SVENSKA FORNMINKESFORENINGEHS TIDSKRIFT. FEMTE BANDET. 3:e häftet. INNEHÅLL: Sid. Svenska Fornminnesföreningens sjunde allmänna möte i Skara den 18—20 Juni 1883...... ............................................... 203. BOIJE, S., Aro särskilda åtgärder önskvärda för bevarandet af runinskrifterna? ___________ _____ ____ _________ 219. ÖDBERG, F., Örn Axevalla slott.......... ............................... . 226. MONTELIUS, O., Hvad vi veta om Vestergötland under hedna­ tiden ...... ......................................................... ................... 231. HILDEBRAND, H., Några ord om Vestergötlands äldre medel-' 5 tidskonst (med 8 fig.)..................................................... . 249. GRANBERG, O., Jan van Scorel och Gustaf Vasa................ 268. NORDLANDER, J., Örn fingrarnes namn i svenskan ............ 272. Svenska Fornminnesföreningens styrelse och ledamöter den 31 december 1883______ _____ _________________ I. Några ord om Vestergötlands äldre medeltidskonst, Af Hans Hildebrand. Vestergötland, af gammalt en hufvudbygd, örn än icke i liela landskapets utsträckning, mottog tidigt kristendomen. Beröringen med Norge, hvarest konungarne tidigare både hyllade och Bräde för den nya tron än i Sverige, bidrog mycket härtill. Adam af Bremen berättar örn Olof Skötkonungs stora kärlek till kristen­ domen: han ville omvända de stammar, öfver hvilka han herr- skade, till kristendomen, och arbetade med mycken ifver för att afgudatemplet i Uppsala skulle förstöras. Hedningarne, som fruk­ tade hans afsigter, sägas hafva med honom trätfat den öfverens- kommelsen, att han skulle, i hvilket landskap han sjelf ville, upp­ rätta kyrka och kristendom, men han finge ej tvinga någon att öfvergå till den nya tron. Konungen valde då Vestergötland och gjorde Skara till dettas kyrkliga medelpunkt. Erkebiskop Unvan i Bremen sände på konungens begäran biskop Thurgot till Skara, hvilken, med kraft egnande sig åt sin verksamhet, »vann åt Christus båda de ädla Götastammarna». Adams intyg om kristendomens ti­ diga uppträdande i Vestergötland öfverensstämmer med de island ska källornas vittnesbörd. Vi sakna alla historiska upplysningar om utbredningen af omvändelseverket. Arkeologien kan i någon mån fylla bristen, i det hon lär oss, huru vi af en kyrkas indelning och byggnadssätt samt af detaljerna i hennes utstyrsel kunna sluta till hennes ålder. Dessvärre hafva under tidernas lopp flere af de gamla kyrkorna fått lemna plats åt nya byggnader, af hvilka vi ej hafva något att lära. Det är gifvet, att örn församlingen icke kaij nöja sig med den gamla otillräckiga elller i ett eller annat afseende olämp­ 250 HANS HILDEBRAND. liga kyrkan, denna måste förändras eller rent af rifvas; det al­ biou skada, att man under århundraden icke så mycket som man bordt, har tänkt på att i anteckning eller bild bevara minnet af det gamla, som måst försvinna. Denna försumlighet sträcker sig ända in i den nyaste tiden. Ett exempel förtjena!- anföras. Intendenten G. Brusewitz, som år 1861 företog, för K. Vitterhets, Historie och Antiqvitets Akademiens räkning, en forskningsresa i Sköfde- trakten, besökte två gånger Forsby kyrka. Den första gången var han i hennes inre, men hann då ej afteckna det. Då han andra gängen kom för att utföra denna teckning, kunde ban icke komma in i kyrkan, emedan alla husen voro låsta och folket ute på arbete. Han uppgifver i berättelsen, att kyrkan då ännu hade skiljemuren mellan långhuset och koret alldeles orörd. Sedan jag fått underrättelse derom, att i kyrkans inre skulle finnas en inskrift, som omtalar hennes tillkomsttid, begat'jag mig dit för att upprita hennes grundplan, men då hade man redan hunnit vidga öppningen mellan kyrka och kor, med andra ord beröfva bygg­ naden ett af hennes mest karakteristiska drag. Den i södra kor­ väggen inhuggna skriften omtalar, att kyrkan vigdes år 1135. I följd af vederbörandes likgiltighet eller bristande kunskap samt försum­ melsen att anmäla den tillämnade förändringen, har vetenskapen gått förlustig den stora förmånen att hafva en i alla detaljer trogen ' grundplan äfen gammal kyrka, hvars byggnadsår