Llliköpingsdonikyrka I. KYRKOBYGGNADEN Av BENGT CNATTINGIUS, RALPH EDENHEIM, SUNE LJUNGSTEDT och MARIAN ULLEN VOLYM 200 AV SVERIGES KYRKOR, KONSTHISTORISKT INVENTARIUM UTGIVET AV RIKSANTIKVARIEÄMBETET OCH KUNGL VITTERHETs HISTORIE OCH ANTIKVITETsAKADEMIEN Almqvist & Wiksell International Stockholm REDAKTIONSKOMMITTE: ERIK CINTHIO, EVALD GUSTAFSSON , STEN KARLING, R AXEL UNNERBÄCK UTGIVET MED BIDRAG FRÅN HUMANISTISK-SAMHÄLLSVETENSKAPLIGA FORSKNINGSRÅDET, LINKÖPINGs KYRKLIGA SAMFÄLLIGHET, CLAES OCH GRETA LAGERFELTS STIFTELSE SAMT WESTMAN-WERNERSKA FONDEN BILDMATERIALET FÖRVARAS OM EJ ANNAT ANGIVES I ATA Omslagsbilden återger norra delen av domkyrkans koromgång mot öster. Foto 1977. På omstående sida Linköpings domkapitels sigill. Plinted in Sweden by Almqvist & Wiksell Tryckeri, Uppsala 1987 ISSN 0284-1894 ISBN 91-7192-668-2 2. DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN I HISTORISK OCH ARKITEKTURHISTORISK BELYSNING av Bengt Cnattingius Templum C.h.athccLrale Lincot)C.nfe. ' :· · . .. -1232 Inledning Domkyrka och domkapitel inom den medeltida Linköpingskyrkan av HERMAN SCHUCK Ecclesia /incopensis , Linköpingskyrkan , var under vår medeltid ett vittfamnande begrepp. Den allmänneliga kyrkan var organiserad i ett otal stift , som vart och ett utgjorde sin kyrka, eec/e sia . Därför står begreppet som vidast för hela Linköpingsstiftet, uppfattat som andlig institution. Men i regel syftar det på de centrala orga­ nen: biskopsstolen, domkapitlet och domkyrkan. Det kunde också beteckna enbart domkyrkan som institu­ tion och byggnad, men brukade då förtydligas till eec/e sia cathedra/is. För denna tids människor fanns ingen skarp gräns mellan centrum och periferi , mellan abstrakt och kon­ kret. Det är skäl att taga fasta på detta i en framställ­ ning om den medeltida Linköpingskyrkan i ett verk som har till föremål just katedral byggnaden. Syftet blir att gestalta domkyrkan, fattad i vid mening såsom kyrkans och stiftets centrum och, för lekmännen, för­ kroppsligandet av det ecklesiastika systemet. (Den följande rubriceringen är för enkelhets skull i stort sett utförd efter biskopsskiften.) Linköpingskyrkans tillkomst kan endast ges en unge­ färlig datering, till tiden omkring 1100 - senare än Adam av Bremens författarskap (-1080), där blott ett götastift med centrum i Skara omtalas, tidigare än den s k Florensförteckningen (omkring 1120), vilken bland ciuitates , biskopssäten , i Sverige upptager Liunga kaupinga. Till >>köpingen», handelssamhället, intill 'Liunga ting' var således redan när den första organisationen Fig 394. Förlaga av Erik Dahlberg till gravyr i Suecia antiqua , 1670-talet. KB . Original by Erik Dahlberg f or engraving in Suecia Antiqua, 1670s . skymtar centrum förlagt för den kristna kyrkan i Öster­ götland. Det är tänkvärt att de två helt samtida vittnes­ börden om den förste säkert kände biskopen Gisle - ett nordiskt namn - gäller hans deltagande i invigningar inom Lundakatedralen 1139 och 1145 och att han därvid kallas ömsevis episcopus /yngacopensis (li­ ungacopensis) och episcopus Östgocie . Lunds ärke­ biskop var sedan 1104 primas för den nordiska kyrko­ provinsen, och ännu ett halvsekel efter det att ett svenskt ärkesäte upprättats (1164) vände man i Linkö­ ping snarare ögonen söderut mot det lysande Lund än norrut mot det obetydliga (Gamla) Uppsala. Från Lon­ dakyrkan hämtade man både liturgi och byggnads­ skick. Möjligen bör rentav tillkomsten av biskopssätet i Linköping sättas i förbindel se med upprättandet av den nordiska kyrkoprovinsen . Under Gisles långa episkopat (1130-talet- 1160-talet) låg det löst hopfogade svenska rikets centrum snarast i Östergötland. Kungarnas vistelseorter var enligt den tidiga traditionen Vreta, Alvastra och Visingsö . I det närbelägna Vreta fanns sedan sekelskiftet en stiftelse för klosterjungfrur under kongasläktens beskydd - det ligger nära till hands att häri se en parallell till biskops­ sätets tillkomst. Nu blev stiftet härden för tidevarvets mest aktiva orden, cistercienserna : kloster inrättades i Alvastra och Nydala, sedan i Vreta (reformerat) , Askeby