N:o 20 SVENSKA FORNMINNESFÖRENINGENS TIDSKRIFT. SJUNDE BANDET. 2:a häftet. INNEHÅLL: Sid. NORDIN, FREDRIK, Öfversigt öfver graffältet vid Bläsnungs i Vestkinde socken på Gotland. Med 1 karta................. 87. GUSTAFSON, GABRIEL, Gånggriften vid Berg i Bokenäs socken, Bohuslän. Tillägg........................ ....................... 122. MONTELIUS, OSCAR, Förbindelse mellan Skandinavien och vestra Europa före Kristi födelse. Med 17 fig............ 124. EICHHORN, C., Svartsjö slotts byggnadshistoria under re­ nässansen. Med 2 fig................. ...................................... 156. NORDLANDER, JOHAN, Anteckningar om några norrländska ortnamn................................................................................... 164. VIBÄRG, ANSELM, Sägner på Roslagsmål från Valö socken 177. HILDEBRAND, HANS, Det germanska huset. Med 11 fig. 192. Det germanska huset. Af Hans Hildebrand. I mitt arbete Sveriges medeltid har jag sysselsatt mig med de bostäder, som användes af allmogen ute på landsbygden och af borgaren i staden. Rörande de förra har jag framhållit, att vi visserligen icke hafva några allmogehus, som med fullgod säkerhet kunna hänföras till medeltiden utom Ornässtugan i Dalarne, men att man rörande medeltidens allmogehus fick af de skrifna ur­ kunderna vissa upplysningar, att på hvar gård funnos flere hus, att man i regeln hade lika många hus som verkliga rum, att bland de många husen inom gården skilnad gjordes mellan dem, i hvilka menniskorna bodde, och dem, som icke voro bostadsrum (in- och utvistarhus), mellan dem, som hade härd (arenshus) och dem, i hvilka en sådan icke förekom. Afven framhöll jag, att grundformen af det svenska allmogehuset, d. v. s. af det, som utgjorde den egent­ liga bostaden, måste anses vara en rektangulär stuga med dörr i ena gafveln och med ett förrum framför denna gafvel, långt som gafveln, men mycket smalare och försedt med en ingång i den ena smaländan; dörrarne till och från detta förrum — jag räknar på samma sätt som den, hvilken skulle inträda deri — lågo således icke midt för hvarandra, hvilket läge hade kunnat framkalla obe­ hag af vind och väder, kanske faror af fiendevåld. Förrummet kunde delas äfen bortom ingången till stugan uppförd tvärvägg. Till denna grundform kunna vi föra tillbaka den i våra dagar vanligaste formen för bondens bostad: med en stuga nr 2 lagd å andra sidan af förrummet och med detta förbundet med en dörr; det är alls icke ovanligt, att man i utbildandet äfen form söker åstadkomma symme­ tri genom att fördubbla ett led. Jag framhöll vidare, att ett nytt stadium i bostadens historia inträdde, då man till stugan, gårdens DET GERMANSKA HUSET. 193 hufvudbyggnad, framflyttade ett eller två af de andra husen — de sålunda hopstälda husen hugo derigenom åtminstone tor ögat ut­ seende af att vara ett hus. Jag framhöll ock, huruledes bland uthusen sådana funnos, som hade två våningar, af hvilka den öfre, åtminstone på en sida skjutande fram om den undre, kunde liksom den ursprungliga stugan användas som bostad. Redan tidigare hade frågan örn allmogens bostäder upptagits till behandling af Hyltén-Cavallius i hans arbete örn Värmd och Virdarne. Ehuru han sysselsätter sig endast med ett helt litet om­ råde, söker han inom detsamma uppvisa allmogehusens utveckling från de mest ursprungliga grundformer. Den serie han uppställer får i följd deraf smak af väl mycken konstruktion, den blir konst­ lad, icke motsvarande de naturliga förhållandena. Som den äldsta bostaden för Sveriges inbyggare räknar den fräjdade forskaren i folkets minnen den naturliga berghålan och klippgrottan — sådana stodo dock icke att få i flere delar af vårt land, framför allt icke i den del, som tvifvelsutan allra tidigast varit bebodd — och den i jorden nedsänkta jordkulan, som likt en kulle höjde sig öfver marken. Det finnes dock icke någon rimlighet för antagandet, att Sverige haft några autoktoner, att i vårt land den menskliga od­ lingen utvecklat sig från det allra tidigaste, på de rent naturliga förhållandena grundade stadiet: Sverige, länge genom detsamma täckande ismassor gjordt otillgängligt, biet' senare bebygdt än flere andra delar af vår verldsdel och måste de som, när naturförhållan­ dena det tilläto, först invandrade i vårt land, hafva annorstädes genomgått det första stadiet af kulturutveckling. Sedan skulle hafva uppförts jordkojor ofvan jord', till sist fyrkantiga timrade små­ stugor, af hvilkas väggar tre omslutas af en jordkulle. I den senare bondgården var hufvudbyggnaden en rektangulär stuga med dörr i gafveln; framför denna bildades ett skydd af det framspringande på två hörnstolpar hvilande taket. Ur denna stuga, nu behållen i Värend såsom »badstufva», utbildade sig lågstugan — den af mig framhållna första medeltidstypen —, ibland försedd utanför för­ stugans yttre dörr med ännu en förstuga (en s. k. tvist). Mig synes tillräcklig anledning ej finnas att låta lågstugan uppkomma ur den 1 Hyltén-Cavallius afbilda!- en jordkoja (del 2 s. 163), hvilken dock eger ett så pass modernt bihang som en skorsten. Man kan under tidel­ öf framskriden odling, på grund af tillfälliga omständigheter, använda former, som skenbart äro ursprungliga. 