINSKRIFTER. 255 pl. af lodar, flit. lotar, hvilket väl ursprungligen var ett adj., men redan tidigt förekommer som neutr. subst. Ordet betyder »strunt, fåfänglighet», synes ock betyda »besvärjelse för uppväckande af döda» och är i allmänhet en beteckning af hedniskt väsen som fåfångligt i motsats till kristendomen. Sista ordet är antingen theg 2 sg. imperativ eller faleg 1 eller 3 sg. pret. indikativ af det verb, som i got. heter filhan, flit. feihau, isl. fela och betyder dels »dölja» dels »anförtro». I båda fällen är e en parasitisk hjälpvokal och g öfverfördt från de former, som enligt Verners lag skulle hafva g. Läses fileg som imperativ blifver inskriftens betydelse: »Anförtro (den jordiska) fåfånglighetens väg i Guds skydd!» Antages faleg preteritum som det riktiga, blir öfvers, »jag (han) anförtrodde» i stället för »anförtro». 2. Spännet från Freilaubersbeim. (VI). Freilaubersheim ligger omkring en mil s.o. från Kreuznaeh, som är beläget vid Rhens biflod från venster, Nabe, i preussiska Rhen­ provinsen. Spännet hittades under gräfningar i ett forntida gräffält, utförda åren 1872—73 och 1876 och tillhör Centralmuseet i Mainz. Graffältet synes hafva nyttjats i andra hälften af 500-talet och under 600-talet. Inskriften består af två rader, en öfre och en undre, båda att läsa från venster till höger och med ordskillnaden i regel angifven genom skiljetecken af två streck öfver hvarandra. Den öfre raden är sedan länge riktigt läst och tolkad. Läsningen är bösö | wraet runa ' Mansnamnet Bösö förekommer ofta. wrad är 3 sg. pret. ind. af lontau »rista, skrifva», jfr. e. to write. runa är antingen ack. pl. eller med kollektiv betydelse ack. sg. af ordet runa». Andra radens läsning är svårare; förf. anser sig kunna läsa l>k 1 dabina ' go — d —. bk är pik »dig», dabina transskriberas Dapena och är ett qvinnonamn i nom. sg. hörande till ett i fht. uppvisadt mansnamn ladö-, jfr. merowingiska Bondenäs af Baudo m. fl. Det sista ordet utfylles antingen till go(l)d(a) 3 sg. pret. af göljan »helsa» eller till go(d)d(a) 3 sg. pret. af * g odian, isl. golia »skänka». Hela inskriftens öfversättning är alltså: »Bösö ristade runorna; dig, Dathena, helsade lian» eller »begåfvade han (med spännet)». I den isl. poetiska Eddan alser vh. golia uteslutande brudens förseende med utstyrsel från fädernehemmet. 256 ERIK BRATE. Friedberg ligger i Wetterau, Hessen-Darmstadt. Spännet hitta­ des i en graf i närheten år 1886 och tillhör finnaren herr A. Dief- fenbach. Inskriften är t>urut>hild, ett qvinnonamn, flit. Thrudhild; det runstungna namnets forsta u är alltså en parasitisk hjelpvokal. Dessa frankiska inskrifter 1—3 tillhöra 500—000-talen. Till 700-talet hör deremot 4. Spännet från Ems. (IX). Spännet, hvaraf blott hälften finnes, hittades år 1878 vid byn Ems invid badorten af samma namn vid Lahn i Rhenprovinsen och tillhör nu herr A. Vogelsberger i Ems. Spännet visar fullkomlig öfverensstämmelse både i utseende och storlek med det yngre Nor- dendorfspännet (VIII), och af jämförelse med detta framgår, att inskriftens ord äro fullständigt bevarade. På högra sidan örn nål­ hylsan står ubada, på den venstra madan, båda läsas från venster åt höger. Det förra ordet är Wada, ett qvinnonamn i nom. sg. svag dekl., det senare dat. sg. af mansnamnet Mado svag dekl. Ristningen ubada för Wada har motstycken i yngre gotiska skrifningar Ubadamirus för Wadamirus (år 683), Ubimar för Wimar (år 688), och beror på att dels w uttalades som eng. w och b särskildt i denna trakts språk hade ett närliggande uttal. Inskriften betyder alltså: »Wada åt Mado». B. Aleman niska inskrifter. 