och Roma. Att även Njudung och Gotland berördes kan ses som uttryck för den myndighet biskopen i 'Liunga­ kaupinga' utövade i dessa land. Om stiftets centrum vet vi föga ; men att Linköping valdes som plats för mötet 1153 mellan påvens legat kardinalen N icolaus av Albano och Sveriges andliga och världsliga stormän vittnar om att där fanns en någorlunda representativ lokal, rimligtvis den första katedralbyggnaden. Denna tidiga Linköpingskyrka sträckte sina anspråk över Östergötland, Småland, Öland och Gotland. Men 280 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN redan kort efter Gisles död skedde en reduktion: under för oss oklara omständigheter bröts Värend ut för att utgöra underlag för·en diminutiv ecclesia Wexionensis. Därmed hade stiftet fått den utsträckning det skulle ha i nära 400 år, enormt som yta och resavstånd, men naturligtvis inte till folkmängd och resurser. Hur kyr­ kan successivt etablerade sig inom stiftet kan knappast följas, men allt talar för att vid 1200-talets mitt kyrka­ byggandet och därmed sockenbildandet tills vidare var avslutade. Detta ger anledning att överblicka det stift som administrerades från Linköping (antalet kyrkor är hämtat från det tidiga 1500-talets översiktliga material och således ej totalt relevant). Östergötland omfattade 134 sockenkyrkor. De var ännu under 1300-talet fördelade på tre prosterier (pre­ positura) med centra i Linköping, Skänninge och Sö­ derköping, landets tre större stadssamhällen. Som ett led i prostämbetets degradering skedde sedan en upp­ spaltning på slutligen åtta prosterier. Till stiftets östgö­ tadel fördes Kind: 10 kyrkor, Ydre: 7 kyrkor och Tjust: 16 kyrkor. Såsom en grupp 'småland' kan urskiljas Vedbo: 21 kyrkor, Vist: 5 kyrkor, Tueta: 17 kyrkor, Seuede: 10 kyrkor, Aspe/and: 8 kyrkor, Handbörd: 5 kyrkor och Möre: 16 kyrkor. Fyra stora 'land' ingick i stiftet: Njudung, fördelat på Västra och Östra härad: 37 (20+17) kyrkor, Finnueden, fördelat på Östbo, Västbo och Sunnerbo: 65 (14+27+24) kyrkor, Öland: 34 kyrkor och Gotland, uppdelat på tredungsproste­ rier: 102 kyrkor (av vilka åtta i staden Visby). Antalet sockenkyrkor (ecclesia parochialis) närmade sig såle­ des ett halvt tusende. I princip utgjorde vart land (härad) ett prosteri. I det särskilda avtal som gutarna ingått med bisko­ pen (1200-talets början) åtog sig denne att vart tredje år komma till ön och uträtta episkopala handlingar. I verkligheten lär ingen biskop ha förmått att besöka vare sig Gotland eller andra avlägsna delar av stiftet så ofta. Detta betydde att de handlingar som berodde av hans potestas ordinis, vigningar av kyrkor och altaren, förrät~ande av konfirmation, kunde dröja länge. Potes­ las jurisdictionis , biskopens lagstiftande, dömande och styrande makt, kunde till vissa delar delegeras. Pros­ tarna ha>, dvs domprosten Lars Oddsson, ärkedjäknen Jöns Nilsson och kantorn Martin Olofsson samt de sex kanikerna Johan Bonde, Rangvald Anundsson, Jöns svartepräst, Olof Pålsson, Johannes Hildebrandi och Lars Gädda. Dagens ärende gäller fördelningen dem emellan av den inkomst som var avsedd just för de 'residerande', nämligen 'kaniktionden'. I den mån vi känner dessa mäns härstamning är den ur stiftets låg­ frälse och borgerskap. Minst sex av dem hade studerat i Prag, det universitet där svenskarna under 1300-talets senare del och 1400-talets böljan bedrev högre studier. Mest betydande i detta kollegium var sannolikt prosten och äldste kaniken. Deras gemensamma öden be­ gynner med deras samtidiga inskrivning för juridiska studier i Prag (1372). Lars Oddsson hade varit Nicola­ us Hermannis kansler under de första svåra åren efter biskopsvalet. Senare hade han såsom succentor (underkantor) varit ansvarig för kortjänsten: i Liber Laurentii Odonis har han infört officier för 40 festdagar vid domkyrkan, bia för de svenska helgonen Henrik, Sigfrid, Erik, Eskil, Botvid, Elin och Birgitta;- det är på denna väg vi känqer Nicolaus Hermannis Birgitta­ dikt Rosa rorans bonitatem. Johan Bonde kallas vid sin död i Vadstenadiariet, som för denna tid bär många vittnesbörd om banden till