är fullt säkert! Det är allenast för helt få svenska kyrkor, som byggnadsåret är kändt. Som man öfverallt inom Vestergötlands hufvudbygd önskade uppföra kyrkor för det närmaste grannskapets räkning, blefvo kyrkorna många och små; de obetydliga måtten gjorde äfven till­ fället ringa att på ett rikare sätt pryda kyrkorna: att i dem uppföra kolonner, som delade byggnaden i två eller tre skepp, kom sällan i fråga. Detta är så mycket mer att beklaga, som det inom en dryg del af Vestergötland finnes ett förträffligt bygg­ nadsmaterial, som med lätthet förmas i öfverensstämmelse med den goda smakens fordringar. För den äldsta tiden kan man för Vestergötlands kyrkor upp­ visa två grundformer. Den ena är rund, med en utbyggnad för koret. Den andra visar, när den är fullständig, i vester ett torn, oftast med qvadratisk grundplan, ett något bredare rektangulärt långhus, som när det är hvälfdt, har plats för två korshvalf, ett smalare kor, med grundplanen i förm af en qvadrat eller af en rektangel, som är mindre än en qvadrat, samt ett lialfrundt ut­ språng, en s. k. absis. När kyrkan fått behålla sitt ursprungliga skick ser man öfverst i tornet rundbågiga ljudöppningar, delade af en midtkolonn, som uppbär två mindre bågar, i långhuset på södra sidan en rundbågig port och ett rundbågigt fönster, i koret ett rundbågigt fönster samt i absis likaledes ett litet rundbågigt fönster, från hvilket ljuset faller in på det å gränsen mellan koret och utsprånget stälda altaret. En tidsbestämmelse för planen med rektangulärt långhus o. s. v. lemnäs af inskriften i Forsby kyrka. En tidsbestämmelse för den runda planen lemnäs möjligen af anteckningen i Vestgöta- lagen derom, att redan biskop Sigfrid, ban som döpte konung Olof, »märkt kyrkostaden och vigt kyrkogården» i Agnestad, nära Falköping; de obetydliga lemningarna af Agnestads kyrka visa nämligen, att hon varit en rundkyrka. Här stå vi emellertid en­ dast inför en möjlighet: vi veta icke, örn Agnestad redan i början af 1000-talet erhöll en stenkyrka. Det är icke omöjligt, att biskop Sigfrid, då han anordnade uppförandet af tre kyrkor, ville att de skulle blifva färdiga så fort som möjligt och att han af sådan anledning valde det lättsköttaste byggnadsämnet, timret, för öfrigt det enda, hvilket hednatidens vestgötar hade vana att behandla. Enkelheten af de vestgötska kyrkorna framstår synnerligen bjert, när vi i tanken anställa en jemförelse med de gotländska kyrkliga byggnaderna, större, högre, rikare sirade. Då redan i handskrifter af Vestgötalagen från slutet af 1200-talet uppräknas 517 kyrkor i Vestergötland, är det uppenbart, att man i detta landskap tidigt utvecklade stor verksamhet i fråga örn uppförande af kyrkor, och torde vi ej taga miste, om vi anse denna verk­ samhet snarare höra till 1100- än till 1200-talet. Åtminstone visa de flesta gamla kyrkor i Vestergötland rent romanska former, d. v. s. de bågar, som användas i konstruktionen, t. ex. i öppningar mellan kyrkans olika delar samt öfver dörrar och fönster, bilda en halfcirkel. Under medeltiden var det s. k. långhuset, vare sig detta var rektangulärt och således gör skäl för namnet, eller cirkelrundt, afsedt för menigheten, under det deremot presterskap^ hade sin plats i koret, hvarest det hade att förrätta altartjensten. Man höll noga på skilnaden och uppförde derför mellan långhus och 18 NÅGRA ORD OM VESTERGÖTLANDS ÄLDRE MEDELTIDSKONST. 251 252 HANS HILDEBRAND. kor en mur, i hvilken man, för att bereda den nödvändiga för­ bindelsen mellan de två hufvuddelarne af kyrkan, anbragte en öppning, upptill afslutad med en rundbåge. I en kyrka, Horla, i Kullings härad, har denna öppning det utseende, som synes af fig. 1. Denna kyrka, som har 5—6 fot tjocka stenmurar, saknar torn och absis. Långhuset är 30,4 fot långt, 22,5 fot bredt. Koret, hvars golf ligger en fot högre än långhusets, har en längd af 16,4 och en bredd af 14,5 fot. Så i långhus som kor finnes ett platt trätak. Muren mellan kor och långhus är 4,5 fot tjock. Öppningen är 8,6 fot hög och dess största bredd är 8,5 fot, men denna stora bredd går ej ända ned till golfvet, ty sjelfva genom­ gången