1. Större spännet från Nordendorf. (VII). Nordendorf ligger i Baiern mellan Augsburg och Donauwörth inom den gamla alemanniska dialektens område. Spännet hittades under gräfningar i ett gräffält åren 1843 och 1844 och tillhör lik­ som det mindre runristade spännet (VIII) museet i Augsburg. De i graffältet gjorda fynden visa, att graffältet nyttjades under sjette till och med åttonde århundradet. I början af 500-talet inkallades de af Klodvig slagna alemannerna till denna trakt af Teodorik, och graffältet tillhör säkerligen detta folk. Inskriften består af två hufvuddelar. Runorna läsas från ven­ ster åt höger. Den ena hufvuddelen består af tre rader, den första loga bore, den andra wodan, den tredje wigibonar. Ofver o i bonar 3. Spännet från Friedberg. (X). TYSKA RUNINSKRIFTER. 257 och utgående från dess venstra hörn finnes ett I, hvilket förf. anser för en senare tillsats och lemnar utan afseende, loga antages vara ack. sg. af ett på grund af fris. lögla »gifta hort» antaget fem. suhst. med betydelsen »giftermål», hvilket sannolikt bör ansättas som löga, mindre sannolikt loga. fiore är 2 sg. imperativ af ett med isl. fiora »töras» formelt identiskt verb, men som till betydelsen måste hafva stått isl. fiyrja »ila, tränga framåt» närmare. Här antages fiore betyda »vinna genom framilande» och syfta på det urtidsbruk, hvaraf ock namnet bröllop kommit, att brudgummen måste vinna sin brud genom seger i en kapplöpning. Wodan är det förtyska namnet på guden Oden, hvilken anropas om hjälp i kapplöpningen, liksom fionar det forntyska namnet på Tor. wigt är 2 sg. imperativ af ordet »viga, helga», isl. vigja, flit. fs. willian. Tydningen af in­ skriftens första hufvuddel är alltså: »Vinn genom framilande gifter­ målet, Wodan! Helga (det) Thonald» Inskriftens andra hufvuddel är awa leubwinisT. Aiva är ett vanligt qvinnonamn i nom. sg. Det följande läses Leubwinii och fattas som dat. sg. af namnet Leubwini. Grundformen i dat. sg. af mask. i-stammar har varit -winiji, som förf. antar hafva förblifvit trestafvigt äfven efter bortfallet af j och bär föreligga, utom att möjligen det sista i försvagats till ett ljud mellan i och e. Inskriftens andra hufvuddel betyder alltså: »Awa åt Leubwini». I wigi bonar har det senare i ett bistreck, så att det liknar u. Förf. anser detta vara senare tillkommet genom kristen hand för att åstadkomma ordet gut>, »Gud» uti inskriften och sålunda mildra dess hedniska karakter, något som ej förefaller mycket sannolikt. Nära Nordendorf ligger ett forntida Donarsberg, hvars namn ännu bevaras i ortnamnet Don stier ger hot'. Detta namn vittnar örn dyrkan af Thonar och bekräftar inskriftens tolkning. 2. Mindre spännet från Nordendorf. (VIII). Inskriften är birlnioelk. birlnio uppfattas som birlinio, nog­ grannare skulle väl förf. säga birlinnio, dat. sg. af * bulin »skänk­ fru» fem. till ett på grund af fe. byr{e)le »munskänk» antaget forn- tyskt * bi vili. elk är nom. sg. af ordet »elg», brukadt som mansnamn. Formelt är namnet den tilt. mosvarigheten till isl. elgr, icke någon af de eljest vanliga flit. formerna eich, elaho. Namnet sammanhänger sannolikt nied namnet på det */8 mil från graffältet belägna Ellgau, på 1100-talet Eligin, Elgen, stamsäte för en ätt Elgen. Inskriftens öfversättning är sålunda: »Elk åt skänkfrun». Inskriften tillhör 258 ERIK BRATE. säkert 700-talet. Äldre kail den ej vara, då elk visar den flit. ljud- skridningen g till k, icke heller yngre, då inskriften har birlin(n)io, icke birlinno. C. Longobardisk-sachsiska inskrifter (?). 