N:o 3. 1872. SVENSKA FORNMINNESFÖRENINGENS TIDSKRIFT. FÖRSTA BANDET. 8:e häftet. INNEHÅLL: Sid. Svenska Fornminnesföreningens andra årsmöte i Örebro den 19-21 Juni 1871 193 DJURKLOU, G., Om Vapentaget såsom laglig bekräftelseform i Sverige 238 BERG, W., Visingsö, Ytterligare bidrag till öns historia (med ett träsnitt) . 261 MANDELGREN, N. M., Metallarbeten från Sveriges christna Medeltid. 1. (med planche) 272 Folksägner från Småland och Östergötland, upptecknade af Joh. Vallman . 274 Ur Svenska Fornminnesföreningens handlingar 280 Folkvisa från Nerike, (med musik) 286 Literatur 288 Om Vapentaget såsom laglig bekräftelseform i Sverige. Af G. Djurklou. - - ea, ut potero, explicabo, nec tamen quasi Pythius Apollo, certa ut sint et fixa quæ dixero; sed ut homunculus unus e multis, probabilia con- jectura sequens. Ultra enim quo progrediar, quam ut veri videam similia, non habeo: certa dicentil, qui et percipi ea posse dicunt et se sapientes esse profitentur. CICERO. Uti en afhandling om De Gotiske Folks Våbened 1) har Professor SVEN GRUNDTVIG lemnat en redogörelse för den under medeltiden ofta förekommande seden att aflägga ed på vapen (ju- rare super arma), och med stor sorgfällighet sammanfört de spridda underrättelser, som kunna belysa denna edsform, hvars ursprung otvifvelaktigt bör sökas i gamla hedniska föreställningar. Grundtvigs föregångare BARTHOLIN, JON ERICHSEN, DREIJER, GRIMM, NEIKTER, 2) m. fl., hvilka mer eller mindre egnat va- peneden någon uppmärksamhet, hafva på olika sätt forklarat dess uppkomst, men varit ense deruti, att den bör härledas från äldre skytiska och germaniska folk. Visst är det ock att antydnin- gar på dess tillvaro kunna spåras redan hos HERODOTUS och LU- CIANUS samt att ett dermed närbeslägtadt bruk omtalas af TA- 1) Denna afhandling är intagen i Oversigt over det Kongel. Danske Videnskabernes Selskabs Forhandlinger 1870 och äfven särskildt utgif- ven med dubbel paginering. 2) Dissertatio Historica de variis jurisjurandi solemnitatibus et formulis P. 1. Upsaliæ 1791, en afhandling, som beklagligtvis ej blif- vit afslutad. 239 CITUS 1). Det äldsta fullt säkra beviset lemnar dock AMMIANUS MARCELLINUS, af hvars utsago framgår, att denna ed varit i bruk hos Qvaderne i fjerde seklet af vår tideräkning. Under nära två århundraden derefter saknas vidare vitnesbörd, men att den gamla seden fortfarande öfvats af Qvadernes stamförvandter Frankerne kan ses af Capitulare Childeberti regis från medlet af 6 :te år- hundradet, der vapeneden aflyses såsom ett hedniskt bruk, och ersättes med en mera christelig edsform 2). Seden var dock mäk- tigare än lagen, och oaktadt förbudet tillämpades vapeneden ej mindre hos detta folk än hos dess stamfränder Longobarder, Bairare, Alemanner, Saxare, Danskar, m. fl. och erkännes till och med i flera af dessa folks lagar 3). Man har således, dådet icke lyckades att undantränga hvad som slagit allt för djupa röt- ter i folkmedvetandet, här som i så många andra fall måst till- gripa den vanliga utvägen att öfverstry ka det hedniska bruket med en christen fernissa. Svärdets korsform erinrade redan om Christendomens egen symbol, och der detta ensamt icke ansågs tillräckligt, blefvo de vapen, med eller på hvilka eden skulle af- läggas, före edgången helgade eller invigda. Bland iuramenta in altari, sub testamenta Dei, super textum evangelii, in sacra- mento corporis Christi, ad sanctorum reliquias m. fl. kunde derföre iuramentum super arma hos de flesta germaniska folk bibehålla sig hela medeltiden igenom, och lemningar efter den- samma spåras till och med så sent, som i 16:de och 17:de sek- lens rättsförhandlingar 4). 1) Si displicuit sententia, fremitu adspernantur, sin placuit, fra- meas concutiunt, honoratissimum adsensus genus est, armis laudare. De situ, moribus et populis Germaniæ. Cap. XI. 2) GRUNDTVIG, l. c. sid. 47 & 48 (6, 7). 3) Af de exempel GRUNDTVIG lemnat må följande anföras: Fran- kerne hyllade sin drottning Gelesvinta år 567 per arma; Saxarne be- svuro freden 632 super arma, och Danskarne 811, 846 och 873 in ar- mis eller per arma. I Longobardernes lagar föreskrifves edgång ad arma sacrata eller blott ad arma; i Alemannernes in arma sua; i Bai- rarnes per arma sacrata och i Rehnfrankernes cum dextera armata. 4 ) Flera bevis härpå anföras af GRUNDTVIG och NEIKTER, till hvil- kas arbeten vi hänvisa. Vapenedens allmänna bruk har äfven foranledt den sistnämnde att förklara ordet svärd vara härledt af svärja, och att detta vapen fått sitt namn deraf, att eden aflades med eller på det- samma. Äfven WAC H TER hyser en liknande åsigt, men anser förhållan- det vara motsatt och svärd stamord till svärja. 240 En särskild och temligen oförvirrad form af den urgamla vapeneden anser sig Grundtvig hafva funnit uti det öfverallt i Norden och äfven utanför dess gränser såsom laga bekräftelse öfvade vapentag, hvarmed en öfverenskommelse eller ett beslut af flera på en gång eller en hel menighet bekräftats eller bevit- nats. Detta slags bekräftelse med vapen omtalas icke så sällan i äldre urkunder, men de beskrifningar, der kunna hemtas, äro icke så fullständiga, att dess form i hvarje särskildt fall med bestämdhet framgår, och det är ej heller alltid lätt att se om bekräftelsen varit förenad med edgång eller icke. Grundtvig har dock genom att jemföra de olika skildringarna af vapeneder och vapentag hos olika folk sökt visa, att dessa i grunden äro samma sed och ega samma charakter af edelig förpligtelse, antingen denna uttalas eller ej. Med stöd af en engelsk urkund från 11 :te år- hundradet och det af nordboar befolkade Northumberland 1) har han derför för bekräftelsen med vapen faststält följande grund- form; at hver mand fattede og löftede sit våben ( spyd eller sværd) og dermed berörte dels anförerens eller dommerens dels de andre medsværgendes våben. Dog er det al tid (eller har fra först af været) hans eget våben, med eller ved hvilket han sværger. Med en klarhet, som ej lemnar synnerligt rum för tvifvel, har han vidare ådagalagt, att bekräftelsen med vapen icke egentligen får anses såsom en förbindelse att med väpnad hand försvara hvad sålunda bekräftats, utan närmast inneburit en anty- dan på och kraftig erinran om den förbannelse, som borde drabba menedaren : att falla för egna vapen eller att dessa i farans stund skola neka honom sin tjenst 2). Mot denna uppfattning, för så vidt den afser vapeneden, torde inga invändningar kunna göras, men då han icke synes oss hafva fullt bevisat att bekräftelsen med vapen utan muntlig ed, eller det s. k. vapentaget, varit en särskild form af vapeneden, så följer icke deraf att hvad som kun- 1 ) Leges regis Edvardi confessaris Cap. XXX, der en fullständig beskrifning lemnas på det vapentag, hvarmed den, som emottagit præ- jecturam vapentagii (vapentagium = vårt hunþari, härad), insattes i sitt embete. Denne steg på tingsplatsen af sin häst et erigebat lanceam suam in altum, et omnes de lanceis suis tangebant hastam ejus et sic confirmabant se sibi. - THORPE, Ancient laws of England, I. s. 455. Jemf. GRUNDTVIG l. c. s. 80 (39). 