194 HANS HILDEBRAND. förra: båda äro sidostående varianter af samma form, skiljaktig­ heterna beroende på stugornas olika bestämmelse oell på behofvet att i den som bostad använda stugan tid efter annan införa de för­ bättringar, som trefnaden kräfde. På gården fanns äfven ett loft, »tydligen beräknadt på försvar», en tvåvåningsbyggnad af det slag, som jag nyss antydde; Hyltén-Cavallius antager, att den undre vå­ ningen i början ej hade dörr utåt. Afven omtalar lian hopflyttningen af två eller tre byggnader. Tidigare än jag nedskref min redogörelse för vår medeltids allmogebyggnader hade äfven Mandelgren behandlat ämnet i sin Atlas till Sveriges odlingshistoria. Han uppställer en rund och en fyrkantig grundform, hvilka hvar för sig genomgått hvarjehanda stadier och slutligen förenats. Den runda grundformen, hvars före­ bild frambålles i granen med de slokiga grenarne, är dock icke svensk, utan lapsk, och har derföre för oss i närvarande stund så godt som intet intresse k Mandelgren antager, att grundformen till den fyrkantiga byggnaden är den naturliga klipphålan. Närmast i ordningen komma den finske gammen och husen af gånggrifternas form och samma slags material. Senare förmer äro rökstugan med öppen härd på golfvet och lågstugan med murad spis. Till skydd mot fiender anbragtes å en eller flere sidor af huset en täckt om­ gång af resville. Så fick man en förstuga och genom att på denna uppföra en öfre våning fick man det s. k. loftet. För större säker­ hets skull satte man på den andre änden ett loft nr 2. Derefter höjdes hela huset, så att det fick äfven mellan loftén en öfre våning. Sedan lärde man sig att taga bort den af resville bildade omgången framför den nedre våningen, och derigenom kom den öfre våningen att skjuta fram om denna. Jag kan ej här ingå i en granskning af denna teoris olika detaljer och måste derföre nöja mig med att, utan annan bevisning än den, som indirekt ligger i den följande framställningen, nämna, att denna teori synes mig icke blott i all­ mänhet konstlad, utan ock i vissa detaljer grunda sig på miss­ uppfattning af förhållandena. Innevarande år har en ny studie i ämnet utkommit: Privat- boligen på Island i sagotiden samt delvis i det övrige Norden, af 1 De runda tältlika kolarekojorna, uppförda för tillfälliga ändamål och derföre med så liten kostnad och så enkla medel som möjligt, kunna icke räknas till de fasta bostäderna, för hvilka det svenska folket, liksom dess närmare fränder, regelbundet använde den fyrkantiga grundformen. DET GERMANSKA HUSET. 195 Valtar Guömundsson. Jag får i det följande tillfälle att återkomma till detta i flere afseenden märkliga arbete, här vill jag endast framhålla författarens försök att framställa det nordiska husets tidigaste utvecklingshistoria. Liksom Hyltén-Cavallius antager han, att den runda grundformen är den äldsta, att ur denna utvecklade sig en form med två parallela långsidor och rundade ändar och att genom de rundade ändarnes bortfallande det rektangulära huset uppstått, hvilket under den isländska sagans tid redan hade hunnit blifva det vanliga. Exempel anföras för såväl den runda grund­ formen som mellanformen, men att utvecklingen gått så, som han antagit, är icke bevisadt. Om vi undantaga sådana byggnader, som framkallats af tillfälliga behof, å hvilka man derföre ej vill nedlägga kostnad eller arbete, t. ex. vaktarekojan vid kolmilan, kari man, så vidt min kännedom går, icke upptaga den runda grundformen såsom i Sverige af svenskarne begagnad. Jag vill nämligen ej tala om de under medeltiden tillkomna runda s. k. kastalerna på Gotland. Dessa tornlika byggnader hafva uppen­ barligen fått sin runda plan, emedan denna var ur befästnings- synpunkt synnerligen lämplig: den kunde ej åt en anfallande fiende skänka skydd från framspringande hörn. Ej heller i det öfriga Norden kari den runda grundformen uppvisas såsom karakteristisk för de nordiska landens germanska befolkning. Guömundsson anför ett par fall från Island, men de förekomma båda å en tomt, der förut ett tempel funnits, och kunna möjligen stå i sammanhang med kulten; åtminstone synas runda steusättningar hafva vid denna haft betydelse. Ej heller må anföras de å grönländska boplatser i närheten af kyrkoruiner förekommande enstaka lemningarna af runda byggnader. Att de varit normala bostäder är ej bevisadt och kan deras runda form bero på de särskilda ändamål, för hvilka de voro afsedda. De lappska och finska byggnaderna med rund grundplan eller med rundade ändar höra icke till historien om det germanska huset i Norden. Visst är, att den runda grundformen förekommit inom flere delar af Europa och att den uppträder under ganska tidiga perioder, men den kan icke sägas vara för den germanska byggnadskonsten en normal grundform. Huru lockande det än kunde vara att anställa en undersökning af förhållandet i konstruktivt hänseende och i ut­ bredning mellan den runda och fyrkantiga grundformen för huset, kan jag icke inlåta mig här på denna fråga. Såsom jag framdeles 190 HANS HILDEBRANT). skall visa, uppträder den fyrkantiga grundformen hos utlandets ariska folk uti mycket aflägsna perioder; den synes rent af kunna hänföras till den gemensamma ariska forntiden. Derigenom göres det öfverflödigt att uppsöka inom Norden bevisen för en der försig­ gången utveckling af den fyrkantiga formen ur den runda — äfven örn några faktiska förhållanden funnes, som kunde synas fala för en sådan öfvergång, något som hittills ej kunnat uppvisas af dem, som förfäktat tillvaran af denna utveckling inom Norden. Guömundsson är så beherskad af tron på denna utveckling, att han antager att taken med afrundade hörn antyda densamma; således skulle de vara äldre än de med rätvinkliga hörn. Ja, hail antager, att den i de fornnordiska sagorna så ofta omtalade skålen skulle ursprungligen haft rund grundform, ehuru intet faktiskt bevis finnes, som gifver ens den minsta antydan i en sådan riktning. Endast en språklig antydan tror hail sig hafva funnit: ordet skåle skulle stå i sammanhang med ordet skål, och det kärl, som kallas skål, är ju rundt till sin grundform. Som bottnen af en skål är kullrig (örn än med en plan bottenyta), skulle skålebyggnaden haft kullrigt tak. En undersökning rörande det nordiska eller, örn vi gifva forsk­ ningen en något större utsträckning, det germanska huset är obe­ stridligen af ett ganska stort