N:o 10. 1878. • - |S . • ' ■ •’ % SVENSKA FORNMINNESFÖRENINGENS ■ v'V -• TIDSKRIFT. FJERDE BANDET. l:a hUftet. - •' . - ■ .■ INNEHÅLL: Sid. PALMGREN, L. F., Fornlämningar i Torskinge och Ås socknar, Småland, på Svenska Fornminnesföreningens bekostnad undersökta år 1875 ^(med 9 fig.) ............. .......... . 1. HILDEBRAND, HANS, Eli svensk biskops hofhållning under början af 1500-talet .............._________________ ______ 21. ULFSPARRE, S,, Några tankar vid underrättelsen om raserandet af en af våra äldre kyrkor från medeltiden ........ . 46. / • V Med detta häfte följer till Svenska Fornminnesföreningens ledamöter första häftet' af Svenska konstminnen från medeltiden och renäs­ sansen. . . En svensk biskops hofhållning i början af 1500-talet af Hans Hildebrand. I det svenska medeltidssamhället spelade biskoparne en framstående rol. Detta var också helt naturligt. Under den föregående tiden hade hvarje menniska, hvart hus stått i ett fullkomligt direkt för­ hållande till gudarne, hvar husfader bragte de heliga makterna offer, utan att behöfva andras hjelp. Det inträffade visserligen, att ett större område hade gemensamma offer, hvilka förestodos af en viss person, men denna hade dä äfven i andra afseenden uppdraget att representera befolkningen inom området. Han var således ingen främling, som hade trädt in mellan de vanliga medborgarne och det gudomliga, utan var han så att säga en personifikation af den folkgrupp, hvars ledare han var. Helt andra blefvo förhållandena, när kristendomen infördes i landet. Hvad man dessförinnan trott örn gudarne och det förhållande, i hvilket man stod till dem, förkastades af den nya lärans för­ kunnare som villfarande och ondt, man måste då afsäga sig det fäderneärfda, man måste gå ut ur sig sjelf för att vinna den nödiga förvissningen örn en sällhet, som aldrig skulle lyktas. Saligheten kunde allenast vinnas inom kyrkan, man bragtes der­ med i det största beroende under kyrkans män, och främst bland dem stod biskopen. Den romerska kyrkan nöjde sig icke med att beherrska de rent religiösa förhållandena. Det dagliga lifvet i verlden drogs in under kyrkans granskning, för alla familjelifvets vigtigare till­ dragelser kräfdes kyrklig helgd, en mängd mål, som egentligen gällde den borgerliga sammanlefnaden, drogos under kyrkans 22 HANS HILDEBRAND. domsrätt. Kyrkan var sträng i sin lagskipning och sin tukt, borgerliga förseelser kunde medföra andliga straff, till och med uteslutande från kyrkan och alla hennes förmoner. Dermed hade de andlige tillvällat sig ett stort herravälde öfver hopen, öfver samvetena och öfver lifvet. I yttersta hand låg naturligtvis all makt hos den helige fadren i Kom, men som han bodde så långt bort, trädde man allenast i undantagsfall i personlig beröring med honom. Det var derföre i allmänhet biskopen, hvars makt man kände och hvars goda vilja man var angelägen att ega. Men kyrkan var vårdarinna af ännu ett för menniskorna mycket vigtigt fält, inom henne var det som företrädesvis fanns bokligt vetande och lärdom. Att ett verldsligt riksråd kunde skrifva var i Sverige under medeltiden ingalunda säkert, men biskopen kunde alltid skrifva, han och hans underlydande visste mycket mer. Denna besittning af högre kunskaper måste i hög grad bidraga att göra kyrkan till en makt i landet, hennes män helsades med vördnad och hembars denna naturligtvis i främsta rummet honom, som äfven i detta hänseende hade öfverinseendet öfver alla, nämligen biskopen. Biskopen måste äfven intaga en mycket betydande ställning i afseende på de rent borgerliga angelägenheterna. De verldsligt store, som under anslutning till konungen vunno betydelse och inflytande, voro angelägne att vinna ökad makt, men deras ställ­ ning var derunder med nödvändighet något generad: de stodo på samma nationela grund som konungen och vid försöken att kringskära hans myndighet eller åtminstone häfda sin egen be­ tydenhet kunde de icke gerna göra sig fullt fria från medvetandet, att de dock voro undersåtar, han herre. Helt annat var det med prelaterna. De voro väl i de allra flesta fall borne svenskar, men i och med sitt inträde i det andliga ståndet hade de svurit en annan herre tro och huldhet och de förpligtelse!, som denna ed ålade dem, vägde mycket mera än deras skyldigheter med af­ seende på fosterlandets konung och hans bud; landets lag be­ tydde för dem intet, så snart den icke lät sig förenas med påfve- bud och kyrkans häfd. Detta de andliges förhållande till den ultramontäna makten gaf dem en oberoende ställning i samhället, de kunde stå sjelfständige mot konungen och drifva sina fordrin­ gar igenom, i synnerhet som den makt de representerade icke kunde af konungen och hans rike undvaras. Vördnad för kyrkan hade i viss nion beredt henne skattefrihet för den stora jord­ egendom hon, tack vare de enskildes fromhet, hopat, och bisko- parne behöfde derför icke i sitt politiska uppträdande känna sig bundna genom några ekonomiska betänkligheter — tvärtom, ko- nungarne voro ej sällan nödsakade att blifva deras gäldenärer och dermed i icke ringa grad deras tjenare. Dubbla bevekelse- grunder kunde således drifva en energisk och uppåtsträfvande man in på den kyrkliga banan; vann han de högsta andliga värdigheterna, var hans rol i samhället gifven. Det är alls icke underligt, att vår historia har att bevara minnet af en Nils Ragn­ valdsson, en Jöns Bengtsson, en Kettil Karlsson, en Jakob Ulfs­ son, en Gustaf Trolle, en Hans Brask. Men denna episkopatets ställning i det politiska lifvet måste verka menligt på dess kyrkliga hållning. De missionsbiskopar, som inom vidsträckta områden, under otaliga svårigheter, predi­ kade kristendomen för de hedniska svenskarne, voro mycket olika den fast grundade och organiserade kyrkans hierarker, hvilka onekligen voro benägne att vida mera tänka på sin makt än på de dem anförtrodda menniskornas timliga och eviga väl­ färd. Ett intressant bidrag till denna sida af det svenska episko­ patets historia — detsamma återfinnes för öfrigt inom hela den dåvarande romerska verlden — lemnäs af den ransakning som år 1328 hölls med anledning af till påfven inlemnade klagomål öfver Linköpingshiskoparnas betungande visitationsresor. Bisko­ pen reste omkring till församlingarna med många tjenare och till hans följe slöto sig en mängd ädlingar, så att antalet hästar, som en kyrkoherde på landet ibland hade att förskaffa bete, kunde uppgå till 500. Församlingar kunde stå utan kyrkoherde i 10—17 år, emedan ingen hade mod att öfvertaga ett embete, som så snart biskopen kom för att å tjenstens vägnar göra ett besök, skulle bereda innehafvaren ekonomisk ruin. Som presterna i följd af påflig statskonst voro beröfvade hemlifvets och familjens band, måste de nästan uteslutande be- herrskas af ståndsintressen. Hurudan den krets än var, inom hvil­ ken de sago dagens ljus och mottogo sina tidigaste intryck, hade de väl inträdt i kyrkans tjenst, kunde deras föregående ställning och förhållanden vara dem fullkomligt likgiltiga. Någon prest- kast kunde visserligen icke utbilda sig, då de andlige voro dömde till celibat, men under de för handen varande förhållandena gjorde EN SVENSK BISKOPS HOFHÅLLNING I BÖRJAN AF 1500-TALET. 