2) GRUNDTVIG l. c. s. 83 (42) samt s. 90 (40). 241 nat gälla för denna äfven måste gälla för detta. Att båda ursprung- ligen härflutit ur samma föreställning är visst mycket möjligt, men den formella olikheten kan icke vara alldeles tillfällig och fri från all inverkan på betydelsen. Det samma torde också gälla om de tvänne olika hufvudformer, den ena äldre: med vapen i hand, den andra yngre : med hand å vapen, som vi åtminstone trott oss kunna urskilja i det nordiska vapentaget. Det äldsta vitnasbördet om dettas tillämpning lemnar oss Danmark, hvarest, enligt Knytlinga-sagans intyg, den tillåtelse att till efterträdare utse hvem han ville af sina söner, som ko- nung Sven Estridsson år 1076 erhöll å Sydjutarnes ting, bekräf- tades med vapentag. I Norge förekommer det vid konungaval, fredlöshetsförklaringar, trohetsförpligtelser och sammansvärjningar under 12:te och 13:de seklen 1) och ännu så sent som 1450, då Hedemarkens, Gudbrandsdalens och Österdalarnes bönder tillkän- nagåfvo att de på allmänt fylkesting antagit konung Christian I för deras rätte herre och konung, tillägga de i sitt hyllningsbref att detta var trwligha lofuat met wapnatake 2). I säväl den nor- ska som den isländska lagskipningen är det en laglig bekräftel- seform, som i Grågåsen och biskop Gissurs tiondelag omnäm- nes på ett sätt, som antyder att vapentaget varit en högtidlig handling, hvarmed det isländska altinget afslutats och hvarifrån præscriptionstid räknats. I Norge bekräftades såväl domsluten som å tinget antagna nya lagstadganden med vapentag; och vid tillämpning af odalsrätten och jords tingsskötning fordras det ut- tryckligen af den äldre Gulatings-lagen. Om vid alla dessa till- fällen vapentaget förekommit under samma form, veta vi icke, men då såväl den äldre Frostatings-lagen och Magnus Hakona- sons Landslag som de isländska Hakanarboken och Jonsboken omnämna vápnatak innan lögrèttu ok utann, synes detta syfta på ett dubbelt vapentag, rättens och tingsmenighetens, hvilka an- tagligen varit något olika. För närvarande kunna vi väl endast antyda en sädan möjlighet, men då erfarenheten i mänga andra fall ädagalagt, att hvad som varit sed i ett af de nordiska län- derna, oftast egt sin motsvarighet i de andra, torde vi äterkomma härtill, sedan vi undersökt om och huru vapentaget förekommit i Sverige. 1) GRUNDTVIG l. c. s. 66 och 67 (25, 26). 2) KNUDSEN, Diplom. Christiani I, s. 34. 242 GRUNDTVIG, som noga genomsökt våra gamla lagar, har i dem icke lyckats finna några upplysningar härom, och först i de sista ögonblicken före afhandlingens offentliggörande har han hos WHITELOCKE (Journal of the Swedish embassy in the years 1655 and 1654) 1) funnit ett bevis på denna seds tillämpning äfven i Sverige. Detta, eller den engelske ambassadörens beskrif- ning på morgongåfvans lemnande vid ett svenskt hofbröllop, med- delar han uti ett särskildt tillägg. Vi skola derföre taga denna skildring till utgångspunkt för en enkel framställning af de upp- lysningar i detta afseende, som kunnat vinnas ur de inhemska urkunder och äldre författare, hvilka för oss varit att tillgå. Den 10:de Maj 1654 lät drottning Christina högtidligen fira sin hofjungfrus Görvel Sparres bröllopp med friherre Chri- ster Horn ; och dagen derpå eller å rättan hinderdag gaf den nyblifne äkta mannen, efter gammal adelig sedvänja, sin hustru hennes heders- och morgongåfva. WHITELOCKE, sjelf närvarande, beskrifver förloppet dervid sålunda. "Brudgummen och hans frän- der infunno sig i den stora salen, der drottningen och bröllops- gästerna intagit sina platser. Under pukors dån och trumpeters smattrande inträdde en ädling, bärande ett spjut eller lans, som intill den dyrbara silfverspetsen - Whitelocke uppskattade dess värde till omkring 20 engelska kronor - var omvirad med tafts- band i brudgummens färgor. Ädlingen steg fram till bruden, hållande det fälda spjutet i jemnhöjd med bröstet; och brudgum- men framfördes till brudens sida. Omedelbart derpå uppsteg riksrådet Bonde och betygade uti ett högtidligt tal brudparets tacksägelse för drottningens ynnest att tillåta deras bröllop firas på kongliga slottet, samt anmälde för Hennes Maj:t och tillkän- nagar för bröllopsgästerna ( acquainted the Queen, and published to the company) hvad brudgummen denna dag gifvit sin brud i morgongåfva, hvarutöfver 2000 dukater tillagts till morgongåf- vans förbättring 2), samt att 12 adelsmän af brudparets slägtin- gar och vänner varit vitnen dertill, och skulle tillse att gåfvan, om hustrun öfverlefde mannen, blefve använd till hennes och bar- nens bästa. Efter talets slut uppropades dessa vitnen, som hvar 1) Af denna finnas tvänne upplagor, London 1772 och 1855. 2) WHITELOCKE säger visserligen for her provision, men då han sedermera begagnar ordet augmentation, så synes deraf tydligt att sum- man varit den s. k. morgongåfvoförbättringen. 243 i sin ordning framträdde, gjorde en bugning för drottningen och lade högra handen på spjutet - layd their right hands on the speare. På detta sätt bekräftades morgongåfvan med dess för- bättring, hvarefter spjutet nedlades för brudens fötter. Sedan de i ceremonien deltagande återvändt till sina platser, upptogs spju- tet af den förstnämnde ädlingen, som genom ett öppet fönster ut- kastade det bland de utanför samlade åskådarne, hvilka sletos om den dyrbara lansspetsen och taftsbanden, hvaraf en hvar ville fä- sta ett stycke på hatten till brudens ära." Det var naturligt att denna ceremoni skulle väcka främlingens förundran, och då han ett par dagar sednare genom samtal med grefve Erik Axelsson Oxenstjerna erhöll den upplysning, att de 12 vitnenas omfat- tande af spjutet kallades vapentak kunde han ej undgå att an- märka likheten med det nordengelska häradets namn, wapentake och dess domstols, wapentake-court 1). Whitelockes skildring, den fullständigaste vi ega, är också märkelig derför, att han gif- ver oss af en trovärdig sagesman en ny men eljest okänd svensk benämning på denna högtidliga handling, hvilken för öfrigt be- skrifves äfven af inhemska författare. 2) LOCCENIUS yttrar derom 3) följande : "morgongåfvan lemnas på adelige bröllop först dagen efter vigseln i närvaro af 12 brudparets fränder eller vänner samt en 13:de, som beskrifver och formulerar gåfvan4), hvilken med bref och vitnens underskrift bekräftas. Dessutom nedlägga frän- derna ett spjut (contus vel lancea), smyckadt med sidenband, för brudparets fötter; och sedan ett kort tal öfver denna sed blifvit hållet, upplyftes spjutet och beröres till gåfvans bekräftelse af de närvarande, som bevitnat brefvet. Spjutet utkastas deref- ter genom fönstret och sköflas af adelns tjenare, men sjelfva spjutspetsen - om han är af stål - plägar af brudgummen återlösas med silfver och bevaras till ett minne af den högtidliga 1) WHITELOCKE J. c. 2 uppl. s. 248. 