N:o 8, 1876 SVENSKA FORNMINNESFÖRENINGENS TIDSKRIFT.' TREDJE BANDET. 2:a häftet. INNEHÅLL: Sid. Svenska Fornminnesföreningens fjerde allmänna möte, i Göte­ borg den 14—17 Juni 1875 (forts, från föregående häfte) 91. BRUSEWITZ, G., Förteckning å kyrkor och samlingar som lemnat bidrag till den i sammanhang med nämnda möte anordnade utställning af fornsaker .................................. 13G. CEDERSTRÖM, C., Öfversigt af förf:s vid mötet utstälda forn- sakssamling ........................... .......................................... . 139. DJURKLOU, G., Strödda anteckningar örn - Kinds härad i Vestergötland i äldre tider................................................... 160. MONTELIUS, O., Sveriges arkeologiska litteratur åren 1875 och 1876 (för den för-kristna tidell)^............................... 187. Strödda anteckningar örn Kinds härad i Vester­ götland i äldre tider.*) Af G. DJURKLOU. När och huru olika trakter af vår jord fått sin första be­ folkning är en fråga, på hvars lösning i våra dagar arbetas med mycken ifver, och ehuru det tillfredsställande svaret mången­ städes ännu länge torde få höra till önskningsmålen, då en mängd andra spörsmål derförinnan måste bringas på det klara, så äro dock svårigheterna icke öfver allt lika stora. Medan i det mellersta Europa det ena folket aflöst och förträngt det andra, och den yngre kulturen vunnit samma utbredning som en förgången äldre, företer t. ex. vår halfö flere för en sådan *) Såsom antiqvitets-intendent gjorde förf. till dessa anteckningar ar 1869 en antiqvarisk recognoscering i en del af Elfsborgs län, då Kinds härad äfven besöktes. Hans instruktion ålade honom att taga reda på fornlemningar, fornfynd, konstsaker, folkseder, folksägner och visor, bygdemålen, gamla handlingar m. m. Följaktligen måste hans skörd blifva aliqvid in omnibus men i följd af den korta och särskildt för ett studium af folkspråket och sederna otillräckliga tid som kunnat egnas hvarje trakt — nihil in toto. För att emellertid visa, huru han tänkt sig Sveriges antiqvariska undersökning efter den plan, som upp- stälts för antiqvitets-intendenten, har han ansett sig böra meddela detta prof, der naturligtvis det speciela bouppteckningsinstrumentet, d. v. s. de antiqvariska? sockneförteckningarna, utelemnats. Den närvarande uppsatsen, afsedd för tidskriften Land och Folk, var ämnad att blifva en folkskrift, hvarföre allt, som för den stora allmänhetens uppfattning skulle möta några svårigheter, sorgfälligt undvikits. Stil och hållning är derföre allt för lätt för en tidskrift, afsedd att innehålla mera veten­ skapliga afbandlingar; men tiden har ej medgifvit en omklädnad, läm­ pad efter den nya inqvarteringen. 160 G. DJURKLOU. forskning gynsammare förhållanden. Hos oss har, så vidt ännu kunnat utrönas, menniskans hitkomst och fortsatta utbredning öfver landet egt rum i en visserligen långt aflägsen, dock icke så fjerran liggande, tid att några synnerligt storartade förän­ dringar af jordytan derefter för sig gått. Fornforskningen sak­ nar derigenom hos oss den lockelse, som en af vetenskapens ljus ledd vandring i urtidens natt öppnar för det vettgiriga sin­ net, men eger deremot fördelen af en redan öfver våra äldsta tider svagt skimrande morgonrodnad, som bådar en gryende dag, om ock denna icke kan varda fullt molnfri och solklar. När vi närmare undersöka vårt land, finna vi flerstädes stora landsträckor, som, så vidt ännu kunnat utrönas, först i vår hi­ storiska tid blifvit befolkade, och för så väl sten- och brons- åldrarne som för den dem efterföljande jernåldern kunna med ledning af fynden och fornlemningarna gränserna väl icke öfver allt men mångenstädes med någorlunda visshet bestämmas. Medgifvas måste dock, att ännu hafva undersökningarna icke så närmat sig det mål, som genom fullständigt genomforskande af ännu till äfventyrs orubbade griffer bör ernås, att fullt säkra slutledningar kunna dragas, men detta oaktadt har den anti- qvariska verksamheten icke varit alldeles utan frukt äfven i detta afseende. För vissa landsdelar kunna vi redan bilda oss åtminstone en föreställning örn deras äldsta befolkning, och äfven örn en fortsatt forskning skall föra denna till större klarhet, bör detta icke vara något skäl att, medan vi vänta derpå, förtiga hvad vi veta eller åtminstone tro oss veta. Tvärtom, är det just genom att meddela detta sorn man väcker håg och lust att medverka till fortsatta undersökningar, hvilka icke kräfva en så tung lärdomsrustning, som mången är benägen att före­ ställa sig. Den Skandinaviska halföns naturbeskaffenhet underlättar i väsendtlig mån uppsökandet af de spår, de äldre folk-lagren efterlemna!. På tre sidor omgifven af haf och på den fjerde af ogästvänliga landsträckor är hon så lik en ö, som en halfö gerna kan vara det. Vidare genomskäres hon af en hög fjell- rygg, hvars isbräer, sumpiga högslätter och skogklädda sluttnin­ gar gifvit lif åt de floder, som danat dess dalgångar och fort­ farande vidmakthålla de många större och mindre vattensamlin­ gar, hvilka utgöra än en prydnad för landet än en stötesten för OM KINDS HÄRAD I VESTERGÖTLAND. 161 den idoge landtmannen. För vår halfös bebyggande gifver så­ ledes sjelfva naturbeskaffenheten en anvisning, som ej får lem­ näs åsido, och då redan gjorda forskningar gifva vid handen, att de första bosättningarne måste sökas på kusterna, så är det äfven mer än sannolikt, att folket i sin tillväxt och utbredning vid uppsökandet af nya hemvist följt de naturliga vägar till det inre landet, som vattendragen utvisat, och sålunda mer och mer närmat sig dessas källor. Möjligt är det visserligen, och på slättbygderna, såsom vi här längre fram skola se, stundom bevis- ligt, att undantag egt rum, och att saknaden af naturliga grän­ ser och äfven andra förhållanden föranledt en öfvergång från ett vattensystem till ett annat; men i allmänhet taget gäller denna regel. Man kan för den förhistoriska tiden följa såväl sten- som bronskulturens spridning upp efter floddalarne, och äfven för jern- åldern är detta icke sällan möjligt, ehuruväl särskiljandet dem emellan i följd af härför otillräckliga undersökningar ännu måste lemnäs åt framtiden, då fornlemningarna ensamt icke gifva någon fullt säker ledning. Afven häradsindelningen, hvars ursprung förlorar sig i tider, för hvilka vi icke ega några historiska ur­ kunder, gifver ett stöd härför, synnerligast i Götaländerna. På slättlandet kunna häradernas äldsta utsträckning väl icke nu­ mera med någon visshet bestämmas, ty der hafva kända rubb­ ningar af gränserna egt rum, och sådane troligtvis äfven inträf­ fat i äldre tider, i det att tvänne härader kunnat förenas till ett, såsom t. ex. Medellösa och Askers härader i Närike, dels ett söndersprungit i flera, smärre jemkningar att förtiga. Men i våra, redan i forntiden befolkade skogs- och bergstrakter äro de gamla gränserna bättre bevarade. Der omsluter häradet ännu vanligen en större eller mindre del af ett vattensystem, hvars naturliga råmärken varit för detta bestämmande; och är ett flodbäcken deladt i två eller flera bärader, så äro bygderna kring vattendragets nedre lopp i de flesta fall de äldsta och de vid dess öfre och bifloderna utgreningar från dessa. Bergen och de oländiga skogs- och myrtrakterna voro