intresse, ty det dröjer icke länge, innan man får tillfälle att göra den iakttagelsen, att man bygger icke uteslutande efter egen beqvämlighet eller eget tycke, utan visar det sig, att nian håller fast vid vissa, från fäderna ärfda förmer och regler, hvilka först i en mycket sen tid fått vika för det billiga begäret efter verklig trefnad. Det visar sig ock snart att, med all öppen eller maskerad grundlikhet, vissa former gjort sig framför andra gällande inom vissa områden, hvarigenom undersökningen vinner mycket i etnografiskt och historiskt intresse. För hvart år blir det lättare att göra omfattande studier i detta afseende, ty uppmärksamheten har å flere håll riktats på denna fråga, och det tillgängliga materialet ökats. För Sveriges räkning har sådant blifvit ganska rikligt framlagdt i de skrifter, som utgått från det Nordiska Museet. Föreningen til Fortidsminders bevaring i Kri­ stiania har till de bidrag, som tidigare samlades och utgåfvos af Eilert Sundt, lemnat en ännu rikare fortsättning i sin serie af års­ DET GERMANSKA HUSET. 197 skrifter med titel Kunst og haandverk fra Norges förtid. I Dan­ mark har arkitekten R. Mejborg gjort omfattande studier och äfven börjat deras offentliggörande genom sitt prydligt utstyrda arbete Gande danske hjern. Från alla delar af Tyskland samlas och kommenteras nya bidrag. Från år 1882 finnes en sammanfattning af de dittills vunna resultaten i prof. Hennings goda arbete Das deutsche Haus in seiner historischen Entwickélung. 1 Jag vill å de följande sidorna antydningsvis behandla ämnet. För den nordiska boplatsen i äldre tid har man af gammalt såsom utmärkande framhållit tillvaran af de många husen; manbar sagt, att i allmänhet svarade i forntiden ett hus mot hvad vi lin kalla ett rum. Bondens hem var under medeltiden för litet upp- märksannnadt för att vi skulle kunna vänta oss att finna det direkt omtaladt i tidehvarfvets urkunder eller återgifvet i bild; om bondens hus finnas i lagarne och i enstaka urkunder endast få och kort­ fattade antydningar, hvilka det ingalunda alltid är lätt att förklara. Jag vill som exempel framhålla ett ställe i Helsingelagen, som talar om de olika graderna af hemgång. Brottets och dermed straffets storlek bestämdes af den del af stugan, i hvilken våldet föröfva- des — ju längre in, desto värre. De områden i stugan, som om­ talas, äro följande: mellan tröskel och aren (eldstaden) — vid aren — mellan aren och gafvelbänken — å gafvelbänken — mellan gafvelbänken och qvinnobänken — å qvinnobänken — i sängen. Deremot lemnäs i lagarne upplysningar örn prestgårdens be­ skaffenhet. I större delen af Sverige är i våra dagar prestgården en tvåvåningsbyggnad med flere rum. Vissa medeltidslagar tala deremot örn sju laga hus: stuga, stekarehus, lada, härberge, visthus, sömnhus och fähus. Köket, gästrummet och sofrummet äro nu gemen­ ligen sammanförda med stugan i prestgårdens hufvudbyggnad. Då från medeltiden intill nu utvecklingen gått i riktning af samman­ byggande, kunna vi icke tänka oss annat än att man före medel­ tiden höll fullt ut lika mycket på de många husen å gården. I mitt arbete örn Sveriges medeltid har jag framhållit en om­ ständighet, som visar, att man redan då börjat föra gårdens bygg­ nader närmare samman. Det talas nämligen örn bakhärberge. Här­ berget var en särskild byggnad; för att det skulle kunna kallas 1 Mina uppgifter om det germanska huset utom Sverige med tillhörande figurer äro hemtade från denna bok. 198 HANS HILDEBRANT). bakherberge, måste det Lafva blifvit stäldt vid baksidan — d. v. s. den bakre gafveländan — af stugan. I gamla bondgårdar finna vi än i dag stugan, som icke har mera än en våning, förökad med ett två våningars bakhärberge, ja, för symmetriens skull har äfven ett framhärberge blifvit tillagdt vid den andra gafveln. Huruvida ett sådant sammanförande af huset inom vårt land förekom redan under den hedna tiden, kan af brist på källor ej afgöras. Byggnaderna på gården hade olika bestämmelse, och denna måste i ganska väsentlig mon hafva inverkat på deras konstruktion och utseende. Husen voro än afsedda till bostad, än till förvarings­ rum eller till förrättande af vissa dagliga sysslor; ibland kunde ett hus hafva dubbel uppgift. Det förnämsta huset i gården var stugan, hvars namn synes stå i sammanhang med den deri förekommande eldstaden; det motsvarande engelska huset, store, betyder både »hus med eldstad» och »eldstad». Eldstadens gamla namn var aren. De hus, i hvilka en sådan förekom, sammanfördes i en grupp och kallades arenshus; de voro stugan, stekarehuset (eldhuset, köket) och kölnan. Stugan hade regelbundet endast en våning; den bestod af ett atlångt fyrkantigt rum utan inre tak, man såg således upp till tak­ åsen, och i den ena taksidan fanns det hål, genom hvilket röken släpptes ut och ljuset in. De två våningarne härstamma från ut­ husen. Ett af dessa, kalladt i gamla tider bur (än i dag fatbur), byggdes å väldiga hörnstenar eller stolpar, så att dels luften skulle kunna fritt spela under golfvet, dels tillträdet till det inre skulle försvåras för de på marken förekommande skadedjuren. Buren försågs mycket ofta med en öfvervåning, till hvilken man kom på en utanför byggnaden stäld stege eller trappa. På denna öfre vå­ nings framsida anbragtes en yttre gång, till hvilken man kom på en stege och från hvilken man trädde in i denna vånings olika af- delningar — ifall våningen var delad. Denna våning användes ofta till bostad för menniskor, än under de hvardagliga förhållan­ dena, än när gäster kommo. Buren tick då namn af härberge, d. v. s. ett hus, som »bergar» (omsluter och skyddar) menniskor; dock brukades detta namn, ehuru oegentligt, äfven för de burar, som fortfarande voro endast förrådsrum. Härberget kunde antaga storartade mått — jag hänvisar till Ornäshuset, som icke är en stuga, utan ett härberge — och sedan man hade förlagt trappan inne i huset, fanns ej längre anledning att låta den öfre våningen skjuta ut, örn man än gerna, af gammal vana, gjorde den något DET GERMANSKA HUSET. 