23 24 HANS HILDEBRAND. det alls intet att presteståndet rekryterades från de andra stånden, i synnerhet från frälsemannens och borgarnes, mest från de senares. Det var dock gifvet, att särskildt under de första skedena af me­ deltiden var det de högborne prestmännen, som svingade sig upp till de högsta posterna. Likväl hafva äfven borgaresöner inom den svenska medeltidsförsamlingen burit mitram Ju mer århundradena framskredo, ju mer hela tidsriktningen biet demo­ kratisk och borgarebarn begynte egna sig åt studier, desto oftare kommo de i tillfälle att erhålla höga platser i kyrkans tjenst. Vadstena kloster var i hög grad en aristrokratisk stiftelse, men redan dess fjerde abbedissa var en borgardotter. Eget nog styrdes det vidsträckta och i alla afseenden ansenliga Linkö- pingsstiftet under medeltiden af mer än en borgareson. Den sista af dem var doktor Hans Brask. Fadren var borgmästare i Linköping. Sonen Hans egnade sig åt studier, graduerades i Greifswald, studerade juridik och teo­ logi, vistades länge i utlandet och blef vid 41 års ålder domprost i Linköping. Alltifrån den tiden — han blef som domprost riks­ råd — begynner han spela en rol i Sveriges historia. Åtta år derefter, 1513, blef han biskop. Såsom sådan visade han sig som ett af den romerska kyrkans kraftigaste stöd i Sverige. Hans verksamhet inom kyrkan och staten var öfvervägande konservativ. Hans politiska trosbekännelse lydde så: allmogens skattebördor få ej minskas, ty kronans inkomster måste bevaras, v men kyrkan och ridderskapet skola hafva frihet, ty på dem hänger hela rikets frihet. Med en viss saknad kunde han hänvisa på utlandets bestämdare utpräglade feodala och hierarkiska stats­ skick. Karakteristiskt är ock hvad han sade vid den för hans sak så ödesdigra Vesterås-riksdagen 1527: de andliga äro skyl­ dige konungen lydnad och huldhet, men allenast så vida det ej strider mot påfvarnes stadgar och de allmäneliga kyrkomötenas beslut. I kyrkligt hänseende var han af den fulla öfvertygelsen att lära och sed, sådana de förekommo inom den romerska kyrkan, voro sådana som de borde vara; missbruk hade visserligen här och der insmugit sig, de borde afskaffas, men eljes voro alla ändringar obefogade, sådana skulle ock förvisso afstyras af Gud, som icke skulle låta helvetet blifva sin kyrka öfvermäktigt. När man till stöd för de nya åsigter som begynte göra sig gällande, vädjade till det nya testamentets skrifter, lät kyrkans herde Hans EN SVENSK BISKOPS HOFHÅLLNING 1 BÖltJAN AF I500-TALET. 25 Brask, efter hvad icke lång tid derefter berättas, förleda sig till det väl kraftiga uttrycket, att det vore bättre om Paulus — han menade Pauli skrifter — vore bränd än af hvar man känd. Den af inga tvifvelsmål anfäktade öfvertygelsen om det be- ståendes förträfflighet, på hvilken Brasks konservativa åsigter hvilade, förenad med mycken lärdom och med begär att framstå och herrska gjorde honom till ett hufvudstöd för de reaktionära sträfvanden, som reste sig mot konung Gustafs bemödanden att så i kyrkligt som politiskt hänseende reformera de svenska förhållandena. Ett hufvudsföi? var han, man kan näppeligen kalla honom en hufvudman, ty han egde icke nog energi att gå anfallsvis tillväga, han nöjde sig med att göra segt motstånd och hans personlighet vägde nog mycket, för att vara ett svårt hinder för de nya idéernas utveckling. I de fall då han icke ansåg, att ett öppet motstånd var möjligt, tog han sin tillflykt till list, eller ock höll han sig undan. Karakteristiskt är i det förra afseendet hans beteende vid det tillfälle, då erkebiskop Gustaf Trolle afsattes — Brask bekräftade för sin del domen genom att förse den med sitt sigill, men in i dettas vax gömde han, för framtida säkerhets skull, en protest. Mig synes, att denna handling vitnar så mycket sämre om Brasks karakter, som han antagligen af fosterländska skäl var ense med rådets plu­ ralitet, att Trolles danskvänliga stämplingar borde stäfjas, hva­ dan det hela blir helt enkelt ett sjelfviskt försök att slippa, såsom medbröderna, ansvara med sitt lif för sina ord och hand­ lingar. Det var, enligt hans åsigt, olämpligt att bestämdt uttala sig för en viss åsigt, ty man kunde icke veta huru länge den åsigten skulle vara den gällande: ”vårt folks mening”, yttrade han ”brukar lätt vexla, hvad som nu gillas ogillas en annan gång”. Men icke ens det motstånd han visade egde en inne­ boende kraft som gjorde honom trots alla stormar orubblig — han föll icke, utan vek undan, när han efter 1527 års riksdag öfvergaf sitt fädernesland. Hans Brask var således visserligen en framstående person­ lighet, men icke en sådan som tillvinner sig vår aktning i någon högre grad. Men det kan icke förnekas, att han jämte sina fel hade goda egenskaper, åt hvilka vi böra egna ett icke spar­ samt lof. 26 HANS HILDEBRAND. Först och främst var han i alla de afseenden, der det icke gällde presterskapets och adelns privilegier, en nian med varmt fosterländskt sinne. Liksom Johannes Magni, hvars erkebiskop- liga verksamhet tog ett så snöpligt slut, var Brask alls icke någon vän af Danskarne och deras politik, tvärtom ville han att Sverige skulle med all makt mot grannarne häfda sin sjelf­ ständighet. Liksom de svenska stormännen på 1330-talet ifrade han för att den svenska staten skulle erhålla natnrliga gränser, ja han ansåg, att äfven Norge borde vinnas för Sverige. En annan förtjenstfull egenskap hos honom var hans prak­ tiska sinne, som gjorde sig gällande i allt utom den högre po­ litiken. Det är möjligt, att vi häri få spåra inflytandet af hans härstamning från ett borgerligt hus. Med uppmärksam blick följde han tidens uppfinningar och sökte göra Sverige af dem delaktigt. För öfrigt parade sig hans fosterländskhet och hans praktiskhet, i det han sökte genom nya rön och en storartad företagsamhet göra Sverige med afseende på en del förnödenhets- artiklar fritt från det beroende, i hvilket det hittills hade stått till utlandet. Han ifrade för saltsjuderiers inrättande längs kusten och föreslog att man skulle möjliggöra segelfart mellan Venera och Vettern, på det man, i händelse på Östersjön all tillförsel vore afskuren, skulle med lätthet kunna kring landet sprida de varor som öfver Vesterhafvet fördes till den svenska stranden. För öfrigt höfdes det en romersk prelat, som ville allsidigt fylla sin bestämmelse, att vara praktisk. Det var icke nog att vara from och lärd eller statsklok i ett tidehvarf som det ifrå­ gavarande, då inom de högre områdena ingen .fullständig arbe­ tets fördelning hade blifvit genomförd, utan hufvudet måste icke allenast öfvervaka, utan äfven gripa in i snart sagt alla detaljer — bisparne egde så mycket jordagods under sin kyrka och sitt bord, så mycket kushållsdetaljer att förstå och beakta att det i hög grad kräfdes ett praktiskt sinne. Mycket hade en biskop att tänka på inom den verldsligt ekonomiska delen af sin em- betsverksamhet, en talrik personal var erforderlig för att allt skulle skötas. Men tjenarnes mängd lände till bispens heder, för hvilken han i öfrigt sökte att sörja med en prakt, som kunde komma konungens ståt att blekna. Vi känna icke mycket örn de särskilda fall, i hvilka den myndige Linköpingsbiskopen Hans Brask fick utveckla storheten och glansén af sin hofhållning. Tvenne