N:o 5. 1874. 
SVENSKA 
FORNMINNESFÖRENINGENS 
TIDSKRIFT. 
ANDRA BANDET. 
2:a häftet. 
INNEHÅLL: 
Sid. 
Svenska Fornminnesföreningens tredje allmänna årsmöte i Visby 
den 31 Juli, l och 2 Augusti 1873   97 
DJURKLOU, G., Svenska sagor i svenskt landsmål  147 
STJERNSTEDT, A. W., Om Gotlands jordfynd och i Visby 
slagna mynt  158 
HERMELIN, O., "Stenkloten" på ättehögarna med träsnitt   166 
Stenkors på Gotland. 2 planscher till föregående häft. 
"Stenkloten" på Ättehögarne. 
af 
O. Hermelin. 
En författare, P. E. B-d, har i första häftet af denna tid-
skrift upptagit Tegnérs benämning ”stenklot” på den runda stenen 
å Inglingehögen i Småland, och då ej ännu något annat, på den 
art fornlemningar, som här är i fråga, tillämpligt namn vunnit 
burskap, så anser jag mig tillsvidare, ehuru benämningen verkli-
gen är oegentlig, kunna begagna samma namn till öfverskrift. 
Innan jag begifver mig in på gissningarnes område, vill jag redo-
göra för och beskrifva, först de af hr B. omtalade och kända, 
samt sedan äfven åtskilliga likartade, dels nyfunna och dels för 
länge sedan af forskare kända stenar, äfvensom desse forskares 
meningar om samme fornlemningar. Alltså först 
N:o l, Stenklotet på Inglingehögen. 
~. 
Bautastenen och Stenklotet på Stenklotet på Inglingehogen , sedt ofvanifrån. 
toppen af Inglingehögen . 
Den första fig. visar oss den ifrågavarande stenens läge invid 
den på toppen af Inglingehögen resta höga stenen. 
166 
Den andra fig. visar oss ornamenterna sedda ofvanifrån och den 
tredje fig. visar oss de i stenens sidor inristade spiralerna. 
Stenklotets ornamenter, rundt om sidorna. 
Stenen har såsom af ritningen kan synas formen af en lim-
pa, eller rund dyna och är således icke klotformig. Beträffande 
ornamenterna, så förefinnas åtskilliga olikheter de båda ritningarna 
emellan. 
De större flikarnes uddar äro, såsom af min ritning synes, 
ej uddiga utan rundade, samt till antalet 19 i st. för 16. De 
innanföre befintlige, små uddarne hafva mestadels raka sidor och 
äro till antalet flere än den förra ritningen utvisar. Det i mid-
ten befintliga nkorset" har enligt min uppfattning äfvenledes ett an-
nat utseende än den först offentliggjorda ritningen angifver. Spi-
ralerna äro å samma ritning allt för smala och dessutom belägne 
på ”stenkuddens” kullriga sidor, ej ofvanpå stenen. Dess storlek är 
sådan, som i tidskriften uppgifves, med en vågrät diameter af 25
tum och en höjd af 15 tum. Tvifvelsutan är denna sten N:o 1, 
eller den förnämste af alla dylika stenar, hittills funna i Skandi-
navien, dels derför att den är prydligast ornerad, dels emedan 
den efter all sannolikhet har bibehållit sitt ursprungliga läge på 
den storartade Ing1inge-högen. 
Såsom N:o 2, upptager jag den i Svenska fornminnesförenin-
gens tidskrift afbildade Landshammarstenen från Södermanland, 
N:o 2. Landshammar-stenen 
167 
hvilken här åter i plan och profil framställes efter samma teck-
ning. Stenen finnes för närvarande i statens historiska museum, 
dit skänkt af Herr Karl Schmidt. Landshammars gård är belä-
gen i Spelviks socken, Rönö härad. Stenen säges hafva blifvit 
upptagen ur en grafhög af ingeniör Runstedt, gårdens förre egare. 
Troligen har den dock, i likhet med Inglingehögens sten, legat of-
vanpå högen, men, i följd af i högen anstälda gräfningar, kommit 
att deri nedsjunka. Under loppet af 20 à 30 år har den legat 
vid nämnde gård, intilldess den af herr Schmidt uppmärksamma-
des. Stenen, som ofvanpå är kullrig och oval, med en längd af 
13 tum och en bredd af 10 tum, är under platt, samt på den 
kullriga sidan försedd med ornamenter, hvilka dock ej äro så tyd-
liga, som ritningen antyder. Nederst, ett par längs kanten lö-
pande ränder, som helt omsluta stenens fot. Från den öfversta 
af dessa höja sig 7 dubbla bågar och innanför desse, på stenens 
högsta kuller, visa sig två concentriska cirklar. Vi skola i det 
följande återfinna liknande former. 
N:o 3, Nälbergs-stenen. Fig. visar oss stenen i plan och profil 
efter en omsorgsfullt utförd ritning af doktor Herman Hofberg. 
Samma sten, så väl som N:o 4, hafva i professor Stephens, stora 
arbete blifvit afbildade, dock efter mindre goda ritningar. Här 
åtminstone hafva vi ett ”klot”, nästan alldeles rundt och 4 fot i 
omkrets på alla sidor. De å stenen N :o 2, foten omgifvande 
ringarna sitta här högre upp, hvarefter foten rundar sig nedåt. 
 
Från de nämnde ringarn e höja sig fyra du b b la bågar, skilde från 
hvarandra genom två hvarandra korsande ränder. 
N:o 3. Nälbergs- stenen
168 
Stenen säges hafva blifvit funnen vid Nälberg i Hardemo 
socken Nerike, och tillhör för närvarande doktor H. Hofbergs sam-
ling. Den hittades 1858 i botten på ett mindre stenrör i gär-
det norr om byn. Beklagligen kom ej någon uppmärksamhet att 
egnas åt, om några ben eller andra graflemningar funnos i röret *). 
N:o 4, Åsby-stenen visas af fig. i plan och profil. Ste-
nen anträffades vid nämnde gård, i Mellösa socken, Nerike. 
N:o 4. Åsby stenen. 
”På stället der stenen låg hittades skärfvor af menniskoben och 
gammalt jernskrot, hvaribland lemningar efter en sax, hvilka sa-
ker dock icke blifvit tillvaratagne”. 
Här hafva vi åter en form, som mycket påminner om N:o 2, 
genom den ovala kullriga formen upptill, men dess höjd är större 
i förhållande till vidden. Äfven här hafva vi den platta foten, 
ett stycke derofvan en rundt deromkring löpande rand, hvarifrån 
höja sig regelmessiga i zigzag löpande streck, hvilka bilda uddar 
eller flikar, liknande dem, som förekomma ofvanpå Inglingestenen. 
Dessa uddar begränsas upptill af ytterligare två horisontalt, rundt 
om stenen löpande ränder, belägna just der den i öfrigt konfor-
miga stenen rundar sig. Från den öfversta af dessa ränder böja 
sig åter fyra enkla bågar inåt stenens rundning, af hvilka de tv å
minsta, på ovalens gaflar belägne, bågarne förenas genom en längs 
efter kullern löpande rand. Stenen N:o 2 visar sig i afseende 
å form och ornering stå midt emellan N:o 3 och N:o 4. Alla 
tre hafva blifvit kallade ”hjelmformiga”, en benämning, som kan 
*) Se ”Nerikes gamla minnen” af H. Hofberg pag. 77, 78. 
169 
tilläggas andre nedanför omnämnde stenar, h vilka äfven blifvit 
upptäckte under liknande förhållanden. Stenens största längd är 
2 fot 2 tum, största höjd 1 fot 4 tum. Äfven detta träsnitt 
är utfördt efter doktor Hofbergs originalritning. *) 
N:o 5, Yttersela-stenen, 
Vid en för tre år sedan företagen forskningsresa, upptäckte 
undertecknad under predikstolen i Yttersela kyrka, Södermanland, 
denna sten, om hvilken följande sägen ännu var gångbar inom 
socknen. När christendomen infördes i trakten, togs en sten 
från toppen af den största ättehögen, som ännu är synlig, i den 
med forngrafvar betäckta ”Ekbacken”, belägen invid ”Tunaviken”.
stenen fördes med otama tvillingoxar till den plats der kyrkan 
skulle byggas, och en munk läste öfver honom, hvarigenom ”he-
dendomen togs ur honom”. 
Sägnen i all ära, men formen antyder verkligen att vi här 
ånyo hafva framför oss en af desse egendomlige stenar, som i 
forna tider bekrönt topparne af ansenligare ättehögar. Här hafva 
vi med afseende å den yttre formen någonting liknande Inglinge-
stenen. Ornamenterna höra påtagligen till den yngre runstens
perioden. Slingorna äro något upphöjda öfver stenens öfriga yta. 
Ofvanpå stenen synes en fördjupning, hvilken icke torde sakna sin 
betydelse. Mera derom längre ned. Stenen håller 2 fot i våg
rät genomskärning och är 3/4 fot tjock, den är alldeles cirkelrund, 
tillplattad, men något kullrig pä öfre ytan. 
*) Se ”Nerikes gamla minnen” af H. Hofberg pag. 78. De här fram· 
stälda fig. äro utförda efter nya originalritningar. 
N:o 5. Yttersela-stenen, sedd från ena sidan. 
170 
N :o 6 Strengnäs-stenen. 
sprungligen legat är ej bekant. 
Hvar denna märkliga sten ur-
Genom tidningarne gjordes an-
gående dess upptäckande mycket buller strax efter Strengnäsbran-
den 1871. Stenen var dock känd före denna olyckshändelse af de
 båda, för fornforskningen nitälskande männen, domprosten Ström-
berg och lektor Aminson. Den låg nemligen inne på den Mon-
ténska gården vid torget, och de båda nyssnämnde h:rrne hade redan 
förut hos gårdens egare anhållit, att få föra stenen till elementarläro-
verkets fornsaksamling. Nu finnes den imedlertid i nämnda sam-
ling. Till sin yttre form liknar den N:o 1 och N:o 7, men är, 
ej så symmetriskt rund som desse. En af fig. visar stenen, sedd 
Strengnäs-stenen, sedd från ofvan.
N:o 6. Strengnäs-stenen, sedd snedt från ena sidan. 
171 
Strengnäs-stenen, undra sida. 
snedt uppifrån; en annan visar honom i plan, en tredje visar hans 
utseende på undre sidan. Stenens största vågräta mått är 1 
fot 8 tum, hans största lodräta genomskärning är 8 tum. Sido- 
kanterna äro endast ofullkomligt bearbetade, men röja dock på 
ett par ställen otydliga spår af uppåt böjda, grundt inristade 
ränder. Längre upp förekomma åter två rundt omkring ste-
nen vågrätt löpande ränder, från hvilka höja sig 7 bågar inåt 
den kullriga ytan, bågar som dock ej äro likformiga, och 
stundom något spetsige uppåt, hvadan ristningen får utseende 
af en med 7 uddar försedd stjerna, hvars midt utgöres af två 
concentriska cirklar, omslutande en i midten befintlig rund för-
djupning, hvilken är 1 1/8 tum i tvärmått. Ifrån densamma ut-
går så att säga ett utskof eller en fördjupning, som korsar de 
nyssnämnda concentriska ringarne. Eget nog finnas märken efter 
menniskohänders arbete äfven på denne stens undre yta eller fot. 
Der synes nemligen, dels flere runda fördjupningar, alldeles 
liknande dem, som förekomma på s. k. "elfqvarnar", dels två kon-
centriska cirklar, den yttre 4, den inre 3 tum i tvärmått. Ut-
efter den inre ringen förmärkes några små runda fördjupningar. 
Äfven de öfriga hålorna tyckas tillhöra halft utplänade eller ofull-
bordade, cirkelformiga kretsar. Den största af hålorna är 1 1/2 
tum i genomskärning, de mindre 1/4 tum. Mer härom längre fram. 