1—4. Brakteaterna från Dannenberg. (XIV). Dannenberg ligger i Hannover vid Elbe. På allmänningen, som tillhör den närliggande byn Nebenstedt, hittades år 1859 på ett sumpigt ställe 1 fot under marken 11 guldbrakteater jemte för- rostadt jern. Fyra af brakteaterna hafva runinskrift. De befinna sig nu i provinsmuseum i Hannover. Inskrifterna på tre af brak­ teaterna antagas vara otydbara och vanstälda efterbildningar af äldre original. Inskriften på den fjerde läser förf. som gIsTargiz rsTurgz. Den första delen antages vara ett sammansatt mansnamn Gleargiz, hvars första led hör till fe. glea, gliu, isl. gly »sällskaps­ nöje», urgerm. * glewi, gen. * gleuiis och den andra adj. »arg», som här visar sig som i-stam, i den gamla betydelsen »oduglig»; hela namnets betydelse varder alltså »en vid sällskapsnöjen oduglig man», alltså motsatsen till meroving. Gleobald. Emellertid påpekar förf. att saknaden af stamutljudet gör tydningen betänklig. Den andra delen antages stå för reuragaz, en afledning, som hör till got. rims »förgänglig», isl. ryrr »svag, ringa». Hela inskriftens tydning är således: »Gleargiz den svage». Då runorna på de öfriga brakteaterna i fyndet visat sig meningslösa, synes man kunna misstänka, att förhållandet är det samma med denna. 5. Brakteaten från Heide. (XV). Brakteaten tillhör Hamburgs Museum för Kunst und Gewerbe och härstammar från en grafhög vid Heide i Dithmarschen, Hol­ stein. Inskriften är alu, att läsa från venster till höger. Dessa brakteater antages tillhöra 500- eller 600-talen. Tvenne andra inskrifter behandlar förf. särskildt. Den ena finnes på ett spänne från Engers vid Neli wied, som köptes 1885 af en handlande i Mainz för museet i Worms. Spännet tillhör 700- eller 800-talet. Dess inskrift, som upptäcktes under rosten, är leub, hvars e har en mycket ovanlig form. Ett sådant egennamn skulle vara ovanligt för denna tid, möjligen är ristningen ofullständig och TYSKA RUNINSKRIFTER. 259 alser ett sammansatt egennamn. Dock är inskriftens äkthet tvifvel­ aktig. Säkert förfalskad synes inskriften på spännet från Kehrlich vid Andernach vara, hvilket erhölls af herr Naue 1886 vid Rhen. Afven denna inskrift upptäcktes under rosten. Inskriften är wodanafcailag, hvilket uppenbarligen skall betyda »helgad åt Wodan». Förfalskningen framgår dels af att den särskildt nordiska h-runan användts, dels af att ordet »helig» användts i en betydelse, som det aldrig egde under hednisk tid. Efter en kort öfversigt af de i de tolkade runinskrifterna före­ kommande språkformernas ljudlära och formlära och några anmärk­ ningar om inskrifternas ordställning öfvergår förf. till de runologiska resultat, som synas honom framgå af inskrifternas undersökning. I afseende på inskrifternas allmänna anordning kan det vara att fästa sig vid, om inskriften läses åt höger eller åt venster, örn och lnirudana skiljetecken finnas och örn ristningen begränsas af limér. I fastlandets inskrifter förekomma liksom i de nordiska både inskrifter, som äro riktade åt höger, och sådana riktade åt venster. Wimmer anser, att båda riktningarne varit samtidiga och brukade örn hvarandra, men att riktningen åt höger är den ursprungliga, eftersom romerska och galliska inskrifter hafva sådan riktning. Bland fastlandets runinskrifter hafva de, som tillhöra den östra gruppen och kunna antagas vara fria från påverkan af de klassiska folkens skrifsed, riktningen åt venster, den vestra gruppens inskrifter äro alla riktade åt höger. I sammanhang dermed påpekar förf-., hurusom de äldsta svenska runinskrifterna, som Wimmer räknar till 400- och 500-talen, äro öfvervägande riktade åt venster (Lindholm, Tanum, Berga, Vånga, Krogstad, Möjebro, men åt höger Varnum, såsom de något yngre Skåäng, Skärkind, Etelhem), att i Norge de båda äldsta skedenas inskrifter (Einang, Valsfjord, Strand, Torvik, Tomstad, Elgesem; Tune är bustrophedon) äro riktade åt venster, hvaremot de åt höger äro något yngre (Bö, Stenstad, Bolland, Brats­ berg, Veblungsnäs), men att de i Danmark och Slesvig funna äro nästan lika uteslutande riktade åt höger som de vesttyska. Då fastlandets äldsta inskrifter alltså äro riktade åt venster, ser det snarare ut, som örn denna riktning varit den ursprungliga; dock är materialet ännu väl litet för att draga säkra slutsatser. Skiljetecken saknas i den östra gruppen af fastlandets inskrifter, blott den Friedländerska brakteaten i Berlin bär ett litet stående kors efter inskriften; skiljetecknen i den vestra gruppens inskrifter 260 ERIK BRATE. utgöras af öfver hvarandra ställda punkter eller små streck. Det korsformiga skiljetecknet förekommer då oell då både i äldre och yngre latinska inskrifter. De öfver hvarandra ställda punkterna saknas alldeles i de äldre latinska och galliska inskrifterna, upp­ träda i yngre galliska kristna inskrifter och blifva mycket vanliga med karolingiska tiden; äldsta daterhara exemplet synes vara inskr. i Valson år 519. De nordiska inskrifterna gruppera sig i afseende på skiljetecknen ungefärligen på samma sätt som i afseende på inskriftens riktning. De svenska inskrifternas skiljetecken, då sådana förekomma, kunna sammanställas med de latinska tecknen, blott några få (Varnum, den skånska Lindholm-ormen och Vadstena- brakteaten) hafva öfver hvarandra stående punkter. I Norge finnas öfver hvarandra ställda punkter blott i de sydligaste inskrifterna. I Danmark är detta slag af skiljetecken det enda. Infattnings- linierna gifva ingen hållpunkt för gruppering. I afseende på de särskilda runorna är bestämmandet af ljud- värdet på vf först och främst värdt uppmärksamhet. I den östliga gruppen af fastlandets inskrifter förekommer 4 blott på Charnay- spännet, (JNa), hvilket ju till fyndort och tid tillhör den vestliga gruppen, såvida icke ingår i samstafva runan på guldringen i Berlin (XI). I den vestliga gruppens inskrifter förekommer den på spännet från Freilaubersheim (datina) och det större från Nor- dendorf (leubwinivT) och på två af brakteaterna från Dannenberg. I England förekommer J" i åtskilliga inskrifter, men i ord af klar betydelse blott på Ruthwell-korset (almeJfttig) och i en inskrift från Dover (g>Tselheard). Fornengelska omskrifningar gifva runan än värdet eo än i. Af detta material drager förf. den slutsatsen, att 4 betecknar ett ljud, som hade beröringspunkter med e och t, men låg närmare i, alltså ett slutet e, som han tecknar 9, enär det med runan e betecknade ljudet var ett öppet e-ljud. Afven i delilia fråga torde vi höra vänta utslaget af framtida fynd. Runan »T an- tages vara en modifikation af i-runan. Runornas former äro i allmänhet de normala, sorn tillhöra run­ raden på 24 tecken, se denna tidskrift 7:de bandet, s. 2; men åtskil­ liga varianter anser torf. vara af betydelse. Af u finnes på ringen från Pietroassa A för det normala IV Möjligen är A det äldre, motsvarande det latinska V, som är förherskande i alla äldre in­ skrifter, hvaremot 5 kunde härstamma från en annan variant. Af r-runan finnas många varianter, som möjligen kunna tydas från TYSKA RUNINSKRIFTER. 261 inverkan af olika latinska R. Runan k har jemte formen <, som härstammar från lat. C, på det mindre Nordendorf-spännet (700- talet) formen Y, hvilken torf. förmodar härstamma från lat. K och möjligen ock föreligga stupad i Charnay-spännets k- H h har en biform med dubbelt mellanstreck i inskrifterna från Charnay och Friedberg samt fornengelska inskrifter och jemte + n finnes h på spännet från Ems och det yngre Nordendorf-spännet, som båda till­ höra 700-talet.1 Jemte 'f' t har Kowel-spjutet T, hvilken form förf. anser för den äldre, då den mera öfverensstämmer med förebilden lat. T. På runan % skiljas trianglarne genom ett mellanrum på stafven uti inskrifterna från Charnay, Freilaubersheim och de båda från Nordendorf; förf. påpekar, som en märklig fortsättning i Norden af denna beteckniugsegenhet hos den vestliga gruppen, att också den skånska Lindholm-ormen har ett sådant b. Af runan d anser förf. en äldre gestalt föreligga i den rektangulära formen [] på Kowel-spjutet och antager, att den kommer från lat. D; Wimmer utgår från normalformen M, hvilken han säger vara en samman­ ställning f <| hvaremot lat. D gifvit upphof åt runan k. Freilau- bersheim-spännet har en annan variant gemensam med fornengelska inskrifter. Derjemte må nämnas den på lerhufvudet i Berlin före­ kommande runan, till formen lik grek. stora gamma, som förf. an­ tager betyda g. Angående runskriftens upprinnelse uttalar förf. några förmo­ danden. De äldsta inskrifterna tillhöra goter, burgunder och rugier(?), och man kunde derför vara höjd att antaga, det runinskriften upp­ kommit hos de närmare Östersjön boende stammarne, senast i andra * äril. efter Kristus. Från dessa utbredde den sig dels åt Norden, der den fortlefde ostördt, dels till vestgermanerna, hos hvilka kun­ skapen nästan förlorades under folkvandringens orostid, tills den blomstrade upp ånyo på den tid, som den vestliga gruppens in­ skrifter tillhöra. Enligt förf. behöfver man icke antaga, att runorna med ens kommit i sitt normala skick; runornas normalformer kunna emellanåt vara alster af en utveckling hos germanerna, och deras ordningsföljd i runraden samt namngifning kunna också hafva upp­ 1 I afseende på frågan om den ålder, som professor Henning anser de särskilda inskrifterna hafva, torde böra anmärkas, att hans uppgifter härom väl öfverensstämma med nu gängse åsigter, men att de i mångå fall torde vara ett eller ett par århundraden för sena. Red. (O. M:s). 262 ERIK BRATE. kommit senare än runorna sjelfva. Runornas källa anser torf. det latinska alfabetet väl i allmänhet vara, men anser dock, att man bör lemna derhän, om icke också det grekiska haft inflytande på runskriften. Detta inflytande kunde tänkas utgå från galielma, som äldst begagnade grekiska alfabetet, men detta är ej sannolikt, då de väl redan vid runornas bildning uppgifvit detta tor det la­ tinska; torf. nämner dock, att grekiska tecken finnas jemte latinska på mynt ännu i törsta äril. efter hela romerska gränsen från Gallien till Pannonien. An mindre afgjordt anser förf., huruvida icke run­ skriften kunnat röna inflytande från grekernas skrift, då germa­ nerna kommo i beröring med dessa sjelfva. Afven till en nordisk runinskrifts tydning, den svenska brak- teatens från Tjörkö, lemnar prof. Henning ett bidrag s. 123. Dess inskrift slutar med wlhakurne, hvilket Bugge utfyllt walhakurne och öfversatt som ett ortnamn »Walkorn». Henning anser ordet vara en beteckning för brakteaten, utfyller det på samma sätt och anser liksom Bugge första leden i smsg., wallia-, vara stammen till det adj., som betyder »välsk, keltisk». Den andra delen anser han vara lat. corona, som upptagits af forngermanerna och blifvit neutr. lik­ som lat. mensa, lucerna äro neutr. i got. mes och lakarn. Brak­ teaten skulle alltså hafva kallats »välsk krona». Namnet kunde tänkas föranledt af att kanten på de äldre mynten ofta företedde något kranslikt i sitt utseende. Snarare torde dock, enligt torf., lat. corona hafva upptagits som beteckning för den hufvudbonad, som de på brakteaterna präglade liufvudena bära och deraf blifvit en beteckning för hela brakteaten. Lat. corona har sålunda vid upptagandet flyttat tonvigten till första stafvelsen, på grund hvaraf andra stafvelsens långa vokal förkortats ända derhän, att den slut­ ligen bortfallit.