199 bredare än den undre. Äfven träbyggnaderna i städerna, som upp tordes under medeltiden och ännu senare, visa detta utsprång, som biet omöjligt när man byggde af sten och småningom försvann äfven från träbyggnaderna. I härberget torde den öfre våningen hafva varit oeldad. På allvar kunde icke tvåvåningssystemet in­ föras förr än den stora revolutionen hade inträdt i husets anordning, att den fria, midt i stugan förekommande härden blifvit ersatt af en vid väggen uppmurad spis. Innan detta skedde, kunde hvarken den undre eller den öfre våningen värmas. Stugan torde regelbundet haft den grundform, som visas af tig. 1 A: framför den gafvelvägg, i hvilken ingångsdörren fanns, en smal förstuga med längdriktningen i rät vinkel mot stugans och med dörren icke midt för stugans, utan i den ena smalväggen. Förstugan kunde hafva den inre delen afstängd, så att den tjenade som förrådsrum. Denna grundform är än i dag mycket allmän, L J. rr ____ L J_____ A. Fig. 1. dock så vida utvecklad, att en stuga nr 2 blifvit lagd på andra sidan förstugan, som biet' gemensam för båda (fig. 1 B). Ett visst behof af symmetri kan härvid hafva gjort sig gällande — när man hade till stugan flyttat ett bakhärberge, uppförde man, såsom redan blifvit nämndt, ett motsvarande framhärberge —, men den förnämsta anledningen var helt visst, att man under samlefnadens utveckling kände behof af ökadt utrymme: de många ändamålen, som stugan skulle tjena, fördelades på olika rum. I Norge äro förhållandena i hufvudsak desamma som i större delen af Sverige: flere isolerade hus på gården. Men i Norge äro byggnaderna vida mera pittoreska: burgruppen har blifvit synner­ ligen utvecklad oell de enskilda delarne äro ofta rikt dekorerade. Svalsystemet, d. v. s. systemet med en gång utmed en eller flera sidor af huset, är mycket användt; svalgången finnes icke blott utmed den öfre våningen, såsom i Sverige, utan äfven utmed den undre. Utanför ett hus med ett större och ett mindre rum, af hvilka t4 200 HANS HILDEBRAND. det senare torde få anses representera en f. d. förstuga, kan en svale ligga på långsidan, med ingång midt på, oeh då har stugan äfven fått direkt ingång: förstugan har förvandlats till ett sidorum. Svalgången, lagd utmed husets lång- och framsida, kan äfven er­ sätta förstugan. Vid uppfattningen af den nordiska forntidens byggnadsförhållan­ den, örn hvilka aldrig direkta beskrifningar, men väl talrika an­ tydningar lemnäs i sagorna, har man regelbundet gått ut från an­ tagandet, att de nuvarande norska förhållandena på bondgårdarne hade sin motsvarighet i den fornnordiska gården, i hvilken således funnos flere isolerade hus, af hvilka man som det främsta framhöll skålen. De skildringar och bilder, som i senare tid utförts, af den fornnordiska gårdens hufvudbyggnad, skulle just återgifva skålens utseende. Gudmundsson har uppträdt mot denna uppfattning och framhållit, — undantag finnas dock, — att skålen icke var hufvud- byggnaden, utan hedern att vara en sådan tillkom stugan. Stugan med härden var ursprungligen det enda boningshuset, der tillbragte man dagarne, när arbetet sådant medgaf, der lagade man maten, der intog man sina måltider, der sof man. Men samma behof som eljes i Norden kändes på Island: man ville fördela stugans upp­ gifter på flere rum. Matlagningen flyttades till eldhuset eller eld­ skålen. Kanske man till en tid nöjde sig med denna utbrytning, dervid dock flyttande sofplatserna till det nya huset. Derest så skedde till en början, tog man dock snart ett nytt steg i samma riktning och flyttade sofplatserna till ett särskildt hus, som kallades rätt och slätt skåle. Sedan dess synes det varit regel, att stugan var vistelseort om dagen, skålen örn natten. Men Gudmundsson uppträder äfven mot antagandet, att de olika husen under den period, sagorna skildra, stodo isolerade inom gården. Han anser tvärtom, att de i regeln voro sammanbygda, ehuru de fortfarande kallades hus, och har trott sig finna tre olika system för sammanbyggnaden, det ena mer kompliceradt än det andra. Mig synes, att han i detta afseende gått för långt. Han anför sa­ gornas yttranden rörande icke mindre än 110 gårdar på Island, men i flere fall bevisa, så vidt jag kail finna, orden ingenting. Deremot finnas obestridliga fall, som vittna om någon samman- byggning. Så t. ex. ett, då gårdsfolkets nattro störes af en bultning på porten. Husbonden sänder ur skålen, der han låg med sitt folk, en man ut att öppna dörren. Gästen gick in genom dörren, men DET GEKMANSKA HUSET. 201 icke i skålen, utan i stugan. Här måste vi tänka oss samma an­ ordning som visas i fig. 1 B: två rum, stuga oell skåle, liggande å ömse sidor af en gemensam förstuga. Den tid, som de isländska sagorna skildra, sträcker sig från öns bebyggande i slutet af 800-talet till efter midten af 1200-talet. De sagor, som skildra den senare delen af denna ganska långa period, särskildt Sturlungasagan, visa omisskänligt, att det isländska bvggnadsväsendet hade haft tid till en ganska betydande utveckling. De upplysningar om förhållandena, som framgå ur teckningar af tilldragelserna, visa detta. Örn detsamma vittna de i sagorna icke sällan förekommande uppgifterna, hurudana byggnadsförhållandena voro »under forna tider». Man var således medveten af den för­ ändring, som hade inträda men då en sådan hade förekommit, måste man taga med i räkningen, att månget örn bostadsförhållan­ dena i förbigående yttradt ord snarare afser den senare delen af perioden än den som i sagan skildras, ty sagorna äro i allmänhet nedskrifna