gästabud i hans gård omtalas, båda förekommande under märkliga omständigheter, men många enskilda drag från dem finnas icke i tideböckerna antecknade. Den ena gången, år 1520, kom konung Kristiern II till Linköping, på väg från det blodsiullade Stockholm till Dan­ mark, och det uppgifves att han då gästade biskopen. Derom kunna vi vara förvissade, att den fosterländske Brask ogerna såg svenska fosterlandsvänners bödel i sitt hus, men det torde finnas tillräckliga skäl att befara, att han dolde sin harm under bemö­ dandet att icke komma i strid med den makt, hvilken konungen på så blodigt sätt hade skaffat erkännande. För öfrigt hade Brask allt skäl att för sin egen del vara tacksam, att hans i sigillet instuckna reservation hade vunnit erkännande och att hans lif icke var åtminstone för tillfället hotadt. Att konungen icke för bi­ skopen hyste någon synnerlig aktning eller undseende, synes bäst af det sätt, på hvilket han sedermera for fram i hans stift. Den andra gång, då i historien omtalas ett gästabud hos biskop Brask, är konung Gustaf hans gäst. Det inträffade år 1527. Konungen firades med en maskerad, i hvilken biskopen upp­ trädde såsom en ledande person.*) Yi äro dock i tillfälle att göra oss en föreställning om biskop Brasks hofhållning i allmänhet med tillhjelp af de rika upplys­ ningar, som innehållas i en pappershandskrift från hans tid, å hvars perm följande anteckning läses: ”Häruti finnes, jemte monga gamla bref, statuter och ordinancier berörande Linköpings sticht i gemen, ganska mycket örn tile påwiske LinköpingsBiskopars monga gårdar, hofhållningar, inkomster, betienter, spis- och mat­ ordning etc. Under then förhoppning, at någor thorde framdeles finnas i Linköping, som får lust att giöra sig och andra under­ rättad om sådana gamla dags saker, skänker och lämnar jag *) Ljunggren har (Svenska dramat intill slutet af sjuttonde år­ hundradet s. 129) uttalat sitt tvifvel, att biskopen kunde på detta sätt hafva förnedrat sig sjelf, isynnerhet som konungen året förut förlöjligat Sveriges erkebiskop med att sätta majgrefve-kransen på hans hufvud. Det synes mig, i följd af seder, som otvifvelaktigt voro gängse i den romerska kyrkan, icke otänkbart att Hans Brask kunnat deltaga i en maskerad. Särskildt torde derför tala Johannes Magni majgrefvcskap. Det framgår nämligen af deiines egen skildring af tilldragelsen, att han deri icke såg något förnedrande. Jfr Anjou, Svenska kyrkoreformationens historia del 1, s. 162 f. EN SVENSK BISKOPS HOFHÅLLNING I BÖRJAN AF 1500-TALET. 27 28 HANS HILDEBRAND. thelina Bok til Linköpings stichts Bibliothek. Linköping d. 5 aug. år 1751, And. 01. Ryhzelius. Episc. Lincop.” Jag förmodar, att det icke är den gamle lärde biskopen emot, att en icke Lin- köpingsbo begagnar en del af det rika material, som förekom­ mer i denna bok, som till en del synes vara skrifven med Brasks sekreterares Spiegelbergs hand.*) S. 146 (enligt en senare paginering 263) hel och hållen och en del af den följande i denna handskrift upptagas af en förteck­ ning på biskopens embets- och tjenstemän (til Lincöpingx gard officiales), hvilken här återgifves Primo cancellarius bryggare melcare capellanus bacare swinagardskar scolaris capelie dukaswen kogemester trägarskar humblaman gårdsfogde mölare ridefogte i Njudung sagemestere ridfogte i Sunderbo tegelslagere ridfogte i More fiscara ridfogte paa Oland fatabursqvinne ridfogte i Tiust bysseskytte ridfogte östanstang oxakaar ridfogte vestanstang, sledeswen (en alf smaswena), fodermarsk batzmen og styraman koch bergxfogten speleman gardskrifver stalswen möllredeya smaswene skälssman mester smaswen smadrenge skenk vepnere hissel’ skyttel’ camerarius swenetiänare dora swen barberere portanär smeden poluermester jagare redeswen muremestere kellereswen legedrengia. *) En del af handskriftens innehåll är tryckt i Linköpings biblio- theks handlingar. Den är af Lagerbring begagnad för hans disputation De episcopo principe liksom för hans Svea Rikes Historia. Vidare omtalas bär landsfogdens embete, huru gods utstädjas skola, till utresa höfvidsmans embete samt huru svenner skola sig hafva i utresa. Hvarje embets- och tjensteman skulle vid inträde i sin tjenst med hand å bok aflägga nedanstående tro- och huldhetsed: Jag beder mig så Gud huld samt jungfru Maria, sanete Pe­ der och sanete Paval, att jag i mitt embete vill och skal bevisa eder huldskap och trogen tjenst och förvara eder vid eder skada så länge jag är i edert bröd. Så vare mig Gud huld, sanete Peder och sanete Påval och alla Guds helgon i himmelrike. Amen. Såsom stiftets hufvud hade biskopen naturligtvis i viss mon till sitt förfogande de andlige, som tjenstgjorde vid hans kyrka, domkyrkan, men dessutom voro andlige personer eller personer med kyrkliga förrättningar i hans omedelbara tjenst. Främst bland dem var kanslern. Han hade den maktpåliggande för­ troendeuppgiften att redigera alla bref, som utgingo från bi­ skopen samt mottaga alla ankommande skrivelser, af hvilka de vigtigare skulle afskrifvas i biskopens register, af de obetydli­ gare allenast innehållet der antecknas. Visserligen var denna befattning inbringande, ty en hvar, som fick af biskopen mottaga ett ynnestbref, var skyldig att derför till kansleren erlägga en afgift, men em betet hade äfven sina stora besvär, ty kansleren var skyldig att noga tillse, att icke de utgående brefven kunde lämpligen för­ falskas. Under medeltiden, då i allmänhet brefskrifvarens namn stod i början af brefvet och liksom allt det öfriga ofta, kanske of­ tast, skrefs af en annan person, fick ett bref giltighet allenast genom det på en från underkanten nedhängande remsa fästa vaxsigillet. Man kunde under sådana förhållanden lätt åstad­ komma en förfalskning genom att försigtigt från pergaments- remsan lösgöra vaxsigillet och fästa det på en ny remsa under ett annat bref, i hvilket man kunde skrifva en alldeles ny text. Till försvårande af en sådan åtgärd måste kanslern se till, att det vax han använde för att derå trycka biskopens sigill hade nödig tunnhet och finhet. Vidare ålåg det kanslern att i ett re­ gister inskrifva alla domar biskopen fällde samt utskrifva de­ samma. Deraf var en följd, att kansleren så godt som aldrig fick vara skild från sin herre, särskildt måste han alltid beled­ saga honom under de långa visitationssresorna inom stiftet. Men kansleren var skyldig icke allenast att såvidt på honom ankom, EN SVENSK BISKOPS HOFHÅLLNING I BÖRJAN AF 1500-TALET. 