är endast 5 fot bred. Man ville å ena sidan freda den Fig. i. andlige i koret från menighetens blickar, så ofta han ej stod fram­ för altaret, men å andra sidan ville man skaffa ljus åt koret, som i gammal tid antagligen ej hade annat fönster än det lilla rund- bågiga, som ses öfver altaret. Enahanda anordning af koröppningen (den s. k. triumfbågen) förekommer i Eggvena kyrka inom samma härad. Kyrkornas yttre är ytterst enkelt. Någon gång ser man i absis under den utskjutande takkanten en rundbågslist, från hvil­ ken på vissa mellanrum stafvar (s. k. lisener) gå ned till sockeln. Någon enstaka gång är portalen försedd med sidokolonner. Oftare finna vi det halfrunda fältet öfver ingångsdörren prydt med en reliefbild. Den vigtigaste af dem alla finnes i Skälfvums kyrka, dock flyttad från den ursprungliga platsen. Denna fattigdom i utstyrseln är så mycket mer egnad att väcka förvåning, som, eftersom hvad nyss nämndes, inom en stor del af Vestergötland stenarter förekomma, som med lätthet be­ arbetas af stenhuggarens mejsel, och som man i Vestergötland med synnerlig ifver egnade sig åt rikt sirande af vissa grupper af före­ mål, framför allt funtar och grafstenar. Flinten består alltid af en skål och en fot, men ehuru hufvud- delarne således äro få, deras form till hufvuddragen gifven af deras bestämmelse, förekommer en oändlighet af variationer. Foten gjordes oftast vid, så att den kunde uppbära den tunga skålen; såväl fot som skål voro vanligen låga. En något senare tid, då man äfven i byggnadskonsten älskade drag, som uttryckte en rörelse, gjorde foten högre och smärtare samt skålen mindre vid. Oftast är så för fot som skål grundplanen cirkelformig, men äfven finnas skålar med fyrbladig grundplan, i hvilket fall foten äfven har fyrbladig genomskärning. Någon gång finner man funtar med qvadratisk grundplan. Mången funt är ytterst enkel, med slät yta, utan minsta spår af ornering, men nästan oftare synas ornament hafva förekommit. An finnes en enda list kring skålens kant, än höljes dess yta fullständigt af bladornament, än är ytan delad i fält, som visa figurliga framställningar. Det kan icke komma i fråga att här redogöra för de olika typerna, för så vidt de äro af mig kända, ty derför erfordrades ett antal figurer, som ej nu kan anskaffas. Större delen af dessa ornament hafva uppgiften att pryda, utan att man kan tillerkänna dem någon egen betydelse. Sådana äro de bladrankor, som flitigt användes under den romanska tiden, ej blott för funtar, utan allestädes, der reliefskulpturer kunde före­ komma — en vågigt böjd, handlik stängel, från hvilken utspringa vexelvis åt hvardera sidan bakböjda mångdelade blad eller rikare bladvippor. Det senare motivet, afbildadt i min bok örn Ben kyrkliga konsten fig. 63, synes hafva varit mycket omtyckt i Vestergötland, der det äfven förekommer å grafstenar, men är annorstädes åtminstone sällsynt. Det förra motivet, urgammalt inom den kristna konsten, ikläder sig i Skara stift samma vexlande former, som inom det öfriga Sverige och i allmänhet i hela Europa. Ett band lagt om ett vidt kärl, är ett vanligt motiv i keramiken NÅGRA ORD OM VESTERGÖTLANDS ÄLDRE MEDELTIDSKONST. 253 254 HANS HILDEBRAND. och spelår för ögat rolen af ett sammanhållande element, hvadan det bör anbringas just der, hvarest den skenbara faran af ett sönderbristande är störst. Denna uppgift hafva dock i allmänhet icke bladornamenten å de vestgötska funtarne, ty deras vågiga böjning tager bort allt uttryck af sammanhållande kraft. De hafva der­ emot samma bestämmelse som en krans satt på ett föremål — blott att pryda. De beröfva ytan det uttryck af nakenhet som, i synnerhet när ytan är vid, verkar obehagligt genom sin torftighet och tomhet. Å funtar inom det gamla Linköpingsstiftet, till hvilket äfven Gotland hörde, se vi ofta historiska framställningar, scener ur den bibliska berättelsen — syndens inträde i verlden, Christi barndom o. s. v. Framställningarne ur Christi lif afslutas vanligen på ett fullt korrekt sätt med en bild af hans dop, hvilket medeltids- konsten på sitt naiva sätt stundom låter försiggå i en funt. Dylika framställningar