domkyrkan, 'Linköpings­ kyrkans stöttepelare' (prrecipua columna). Aktionerna i Rom 1400 och 1403 var till sin art defensiva. Men några år senare hade tydligen, under för oss okända omständigheter, motsättningen biskop­ kapitel lösts upp och förutsättningar skapats för en offensiv av ett slag som ej förekommit sedan 1320­ talet, Karl Båts tid. Ett nytt, stort anlagt korparti böljade byggas. I urkunderna framträder det blott indi­ rekt, via breven till förmån för de stiftelser som där skulle ha kapell (altaren). Det förefaller som om en våg av hänförelse gått över Östergötland: man ville inom frälset och borgerskapet aktivt medverka i det som skedde i katedralen. Det är inte , som i en tidigare epok, fråga om att åstadkomma stiftelser med garante­ rade fördelar för donator och efterkommande. De ka­ pell som nu inrättas är av allt att döma avsedda att i första hand utan mannamån utverka helgonens för­ böner för 'alla kristna själar' - detta gäller inte bara den stiftelse som kallades så. Donatorerna återfinns huvudsakligen inom det östgötska frälset och i staden Linköping. Mariakulten tycks ha stått i centrum. Kani­ ken Jöns svartepräst tog initiativet till ett kapell ägnat den heliga Jungfrun i en ny egenskap: visitacio Marie (Marias besök hos Elisabet, 1408). Hans förbindelser med biskop Knut, Bo Jonssons arvingar och östgöta­ frälset ledde till en ström av donationer. Andra Maria­ altaren var helgade annunciatio (bebådelsen), compas­ sio (de sju smärtorna; sent införd) och assumpcio (upp­ tagandet till himmelen). Också den närliggande 'helga lekamen', corpus Christi, fick ett kapell genom dona­ tion av kaniken Johannes Hildebrandi och hans mor, en borgaränka från Söderköping. Den största nya stiftelsen stod, åtminstone formellt, biskop Knut själv för. Redan vid sekelskiftet hade han inrättat en Birgittaprebenda vid domkyrkan, vilken tycks ha vållat åtskillig ovilja genom sin ohöljda karak­ tär av familjestiftelse. Något helt annat var capel/a 292 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN omnium (jidelium) animarum, 'alla kristna själars ka­ pell' (1410). Det var en stiftelse för dagliga mässor i det nya koret. Detta 'själakor' behövde stora och regel­ bundna inkomster. Biskop och kapitel gick dras­ tiskt till väga. Man förkunnade att den återstående, odisponerade tredjedelen av tiondens fattigmannadel (l/3x2/9=2/27)- den som inte gick till hospitalen eller till domkapitlet - över hela stiftet skulle uppbäras för det nya kapellets räkning; det vore fullt rimligt efter­ som de där hållna mässorna kom alla lekmän tillgodo. Till skillnad mot motsvarande tidigare situationer för­ handlade man inte med det världsliga samhället, vilket av ålder betraktat tionden som sin angelägenhet. Det var en väldig inkomstökning för domkyrkan: det dröj­ de inte länge förrän 'själakorens' särskilda förvaltning upphört och dess tillgångar uppgått i den allmänna domkyrkoekonomin (jabrica). En ny beskickning avgick till Rom för att konsolide­ ra landvinningarna. Notarien Peter Holmstensson åter­ kom omsider (1411) med dels påvens stadfästelse av 'själationden', dels tre stora indulgensbrev av kardina­ ler och biskopar: avlater utlovades åt domkyrkans be­ sökare och välgörare, men särskilt framhävdes två nya stiftelser, själakapellet och helgalekamenskapellet. Gi­ vetvis byggde dessa brev på ingivna uppgifter: ett av dem ger en märkligt utförlig och konkret framställning av katedralens interiör och kult. Själationden och den gamla domkyrkotionden (deci­ me decimarum) utgjorde sammanlagda nästan samma resurs som halva kyrkotionden utgjort under bygg­ nadsperioden mot slutet av 1200-talet. I vilken ut­ sträckning själationden kommit byggenskapen direkt till godo är dock ovisst. Katedralen drabbades av ett slag då blixten slog ned natten 4-5/7 1416 och taket brann. Därefter sinar uppgifterna om gåvor och byggverksamhet. Det skriftliga materialet inger sålun­ da en kanske alltför dramatisk föreställning om upp­ flammande entusiasm och återgång till en karg vardag kring en fortfarande ofullbordad katedral. 