2) Af assessor JESPER KRUSBJÖRN ega vi (Historiska Saml. Del IV, Sthlm 1812 s. 68-74.) en liknande beskrifning på morgongåfvans öfver- lemnande vid Axel Tuvessons (Natt och Dag) bröllop med Hertig Carl Philips naturliga dotter Elisabeth Gyllenhjelm. 3) Antiqvit. Svea-Goth. Lib. 11. Cap. XXIV. 3:dje uppl. Upsaliæ 1670 s. 155. I 4:de uppl. (Francof. & Lipsiæ 1676) s. 108 är ordställ- ningen något olika. 4) Qui præfinit et determinat illam donationem, heter det i 3:dje uppl. I den 4:de nämnes blott de 12 vitnena. 244 ceremonien." Samma sed beskrifves äfven, ehuru mindre utför- ligt, af STIERNHÖÖK 1) och omnämnes af RÅLAMB 2). Likasom Whitelocke hafva alla dessa sannolikt sett den tillämpas, och Rå- lamb särskildt hade, då han publicerade sitt juridiska verk, två gånger såsom brudgumma deruti deltagit. Vi ega således till- räckliga bevis för det vapentag, som förekommit vid adeliga bröl- lop i Sverige ännu i sednare hälften af 17 :de århundradet ; och vilja vi gå tillbaka i tiden, kunna vi för spjutets utkastande bland menigheten anföra OLAUS MAGNUS 3), hvilken äfven på sitt sätt söker förklara vapnens betydelse vid de svenske frälsemännens bröllopsfester. Utom långspjutet eller lansen nämner han äfven ett stickspjut (fræmea) samt en sköld ( scutum) och anser dessa, hvilka likasom på Taciti tid tyckas hafva tillhört brudgåfvan, syfta på de båda makarnas ädla börd, som de gemensamt borde försvara. Långspjutet eller lansen tillägger han en dubbel bety- delse ; först att erinra derom, att äktenskapliga band fordom med vapen slitits (nu ptias ol im ferro diremtas ), och vidare att ge- nom utkastandet bland menigheten tjena denna till vitnesbörd om makarnes inbördes öfverenskommelse och ständiga samman- boende. Denna åsigt, som ej ogillas af Loccenius, må gälla hvad den kan i afseende på de vapen, hvilka lemnats såsom brud- gåfva ; men att vapentaget å spjutet, hvilket Olaus Magnus märkeligt nog icke med ett ord omnämner, ehuru det utan tvif- vel förekommit äfven på hans tid vid morgongåfvans bekräftelse, haft en rent juridisk betydelse, äfven om spjutets utkastande på visst sätt afsett att tjena den utanföre samlade menigheten till vitnesbörd om hvad i bröllopshuset förehades - skall straxt visas. Hos de germaniska folken var morgongåfvan, såsom de rättslärde allmänt antagit, en hyllningsgärd åt brudens jungfrulig- het 4), eller - som COTMANN 5) kallar det - en commissæ virgi- nitatis præmium et operæ nocturnæ pretium. Hon kunde der- före visserligen utlofvas eller lysas a giptær queldi, men fick ej 1) De jure Sveonum et Gothorum vetusto, Holmiæ 1672. Lib 11. Cap. 1. 2) Observationes juris practicæ, Stockholm 1679, s. 237. 3) Historia - Basileæ 1567. Lib XIV. Cap. IV. s. 545. 4) Enkornas ärbarhet (pudicitia) ansågs dock lika hedersam som jungfruligheten (virginitas), och kunde derföre på samma sätt hedras. 5) Citerad af MÆVIUS Commentar. in jus Lubec. L. 1. tit. 6. in pr. n. 35. 245 gifvas förr än de båda kontrahenterna kommit a en bulstær ok vndir ena bleo 1) således dagen efter bröllopet. Hindræ dagx um morghin þa aghær bonde husfru sinæ heþræ ok hæmni morghon- giæff giæwæ säger Uplandslagen (Erfda B. fl.. 4) ; och hvad så- lunda gifvits blef, om nödiga formaliteter iakttogos och gåfvan ej öfversteg ett visst belopp 2), hustruns enskilda egendom, och skulle af barnen räknas för möderne och ej för fäderne. Såväl Uplandslagen som Westmanna- och Helsinge-lagarne fordra dock att morgongåfvan, då hon lemnades i fastighet, skulle gifvas mæþ fastum ok fullum skiælum, och då Östgötalagen tillika har föl- jande stadgande (Gipt. B. Cap. X): Nu giuær man iorþ at hin- dra dax gæf ok haldær egh fæst at, ælla giuær siþan ok egh a hindra dagh, þa iorþ ma. hon egh æpti han ærua utan hans arua uilin; så synes häraf att den symboliska rättshandling, som kallades fæst (fast- eller skapt-farande) var ett oeftergifligt vil- kor för full eganderätt till en på detta sätt förvärfvad fastighet. Svenske frälsemäns morgongåfvor bestodo också nästan alltid af jordagods (arfve- eller aflinge) 8) och sådana i penningar eller värdören (L@ smör, läster spannemål o. s. v.) förekomma ytterst sällan i äldre tider 4) ; men mot medeltidens slut och synnerligast under 16 :de och 17 :de seklen finner man jemte fastigheten ofta ett penningabelopp till kiärlig förbettringh, som det i brefven vanligen kallas. Denna morgongåfvoförbättring synes i början hafva tillagts utöfver hvad som utlofvats på bröllopsqvällen, och 1) Westg. L. 1. Gipt. B. 2; Jfr II. Gipt. B. II. 2) Svealandskapens lagar äro så frikostiga, att de tillåta brudgum- men gifva så mycket han vill, men Landslagen bestämde en viss taxa, som gåfvan, enligt Telge stadga år 1491, icke tilläts öfverstiga. En rid- dare fick gifva till ett värde af 40 @ lödiga svensk vigt, svennen till 20 @, almännelige frälsemän 10, bolfast bonde 3, och lösker man 1 @. Detta stadgande kringgicks dock ofta på så sätt, att morgongåfvan ut- fästes till lagligt belopp, men för detta lemnades jordagods till ett värde, vida derutöfver såsom pant. 3) Ehuru det icke lyckats att få närmare kännedom om det mor- gongåfvobref, hvars högtidliga bekräftelse Whitelocke beskrifvit; så är det dock ganska säkert, att äfven Christer Horns gåfva afsett åtminstone en sätesgård med tillydande landtbohemman. 4) När morgongåfva utlofvades i penningar, plägade den gifvande härför pantförskrifva gods till ett värde öfverstigande det utfästa be- loppet; jfr här ofvan not. 2. 246 var således synnerligt hedrande för bruden, men snart bestämdes äfven denna vid äktenskapsaftalet och kom då att motsvara det lifgeding, som fursteliga personer gåfvo och i Sverige endast grefvar och friherrar voro lagligen berättigade att gifva sina fruar. Äfven ofrälsemännen hedrade sina hustrur med morgongåfvor. Men dessa lemnades åtminstone under 16 :de och 17 :de seklen alltid på bröllopsqvällen vid brudbägaren och med helt andra for- maliteter 1). De bestodo merändels i penningar, värdören eller annan lösegendom, och gåfvan bebrefvades icke ; ej heller fordra- des för densammas giltighet några särskilda rättshandlingar 2). Det tyckes hafva varit nog att mungaz mæn ær bruþlöp drucco 3) voro vitnen dertill. Af denna omständighet och lagarnas före- skrifter att fæst skulle hållas öfver morgongåfvojord 4) synes tyd- ligt, att det vapentag, WHITELOCKE och LOCCENIUS beskrifvit, varit just denna rättshandling, hvilken städse fordrades då agande- rätt till fastighet förändrades. Mångfaldiga bevis härför kunna hemtas ur de behållna morgongåfvobrefven. Så kallas de 12 frälsemän, som år 1387 bevitnade Greger Bengtssons morgon- gåfva, fastemän och herr