N:o 7 Bjuggsta-stenen. Alla de förut omnämnde stenarne 
har jag sjelf sett och sjelf afritat, ehuru originalritningarne till 
172 
N:o 7. Bjuggsta-stenen. 
Efter ritning i Nordiska fornl. af Liljegren och Brunius. 
N:ris 3 och 4 äro utförde af d:r H. Hofberg, såsom förut nämnt 
är. För N:o 7, såväl som för de återstående, måste jag begagna 
äldre ritningar och citater. 
I Nordiska Fornlemningar af Liljegren och Brunius, 2 delen, 
LXXXVI, står följande antecknadt om ”rundsvarjvade stenar”. 
”En hvit sandsten, ofvanfrån sedd, alldeles spheriskt rund, 
med ett kors tvärt öfver, men sedd på sidan, ett halft klot med 
afsats, 16 tum i diameter (verkmått, de ofvan angifna måtten 
äro decimalmått), funnen i en kulle jemte aska, ben och stycken 
af urnor vid Bjursta (Bjuggsta) Kungsgård i Vestmanland, teck-
ning meddelad af Brukspatron Iverus. I samma landskap skall, enligt 
Fischerströms uppgift, hafva funnits en annan klotrund sten, kal-
lad ”hvita sten”, hvarå de ristade bokstäfverna varit utnötta. 
Dickman omtalar en svarfvad sten, om 1 1/2 lispunds vigt, hvilken 
skall hafva blifvit kastad emellan händerna såsom en annan boll.” 
Dessa af Fischerström och Dickman omtalade stenar med-
tagas icke i räkningen, eftersom deras fyndort och egenskaper icke 
äro närmare bestämde. 
N:o 8, Jörums-stenen. I Nordiska Fornlemningar af Liljegren 
och Brunius, 2 delen XCI, står följande om en ”formhuggen sten”. 
N:o 8. Jörums-stenen.
Efter teckning i Liljegrens och Brunii Nordiska fornl.
173 
”I en åker, kallad Svarthullet eller Storbacken vid Jörum 
i Sparboen (Throndhjems amt, Norge), fanns år 1817 denne, af 
Major Klüver aftecknade sten, af qvarts, blandad med lerskiffer 
och till skapnad af ett stycke smör, lagt på en af de gammal-
dags bullar, danad genom konst, såsom af spåren efter mejsel-
huggen ännu kan skönjas." Uppgifter angående stenens storlek 
saknas. Vidare om denna sten i W. F. K. Christies berättelse 
i ”Urda”. Stenen synes mig förtjena benämningen ”hjelmformig”
mer än någon af de öfrige. 
N:o 9, Dunö-stenen. I samma berättelse läses: 
”J ag hörde 1827 omtalas af handelsman Walsoe, att på 
gården Glein på Dunöen eller Dounaöen, fordom Dunney i Næsoe 
Præstegield, Helgolands Fögderi, Nordlands Amt, skulle finnas en 
bröstbild, som till medlet af förra århundradet, stått på spetsen 
af en grafhög. Den fördes på anmodan af samme handelsman 
till Bergens Museum 1831. 
Längd 1 aln 10 tum, deraf hufvudet 14 tum, ringen om 
halsen 6 tum och nedre delen eller bröstet 14 tum. Hufvudets 
omkrets 2 aln. 10 tum och i genomskärning 19 tum. Sma-
laste delen af halsen i omkrets 2 alnar och i genomskärning 
N:o 9. Dunö-stenen. 
Efter teckning i Christies berättelse i ”Urda”, norsk antiqvarisk och historisk
t
 
idskrift.
174 
 
14 1/2 tum i genomskärning på dess bredaste och 11 tum på dess 
smalaste del. Den anträffades emellan åren 1823-1830 djupt 
ned i jorden under ett hus på en gård i Nordre Hougland i Boe 
Sogn, Radve Skibrede i Nordhordlehn, ”då Anders Bongland skulle 
gräfva en källare under huset”. 
N:o 11. Bolstad-stenen, efter teckning i Prof. Christies. 
ofvannämnda afhandling, 1/2 aln hög, 10 tum i genomskärning 
N:o 11. Bolstad-stenen. 
16 tum. Halsringen i omkrets 3 tum större. Bilden afplat-
tad på ena sidan, genom flisors bortfallande, till ungefär 2 tums 
tjocklek från ofvan och till botten. Enligt uppgift från Herr 
W alsoe, skulle å hufvudets skadade del funnits dragen af ett an-
sigte. Bilden är gjord af hvit marmor.” 
I topografisk-statistisk beskrifning öfver Norge, af Kraft 6 
delen, pag. 435, 436 omtalas samma ”stenbild” sålunda: 
”I Næsoe Præstegjeld etc. - - finnes en kämpahög, nu 
för det mesta utgrafven. I midten, en af gråsten murad graf, 
hvari anträffades ett skelett. Ofvanpå, en af sten huggen bröst-
bild af kolossal form, med blottadt hufvud, omkring 1 3/4 
aln hög.” 
N:o 10. Hougland-stenen, efter teckning i Professor Chri-
sties afhandling i ”Urda”. Sten af hvit marmor, 10 tum hög, 
N:o 10. Hougland-stenen.
175 
på dess tjockaste och 8 1/2 tum på dess smalaste del. (Alla dessa 
uppgifter af mått å de Norska stenarne angifva naturligtvis Norska 
längdmått). Af marmor. Förvaras nu på Bergens museum, och 
anträffades 1823, på gården Bolstad, i Vosværns tingslag, under 
Nordhordlehns fögderi, i söndre Bergenhus amt. Den låg i när-
heten af en grafhög, omgifven af en kretsformig fördjupning. I 
stenens topp en mindre fördjupning. 
N:o 12. Vestbo-stenen i Njurunda socken af Medelpad. 
Om denne sten skrifver docenten Sidenbladh i en afhandling om 
Medelpad och Helsinglands fornlemningar, införd i 2:dra bandet 
af Antiqvarisk Tidskrift. 
"Vid Vest bo i Njurunda socken finnes en "ankarsten", bred t 
äggformig, med inhuggen ränna rundtom midten och korsvis öf-
ver ena sidan. Han håller i längd 2 fot, i höjd och bredd 1 
fot och 7 tum. Rännan omkring midten är 2 tum bred och 1/2 
tum djup. Denna sten har för en längre tid sedan tagits från 
toppen af en hög, som raserats och uppsattes nu på en fot af 
stenar, på en liten gräsplan, vid vägen mellan byn och Nolby." 
Att dömma af denna beskrifning är denne sten till yttre 
formen liknande N:o 4, ehuru han måhända icke har en platt fot 
att stå på. Orneringen tyckes äfven vara enklare. 
Till desse nu uppräknade och beskrifne, samt med undantag 
af N:o 12 i bild framstälde stenar, skulle kunna läggas åtskil-
lige andre af menniskohand arbetade, till samma klass af fornlem-
ningar hörande, men ej så noga undersökte stenar. Så omtalas i 
Liljegrens och Brunii afhandling, att på samma ställe som N:o 
8, eller vid Jörum, fanns en annan sten, "tilldanad som en flaska 
eller bouteille, helhuggen eller ej ihålig, men denna är sönder-
slagen". 
Vidare omtalas i samma afhandling: 
"På gården Qvalseth i Telemarken har för ungefär 40 år 
sedan funnits 2:ne stenar, danade såsom surbröd, hvilka så 
högaktades, att de ej blott skulle ligga i högsätet på ren halm, 
utan äfven tvagas beständigt med kärnmjölk, samt vid julhögtiden 
öfverstänkas med friskt öl. Å Meås gård fanns likaledes 2 ste-
nar, hvilka man i synnerhet torsdagsaftnar tvådde, smorde med 
fett, torkade för elden och satte i högsätet i tanke att de gåfvo 
välsignelse i huset." 
176 
I en till ofvannämnda handling hörande not, förmodligen 
ditsatt af doktor H. Hildebrand, omtalas att doktor Landgren i 
Helsingland funnit en sten, liknande den som upptäckts i Me-
delpad. 
I H. Nikolaysens afhandling om "Norske fornlevninger" och 
i hans "Oplysende fortegnelse over Norges Fortidslevninger, ældre 
end Reformationen og henförta til hver sit Sted" står, pag. 331. 
" Stavangers amt, Jelse. På en slätt omkring kyrkan var 1842 
flere grafhögar och i en stor sådan, nära kyrkan, anträffades 1839, 
två ögonskenligen med konst tilldanade kulor af röd granit och 
3/4 aln tvärmått, som uppstäldes å ömse sidor om kyrkporten." 
Pag. 802, säges ytterligare: 
"De omtalte stenarna vid kyrkan ligga ännu på det anförda 
stället. Den ene är nästan kulrund (klotformig) och 20 tum i 
genomskärning, den andre har samma bredd, men är 24 tum 
efter längden. Båda hafva på ett ställe (paa et sted) en cirkel-
rund svart fläck eller ring, som det synes, härrörande af brand." 
Vidare berättas af Prof. Christie, som fått uppgiften "från 
en trovärdig man", "att, på en hög i närheten af Torneå, skall 
hafva stått ett stenbeläte, liknande N:o 9, som af Lapparne 
betraktades med stor vördnad och att derföre den andliga öfver-
heten föranstaltade dess borttagande och nedsänkande i Torneå 
elf"*). 
Följer nu i ordningen att redogöra för fornforskares redan 
uttalade åsigter angående desse fornlemningar. 
Liljegren skrifver: 
"I daningen på alla desse stenar, ser man nog att de ej 
såsom verkliga bohagsting varit användbara, utan de synas hafva 
tillkommit att föreställa gudomligheter. Så som det förmäles om 
*) Uti Hyltén-Cavallii bok om "Wärend och Wirdarne" visas i bild: 
l:o) 3:ne blotstenar, en med 3, en med 1 och en med 7 hålor, som alla 
finnas nära "Sigfrids källa" vid Vexiö (källan var före Sigfrids tid en 
offerkälla); 2:o) en "elfvesten" vid Bohrs bruk i Vestmanland, forsedd med 
hålor såväl ofvanpå som på sidorna; 3:o) ett "horg med blotsten" vid 
Folkslunda by i Långelöts socken på Öland; (Denne sten är klotformig 
och har runda hålor ofvanpå och på sidorna; (4:o) "hög med blotsten" 
vid Frulund i Skatelöf, efter ritning af Dahlberg; 5:o) Inglinge-högen, 
efter ritning af d:o. 
177 
desse, så smordes, värmdes och torkades afgudabilder hos de 
gamle skandinaver. Greker, Romare och Hinduer smorde ocksä 
sina gudabeläten med olja, mjölk och smör. På skottska öarne 
har man med öl, mjölk, vatten m. m. öfvergjutit stenar, hvilka 
man tilltrodde stora verkningar. Det hafva vi oss åtminstone 
bekant, att nordboerna i medeltiden hade mycken aktning för 
vissa stenar (stenbilder, fetischer). I Sverige behöfdes det ännu 
1442 genom den allmänna lagens stadganden förbjudas." 
Så långt Liljegren. Professor Christie, den utmärkte norske 
fornforskaren, som någon tid varit död, men som det oaktadt för 
ett par år sedan på det förbindligaste inbjöds till den archæologi-
ska kongressen i Bologna, har i "Urda" utgifvit en utförlig afhand-
ling om denna art fornlemningar. Jag anser mig böra i sam-
mandrag redogöra för hans åsigter. 
Han uppställer tre hypotheser, hvilka han gör hvar för 
sig så sannolika som möjligt, för att åter förkasta de två och 
sedan med en viss styrka i sina sannolikhetsberäkningar ansluta 
sig till den tredje. 
Först talar han om stenen N:o 9, Dunö-stenen, som är 
den märkligaste af de norska stenarna. 