29 30 HANS HILDEBRAND. förebygga förfalskningar, ntan lian hade derjämte skyldigheten att kontrollera, att de bref, som han utfärdade, voro fullt lagliga, hvadan det ålåg honom att noga känna kyrkans privilegier, samt allmänna lagar och författningar. Såsom rikets store i allmänhet, hade biskopen tillfälle att inom eget hus inrätta ett kapell, der gudstjenst hölls. Under tillsyn af kanslern sköttes detta kapell af biskopens kapellan och kapelldjekne (scolaris capelie). Den förre deltog i gudstjenstens firande och skulle hafva tillsyn öfver alla biskopens insignier, nämligen, såsom de i den i fråga varande handskriften uppräknas, mitra, den höga biskopsmössan med de två fram och bak uppstående spetsarne, infula, messhaken *), bacilius pastoralis, kräklan eller biskopsstafven, hvilken bi­ skopen förde som en församlingens herde, gladius, svärdet, som visserligen icke var något biskopligt attribut, men det oaktadt väl anstod den urartade kyrkans furstar, som med mycken ifver vinnläde sig om att spela en rol inom det borgerliga samhället**), chirotecce, handskarne, som aldrig Ängö vara hopsydda, utan skulle vara stickade, annulus, ringen, vanligen af guld, utan andra prydnader än en ädelsten, hvilken biskopen, vid messoffrets förrättande, bar på den högra handens tredje finger, dalmatica, en lång, vanligen röd, guldkantad klädnad, som bars närmast öfver underkläderna, uppskuren i sidorna nedtill samt försedd med långa ärmar, rochetum, ett skjortlikt plagg af linne, som räckte ned till knäna, med eller utan ärmar, sandalia, skorna, oftast förfärdigade af rödt skinn, samt slut­ ligen reliquiarium, en relikgömma. Öfver allt detta skulle biskopens kapellan föra förteckning, i hvilken skulle vara uppräknade icke blott alla föremål, utan *) Infula kallades äfven de från mitran nedhängande banden. **) Så mycket mindre tillkom svärdet biskopen, som de andlige icke kunde, äfven i de fall då de fällt en dödsdom, låta utföra den­ samma, utan måste öfverlemna brottslingen åt »den verldslige armen». äfven alla de å dem förekommande perlorna och ädelstenarne; för hvar och en af de senare skulle färg och namn angifvas å listan*). Kapelldjeknen skulle hafva allt detta inlåst och skulle förvara nyckeln till kapellet, hvilket det ålåg honom att hålla rent och snyggt samt förse med allt som för gudstjensten erfor­ drades. Han skulle om vintern värma upp det och örn sommaren pryda det med blommor. EN SVENSK BISKOPS HOFHÅLLNING I BÖRJAN AP 1500-TALET. 31 *) Eget nog är denna lista långt ifrån fullständig. Då så vidt jag minnes icke i något nyare svenskt arbete redogöres för den katolska biskopens drägt — den som bars under vår medeltid — torde en kort skildring kunna intressera läsaren. En skematisk afbild­ ning, så mycket möjligt är framvisande drägtens olika bestånds­ delar, finnes icke publicerad; i brist af en sådan hänvisar jag till fig. 163 och 164 i min bok Sveriges Medeltid 1350—1521 (bilder af Linköpingsbiskopen Nils Hermanssons och Abobiskopen Henriks grafvårdar). På fotterna träddes först strumpor (caligce) af siden eller sammet och derefter påsattes de ofvan omnämnda sandalerna. Öfver hufvudet lades en fyrkantig, framtill broderad linneduk, amictus, hvars nedre hörn drogos fram så de betäckte halsen, två i de öfre hörnen fästa band knötos derefter örn halsen, hvarigenom det hela kom att se ut som en tätt åtsittande kapuschon. Öfver underkläderna sattes en alba, en linneklädnad, oftast, såsom namnet angifver, hvit, fotsid och försedd med ärmar, som slöto tätt kring handlederna; nedtill plägade alban prydas med ett fyrkantigt, dyrbart broderi. A båda de anförda bilderna är det alban som synes nedtill, å båda försedd med det nämnda broderiet. Alban hölls om lifvet med en gördel (cingulum) och utanpå alban lades öfver axlarne ett bredt band af siden eller ylle, hvars båda längst ut vidgade ändar hängde ganska långt ned å framsidan — den s. k. stolan, som ses fig. 163. Öfver alban sattes vanligen (icke ä fig. 163) dalmatica (se ofvan) eller tunicellum eller båda två. Dessa plagg voro hvarandra nästan alldeles lika, det ena allenast längre än det andra; var det ena rödt, plägade det andra vara hvitt —- ■ det elia af dessa plagg ses mycket tydligt fig. 164. Öfver allt detta sat­ tes, casilia, (infula, planeta), messhaken, som fordom var både å fram- och baksidan rundad, och amictus drogs ned från hufvudet, så att den omslöt halsen. På händerna drogos handskarne, på den högra handen sattes ringen, öfver den venstra armen lades manipulum, ur­ sprungligen ett handkläde, som småningom fick utseende af ett smalt, rikt orneradt band, i den venstra handen hölls stafrén och på hufvudet satt mitran med de två baktill nedhängande hallden. Messhaken bars allenast vid förrättande af messoffret; eljes an­ vändes den vida korkåpan (cappa). — Som biskopen var för­ 32 HASS HILDEBRAND. Hur biskopen i Linköping bodde veta vi icke nu. Vi få emellertid icke, när vi vilja låta fantasien för oss måla utseendet af hans bostad, taga nutidens förhållanden till ledning. Inom medeltidens tjocka murar med de små fönstren hade man helt andra vanor och behof än i nutidens öfverallt genombrutna kort­ hus. För festliga lag fordrades en stor sal, men i öfrigt nöjde man sig i allmänhet med små rum eller, om man hade ett stort, fick det tjena att tillfredsställa en mängd olika behof. Det kan i sådant afseende vara lärorikt att se det hus, som Linköpings- biskoparne hade för sin räkning uppfört i Vadstena — ett litet två­ våningshus med två rum i hvar våning*). Der fanns visserligen icke någon festsal och vi få derför ej derefter sluta oss till ut­ seendet af biskopshuset i Linköping eller till rumindelningen i Ostgötabiskopens slott, men vi kunna här lära oss, hvad man ansåg sig behöfva i hvardagslag. Man invände icke häremot att när vi äro stadde på en resa, nöja vi oss med nästan hvad som helst, och att yi derföre icke få efter ett nattqvarter under en resa göra slutsatser med afseende på våra vanliga bostäder. Just för att icke behöfva hålla tillgodo med hvilket qvarter som helst, hade en Linköpingsbiskop åt sig och sina efterträdare byggt ett eget hus i Vadstena, der klostrets angelägenheter ofta kräfde biskopens närvara, och vi kunna vara förvissade, att man vid husets uppförande tog hänsyn till hvad den tiden ansågs vara beqvämt och bra. För eget behof hade biskopen en hammare, sofrummet, och utanför detta låg en förhammare. Här betjenades han särskildt af kammarsveniien och dörrsvennen. Dörrsvennen höll rent i förkammaren, såg till att der alltid fanns en handduk, svarade för att i biskopens kammare alltid fanns rena skor och ”pantoffler” och ett rent bäcken. Kammarsvennen, som förvarade kammar­ bunden att alltid bära alban, men denna genom sin längd var besvärlig, ersattes den gemenligen i hvardagslag med det kortare plagget rocket, som redan omtalats. Med bibehållande af alban i dennas ursprungliga eller förkortade 'skick gingo de andliga i hvardagslag ungefär klädda på samma sätt som lekmän, dock hade de i allmänhet sida kläder, som borde vara mörka och icke Ängö på något i ögonen fallande sätt utsiras. På hufvudet bar man då gerna en barett. *) Afbildadt i Sveriges Medeltid 1350—1521, tig. 303—305. EN SVENSK BISKOPS HOFHÅLLNING I BÖRJAN AF 1500-TALET. 