fordom de naturliga gränserna, och vattendraget såsom råskilnad är vida yngre. Vattnet — der detta ej såsom vid våra största insjöar antager karaktären af ett inliaf — förenade bygderna. Bergen skiljde dem åt. Så väl härads- som socknegränserne gingo i äldre tider »frän ås till ås», hvaremot de enskilda hemmanens ägogränser? se­ 162 G. DJURKLOU. dan dessa börjat bestämmas, oftast gingo »högst i ås och lägst i ras»,*) såsom det heter i gamla häradssyn^- ännu under början och medlet af 1600-talet. Att det härad eller rättare sagdt den landsdel, här är i fråga, på enahanda sätt erhållit sin befolkning, lider intet tvif vel; men innan vi med ledning af fornlemningarna och de ännu ytterst få kända fynden söka visa detta, torde vara skäl att något redogöra för Kinds naturbeskaffenhet, hvilken såsom re­ dan är nämdt alltid egt en afgörande vigt vid valet af bo­ städer. Följa vi Ätran från Gunnarp i Halland vidare uppåt, finna vi dess dalgång trång och på båda sidor omgifven af nu mer eller mindre nakna men fordom af väldiga skogar beklädda berg, som vid Mårda-klef närma sig hvarandra och bilda ett trängt pass, hvilket under äldre dagars ofta påkommande gräns­ fejder varit en vigtig försvarspunkt. Dalgången, ehuru här och der något bredare, förändrar ej synnerligt sitt lynne; bergen minskas icke mycket eller draga sig längre tillbaka från floden, och mo och myr upptaga största delen af hvad de lemna öfrigt. De för odling tillgängliga trakterna vidgas dock i närheten af Frölunda, som kan uppvisa mera leende och fruktbara bygder; och här mottager Ätran från öster ett temligen stort, i skarp vinkel mot söder för upptagande af gränssjöarne Kalfvens och Fegens vatten brutet, tillflöde. Detta kallas än Lillån, än Kalfsåu och kommer från de i allmänhet torftiga, oländiga, sumpiga och bergbrutna bygder, som utgöra Ambjörnarps, Sjötofta (i folk­ språket Skåta, i äldre skriftspråket Skäggetofta), Håksviks och Kalfs socknar. Längre upp i Orsås tillstöter likaledes från öster en annan s. k. Lillå, bildad af frenne i Tranemo förenade vatten- ‘) Ras m. plur. läser förekommer såväl i Vestgötalagen som i Vest­ göta munarter och betyder, såsom Ihre i sitt Dial. Lexicon uppgifver, »diup eller sank ort, ther vatn står eller rinner». Vid härledning af Vestgötska ortnamn på ås der ett r går före å bör man derföre vara försigtig och gifva akt på naturbeskaffenheten för att af denna erfara, huruvida os, ås eller rås är ursprungliga ändeisen. Medan t. ex. Årås i Vadsbo vid Gullspångselfvens utlopp i Venern utan tvifvel är År-os = åmynning, är deremot Årås i Redväg sannolikt Å-rås. Staden Borås skall enligt Nils Hufvudsson Dahl fått sitt namn af »Boer-åsen», och vi vilja ej bestrida hans uppgift, men deremot synes Borås eller Boderås i Kind böra härledas af rås och ej af ås, o. s, v. 163 drag, hvilkas der vidgade, dalbottnar lemnat utrymme för en talrikare befolkning. Också bär nuvarande Tranemo socken i sig upptagit tvänne äldre, som bada funnos vid reformations­ tiden. Af de här förenade åarne kommer Musån från det bergiga och sumpiga Mossebo. Den andra eller Nittorpsån, hvars källa är den åt alla håll vattengifvande Komossen i Redväg, genom­ går Grönahögs, Dalstorps och Nittorps socknar med en åtmin­ stone i de sistnämnde temligen brukbar jordmån, och den tredje och vigtigaste flodarmen Sämsån, som i sitt nedre lopp vattnar en smal men långsträckt ängsvakt, kommer i en temligen rak sydlig rigtning från den jemsides Asunden belägna Sämsjön *), hvilken åter utför många smärre fall får sitt förnämsta tillflöde från Eramossen i Redväg. Kring det sistnämnda vattendraget och den med Sämsån vid det gamla fästet Oppensten förenade Åsarpsåns Öfversta lopp, ligger nuvarande Gällstads sockens hufvudbygd. Vid dessa åar, äfvensom i det på sluttningen mot Asunden belägna Länghem, finnes i allmänhet bättre och frukt­ barare jord än i den sydligare delen af häradet, hvars magra på mylla fattiga sand upptager största delen af Ätrans dalgång genom Svenljunga, Seksdrega, Hillareds och Dannicke socknar. Föga bättre lottade än dessa äro de på hvar sin sida om Asun­ den belägna Tverred och Marbäck, der de höga bergen vid Vassared och Skottek bilda ingången till det kring sjöns nord­ ligaste vik och Ätrans öfre lopp belägna Redvägs härad. Utom Ätrans floddal har vid sidan af denna på gränsesko- garne mot Marks och Mo härader småningom uppvuxit andra bygder, hvilka af ålder tillhört Kinds härad, antagligen derföre att de derifrån fått sin befolkning. En sådan bygd finna vi i Mjöbäcks och Elfsereds socknar vid ett från sjön Hallungen lö­ pande och först längre ner i Halland med Ätran förenadt vat­ tendrag, och tvänne andra hörande till Viskans flodområde träf­ fas ofvanför denna, den ena i det af Holtsjön benämnda Holts­ ljunga, den andra kring Häggåns och Orsåns källarmar i Red­ slared, Roasjö och Ljushult samt det halft örn halft till Mark *) Hvad denna sjö ursprungligen hetat, är ej latt att säga, men att dess nuvarande namn ej är det gamla lider intet tvifvel. Vid sjön upp­ stod en bygd som af läget kallades See-heim, Sjöhemmet; detta sam­ mandrogs sedan till Sibern och Säm (orätt Sämb) och så fick sjön nytt namn efter bygden. OM KINDS HÄRAD I VESTERGÖTLAND. 164 G. DJURKLOU. hörande Öxabäck. Äfven på östra sidan har Kind öfverskridit Ätrans floddal och inträngt i Nissans, der Ljungsarp och Öls­ remma socknar uppstått kring ett af denna ås tillflöden, men också är gränsen här af naturförhållanden betingad, då den mot Mo härad utgöres af stora och otillgängliga mossar. Efter denna redogörelse för häradets naturbeskaffenhet skola vi tillse, hvad fornlemningar och fornfynd kunna upplysa om Kinds äldsta bebyggare. Mycket är det icke, ty på få ställen synes »medelgrafningen» eller skattletandet varit så ohejdadt som här, men något kan ändock slutas äfven af det lilla, som beva­ rats. Att Kind redan under stenålderns aflägsna dagar icke varit alldeles öde, skönjes af de spår efter folk, tillhörande detta odlingsskede, som uppdagats utefter Ätran upp till Asunden, hvarest likasom måhända vid Kalfven och Fegen deras förnäm­ sta boplatser eller åtminstone tillhåll torde få sökas. Synner­ ligt talrika kunna de ej hafva varit och så särdeles långt från Ätran och dess tillflöden synes de ej heller hafva framträngt, sävidt något kan slutas af de fåtaliga fynden i en bygd, så sköflad som denna. Grafvar ostridigt tillhörande stenåldern eller större hällkistor funnos år 1869 endast en vid Refvesjö stom i Refvesjö socken samt två vid Malsbo i Mossebo, dessa sistnämnda likväl icke fullt säkra; men anledningar saknades ej att flera dylika grafvar fordom funnits. Det är också möjligt, att sten­ ålderns folk här såsom i Värend och Finveden äfven nedlagt sina döda i kistor af resta hällar, som sedan dolts under rör af kullersten. Dylika rör äro i Kind ganska talrika, men då de flesta långt utom mannaminne blifvit upprifna, kunna vi ej med visshet veta hvad de innehållit. Stora stenhällar inlagde i eld­ städer eller nyttjade till planstenar utanför stugorna uppgåfvos vara hemtade ur stenrör, och en och annan fornsak af sten om­ talades såsom hittad vid dessas förvandling till väglagningsämne, hvilken nu allmänt pågår. Vid Mölneby i Frölunda trälfades år 1865 i ett rör en liten hällkista af nästan qvadratisk grundplan och något öfver 1 alns sidor, och i denna en flintknif af 6 tums längd, men hvad kistan i öfrigt innehållit, derom kunde man ej lemna närmare besked. Om här varit en stenålders-graf kan således vara osäkert. Kistans omfång synes väl ringa, och flint- knifven ensam kan icke bevisa detta, men häraf göres dock an­ tagligt, att flera stenrör kunnat ega en dylik inre byggnad. OM KINDS HÄRAD I VESTERGÖTLAND. 