Enligt en sägen, som den aflidne major Klüwer gjorde känd, 
skulle en kung hafva bott på gården och blifvit begrafven i hö-
gen, samt hans bild blifvit stäld derpå. Klüwers skriftliga be-
rättelse har förkommit men handelsman Walsoe har, efter den på 
hans tid ännu lefvande sägnen, uppsatt en ny berättelse så ly-
dande: 
En kung eller höfding vid namn Glein herskade öfver 
Dunöen och bodde på den efter honom uppkallade gården. 
Han kom i oenighet med en grannkonung, som öfverföll ho-
nom med ansenlig makt. Glein och hans män försvarade sig 
tappert, öfvervunno och dråpo de flesta af fienderna och tvungo 
deras konung att fly tillika med några få öfverblefne kämpar. 
Detta slag skall hafva stått vid en i närheten belägen gård, som 
till minne deraf ännu heter "Seierstad", fordom "Sigerstad.'' Men 
freden varade ej länge. Den öfvervunne sökte hjelp hos andra 
höfdingar och kom nästa år med stor makt tillbaka för att häm-
nas sine fallne män. 
Glein och hans kämpar stredo manliga, men måste slutligen 
"bukke" för öfvermakten de blefvo efterhand alle, sist Glein lig-
12 
Sverd i Haand, blandt sina Kjemper 
178 
gande på valplatsen. Han lades i hög och på dess topp restes 
hans bild, huggen i sten. Om Gleins kamp och död fanns en 
folksång af hvilken följande rader ännu lefva på folkets läppar. 
"De streede den ganske Dag til Solen kom paa Leide, 
Bleeg stod Kongen af Björneland, han stander der kun tredje; 
De streede den ganske Dag til Solen kom på Stene, 
Bleeg stod Kongen af Björneland, han stander der kun ene, 
Han havde vel femten ulivs Saar, vel flere og ikke færre 
Thi signer han ner med Sverd i Haand, blandt sina Kjemper flere." 
Oaktadt Lejde väl kan betyda fjell, förhöjning (Lejte, Lide, 
li, backsluttning på svenska) må dock anmärkas att der på gården 
finnes ett ställe, som ännu kallas Lejde, hvilket ligger så till, att 
solen skiner derpå kl. 6 på aftonen. Något längre vesterut sy- 
nas några oformliga stenblock, kallade "Stene." På Dunöen lig- 
ger en gård, som heter Björn, hvarest Björnledingsbergs mark-
nad ännu hålles, dessutom finnes en klippa, benämnd Dunöbjörnen 
och ett fjell, kalladt Haugebjörnen. I sagorna omtalas mäktige 
män såsom förr bofasta på ön. Grafhögen, hvarpå "bilden" ännu 
i förra århundradet stod rest, kallades "kungshögen" och såväl 
bild som hög ansågos af folket som helgedomar, men mot slutet 
af förra århundradet blef högen uppgrafd och bilden kastad öf- 
verända. I högens östra del var en grafkammare, 4 à 6 alnar 
läng, 1 aln bred och 2 1/2 aln hög, samt betäckt med 2 stora 
stenhällar. I denna grafkammare fanns, enligt Walsoes berät- 
telse, några stora ben, ett slagsvärd och ett betsel. Efter en 
sednare berättelse af socken-presten i Nesne, herr J. A. Krogh, 
skall äfvenledes i samma grafkammare anträffats 2 jernhandskar 
och en stridsyxa. 
Af allt detta synes enligt professor Christies mening framgå 
att folksägnen har grund och att stenen verkligen, i enlighet 
med folkets föreställning, skulle vara en ofullkomlig bild af den, 
med så mycken ära stupade konungen, men han nöjer sig icke 
med denna bevisföring, utan söker att komma sanningen närmare 
genom jemförelser med andra fornlemningar af liknande beskaf- 
fenhet. Han omnämner derefter och beskrifver stenarne N:ris 10, 
11 samt redogör för omständigheterna vid deras upptäckande. 
179 
Äfven Inglingestenen i Småland och stenen N:o 7 äro honom 
bekante. Han fortsätter derefter : 
"Då de här nämnde stenbilderne äro funna stående på, eller 
nedlagde uti grafhögar, eller ock äro uppgrafne ur jorden; då de 
alla likna hvarandra, ehuru funna på vidt skilda ställen, är det 
högst sannolikt att de alla förskrifva sig från den mörka forn-
tiden - detta visas äfven af deras råa skapnad - och att de 
alla haft en och samma bestämmelse, grundad i den aflägsna 
forntidens bruk och sed, eller i densammas religiösa begrepp, 
detta sednare, för såvidt stenbilderna kunna anses hänförlige till, 
eller stående i förbindelse med desse begrepp." 
Efter dessa förord kommer han in på en ny gissning i det 
han talar om jättegrytorna, att de, såväl som andra fördjupningar 
i bergen och i större stenar, varit använda till gröpning af säd, 
hvarvid sådana runda stenar som desse ifrågavarande, väl kunde 
hafva begagnats till öfverliggare eller malare. Om detta varit 
fallet, är icke osannolikt att stenar tilldanade så som desse haft 
stänger vid sig fastbundne, hvarigenom stenen kringvridits i jätte-
grytorne. Stången kallas på gammal norska "Maundal" eller 
Mölndal. I Grottesången 149 versen läses: 
"Taukom a maundli, mær, skarpara!"  
(Flicka! Lå tom oss gripa hårdare i stången!)
Han omtalar vidare, att sådana lösa urholkade stenar med 
tillhörande runda öfverliggare, blifvit funna i grafhögar i Dan-
mark, i Tyskland och flerstädes. Efter Saxos berättelse voro 
sådana handqvarnar på Ingialds tid begagnade i Sverige. 
Christie vågar dock icke fästa sig vid den förutsättningen, 
att desse, af honom kände stenarne, varit begagnade till korn-
krossare på den grund, att de fleste blifvit funna på toppen 
af grafhögar. Hade han bättre känt till de svenska hithörande 
"stenklotens" form och ornering, skulle detta hafva befästat hans 
öfvertygelse om ogiltigheten af den nyss afhandlade hypothesen. 
Han öfvergår derefter till en sannolikhets-beräkning huruvida 
stenen vid Glein (Dunö-sten, N:r 9) kunde hafva varit en 
"minnessten". Idéen, att stenen skulle hafva varit konungens af-
bild, stämmer ej med forntidens tänkesätt. Gudar afbildades, ej 
menniskor. Detta skedde dock på en sednare tid, då man bör-
jade pryda skeppens förstammar med bilder af konungar och 
hjeltar. 
180 
Minnesstenar deremot upprestes allmänt. En mängd exem-
pel uppräknas. Under gården Öpsager i Söndhordlehn på ett 
ställe kalladt Öpsagerstölen har Christie funnit en på öfversidan 
rund, omkring 1 aln hög och jemntjock sten, stående å  toppen af 
en grafhög. I Sverige finnas dylika på Njords hög, på Götriks 
hög i Halland, på Ingels hög i Småland. Alla dessa högar föra, 
liksom den vid Glein, namn af grafvens innevånare. I Danmark, 
Tyskland, Frankrike, England finnas liknande toppstenar. I Si-
birien, vid Kaukasas, på Volga-stepperna, i länderna vid Kuma, 
Don, Dnieper finner man oformliga stenbilder, stående på grafhögar. 
Att sådana hos oss med rätta anses som minnesstenar efter af-
döde, synes inskriften på runstenen å Tangerhögen på Jæderen 
att utvisa. Stenen på Ramsjö ättehög i Björklinge socken i Sverige 
synes tala derom, då de på stenen inhuggne figurerne sannolikt 
framställa tilldragelser, som röra den döde. "Så rimligt detta allt 
kan synas, vågar jag dock ej blifva stående vid den mening, att 
stenen vid Glein och de öfrige skulle vara minnestenar; jag går 
vidare i min undersökning·" 
Författaren anför derefter en den svenske forskaren Lilje- 
grens förmodan, att stenen N:o 8, Jörums-stenen, skulle hafva 
tillkommit för att föreställa en gudom. Denna förmodan finner 
han af åtskilliga anledningar bestyrkt. De flesta af dessa stenar 
hafva blifvit funna på toppen af ättehögar, detta är ett skäl. 
Bilderne skulle stå så mycket som möjligt synliga för ögat, på 
ett heligt ställe. Vidare talar han om den vördnad som Lapp-
folket skulle hafva visat bilden vid Torneå. Greker, Romare(?) 
och de fleste andra folkslag hafva i de äldsta tiderna tillbedit 
råa oformliga stenar och stenstoder såsom deras gudar och gud-
innor. En af de äldste nordiske benämningar på gudabilder var 
"Haurgar", som ursprungligen betyder stenar, klippor. Lemnin-
gar efter sådana benämningar finnas måhända i gårdsnamnen, 
Horge, Haarglaug, Horrestad (Haugarstad), Horvej (Haurgve) och 
Horvig (Haurgvik), alla gårdar på hvilka dylika stenbilder eller 
borgar förmodligen stått. Det samma är händelsen med några 
svenska och isländska gårdsnamn, Harg, Hörga, Hörgiryri m. fl. 
Enskilde på marken stående stenar, som i Sverige kallas "harg-
stenar", i England och Skottland "Hoarstones, Hairstones", synas 
ock hafva varit forntidsborgar (Oldtidshaurgar) eller gudabilder. 
Om Lapparna, Skandinaviens äldste invånare(?), vet man, att de 
181 
ända till 18:de århundradet ansågo vissa stenar som gudabilder 
och att de offrade till dem. Af Snorres, Olof den heliges saga, 
kap. 119, kan man se, att norrmännen intill denna tid hade 
gudabilder af sten, ty det berättas att han, efter att hafva låtit 
slå i stycken ett stort afgudabeläte af trä, varnade folket för att 
framdeles låta hänga guld på stockar och stenar. Kodran, en 
Isländare, som lefde i det 10:de århundradet, hade på sin gård 
en sten, som han och hans folk tillbådo. De förbud, som finnas 
i åtskilliga äldre lagstadganden, t. ex. i Hakon Adelsteens Gule-
tings-lag, Christendoms-balken, kap. 16, Upplandslagen etc., 
visa, att i norden allmänt vissa stenar ansetts som afgudabilder. 
I Sutherslandsshire skall, enligt Pennants uppgift, finnas ett gam-
malt rundt torn, kalladt "Dun dordnadilla". Detta namn, hvars 
betydelse skall vara, plats för den runde, till gudstjensten hö-
rande stenen, härleder Pennant från en rund sten, hvilken såsom 
ett heligt gudabeläte förvarats i tornet. Att man i de äldsta 
tider, förr än templen bygdes, haft sådana bilder resta på högar, 
synes troligt. Enligt Chytræi berättelse skall på tre högar vid 
Lund i Skåne stått gudabilder." 
Författaren talar vidare om, att offringar i äldsta tider för-
rättades på högarne, och att just detta förbjöds af den ofvan 
omnämnda Gulatings-lagen. 
Bilderna i Skåne sägas hafva varit Thors, Odins och Friggas. 
Korset på Bjuggsta-stenen, N:o 7, tror han skulle hafva före-
ställt Thors hammarmärke. 
Slutligen framträder professor Christies innersta tanke an-
gående dessa s. k. "stenbilder". Han anser de här omhandlade 
stenarne hafva varit bilder af Alfer eller de ringare nordiska gu-
darne. Grunden till denna mening framlägges vidlyftigt. 