äro visserligen ingalunda osedda på vestgötska funtar, men å dem äro allegoriska framställningar vida vanligare. Afven inom Småland äro sirade funtar ganska vanliga, af hvilka flere hafva det egendomliga draget, att en fot är stäld ofvanpå en annan. Dessa funtar hafva, liksom de vestgötska, vanliga symboliska framställningar. En vestgötsk funt har i den lärda verlden ådragit sig stor uppmärksamhet; den fanns fordom i Ottrava kyrka och tillhör nu Statens Historiska Museum. Den låga fullt cylindriska skålen har utsidan delad i åtta fält. Ett af dem visar den korsfäste Frälsaren, ett annat stenhuggaren sysselsatt med funtens mejs­ lande — det är stenhuggaren, som af misstag blifvit tagen för en framställning af Tor, hvarigenom den kristna funten skulle bevara en framställning af en hednisk myt. Visserligen hafva framställningar af hednagudar någon gång fått plats på kristna byggnader eller monument, men icke i deras hedniska betydelse, utan i kristnad omklädnad. När t. ex. det romerska folket i Sankt Peters kyrka egnar sin hyllning åt en der uppsatt Juppitersbild, är det icke Juppiter, som denna hyllning hembäres, utan apostelen Petrus, som statyn ansetts framställa. Ottravafunten är för öfrigt icke en af de äldsta; det är endast det mycket dåliga arbetet, som gifver den skenet af en ytterligt hög ålder. Jag medgifver visserligen, att å kyrkorna anbragtes framställ­ ningar, som voro lånade från den föregående tidens mytverld, t. ex. de bilder ur Sigurd Fafnesbanes lif, som förekomma å träsuidade kyrkoportaler i Norge. Meu Sigurds bedrifter hade blifvit föremål för sägner, i hvilka det ursprungliga hedniska elementet helt visst spelade en ytterst underordnad rol, hvadan dessa bilder ej längre äro att anse som hedniska. Det är för öfrigt en stor skilnad mellan en gammal sagohjelte och en heden gud. Sigurd kunde lika väl som Alexander den store accepteras af den kyrkliga konsten, likasom hvarjehanda gestalter ur den romerska myto­ logiens verld upptogos af den fornkristna konsten. Den enda möjligheten att få en heden gud afbildad å ett kristet föremål, är att framställa guden såsom besegrad. De allegoriska framställningarne gälla i första rummet den kamp, som allestädes visar sig i verlden, kampen mellan det goda och det onda. Män, väpnade med hjelm och sköld, med kraftigt svärd, möta i strid hvarjehanda fantastiska skepnader, väldiga drakar, (centaurer), hvilkas gestalter lånats från den klassiska mytologiens bildverld o. s. v. Mången gång ses enstaka figurer af egendomligt utseende, hvilkas betydelse ej är lätt att finna. Det vore utan fråga en vacker uppgift att sammanställa alla dessa fantastiska gestalter, för att söka komma underfund med den betydelse, som man velat lägga in under dem. Uppgiften är svår, ty det gäller att först söka utröna hvad de skola framställa, sedan att med tillhjelp af medeltidens äldre litteratur leta sig till deras bety­ delse. Vid en sådan undersökning måste man dessvärre lemna mången fråga öppen, utan hopp att hon någonsin skall kunna besvaras. På funtarne finner man stundom inskrifter. An äro de af religiöst innehåll, än innehålla de uppgift allenast örn stenhuggarens namn. Inskrifter af båda slagen förekomma å en funt i Fors kyrka, å hvilken läses ORE T VOS, CHRISTE, BENEDICTVS SIT LAPIS ISTE. ALEXANDER ME FECIT. Den leoniska versen innehåller tydligen en bokstaf för mycket. I stället för tuos bör läsas tuo, ty meningen kan ej vara annan än: O Christus, må denna sten vara välsignad genom ett ord af din mun. Namnet Alexander låter visserligen föga svenskt, men det är sannolikt att det klassiska namnet skall föreställas vara en öfversättning af något nordiskt namn. Från främmande land kan den tunga funten ej hafva blifvit införd. NÅGRA ORD OM VESTERGÖTLANDS ÄLDRE MEDELTIDSKONST. 