Sten Bengtsson skilde der för fastan 1); 1) Ceremonien härvid beskrifves af STIERNHÖÖK l. c. s. 163 sålunda: Ingressus domum convivalem sponsus cum pronubo suo, sumpto poculo, quod maritale vocant, ac paucis a pronubo de mutato vitægenere præfatis, in signum constantiæ, virtutis, defensionis et tutelæ propinat sponsæ ac simul morganaticam promittit; quod ipsa, grato animo recolens, pari ratione et modo, paulo post, mutato in uxorium habitum operculo capitis, ingressa, poculum, uti nostrates vocant uxorium, leviter delibans, amorem, fidem et subjectionem repromittit. Morgongåfvan skulle dock enligt lag alltid gifvas på hinder-dag och något särskildt stadgande för ofrälse män i detta fall finnes endast i Stadslagen, som tydligt och bestämdt föreskrifver att morgongåfvan skall gifvas på bröllopsqvällen, och siþan skal hon i siäng gangha meþ brudgumma sinom. Huru denna, mot sjelfva gåfvans ursprungliga betydelse stridande sed uppkommit, veta vi ej; men genom ståndsprivilegierna blef den småningom lag. 2) Af STIERNHÖÖKS yttrande l. c. s. 163 vill det synas, som om en sådan gåfva skulle hvart tionde år inför domstol eller i kyrkan publi- ceras. I hvilken svensk lag han funnit ett sådant stadgande är oss obekant. 3) Westmanna L. Ärfda B. IV. 4 ) Sudermanna L. Gift. B. III. nämner härvid både fastar och forskiælumæn och i allmänhet fordra lagarne att denna bekräftelse skall följa a hindra dagh. 247 vidare säger Knut Brynjulfsson i sitt morgongåfvobref år 1440 att han på hustruns hyndersdagh låtit fastfara de bortgifna god- sen, tilläggande: oc thessa heldho a fæsthinne, fförst jac Knwth bröniolffsson, her sixsten progxt i Wermelandh, Biörn Niclisson, lagman i Wermelandh samt 9 andra (prester, frälse- och ofrälse- män) 2). I andra bref, både äldre och yngre än de här anförda, finner man bland vitnena både fastar och wiþæruarumæn, eller blott fastar med deras styrisfastær eller forskiluman, efter olika landsorters olika lagar och dessa öfverlefvande sedvänjor.3) Äldre författare och bland dem synnerligast STIERNHÖÖK hafva mer eller mindre fullständigt redogjort för de vid fastig- hets öfverlåtelse vanlige ceremonier; men detta oaktadt torde vara skäl att här i korthet genomgä dem i samband med den högtid- liga handling, som kallades fæst (fast- eller skaptjarande), hvars ursprungliga form de ej synas hafva rätt uppfattat. Våra gamla lagars föreskrifter i detta fall, jemnförda med den tillämpning, man finner uti permebrefven, visa att köp skulle ske medh skapt oc skötningh eller medh fæst oc wmfærdh; och hvad som gälde vid köp gälde äfven i tillämpliga delar för annat jordafång. Af dessa för ett köps giltighet fordrade rättsliga handlingar beskrifves skötningen (på medeltids-latin scotacio) i Östgöta-lagen (Eghna Sal. 1) sålunda: Kunungær (och hvad som stadgades för konun- gen gälde äfven för bonden) skal af samu iorþ taka, sum han skötir, ok hanum (köparen, gåfvoemottagaren) i sköt læggia. Denna symboliska handling skulle ske i närvaro af vitnen, hvilka - såsom vi kunna se af Skåne-lagen och ett skänskt bref från 13381) - uppehöllo köparens sköt, då jorden deri nedlades eller 1) Riks-Archivets Permebref I, N:o 2290. 2) Brefvet på pergament i Riks-Archivet, f. d. Tidö-samlingen. 3) Ymniga bevis härpå finnas i Diplom. Suec. och Riks-Archivets Permebref, hvadan några särskilda ej här behöfva anföras. Att emellertid, när bröllopet stått utom häradet, der de bortgifna godsen varit belägna, ett tillkännagifvande af gåfvan och dess bekräftelse vid häradstinget fordrats, kan ses af Diplom. Suec. N:o 3521, der Nils Dannæs och Peder Eriksson intyga att herr Carl Thukesson in prætorio staffacher in Norr- widinga heradh offentligen tillkännagifvit (pupplica approbacione recogno- verat) att han i Stockholm gifvit sin husfru Ramfrid sina gods i Berg och Gellstadh i morgongåfva. Uttrycket: pupplica approbacione synes här åsyfta tingsrättens stadfästelse. 248 utskakades ur säljarens, hvarvid denne begagnade en viss formel, nästan ordagrannt lika med hvad sedermera i sjelfva köpebrefvet om försäljningen upprepas 2). Af permebrefven inhemtas vidare att skötningen ofta försiggått på tinget eller der förnyats, och detta var den s. k. tingsskötningen, hvilken icke fordrades i alla lands- ändar 3). Hufvudsaken var att skötningen egt rum i vitnens när- varo, och att wiþæruarumæn derom kunde aflägga vitnesbörd vid tinget, då det lagbudna och lagståndna köpet skulle stadfästas. Den afsåg egentligen och närmast att göra köpeaftalet bindande i hvad på de kontraherande ankom, och köpet kunde derefter icke af dem ryggas. Men för detsammas tryggande mot tredje mans eller bördemäns anspråk fordrades en bekräftelse vid tinget medelst en annan ceremoni, eller fæst, som dock under medeltiden icke sällan inbegripes under scotacio och i sednare tider under tings- skötningen. Skötningen tillämpades icke blott vid enskild fastig- hets öfverlåtelse utan äfven då hela provinser af konungen af- träddes till främmande makt. Den 20 November 1343 gaf danske konungen Waldemar på War bergs slott konung Magnus i Sverige skötning på Skåne, Halland, Blekinge, Lister och Hven, hvilka han uti det samma dag utfärdade skötesbrefvet förklarar sig hafva racionabiliter manu propria scotasse et in sinu (se. Magni regis) per le ges proprie tradidisse; men likasom annan skötning 1) Diplom. Suec. N:o 3390. - Skötningen i detta bref är äfven derföre anmärkningsvärd, att den icke gälde jord utan annan fastighet (tvänne bodar). 2) STlERNHÖÖK synes dock hafva hemtat denna formula alienandi ur Landslagen, der den - såsom längre fram skall visas - brukats vid fastfarandet, och är lagd på domarens läppar. Detta gifver anled- ning till den förmodan att efter landslagens allmänna antagande sköt- ning vid tinget ej förekommit, ehuru den vid det enskilda köpeaftalet kunnat fortfarande brukas, och namnet tingsskötning öfverflyttats på fast- farandet. 3) När fullständigt köpe- eller skötesbref företeddes var också cere- moniens förnyande öfverflödig och synes ej heller hafva påkallats utom i Skåne, der t. ex. uti ett köpebref af år 1340 - Diplom. Suec. N:o 3481 - Mårten Dufva af Bollerup utfäster sig att gifva tingsskötning på de i kraft af brefvet försålda godsen med följande ord: Insuper obligo me eidem domino holmgero antedicta bona in placito ingilstaheret scotare personaliter v iua voce , cum ab eodem vel ipsius certo nuncio fuero requisitus. 