165 Några större fynd frän denna tid äro ej kända, men anmärk­ ningsvärd! är, att man på tvänne ställen vid sjön Fegen kan uppsamla flintspån som vid starka stormar drifvas i land ock synas af menniskohänder splittrade från kärnan. Dessutom lära vid utdikning af Simsjön på gränsen emellan Länghems och Ullasjö socknar ganska många stenvapen af olika slag påträf­ fats, men ehuru flera samstämmiga uppgifter örn detta sist­ nämnda sjöfynd emottagits, har dock ingen enda fornsak der­ ifrån kunnat erhållas. Enstaka fynd hafva gjorts här och der i Ätrans dalgång, men de flesta och bäst behållna stenvapnen träffats i Länghems socken på sluttningarne mot Asunden, hva­ dan, örn någon egentlig bygd funnits i Kind under stenålderns dagar, denna torde här böra sökas. Huruvida Kind egt någon bronsålder måste lemnäs oafgjordt, då något enda fynd från denna tid ännu icke är vordet kändt. Möjligt kan väl vara, att något af stenrören vid vattendragen omslutit eller ännu omsluta grafvar från denna tid, men mycket sannolikt är det dock icke. Det vill nästan synas som om jer- nets bruk här omedelbart aflöst stenens, och ett stöd för denna förmodan kunna vi hemta deraf att förhållandet är nästan ena­ handa i Vestbo och öfre delen af Mark samt det ofvanför Kind äfven kring Ätran belägna Redväg. Sistnämnda härads nordli­ gaste del, som mot Frökind och Vartofta icke eger någon na­ turlig gräns i detta ords äldsta mening, har visserligen utan tvifvel egt en bronsålder, men denna har inkommit norr ifrån. Detta är också naturligt, ty att döma af de iakttagelser hitin­ tills kunnat göras vill det synas ostridigt, att denna nya folk­ vandring eller kulturströmning från Vestkusten följt Göta eif till Venera och derifrån utbredt sig öfver Vestergötlands slättbygd och Dal samt upp efter vattendragen trängt temligen långt in i Vermland. På den punkt, hvartill redan gjorda forskningar hunnit, måste vi antaga att Kinds fornlemningar, de må nu vara stensättnin- gar, rör eller grafhögar, med få undantag tillhöra jernåldern, men för att kunna säga i hvad män den ena eller den andra dertill bidragit fordras en grundligare undersökning af grafvar- nes innehåll, och denna är ännu ogjord. Emellertid är det otvifvelaktigt, att det öfvervägande flertalet af dessa fornlemnin­ gar förskrifva sig från den yngre jernåldern. Af stensättnin- 166 G. DJURKLOU. gärna äro de flesta kretsar, der de udda talen 5, 7, 9 o. s. v. bestämt stenarnes antal. Liksidiga fyrkanter af 4 hörnstenar med eller utan föreningslänkar af mindre kullersten äro dock icke sällsynta. Talrikast äro stenrören, hvilka också flitigast genomsökts af skattletare, en omständighet, som kan väcka miss­ tanken att ryktet om ett eller annat i ett sådant påträffadt dyr­ barare fynd dertill gifvit anledning. Sägnen kände också ett sådant taget ur kumlet på Viseberg, som för en tid gjort Sven- ljungaboarne till storkarlar, samt ett annat från Kungagrafven på Ulfsheden, hvilket lagt grunden till Gamle Bengts i Klef rikedomar. *) Stenrören i Kind äro merendels runda, och ytterst få, ja knappast något enda, torde hafva haft fyrkantig grund­ plan, hvilket är händelsen med så många i det angränsande Finveden. Några med dess s. k. »tempelrör» och fotangelfor- mer (trekantiga stensättningar med inböjda sidor) jemförliga finnas här icke, hvilket lika litet kan vara tillfälligt, som valet af småsten till grafbyggnader på sådana ställen, der den lösa mo­ sanden gjort uppkastandet af en hög vida lättare. Stensättnin- garna och rören följa Ätran med små afbrott från Frölunda till Hillared och Dannicke samt finnas till icke så ringa antal äfven vid tillflödena, synnerligast i Tranemo, Nittorp, Dalstorp, Gäll­ sta och Finnekumla. Bland dem må särskildt nämnas några låga plattkulliga vid Gammalsjö (rätteligen Gammalsör) i Kalf, hvilka icke blott ega ännu tydliga kantstenar utan äfven — såsom då mossbeklädnaden aftäckes tydligen kau ses — varit öfver- sållade med sönderslagen qvarts, en stenart, som visserligen tinnes mångenstädes i Kind men till detta ställe mäst fraktas ett godt stycke väg. Större samlingar af rör och stensättningar äro ej sällsynta och finnas vid Hulan i Orsås, Hulabäckstorp i Frölunda, Hulareds kyrka m. fl. ställen. Grafbögar förekomma företrädesvis i östra delen af häradet vid den öfre Lillåns till­ flöden, och tvänne större gräffält kunna ses ofvan och nedan örn Dalstorps kyrka. Sådana minnesmärken, som lemna upplysnin­ gar örn språket i forntiden och då här bofaste män, d. v. s. run­ ristningar, äro i Kind ytterst få. Före år 1869 voro endast 2 *) Vid Sv. fornminnesföreningens möte i Göteborg förevisades ock ett särdeles vackert jernåldersfynd från Refvesjö i Kind, som vi hoppas skall i denna tidskrift närmare beskrifvas. Okt KINDS HÄRAD I VES'i EttGÖTEAND. 167 runstenar här kända, den ene vid Herreqvarn i Ullasjö, den andre vid Normanslid i Tranemo. Nu äro de 4, sedan förf. af denna uppsats efter hörsägen uppgräft och rest en vid Gölings­ torp år 1869 och en annan vid Bragnum 1870.*) Runorna fort­ foro här såsom mångenstädes att brukas långt in i medeltiden och 4 sådane yngre runskrifter, förut okända, uppdagades år 1869. Till dessa skola vi längre ned återkomma. Huruvida jernålderns folk — örn jernets hitkomst nöd­ vändigt förutsätter en ny invandring — följt samma väg som vi trott oss kunna antaga hafva varit stenålderns, är en fråga, den vi ej tilltro oss att besvara. »För mycket och för litet skämmer allt» säger ett gammalt ordspråk, och detta eger inom den gren af den antiqvariska forskningen, hvarmed vi här sysselsätta oss, sin fulla tillämpning För stor rikedom på fornlemningar eller dessas utbredning öfver nästan hela den trakt, som skall göras till föremål för undersökning, vållar understundom föga mindre ovisshet örn den riktning, hvaruti invandringen, bosättningen eller kulturströmningen fortgått, än ett allt för ringa fåtal af minnesmärken. Det vill dock synas som om äfven jernålderns väg varit ungefär den redan uppgifna. Vi kunna spåra dea öfverallt utmed vattendragen; och brist på fornlemningar eller dessas ringa fåtal i Ljushult, Holtsljunga, Redslared, Mjöbäck, Tverred, Marbäck och Grönahög tyda pä yngre bygder. Från Asunden fortgå jernålderns minnen uppför Ätran i en nära sam­ manhängande kedja genom Redvägs härad, i hvars Öfversta hörn de först synas hafva sammanträffat med bronsålderns. Utmed Viskau är förhållandet enahanda från Mark uppåt Alis och Ve­ dens härader, och utmed båda dessa vattendrag hafva jernålders- bygderna varit tätare kring öfre än nedre loppet. Detta synes illa öfverensstämma med den förslagsmening här framkastats, i synnerhet som Kindbon och Marbon likaväl äro Vestgötar som befolkningen i t. ex. Skånings och Vadsbo härader, hvilkas fäder icke gerna kunna antagas hafva kommit genom Kind eller Mark. Vi förneka det ej heller, men deraf att Kindbon och Marbon så långt till baka historien känner dem räknats till Vestgötarne, ') För hvad dessa runskrifter innehålla skola vi på annat ställe re­ dogöra. Här må blott anmärkas, att ingen af dem är Tistad med de äldsta runorna. 