255 256 HANS HILDEBRAND. Äfven andra stenhuggare än Alexander hafva namngifvit sig å funtarne. En af dem, Andreas, har tillverkat en prydligt ornerad funt, som från Säms kyrka förvärfvats till Statens Historiska Museum. Som denna funt, å hvilken läses i runskrift, att Andreas gjort karet, redan förut blifvit i denna tidskrift återgifven (band 3, s. 174 ), må det vara nog att hänvisa dit, och att här införa (tig. 2) bilden af en annan funt, med temligen enkel ornering, som ock bär namnet Andreas. Denna funt, som, med vederbörligt tillstånd, flyttats från Finuekumla kyrka till Göteborgs museum, visar, att man fordom roade sig med att signera äfven föremål, som icke kunna sägas vara af yppersta beskaffenhet. Å Vestergötlands kyrkogårdar träffar man i ganska stort antal graf- vårdar, som tillhöra me­ deltidens början. Ofta skadade och mossbe­ lupna löpa de fara att förvexlas med andra stenar utan märklighet och att användas för hvarjehanda praktiska ändamål; särskildt hafva de befunnits lämpliga att fylla hål i kyrko­ gårdsmurar. Då de tor­ de blifva bättre skyd­ dade, derest allmän­ hetens uppmärksamhet riktas på deni, vill jag här nämna några ord örn de olika slagen, ehuruväl visserligen icke alla kunna komma under rubriken bildande konst. De grafmonument inom Vestergötland, som ådragit sig den största uppmärksamheten, äro de två kistformiga, som förekomma å Husaby kyrkogård, i landskapets norra del. Skulpturer före­ komma å långsidorna samt å de uppstående gafvelstenarne. Dess­ värre äro dessa bildverk , genom tidens tand så skadade, att ej alla kunna tydas. Men äfven örn vi för vissa af dem kunna allenast med tvekan uttala ett försök till förklaring eller ock anse oss böra alldeles underlåta en sådan, så mycket är visst, att dessa två vårdar icke tillhöra 1020-talet, då Olof Skötkonung afled. De tillhöra 1100-talet och äro ingalunda att räkna bland detta århundrades bästa arbeten. Grafvårdar med gafvelstenar, oftast korsformiga, förekomma på andra ställen, men kunna ingalunda kallas allmänna. Det är deremot i Vestergötland ganska vanligt att finna kistformiga lig­ gande grafstenar, hvilka någon gång äro vida och stora, då helt enkla, men oftare hafva en regelbunden och temligen smal rektangulär grundyta samt en öfversida, som är fördelad i två eller flera facetter. Ornamenten spela å dessa stenar en mycket underordnad rol. Deras inskrifter innehålla visserligen hvar för sig deremot åtskilliga upplysningar om personer, som icke spelat någon rol alls i vår historia, men som en grupp ega dessa stenar likväl ett ganska högt intresse, emedan de utgöra ett karakteristiskt drag för ett tidehvarf, som, ehuru kristet, likväl ligger så aflägset, att vi annars hafva så godt som inga skriftliga upplysningar derom. Fortvarande! af det inhemska elementet visar sig i de å dessa grafvårdar ofta förekommande runskrifterna, som omtala hvilken eller hvilka ursprungligen legat under grågården, och hvem det var, som egnat den aflidnes minne denna hyllning. Den gryende nya tiden angifves af andra tecken. Mången gång finnes jemte den inhemska skriften, tecknad med runor, en annan, som upprepar dennas innehåll, men är affattad på den nya kyrkans språk, latinet, samt är tecknad med de bokstäfver, som den tiden användes i land med europeisk civilisation, bok­ stäfver, som återgifva romerska urformer. Vidare förekom det, att, i strid med den föregående tidens sed, runorna gjordes mycket stora och upphöjda öfver stenens bottenyta. Visserligen kan man säga, att stenens lätthandterliga art underlättade ett sådant för­ faringssätt, men man hade svårligen lockats dertill annat än genom den kristna kulturens vana vid reliefskulpturer i sten. En skadad graf häll af denna art har från Broddetorps kyrko­ gård flyttats till Skara museum och kan, sådan dess inskrift åter- gifvits i Vestergötlands Fornminnesförenings tidskrift, lätteligen komma att anföras som ett vigtigt moment vid bedömandet af ifrågavarande grupps ålder. Denna tolkning, gjord af professor Georges Stephens i Köpenhamn, gifver det resultat, att stenen NÅGRA ORD OM VESTERGÖTLANDS ÄLDRE MEDELTIDSKONST. 