1436-1527 Det är knappast möjligt att utifrån historiska grunder förklara varför större delen av 1400-talet framstår som en så händelselös tid ur domkyrkans, och även ur domkapitlets, synpunkt. Kanske fortsatte byggandet en tid, tills det åter avbröts av en olycka: när biskop Knut och kapitlet hösten 1434 för kyrkomötet i Basel skulle motivera varför man inte längre ämnade kosta på sig ett ombud där, skyllde man i första hand på att katedralen 'nyligen' härjats av åskbrand; det var knappt att den stod upprätt, och medel saknades för återställande. Det är fullt möjligt att, trots tidsavstån­ det, 1416 års brand åsyftas; situationen var ansträngd och argument fick gripas där de fanns. De närmast följande åren var oroliga. Men 1440-talet var en fredlig tid, utan att vi fördenskull märker att domkyrkan för­ kovras. Biskop var nu Nicolaus Köning (1441-58), av borgarsläkt från Kalmar, en man i gott förhållande till sina kungar Kristofer och Karl Knutsson och, efter vad det vill synas, en nitisk stiftschef. Från hans tid härrör de många inventarierna över prebendor vid domkyrkan, som finns införda i kyrkans re gistrum (A 9 RA). Under efterträdaren Kettil Karlsson (Vasa) blir Linköpingskyrkan en maktfaktor i kampen om riket. Hans personliga framgångar fick till följd en biskops­ bordets expansion, men hans plötsliga död (1465) läm­ nade kyrkan i ett utsatt läge under en långvarig rikspo­ litisk kris. Denna kulminerade i den väpnade uppgörel­ sen på Brunkeberg i oktober 1471. Först därefter kun­ de den nye biskopen på allvar bölja reparera sin kyr­ kas skador. situationen väcker erinran om förhållandena ett se­ kel tidigare. För samtiden var troligen denna parallell dess mer slående. Nicolaus Hermanni var nu Linkö­ pingskyrkans stora gestalt: han inbegrep i sig den oav­ låtliga kampen för 'kyrkans frihet ', han var den länk som förenade domkyrkan med klostret i Vadstena; hans grav gav katedralen karaktär av vallfartskyrka. Visserligen hade han inte varit i livet under den senaste stora byggnadsperioden, men inspirationen hade utgått från honom. För Henrik Tictemansson (1465-1500) bör Nicolaus Hermanni ha stått som den store föregångaren: redan hans egen borgerliga släktkrets - bergsmän i Vånga, borgare i Söderköping- innebar en erinran; Nicolaus hade diktat officier över Ansgar och Birgitta, själv rimmade han lärodikter för det borgerliga samhället. På ett trivialare plan - utan elementen av heroism och mysticism - utgör också hans biskopsgärning i viss mån en motsvarighet till Nicolaus'. Genom sin lång­ varighet och genom att den innefattade en fredsperiod av ett kvartsekels längd kunde den innebära resultat, vilkas motsvarighet Nicolaus aldrig fick uppleva . Vi återfinner niten om kyrkans gudstjänstordning: Henrik utnyttjade tryckpressen för att i Niirnberg framställa - under överinseende av hans unge kansler Hans Brask - ett Breviarium Lincapense (1493) att nyttjas över hela stiftet. Även Vadstenaklostret till­ hölls att följa domkyrkans gudstjänstrituaL Överhuvud intog det birgittinska komplexet ett stort rum i Linkö­ pingskyrkans verksamhet. Ett energiskt arbete be­ drevs nu för att även Katarina Ulfsdotter, Birgittas DOMKYRKAN OCH DOMKAPITLET 293 dotter, skulle erkännas som helgon. Det kröntes av skrinläggningen av de heliga benen (1489), förrättad i Vadstena av ärkebiskopen med Linköpingsbiskopens biträde. Betraktat från domkyrkan framstod klostret i Vad­ stena således fortfarande som en beskyddad dotter. Ur birgittinernas synvinkel gick detta något för långt: bis­ kopen-visitatorns trägna besök kunde kännas besvä­ rande och betungande. De personliga banden mellan domkyrka och kloster kan för denna tid illustreras med Peder Gjordsson, son till en borgmästare i Vadstena och bror till en nunna i klostret, känd som skriverska. Efter studier i Rostock och Köln blev han kanik men inträdde på äldre dagar som broder. Henrik Tictemanssons namn har i hög grad kommit att knytas till katedralbyggnaden. Han såg själv till detta genom erinringar i både urkundens och monu­ mentets form. Ett magnifikt pergamentsbrev av 1/12 1487, utfärdat av alla de arton kapitelledamöterna ge­ mensamt - trots att de väl aldrig alla möttes - för­ kunnar inrättandet av ett anniversarium 2716 till tack för att biskopen gång på gång med egna medel stött byggnadsarbetet, först med guld, silver och bly, sedan med reda pengar. Något år senare brann katedralen åter. Vittnesbörden härom utgöres av intyg om dom­ kyrkans jordinnehav, upprättade vid östgötska härads­ ting på sysslomannens begäran >>efter att branden var överstånden i Linköping>>. Intygen skulle ersätta åt­ komsthandlingar som förstörts, något som tyder på att sakristian skadats. 