168 G. DJURKLOU. föijer väl lika litet att de alltid varit det, som att Virden och Finvedsbon varit samma Småländingar som Vedbon oell Mörin­ gen. För att kunna lösa denna fråga måste äfven andra om­ ständigheter än fornlemningarna och fornsakerna tagas i skär­ skådande. Språket t. ex. är i Kind visserligen Vestgötiskt men till uttalet något och till ordförrådet ganska mycket befryndadt med Halländskan; men då detta till en god del kan hafva sin grund i beröring grannar emellan, kan deruppå ej mycket byg­ gas. Deremot råder i gamla seder och bruk en större öfver­ ensstämmelse med dessa sydligare och äfven de östliga gran- narne än med de rena Vestgötarne på slätten, och likasom lyn­ net hos den fordom vilda Marbon närmar sig Nordhallänningens, öfverensstämmer Kindbons sinnelag med den mildare Sydhal- länningens. Den benägenhet för mångsidig slöjd, som utmärker befolkningen i den s. k. Knallebygden, hvartill Gasene härad strängt taget icke torde få räknas, finnes icke i det öfre Vester­ götland, men väl i Halland; och äfven örn slöjdskickligheten kunnat framtvingas af svårigheten att här försörja sig af jord­ bruket ensamt, kan denna öfverensstämmelse i anlaget väl icke frånkännas all betydelse. Oss vill det derföre synas som om befolkningen i Kind och Mark, ja kanske hela den egentliga Knallebygden, äfven under jernålder^ första dagar egt när­ mare fränder i Halland än i det öfre Vestergötland, men att Vestgötarne tidigt nog trängt öfver bergen in i de mot Kattegat utmynnande floddalarne och småningom med sig förenat der befintliga bygder. Detta är dock endast en förslagsmening, som må gälla hvad den kan, och framställes endast derföre att rätta förhållandet — örn det någonsin skall kunna redas — krafvel- grundligare undersökningar af icke blott fornlemningarna på marken, utan äfven dem i språk, folklynne, seder och bruk, än som varit möjliga under en sommars resa i dessa bygder. I hvad mån bosättningen vidgats under medeltiden kan ej med säkerhet bestämmas, då tillfälle att genomgå de från denna tid bevarade handlingar saknats, men af de sparsamma upplys­ ningar, derur kunnat hemtas, de qvarvarande äldsta kyrkorna, det bohag de yngre ärft efter de äldre m. m. vill det synas som om Kind redan på 1300-talet egt de flesta af sina nuvarande sockenkyrkor med undantag måhända af Grönahög, Sjötofta, Ambjörnarp, Olsremma och Ljungsarp, örn hvilka ännu råder OM KINDS HÄRAD I VESTERGÖTLAND. 169 ovisshet i detta fall, ehuru de utan tvifvel ej äro yngre än från bör­ jan af det följande århundradet. Deremot funnos, att döma af handlingar och qvarvarande byggnadslemningar, derjemte de nu försvunna Limarydh, Sam, Ullasjö, Ringestena och kanske äfven Tyggestorp eller tillsammans minst 33 kyrkor af de 38, som funnos vid reformationen. Om ett par af dessa kyrkors upp­ komst finnes en sägen, som då den kan grunda sig på ett verk­ ligt förhållande här må intagas. »I gamla dagar — säges det — bodde på Högalid en mägtig herreman. Han het Ambjörn och egde mycket både gods och penningar. En hustru hade han oek, och hon het Skägga. Örn nu herr Ambjörn och fru Skägga dragit ens i öfrigt är ej godt att veta, men i ett fall hade de åtminstone alldeles olika tycken. Herr Ambjörn likade presten i Tranemo bäst, men fru Skägga tyckte ett Kalfspresten var vida styfvare, och så sökte de till hvar sin kyrka. Det var en lång och oförig kyrkoväg till Kalf, derföre bygde frun sig en egen kyrka vid sin gård Tofta och kallade henne Skäggatofta. Der predikade Kalfspresten för henne. Nu ville herr Ambjörn icke vara sämre än fru Skägga och så bygde han egen kyrka vid Högalid. Henne kallade han Ambjörnatorp. Dit kom Tra- nemopresten och predikade för honom. Så dog fru Skägga och så dog Kalfspresten. Då passade Tranemopresten på och fick kyrkan i Skäggetofta också. På det sättet kommo båda kyr­ korna till Tranemo gäll.» Nästan alla dessa kyrkor voro jordegare och blott de i Asarp, Dannicke och Olsremma voro endast hänvisade till tion den och offer. Men vidden af deras besittningar var olika. Frölunda, som märkeligt nog varit den rikast begåfvade, hade 1540 20 lisp:s smörränta af 10 gårdar och lägenheter. Närmast i jordegendom kommo Seksdrega med 18.^ lisp. ränta samt Kalf och Gällsta, hvardera med 18. De öfriga hade mellan 9 och 1 lisp. ränta. Samma olikhet rådde äfven i presternas inkomster. Då den i Gällsta utom sjelfva prestgården ensam eller till någon del gemensamt med kyrkorna hade — stommarne inräknade — 24 landbohemman och lägenheter med, som det vill synas, 74 lisp. smörränta eller vida mer än mången frälseman på den tiden, hade den i Länghem blott prestgården och af 6 gårdar och 1 torp — stommarne i de 3 lydsocknarne inräknade — 16 lisp. smörränta. Huru många prester funnits under medeltiden lfa G. DJURKLOU. kan ej uppgifvas, men att icke på långt när alla kyrkor egt egna herdar är lika säkert, sorn det är antagligt att presterne möjligen någon gång varit flere än är 1540, då Kind bestod af följande »gäll»; Gällsta med 6 kyrkor, Länghem med 4, Kalf med 4, Seksdrega med 5, Dalstorp med 5, Tranemo med 6 och Svenljunga med 5. Emedlertid är det sannolikt, att flera af kyrkoherdarne egt biträde af kapellaner. Af Kinds 38 medeltids-kyrkor voro nied visshet 20 af trä, de flesta sedermera ombygda på 1600- och 1700-talen, och af de återstående 18 åtminstone 16 af sten. De af dessa sistnämda, som ej lemnats öde, hafva tillbygts och omdanats efter yngre tiders smak och den växande befolkningens kraf på ökadt ut­ rymme, men lemningar efter de öfvergifna gamla kyrkorna i Tverred, Nittorp och Sära gifva dock en tydlig föreställning örn bygnadssättet. Nästan alla hafva varit bygdå i den uti Vester­ götland länge bibehållna Romaniska eller kanske rättare Anglo- Romaniska stilen, ty ett fornengelskt inflytande röjer sig på de flesta ställen. De bestå af ett aflång-fyrkantigt skepp (i Vester­ götland kalladt bakkyrkaD), ett smalare och kortare kor (fram- kyrkan) med lägre yttertak än skeppet, samt ett ännu smalare halfrundt kor-utsprång. Torn saknas merändels. Dörr finnes alltid på södra sidan nära vestra gafveln och i de flesta, dock ej i alla, har ännu en ingång funnits midt emot denna äfven å norra sidan. Ofver dörren satt en halfrund stenhäll, på södra sidan vanligen prydd med uthuggna bilder. I Nittorp upptogs detta s. k. dörrfält af ett skaftadt kors under en bågformig rep- vridning, hvars grundlinie visade spår efter runskrift, som, örn den varit oskadd och läslig, sannolikt upplyst oss örn byggmä­ starens namn. Fönstren, som vanligen voro 1 aln höga, 8 ä 9 tum breda med rundbågiga betäckningar och djupa smygar, suto nära mellantaket, hufvudsakligast på södra sidan och i korut- språnget, sällan något på den norra, samt egde i Hillared ännu år 1816 qvar sina omfattningar af huggen kalksten. I en och annan af dessa kyrkor hafva utom hufvudaltaret i korutsprån- get funnits altarnischer med helgonbilder i skiljomuren emellan kyrkan och koret på hvardera sidan om bågöppningen, den