33 nyckeln, höll kammaren snygg, höll ordning på biskopens gång­ kläder och linne, på klädesqvasten, näsdukar, vantar, handskar, lyktor, ljusstakar och vaxstapel, bäddade sängen, som hvar lördag skulle förses med rena lakan, gjorde upp eld och öfvervar bi­ skopens toilett, till hvilken dörrsvennen bar fram friskt vatten, lut och handkläde. Ville biskopen örn aftonen gå ut, gick dörr­ svennen före honom med lykta. Till utförande af maktpåliggande ärenden och förnämligare tjenster i huset hade biskopen väpnare eller svenner samt vidare småsvenner och till sist smådrängar. För dem och andra tjenare upplästes på julaftonen gårdsrätten d. v. s. de stadgar, efter hvilka hela hushållet hade att rätta sig, och vid samma tillfälle »miste småsvennerna huden» — en antagligen mindre angenäm julklapp. Bland småsvennerna funnos tre honoratiores, mäster- småsvennen (gammalsvennen), (mun)skänken och bissaren — örn de sistnämndes åligganden skola senare ett par ord nämnas —; öfver dem alla stod kökemästare!), som icke får förvexlas med kocken. Småsvennerna voro af olika slag; somliga af dem stodo, såsom nyss antyddes, »under vårt ris», andre voro fullt vuxne och gjorde tjenst med häst och harnesk, de kunde få sitta till bords med gammalsvennen och hade då rätt att till sin egen uppassning hafva en smådräng, som alltid måste vara så stor, att han kunde rida i sin herres harnesk. Utom de smådrängar, som kanslern, väpnarne och vissa bland småsvennerna hade, funnos äfven »herrens egna drängar», som hade sina särskilda uppgifter och som dessutom skulle, på kökemästarens befallning, inträda i småsvennernas ställe, om så behöfdes. De skulle, så snart de icke upptogos af några förrättningar, stå tukteligen och höfviskt för dörren. De af dem som läsa kunde, skulle läsa med »herren» hvar sin vecka och tjena vid messan. En af dem hade sig anförtrodda sin herres sköld och hatt, och skulle under resor (krigiska färder) äfven taga vara på hans svärd och glafven (spjut) under ridten, på hans stöfler och sporrar under det de lågo i nattqvarter. Denna del af tjenstepersonalen var således mycket stor; dess värre sakna vi all möjlighet att uppgifva dess antal. Biskopen egde inom stiftet en mängd gods, af hvilka några sköttes af rättare, den större delen var utlemnad åt landbönder 3 34 HANS HILDEBRAND. (arrendatorer). Desse behöfde kontrolleras, afanden skulle upp­ tagas, likaledes saköresmedlen eller de bötesandelar, som enligt lag tillföllo biskopen. För sådan tillsyn och uppbörd hade bi­ skopen s. k. lands- eller ridfogdar. Det senare namnet erbella de emedan deras embete gjorde det för dem nödigt att rida om kring i landet med sina följeslagar; åtminstone ett par af dem ting-o rida med fyra hästar, d. v. s. med tre kamrater. Lands- fogdarne voro icke färre än sju, nämligen två i Östergötland, som genom Stångån delades i tvenne delar, en i Tjust (norra delen af Kalmar län och en del af södra Östergötland), en i Möre (södra delen af Kalmar län), en på Öland, en i Sunnerbo eller som han äfven och med mera skäl kallades i Finveden (vestra Småland) och en i Njudung (norra Småland). Så mycket land låg den tiden under biskopsstolen i Linköping utom Öster­ götland: hela Kalmar län och Öland, hela Småland utom Värend, som utgjorde Vexjö stift, och dessutom Gotland. »En god fogde öfver landholme och sakörena, heter det i handskriften, är skyl­ dig att bevisa sin herre yttermera tro och huldhet, ju mera han är betrodd än andra tjenare». Hans embete var ock synnerligen omfattande och maktpåliggande. Om sådan icke förut fanns, skulle han för sitt fögderi upprätta en fullständig jordebok, i hvilken infördes, biskopen och honom sjelf till rättelse, hvart enda biskopsstolens gods med dess tillhörande förmoner, ek­ skogar, qvarnström mar, vattenverk, ängar, trägårdar, humle­ gårdar, ruddammar, skogslotter och utskogar m. m. samt den ränta, som årligen borde af godset utgå. Landsfogden skulle tillse, att all denna jord sköttes, han antog landbönder och skulle han tillse, att årligen så mycket som möjligt af den öde liggande jorden åter eller af nytt biet upptagen. Det medgifves, att kyr­ kans myckna jordegendom, af hvilken en stor del var privilegierad, var de samtida regenterna och landet till olägenhet, emedan den icke till staten, under vanliga och ovanliga förhållanden, in- bragte så mycket som kronans jord och den vanliga skatte- jorden, men för de allmänna ekonomiska förhållandena och för ali framtid var kyrkans rikedom på gods och jordar obestridligen en fördel. Under medeltiden voro samfårdsförhållandena sådana, att någon afsättning i större skala af säd från de enskilde icke var tänkbar, det skulle nämligen hafva blifvit för kostbart för säljaren att transportera sin säd till den lämpligaste marknads- EN SVENSK BISKOPS HOFHÅLLNING I BÖRJAN AF 15 00-TALET. 35 platsen och nian kunde icke begära, att köparen skulle i en iner eller mindre afsides liggande del af landet uppsöka varan med utsigt att få underkasta sig gränslöst besvär och stora omkost­ nader för att få den hemforslad. Deraf blef en naturlig följd, att de enskilde jordbrukarne (med undantag af enstaka rika stormän) funno sig nödsakade att inskränka sitt jordbruk nästan till den grad, att det allenast fyllde husets behof — man hade icke giltig anledning att af jorden kräfva så mycket den för­ mådde gifva. Annorledes förhöll det sig nied biskoparne, som voro kapitalstarka, som hade mycken egendom, så att ett öfver­ skott i sädesproduktion utöfver husbehofvet kunde blifva ansen­ ligt, och som hade det så stäldt, att alla natura-prestationer inom hvart område utan någon kostnad för biskopen fördes till hans hufvudgård inom området, hvadan han sjelf behöfde besörja och bekosta kostnaden allenast för transporten derifrån till den mark­ nadsplats han önskade. Blott andliga och verldsliga stormän och ko­ nungen — inga andra — kunde derföre inom sina egendomar uppdrifva jordbruket, de voro de ende, som denna tid kunde tänka på en sädesexport. För dem var det derföre angelä­ get, att obrukad jord blef bruten och att sådan, som förr od­ lats men lemnats, åter blef upptagen. Örn ett vackert sträf­ vande i denna riktning vittna t. ex. Uppsala stifts godsläng­ der under medeltiden. Det tyckes emellertid hafva fattats folk för att företaga alla de odlingar, som ansågos nödiga eller lämp­ liga. I den handskrift, som vi f._ n. följa, omtalas ett gods i Småland, som låg öde allt sedan den stora dödens tid, d. v. s. sedan midten af 1300-talet. Särskildt maktpåliggande var fogdarnes uppgift inom kust­ områdena, alldenstund de der hade att sysselsätta sig icke alle­ nast med "jorden, utan äfven med storlisket i Östersjön. För att sätta oss in i deras arbete, taga vi som exempel fogden östan­ stång. Utom det som tillkom hans kamrater skulle han motta­ ga allt biskopens landgille från Gotland, mälta och förvara det i Söderköping, i öfrigt skulle afraden införas till biskopsgårdarne, af hvilka i denna del af landet Munkeboda och Rönö voro de vig- tigaste. Han skulle hafva tillsyn öfver biskopens fiske i Norrkö­ ping, så auder aldrig fattades tunnor och salt. Han skulle tillse att fiskarebåtarne voro i godt stånd och fullt utrustade och skulle med synnerlig uppmärksamhet följa vårfisket inne i Gråviken 36 HÅKS HILDE BK AND. samt vid Arkön (Alräckia) utmed vikens mynning samt, från och med slutet af juli, höstfisket vid Härskär och Björkskär (utan­ för Östergötlands sydligaste kust) eller annorstädes der fisken gick till. Sedan fisket var afslutadt, skulle fogden återtaga all den till fiskarefolket utlemnade redskapen, tillse att båtarne or­ dentligen uppdrogos och derefter följde redovisningen. Med fiondell hade landsfogden intet att skaffa; den infördes i biskopsbodarna å kyrkogårdarne genom presterskapets försorg. Sådana var i öfrigt den tiden de ekonomiska förhållandena, att fogden icke fick mottaga någon lösen för de varor, som land­ bönderna skulle lemna in natura, smör, honung