"Våra förfäder hade tre stora offringar, "Hoved-blot", till de 
höga gudarne, men äfven mindre offer, "Alfa-blot", till de rin-
gare gudarne. De större offren höllos af större menigheter, fyl-
kes-vis, och ståldes i förening med ting och marknad. Till alfa-
bloten samlades bygdebefolkningarne, ja det synes till och med 
som om man på obestämda tider förehaft offringar vid offerplat-
ser, belägna vid gårdarne. Alferne och Vättarne hade, efter de 
gamles begrepp, mycket inflytande på hvarje bondes ekonomiska 
välstånd. De gode alferne, "Govætter" ("govätterne, de gode, de 
rådande"), voro skyddsandar, som stodo bi i faran och afvärjde 
182 
olycka. De onda alferne, svartalferna, påförde såväl menniskor 
som kreatur sjukdomar och plågor. 
"Icke under", säger författaren, "att de fleste husfäder hade 
inrättat offerställen, på hvilka de under hastigt inträffande olycks-
fall, eller annars, när behofvet så påfordrade, kunde offra, för att 
blidka alferne eller försäkra sig om deras fortfarande gunst. 
Professor Christies afhandling blifver här icke minst intres-
sant, men som jag i och för jemförelsen med svenska bruk och 
plägseder måste återvända till och citera samma förträffliga af-
handling, så inskränker jag mig nu till att nedsummera den. Vi 
finna att professor Christie, sedan han talat om stenen vid Glein, 
som en bildstod, betraktat de af honom afhandlade och omtalade 
stenarna såsom "Kornknusere" (kornkrossare), men förkastat denna 
hypothes. Derefter har han framdragit den gissningen, att ste-
narne voro "Mindestene" (minnestenar), men han vågar icke stanna 
vid denna gissning. Slutligen har han sökt att bevisa, det desse 
stenar skulle föreställa "gudabilder", och i så fall bilder af gudar, 
som i norden visserligen höllos att vara små och obetydliga vid 
jemförelse med de "höge", men hvilkas gunst dock var ganska 
vigtig och nödig att erhålla, alldenstund desse gudar i och ge-
nom naturen trädde menniskorna nära. 
Man måste beundra den skarpsinnighet, lärdom och den för-
sigtighet, som professor Christie utvecklat i sin afhandling, på 
samma gång som man tydligen märker hans hänförelse för ämnet, 
men hade han haft kunskap om de svenske, med desse norske i 
afseende å fyndort, skapnad etc., jamförlige och till samma klass 
fornminnen hänförlige stenarne, så skulle hans afhandling må-
hända blifvit något annorlunda i fråga om slutsatserna. Innan 
jag går att uttala någon sjelfständig tanke i ämnet måste jag först, 
dels granska de åsigter, som andre forskare i ämnet uttalat, dels 
redogöra för några med saken sammanhängande förhållanden, 
som kommit till min kännedom under forskningsresor i Söder-
manland. 
Herr P. E. B-d har i den redan nämnda afhandlingen, 
införd i första häftet af denna tidskrift, framkallat den förmodan, 
att den runda, med menniskohand bearbetade och prydligt sirade 
stenen på Inglinge-högen, skulle hafva tjenstgjort som en "konunga-
thron". Åtskilligt skulle kunna sägas för att bestyrka ett sådant 
påstående. Snarare skulle jag dock vilja benämna den runda 
183 
stenen, lagd framför och i förening med den väldiga bautastenen, 
för en "talarestol". Att våra fäders konungar, höfdingar och stor-
män vid ting och andra tillfällen, för att bättre blifva hörde, 
uppstego på ättehögar och stenar, då de ville tala till den för-
samlade menigheten, derom hafva vi uti sagorna flere uppgifter, 
och det s. k. "burspråket" uti städerna var långt in i medeltiden 
en qvarlefva af denna sed. 
Anordningen vid kända tingsplatser gifva ock anledning till 
dylika förutsättningar. Den storartade, med stenar omgifna tings-
platsen vid Åsen i Yttersela socken, stenar stälde i form af ett 
skepp, och af hvilka några äro mer än manshöga, hafva inom 
den helgade kretsen några låga, runda och kullriga stenar, och 
troligen hafva dessa af den tidens talare blifvit begagnade att 
stå på. 
Invid Helgarö kyrka (Södermanland) finnes en fornlemning, 
som benämnes "predikstolen". Redan namnet är betecknande, 
men det hela påminner mycket om anordningen på Ingelsta-högen, 
i det att en omkulliggande sten, hvars öfra sida är slät, är lagd 
intill den upprättstående, som bildar ett ryggstöd för talaren. 
Den upprättstående stenen är manshög. Våra förfäder hade sinne 
för det prydliga, det visar deras qvarlåtenskap, men tvifvelsutan 
äfven för det pittoreska. Den der grå mossbelupne minnes-stenen 
var en ståtlig bakgrund för konungen eller härföraren, som stå-
ende t. ex. på sin ättefaders grafhög, talade kraftiga anslående 
ord till den nedanföre böljande folkmängden, väpnad som han, från 
hjessan till fotabjellet. Men vi lemna desse funderingar, ty åt-
skilliga omständigheter föranleda oss att tro, det de på grafhö-
garne anträffade ornerade och med menniskohand bearbetade ste-
narne ursprungligen haft en annan bestämmelse, om de ock under 
sednare tidskiften, blifvit på sätt, som P. E. B-d antyder, an-
vände. Vi styrkas i denna förmodan äfven deraf, att en del af desse 
stenar lämpa sig mindre väl att stå på. Till sittplatser kunna 
de alla duga, utom stenen N:o 9, som är något för hög till 
det ändamålet. 
Den första af professor Christie uppstälda hypothesen, nem-
ligen att en eller flere af desse stenar skulle föreställa bilder af 
hädangångne betydande män, faller vid första blick på våra här 
i Sverige, under liknande omständigheter, funna stenar. Likaså 
den andra, neml. att de skulle hafva blifvit använda till korn-
184 
krossare, ty för ett sådant ändamål äro de svenske stenarne oan-
vändbare, för att icke tala derom att de, med mycken möda ut-
förde siraterna, genom ett sådant bruk, snart skulle utplånas. 
Antagandet att de skulle hafva varit "minnesstenar", förfal-
ler äfven, ty dels äro de allt för små och obetydliga att falla i 
ögonen såsom sådana, och dels är det en allmän iakttagelse, att 
bautastenar och minnestenar ej höggos eller bearbetades i de äldsta 
tider, ja äfven då under en sednare period runor inhöggos i ste-
nen, för att förvara minnet af de döde, lemnades stenens yta 
orörd och der ornamenter (slingor), inristades, så skedde detta 
oberoende af den mer eller mindre skrotliga ytan, hvilken aldrig 
afjemnades. 
Till det sista antagandet, att de norske stenarne skulle hafva 
varit "gudabilder" vill jag ej heller ansluta mig, och än mindre kan 
ett sådant antagande passa in på de svenske stenarne, men i be-
visföringen för detta sista påstående ligger mycket, som är att 
taga vara på, ty igenom sammanställning af de lemnade uppgif-
terna med åtskilliga företeelser här i Sverige, skall man måhända 
kunna komma sanningen närmare helst nu sedan vi erhållit ett vid-
lyftigare materiel att bygga af, än på den tid, då professor Chri-
stie skref sin afhandling. 
Låtom oss dock först, innan någon bevisföring för ett nytt 
påstående försökes, kasta en allmän och jamförande blick på vårt 
materiel. 
Skiljaktigheterna emellan de norska och de svenska stenarne 
äro icke obetydliga, såväl med afseende å den yttre formen som 
deruti, att de svenske stenarne äro försedda med flere sirater, 
men stenen N:o 7, Bjuggsta-stenen, är en föreningslänk dem 
emellan, och mycket hafva de gemensamt. 1:o äro de flesta 
funna i eller på grafhögar, 2:o äro de alla "formhuggne", så att 
äfven, oberäknadt siraterna, sjelfva stenens yta blifvit så att säga 
afsvarfvad eller jemnad, 3:o märker man hos alla ganska tydligt 
en fot hvarpå stenen bör stå och man är aldrig i villrådighet 
angående hvad som skall vara upp eller ned. Till och med den 
mest kulformige, Nälbergs-stenen är på den nedre, icke ornerade si-
dan, skroflig och ojemn. 4:o finnes å alla stenarne omkring foten 
en med konst gjord ring, fördjupning eller ornament, hvarpå det 
öfriga så att säga bygger sig. Å de fleste af de norske ste-
narne och å en af de svenske, har denna ring antagit form af 
185 
en urholkning eller fördjupning, å en af de norske finnes uti för-
djupningen en upphöjd dubbelring och på Yttersela-stenen, sanno-
likt den yngste af alla, finnes omkring foten ett slingornament. 
Den norska Jörums-stenen har dessutom en uthuggen ring dels 
ofvan nyssnämnda fördjupning och dels vid dess bas. Siraterne 
å de svenska stenarne likna hvarandra och hafva ett obestridligt 
slägttycke. Den förut omnämnda dubbla eller enkla ringen sitter 
närmare eller längre ifrån foten, men från densamma utgå å 
Landshammar-stenen, å Nälbergs-stenen, å Strengnäs-stenen enkla 
eller dubbla bågar (halfcirklar), mer eller mindre fullkomliga till 
formen. Åsby-stenen har ofvan den nedersta ringen ett zigzag-
formadt ornament, som uppfyller rymden på stenens sidor intill 
nästa dubbelring öfver hvilken bågarne återfinnas. Inglinge-stenens 
runda kant prydes af symmetriska spiraler, som uppfylla rymden 
emellan de båda horisontala fotringarne, derefter förekommer vis-
serligen ofvanpå stenen ett vackert bladornament, som icke åter-
finnes på några af de andra stenarne, men zigzag-ornamentet och 
bägarne anträffas äfven här. Icke mindre anmärkningsvärda äro 
de små, skålformiga fördjupningarne, som finnas i midten af Ing-
linge-stenen, på Strengnäs-stenen och vid ena sidan på Yttersela-
stenen. Strengnäs-stenen har dessutom på nedre sidan, såsom 
förut är nämndt, med menniskohand gjorda urgröpningar, samt två 
koncentriska cirklar. Landshammar-stenen saknar fördjupningen, 
men har deremot liksom Strengnäs-stenen två koncentriska cirk-
lar som omgifva stenens högsta punkt. Nälbergs-stenen har två, 
vinkelrätt mot hvarandra riktade ränder som skära hvarandra på 
det uppåt vända klotets högsta punkt; på ett liknande sätt säges 
Bjuggsta-stenen vara ristad, Åsby-stenen har en rand löpande ut-
efter stenens högsta kullriga del, och slutligen beskrifves Vestbo-
stenen såsom hafvande en cirkel inhuggen omkring stenens midt, 
skuren å ena sidan af en nedåtstupande ränna. Äfven de af Nieolay-
sen omtalade stenar hafva fördjupningar på den rundade toppen. 
Väl kan man, sedan en sådan jemförelse blifvit gjord, säga, att 
desse stenar hafva mycket gemensamt och man frestas att tro, 
helst om man tager fyndorterna i betraktande, att de hafva varit 
afsedda för ett gemensamt ändamål. Men hvilket? - Den lärde 
professor J. Y. Simpson, skottsk antiqvarie och författare till en 
afhandling, hvilken jag nedanföre tager mig friheten citera, säger; 
186 
"Menniskan har alltid stält heliga ting i förbindelse med 
begrafning och grafvar." 
I detta yttrande ligger, enligt mitt förmenande, nyckeln till 
gåtan. 
"Ty", fortsätter prof. Simpson, "den inneboende fasan för 
döden och grafven har alltid förmått henne (menniskan), såväl i 
äldre som nyare tider, att vid begrafningsceremonier och å grafvar 
använda sin religiösa tros sinnebilder." 
Utan att här vilja påstå det de, i stenarne inhuggne sira-
terna, skola föreställa religiösa sinnebilder ("emblems"), så finnes 
dock vissa anledningar att antaga det desse stenar varit använde 
till religiöst bruk. 