1498 var emellertid det nya korets tak äntligen välvt, nittio år efter det att bygget igång­ satts. stensköldar däruppe hugfäster ännu idag de le­ dande männens insatser: biskop Henrik själv, är­ kedjäknen Hans Ganzow och kantorn Peder Got­ skalksson (Henriks systerson). Ä ven denna gång gick byggande och inrättande av nya gudstjänststiftelser hand i hand. Det gällde nu främst Vårfrukoren (Nykoren), inrättad och donerad av Henrik Tidemansson, under något årtionde rikt gyn­ nad av det östgötska frälset och borgerskapet (var­ ibland hans egna fränder). Till typ erinrade Vårfruko­ ren om biskop Knuts själakor: en stiftelse för dagligt firande av morgonmässa genom domkyrkans tjänstgö­ rande präster. Den krönika över Linköpings biskopar som Hans Brask lät författa och trycka (1523) höjer sig ett steg ur sitt tröga rimmande, när den kommer fram till hur på biskop Henriks bud >>mästermän >> anländer från Köln till >>Storan kost >> för att resa >>fönster, valvbågar i snö och frost >> . En försiktig plädering göres för att denne var en helig man, som efter sin död utför välgärningar. Fig 401. Biskop Henri~Tictemanssons (t 1500) sigill. Typen har nu åter förändrats, til~ ett runt sigill. Men vi återlinner från Nicolaus Herrnannis sigill (fig 400) att den likaledes ofrälse Henrik, av bergsmans- och borgarsläkt, som vapen nyttjar (dom)kyrkans: biskopsstaven över de korsade nycklarna, här krönt av biskopsmitran. Omskrift: S(igillum) Henrici episco­ pus ecclesie 1incopensis. Bishop Henrik Tidemansson' s (d. 1500) sea/. The type isa/tered again, to a round sea/. But we find again, just as in Nicholaus Hermanni's sea/ (Fig 400), that Henrik, as a commoner com­ ing from a mine-working and burgher family, uses the sea/ of the Cathedra/: the crozier over the keys laid crosswise, here crowned with the bishop's mitre . Legend: S(igillum) Henrici episcopus eec/e sie lincapensis . Parallellen med Nicolaus Hermanni är här påtaglig. ­ Denne var åter aktuell. Hans ben kunde äntligen skrin­ läggas i domkyrkan (1515); ett officium (historia) över honom var ett annat alster av tryckeriet i Söderköping (1523). - Uppenbarligen menade man i kretsar kring Hans Brask att den beträngda kyrkan skulle vinna på att ännu en helig biskop hade sin grav i domkyrkan. Ännu felades dock en del förrän bygget kunde be­ traktas som avslutat. Den stora utgiftsposten var nu koppartäckandet av taket. Vi kan räkna med att under hela det närmaste årtiondet efter Henrik Tictemanssons död, Hemming Gadhs tid, ingenting utfördes. Men Hans Brask (1513-27) tog energiskt upp arvet på detta område som på andra. Redan som domprost hade han i det nya koret av egna medel inrättat ett kapell , ägnat 294 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN de heliga Hieronymus och Barbara; det begåvades i fortsättningen, mer eller mindre villigt, av hans klien- ter och gäldenärer inom östgötafrälset. Som biskop inriktade han sig på takläggningen. Notiser ur domka- pitlets registratur meddelar hur han ingrep med person- Liga gåvor i likhet med sin företrädare. Vi vet i övrigt mycket litet om finansieringen under det sista långa byggnadsskedeL Det kan antagas att katedralbygget denna gång huvudsakligen måste bekostas genom ett hårdare utnyttjande av alla de rättigheter och anspråk ecclesia lincapensis hävdade inom stiftet. Ur tionden stod intet mer att få. Fullbordan av det nya koret var en prestation värd beundran också ur de synpunkter som här anläggs. Efterklokt kan sägas att den gjordes i sista stund. Men även samtiden bör