just under 1200-talet. Att i Norden de fristående husen voro de ursprungliga, kunna vi se af de på Gotland och Oland förekommande s. k. jättegrafvarne, hvilka icke äro grafvar, utan hustomter. De gotländska hafva i senaste tid studerats och delvis äfven undersökts af F. Nordin; åt­ minstone några af dem tillhöra den tidigare delen af jernålder!!. Hur snart sammanbyggandet började, kan nu icke uppgifvas. Visst är, att man på Island hade särskilda skäl för sammanbyggandet. På den skogfattiga ön kunde man endast undantagsvis få timmer till husen, hvadan väggarne plägade uppföras af jordtorfvor och stenar, hvarftals lagda. De gjordes under sådana förhållanden mycket breda, hvadan takkanten icke plägade sträcka sig utanför väggen, utan stannade vid dennas midt. Det kunde då ligga nära till hands att låta den breda väggen blifva gemensam för två hus, hvilkas takkanter kunde mötas långs midtlinien af väggens öfre yta. Då inredningen af det fornnordiska huset särskildt i senaste tid hos oss valdt föremål för så mycken uppmärksamhet, torde det vara skäl att här nämna några ord om de omsorgsfulla studier, som Gudmundsson gjort rörande den fornnordiska stugans anordning. På gaflarnes spetsar hvilado den ås eller bjelke, som uppbar, jämte en bjelke lagd öfverst på hvardera långväggen, taket. Som det kunde vara svårt för takåsen att draga den börda, som var honom pålagd, sattes under densamma stöd, som kallades siller. När stugan 202 HANS HILDEBRAND. byggdes nied större mått, var ej heller denna anordning betryggande. Då anbragtes ungefär midt på hvardera sidan af gaflarne en sidoås eller bjelke, hvarigenom ett nytt och betydelsefullt bärande led upp­ togs och suleima flyttades i sammanhang dermed så, att de sattes under dessa sidoåsar. Stugan biet' derigenom i sin längdriktning treskeppig; midten hade jordgolf och å detta brunno eldarne i öppna härdar. Mellan sulraden och väggen var golfvet belagdt med bräder och derigenom något upphöjdt. Der lupo bänkarne långs väggen, der uppstäldes matborden; enligt sagornas uttryck sattes icke borden fram, utan upp. Men stugan var äfven genom de parvis stälda suleima delad i en råd af tvärrum. Det mellersta af dessa var det förnämsta och kallades öndvegi, hvilket icke betyder högsäte. De suler, som stodo i sidorna af detta midtrum, voro starkare och mera dekorerade än de öfriga; de voro de s. k. öndvegissulerna, hvilka sålunda icke voro, hvad man trott, hörnstolparne till högsätet. — I en senare tid befriades åsarne från bördan af taket; detta lades då på en rad af tvärt öfver stugan stälda sparrar. På Gotland och Öland samt i Bohuslän märka vi en viss be­ nägenhet att flytta samman husen. I gårdstomtens innersta del står boningshuset, på den yttersta delen, mot vägen eller gatan, äro uthus uppförda så att de bilda en sammanhängande rad, i hvars midt inkörsporten förekommer. Afven å tomtens tvärsidor, mot granntomterna, förekomma isolerade byggnader. Man närmar sig till att på alla sidor omsluta gårdsplatsen med byggnader, men man har icke tagit steget fullt ut. Det oaktadt har man haft rik­ ligt tillfälle att se vådorna redan af den partiela sammanbyggna­ den: utbryter eld i en gård, stryka i de flesta fall äfven grannar- nes med. Fullständig sammanbyggnad finna vi i Skåne och Halland. Fig. 2 visar en gårdsplan från Håslöfs kyrkoby i sydvestra Skåne. Gården är fullkomligt kringsluten. Ingången till denna är vid F'. Träder man in derigenom har man till höger boningshuset, hvilket består af följande delar: en förstuga, hvars innersta del är afstängd till ett förrådsrum, till höger och till venster en stuga, alltså typen fig. 1 B, men här har stugan till höger blifvit uppdelad i två rum, den egentliga stugan och det innanför liggande stegerset, d. v. s. stekarehuset, köket. Användningen af de öfriga delarne af byggnads- DET GERMANSKA HUSET. 203 komplexen angifves af förklaringen, som är insatt under sjelfva figuren. 18 Meter Fig. 2. Skånsk bondgård. (Ur Bidrag till vår odlings häfder, utgifna af Artur Hazelius, haft. 1, sid. 32.) A ingång, B stuga, C sommarstuga, D mat- eller mjölkhus, E stugkammare, Östers (kök), G kölna, H—L förrådsrum, M svinhus, N gåshus, 0 gatport, P—S lada och loge, T stall och fähus, U svinhus, V—X lada och loge, Y—A stall, får- och fähus, Ä, Ö logar. A\ B' för bränsle, Cf härberge, D' tvätthus, E' hugghus, F' vagnsport, G' gård. Samma byggnadsstil finna vi på de danska öarna. 204 HANS HILDEBRAND. Om vi oberoende af statsförhållandena gifva akt på det ger­ manska områdets fastlandsdelar, med frånskiljande af de trakter, der det germanska elementet blifvit starkt uppblandadt med andra element, kunna vi inom detta vidsträckta område urskilja flere smärre, utmärkta hvart och ett genom eget bjggnadsskick. Vi skola taga en kortare öfverblick af dem. Vi hafva då ett sydtyskt område. Detta sträcker sig från Ruhrs utlopp i Rhen genom Rhendalen och derifrån till Alperna, från Voge- serna och Westerwald till Steiermark och Böhmen samt förekommer äfven i Siebenbiirgen. Mot norr går gränsen ungefär i samma linie som gränsen mellan de forna franiska och saksiska områdena, passerar Hildesheim och går fram till Tangermunde vid Elbe. I norr härom ligger det saksiska området, hvilket i det närmaste motsvarar det område, som den saksiska stammen hade under den karolingiska tiden. Jag bör här anmärka, att när här talas örn saksiskt område är det icke fråga örn konungariket Sachsen, ej heller örn den preussiska provinsen Sachsen, ty redan under karo- lingernas tid hade slaverna inkräktat landet ända fram till Elbe och Saale. I norr örn det saksiska området ligger det frisiska, som omfattar den norra delen af det nuvarande konungariket Nederland, den tyska kusten utmed Nordsjön och den vestra kuststräckan af Holstein och