Uti Södermanland, den enda svenska provins, som jag något 
grundligare haft tillfälle att genomforska i antiqvariskt hänseende, 
finnes, åtminstone uti de socknar, som gränsa intill Hjelmaren och 
Mälaren, en hel mängd s. k. "elfvaqvarnar". Somliga socknar, 
t. ex. Yttersela-socknarne, Thoresunds socken m. fl. hafva två à tre 
elfqvarnar. Dessa anses af folket såsom socknens tillhörighet och 
- på dem offras än i dag till "elfvo". Detta är betydelsefullt. 
Tron på de höga Asagudarne är alldeles försvunnen och endast 
några namn antyda att en sådan gudadyrkan funnits, men natur-
andarnas, "Vättarnes", tillvaro betviflas ännu icke, isynnerhet i skogiga 
trakter, der skolorna icke hunnit utöfva sin civiliserande inverkan. 
Ja, jag har för få år sedan, till och med i en tätt befolkad 
bygd sett offren ligga på elfqvarnen, och detta i en socken, 
der för tillfället en nitisk prestman och en skicklig skollärare 
tjenstgjorde. 
Det var min mening att afbilda en och annan elfqvarn för 
jamförelsens skull, men jag måste inskränka mig till beskrifningar. 
I Thoresunds socken, på Gesta bys tomter ligger en elfqvarn. Den 
har 20 små hålor på den temligen släta, ej fullt vågrätt riktade 
öfre ytan. Den största hålans tvärmått är 4 tum, dess djup 1 
tum. De mindre hålorna två tum i tvärmätt. 
Andra elfqvarnar hafva blott en fördjupning eller skålformig 
urhålkning, som då vanligen är större än dessa nu visade, och 
belägen i midten af den 2 à 4 fot breda stenen, som icke alltid 
är rund till formen. Närmast omkring de små hålorna märkes 
187 
vanligen en egendomlig släthet och jemnhet på ytan af stenen, såsom 
om densamme hade blifvit slipad eller glattad. Urhålkningarna. 
kännas äfven polerade och släta om man deri nedsänker fingret. 
Troligen hafva dessa hålor blifvit gjorda genom någon sorts borr-
ning med en hårdare stenart. Stundom äro dylika hålor an-
bragta på öfre ytan af stora höga flyttblock, med oregelbunden 
form, stundom synas de på stenar, danade liksom den vid Fal-
köping belägne "Baldersstenen", som har utseende af ett altare, 
med en rundt omkring löpande afsats. Såväl stenens öfre plana 
yta, som denna afsats är betäckt af större och mindre hålor.
Vid ett torp, som heter Trumpås, beläget i Öfversela socken 
finnes ett djupt i jorden nedsjunket flyttblock, som till formen 
mycket liknar Baldersstenen. Äfven denne sten har rundt omkring 
det öfre planets vågräta yta en afrundad kant, som i likhet med 
Baldersstenens, kännes slät för handen. Ofvanpå den plana ytan 
finnes 14 hålor. 
Jag skulle kunna uppräkna en mängd stenar, forsedde med 
sådana hålor. Hvad betyda de? Hvad var det ursprungliga än-
damålet med deras ingräfvande i stenen? 
Den skottske forskaren m:r Simpson citerar vår egen ut-
märkte fornforskare, professor Nilsson, för att erhålla uppslag i 
frågan. "Sådana hålor anträffas ofta på stora stenar både i Sverige 
och utomlands och anses hafva tillkommit på hedniska (Baa)s-) 
altaren för att uppfånga en del af bloden vid offren." 
"Men", anmärker derefter M:r Simpson, "hålorna (the cups) 
i somliga af deras lägen, såsom på sidorna af Baldersstenen, på 
den skottska Bewik-stenen, på ytan af upprättstående monoliter, 
kunde aldrig qvarhålla nägot flytande ämne." 
Innan vi öfvergå till en granskning af nu citerade yttran-
den, måste jag något redogöra för professor Simpsons arbete. 
Der visas, i en mängd utmärkta afbildningar en hel serie af skott-
ska, engelska och irländska fornlemningar, betäckta med "cups 
and concentrio rings" (hålor och koncentriska ringar) och afhand-
lingen går ut på, dels att beskrifva denna egendomliga och i 
författarens tanka mycket ålderdomliga skulptur, dels att utgrunda 
meningen med densamma. Han visar oss att desse ''cups and 
rings'' finnas på sidorna af upprättstående minnesstenar, på öfre 
ytorna af stenar, som betäcka grafkammare, på de inre sidorna 
188 
af stenar, som bilda grafkammare, på de horisontala och slut-
tande delarne af klippor och större stenar, på stenar, som bilda 
grundvalar till gamla borgar*) o. s. v. Af skandinaviska mo-
numenter, försedde med liknande skulptur, känner han några få, 
neml. "Baldersstenen", "Habors galge" i Halland, försedd med 
några koncentriska ringar, samt de på hällristningarna i Bohuslän 
inhuggna hålorna, bekanta för honom dels genom professor Nil-
sons, dels genom Em. Holmbergs arbeten. Kiviks-monumentet, 
som han äfven egnar mycken uppmärksamhet, hör strängt taget 
icke till ämnet. 
För att gifva läsaren ett begrepp om denna egendomliga 
skulptur, sådan den visar sig på de britiske öarne, hade jag 
ämnat att från prof. Simpsons arbete låna några få teckningar, 
men måste afstå derifrån till följd af brist på utrymme. Se här 
emellertid några beskrifningar å dem : 
Hålorna ("the cups") förekomma stundom å de skottska forn-
lemningarna i likhet med dem på våra "elfqvarnar", utan att vara 
förenade eller stå i samband med ringarna, de cirkelformiga rist-
ningarna ("the rings"). De äro vanligen utan ordning utströdde 
öfver en större eller mindre yta, men bilda stundom rader och 
kretsar. "The rings" förekomma sällan, utan att antingen hafva 
"the cups" inom sina områden eller i sin närhet, utom desamma. 
De äro antingen enkla eller ligga flera utom hvarandra, stundom 
utgår från midten, der hålan är belägen, en rand som skär rin-
garna, och som så att säga bildar ett aflopp för den vätska, som 
möjligen skulle öfvergjuta stenen, stundom äro de koncentriska 
ringarne ej fullt framförda till afloppsrännan, stundom bilda de i 
närheten af detta utskof en vinkel och löpa sedan parallelt med 
detsamma. Man har äfven märkt att denna afloppsränna nästan 
alltid är riktad nedåt, d. v. s. följer stenens lutning. Stundom 
förenas dylika, från olika håll löpande rännor, i en håla, lägre 
belägen än de punkter, från hvilka de utgingo. Äfven hålorna 
förenas stundom af dylika rännor. 
*) Dessa borgar anses dock ej tillhöra den tid, då denna skulptur 
utfördes. Stenarne hafva blifvit använde och ditflyttade af ett sednare 
slägte. Liknande torde förhållandet varit med en del af de med "cups 
and rings" dekorerade stenar, som finnas inuti grafvar. 
189 
En monolith finnes vid Dunbar, betäckt å ena sidan med 
5 "cups."
En rest svensk sten står vid Tumbo kyrka, Vesterrekarne 
härad, som liknar den förra och är försedd med 4 hålor på ena 
sidan och ytterligare en håla å den andra. Stenens höjd är 3 
fot. Den öfversta och största hålan är 1 l/4 tum i tvärmått och 
l/2 tum djup. 
Halfva cirklar eller bågar finnas äfven på de brittiska forn-
lemningarna och desse äro stundom mångdubbla, d. v. s. de höja 
sig öfver hvarandra från en gemensam bas och likna portaler i 
en efter rundbågsstil uppförd kyrka. Spiraler finnas äfven *). 
Då man nu, efter att för jemförelsens skull hafva gjort en 
utflygt till England, Skottland och Irland, kastar en blick på 
våra svenska, här ofvan beskrifne och afbildade med hålor, kon-
centriska ringar, halfbågar, spiraler och ränder försedde stenar, 
så måste man erkänna att slägtskap finnes emellan våra och de 
engelska fornlemningarna och man tvingas att tänka på det möj-
ligen denna sorts skulptur i de olika länderna haft något så när 
samma betydelse. 
Professor Nilson säger att sådana hålor förekomma på stora 
stenar. Ja, såsom vi visat, äfven på små, och ehuru desse icke 
hafva form af altare, och icke heller de stora klippblock, å hvilka 
de ocksä skönjes, alltid hafva en sådan form, så kunna vi dock 
- på skäl, som nedanföre skola framhållas, icke betvifla att 
dessa hålor blifvit för religiöst bruk anbragta. 
Professor Simpson anmärker, att de på stenarnas sidor ofta 
insvarfvade hålorna icke kunna qvarhålla flytande vätskor; 
Härvid äro två ting att märka. 1:mo att icke allt off- 
rande var blodigt, 2:o att stenar, offerhällar och gudabilder van- 
ligen beströkos eller ingnedos med ett mer eller mindre fett eller 
*) Hålor (cups) finnas dessutom talrikt på hällristningar i Bohuslän 
och, efter hvad man på sista tiden upptäckt, äfven i Östergötland. Då 
dessa senare ristningar, genom de å desamma afbildade bronssvärden, 
för oss bevisat att de s. k. "hällristningarna" tillhöra bronsåldern, så be-
styrkes deraf den längre fram uttalade förmodan att dessa "cups" till-
böra en mycket tidig period. Äfven på "stendyssarne" i Bohuslän finnas 
"cups." 
190 
segt ämne, och så sker här i Sverige än i den dag, som i 
dag är. 
För belysning af ett påstående sådant som detta, måste jag 
inflicka en liten berättelse från en af mina vandringar. 
Jag hade erhållit kunskap om att på Wallby egor, Torpa 
socken, i Westmanland skulle finnas en "elfqvarn". Jag fann 
den i en beteshage norr om gården, liggande bredvid en gång-
stig. "Qvarnen" visade sig såsom en mindre sten, något aflång, 
rund i ena ändan, men mera spetsig, åt den andra, 1/2 fot tjock, 
1 1/2 fot lång 1 fot bred, midt för det, på den plana öfra ytan 
inhuggna eller rättare insvarfvade, 2 tum breda och en 1 tum 
djupa hålet. Rundtom detta sednare, var stenens yta alldeles 
jemn på en cirkelrund yta af 9 tums diameter, samt insmord 
med ett fett, illaluktande ämne. Hålet var fyldt, 1:mo med en 
mängd knoppar af de rundt omkring växande enbuskarne, (de 
som lågo på hålets botten vore vissnade, men några på ytan 
liggande voro gröna), 2:o med flere knappnålar och 3:o med en 
kopparslant. 
Sedan allt detta var utrönt, satte jag mig ned med port-
följen och ritstiftet för att afteckna denna "offersten", som synbar-
ligen ännu var i bruk. Då hördes toner långt borta i hagen 
från, som jag kunde tycka, ett barn eller en ung flicka. Sån-
gerskan kom närmare, hon sjöng en folkvisa. Kommen i när-
heten af mig och elfqvarnen, tystnade hon tvärt. Hade hon sett 
mig eller var det en viss vördnad för detta åt skogens elfvor 
helgade ställe, som föranledda denna plötsliga tystnad? Jag skulle 
snart få visshet. Flickan afbröt ett af de, på enbuskarnas ytter-
sta grenar nyss utskjutna skotten, och nalkades derefter elfqvar-
nen. Nu fick hon se mig. Hon blef förlägen och stannade. 
"Hvad har du der i handen?, sporde jag, 
"Å, inte anna' eneknopp !" 
"Hvad tänker du göra med den?" 
"Offra på qvarna!" 
"Hvarför det?" 
"D' ä' e' elfvaqvarn !" 
Denna upplysning ansåg hon tillfyllestgörande. 
"Hafven I smort nyligen på qvarnen?" 