249 måste å tinget fastfaras, så skulle äfven denna stadfästas på nästa parlamentum generale, quod dicitur Danahoff 1). En annan formalitet vid fastighetsköp var wmfærdh och denna, som beskrifves i Vestgöta-lagen 2), bestod deruti att kö- paren och säljaren jemte en löftesman - þæm sum wmfærdh varþar - och alla jordegarne i byn gingo omkring åkrar och ängar och derpå åter till gårdstomten. I en tid, dåman ej såsom nu kunde vädja till bykartor och faststälda rågångar, var en sådan åtgärd naturligtvis af största vigt till undvikande af framtida tvister om rätta egoväldet ; och ehuru Vestgöta-lagen är den enda af våra bevarade landskapslagar, som uttryckligen fordrar den, torde samma sed äfven annorstädes varit i bruk. Af de lagar, som gått förlorade, har åtminstone Vermlands-lagen, hvilken äfven i öfrigt stått den Vestgötska nära, innehållit ett dylikt stadgande. Fæst ok Wmfærþ, swa sum war lagh seghir; Fæst ok Wmfærdh eptir Wermsk lagh eller eptir Wernskom laghom äro uttryck, som stundom förekomma i de Ve rmländska köpe- och faste-brefven, och detta - märkeligt nog - ännu så sent, som den 29 Junii 1444 3). Skötning af jord torde deremot i dessa provinser endast hafva förekommit vid gåfva. Så vill det åtminstone synas af Vestgöta-lagen, i hvars jordabalk de fem olika slagen af lagligt jordafång uppräknas på ett sätt, som tydligt angifver, hvad äfven af andra lagrum bekräftas, att skötning och gåfvojord der ansetts liktydiga 4). Äfven hvad Vermland vidkommer finnes ett på lik- nande språkbruk syftande uttryck uti ett bref af riddaren Lars Magnusson utgifvet den 13 Februari 1334. 5). Öfverallt i nyss- nämnda lag och de vestgötska och varmländska permebrefven 1) Skötesbrefvet i Diplom. Suec. N:o 3747. 2) I. Jorþa b. 2 - II. Jorþa b. I. 3) Dessa uttryck förekomma uti flera bref bland förf:s samlingar till ett registratur öfver Vermländska medeltidsbref och det här anförda yngsta, som synes angifva att Landslagen då ännu icke vunnit tillämp- ning i Wermland, tillhör v. Engeströmska samlingen. Jfr. LILJEGRENS förteckning öfver dessa bref s. 33. 4) Fæm æru fang iorþær. Et ær arvær. Annæt ær hemgæf sunær. þriþiæ ær hemfylgð dottor. Fiærþæ ær köp. Fæmte ær skötning. 5) Diplom. Suec. N:o 3034. Några Kils kyrka förut tillhöriga åkrar kallas der skötninghæ, hvilket är det namn hvarunder i Vestgöta-L. de jordlotter, som gifvas (skötas) till kyrkor, förekomma. Hvad Werm- landslagen i öfrigt kunnat innehålla, så är det dock säkert, att dess Kyrkabalk varit densamma som Vestgötalagens. 250 förekommer Wmfærdh såsom i rättslig mening motsvarande sköt- ning i andra provinser, och återgifves likasom denna på latin med scotacio, likväl ofta med tillägg Wlgariter dicta Wmfærdh, till förklaring af den under namnet inbegripna olika handlingen 1). I likhet med skötningen afsåg orofärden närmast det enskilda af- talet, och måste derföre likasom denna bekräftas med fæst, om besittningsrätten skulle vara tryggad mot allt klander. Fæst eller skaftfarandet skedde på tinget sedan den köpta fastigheten var lagbuden och lagstånden, d. v. s. sedan den be- tänketid, som medgafs bördemännen, tilländalupit. Härtill for- drades fastar (firmarii, affirmatores), hvilkas antal var olika i olika provinser och äfven vid olika tillfällen 2). Då Uplands-lagen t. ex. fordrar ett större eller mindre antal efter den försålda jor- dens storlek, åtnöjer sig Vestgöta-lagen med 8 - i permebrefven oftast 9 och någon gång ännu flere - s. k. Oþelsfastær. För dessa fastemän skulle dock alltid finnas en ordförande - sum fore skilde fæstinna ; sum fæstinna skipadhe; qui pro confir- macione loquebatur - kallad i Vestgöta-lagen styrisfastær, i Sudermanna-lagen och permebrefven forskilaman (forskyæluman, proloqutor), 3) och denne var alltid häradshöfdingen eller - der såsom i Vermland häraderna ej egde egna domare - lagmannen. Fastemännen voro synnerligast efter landslagens antagande van- ligtvis tolf, forskilamannen oberäknad; men utom dessa nämnas ofta i fastebrefven - särdeles från Svealänderna - två eller flera vitnen (wiþæruarumæn) som bevitnat köpet (skötningen) eller ock deltagit i omfärden. Ifrån att dertill vara särskildt utsedde 1) Diplom. Suec. N:o 2513, 2874, m. fl. Likasom skötningen torde äfven orofärden hafva öfvergått till benämning på domstolens bekräftelse af jordöfverlåtelsen. Så vill det åtminstone synas af ett Redvägs härads dombref, gifvet i Nörene d. 5 febr. 1461 som från Upsala bibliothek be- näget meddelats af hr bibliothekarien C. G. STYFFE. I detta bref, hvilket är en bekräftelse på ett jordabyte af flera gårdar säger härads- höfdingen, som skötte oc skaptfoor de bytande emellan, då fastemännen uppräknas: Framdeles hiollo thesse a skapten o med mik tha omferdhen giordis o. s. v., hvilket uttryck ej kan afse omfärd i Vestgötalagens mening, utan tyckes syfta på sjelfva fastans meddelande. 2) STIERNHÖÖK, l. c. s. 238, der de olika slagen af fastemän upp- räknas. 3 ) Synnerligast är detta händelsen i Närikesbrefven, der under sed- nare hälften af 14:de och nästan alltid under 15:de seklet häradshöfdin- gen vid fastas meddelande anföres under detta namn. 251 af köparen och säljaren 1) börja fastarne i 14:de seklet blifva, hvad de under det 15 :de och sedermera nästan alltid äro, samme män, som utgjorde häradsnämnden. Huru det tillgick vid fæst eller jordfastas lemnande, derom lemna lagböckerna föga upplysning, och vi måste här vädja till permebrefven, hvilka dock i allmänhet i detta fall ej äro synner- ligt meddelsamma. I de äldre, der det latinska språket nästan alltid begagnas, säges dock någon gång fastan vara lemnad viris discretis hastam tenentibus 2); eller godsen (bona) hastd scotacionis legalie assignata 3); och i de yngre, på svenska merändels af- fattade brefven, uppräknas fastarne ofta med tillägg att de hiollo a fæstinne eller a skaptinne. Ett och annat enstaka bref lem- nar en något utförligare beskrifning. Sålunda redogör väpnaren Håkan Pedersson i ett bref från år 1355 4) för fastfarandet af ett försåldt gods i följande ordalag: hajuer iak ståndeth a he- rättzthinge ok fareth thet godzet Byslätt, ok undan mik ok minom hustro ok wårom aruom ok undir Martin Swano ok hans arwa til ewärdhelika ego medh thässa godha manna witnom, sum a wmfærdh wåro ok a skapte hiollo, först Torsten Akumle, som för skilde å härätz wägna ok swå IX män therpå ok iak siälfuer, Pettär Ribbing ok Mårten Swana. När Fikke Gru- pendahl a vapn år 1416 tillbytte sig Sjögerås qvarn af biskop Brynolf i Skara emot gården Stalberget, beskrifves fastfarandet i det af vestgötalagmannen Göstaf Magnusson och häradshöfdingen i Kinne härad Torsten Simonsson utfärdade fastebrefvet sålunda: först hiölt han sielfuer (Fikke) i skaptinne ok swa wij badhen oc ther næst the, som æpter næmpnes (9 män); och längre ned 1) I 13:de och 14:de seklen heter det ofta i permebrefven datis et nominatis super hoc firmariis, och i ett bytesbref af år 1340 (Diplom. Suec. N:o 3603) nämnas utom proloqutor, dietus forskyæluman 3 affir- matores utsedde af den ena, 4 af den andra parten. Ännu i 17:de seklets första hälft utgåfvos i Småland fastebref, der andra personer men van- ligtvis närmaste bördemän vid fastfarandet intagit en eller annan nämn- demans plats. 