o. d. ”eftersom myntet alltid försvagas och räntan derigenom minskas, ja snar­ ligen kommer till intet”. Till de tjenstemän, hvilkas embetsförvaltning omfattade en större del af landet, hafva vi att räkna bergsfogden, jägaren och fodermarsken, som visserligen hade sin station vid Linköpings gård, men dock hade att göra med en stor del af stiftet. Jägaren skulle kafva två fät rep, två par stöfvare med koppel och jägarehorn, under vintern (mellan mårtensmessan i november och Marie bebådelsedag) skulle en häst stå till hans disposition. Mellan den sistnämnda dagen och olsmessan i juli skulle jagten hvila och var jägaren skyldig under denna sin ledighets tid att deltaga i vårfisket. Hans löneförmåner voro: hälften afälla skinn han under årets jagt förvärfvade — ville fogden ej köpa dem för biskopens, räkning, hade han rätt att sälja dem till den mestbjudande —, 8 alnar vadmal till en kjortel, 4 alnar till byxor, 4 alnar till tröja, ett skjortlärft, 5 mark svenska pen­ ningar och 4 par skor. Fodermarsken hade i uppgift, att sedan biskopens många hästar blifvit i medlet af november intagna från betena, besörja örn deras fördelning på landsbygden, ty det hörde äfven till bi­ skopens förmoner, att hans hästar skulle vintertiden fodras och deras vaktare underhållas af kyrkor, kloster, prester, prebende- innehafvare och deras landbor, med undantag allenast för så­ dana prester, som icke brukade annan jord än sin prestgård, samt klockare utan boställe. Hästvaktaren, som var inqvarterad i en bondgård, var förbunden att nöja sig med maten och ölet, som bonden kunde bjuda på, han fick icke draga ”gäster eller sollen” in på bonden, han fick icke göra våldsverke på bondens EN SVENSK BISKOPS HOFHÅLLNING I BÖRJAN AF I BO O-TALET. 37 hustru eller dotter eller legohjon, ej pantsätta bondens grytor, kittlar, kläder o. s. v., han fick icke taga med sig till bonden någon drafvelsqvinna eller låta hemta någon sådan till sig från köpstäderna eller annat håll. Om sön- och helgdagarne skulle fodermarsken hos kyrkfolket efterhöra, hur pass karlarne för- höllo sig till värdarnes belåtenhet. — Om det gäller att qui s'excuse, s’accuse, torde de många detaljerade föreskrifterna få anses vara ett vittnesbörd örn, att dessa inqvarteringar icke all­ tid voro värdarne till trefnad och behag. Under biskopens visi- tationsresor tjenstgjorde fodermarsken som ett slags resemar- skalk. Han red i förväg fram till det tillämnade nattqvarteret, för att anmäla och vidtaga nödiga anordningar. I Linköping, der biskopen vanligen bodde, funnos naturligt­ vis en stor mängd tjenare af olika slag. För den yttre hushåll­ ningen stod gårdsfogden i spetsen. Han stadde legohjon och ”alla dagliga embetsman”, tillsåg att husen voro fria från röta, inhemtade afrad, landgille och tionde, hade tillsyn öfver slagten och allt annat arbete, anordnade väfnad af vadmal och linne, som skulle användas som lönepersedlar, öfvervar lördagarne sessionen i domkapitlet för att uppbära böterna, skulle gifva brefdragarne hästar och ridtyg — att Linköpingsbiskopen hade många budbärare att utsända i denna tid, som saknade ett of­ fentligt postväsende, synes bland annat deraf, att i Linköpings gård fanns för brefdragarnes räkning ett särskildt stall —, o. s. v. Till biträde hade han en skrifvare. Stallsvennen hade vård om stallet, eftersåg hästarnes skoning, skötte sadlar och ridtyg; han räknades jämngod med skyttarne, fick i lön utom penningar kläder samt för hvar häst, som biskopen bortgaf nr stallet en gåfva. Oxkarlen hade ock i stallet att göra, han skötte nämligen utom göd- och dragoxarne föl och fålar samt bref- dragare-hästarne, som voro tjudrade i närheten af husen, om sommaren hade han att köra gödsel, skära hackelse och rensa tegel. Fiikonan eller mjölkdeja!! skulle hafva tolf kor till gårdens behof och sköta dem väl, hvar vecka skulle hon göra fogden rä­ kenskap för smöret, hon skulle dessutom sörja för linnetvätten, laga säckar, rensa och torka malt och råg. Dessutom talas örn mjölkaren, fiskaren, som skötte fisket i Roxen, svinagårdskarlen, linmlegÅrdskarlen, mjölnaren som skulle sköta qvarnen, för hvar vecka till fogden aflemna influtna penningar och tull och 38 HANS HILDEBRAND. dessutom se. till fiskverkena i närheten, sågmästare^ murmä­ staren, tegelslagaren. Ständigt skulle vid gården finnas åtmin­ stone fyra legodrängar, af hvilka en skulle kunna laga vagnar och hvad till dem hörde, en sköta örn rep, de två andra tröska och hugga ved. Så snart det var arbete i tegelladan skulle ytterligare fyra drängar antagas; de skulle örn sommaren tram­ pa, om hösten kasta leret, om vintern bränna teglet och köra ved, örn våren kasta det ler, som icke blifvit färdigt förra bosten. De skulle för öfrigt hålla i ordning ugn och lada, sandkärror och skottkärror. Fogden skulle förse dem med sängplats, en säng för två karlar. Mycket hade således gårdsfogden att direkt handlägga, ännu mera att anordna och öfvervaka. Under sådana förhållan­ den var det icke underligt, att han satte upp åt sig eller att biskopen låt sätta upp för honom en promemoria. En sådan är verkligen bevarad i den handskrift, från hvilken de föregående notiserna äro lånade. För att gifva en föreställning örn de olik­ artade bestyren, vill jag här ur denna minneslista meddela några uppgifter. I januari forslades, när det var töre, saltad fisk från Söder­ köping, tionden inkördes, lagen studerades med anledning af det stundande tinget, mellan den 25 januari och den 10 februari fälldes timmer, som då ansågs blifva mycket varaktigt. I bör­ jan af februari skulle i Vadstena köpas hafregryn och ärter för det närmaste halfåret, vidare skulle upphandlas olja, saltad fisk och skånsk sill. Något senare, medan isen ännu bar, skulle fisk­ verken ansas, not och andra fiskedon tillagas, utsädeskornet granskas, åkerbruksredskapen lagas. Under mars skulle bryggas och bakas, trädgården qvistas, grisarne gällas, svinen märkas innan de släpptes ut ”och skrif på väggen huru många de äro”. Mot slutet af månaden inlades vinternot och slädar, vårfisket börjades. I april borde leret kastas, hästarne efterses, båtarne och skeppen tjäras. I maj skulle skickas salt till dem som sal­ tade sommarströmming vid fråviken och på Arkö, hjerpar och annat vildt uppköpas, säden malas, lerjorden gödas, träd till hvarjehanda redskap fällas, kålgården gödas och kål sättas. I juni skulle, då höbergseln tillstundade, ladorna täckas, de långa, ljusa dagande borde begagnas för att tillverka de skodon, som kunde för året behöfvas, lärft borde uppköpas i Småland, EN SVENSK BISKOPS HOFHÅLLNING I MEDLET AF 1 500-TALET. 