191 
"Nej våra (mitt husbondefolk, hemfolket i den gård der jag 
bor) ha inte smort på qvarna, men di smorde barnä' mä' tjära 
å dyvelsträck å bäfvergäll på fingra å tår för elfvo suger'ä'''· 
Således fanns då här midt upp i det 19:de århundradet, 
med all dess skyhöga "bildning och civilisation" ännu den allra 
krassaste vidskepelse. 
Flickan förklarade mig orsaken till denna smörjelse på bar-
nets tår och fingrar. Elfvorna äro snygga, renliga varelser, men 
taga sig ofta det orådet före att "komma te bys" och suga barnen 
(de äro då naturligtvis osynliga eller ock sker detta sugande om 
nätterna). Det vidriga ämne, hvarmed det stackars barnet smör-
jes, uträttar då så mycket att elfvorna lemna det i fred. Många 
andra sätt användes ock att afhålla elfvorna från barnen. Så 
upphänges barnets skjorta i förstugan, på det elfvorna, då de äro 
på väg till barnet, måtte få se den och börja leka dermed och 
på så sätt glömma af barnet. Vidare "piskas elfvo ur husä." 
Beskrifning af detta experiment skulle upptaga för stort utrymme. 
Det mest brukliga sätt är dock att offra på qvarnen. Detta off-
rande kan ske på mångahanda sätt. Att kasta en knopp af den 
växande skogen på qvarnen är endast att anse såsom en helt 
vanlig höflighetsbetygelse af de förbigående mot skogens gudom-
ligheter. Det samma torde vara fallet med slantarne och knapp-
nålarne. Men mer måste man "kosta på" när det blifver fråga 
om att bota en sjukdom, förorsakad af "elfvo" eller "rådande." 
Om man har "råkat imot", d. v. s. oförvarandes, genom utslå-
ende af orenlighet eller hett vatten på marken, förolämpat elf-
vorna, så får man en utslagssjukdom, som kallas "elfvabläst,'' och 
denna sjukdom kan endast genom offring häfvas. Denna före-
ställning är gångbar öfver hela landet och äfven, enligt professor 
Christies uppgift, i Norge. När sjukdomen är invårtes, kallas 
den i Norge "alfgust". Äfven ofall, som träffar kreatur, komma 
från elfvor, och de "rådande." Dessa sednare tyckas svara mot 
forntidens svartalfer och bo under jorden. När ett kreatur 
sväller upp hastigt och derefter, såsom ofta händer, dör, så har 
det fått "skott". I Norge säger man att det är "dvergslaaet" 
eller "dvergskudt". 
För att nu försona hvad man brutit, eller för att blidka 
de uppretade naturvättarne, brukas ofta att offra dockor på elf-
vornas hällar. Dessa dockor förfärdigas under stor hemlighet 
192 
och stor tysthet af alla de saker och ting, som finnes i det hus, 
der den sjuke bor. Linne, ylle, jern, trä, messing, bly, koppar, 
silfver, något guld af vigselringen, något af den sjukes kläder, 
samt vidare heliga ting, såsom en bit af altarduken i kyrkan, nå-
got af korset, jernfilspån af kyrknycklar, malm, skafven af kyrk-
klockan, ja till och med något af prestens byxor, allt detta an-
ses mycket verksamt. Dessa utom hus förvärfvade föremål böra dock 
alla vara stulna, eller tagne utan att någon vet derom. När 
dockorna, som böra vara tre till antalet, äro färdiga, så skola 
de offras tre thorsdagar å rad i "solaglaning" (i solglänten, när 
solen går upp) på så sätt att dockan kastas på hällen öfver den 
från stället vände - jag hade så när sagt - offerprestens 
venstra axel, i det denne uttalar dessa ord: 
"Tag detta! lek dermed, men låt den sjuke få helsan åter", 
eller ock - - ifall han offrar för sitt barn – "låt den lille 
vara i fred !" *) 
Med ingen må den offrande tala, då han går från och till 
offerstället, och af intet må han låta sig förleda att se tillbaka 
då han går derifrån, huru än skogstrollen väsnas bakom honom. 
Det mest använda medlet, att blidka skogens gudomligheter, 
består dock uti att smörja qvarnarne antingen med osaltadt smör 
eller ock med ister, hvilket äfven bör vara osaltadt. Stundom åt-
går till en sådan smörjning en hel mark af dessa i bondens hus-
håll så vigtiga varor och kan man väl förstå att nöden skall 
vara trängande då en sådan "ödsla" (förslösande) af "Gusslånä'" 
(Guds lån, Guds gåfva) kan ifrågakomma. 
Enligt nu lefvande folkföreställning "är nyttigt och nödigt 
så smörja elfqvarnen, ty elfvorna trifvas derefter bättre i skogen, 
dansen på elfqvarnen går lättare och de komma ej åt husa." 
Man anar att detta bruk har sin rot och sitt upphof från 
en mycket aflägsen forntid. Österns folk gjöto olja på helgade 
stenar, Hinduer, soldyrkande Parser, Phenicier likaså, ja sjelfva 
Guds egendomsfolk och patriarchen Jakob följde den vedertagna 
seden. 
Måhända spåra vi i detta bruk att smörja stenar, en reli-
*) En anmärkning som mer än en gjort är att vid läsningar, be-
svärjelser och vid uttalande af formler under offerhandlingar, talar all-
mogen den renaste svenska. 
193 
gion, som herrskade här i norden längt innan asakulten med sina 
blodiga offer, infördes. 
Pontoppidan, Lund, Wille, omtala "att på flera ställen i 
Telemarken, ända intill sista halfdelen af 18:de århundradet, ste-
nar smordes och bestänktes med öl, smör, mjölk och dylikt" *). 
Liljegren tror sig veta "att man på skottska öarne med 
öl, mjölk och vatten öfvergjutit stenar, hvaraf man väntade sig 
stora verkningar". Han tillägger: "Det hafva vi oss åtminstone be-
kant att nordboerne långt fram i medeltiden hade mycken akt-
ning för vissa stenar (fetischer), I Sverige behöfdes det ännu 
1442 genom allmänna lagens stadgande förbjudas." 
Vi hafva förut omtalat att i Gulatingslagen offer på hö-
garne förbjödos. 
Ur allt det redan sagda tror jag att snart en aning skall 
börja framgå, nemligen att elfqvarnarne, såväl som de på högarne 
lagde, med konst arbetade, samt med hålor, ringar, ränder och 
bågar prydda stenarne, varit offerstenar, blothällar, på hvilka 
offrats och hvilka från urminnes tider blifvit besmorde med så-
dana, ur växt- och djurverlden framalstrade, feta varor, som trod-
des vara för naturvättame behagliga**). 
Innan jag gör en fullständigare slutledning af min anspråks-
lösa lilla afhandling, så vill jag dock än ytterligare fästa upp-
märksamheten vid några med ämnet sammanhängande omstän-
digheter. 
Huru skall man förklara namnet på de med hålor försedde 
större och mindre stenar, som uti det mellersta Sverige så tal-
rikt förekomma, ömsom i närheten af gårdarne och ömsom på 
deras utmarker: "Elfqvarn.'' - Tanken återföres till de af pro-
fessor Christie omtala "kornkrossarne." Men dels stenarnes form 
och dels allmogens föreställning om det bruk, som naturvättarne 
göra af dessa stenar, förbjuder en dylik tydning. Jag har förut 
omtalat den släta, glatta krets, som omgifver hålorna, isynnerhet 
*) Se prof. Christies ofta nämnda afhandl. 
**) Se Hyltén-Cavalii Wärend och Wirdarne pag. 144-152. Han 
synes komma till liknande slutsatser som undertecknad. Jag fann detta 
till mitt nöje sedan min afhandling blifvit afslutad. Hans "Wärend och 
Wirdarne" hade jag läst för flera år sedan, men kunde icke påminna 
mig hans åsigt i detta ämne, förr än jag nu åter fick boken för mina 
ögon. 
13 
194 
de större af dem. Det är på denna yta, som smöret eller istret 
ingnides, och det är här, rundt omkring hålen, som elfvorna 
dansa. I graniten synes, helst då den är afjemnad, små gry-
nigheter, bestående af glimmer-korn etc. som för ögat bilda 
afbrott mot den mörkare ytan. "Detta är elfvornas fotspår:' 
Elfvorna lemna nemligen genom ihärdigt dansande sådana spår 
efter sig i stenen, ehuru de äro mycket små, endast ett par tum 
långa. Det är således elfdansens kringgående rörelse, som gifvit 
anledning till namnet "elfqvarn." Underliggaren (stenen) är som 
vanligt stilla, men det är elfvorna, som med sina fötter nöta 
och mala på qvarnen. Då två personer, hållande hvarandra i 
händerna, och hastigt stampande med fötterna snurra rundt om, 
så kallas detta att "mala säd." Begreppet är det samma. 
Professor Christie säger sig hafva hört en sägen om att 
alferne dansa under den vid Magla, ej långt från Ljungby i Skåne 
belägna stenen, men tillägger att begreppet om alfernes eller elf-
vornas dans här på sednare tider troligen blifvit förfalskadt*). 
Deruti har han troligen rätt. Angående den i mellersta Sverige 
ännu rådande folkföreställningen om samma elfdans hade han, då 
afhandlingen skrefs, ingen kunskap, ehuru han hört talas om 
"elledans" i Danmark, med anledning af de små runda ringar af 
mörkare gräs, som stundom visa sig på ängar, och hvilkas till-
komst folket kan förklara å ömse sidor om Sundet. 
Elfqvarnarne äro således elfvornas förnämsta dansgolf. 
Voro nu dessa elfvor och alfer sjelfve så danslystne, så är 
icke heller otroligt, enligt professor Christies förmenande att de 
dem dyrkande och fruktande menniskorna, i samband med offren 
äfven förehaft dans för att hedra dessa gudomligheter. Dans 
vid offerhögtider har af ålder varit bruklig. 
"När nordboerne i forntiden gjorde offringar till gudarne på 
högar och öppen mark, anstälde de vid samma tillfällen lustbar-
heter. Att dansen varit med bland desse, är icke osannolikt, då 
man vid andra tillfällen, såsom då man vid stora sammankom-
ster tömde bägaren till gudarnes minne, också dansade." 
Vidare omtalar han att i Norge finnes såkallade "dandser-
*) Måhända var denna sten helgad åt Svartalferna, som enligt folk-
föreställningen bo under jorden, och som följaktligen äfven böra hafva 
en danssal under jorden? 
195 
hauge." Desse äro omgifne af en mindre graf*). Sådana krets-
formiga fördjupningar finnas, säger han, äfven på flata marken. 
I toppen af desse högar och äfven i midten af de på marken 
löpande kretsarna ses ofta ett litet hål, eller en fördjupning i 
jorden. "Jag menar'', säger han, "att i desse fördjupningar sten-
bilder (?) fordom stått." Professor Christie är nemligen nu inne 
i sin bevisning för att de af honom kände stenarne skulle hafva 
varit gudabilder. 
"I Laurdal i Telemarken, hvarest många dandserhauger fin-
nas, går en sägen att i slika högars topp stått stenar (guda-
bilder) omkring hvilka man fordom vid vissa tider skall hafva 
dansat." 
Vi få härvid ihogkomma, att dansen i forntiden väl kunde 
hafva föregått såsom en religiös, till offringen hörande ceremoni, 
utan att den på högen upplagda stenen nödvändigt skulle före-
ställa en gudom. 
"Dans kring heliga stenar lärer ock intill sednaste tider 
hafva varit bruklig i Ryssland. Två mil från Kunda, emellan 
Reval och Narva, finnes en stor sten, omkring hvilken ortens 
befolkning dansade när de offrade för att erhålla lycka för sig 
sjelfva och sina kreatur, - offringar, som hafva fullkomlig 
likhet med våra fäders alfablot." 