s. k. triumfbågen; åtminstone har detta varit fället i Hulared före 1821 och i Asarp tore sista reparationen i förra århundradet. En annan och yngre byggnadsordning röjer sig i Säms ödekyrka, hvilken har hal trundt kor med spetsig triumfbåge och ursprung­ ligen spetsbågiga fönster- och dörröppningar. Denna kyrka bär äfven haft torn, men som det vill synas yngre än den öfriga bygnaden. Den närmare beskrifningen öfver dessa gamla kyr­ kor, som ega åtskilligt af vigt för konsthistorien, måste vi dock här lemna åsido för att i stället nämna något om den lösegen­ dom, de bevarat från äldre tider. Bland kyrkoklockorna fanns i Elfsered en med följande latinska ord i runskrift: Ave Maria Jessus: Hell Maria Jesus. Såsom af det utsatta namnet och bo­ märket synes är denna klocka gjuten af samme mäster Håkan, som lemnat oss de ännu bevarade klockorna i Herrljunga, Malma och Hösna. Den sistnämnda, ett mästerverk för sin tid med en mycket lång och upplysande inskrift, göts den 16 Julii 1345, och visar vid jemförelse med de andra, att mäster Håkan gjort betydliga framsteg, sedan han stöpte Elfsereds klocka, hvilken röjer minsta konstfärdigheten och torde vara den äldsta — så­ ledes måhända från 1320- eller 1330-talet. Dess runskrift är dock framstäld med vida mindre omsorg än t. ex. den å kloc­ kan i Burseryd i Vestbo, från 1238, som är den äldsta hitintills kända klockinskrift i runor med utsatt årtal. Det kan synas underligt, att runor så ofta och så länge begagnats i klock- inskrifter på det latinska språket, men är dock ganska naturligt. Så länge en inskrift måste inritas i gjutformen voro runorna med sina raka streck härtill vida lämpligare än de mera in­ vecklade latinska bokstäfverna, hvilka också på våra äldsta klockor såsom å den i Fors i Flundre härad äro ganska svår­ lästa. Vi våga derföre hålla troligt, att runskriften hos oss vid klockgjutning länge egt företräde framför de för återgifvandet af latinsk skrift vanliga bokstafsformerna; men sedan man lärt sig konsten att i gjutformen intrycka inskriften medelst lösa typer, var svårigheten att nyttja hvilka bokstäfver som helst försvunnen, och runorna folio nu alldeles ur bruk. Antalet af klockor med runskrift har också säkerligen varit ganska stort, ehuru vi nu icke ega många sådana; men då de utan tvifvel varit bland de allra äldsta, så äro de dels omstöpta dels hafva de kanske hört till dem, som konung Gustaf I »anammade» till betäckande af rikets gäld. Annu får man här och der i lands- orterne höra klockor nämnas med äfven andra namn än de eljes vanliga: storklockan, lillklockan o. s. v. -Dessa namn, örn ock i 6 OM KINDS HÄRAD I VESTERGÖTLAND. 171 172 G. DJURKLOU. folkets nimi ofta förvrängda, härleda sig från en gammnl sed att vid klockornas invigning uppkalla någon af kyrkans sär­ skilda beskyddare. Qvinnonamn och i synnerhet den heliga jungfruns och hennes moders S:t Annas voro härvid de vanli­ gaste, men i Länghem finnas tvänne klockor från medeltiden, af hvilka blott den ena, gjuten 1469 äfen Jacobus Wachevens(is?), har qvinnonamn enligt följande inskrift: Exorcisata Elisabeth suni vocata, eller på svenska Invigd jag blifvit, Elisabeths namn man mig häfver gifvit; hvaremot den andra, gjuten 1394 af Johannes Seenknecht, på plattyska upplyser, att hon kallats Martinus. Innan vi lemna kyrkoklockorna, vilja vi äfven omnämna, att vid flere kyrkor ännu utvisas den grop, der klockan gjutits, ty detta skedde i äldre tider vanligen vid sjelfva kyrkan. I Frö­ lunda visste man äfven omtala följande sägen, som vi dock träffat på många andra ställen i landet. När klockan skulle gjutas, hade mästaren skickat sin gesäll i förväg för att göra alla förberedelser till gjutningen. Allt var färdigt, men mästa­ ren sjelf lät vänta på sig. Frölundaboarne voro otålige, ty de ville ha sin klocka till en viss dag och så lät gesällen malmen sjuda och göt klockan. Det lyckades. Han fick den betingade lönen, tog sina penningar och begat' sig på hemvägen. På sön­ dagsmorgonen, när hans klocka för första gången skulle kalla Frölundaboarne till messan, mötte han på skogen sin mästare. »Hvarför har du öfvergifvit ditt arbete» sporde denne. »Hör I!» svarade gesällen, ty ljudet af den nya klockan skar genom luf­ ten. »Häri?» Ja mästaren hörde de herrligaste klockljud som nå­ gonsin nått hans öron. »Det är Frölunda nya klocka», sade ge­ sällen, »nu ringer det samman der». Förbittrad grep mästaren till sitt svärd. »Har du tagit brödet från mig, så tager jag nu lifvet af dig», sade han och genomborrade gesällen. Till äldre kyrkligt bohag, som man ej lyckats förstöra, höra dopkaren. Flera sådana, märkeliga för sin ålder och sina prydnader, äro ännu bevarade. Från Länghem har nu till Riks­ museet kommit ett sådant (fig. 1), som i en lång rad af bilder kring karets kant visar, såsom vi tro, huru mörksens makter af helgon och änglar hindras att rycka till sig den ur dopet upp­ stigande christne, som omfattar korset (»eli för hvilken Christus erlagt lösepenningen. ,En annan särdeles väl huggen, med en OM KINDS HARAD I VESTERGÖTLAND. na bladranka öfver 8 af pilastrar uppburna, med bladverk lyida rundbågiga hvalf kring skålen, hvars botten på undre sidan hal­ lre blad inom hjertformiga i zigzag förbundna bandflätningar, finnes ännu i Dalstorp. Afven Refvesjö, Håksvik, Gällsta och Fig. L Dopfunt från Länghems kyrka. Asarp ega märkliga dopkar, och i Finnekumla lag på kyrkogår­ den ett med kring foten löpande runskrift, som ehuru skadad upplyser, att stenhuggaren hetat Andreas. Alla dessa, äfvensom Ullasjö kyrkas gamla dopkar, som stympadt står i trädgården vid Ullasjö stom, ega mer eller mindre bägarlik form, hvaremot den nu till Riksmuseum förflyttade, som tillhört Säms gamla 174 G. DJURKLOU kyrka och 1869 träffades pä Gällsta kyrkogård, haft fyrkantig skål på likaledes fyrkantig fot nied rik växling af figurer och Fig. 2—5. Dopfunt från Säms kyrka. rankvridningar, olika på olika sidor (fig. 2—5). Äfven denna eger runskrift, som omtalar, att »Andreas (sannolikt samme man OM KINDS HÄRAD 1 VESTERGÖTLAND. 175 sorn i Finnekumla) gjort karet». Vi hafva således här för oss en runkunnig stenhuggare, och sådane saknades icke i Vester­ götland under medeltiden. Af en »Harald Stenmästare» hafva vi sett prydliga graflock i Ugglum och Ving, en Thormod har huggit det bägarlika dopkaret i Blidsberg o. s. v. När denne Andreas lefvat, kan väl ej på årtalet uppgifvas, men då äldre gotiska prydnader och runskrifter länge bibehållits i Vestergöt­ land, kan hans lefnad förläggas så långt ned som till slutet af 1200-talet, men yngre kan karet icke gerna vara. Klockorna och dopkaren äro likväl icke de enda minnen från medeltiden, som Kinds kyrkor bevarat. För att ej nämna de mer eller mindre stympade lemningar af gamla helgonbilder, som här och der ligga strödda i tornen och på vindarne, fanns år 1869 i Holtsljunga ett broderi i den tidens blandade lapp- och skuggsöm, som visade S:t Anna med sin dotter, den heliga jungfrun, på den ena, frälsaren på den andra armen, samt åt­ skilliga mer eller mindre förslitna helgonbilder. Slutligen torde vi ej heller böra med tystnad förbigå den vackra kalk och paten, ehuru ett tyskt arbete, som funnits i Asarp, men nu genom byte blifvit Riksmuseets egendom. Den