ha känt att man arbetade i ett hårdare klimat än det som rått vid 1400-talets början. Kyrkan hade sedan dess blivit en mer kontroversiell storhet. De inre och yttre politiska striderna sedan seklets mitt hade krävt ställningstaganden som, trots flertalet biskopars försiktiga manövrerande, skapade antagonismer. Biskoparna och deras kyrkor sågs med misstro i de läger som samlades kring kung Karl, Sten Sture d ä och de yngre Sturarna. Men vad gällde Linköping kunde med skäl hävdas att kyrkan var på offensiven i syfte att draga till sig ytterligare makt och inkomster. Liksom Nils Markus- son såsom tack av kung Albrekt utverkade kaniketion- den, förmådde Kettil Karlsson kung Kristian att tiller- känna kyrkan (biskopsbordet) den återstående tredje- delen av tiondens fattigdel, utan hänsyn till hospitalens hävdvunna rätt. Från samma tid framträder biskopens anspråk på årlig 'fodring' (för sina hästar) av alla kyr- ko- och klosterbönder (i Östergötland var tredje bon- de!). Det är utslag av en konsekvent politik att tränga sig in på sockenkyrkornas, klostrens och hospitalens revir. I yttre måtto var den framgångsrik, men ofrån- komligen måste den skapa en farlig isolering kring kyrkans centrala organ. Det är tänkvärt att 1497, året före kortakets fullbor- dan, östgötar stod i vapen mot sin biskop. Inbördesfej- den i samband med kung Hans inträde i riket fick en utlöpare i Östergötland, där frälseföljen och bönder brände biskopens fasta hus Rönö och inneslöt honom själv i biskopshuset i Linköping. Efter dagtingan hölls han en tid i husarrest. Händelseförloppet nära nog upprepades vid Kristian Il:s invasion 1520. Hans Brask kände sig hotad till sin person och kallade på hjälp hos kungen och hos ärke- biskopen. De uppgörelser han sedan utkrävde visar att denna gång också stadsfolk vänt sig mot biskop och Fig 402. Hans Brask hade som biskop (1513-27) ett runt sigill såsom Henrik Tictemansson (fig 401), men biskopens mitra kröner här två vapenbilder: utom kyrkans också hans person- liga, borgerliga vapenbild: ett kors över två liggande halv- månar. Omskrift: S(igillum) Johannis dei gracia episcopi lin- copensis. As a bishop Hans Brask (1513-27) had a circu/ar sea/ like Henrik Tidemansson 's (Fig 401), but the bishop 's mitre here crested t wo coats of arms: besides t hat of the church a/so his personal, burgher coat of arms: a cross above two /ying crescents. Legend: S(igi//um) Johannis dei gracia episcopi lincapensis . kyrka. Skänninge och Vadstena borgerskap fick kol- lektivt förlika sig, Vadstena med ett åtagande att som gåva till domkyrkans taktäckning överlämna 15 skep- pund (ca 2,5 ton) koppar. B rasks praktiska handlag gör sig här gällande, men botens utformning bör ha uppfat- tats som ett led i den allt hårdare motsättningen mellan Linköpingskyrkan och lekmannasamhället. Även om man främst vände sig mot biskopsmakten - manifes- terad i Henrik Tictemanssons slottsbyggen - måste den ofullbordade katedralen ha stått som en ständig erinran om kyrkans omättliga krav. Den Linköpingskyrka som efter likvideringen av Kristian Il:s regim mötte en ny nationell regim sakna- de således icke problem: kyrkan själv hade lidit förlus- ter under krigsåren; kraven på bistånd från den nya statsmakten kunde icke tvärt avvisas ; ute i stiftet fanns agg och misstro mot kyrkan. Mot en sådan bakgrund får den knaggliga inledning- en till Cronica episcoporum lincopensium (1523) aktu­ ell innebörd. Gud prisas där för att han försett Öster­ götland »med rätt tro och kristen lära,/ med domkyrka och biskops ära»; hans nåd nedkallas över alla dem som »Linköpings kyrka hålla i fred/ och vid hennes gamla frihet,/ som kungar och furstar hava henne givit». Det är en vädjan från Hans Brask och hans män om stöd med åberopande av hur sedan kristendomens införande Linköpingskyrkan och Östergötland delat öden. Domkyrkan i det senmedeltida samhället Innan vi går in i avvecklingsskedet är det anledning att söka fånga en bild av senmedeltidens domkyrka i funk­ tion . Ett för svenska förhållanden ovanligt givande källmaterial finns att tillgå: vi har- utöver lyckliga