2) Diplom. Suec. N:o 3089. Ett annat bref, hvaruti samma uttryck om försäljningen af ett varmlandsgods förekommer, finnes i Norskt Diplom. III. N:o 308, bilagan. 3) Uttrycket finnes i ett bref af d. 29 Junii 1360. Svenska Riks- Archivets Permebref N:o 1817. 4) LARS SPARRES afskrifter i Riks-Archivet. J. 7. s. 23. 252 i brefvet upplyses att biskopen samma dag medh them samme godhom nampnom låtit skaftfara den i byte lemnade qvarnen 1). Till dessa upplysningar ur permebrefven kunna vi nu lägga hvad Landslagen stadgar i Jordabalken, Cap. X, der häradshöfdingen, som skiljer för fastan, ålägges att vid fastfarandet begagna föl- jande ord: thenne man affhamder sik jordh sina laghbudna oc laghstandna, swa mykla oc i them by, nærby oc fiærre, meth allo thy, som ther til ligger jnnan gardh oc wtann, affhænder sik ok sinom arfuom wndher han oc hans arfua for swa manga peninga, oc thær æru tesse XII fasta åth oc wij ærom alle til witne ath thet ær a thinge laghlica giort. Jemföra vi nu detta tillkännagifvande för tingsmenigheten med riksrådet Bondes tal på Christer Horns bröllop samt fastfarandet vid köp med det högtidliga öfverlemnandet af morgongåfvan 2), så framgår deraf klart att ceremonien vid båda dessa tillfällen varit i grunden den- samma. Vi kunna således med fullkomlig trygghet antaga att VERELIUS, ehuru han åberopar norska och isländska källor, likväl skildrar en fullkomligt svensk sed, då han i sitt Index veteris linguæ Schyto-Scandicæ sive Gothicæ 3) säger, att Vapnatak kallas, när rätten bekräftar sin dom därigenom, att hvar och en af rätten tager på spessen, som häradshöfdingen eller domaren framrecker åt dem. Men denna omständighet kan dock lika litet som grefve Erik Oxenstiernas af Whitelocke anförda yttrande be- visa att sjelfva rättshandlingen i Sverige kallats vapentag. Likasom svärdet vid de tyska underrätterna 4} har spjutet i den ceremoni, här beskrifvits, utan tvifvel betraktats såsom rätts- symbol; och skulle vi våga ett försök att förklara grunden här- till, så måste vi gå tillbaka till det vapentag, hvarmed i det engelska, men af nordboar befolkade, Northumberland præfectus vapentagii emottog sitt embete. Detta - såsom redan visats - 1) Skara Permebrefsbok i f. d. Antiqvitets-Archivet, nu i Kongl. Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademiens archiv. 2) Särskildt vilja vi här fästa läsarens uppmärksamhet på bekräf- telsen af Knut Brynjolfssons morgongåfva, för hvilken här ofvan redo- gjorts, och der Knut sjelf höll a fæstinne. 3) Intaget i OL. RUDBECKS Atlantica. Tom. II. 4 ) GRIMM, Deutscher Rechtsalterthümer, s. 167. Jfr GRUNDTVIG l. c. s. 55 (14). 253 tillgick sålunda, att han, anländ till tingsplatsen, upplyfte sitt spjut, hvilket distriktets der församlade äldste berörde med sina, hvarigenom hans makt och myndighet bekräftades. Denna seds nordiska härkomst ega vi intet skäl att betvifla; och då det en- gelska vapentake (vapentagium) motsvarar vårt härad (hunþari), och likasom detta ursprungligen varit såväl en krigisk som bor- gerlig enhet, så är det icke alldeles osannolikt, att äfven våra genom menighetens val utsedde häradshöfdingar på ett liknande sätt insatts i utöfningen af deras vigtiga kall. Kunna vi antaga detta, så skulle det ej heller vara svårt att fatta, hvarföre dom- sluten bekräftats på domarens spjut, och hvarför en sådan be- kräftelse företrädesvis fordrats för tryggande af besittningsrätten till fastighet, hvilken för sin egare medförde gent emot häradet vissa rättigheter och förpligtelser, och dessutom, såsom ej flyttbar, mer än annan egendom behöfde det territoriella rättsskyddet. 1) Att vid morgongåfvojords fastfarande brudgummens spjut sattes i stället för domarens, behöfver ej rubba ett sådant antagande; ty genom äktenskapet blef mannen hustruns målsman och den, som i främsta rummet egde att värna hennes rätt. Vapentaget här, i hvilket medlemmar af såväl brudens som brudgummens slägt deltogo, torde dessutom hafva inneburit en bekräftelse på det för- bund till ömsesidigt skydd, som genom den äktenskapliga förenin- gen måste anses ingånget emellan de båda skilda ätterna, och omfattandet af det i brudgummens färger klädda spjutet var då det lämpligaste yttre tecknet 2). Emellertid, hvilken betydelse man än må vilja tillägga dessa rättshandlingar, någon edelig förplig- 1) Att i Norge detta var ett af skälen till bekräftelsen med vapen- tag synes af den äldre Gulatings lagen, § 267, der det heter: þa skulu þingmenn hánum jörd doema ok veita hánum vápnatak til þess at hann knegi verja jörd sina lögum ok dómi. 2) Af WHITELOCKES här förut anförda skildring se vi också att vitnena genom vapentaget förbundo sig att i händelse af mannens död upprätthålla gåfvan. De skulle således, hvad enkan angick, tillse, att hon knegi verja jörd sina lögum ok dómi. Måhända var detta orsaken hvarföre äfven arfsberättigade qvinnor någon gång kunde deltaga i en sådan bekräftelse. Då Vermlands lagman Olof Björnsson (Vinge) den 21 October 1455 gaf sin hustru Ragnilla Pædhersdotter morgongåfva, nämnas bland dem, som "a fæst hello", främst 3 matronor af brudparets närmaste slägtingar och derefter 9 män. Brefvet finnes i Upsala biblio- thek, enl. meddelande af C. G. STYFFE. 254 telse med antydan på menedens svåra följder synes icke ligga deruti. Och antingen de i ceremonien deltagande betraktas såsom enskilda personer eller såsom representanter - för häradet i förra fallet, för de genom giftermålet förbundna slägterna i det sed- nare - så kunna vi här i bekräftelsen med hand å spjutet icke se något annat än en förbindelse att i händelse af behof betyga, bestyrka och upprätthålla ett lagligen gjordt och bekräftadt aftal. Men denna åsigt vilja vi likväl underställa mera sakkunnige gran- skares dom. Huru länge detta vapentag - ehuru tveksamma om dess riktighet behålla vi dock denna benämning - tillämpats vid fastig- heters lagfarande i Sverige, kan icke med säkerhet uppgifvas, men att det vid morgongåfva varit i bruk i början af 1670-talet, visa här redan anförda yttranden af STIERNHÖÖK och RÅLAMB. Från 1673 och 1674 finnas ännu morgongåfvobref med vitnen, som å glawinne höllo, men kort derefter synes den gamla seden hafva upphört. 