257 258 HANS HILDEBRAND. tillkommit i den senare hälften af 1200-talet. Professor Stephens har nämligen ansett sig kunna i stenen läsa bland annat Erikr eps (episcopus, biskop) Skarens (Scarensis, af Skara) let gera hvalf henna (lät göra detta hvalf) o. s. v. Denne Erik blef biskop år 1267 eller 1268 och atled år 1278. Genom noggrann granskning af stenens inskrift, som på flere ställen är illa skadad, har jag för några år sedan kommit till det resultat, som jag tror skall vinna godkännande af hvarje opartisk domare, att denna läsning icke är riktig och att på stenen icke finnes något, som talar örn biskop Erik i Skara. Utrymmet med- gifver mig icke här att framlägga en redogörelse för det som verkligen står på stenen, men jag är beredd att när som helst redogöra derför. Det strider mot all sannolikhet, att denna sten och andra med honom likartade skulle tillhöra en så sen tid, som den senare delen af 1200-talet. Redan på 1200-talet hade, som jag snart skall framställa, den rena romanska stilen fått vika för den s. k. öfvergångsstilen med dess spetsbågar och dess förkärlek för en lifligare och mera energisk karakter i ornamentiken, hvilket står i närmaste sammanhang med det nya lif, som under 1200-talets början uppblomstrade inom alla lifvets förhållanden. Men af de nya riktningarna synes ej minsta spår i den ornamentik, som före­ kommer å Broddetorpsstenen och andra stenar, som tillhöra samma grupp, hvilken grupp tillhör den rena och oblandade romanska konstens område och således måste hänföras till 1100-talet, med möjlighet att dess rötter gå in i slutdelen af det föregående år­ hundradet. Huruvida denna möjlighet är en sannolikhet, kan i närvarande stund icke afgöras, alldenstund vi sakna noggrant daterade föremål inom gruppen och i allmänhet bland de äldsta konstföreteelserna i detta landskap, der kristendomen tidigare än i de flesta andra svenska landskap vänn insteg. En man har med förkärlek egnat sig åt tillverkandet af graf- stenar af detta slag. I svenska runskrifter kallar han sig Harald stenmästare, i latinska inskrifter med majuskler Haraldus magister. Vi veta om honom icke mera än hvad inskrifterna och de stenar, å hvilka dessa förekomma, intyga. Något mästerskap kan icke anses hafva ådagalagts genom tillformandet af dessa stenar, emedan de hvarken genom form eller utstyrsel ställa några högre for­ dringar på stenhuggaren. NÅGRA ORD OM VESTERGÖTLANDS ÄLDRE MEDELTIDSKONST. 259 I andra landskap finnas endast enstaka exempel på dylika grafvårdar. Fig. 3. En rikare utstyrsel gafs i Vestergötland åt en annan grupp af grafstenar, som bestå af platta kalkstenshällar, hvilka skulle kunna kallas rektangulära, derest icke så godt som alltid den 260 HANS HILDEBRAND. .1!. ftl, .V;: ' ena ändan, fotändan, vore något smalare än den öfre. På öfre ytan har livar sådan sten en upp­ höjd randlist, ibland har den äfven en annan list, som delar stenens yta på längden i två hälfter. Vid fotändan finnes, likaledes i plan relief, en trapp- formig förhöjning, från hvilken uppspirar en växt, stiliserad, bestående än af idel bladmotiv, än öfverst uppbär en rik blomma. Ett par prof å dessa olika slag af bilder med­ delas här fig. 3 och 4. Den förra, från Gösslunda kyrka, visar en tudelad häll med två hvarandra fullt lika stiliserade väx­ ter, en i hvardera afdel­ ningen. I andra fall har man visat sig mera rädd för enformighet, genom att gifva något olika ut­ seende åt de två plan­ torna. Då deras yta är alldeles plan, parallel med stenens nedsänkta yta, var det angeläget att åstadkomma någon om­ vexling, så att icke det hela skulle visa släta tomma ytor. Detta har man gjort med mycket förstånd, genom att gifva en rundad sänkning åt Fig. 4. midtpartiet af hvart blad. De svängda delarne, de mångklufna bladen och det spel af dagrar och skuggor, som bladens insänk- ningar jemte bildernas förhöjning öfver bottenytan framkalla, be­ reda rik omvexling. Vi kunna med temlig trygghet antaga, att under en tudelad sten af detta slag hvilat man och hustru. På Gotland ser man än i dag den rektangulära ofvanpå platta gälkullen i öfre kanterna omslutas af en smal träram, hvilken, när man och hustru hvila i grafven, är delad i två af en långs gående midtribba. Den andra stenen, från Edåsa kyrka, är enkel, men dess växt har en stor stiliserad blomma. Denna är arbetad på annat sätt än stjelkens blad, i det midten af blombladen är lindrigt upphöjd, hvilket inför ett nytt moment i omvex- lingen. Det ligger onekligen en vacker tanke