Detta dansande står troligen i någon förbindelse med före-
ställningen om alfernas dans. 
I sammanhang med hvad professor Christie berättat, att i 
så kallade "dandserhauger" skulle hafva funnits fördjupningar, 
hvilka han förmodar härröra deraf att å kullarnes topp i forna 
dagar stått stenar af hvad art de nu må hafva varit, så vill 
jag omnämna att å en stor mängd ättehögar i Södermanland, 
äfven om desse äro ganska små, finnas å toppen klotformiga ste-
nar, hvilka dock för det mesta äro nedsjunkne i jorden, så att 
endast deras öfversta rundning är synlig. Stundom synas de icke 
alls, men då man nedsticker ett verktyg i högen för att öppna 
och undersöka den, stöter spaden eller jernspettet i många fall 
*) Sådana högar finnas talrikt i mellersta Sverige, ehuru jag al- 
drig hört namnet "danshög." Men att folket än i dag har sin lek- och 
dansplan på och omkring stora ättehögar, det är en känd sak. Grafven 
omkring ättehögen har naturligtvis uppstått deraf att jord derur tagits, 
för att öka grafkullens höjd och storlek. 
196 
emot en sådan rund sten, som helt tunnt betäckes af mossa eller 
grästorf. Att desse runda stenar skulle vara med menniskohän-
der bearbetade, vill jag dock ingalunda påstå, ty oftast har jag 
sett sådana å grafkullar, belägne på de i Södermanland mycket 
vanlige grusåsarne, och i dem finnes runda stenar i mängd, af 
vattnet för årtusenden sedan svarfvade och tilldanade sådana, 
som de nu synas. Jag förmodar dock att desse stenar, som 
ifråga om storlek *) och form ofta skilja sig från öfriga i ätte-
högarne förekommande stenar, icke af en slump blifvit i den gråa 
forntiden så lagde i högens midt. 
Men jag fortsätter med citater från professor Christies af-
handling ty den är både intressant och upplysande i ämnet. 
"En ringformig graf var det äldsta medlet att freda ett så-
som heligt ansedt ställe. Stenkretsen på Mainland (en af Ork-
neyöarne), kallad "Stennis", stenhus, som måhända kan räknas 
till ett af de äldste ställen för nordisk gudadyrkan, är om-
gifven af en stor graf, och omkring flere af de i Skottland på 
slät mark förekommande, runda stensättningar, som måhända äf-
ven varit offerplatser, finnas likaledes sådana fördjupningar, Sed- 
nare uppförde man omkring offerställen vallar, "Gjerder", eller 
hägn ("Verki", "Stafgaard", "Vebönd", "Hegn"). Hvarje sådant, till 
gudsdyrkan fredadt ställe, kallas "hof", hvars ursprungliga bety-
delse var en inhägnad plats."**) 
I sammanhang härmed skulle jag kunna uppgifva mångfal-
diga större stenar inom Södermanland, som af allmogen benäm-
nes "offerstenar", och som äro omgifna af kretsformiga stenmurar 
och stensättningar ***), ehuru jag ännu ej på någon af dem upptäckt 
de egendomliga hålor och fördjupningar som vi nu egentligen 
borde fästa oss vid. De äro dock alle belägna i skogarne och 
i utmarkerna, hvilket tyckes häntyda derpå att här varit fråga 
om religiösa handlingar, som haft till ändamål naturvättarnes 
tillbedjande eller blidkande. 
*) De hålla i tvärmått från 1/2 till 3 fot. 
**) I Völuspa omtalas att Asarne å Idavallen timrade Hörg och 
Gudahof. Båda delarne skulle betyda sak samma neml. en till guds-
dyrkan helgad plats, men de omgifvande stängslen hafva måhända varit 
af olika art. 
***) I Råby, Strengnäs m. fl. socknar. 
197 
En annan sak har fästat professor Christies uppmärksamhet, 
och den är visserligen icke utan sin betydelse, neml. att allmo-
gen såväl i Norge som Sverige på vissa orter kallat upprättstå-
ende stenar för "alfpilar." Hade man om desse, med denna be-
nämning försedde stenar, äfven vetat att de varit betäckte med 
sådana egendomliga, med konst gjorda hålor, som de, hvilka synas 
å elfqvarnarne, så skulle man af en dylik omständighet yt-
terligare blifvit styrkt i den förmodan att dessa "cups" stå i 
något samband med en här i landet bofast äldre religions-
kult. Här, å de upprättstående stenarna hafva elfvorna och al-
farne naturligtvis svårt för att kunna underhålla sina dansnöjen 
omkring de runda hålorna, men detta hindrar ej att blotande 
kunde ske äfven på desse stenar, det vill säga de kunde öfver-
gjutas, besmörjas och bestrykas med feta ämnen. Hålorna å 
stenen vid Tumbo kyrka äro ock så belägna, att om ett fluidum 
träffar stenens öfversta del och dess största håla, så skall detta 
äfven, då det rinner nedåt, ingå i de lägre belägna hålorna. 
Uppmärksamheten på dessa hålor (cups), inhuggna i stenar, 
har hittils icke varit vaken här i Sverige. De som afritat run-
stenar och bautastenar hafva tagit dem med eller uteslutit dem; 
här har slumpen regerat ritstiftet. Så till exempel fann jag å 
den stora runstenen, vid Åsen i Yttersela socken, två runda och 
ganska djupa hålor, ofvanför ristningen. Å den under tornhvalf-
vet, i Gripsholms slott inlagda runstenen, finnas hålor. 
I Bautil ser man äfven å flere runstenar runda hålor hvil-
kas form antyda att de blifvit med konst gjorda *). 
Professor G. Stephens yttrar om en håla (cup), befintlig å 
en runsten vid Kallerup, på Seland (Se "the Old Northern Runic 
monuments"), följande: 
*) Vid Åsby i Stora Mellösa Socken, Närike, finnes en liggande 
runsten (ett i jorden nedsjunket flyttblock), med en plan öfre yta, på 
hvilken ristningen är utford. Denna yta sluttar dock starkt åt två 
sidor. På dess öfversta del finnes ett rundt hål (storleken kan jag 
icke uppgifva) och på dess lägsta del finnas flera i form af divergerande 
strålar, till stenens kant utgående, rännor. "Man tror att stenen från 
början varit en blothäll." De gamle plägade vid sina gillen sätta dryc-
keskannan i den runda fördjupningen. Icke otroligt att detta har sin 
grund i ett dunkelt minne af den hedniska offerfesten. Offerkälla 
finnes i närheten. Se "Nerikes gamla Minnen" af H. Hofberg, pag. 88. 
198 
"The cup hollow below, close to the beginning of the risting, 
may or may not be artificial and significative. As a symbol 
or decoration this bowl properly belongs to a far older class of 
stones, hvich often hear many such hollows wariously placed". 
Uti detta sitt påstående har professor Stephens tvifvelsutan 
rätt, och det öfverensstämmer med prof. Simpsons åsigt. Den 
sednare har många goda skäl för sitt antagande att den egen- 
domliga skulptur, som består af "cups and rings" tillhör en långt 
aflägsen och förhistorisk tid. Han yttrar pag. 129 bland annat 
följande: 
"Vi hafva redan å föregående pagina af min afhandling sett 
att föremål, funna i några af de med stenväggar omgifne graf- 
kammare, hvarå denna råa stenskulptur är inhuggen. helt och 
hållet tillhöra stenperioden och följaktligen påstå vi att tidpunk· 
ten för de tidigaste af dessa inhuggningar - alldenstund de 
stå i förbindelse med stenåldern, sammanföll med denna tidsålder. 
Vidare, om några af dem således voro gjorda i stenåldern, så 
måste de - i enlighet med de fieste archæologers åsigt - vara 
tillkomne före kelternes anländande till våra stränder." 
Om man här i Sverige granskar de med hålor försedde 
runstenarna, så finner man att hålorna måste hafva funnits der, 
innan runristningen gjordes. Å en och annan sten är detta snart 
sagt bevisligt. 
Bredvid Yttersela kyrka finns en praktfull runsten, som på 
sin ristade, något kullriga sida har sju hålor, hvilka visserligen 
icke alla hafva sferisk form, men som hafva utseende af att 
vara gjorda med menniskohänder och som för fingret kännas släta 
och polerade. Dessa äro utan ordning utkastade öfver stenen och 
två af dem ligga inom runslingan. Att dessa två hålor funnits 
der innan "runsmeden" började sitt arbete, bevisas nästan påtag-
ligt deraf att runorna omgifva dessa hål och icke skäras af dem. 
Ordet INY (och) är t. ex. deladt på följande sätt; XOl\ Y ru-
nan X är skiljd från l\ genom hålan och rummet emellan dessa 
runor är betydligt större än rummet emellan l\ och Y. Här, 
såsom annorstädes rättade sig samme runkonstnär efter stenytans 
beskaffenhet, och öfverhoppade detta ställe för att göra inskriften 
tydlig för ögat. På mångfaldiga andra runstenar kan man se 
att samma förfarande iakttagits, der stenen varit skroflig och 
ojemn. 
199 
Våra förfäder hafva således efter all sannolikhet begagnat 
gamla minnesmärken och gamla minnesstenar, resta kanske flere 
hundra år före deras tid, för att derå inrista sina runor. För 
dem voro de med hålor försedde stenarna redan då antiqviteter. 
Man kan tänka sig att ungefär så har äfven tillgått med 
våra "stenklot på ättehögarna" (jag begagnar ännu detta oegent-
liga namn). Strengnässtenen låg måhända på en grafkulle af 
hög ålder, och hade den nu nedvända sidan uppåt. På denna 
sten hade det förhistoriska folket (vi äro nu inne i fantasiens 
verld) offrat under århundraden till ställets skyddsande eller för 
att hedra den aflidne, Då kom det nya folket, vände stenen 
om, tillhögg honom och prydde honom på ett fullkomligare sätt, 
men ännu lefde måhända något qvar, af de gamla föreställnin-
garne om ställets helighet och offren fortsattes. Vi lefva nu 
midt inne i det 19 :de århundradet och landet har i 8 hundrade 
år varit christnadt, men ännu offras på hedniskt vis å vissa ste-
nar. Saken är således icke omöjlig. Den ifrån Strengnässtenens 
centrala håla utmynnande rännan, är, i anseende till öfverens-
stämmelsen med de engelska fornminnena, värd uppmärksamhet. 
Ytterselastenen, den ifråga om ornamenteringen tvifvelsutan 
yngste stenen, har äfven sin håla och har måhända haft fleer 
sådana, hvilka blifvit utplånade då stenen af ett sednare folk 
omarbetades. 
Beträffande de öfrige stenarnas ålder, så är det möjligt och 
troligt att de å dem synliga ornamenterna äro gjorde under jern-
åldern, de äro åtminstone funna å högar och uti högar, som till-
höra jernåldern, men om ock detta medgifves och om ock dess 
stenar varit under jernåldern till ett eller annat ändamål begag- 
nade, så finnes dock i stilen af deras ornering, äfvensom i sättet 
för dess utförande något som talar om en äldre tid än run-
stensperioden *) . Xylografarne hafva icke förstått att fullt upp-
fatta ritningarna **), hvadan rännorna, fördjupningarna synas skar-
pare och smalare än de i verkligheten äro. De tyckas icke vara 
huggne med jern utan ristade in med någon hårdare stenart. 
De äro bredare, mindre skarpa, mindre djupa och mindre om-
*) Härvidlag undantaga vi naturligtvis Ytterselastenen. 
**) Särskildt är detta fallet med fig. N:o 4. I nglingehögens stenklot 
tyckes äfven hafva erhållit sin ornering under en jemförelsevis sen tid. 