39 skörderedskap anskaffas. I juli skulle valnötter syltas, i Ske­ ninge skulle köpas Vermländslax och torkad gös. I augusti skulle baggfisk köpas i Lödöse, körsbär syltas, vid midten af må­ naden borde vinterrågen sås. 1 september skulle stubben af den skurna säden vändas, ler kastas, tunnorna, i hvilka vinterför­ rådet skulle förvaras, tillses samt slutligen ett par oxhudar men- tas, för att af dem göra grimmor, sadelgjordar och stigläder. Vid första barfrost i oktober skulle veden huggas. I november skulle höden måltas, innan Woilden infördes, båtarna uppdragas, hästarne sändas bort på utfodring, fläsket rökas. Till julen skulle inköpas färsk fisk och vildt. Allt som inköptes skulle naturligtvis förvaras i derför af- sedda byggnader. I biskopsgården fanns en fatbur, som sköttes af fatbnrssvennen och fattin esliv i anan, der funnos ock visthus, korn- och råghus och spisekällare, hvilka sköttes af redesvennen. Denne hade hvarjehanda uppdrag. Han skulle hålla tillsyn öfver bryggaren, som skulle mätta, mala maltet och köra lagen samt besörja gödesvin med mäsk och drägg och akta att stigan ej klef tom. Redesvennen skulle vidare säga till gårdsfogden om färsk mat, färsk fisk och salt fisk, ägg, höns, gäss, lamm och villebråd, när så behof gjordes. Han skulle hafva tillsyn med fä­ karlen och gödoxarne, med mjölkdeja!! i afseende på smör och mjölk, särskildt hur mycket smör hon samlade, han skulle hålla reda på hur mycket fogden sådde, han skulle mottaga afrad, land- gäld och tionde, se till att hägnader, vagnar, och slädar alltid voro i godt stånd, hvar lördag mottaga allt flott som under veckan samlats i stegerhuset m. fl. yttre göromål, till hvilka kommo några inomhus, som strax skola omnämnas. Redesvennen var således en betydande person i biskopens hot'. Vi kunna vid haus sida sätta en annan förtroendeman kökemästaren, hvilken är noga att skilja från kocken, som hade köket till sin embetssfer: kökemästaren var hufvudet för större delen af tjenstepersonalen inom hus. Att kocken, ehuru en underordnad tjenare, var en vigtig person förstår en hvar som vet att en romersk biskop under 1500-talet. i allmänhet icke var någon asket. Man åt den tiden mycket, det fanns visserligen omvexling i maten, men det hela var temligen tungt, så mycket mer som den vätska, med hvilken maten företrädesvis blandades, var öl. Den handskrift, som å 40 HANS HILDEBRAND. dessa blad så ofta åberopats, innehåller äfven matsedlar, af hvilka några exempel förtjena att här anföras. Om nyårsdagen inföll på en söndag serverades till middagen, bland annat, stekt kokött, villebråd, skinka, bringa, nyrökt får­ kött, färskt kokött, saltadt dito, nyrökta feta köttkorfvar, stekt hare och rådjur, unghöns, hjerpar, »svinstek och dufvor, om de äro till», ostkaka, gammal ost med frukt. En sådan middag intagen 12-tiden, lade icke hinder i vägen tor en supé med ett par eller tre kötträtter. Detta synes dock icke hafva varit den mest omtyckta anrättningen för en sådan dag, ty vid sidan står antecknad en annan matsedel med rubriken aliter östgotico more, annorledes på östgötavis, och der finna vi följande rätter upp­ tagne: 1. grofstek (d. v. s. ox- eller som det då hette kostek) och pastejer — 2. grofmat och groppeubraad (grytstek) — 3. kokött med salt spad samt lumber (Alet de boeuf) — 4. stekta gäss med fyllning och hela höns — 5. påfoglar med utslagen stjert, hjerpar, dufvor och smörmos — 6. borgar eller trän eller djur i bakverk samt strufvor af russin och mandel — 7. bakverk' och äggost. Derest allt under året förrättades med samma grund­ lighet som den första middagen, hade ingen skäl att klaga. Som en kyrkans man var biskopen naturligtvis förbunden att iakttaga fasta, han inlade till och. med i det afseendet mycken förtjenst. Åtminstone vissa tider på året — vi tala naturligtvis icke om långfastan med dess veckor af försakelser — hade han till och med tre fastedagar i veckan, onsdagen, fredagen och lör­ dagen. Vi få dock icke föreställa oss, att man de dagarnö be- höfde stiga hungrig från bordet. På en sådan fastedag för­ tärdes nämligen: 1. stockfisk eller välling (sockrad) eller hufvud­ kål med mjölk — 2. stekt och kokt sill eller torsk — 3. färsk fisk — 4. torkad gädda, gös eller braxen — 5. röding, makrill eller salt lax eller äggkaka. På qvällen samma dag förtärdes 1. risgröt, hirs eller gryn eller rofvor — 2. torsk eller sill — 3. spettfisk med lök eller ägg — 4. nötter och frukt. Fredagen var en större fastedag, då upptog matsedeln 1. kål eller välling — 2. stekt och kokt sill med nejonögon — 3. salt ål — 4. färsk fisk med salt spad — 5. mos af äpplen eller annan frukt — 6. små stekta fiskar med rofvor — 7. salt lax eller gelée — 8. äpplen, päron och andra frukter. Dock må erkännas, att det fanns én annan fredagsmatsedel, från hvilken äfven fisken var EN SVENSK BISKOPS HOFHÅLLNING I RÖRJAN AF 150O-TALET. 41 utesluten. Den lydde: 1. ärter — 2. stekta äpplen nied olja — 3. äpple- eller päronmos — 4. stekt bröd med olja — 5. stekt bröd med bigot — 6. gorån — 7. nötter, äpplen och päron. Allt detta förekom dock allenast när biskopen hade gäster. När sådana ej funnos, var matordningen enklare, men dock grundlig. Så t. ex. serverades under vanliga förhållanden hvar söndag mellan nyåret och fastan kokött, gris, rå och höns eller hare. Söndagsmat mellan påsk och pingst var rå, färskt eller salt kokött, gås eller höns eller hjerpar, orrhöns eller ”fjäder­ hane”, mellan pingst och den 29 juni lamm, salt rå, salt kokött, unghöns> gris eller salt gås, derifrån till den 29 september ko­ kött och fårkött, salt rå och unghöns, till och med den 11 no­ vember gås, efter denna dag färskt kökött eller salt hare och höns. Detta är dock allenast steken; naturligtvis serverades äf­ ven annat. Måltiderna intogos i flere rum. Biskopen, hans gäster och uppvaktning samt en del tjenare åto i den stora salen vid ett långt bord, honoratiores vid den ena ändan, resten vid den andra och rådde mellan de båda ändarne en stor olikhet. Allenast vid mycket högtidliga tillfällen serverades den öfre ändans mat rundt omkring hela bordet. I öfrigt var bord dukadt i den stora borgastugan, hvars väggar pryddes med skyttarnes och stall- svennens vapen, i den lilla bergastugan och i bagarestugan. Vid biskopens bord iakttogs ett bestämdt ceremoniel, som kräfde många personers biträde. Bordet dukades af redesvennen, bordsbön m. m. lästes af biskopens kansler, såvida icke någon andlig man af högre rang var närvarande. Men läsningen vid måltiden inskränkte sig den tiden icke allenast till böner, utan förelästes ordentligen vid bordet under ledning af kapellanen. Sannolikt räckte icke läsningen hela tiden, ty tvifvelsutan ålåg det äfven spelmannen att med sin tedia eller giga bereda för­ ströelse. Skänken (munskänken) sörjde för drycken och biskopen betjenades af basaren*) (förskäraren), som för sin tjenst använde “) Basaren eller bitsaren namnes företrädesvis under medeltidens slut; hans namn, helt visst tyskt, betecknar den som skär i bi- ' tar. Kristiern II och hans gemål uppvaktades af hvar sin hu­ sare under måltiderna; dennes uppgift synes hafva inskränkt sig till att skära brödet, med bitsareknifven, och skulle brödet dervid hållas i en duk, bitsareduken. Bitsaren skulle äfven kredensa 42 HANS HILDEBRAND. bisserakrifven och bisseraduken samt dessutom hade vård örn (synes det) biskopens knif, gaffel och sked. När måltiden när­ made sig sitt slut framträdde bissareu med handduk, efterföljd af ett pär svenner med kanna och fat, för att bereda gästerna tillfälle att tvätta sina händer, en åtgärd så mycket nödvändigare den tiden, som det då ingalunda var allmänt att använda gaffel och serviett icke brukades. Till sist stod sällskapet upp, qvar- lefvorna af maten togos till vara af redesvennen, bissaren lem- nade hvad han under måltiden hade användt åt de