omständigheten, att Kind under medeltiden haft flere kyrkor än nu, eller 38 mot 33, skulle möjligen hos mången kunna framkalla tanken på en talrik befolkning. Visserligen vilja våra folksägner icke sällan förläggas till en tid, då »det fanns mera folk i Sverige än nu», men med all aktning för deras uppgifter, måste vi dock betvifla, att en sådan tid någon­ sin funnits. Det ligger så i sakens natur, att folket alltjemt måste ökas, äfven om krig, farsoter och andra tillfälliga orsaker för ett eller annat år välla ett stilla-stående eller bakslag, att det ej krafvel’ vidare bevis. Men att få någon kunskap örn folk­ mängden i en landsdel under medeltiden möter oöfvervinneliga svårigheter. Då funnos hvarken tabellverk eller statistisk byrå, och ehuru påfven i Rom nog lät presterna räkna sin hjord vid utkräfvandet af de bidrag, som gingo till Påfvestolen, kunna vi af deras redovisningar knappt få något annat än en ledning för olikheten emellan de särskilda stiften. För Vestergötland (innes dock en annan källa, som kan förleda till hvarjehanda gissnin­ gar, och denna är uppgiften i XIX flocken af Vestgöta-lagens 176 G. DJURKLOU. Tingmåla-balk om huru tinglotten eller de böter, sorn tillföllo hela landskapet, skulle delas emellan de särskilda landsdelarne eller bona och dessas underafdelningar, häraderna. Då grunden vid den yttersta fördelningen var »slikt tager man som man», kunna vi med fullt skäl deraf sluta, att folktalet eller åtminstone talet af bofaste män härvid varit bestämmande. Vi skulle således häraf möjligen kunna draga några slutsatser, huru det i detta fall var fatt, när lagen fastades. Till en början visar oss denna fördelning att Kind, som tillhörde Vartofta bo, ansågs lika med Redväg och hälften mot Vartofta härad. Då Kind således val­ en fjerdedel af bot och på detta kom ^ i tinglotten, så skulle Kinds folkmängd utgjort ^ af hela lagsagans, Vestergötland och Dal. Efter denna fördelning synes Kind hafva varit folkrikare än nuvarande Dal eller Dalsland, då fördeladt i blott 8 härader (Nordals, Sundals och Vedbo*), hvilka tillsammans egde således icke fullt af hela lagsagans folkmängd. Vid en när­ mare granskning framgår också, huru ringa befolkningen då varit i skogsbygderna. Marks härad t. ex., hvarest då funnos många och vidsträckta skogar, ansågs motsvara det lilla Frökind, som ännu ej hunnit upp till 4000 invånare, då Mark nu har nära 10 gånger detta antal. Vi kunna ej betvifla, att tinglottens fördel­ ning grundats på så säkra beräkningar, som då kunnat åstad­ kommas, och våga derför ett försök att skaffa oss några siffror till närmare stöd för våra gissningar. Frökind är till areal och folkmängd det minsta af Vestgöta-slättens härader. Det har urgammal odling och var utan tvifvel redan vid den tid Vest- götalagen skrefs tätt befolkadt. En felräkning på ett eller annat hundratal är således der mindre än annanstädes att befara. An­ taga vi då, att Frökind vid denna tid haft 3000 å 3500 inbyg­ gare, så skulle detta för Kind gifva en siffra i förra fallet af 7,500 i senare åter af 8,750. Efter samma grund skulle hela Vestergötland med Dal egt en befolkning af 180,000 eller 210,000 menniskor. Att dessa siffror äro fullt riktiga, kan ingen vilja påstå, men så synnerligt otillförlitliga torde de icke heller vara. Måhända äro de i allt fall lika så goda som de kammarberäk­ ningar, hvarpå vår jordbruksstatistik ännu måste grundas, och *) Tossbo och Valbo härader nämnas ej och torde således ännu icke hafva bildats. 177 vi få göra nied dem som med de sistnämnda, hålla dem till godo i brist pä bättre. Örn Kind i öfrigt under medeltiden veta vi ej synnerligt mycket, då permebrefven i Riksarkivet, våra hufvudsakligaste och man kan nästan säga våra enda källor, ännu icke för 1400- och 1500-talen blifvit ens förtecknade, hvilket medför nödtvån­ get att genomgå dem alla för att vinna de upplysningar, som kunnat önskas. En sådan förteckning kan möjligen dröja ännu en eller annan mansålder, och vi kunna ej vänta derpå. Föl­ jande vår grundsats att heldre omtala hvad vi veta än att glömma detta under väntan på mera grundliga, rikhaltiga och uttömmande upplysningar, vilja vi här meddela det lilla, vi kun­ nat inhemta, lemnande åt andra att sörja för fortsättningen. Till en början vilja, vi dä påminna derom, att Vadstenamunkarne gifvit häradet namnet Agnakind såsom en motsats till det bör­ digare Frökind, och deraf vill det synas, att Kindboarne under medeltiden icke kunnat glädja sig af bättre vilkor för deras jordbruk, hvad de ej voro sämre än nu för tiden, då Kind för den, som sett och pröfvat andra orters jordmån, icke har något synnerligt lockande. I ett fall voro dess innebyggare dock bättre lottade än nu. De hade fullt upp både af löfskog och barrskog samt goda betesmarker. Afven höfångsten af ängarne, synner­ ligast maderna, torde hafva varit rikligare, och då kreatursanta- let var ganska betydligt under Vasaättens dagar, är det sanno­ likt att äfven under medeltiden boskapsskötsel varit en hufvud- näring. Så synnerligt lockande för kyrkans och frälsets män har Kind icke varit. Frälsejord, andlig och verldslig, saknades väl icke och likasom vi redan sett, att kyrkorna och deras pre­ ster deraf förvärfvat ganska mycket, så försmådde hvarken klo­ ster, kapitel eller biskoparne de gåfvor i fastighet, hvarmed det fromma nitet hugnade dem. Afven det verldsliga frälsets män hade här besittningar, och en del af dem voro i de mera fram­ stående ätternas ego. Af permebrefven finna vi bland Kinds jorddrotnar, män och qvinnor med Lejonansigtet, Oxenstjerna^ Fällorna, Tjurhufvudet, Sparren o. s. v. i deras vapensköldar; meli örn de äfven åtminstone före det 15:de århundradets början varit bosatte inom häradet, är mera ovisst. Sparren är det sköldemärke, som oftast förekommer och föres af män och qvin­ nor tillhörande åtminstone tre olika ätter: svenska och danska OM KINDS Hilt AD I VESTERGÖTLAND. 178 G. DJURKLOU. Sparrar samt Kärlingar. Sätesgårdarne synas under den äldre medeltiden varit få, men ökas mer och mer under årens lopp. Man finner dock, att Erikstorp i det aflägsna Sjötofta år 1397 bebotts af en frälseenka Katarina Valdemarsdotter, som den 24 Aug. d. å. till herr Abraham Brodersson säljer alla sina och sin aflidne sons Magnus Gröds eller Gröytens fastigheter i Kind, med undantag af denna hennes bebodda hufvudgård, som alltid borde förblifva inom hennes slägt. En annan märkelig jord­ egare var riksrådet Maths Gustafsson Sparre, mindre känd för sina stordåd, än för mordet på Linköpingsbiskopen Gotschalk 1372, hvilket ådrog honom en resa till påfven och en dryg »sonabot», som vållade honom stort trångmål. Han egde här Landbotorp nu Landboarp i Håksvik, som tyckes hafva varit en hufvudgård. Den pantsatte han till Sven Sture, som först bort- förpantade och sedan, år 1396, sålde godset till herr Abraham Brodersson,‘^hvilken här med rätt och med orätt slog under sig många gods och gårdar. Klander af detta köp måtte dock hafva uppstått och herr Maths återvunnit sitt arfvegods, ty den 24 Mars 1400 pantsätter han det sjelf till herr Abraham för 600 mark sv. penningar, ett belopp som, med afseende å dåvarande fastighetsvärden i Kind, berättigar att antaga, att godset ej varit så obetydligt, och att äfven några underlydande