tra­ deringsförhållanden - Hans Brasks administrativa be­ gåvning och utomordentliga intresse för kyrkans vill­ kor i stort och smått att tacka för tillvaron av en stor kopiebok av blandat innehåll (>>pappersregistret» Kh 54 LSB) samt av biskopens registratur för åren 1523-27 (A7 RA); i form av spridda fragment och notiser känner vi också domkapitlets registratur för åren 1514-45 (förskingrat efter 1729). Domkyrkan var överlämnad i kapitlets vård i både timlig och andlig mening. Visserligen kunde biskopen, ehuru utomstående, taga ledningen vid kapitlets sammanträden. Men som regel torde han inte ha uppe­ hållit sig på sin gård i Linköping. Han bodde långa tider på Munkeboda (Nor, vid Motala ströms utfall ur Roxen), befann sig på visitation inom stiftet eller på möte i rikets tjänst. Prosten presiderade då vid det ' residerande' kapitlets varje vecka återkommande sammankomst i domkyrkans sakristia. Men också prosten kunde felas - så hela perioden 1491-1504, då först Hemming Gadh, sedan Hans Brask vistades i Rom. Ärkedjäknen fick då ta ledningen ; hans särskilda ansvarsområde tycks annars ha varit domkyrkans eko­ nomiska förvaltning. Dekanatet var ett regalt ämbete: följaktligen har dess innehavare satt ringa spår i kyr­ kans liv. Ä ven till kantorian gällde presentationsrätt: för Bo Jonssons arvingar. Kantorn tycks dock i regel ha residerat och därmed ofta varit kapitlets faktiske andreman; någon speciell funktion i katedralkulten kan ej tilläggas honom. Kom så sex 'residerande' kaniker, innehavare av mer indräktiga kanikprebendor. Som sådana räknades Petri martyris, Katerine, Nicolai, Omnium sanctorum (succentorns), Andreae, Annunci­ ationis, Laurentii och Michaelis. Övriga kaniker, minst åtta till antalet, torde sällan ha setts i domkyrkan; de var dock skyldiga att där hålla en vikarie, en korpräst, DOMKYRKAN OCH DOMKAPITLET 295 för att fullgöra skyldigheterna vid det egna altaret och i den gemensamma kortjänsten. En mellangrupp utgjorde de ca tio prebendaterna. De saknade säte i kapitlet men hade var sin prebenda och kunde vara antingen 'residerande' eller företrädda av vikarie. Betydelsefullast av dem var sakristanen och sysslomannen, närmast underställda ärkedjäknen. sakristanen svarade för domkyrkans heliga kärl och skrudar, sysslomannen för dess byggnad och jordar: åker och äng kring staden samt 130 landbogods i Öster­ götland. Dessa 'residerande' ämbetsinnehavare, 12-15 perso­ ner, utgjorde en till börd och utbildning tämligen ho­ mogen skara. Vanligast tycks ha varit härkomst ur de fem östgötastädernas borgerskap: Söderköping var särskilt väl företrätt ; från Linköping kom Hans Brask och de två bröderna Magnus som båda innehade kano­ nikat men ej residerade. Gemensam studiebakgrund hade nästan alla i de två små nordtyska universiteten Rostock och Greifswald. Men för högre befattningar meriterade mer avancerade studier, helst i kanonisk rätt vid ett ansett lärosäte. Sådana, av Linköpings­ klerker frekventerade , var i Tyskland Leipzig, Erfurt, Köln, Löwen (Louvain), i Italien Bologna och Rom (som erbjöd fördelen , för tex Hans Brask, att samti­ digt med studierna befordringsärenden kunde drivas) . De 'residerande' utgjorde ryggraden. Men tidegär­ den i koret och mässfirandet där och vid de många enskilda altarena kunde upprätthållas endast med hjälp av klerker utan fast knytning till katedralen. Biskop Henrik hade 1272 påbjudit två års tjänstgöring i koret för nyblivna präster, därmed främjande såväl kulten där som dennas utbredning över stiftet. Härmed tillgo­ dosågs också kapitelledamöternas behov av billig ar­ betskraft: vikarier som genom sin prästvigning var skickade att förrätta de mässor som ålåg ämbetsinne­ havaren. - Alla kaniker var ju fö inte nödvändigtvis prästvigda. Från senmedeltiden utgör Erik Trolie och Ture Bengtsson till Händelö exempel på unga adels­ män som åtnjöt kanonikat under sina utländska studier men efter hemkomsten valde det världsliga livet. ­ Vadstenabrodern Karl Andersson uppger i sina notiser att han i sin ungdom 'stod i koret' i fem år (1415- 20). Men anteckningarna från Hans Brasks ämbetsförrätt­ ningar visar att tiden i domkyrkan kunde vida under­ skrida de två åren: rimligen var det en fråga om tillgång och efterfrågan mellan domkyrkan och sockenkyrkor­ na. Alltifrån scholaris till diaehonus hade dock redan det unga prästämnet fungerat i otaliga förrättningar inom domkyrkan. 