1676 och 1678 - kanske äfven tidigare utfärdades dylika bref, der blott sigillvitnen nämnas, och för tidsbestämnin- gen i detta fall är det kanske icke utan all betydelse, att LOCCENIUS i 4:de upplagan af Antiqvit. Sviogoth., tryckt 1676, säger: hodie tamen ille ritus eficiendi lanceam paullatim desuescit, hvilka ord deremot icke finnas i den 6 år tidigare utgifna tredje. Redan före denna tid hade i följd af 1664 års förordning 1) morgon- gåfvan börjat att icke blott lysas eller utlofvas utan äfven gifvas på sjelfva bröllopsqvällen, och ett äldre år 1644 utfärdadt konungs- ligt mandat hade dessutom till föga mer än dispositionsrätt under fortfarande enkostånd inskränkt eganderätten till morgongåfvogods, om hustrun öfverlefde mannen. Det högtidliga vapentaget för- lorade härigenom sin egentliga betydelse och föll snart ur bruk, ehuru det ofvannämnda brefvet uttryckligen gifver tillkänna, att Kongl. Maj:t intet vill hafva förandrat i morgongåfvo-stadfä- stelsen med glafwen och witnen 2). Bekräftelsen på domarens 1) Denna - se SCHMEDEMAN, Justitiæ och Executions Ährender s. 391 - föreskrifver att hela bröllopsakten skall förrättas på en dag anten Glawen brukas eller icke; men om föreskriften i landsorterna så noga efterlefvats, derom kan man hysa berättigadt tvifvel, då stadgandet redan år 1668 måste förnyas, men äfven då heter det anten Glawen kastas eller icke. 2) Jfr K. M:tz Stadga oeh Påbudh öfver åthskillige Oordningars afskaffande, inreetne vthi Adelige Samqvämber, Mårgongåfvor och Kläde- 255 spjut vid våra häradsrätter hade långt tidigare undergått en ej oväsendtlig förändring. Fastespjutet ( spessen) hade förlorat sin udd, kanske äfven sin betydelse, hvarföre något spjuttag vid fastas meddelande ej omnämnes af STIERNHÖÖK. Deremot har han sig väl bekant att, ehuru sådant på hans tid - d. v. s. då han utgaf sitt arbete eller 1672 - ej mera brukades, vitnena vid fastfarandet fordom plägat vidröra en stång till betecknande af kon- traktets fullständiga afslutande 1). I slutet af 16:de och början af 17 :de seklet förekommer också ordet stångfällning understun- dom i samma mening som skaftfarande; men det torde vara lika svårt att uppgifva, när spjutet (hasta scotacionis legalis) ut- bytts emot stången (baculum), som att med full säkerhet be- stämma, när äfven denna sista förvirrade lemning af en urgammal rättssed alldeles upphörde. Att den fortlefvat längre i Götalän- derne än i det öfre Sverige synes antagligt, men för säkert våga vi ej påyrka det, då vi saknat tillfälle att på det vidsträckta fält, som 17:de seklets fastebref och domböcker erbjuda, göra några grundligare undersökningar. I gårdabref, utgifna under nämnda sekels första hälft uti Småland, Öster- och Vestergötland, möta ej sällan sådana uttryck som : thesse tolv såtho i nemnden hylla å (eller om) skaftet och äre här faste åth; uppstodhe herridznämndh och tingsskötte, m. fl. dylika, hvilka alla syfta på detta bruk 2). Ännu så sent som den 9 Maj 1666 medde- lades i Värend fasta på Sunnanviks gård med skötning och stång- fällning efter denna landsorts lofliga sedvana, ett tillägg, som dräckter, gifven Stockholm d. 17 December 1644, hos STIERNMAN Saml. af Kongl. Bref etc. Del. II. Likasom de flesta andra den tidens försök att reglementera den enskilda sammanlefnaden är äfven detta "öfver- flödsförbud" ett märkeligt bidrag till kännedomen om tidens seder och lif. 1) In signum perfecti jam contractus, STIERNHÖÖK l. c. s. 235. 2) Af de fastebref, förf. varit i tillfälle att se, kan han med säker- het påstå, att skaftfarandet under första hälften af 17:de århundradet ännu brukats i följande Ve stgötahärader; Boll eb ygd 1601, Kind 1602 och Redwäg 1612; i Ydre härad af Östergötland 1620 samt i följande Små- ländska härader: Njudungens Vestra 1606, Norra Vedbo 1618 och Vestbo 1637. I samtida bref från t. ex. Närike, Södermanland, Westmanland och Vermland har han deremot icke lyckats finna något på skaftfaran- dets bruk syftande uttryck. 256 dock angifver att denna sed icke i allmänhet och kanske endast i Värend då brukats. 1) Här kan med skäl framställas den frågan: Hafva i vårt land endast fastighetsöfverlåtelser stadfästats med s. k. vapentag, och är detta den enda bekräftelse med vapen som förekommit i vår lagskipning? Ett svar på denna fråga kan ej här lemnas ; men att flera symboliska rättshandlingar, än syftande på vapeneden, än på vapentaget, här kunna uppspåras, våga vi sätta utom allt tvifvel. Huruvida den ed, som på mötet i Örebro år 1540 blef svuren af riksens råd, adeln och biskoparna på Konung Gustaffs blotta Swärdh 2) bör anses såsom en förnyad trohetsed eller en med vapentaget öfverensstämmande bekräftelse af det vid mötet fattade beslutet, torde ännu vara omöjligt att afgöra, då detta factum står alldeles ensamt. Deremot saknas ej anledningar att vår s. k. könsed, som aflades af en eller flera tolfter edgärdsmän, i äldre tider svurits med väpnad hand eller med hand å vapen. Våra lagböcker lemna visserligen här lika litet besked som om vapen- taget vid fæst, och öfriga urkunder hafva ej heller - så vidt hitintills är kändt - i detta fall kunnat meddela några upplys- ningar ; men detta oaktadt, ligger dock i sjelfva edens art och beskaffenhet en så tydlig öfverensstämmelse med andra gotiska folks på vapen aflagda eder, att redan denna nästan framtvingar ett sådant antagande. Vi behöfva ej heller gå så långt bort som till Longobarder, Alemanner och andra fjermare stamfränder för 1) HYLTÉN-CAVALLIUS, Värend och Virdarne, II, s. 404. Ännu i slutet af förra seklet plägade i Vestergötland vid fastas meddelande häradsdomaren med en lång staf slå i domare bordet. (Upplysning lemnad af c. G. STYFFE efter berättelse från Kinne härad). 2) STIERNEMANS Riksdagsbeslut IIII, s. 12. - Hvad denna ed be- träffar, så. synes NEIKTER (l. c. s. 16) vilja ställa den i samband med den äldre vapeneden, hvaremot GRUNDTVIG (l. c. 66 (25)) deri endast ser en annan form af den i Tyskland vanliga och egentligen krigiska trohetseden på svärdet, hvilken han afskiljer från den gamla vapeneden. Huruvida hans uppfattning är den rätta våga vi hvarken bejaka eller förneka. Men med kännedom af konung Gustafs vana att alltid an- vända det medel, han för tillfället ansåg bäst främja sitt syfte, kan det vara möjligt, att han, som väl kände sitt folks seder och bruk, kunnat för detta mindre vanliga fall anlita en gammal svensk, men ur bruk fallen bekräftelseform, som just i följd af sin ålder och ovanlighet borde för detta ovanliga fall ega en mera bindande kraft. 257 att finna dessa slående likheter. De kunna hemtas från våra när- maste grannar och brödrafolk. GRUNDTVIG anför tvenne efter jutsk lag på vapen aflagda könseder, den ena i staden Slesvig år 1548 1), den andra i Haderslev år 1610, och den välbekanta norska visan om Aslak Thordsson och skön Valborg lemnar oss en fullständig skildring af den vapened 2), hvarmed herr Aslak, sjelf tolfte, betygade sin älskades oskuld. Är det sålunda möj- ligt att vår könsed ursprungligen varit en vapened, så bör dock äfven anmärkas att en viss likhet råder emellan det sätt, hvarpå edgärdsmännen ordnades vid könseden och fastemännen vid fast- farandet. Likasom för de sistnämnde skulle finnas en forskilaman (proloqutor), så fordra några af våra lagar i vissa fall för hvarje afdelning edgärdsmän en taki (fide jussor), som väl ej deltog i sjelfva eden, men ansvarade för att denna skulle gångas, före- stafvade densamma o. s. v. 3). Om nu sjelfva könseden i äldre tider svurits med väpnad hand eller aflagts på takens svärd, på domarens spjut eller på annat sätt veta vi icke, och måste lemna den närmare undersökningen häraf åt dem, som med grundligare insigter förena lättare tillgång till våra urkundssamlingar; men det tro vi oss för visso veta, att våra permebref och äldsta domböcker ännu icke sagt sitt sista ord i denna och hithörande frågor. Innan dessa enkla bidrag till belysande af ett till vapen- taget hänförligt bruk i Sverige afslutas, torde det tillåtas, att 1) l. c. s. 60 och 61 (19 & 20). 