Slesvig. Fornfynden visa, i öfverensstämmelse med de tidigaste histo­ riska underrättelserna, att germaner i en forntid bott åtminstone bort till Weichsel, äfven inom områden, som nu äro så fullkomligt slaviska som Polen. I sammanhang med de s. k. folkvandringarne, de germanska stammarnes utbredning på romerskt område, fram­ trängde slaverna åt öster. Som gränspunkt mellan det frankiska eller högtyska området och det saksiska har framhållits Tanger­ munde. Öster derom vidtaga de områden, som i högre grad varit genomträngda af slaviskt element, men äfven inom dem kunna vi skönja antingen den högtyska eller den saksiska typen för byggna­ derna. Elbeslaverna i Liineburg och Altmark, slaverna i Meklen­ burg och i Neuvorpommern hafva antagit den saksiska typen. Inom de öfriga Mark-områdena, som ingå under begreppet Mark-Branden- burg, inom Thuringen, provinsen Sachsen öster om Elbe och konunga­ riket Sachsen, mellan Elbe och Oder, inom östra Pommern, således fram till Östersjön, råder den sydtyska typen. De längre bort lig­ gande områdena, från Hinter-Pommern till Karpaterna, bortom dem DET GERMANSKA HUSET. 205 rundt kring Theiss’ källor, till och med bland de östra Karpaterna råder en särskild byggnadstyp, som är synnerligen märklig. På den jutska halfön har man framhållit en byggnadstyp, som kallats anglisk; namnet må väl synas mindre lämpligt, som angi erna aldrig bebodde hela hallon. Längst i norr på denna hafva ock byggnader framhållits, hvilka skilja sig från de sydligare. På ön Mors i Limfjorden, således på en plats, som varit ganska undanryckt främmande och nivellerande förhållanden, förekommer en hustyp, som här återgifves lig. 3. Här finnes en stuga (g) och något som kallas fremmers, framstuga, den ursprungliga förstugan, i hvilken, under husets utveckling, köket blifvit inrymdt: reducera vi anläggningen till enklare mått, komma vi således till typen Vig. 3. a fremmers (framrummet), b stegers (köket), c härden, d ugnen, e gången, / plats för boskapen, g stugan, h sofkammare, i skafferi, k vesterstugan, l skafferi; m är en, såsom figuren visar, lösligt tillfogad utbyggnad. fig. 1 A. Förstugan har emellertid blifvit större än stugan och i torstugan har inrymts utom köket äfven en plats för kreaturen. Vesterstugan k är icke annat än ett fördubblande af stugan, men i detta fäll har den nya stugan icke lagts på andra sidan förstugan, utan, i sammanhang med den utveckling, som denna hade fått, på den bortre sidan af stugan. Smårummen vid sidorna af g och k äro att anse som afbalkning^- inom de gifna utrymmena. Trots all utveckling af huset framträder emellertid samma grundplan, som tillhör det svenska, norska, skånsk-danska huset. Det s. k. angliska huset förekommer i fränne skepnader, af hvilka den ena tillhör de nordliga, den andra de sydliga områdena. Den förra är framstäld fig. 4. Här har förstugan fått behålla sin ursprungliga uppgift. Stugan är icke blott fördubblad, utan tre­ 20(3 HANS HILDEBRAND. Fig. 4. a förstuga, b stuga, c kök, d säl, e mjölkkammare, / brudkammare, g folkets rum, h bakstuga, k tvättrum, l svinstall, in körväg, n stall, o fähus. w ts r - t Fig. 5. a stuga, b sal, c kök, d förrådsrum, e härd, / ugn, g mjölkkammare, h bakstuga, i för­ stuga, k fähus, l stall, m, n fähus, p förrum, q vattenförråd, r genomfart, s lada, t får­ hus, u svinhus, w bränslerum. DET GERMANSKA HUSET. 207 dubblad, och köket är utskjutet på baksidan af den egentliga stugan; äfven köket är fördubbladt och i sammanhang dermed är svinstallet satt. De öfriga rummen för kreaturen äro bragta i närheten af bostaden, men skiljas dock från denna genom infartsvägen till gården. Afven här är således reduktionen till grundtypen tig. 1 A klar. Fig. 5 ger ett prof på den sydangliska typen. Afven här finnes den fördubblade stugan (a, b) och det bakom stugan lagda köket (c) med dess bihang (p, h). Man kommer direkte in i stugan, men den figur, jag haft att återgifva, är tydligen icke fullt korrekt. Rum- a folkets ram, b familjens rum, c gästrum, d slaskkök, e förrum med f pigornas rum och g härd, h kokinrättning för foder, i förstuga, k drängstuga, l stall, m, n fähus, o svinhus. met i, som kallas en förstuga, har ingen dörr och synes således vara en död del af huset. Huru detta än må förklaras, hafva vi här vid sidan af hvarandra en förstuga och en stuga, således typen fig. 1 A. Men här äro ett par af kreatursrummen sammanbygda med boningshuset, de andra ligga på andra sidan inkörsvägen till gården. Det frisiska huset förekommer i tre varieteter, den ena före­ kommer i norddelen af Nederland, den andra i Ostfrisland, således inom provinsen Hannover, den tredje hos nordfriserna. Fig. 6 visar ett prof på det första sloget. Huset har form af ett T. Den delen, HANS HILDEBRAND. som motsvarar bokstafvera öfre del, är det egentliga huset med en förstuga och å ena sidan en stuga, å den andra två, således en utvecklingsform af typen fig. 1 B. Men här har man icke stannat vid detta. Man har midt på ena sidan af det ursprungliga huset tillagd en ny förstuga (e), i hvilken köket blifvit anordnadt. Genom en brandmur skiljes denna del af byggnaden från den del, som innehåller hvad vi skulle vilja kalla uthusen. Att vi här hafva att göra med ursprungligen skilda hus framgår otvetydigt deraf, att de olika delarne af huset hafva egna tak. Här äro emellertid stallet och fähuset bragta i sammanhang med boningshuset, låt vara att taket och brandmuren angifva en tidigare åtskilnad. I det saksiska huset är sammansmältningen 208 l ig 7. n ingång, b motgång, c* »Het», d stuga, e kammare, f härd, g trappa till källare, i tvätt- hörn, k äthörn, l pigkammare, m skafferi, n—q fähus, r stall, s arbetsrum, t redskaps- rum, u svinhus, w gåshus. fullbordad. Äfven detta förekommer i tre varieteter, inom West­ falen, mellersta och norra Hannover och Holstein. Den näst enk­ laste formen är här återgifven fig. 7. I den enklaste formen saknas rummen d och e, hvadan således fleten c med härden är hufvud- rummet; ordet flet förekommer äfven i det fornnordiska språket. Rummen d och e synas vara tillkomna under frisiskt inflytande; också förekommer den här återgifva varieteten af det saksiska huset i norra Westfalen, i mellersta och norra Hannover, i vestra och nordvestra Holstein. Här äro uthusbyggnaderna, såväl arbets­ ök förrådsrum som stall och fähus, ryckta in i sammanhang med stugan och det hela ligger under ett enda tak Härden låg förr mera centralt i den inre delen, vid densamma hade husmodern sin DET GERMANSKA HUSET. plats, från hvilken hon kunde öfverskåda allt, sorn gjordes i huset. Den saksiska typen förekommer under flere varianter, af hvilka den yttersta är försedd med en gång, som går genom hela midten af huset, från gafvel till gafvel; stugan blir under sådant förhållande ett särskildt rum, liggande jämsides med de öfriga. Den saksiska hustypen, som tillhör det område, hvilket på Karl den stores tid tillhörde det saksiska folket, är så egendomligt ut­ vecklad, att man endast gissningsvis kan yttra sig rörande dess sammanhang med den grundform, som eljes alltid lyst fram. En möjlighet är, att en tidigare förstuga fått svälla ut, icke såsom t. ex. i den nordjutska stugan, till kök, utan till fähus — för detta an- 209 A boningshus, B stal), C lada, D skjul, F infartsport. tagande kan ju som skäl anföras, att äfven i det nordjutska huset förekom i förstugan, som utvidgats till kök, en afskild plats för kreaturen. Deremot framträder den åberopade grundformen ganska tydlig i det frankiska eller sydtyska huset (fig. 8), hvilket jämte de öfriga byggnaderna bilda en fullständig ram kring den fyrkantiga gårds- platsen. Förstugan har här blifvit bredare och är fördelad i tvänne rum, till höger ligger stugan, till venster en annan stuga, som upp­ delats i två kammare. Det finnes inom denna grupp en annan form, med förstugan lagd icke framför stugans gafvel, utan utmed lång­ sidan, och är ingången då placerad på midten af förstugan. Samma anordning träffas äfven i Norge. För öfrigt finnes mellan de norska 210 HANS HILDEBRAND. byggnaderna och husen af sydtysk typ uppe bland Alperna äfven ett par andra drag gemensamma, nämligen det flitiga användandet af svalen och förkärleken för sniderier. Å andra sidan påminner den sydtyska, kringbygda gårdsplanen örn den skånsk-danska typen, som jag förut skildrat. Den sydtyska typen uppenbarar sig i en gammal urkund, näm­ ligen i den ofta omtalade planritningen för det märkliga klostret i S:t Gallen i Schweiz. Denna planritning, som måhända tillhör e d _£ b a b Fig. 9. a ingång, b tjenarnes sofrum, c stugan, d husbondens sofrum, e redskaps- och förrådsrum. redan den karolingiska perioden, upptager flere mindre byggnader, bland dem den trädgårdsmästarebostad, som här blifvit återgifven i fig. 9. Förstugan ligger här framför husets långsida och har genom två afplankningar förvandlats till tre rum. Det största rummet, i planritningen betecknadt såsom »ipsa domus» (sjelfva huset), al­ stugan med härden midt på golfvet Till denna hafva fogats eller denna har genom afplankningar kommit att rymma tvä kammare. Fig. 10. Från Hinter-Pommern till Karpaterna — ja i någon mon äfven bortom dem — och till Weichsel utbreder sig ett slaviskt område, hvilket tidigare varit germanskt. Der förekommer huset i den enkla form, som fig. 10 visar: en stuga med en bakom liggande kammare och ett torrum, som dock icke är kringslutet af fasta väggar, utan är fritt under ett af stolpar uppburet tak. En annan form tinnes, i hvilken halfva förrummet är torvandladt till ett rum med slutna väggar, under det den andra hälften endast har ett tak — en del af hustaket — och en hörnstolpe, som uppbär detta. Vi tinna här DET GERMANSKA HUSET. 211 en forin, som är nästan ursprungligare än fig. 1 A: Nordens klimat hade i denna framkallat förstugans förseende med väggar. Äfven huset fig. 10 hafva vi rättighet att räkna till de germanska husen på grund deraf att benämningarna på dess olika delar förråda lån från germanskt tungomål: husformen torde således från den tidigare germanska befolkningen öfvergått till deras slaviska efterföljare. Den enkla grundform, som uppenbarar sig i huset fig. 10, leder våra tankar öfver till en byggnad, hörande till ett mera fjärran liggande land och en aflägsen forntid. Det primitiva grekiska templet (fig. 11 ]), hvilket helt visst återgifver grundplanen för det samtida grekiska huset, består af ett fyrkantigt rum med ingång genom den ena gafvelväggen och utanför denna ett förrum, omslutet af de ut­ dragna långväggarne och det likaledes utdragna taket, hvilket framtill uppbäres af två kolonner. Det grekiska och romerska huset hade innanför ett förrum ett hufvudrum, i hvilket på ett al­ fil?. 11. tare brann den eld, i hvilken man offrade åt husets och hemmets skyddande makter, och öfver hvilken man äfven, i den äldsta tiden, kokte och stekte födan. Huset med ett rum af fyrkantig grundform, med härd i midten och med ett förrum utmed en sida, förekommer sålunda allmänt hos de germanska folken och äfven hos andra folk af arisk börd. Man må således med fog sätta ifråga, huruvida icke denna typ för bo­ staden kan gå tillbaka till den ariska forntiden. Vända vi oss till de resultat språkforskarne inom sitt arbetsfält vunnit, finna vi äfven huset och delar af detsamma lika benämnda i det ena språket efter det andra, hvilket otvetydigt pekar i samma riktning som sam­ stämmigheten i husens grundform. Att döma efter skaldernas språkbruk var i Nordens aflägsnare tid ordet höll eller hall benämning på en bostad i allmänhet, men Det här afbildade förekommer vid Rhamnus i Attika. 