lägre tjenarne o. s. v. Huru eftermiddagen tillbragtes visar sig icke af handskriften, ej heller vid hvilka timmar på dagen måltiderna intogos. Helt visst gjorde ”middagen” den tiden skäl för sitt namn genom att intagas kl. 12; i öfrigt stod man tidigt upp och gick tidigt till ro. En kapelldjekne och ett par tjenare sofvo utanför dörren till biskopens sofrum. Men biskopens hofhållning fick icke vara beräknad ute­ slutande på fredliga tider. Som prelaterna ifrigt deltogo i tidens politiska förhandlingar och ingalunda nöjde sig med att spela en rol inom de lägre områdena, måste de vara beredda att ibland trotsa ganska stormiga vindkast. Derföre voro ock biskopsgår- darne beredda att trotsa en fiendehär. Historien berättar, huru i Uppsala erkebiskopsgården och i Linköping, i den äldre herr Sten Stures tid, biskopsgården belägrades och äfven togs. Ett minne af den befästade biskopsgården få vi kanske se i det i sten ar­ betade skåp, som befinner sig i Linköpings ‘domkyrkas kor, hvilket skåp har form af ett borgtorn med krenelerad öfverkant samt i hvarje öppning en krigare med gevär, armborst, en upp- lyftad sten e. d. Af Linköpingsbiskopens borgbyggnader har ingen blifvit till våra dagar förvarad. Om deras väldiga mått och deras försvars- duglighet, utan att vara anordnade som fullständiga fästningar, kunna vi få någon aning genom att betrakta Strengnäsbisko- parnes slott på Tynnelsö, af hvilket stommen ännu finnes qvar. För detta slott ega vi ock några uppgifter, som saknas för maten d. v. s. smaka på den, på det konungen skulle vara säker, att den icke var förgiftad. Bitsåren var således en hög för­ troendeman och bekläddes haus embete ibland af riddare. EN SVENSK BISKOPS HOFHÅLLNING I BÖRJAN AF 1 500-TALET 43 Hans Brasks gård och som äro af vigt för att komplettera Bildén af en svensk prelats hofhållning i forna dagar, nämligen uppgifter om inredning och beväpning. Inventariet upptager, i samma ordning (eller snarare oordning) som här, hufvudsakligen följande föremål: 24 borddukar, 14 hand­ dukar, 10 par lakan, 6 pär benvapen, 2 platov, 5 bröst(-harnesk), 3 par stålhandskar, 5 jernhattar, 6 sköldar, 2 pansar, ett skölde (af stålskifvor), en krage (af stålringar), 34 armborst, stickade (skaftade) och ostickade pilar, af hvardera slaget mera än en tunna, 12 stenbössor, af hvilka tre voro stora, tre lodbössor, 26 bösskammare (patronhylsor), 5 halftunnor bössepulfver, 3 verp- lar pulfver (krut), en träkanna med pulfver, 30 blylod i en läder­ säck, 1,500 bösstenar, 2 par bordsknifvar, ett nytt, blått och hvitt sparlakan, ett gammalt hvitt sparlakan, 23 hyenden, 4 bän­ kakläden, 2 gamla bonader, 21 underbolster, 10 hufvudbolster, 3 täcken, 4 ryor, 17 åkläden, 7 tapeter, en finsk vepa (ylletäcke), ett hufvudfat, en nopposäck, en hufvuddyna, 15 djurhorn, en klo (litet dryckeshorn), 50 hudar, ett handfat af smidt tenn, 3 mul- löger (metallskålar), 3 skåp, en ark (kista), 22 grytor, en stek­ panna och en kopparvanna, som sattes under steken då den stektes, 5 kopparkannor, 3 tennkannor, 2 stora kopparfat till allmoseutdelning, 6 ljusstakar, 2 halster, 1 jernspett, en mortel, ett kryddsikt, 3 messingskittlar, 4 kopparkittlar, hvar och en rymmande 6 ämbar, en bryggpana, 4 st. bryggkar, de två större på 16 kannor, 4 tennflaskor, 2 spisflaskor af stål, 2 stora läglar af läder, 4 såar och 2 baljor. Vidare uppräknas smedsredskap, snäckor och bålar med tillbehör, husdjur och kapellredskap, hvilka vi här kunna förbigå. Emellertid kunna vi ingalunda anse denna inventarieförteck­ ning gifva ett fullständigt begrepp om inredningen i ett biskop- ligt slott — af Tynnelsö många rum hade de allra flesta fått stå tomma, derest mera der icke funnits än det ofvan uppräknade. Detta torde hafva varit allenast det som hörde till den permanenta uppsättningen, företrädesvis i de lägre rummen, som begagnades af tjenstefolket. Det var förmodligen hvar biskops ensak att inreda de rum, som af honom personligen begagnades. Den här anförda förteckningen är uppgjord år 1443, samma år som biskop Thomas atled och sannolikt innan hans efterträdare biskop Erik hade hunnit företaga någon ny inredning. 44 HANS HILDEBRAN». Till ilen krigiska personalen i Lindköpings gård höra af de uppräknade tjenarne höfvidsmannen (förmodligen någon väp­ nare), väpnare och svenner, bösseskytt^-, pulfvermakaren (som till­ verkade krut) samt antagligen äfven styrmannen och båtsmännen. Instruktionen för höfvidsmannen innehåller några drag, som förtjena här antecknas. Han förmanas »att hafva Gud och rätt­ visan för ögonen samt att tillse att folket är färdigt med häst, harnesk och alla vapen, så att de kunna vara ostraffliga på marken för rikets fiender bland andra goda karlar, så att de eller deras husbonde icke föraktas». När folket var så mycket, att det delades i lika rotar, skulle han till rotmästare sätta »tröste och åtvaktige» karlar, som icke genom glömska vålla någon skada. Han skulle hafva aga på dem som följa honom, att stöld, rot' eller annan »obeqvämlighet» icke föröfvas inrikes. Han och rote- mästaren skulle hafva noga reda på när tjenstgöring förekommer, och icke derom spörja andra, ty då torde deras folk få gå ut förr än deras tur kommer. Minst en gång örn dagen skulle han tala vid rikets höfvidsman eller högsta befälhafvaren och då alltid gifva god tröst. Någon envåldsherre var höfvidsmannen icke, ty han var skyldig att rådslå med de goda karlar som följde honom, hvad helst företagas skall, om något förekommer, så att han ej är ensam om rådet ehvad hända kan. A andra sidan, gent emot det gemensamma befälet, hade han en viss sjelfständig­ het, ity det ålåg honom att när andra sofvo, se till »huru han med uppsåt och fördel skall hafva sina anslag mot fienden». När örliget var slut och hemlof gafs, skulle höfvidsmannen skaffa sig bref af öfverbefälhafvaren med intyg om sitt förhållande. De föreskrifter, som gälla gemenskapen (hofmännen), äro för vidlyftiga att här införas. I dem heter det visserligen, att det är bättre att manligen och ärligen dö än att skamligen lefva, samt att en god krigare bör hafva för ögonen Gud, kyrkan och klostren samt sin egen ära och rykte, men eljes sökte man mera vädja till folkets praktiska förstånd än till fosterlandskärleken och hederskänslan. Folket förmanas, att vid gästning under utmarschen vara hyggligt, så att man kan komma igen, att icke rymma under konungens baner, ty som straffet är drygt, är det bäst att taga sig till vara. »Det är rådligt, heter det äfven, att hvar och en förser sig med söm och sko till varger- EN SVENSK BISKOPS HOFHÅLLNING I BÖRJAN AF 1500-TALET. 45 ning, ty ofta händer, att man för en söm mister en sko, för en sko en häst, för en häst en man och för en man ett land». Att gifva en fullständig skildring af en svensk medeltids- biskops hot' d. v. s. en skildring så rik att man kan anse hvar- enda del vara på ett vederbörligt sätt uppmärksammad, ligger icke inom möjlighetens område, ty material derför saknas; våra källskrifter äro ytterst fattiga på interiör-bilder. Det är att beklaga, ty de andliges prakt är ett ytterst framstående drag i taflan af vår medeltid. Af denna anledning har jag trott, att före­ gående skizz bör kunna vara af ett något allmännare intresse.