200 
sorgsfullt begränsade än runstensperiodens slingor och runor. Pro-
fessor Simpson anser äfven att "the cups and rings" äro utförde 
med stenverktyg. För att förvissa sig derom, lät han på bak-
sidan af en sålunda ornerad sten utföra ett experiment som visade 
att med hård sten utförda ristningar kunde lyckas ganska väl. 
På grund af hvad nu sednast blifvit anfördt, anser jag icke 
omöjligt att en del af desse nu afhandlade och beskrifne stenar 
kunna vara äldre än jernåldern, ehuru de otvifvelaktigt under 
densamma för ett eller annat ändamål varit i bruk. Traditioner, 
seder och åsigter utrotas icke så lätt af en invandrande folkstam 
i ett land, som förut af ålder egts af ett annat folk, och detta 
senare försvinner icke heller spårlöst. Det ljus, som professor 
Simpsons utmärkta afhandling kastat öfver hithörande förhållanden, 
tyckes sända några brutna strålar äfven till vår nord. Mycket 
af hithörande ämnen är ännu outredt, mycket ringa uppmärksam-
het har dessutom hittills fästats vid hvad vi hafva af dylika forn-
minnen och saken har, åtminstone här i Sverige, varit föga be-
handlad. 
Skulle jag nu på grund af det anförda kunna våga att göra 
en slutsumma, så skulle den visa sig såsom följer : 
De på och i ättehögarne, med menniskohand bearbetade 
stenarne, hafva der erhållit sina platser i följd af någon re-
ligiös bevekelsegrund; de hafva måhända varit använda såsom 
blothällar eller offerstenar, antingen för att dermed hedra nå-
gon naturgudomlighet eller den döde; de stå med afseende å 
ornamentering och traditionelt bruk i ett visst sammanhang med 
en förhistorisk tids folk och religionskult, särskildt kan man 
spåra hos dem en viss öfverenstämmelse med den af professor 
Simpson afhandlade "cup and ring"-skulpturen. Dessa anta-
ganden omöjliggöra slutligen icke den förmodan, som äfven blif-
vit uttalad, att några af dessa stenar under en senare period, 
t. ex. under yngre jernåldern, af konungar eller höfdingar vid 
högtidliga tillfällen, t. ex. vid ting, blifvit använda såsom thron 
eller talarestol. 
*) Härvidlag undantaga vi naturligtvis Ytterselastenen. 
**) Särskildt är detta fallet med fig. N:o 4. Inglingehögens stenklot 
tyckes äfven hafva erhållit sin ornering under en jemförelsevis sen tid. 
201 
Tillägg. 
Sedan ofvanstående nedskrefs har materialet för denna af-
handling ytterligare tillvuxit. Jag har neml. nyligen i Söder-
Telje socken anträffat två formhuggne stenar, hvilka jag vill inre-
gistrera under 
N:ris 13 och 14 samt benämna Mörby-stenarne. 
Båda dessa stenar uppmärksammades först af kyrkoherden 
Lagerholm, hvilken såsom f. d. Örebro-bo, sett de båda i Nerike 
upptäckta s. k. ”hjelmformiga stenarne.” 
Barnen vid det närbelägna hemmanet Mörby voro nemligen 
sysselsatta att utför en sluttande berghäll nedrulla, uppsläpa och 
åter nedrulla två ”stenklot”, hvilka kyrkoherden med rätta ansåg 
böra räddas undan en sådan medfart. Den ene af desse stenar 
fördes derpå till kyrkoherdebostället och den andra till Hansta-
vik. Men icke nog dermed. Kyrkoherden kunde, sedan jag på
hans förstugutrapp fått syn på den ene stenen, äfven berätta 
hvem som funnit dem. Denne man, torparen Olof Björklund, 
som under 9 år bott vid Mörby i Söder-Telje socken, var för 
nägra år sedan sysselsatt med gräfning i en gärdesbacke, belägen 
invid och norr om den emellan Mörby och Näsby löpande vägen. 
Denna backe var betäckt med grafkullar, och en af desse skulle 
utgräfvas för att deri anlägga en potatiskällare. Högen var förut 
något skadad och förminskad genom grustägt. Sedan gräfningen 
försiggått till 3 fots djup anträffades stenen N:o 13. Måhända 
N:o 13. Mörby-stenen. Litt. A. 
202 
hade han förut legat på högens topp men vid föregående gräf-
ning nedfallit på det djup han nu innehade och blifvit öfvermyl-
lad af nedrasande jord. Ritning af ättehögen är inlemnad till 
Anti qvitetsakademien. 
Denna formhuggna sten påminner mycket om de norska 
Dunö- och Bolstad-stenarne. Den har nemligan formen af ett 
manshufvud med sin hals; är sedd uppifrån något oval, hela böj-
den 1 fot; halsens tvärmått på ett håll 6 tum, på ett annat 7 
tum, skultens bredd öfverst 5 tum, längre ned 8 tum; längd, 
öfverst 6 tum, längre ned l fot. 
Söder om, och icke långt ifrån samme väg, finnes i gärdet 
en stor, af grustägt mycket skadad ättehög, som dock ännu häl-
ler 81 fot i tvärmått, och på ena sidan har en höjd af ungefär 
två manslängder. Vid kanten eller på nedersta sluttningen af 
samma hög hittade Olof Björklund stenen N:o 14. Som högens 
topp är bortgräfd, är troligt att denne sten krönt toppen af hö-
gen och att den blifvit af arbetskarlarne nedrullad till den plats 
å hvilken Björklund fann den. Båda stenarna fördes af Björk-
lund till Mörby, der de, som sagdt är, uppmärksammades af kyr-
koherden Lagerholm. 
Stenen är afritad så att man ser ena sidan och den jemn-
huggna foten. Såsom man kan se af träsnittet har den en af-
sats eller inskärning närmast foten, i likhet med en del af ofvan 
beskrifne stenar; derofvan löper en enkel ring i horisontal rikt-
ning omslutande hela stenen, och ifrån denna ring böja sig sym-
metriskt fyra bågar, hvilka dock här nedtill utlöpa nedom 
fotringen ; desse halfbågar skiljas åt genom två hvarandra på
skultens topp korsande, 1 1/2 tum breda ränder, och slutligen fin-
nas, å ena sidan, två, snedt öfver halfbågarne och korsen löpande, 
hvarandra skärande ränder. Den andra sidan af klotet är ska-
dad, så att man icke kan se om samma anordning der varit vid-
N:o 14. Mörby-Stenen. Litt. B. 
203 
tagen. Stenens höjd är 1 fot, dess horisontella tvärmått, der den 
är bredast, l fot, 2 tum; fotens tvärmått på ett håll, 8 tum och 
på ett annat 9 tum. Man kan icke undgå att anmärka det en 
vätska, som påhälles stenens högst belägna punkt genom de an-
bragta urgröpningarna, nödvändigt måste spridas till stenens alla 
delar. 
Vidare må här nämnas 
stenen N:o 15, som vi vilja kalla Kärrby-stenen, 
Den anträffades i en grafhög på Kärrby mark i Boglösa socken 
Trögds härad af Uppland, och har, af grefve Axel Lewenhaupt 
på Eka, blifvit skänkt till statens historiska museum. I samma 
hög lärer man ha funnit en lerurna, brända ben och perlor. Fo-
ten är, såsom af ritningen synes, jemnhuggen. Deri har för icke 
länge sedan blifvit borradt ett hål, som icke å träsnittet är vi-
sadt. Äfven denna sten är afsvarfvad eller urgröpt vid foten 
till en höjd af l tum, derpå följer en jemn yta, 2 tum, 1 linie 
bred, sedan en dubbel ring, omslutande hela stenen. Från denne 
utgå fyra dubbla bågar, den inre 1 tum och den yttre 2 
tum hög; ifrån desses öfre rundning utgå två ränder som skära 
hvarandra å stenens högsta punkt. Stenens hela höjd är 8 1/2
tum, dess bredd 9 tum och dess längd 10 1/2, ty den är, sedd 
uppifrån, något oval. Fotens tvärmått är 6 tum, 5 linier. 
Ytterligare vill jag inregistrera: 
stenarne N:ris 16 och 17 och benämna dem Jäderstenarne, 
Då jag för flera år sedan besökte Jäders kyrka, belägen i Öster-
rekarna härad, Ny köpings län, bemärkte jag visserligen två der 
befintliga egendomliga stenar, den ene N:o 16, liggande utanför 
vapenhuset, den andra N:o 17, den s. k. ”limpan”, inmurad i 
N:o 15. Kärrby-Stenen. 
204 
kyrkväggen, men då jag vid den tiden icke fästat någon upp-
märksamhet vid denna art af fornlemningar, var det mig omöj-
ligt att i minnet identifiera dem med de ”stenklot” som vi nu 
hafva att betrakta. Emedlertid insändes under förledat år af 
skolläraren Österberg, jemte antiqvarisk beskrifning öfver Jäders 
socken, äfven ritningar å nyssnämnde stenar och jag fann då att 
åtminstone stenen N:o 16 hör till ämnet. Äfven N:o 17 har 
en bland desse stenar ofta förekommande form, ehuru vi nu för 
första gången finna runor å en dylik sten. 
Stenen N:o 16 liknar Kärrby-stenen, men är något plat-
 
tare, har ingen afsvarfning närmast foten, bågarne äro större 
och de på stenens högsta topp hvarandra korsande ränderna äro 
dubbla. Den är, sedd uppifrån i cirkelrund med ett tvärmått af 
17 tum (förmodligen verkmått). Höjden är 8 tum. 
Någon sägen om omständigheterna hvarunder denne sten an-
träffats finnes ej. 
Stenen N:o 17, som af folket benämnes ”limpan” har ett 
N:o 17. Jäders-Stenen. Litt. B. 
N:o 16. Jäders-Stenen. Litt. A.
205 
tvärmått af 161/2 tum, samt synes utom muren 4 1/2 tum. För- 
modligen är den inmurad deri ungefär 4 a 5 tum och skulle 
således ha en höjd af 8 a 9 tum. Af ristningen, 
<runor> Fl - - (ett namn som 
är till största delen utplånadt) RISTI RUN(A)R, se vi att någon 
velat föreviga sitt namn genom att inrista det i denna sten, 
hvilken, innan ristningen försiggått, trol. haft helt annat ändamäl 
än att sitta inmurad i kyrkväggen. Om stenen är föröfrigt en 
folksägen gängse i socknen, som icke har med vårt ämne att 
göra, neml. att en gumma på söndagen bakade bröd och att 
hennes limpa till straff derför blef förvandlad till sten. Vidare 
har jag att omnämna det Antiqvitetsakademiens stipendiat herr 
Schmidt upptäckt en sten 
N:o 18, hvilken vi vilja kalla Wagnhärads-stenen. Den 
lärer likna de öfriga, men jag har ännu icke erhållit ritning deraf. 
Den ligger tillsvidare på kyrkogården vid Wagnhärads kyrka, 
som är belägen i Nyköpings län. 
Riksantiqvarien Hildebrand har berättat att han i en graf-
hög i Norrland sett en rund slät sten; dock trodde han ej att 
den blifvit bearbetad af menniskohand. 
Undertecknad har förleden sommar sett flere ättehögar, krönte 
med klotrunda, i jorden till hälften nedsjunkne stenar. En så-
dan anträffades på en ättehög, ett par bösskott aflägsen från den 
platsen, der de i Söder-Telje socken funne stenarne lågo. Sedan 
nu uppmärksamheten blifvit fästad vid desse högst egendomlige 
fornlemningar, skola tvifvelsutan allt flera komma i dagen. Må-
hända hafva de ytterligare något att berätta oss om en förtid, 
som vi så litet känna, men som just derför ännu mer retar vår 
nyfikenhet. 
I runstenen å sid. 181, 
2 :a häft. börjar inskriften med 
<runor>, hvilket, såsom också af 
texten synes, bör vara <runor>, 
enligt här bifogade teckning :