deruti, att man i stenhällen öfver den döde afbildar ett yppigt växtlif, för att påminna derom, att äfven ur förgängelsen spirar lifvet upp i rik fägring. De flesta hällar af detta slag sakna all inskrift. Un­ dantag finnas dock. En sten i Skara domkyrka, enkel och till mönstret sämre än de van­ liga, emedan den ej upptages af en enda öfver det hela upp- spirande växt, utan visar öfver den nedra afbrutna delen af växten ett kors, hvars armar springa ut i hvar sitt rika blad, har på den något bredare kantlisten en illa skadad runinskrift, som icke lem- nar oss några direkta upplysningar örn tiden. Denna sten är af bildad i tredje bältet af Vestergötlands Fornminnesförenings tidskrift. NÅGRA ORD OM VESTERGÖTLANDS ÄLDRE MEDELTIDSKONST. 261 262 HANS HILDEBRAND. En annan skadad häll från Österplana kyrka på Kinnekulle har å den likaledes bredare kantlisten en inskrift af majuskler. Två sinsemellan något afvikande teckningar hafva stått mig till buds, af hvilka den ena är bär återgifven fig. 5. Som jag ej haft tillfälle att granska stenen kan jag icke ansvara för teckningens riktighet i alla detaljer. Inskriften innehöll ingen tidsuppgift, ej ens ett namn, utan bara PEO ME POscE GE.... S SALVAtoKIS PIETATEM VT MICHI SIT d. ä. bed för mig........örn Frälsarens kärlek, att (han) må vara mig---------- Ett drag har således denna grupp gemensam med den förra, nämligen användandet än af svensk runskrift, än af latinsk majuskel- skrift. Den senare har ett ganska åldrigt tycke, hvadan vi icke gerna kunna antaga någon väsentlig tidsskilnad mellan de två grupperna. Örn än enstaka hällar med en liknande ornamentik före­ komma utanför det gamla Skarastiftets gränser, är ifrågavarande grupp med växtsirater dock i så öfvervägande grad representerad inom detta stift, att vi måste anse den vara för detta karakteri­ stisk. Att uppföra kyrkor och att i sten mejsla bilder hafva sven- skarne lärt sig från utlandet. I smideskonsten voro de deremot af gammalt förfarne, och derför torde det vara skäl att här åter­ gifva ett prof på smide från medeltidens förra del nämligen den fig. 6 afbildade jernbeslagna kyrkdörr, som suttit i Versås forna kyrka. Dörrbeslag af enahanda beskaffenhet förekomma flerstädes i Sverige, alla gemenligen rika, bildade af breda ribbor, hvilka stundom, såsom här, genom långsgående refflor, verka mycket kraftigt. Denna dörr är emellertid en af de bästa. Man har nämligen fortsatt att med jernbeslag pryda dörrarna långt sedan man förlorat sinnet flör de tidigare ornamenten, hvadan dessa å mången dörr äro fragmentariska, icke i följd af tidens tand eller menniskors åverkan, utan i följd af tillverkarens bristfulla uppfattning. Att tyda allt som förekommer ä denna dörr, vill jag icke åtaga mig; somt har väl tillkommit utan att smeden dermed haft någon medveten afsigt. NÅGRA ORD OM VESTERGÖTLANDS ÄLDRE MEDELTIDSKONST. 263 Fig. 6. 264 HANS HILDEBRAND. I raidtpartiet se vi det stora nyckelhålet äfvensom den stora ringen, hvilken man fattade i handen, då man skulle draga till den tunga dörren. De öfriga, smärre ringarna hafva icke haft någon praktisk betydelse. Öfver midtpartiet ses fyra menniskor med lifliga åtbörder, stälda hvar och en under sin rundbåge, och der ofvanför en man, som strider mot en stor drake med menniskohufvud. Att härmed betecknas den kamp, som måste utkämpas mot det onda i vel­ den, torde vi få anse troligt, och är onekligen en sådan fram­ ställning lämplig på kyrkans dörr, till påminnelse för dem, som vilja träda in i Guds hus. Man löper visserligen lätt fara att råka ut för öfverdrifter, örn man äflas att än här än der i oansenliga framställningar se symboler, men vi torde dock vara berättigade att som symboliska tecken uppfatta dels det treuddiga ornament i midtpartiet, hvars ena udd skyles af den stora ringen. Det är den s. k. triqvetran, bildad af ett band, som tre gånger böjdt öfver sig sjelf utgör ett Fig. 7. afslutadt helt. I en af det nedersta partiets öglor se vi äfven ett hakkors, ett tecken, som inom vidsträckta områden och under långa tider ansetts ega en mystisk betydelse. Möjligen hafva äfven de två fiskarna, som förekomma