hemman ingått i pantförskrifningen. Från 1400-talets början ökas de veterligen bebodda sätesgårdarnes antal. Det närvarande obetydliga men ännu år 1586 såsom sätesgård nämnda Hagenäs i Tverred be­ boddes år 1415 af en Nisse Pedersson. Nu bodde också, om man får tro en anteckning uti en lagbok, som redan för 200 år sedan kunde kallas gammal, den svenska Gylteättens stamfader Gunnar Gylta på Gälared, och samma anteckning upplyser, att han låtit bränna utloppet till sjön Såken djupare genom berget vid Gälaredsos och »kastat 300 sidor fläsk i elden att berget dess bättre skulle spricka sönder». Herr Gunnar hade många barn och bland dem en dotter jungfru Gyrid, som synes hafva ärft gården och der aflidit i jungfrustånd. Örn henne gå ännu åtskilliga sägner. Nu bodde ock efter all anledning Peder Bib­ bing på Fästerid, som sedan länge stannade i hans ätt. Mot slutet af århundradet nämnas 1488 både Hofnäs (nu Hofsnäs) och Thorestorp, det förra bebodt af väpnaren Jöns Nilsson, det sednare af Thord Björnsson, som i vapnet förde en vinkelhake, 179 men var af Storeslägtcn. Afven Limared namnes 1516 såsom sätes­ gård för Lasse Nilsson, som af konung Hans adlades och skref sig Lasse Nilsson Skume, och Attorp torde samtidigt bebotts af Håkan Fadersson Thun. Under medeltidens sista dagar egde Storeätten här betydliga egendomar, och vi finna olika grenar af denna slägt på Risa, Högalid, Bragnum och Torpa. Märkeligast af dessa gårdar var den sistnämda. När det klef sätesgård, veta vi icke, men i slutet af 1300-talet egdes det af väpnaren Bengt Arvidsson, hvilken sannolikt varit af Storeslägten, ehuru han lika litet som Thord Björnsson på Thorestorp förde det vapen, som sedan biet' denna ätts. Bengt gaf det såsom morgongåfva till sin hustru Elin Torstensdotter Oxenstierna, som nyss vorden enka den 9 Febr. 1400 för 20 lödiga mark svensk vigt pant­ satte såväl denna som några andre gårdar till herr Abraham Brodersson. Till hvem dessa pantegods hemfallit, sedan herr Abraham med lifvet pliktat för sina många våldsgerningar, är ej kändt; men af en dom utgifven den 16 Julii 1459 se vi, ått Christina, enka efter Knut Arvidsson (Store), förklarats be­ rättigad att för den ofvan uppgifna summan återlösa dessa af Bengt Arvidssons enka pantsatta gods, hvilken återlösningsrätt Thord Svensson (äfven en Store men af Thorestorpsgrenen) m. fl. velat tillegna sig. Om Knut Arvidsson, stamfader för de yngre slägterna Stenbock och Drake, bodde på Torpa, kan vara osäkert, men hvad beträffar hans son Arvid Knutsson råder i detta fall intet tvifvel. Godset synes äfven af honom först blif­ vit samladt, ty år 1485 köpte han Kattagården i Torpa gärde, och 1495 tillbytte han sig af presten i Länghem Qvettatorpet derstädes. Till en sätesgård hör en bättre åbyggnad eller sätesstuga, och ännu skall en sådan enligt lag finnas, ehuru man icke är så synnerligt nogräknad med efterlefnaden af detta lagstad­ gande. Men att frälsemännens hem under medeltiden varit så synnerligt väl försedda i detta fäll, är föga troligt. Ytterst få af den tidens herremän hade fasta stenhus. Det var endast de förnämsta ätternas mera framstående medlemmar, som egde så­ dana på sina gårdar, och der de funnos betraktades de såsom särskilda fastigher, såsom af flera medeltidsbref kan inhemtas. De mindre frälsemännen åtnöjde sig med trähus, och det är ganska sannolikt, att dessa ej voro synnerligt storartade. Små­ OM kinds härad i vestergötland. 180 G. DJURKLOU. folket och det talrika half-frälset *) i början af 1600-talet bodde merendels i lågstugor med tillbygda tornlika loft, och det är derföre mycket möjligt, att dessa byggnader ett eller annat år­ hundrade förut kunnat vara tillfredsställande äfven för de mera högättade. Under tidernas lopp växte behofvet af ökadt ut­ rymme och anspråken på beqvämlighet både hos frälset och ofrälset. När adelsjunkarne funno sina gamla stugor för tränga, började bönderna att växa i dem, och så har det gått framåt alltjemnt. 1 början hade väl de förra ett eller annat sekels för­ språng, men detta har mer och mer förminskats, i samma mån som den yttre skilnaden emellan herreman och bonde utjemnats. Af ofvannämnda sätesgårdar har ingen, sa vidt kunnat utrönas, haft stenhus, utom Torpa, och dä detta, ehuru i senare tider förlängdt och förändradt, ännu qvarstår, tortjenar det en kort beskrifning. Sådant det nu är, bildar det en aflång fyrkant af nära 120 fots längd och 42 fots bredd med fyrkantigt trapptorn på framsidan (fig. 6—9 **). Huset är 3 våningar högt och tor­ net 4. Husets långsidor förbindas endast af 2 mellanväggar lö­ pande genom alla våningarna. Men blott den norra delen af denna byggnad förskrifver sig från medeltiden. Dess murar äro något tjockare än det öfriga husets och i nedra våningen finnas ännu smärre fönsteröppningar, hvilka täckas af hela gråstens- hällar i stället för hvalf, hvarförutan mycket annat här tyder på högre ålder. En smal trappgång dold i muren genomgår alla våningarna, och det äldsta huset har måhända varit ett fyrkan­ tigt torn med 42 fots sidor, snarlikt Vinsatorps nu Vinsarps torn *) Under denna benämning sammanfattar jag deni, som utan att hafva vunnit sköld och hjelm, och ej heller på grund af urgammal adels- börd besuto frälsejord, hvilken de vanligtvis genom arf eller gifte för- värfvat. För denna jord rustade de som andre frälsemän, och många erkändes äfven såsom sådaue. Denna medelklass var under Vasaättens första dagar ganska talrik, och behofvet af rusttjenst föranledde, att man icke räknade så noga med deras frälserätt. Skilnaden emellan storbön­ der och det allmänneliga frälset var icke heller synnerligt stor på den tiden. **) Nedre våningen innehåller A. trång förstuga i trapptornet, B yttre rum utanför C kyrkan (med predikstol i hörnet och dopställning i ena fönstret). E bod eller spiskammare och D köket. I mellanvåningen äro: A. passage, B sal, C D och E kamrar- som medelst cloisonväggar varit fördelta af ett större rum, på samma sätt som rummet i 3:dje vå­ ningen öfver salen, En trappa i muren leder upp till gafvelrummen. i Redväg. Det är sannolikt, att denna del af Tolsahuset bygts af Arvid Knutsson, örn det ej funnits redan före hans tid, ty det kan vara äldre. Vid arfskifte! efter honom och hans hustru Anna Stenbock, som hölls på Sundholmen den 24 Sept. 1508, OM KINDS HÄRAD I VESTERGÖTLAND. 181 Fig. 6. Torpa stenhus. kom Torpa gård på den aflidne sonens Olof Arvidssons barns lott, men stenhuset ingick ej i skiftet; såsom kan ses deraf, att Knut och Bengt Arvidssöner samt deras syster Märta den 31 Maj året derpå formligen öfverläto sina arfvedelar i Torpa sten­ hus på förutnämnde brorsbarn. Huset har sedermera förlängts af herr Gustaf Olsson, troligtvis år 1550, men tornet torde ej hafva tillkommit förr än under dennes sonsons gretve Erik Sten­ bocks tid, enär Brahevapnet jemte det Stenbockska blifvit satt öfver porten. Då detta hus med hvad det ännu bevarar och fordom omslutit är en af våra märkligaste herregårdsbyggnader, skola vi på annat ställe lemna en omständligare redogörelse för dess märkvärdigheter. Här vilja vi endast tillägga, att sägnen förlägger en ännu äldre byggnad till en liten ö i Asunden, hvars namn Husön och utseende icke gör berättelsen alldeles osan­ nolik. Torpa var likväl icke det enda fasta stenhuset i Kind un­ der medeltiden. Der fanns äfven ett kronans hus och fäste, Oppenstcn, pä en bergkulle uti ängsmarken vid Säms och Åsarps- 1*2 G. DJURKLOU. 