2) Sjelfva edgången beskrifves sålunda (GRUNDTVIG l. c. 59 (18). Frem ginge elleve riddere gode, vore klæd' i sabel og mård: "Vi give lov med Aslak i dag ihvor den lov skal gå". Her Aslak lagde hånd på hæfte, stötte odden mod en sten : "I dag så vil jeg eden sværge, og det foruden al men". Her Aslak lagde hånd på messebog, og sværdet holdt han om fæste; hos hannem svore hans rige frænder, de gæveste og de bedste. 3) Jfr. STJERNHÖÖK 1. c. s. 108, och ÅKERMAN, De vulgari pro- batione sacramentalique et testibus, Upsaliæ 1673. 17 258 ännu en gång återkomma till det vàpnatak innan lögrèttu, oc utann, som omtalas i de norska lagarne. Vi hafva redan yttrat en för- modan att ett dubbelt vapentag der egt rum, domstolens och tings- menighetens, och möjligen åsyftas båda, när lagarne och perme- brefven omnämna bekräftelse með fullu þingtaki. Efter de upp- lysningar om rättens spjuttag i Sverige, som här meddelats, våga vi antaga, att det norska vápnatak innan lögrèttu varit med detta nära beslägtadt. Hvad åter angår tingsmenighetens, så om detta i Norge varit en högtidlig ceremoni, hvarmed tingen afslu- tats och der fälda domslut kollektivt bekräftats, torde den för- klaring, som lemnas i glossariet till den Arne-Magnæanska upp- lagan af Grågås 1) komma sanningen ganska nära. I sådant fall kunna vi icke såsom på detta vapentag tillämplig godkänna den till vapenbraket mera passande beskrifning, som DOLMER lemnat, och som SVENBJÖRN EGILSSON och ERIK JONSSON i sina ordböcker upptagit 2). Men om också mera riksvigtiga beslut, såsom anta- gandet af ny konung, nya lagar, o. s. v. kunnat fordra en sådan högtidlig och hvarje individ bindande bekräftelse ; så är det väl knappast sannolikt att samma fordran gält äfven för de enskilda domslut af mera privaträttslig natur, hvilka såsom tingsskötning m. fl. stadfästats med vápnatak innan lögrèttu oc utann. Har här, såsom vi vågat antaga, ett dubbelt vapentag egt rum, och det förra eller tingsrättens varit snarlikt det här beskrifna svenska, så torde detta, som verkstälts å domarens spjut af häradets re- presentanter (fastarne, nämnden), hafva inneburit den egentliga stadfästelsen, och måhända småningom gjort en ytterligare bekräf- telse af menigheten öfverflödig ; men der denna lemnats eller till vápnatak innan lögrèttu äfven kommit ett utann, har detta - så synes det oss - allt för väl kunnat bestå deruti, att tings- männen, så länge de ännu fingo bära vapen "lustu sverðum á skjöldu til at vátta samþykki sitt oc jákvæði" såsom SVENBJÖRN EGILSSON m. fl. antagit. Bevisen härför måste vi blifva skyl- dige, men tanken härpå har framkallats af det dramatiska lif, de 1) Det heter der om vapentaget vid de norska tingen: foripetas ad consensum suum indicandum arma tetigisse et ita jurasse, se novellas constitutiones, placitaque comitiorum probare et subire. 2) DOLMER, Hird Skraa, Kbhvn 1666 s. 9; SVENBJÖRN EGILSSON Orðaregistr. till Fornm. Sögur. XII. ERIK JONSSON, Oldnordisk ordbog, Khvn 1863. Jfr. GRUNDTVIG, l. c. s. 82 (41), not. I. 259 svenska häradstingen företedde ännu så sent som i 17:de seklet, och det vädjande till tingsmenigheten, som ofta omtalas i dom- böckerna. Denna tillspordes icke sällan, och bekräftade under- stundom visserligen icke i dessa tider med vapen, men med ro- pande och skriande eller öfverljudt ropande domstolens beslut 1), synnerligast då dessa gälde personlig frihet, tillbakavisande af ondt tal och äreröriga beskyllningar, tjenstebetyg åt häradets fogdar, skrifvare och länsmän 2), förböner till höga öfverheten för vid tin- get dömde m. m.; och en bekräftelse af denna art, som ännu under 17:de seklets första hälft samvetsgrannt antecknades i dom- boken, tyckes icke hafva saknat en afgörande vigt. Om i detta menighetens deltagande i rättsförhandlingarna kan spåras en sista förvirrad lemning af ett äfven här brukadt þingtak, eller en qvar- lefva af den gamla sed Tacitus omtalar från Germanernas folk- församlingar, tilltro vi oss icke att afgöra. Men återför man tanken från detta tingsmenighetens deltagande i rättsförhandlin- garna i 17 :de seklet till domarens ur Landslagen här ofvan an- förda tillkännagifvande vid fastas meddelande: thær æru tesse XI I fasta åth oc wij ærom alle til witne ath thet ær a thinge lagh- lica giort; så synes det icke vara osannolikt att äfven hos oss menigheten, sedan den ej mera fick slå på sina sköldar, genom ropande och skriande gifvit tillkänna att den hört och förnummit hvad inom rätten försiggått. Detta synes åtminstone förtjena att tagas i öfvervägande af våra kulturforskare och rättslärde, hvilka af den utmärkta vägledning professor GRUNDTVIG lenmat böra känna sig kraftigt uppfordrade, att fortsätta hans undersökningar och egna det intressanta och rika ämnet en närmare och för de sär- skilda nordiska länderna mera speciell utredning 3). Här som i så 1) Domböckerna för Kinds härad i Vestergötland öfverflöda af bevis härpå, och göra en bestämd åtskilnad på de starkare och svagare ut- trycken af menighetens sympathier, hvilka i förhållande till tingsropets styrka inverkat på rättens skriftliga utlåtande. 2) Dessa voro egentligen ett slags frejdebetyg, som äfven af andra inom häradet bosatte personer, synnerligast af frälse börd understundom begärdes. Ett sådant, utgifvet år 1500 af Tinghållaren i Höffuers härad (Häfverö skeppslag) för välbördig man I war Iwarsson, finnes bland LARS SPARRES afskrifter i Riks-Archivet J. 6., s. 321 och är i flera afseenden märkeligt. 3) Sedan denna lilla skrift redan var lemnad till trycket har förf. varit i tillfälle att taga närmare kännedom om en uppsats af professor 260 många andra fall äro medeltidens seder af största vigt, och ju mera man lyckas skingra det halfdunkel hvarur de framskymta, desto tryggare kunna forskningarna drifvas tillbaka in i forntiden, och framåt mot vår egen tid. KONRAD MAURER uti tidskriften Germania 1871, Häft. 3, hvaruti denne utmärkte och med våra nordiska forhållanden så välbekante rättslärde meddelat sina åsigter om vapenedens och vapentagets inbördes förhål- lande. Mycket, som förut varit oklart, har derigenom kommit i bättre dager, men äfven Maurers förträffliga uppsats visar, att den mera spe- ciella utredning af alla till vapeneden eller vapentaget hänförliga bruk här påyrkats torde vara af nöden innan sjelfva hufvudfrågan kan er- hålla sin slutliga lösning.