212 HANS HILDEBRAND. senare användes det för större bostäder, såsom gudars (t. ex. Val­ hall), jättars, konungars och andra stormäns. Samma ord finnes i angelsaksiskan och fastlandets saksiska, men saknas i den äldre liögtyskan. Ordet, hvars betydelse framhåller huset såsom något hägnande, återfinnes i sanskrit som eala (hydda), i grekiskan som halia, i latinet som cella. För de nordiska språken främmande, men deremot i öfrigt vida utbredd inom den ariska verlden, är en annan beteckning för huset, sanskrit dam, dama, grekiska do, domos, latin domus, irländska dam, kyrkslaviska dorna. I ursprunglig betydelse synes ordet framhålla det i huset använda hufvudmateria- let, timret, och således svarar det mot det germanska timmer, hvilket i tyskan (zimmer) ännu betecknar ett rum. Det gotiska ram, som betyder hus, förekommer någon gång i angelsaksiskan räsa samt i den fornnordiska poesien (rarin). Det var således i Norden en äldre benämning, som småningom föll ur bruk. Vi hafva dock ordet i behåll i uttrycket ransaka (genomsöka ett hus) och i ordet granne (i gotiskan ga-razn). Taket, i fornhögtyskan dack, finnes, samma ord och i samma betydelse, i det grekiska tegä, tegos, i det latinska tectum, samma ord, men i betydelse af hus, i det iriska teg. Dörren, fornnordiskt dyre, gotiskt dour, högtyska tor och tyr, är samma ord som sanskrit dvara, grekiskt thyra, latinskt fores, och betyder i alla dessa former dörr. Härden hette i Norden i gammal tid arin, i det sydty ska huset kallas äfven rummet med härden eller der härden tidigare fanns eren. Det är samma ord, som uppenbarar sig i det latinska ara, altaret, som stod i hufvudrummet och som äfven gjorde tjenst som härd. Från härden hvirflade röken upp mot taket och svärtade detta, innan den kunde tränga ut genom det i taket upptagna hålet. I Norden talade man derföre örn att bo »under sotad ås», i Grek­ land kallades rummet med härden metathron, i Italien atrium — båda namnen beteckna rummet som svart eller svärtadt. Förstugan kallades i Norden 'ond (genitivformen är and-ar). De å teckningen fig. 11 särskildt utmärkta framändarne af de för­ rummet inneslutande sidoväggarna, kallades af romarne anta;. I sanskrit betyder ätä dörrinfattning med dörr. Ordet förekommer äfven i det fornbaktriska språket under formen aithya. Gå vi tillbaka inom de olika ariska folkens äldre litteratur, finna vi likbeter icke endast i denna den enklaste grundformen, utan äfven i hvarjehanda detaljer. DET GERMANSKA HUSET. 213 Jag har redan omnämndt, att i det nordiska huset kunde nian finna det nödigt att gifva takåsen stöd genom en stolpe, kallad sill, att i den fullt utvecklade nordiska stugan med öndvegi, heders­ platsen, i midten, funnos der särskildt starka och utstyrda siller. I de gamla bairarnes lag talas örn firstsul, som uppbär takåsen (fust). På ett annat ställe kallas denna sill magansul, d. v. s. kräftsten. När i Bjovulfsången Heorots sal beskrifves, omtalas en midtsul, hvilken synes hafva spelat samma centrala rol i det gamla huset som härden. När Ody sse lis hade kommit till Fenikernas ö och gästade konung Alkinoos, samlades man i den stora salen och vän­ liga bemödanden gjordes att förströ den sorgbundne gästen; den blinde sångaren Demodokos kallades in och åt honom framsattes en stol vid sidan af kolonnen i midten af huset. Afven i det forna Indiens hus fanns en midtsul. I k. Völsungs sal ersattes midtsulen af en växande ek. Samma­ ledes byggde Odysseus sitt sofrum kring ett kraftigt olivträd. De föregående korta antydningarna torde vara tillräckliga att visa, huru vigtigt det är att åt de gamla husen i vårt land, åt deras grundplan, konstruktion och detaljer, egna ökad uppmärk­ samhet, på det material en gång må finnas till en uttömmande framställning af det germanska huset. Så mycket mera skäl finnes att i denna riktning leda iakt­ tagelserna och möjliggöra slutsatserna, som frågan örn den Briska forntiden under den senaste tiden blifvit förd in i ett nytt skede. Fordom tog man för gifvet, att det Briska urhemmet, gemensamt för hellener, italiker, kelter, germaner, litauer, slaver, perser, hin­ duer m. fl., låg österut, inom Asien —, särskildt utpekades trakten i söder örn det Kaspiska hafvet såsom motsvarande den tidens språk­ forsknings fordringar med afseende på naturförhållandenas öfverens­ stämmelse med språkens gemensamma ordförråd. I senaste tid har deremot från olika håll påståtts, att det ariska urhemmet måste hafva legat i Europa. Detta påstående har närmare preciserats så, att hemmet vore att söka i norra Europa, inom den nordtyska slät­ ten, i Danmark och södra Sverige. Länge hafva de lärde, på grund af Jordanes’ yttrande, i Sverige sökt ursprungsorten för de german­ ska folken. Enligt min öfvertygelse är denna uppfattning oriktig. 214 HANS HILDEBRAND. Den punkt, från hvilken anstöten till de stora folkvandringarne gafs, låg snarare söder om Östersjön, hvarifrån man mycket lättare kunde utbreda sig åt olika håll. Särskildt torde slavernas inträngande på de områden, som der tidigare innehades af germaner, hafva mäk­ tigt inverkat på fokvandringarne. Annu djerfvare måste oss nord­ bor förefalla teorien om det ariska urhemmet i Norden, helst då Norden under långa tider — detta gäller icke blott vårt land, utan äfven de nordligaste delarne af Tyskland, således just platsen för det föregifna ariska urhemmet — var betäckt af väldiga ismassor. Norden är derföre som skådeplats för menniskors uppträdande vida yngre än öfriga delar af Europa. Just derföre att frågan om det ariska urhemmet förts in i ett nytt skede, är det af vigt att taga vara på allt, stort och smått, som kan sprida belysning öfver de urariska förhållandena. Afven studiet af de svenska stugorna kan härtill lemna ett värdefullt bidrag.