inom två andra öglor i samma nedersta afdelning, en symbolisk betydelse. Åtminstone tillerkändes en sådan i den kristna kyrkans äldsta tider åt fisken, emedan dennes grekiska namn innehåller begynnelsebokstäfverna till de fem grekiska ord, som i öfversättning lyda Jesus Christus Guds son Frälsaren. Ett särskildt intresse har denna dörr genom den runskrift, som är Hstad på en af dess jernribbor, hvilken — här i något större skala återgifven fig. 7 — innehåller orden Asmutmr gerÖi tor d. v. s. Asmund gjorde dörren. Att vi här hafva för oss ett arbete af en inhemsk man, gör denna inskrift säkert. Att bestämma dörrens ålder är något vanskligare, eftersom man tydligen länge bevarade seden att på detta sätt sira kyrko- dörrar. Ej heller är runskriftens förekomst på dörren ett af­ görande bevis för dess ålder, alldenstund hos det svenska folket bekantskapen med runorna och lusten att använda dem dröjde ganska länge qvar. Särskildt i Vestergötland hafva vi bevis der­ för i de ringklockor, som under 1300 talet götos af en mäster Håkan, hvilken gerna å sina arbeten anbragte i runor inskriften Ave Maria Jesus. Dessvärre är icke den kyrka bevarad, till hvilken dörren fordom hört, och vi kunna derför ej af hennes byggnadssätt draga någon slutsats rörande dörrens ålder. Det synes mig dock, att vi i detta, fall kunna med trygghet hänföra dörren till ett tidigt skede af medeltiden, förnämligast derför, att de å densamma anbragta ornamenten visa sig ega full ursprung­ lighet i sin gestaltning. NÅGRA ORD OM VESTERGÖTLANDS ÄLDRE MEDELTIDSKONST. 265 Under den romanska tiden fanns ännu mycket qvar af den slöjdskicklighet och den kärlek till konstmessigt arbete, som her- skade under den hedna tiden och åt dess minnen gifva så stort intresse. Men ju mera medeltiden fortskred, desto mera begrän­ sades arbetet inom vissa kretsar. Den stora massan af folket kunde icke följa med i utvecklingen. Under beröring med ut­ landet gick konsten framåt, men bars ej längre af folket i dess helhet, utan af särskilda grupper, och rönte derför ej längre något inflytande af folkets traditionela smak. Den öfvergångens tid, som lät rundbågen ersättas af spets­ bågen, och i öfrigt ledde konsten in i nya riktningar, hade i all­ mänhet ej tillfälle att skapa sig många vårdar i Vestergötlands landsbygd, ty de flesta menigheternas behof af kyrkor hade redan under den romanska tiden hunnit tillfredsställas. Men denna öfvergångens tid har åstadkommit ett verk, som låter oss med jemnmod försaka en mängd smärre prof på den nya tidens art, och detta verk är klosterkyrkan i Varnhem, som uppfördes på 1230-talet efter en brand, som hade öfvergått klostret. Den gotiska kulturen har deremot lemnat allenast få vittnes­ börd efter sig inom Vestergötland. Väl har detta landskap i början af den nya tiden varit utsatt för krigets förödelser, men hvarken denna eller århundradens likgiltighet för de kyrkliga minnena från äldre tider kan förklara fattigdomen på t. ex. snidade 266 HANS HILDEBRAND. och målade altarskåp, på snidade helgonbilder, på målningar å kyrkornas hvalf och väggar. I detta afseende råder en stor skil­ nad mellan Vestergötlands kyrkor och t. ex. Mälarelandskapens. Att emellertid under alla yttre hvälfningar traditioner fort- lefde från gamla dagar, märkes af ett och annat. Af sådan an- Fig. 8 b. ledning förtjenar särskildt den 'rotekista’ som här är afbildad fig. 8, uppmärksamhet. Dess slingor äro af ålderdomligt tycke, de påminna rent af örn runstenarnas slingor — dock ej de vest- götska runstenarnas, som i allmänhet äro högst enkla. Det tvär­ vridna hufvudet å ena sidans öfre rad, påminner om ett drag, som man ej sällan ser i den romanska konstens alster. Jag har ej sett denna kista i verkligheten och vågar derför icke med någon tillförsigt uttala mig om hennes ålder. Att dämma efter de teckningar, som bibliotekarien Torin välvilligt stält till mitt förfogande och som här troget återgifvits, hafva vi snarast att i de här förekommande ornamenten se visserligen sena, men trots detta synnerligen trogna efterbildningar af gamla motiv. NÅGRA ORD OM VESTERGÖTLANDS ÄLDRE MEDELTIDSKONST. 267 19