0 10 20 30 «0 50 60 70 80 90 WO1 _____ i_____i______ i______ i______ i_____ i______ i______ i_____ I_____ i rOT. Fig. 7—9. Plan af de tre våningarna i Torpa stenhus. OM KINDS HÄRAD I VESTERGÖTLAND. 183 aarnäs förening (fig. 10 och 11). Lemningar efter dess bygg­ nader synas ännu på detta berg, det s. k. Husberget, till hvilket en öfver den sumpiga marken anlagd väg leder från hemmanet Ryd, numera kalladt Ladugården, antagligen af sitt forna för- Fig. 10. Openstens fäste och kring- Fig. 11. Openstens fäste, liggande trakt. hållande till slottet. Detta fäste har icke varit någon synnerligt storartad byggnad, och har bestått af ett fyrkantigt torn öfverst på berget med 34 fots sidor och 7 fots murvägg, bygd till ut- och insidor af större stenar med fyllmur af klapper i fast kalkbruk. Utanför tornet, på 6 fots afstånd derifrån men utan samband dermed, synas mot söder lemningar efter en i sned riktning dragen mur af 4 fots tjocklek, hvilken torde afsett att skydda ingången, som måste hafva varit på denna sidan, enär ännu skönjbara lemningar visa, att en trappgång af 8 fots bredd fört ned till en i sydvestlig riktning utsträckt, betydligt lägre del af berget. Af några tomtstenar, som på denna plan dana cn hel fyrkant och två sidor af en annan, vill synas som örn här funnits en om ej två träbygnader. Längst mot öster nära foten af bergkäglan synas välbehållna lemningar efter en i 2 rum afdelad källare, och något derofvanför synes på bergets första afsats, som är nästan halfrund, spår efter ett utanverk, hvars båda ändar varit sammanbundna med bergväggen. Denna är i 184 G. DJURKLOU. allmänhet tvärbrant, men der detta ej är fället, har han förstärkts och afjemnats med grof kullerstensfyllning, som i händelse af stormningsförsök äfven kunnat tjena till anfallsvapen mot den uppklättrande fienden, ty större äro stenarne icke. När nu här­ till lägges, att en vattengraf med vindbro afskiljt berget från fastmarken på de sidor, der åarna ej gjort samma tjenst, samt att pålverk af trä troligen omslutit det hela i en eller flera rader, så torde vidare förskansningar så vidt af qvarvarande lemnin- gar kan slutas, icke hafva funnits. Så ofullkomligt och trångt detta fäste än måste synas för våra ögon, har det dock i drott­ ning Margaretas tid varit hufvudorten i ett dertill lydande län, omfattande Kinds, Mo och kanske äfven Redvägs härader. Det bygdes troligtvis af den danske konungen Valdemars trupper i början af 1360-talet, men året känner man ej med visshet; och var i Danmarks våld, till dess det omkring år 1383 såsom pante­ rn kom i den allt förvärfvande Bo Jonssons händer. Oppen- sten innehades sedan af drottning Margaretas gunstling herr Abraham Brodersson, som härifrån sjelf eller genom sina fogdar öfvade de våldsbragder och utpressningar, för hvilka han i Vad- stenamunkarnes anteckningar beskylles, och hvarom många per- mebref bära vitne. Hvem som mottagit länet, sedan herr Abra­ ham för sina ogerningar år 1410 måst plikta med lifvet, är ej kändt, men den här förut nämnde Nisse Pedersson till Haganäs var slottsfogde år 1413. Det gick sedan i förläning till grefve Hans af Owersten, förstördes under Engelbrekts resning, då Martin Grabow var slottsfogde, och har sedan öfvergifvits. Ett annat fäste, till läge och byggnad olika detta, har äf­ ven funnits i Kind. Vi mena Kindaholm, eller Kindahl^, som det i orten vanligen kallas. Afven detta var lagdt vid förenin­ gen af tvänne åar, men här fanns ingen hög bergkägla att bygga på, hvarföre andra sätt till detsamma^ tryggande måste vidta- , gas. Kindaholm låg vid södra Lillans eller Kalfsåns förening med Ätran på den udde, som bildas af dessa åars forna lopp — båda hafva nämligen i den lösa mosanden ändrat strömfåra, eller måhända fått denna omledd, när fästet bygdes. Med djupa och breda grafvar har denna udde afdelats i 3 holmar, af hvilka den närmast Ätrans nuvarande lopp och innersta är nästan fyrkan­ tig och omgifven af förstörda men ännu tydliga jordvallar. Att någon byggnad funnits inom dessa är sannolikt, ehuru den måst OM KINDS HÄRAD I VESTERGÖTLAND. 185 hafva varit af trä och svårligen kunnat hålla -mer än 35 högst 40 fot i fyrkant. En 20 till 24 fot bred oell djup graf afskilja- denna holme eller hufvudfästet från en annan, som på två sidor betäcker den innersta och äfven haft jordvallar på de utåt vända södra och östra sidorna. Möjligen har äfven här funnits en trä­ byggnad, som kunnat vara större och mera långsträckt till sin grund än tornet på den innersta, hvilken varit förenad med denna genom en vind- eller fällbrygga. Oster om denna har på den yttersta och största holmen emellan båda åarna en hög vall uppkastats, så att en tredje afstängd plats eller ett utanverk bildats; äfven detta med halfrund skyddsvall för fällbron. Så­ dant var detta faste, så vidt af qvarvarande lemningar kunnat slutas, och så godt dessa utan karta kunnat beskrifvas» Dess planläggning har sålunda i följd af ställets belägenhet varit en helt annan än vid Oppensten och de med detta nära öfverens­ stämmande Saxholm och Edsholm i Vermland, Närboås i Närike m. fl., men derföre icke varit ensam i sitt slag. Fullkomligt lik­ nande förskansningar finnas på åtminstone tvänne andra ställen i Vestergötland, nämligen Kinnaborg vid Viskan i Kinna socken, Marks härad, och på den s. k. Kungsholmen eller Rossbos udde i Bälinge socken, Kullings härad, örn hvilka — för så vidt ej det sistnämnda är, hvad vi förmoda, det eljes spårlöst försvunna Stynaborg, som på sin tid varit hufvudort inom ett eget skatte- län, bestående af Ale, Kullings och Barne härader, — historien intet vet att förtälja. Hvad Kinnaholm vidkommer äro vi i detta fall lyckligare. När det anlagts är väl ännu obekant, men troligtvis har det aflöst Oppensten, och såsom beläget närmare mot gränsen har det ostridigt varit en bättre och tjenligare för- svarspunkt mot en från Halland inträngande fiende, ty en väg, sådan den nu var, gick redan i början af 1400-talet här förbi från Falkenberg, följande Ätran upp till Bogesund och genom Redväg upp till Falköping. Oppensten deremot hade sin egent­ liga betydelse såsom en nära midten af skattelänet belägen fast punkt för dem, som skulle samla och »vakta konungens skatt». Kindaholm fanns med säkerhet redan 1452, dä det af uppbådad allmoge tappert försvarades mot danske härföraren Claus Rön­ now. Dess träforskansningar skötos flere gånger i brand, men detta oaktadt afslog besättningen många stormar, innan dess an­ förare kunde förmås att uppgifva fästet. När detta förstörts eller 186 G. DJURKLOU. öfvergifvits veta vi ej med säkerhet; men det namnes åtmin­ stone ännu 1493 den 11 Februari, då några rådsherrar der sam­ lades för att ransaka om mordet på herr Claes Åkesson, som varit höfvitsman uti länet. Till dessa ofullständiga anteckningar om Kind under medel­ tiden kunde väl några tillägg göras, men vi måste nu afsluta dem. I en kommande uppsats skola vi redogöra för de upp­ lysningar om denna bygd och dess befolknings seder och lif under Vasa-ätten, som vunnits bufvudsakligast ur häradets gamla domböcker.