'Korvikarierna' är en ganska anonym grupp: åtskilli­ 296 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN ga tecken tyder på att de var hårt utnyttjade av sina huvudmän. Det bör ha varit en stund av lättnad när oket lyftes av genom en kallelse till sockenpräst, ofta i den egna hembygden. Den klerikala utbildningens förläggande till ecclesia cathedra/is lät alltså denna framstå som en moder för stiftets halva tusende ecclesie c u rate , sockenkyrkor. Prästmötet, synoden, årligen hållet vid domkyrkans stora festdag Petri et Pauli (29/6), utgjorde en återkom­ mande erinran härom. Prostarna skulle då redovisa sin förvaltning (som bia omfattade domkyrkans decime decimarum). Därtill infann sig två sockenpräster från vart prosteri av stiftets östgötadel (Östergötland, Ydre, Kind, Tjust) . Henriks dekret om prästutbildningen (1272), Nicola­ us Hermannis redigerande av Ordinarius lincapensis (-1384) samt Henrik Tidemanssons tryckande av Breviarium lincapense (1493) och Hans Brasks av Ma­ nuale lincapense (1525) utgör tre epokers lösning allt­ efter behov och lägenhet av uppgiften att föra ut dom­ kyrkans kult över stiftet. Vad betydde domkyrkan för gemene man? Staden Linköpings och den närmaste omnejdens invånare lev­ de i den väldiga byggnadens skugga. De trädde in i den vid de stora festdagarna då avlat gavs eller för att uppsöka något av de enskilda kapellen för bön och offer. De burgnare kunde genom donationer förvärva återkommande själamässa ('årsmot', anniversarium) och gravplats inom katedralen. Sockenkyrka var dock den gamla S: t Lars nere i staden. I det lilla stadssamhället utgjorde de ofta välbyggda prebendegårdarna ett markant inslag. Av dem kan ca femton lokaliseras - i enstaka fall återfinnas - liksom den av domkyrkan drivna själagård där fattiga bespisa­ des. Åkrar och betesvallar kring staden och kvarnar vid Tannefors ägdes i stor utsträckning av fabrica och prebendor. Samma gällde drygt hälften av jorden i den omgivande S:t Lars socken. Genom annektioner av kyrkor samt donationer, förpantningar, byten och köp av gods var hela centrala Östergötland starkt beroende av domkyrkan och dess kapitel. Materiellt tog detta sig uttryck i en ström av spannmål, pengar och arbetspres­ tationer: 'taxor' (från kyrkor), avrad, dagsverken mm. Det bör dock ha blivit allt svårare för domkyrkan att finna lämpliga investeringsobjekt. Staden Linköpings relativa storlek och välmåga be­ rodde på tillvaron av biskop och domkyrka - någon skarp åtskillnad går här ej att göra. Kyrkofester och marknader betingade varandra. Folk kom från stiftets alla hörn för att vid domkyrkan söka sin rätt eller sin avlösning. Kyrkans jordegendomar och från stiftet in­ flytande inkomster gav borgare och frälsemän möjlig­ het att genom arrenden och uppdrag vidga den egna rörelsen. Detta gav sig dess naturligare som släktband ofta förenade dem med kyrkans män. Det var knappast från Linköpingsorten oppositionen mot ecclesia lineo­ pensis kom. Men Linköpingskyrkan sträckte sig ju ända till Got­ land, Öland, Kalmarbygden, Pinnveden. Det är fara värt att för lekmännen där domkyrkan, trots löftena om avlat från botstraff och berättelserna om den helige biskop Nils som hjälpare i nöd, främst framstod som en evig slukare av den tionde som man menade egentli­ gen böra tillfalla den egna socknens kyrka och fattiga, ja ytterst tillkomma bonden själv som en försäkran mot oår. (Utanför resonemanget faller Gotland som lyckats helt behålla tionden för lokala behov.) Domkyrkan såsom mål för dem som mot 3-marksbot skulle lösas ur kyrkans bann efter dråp kan inte heller ha befordrat hänförelsen för en helgedom, som visserligen var vör­ dad men icke hade någon plats i det dagliga fromhets­ livet. Liksom senmedeltidens romerska kyrka i dess helhet riskerade också den enskilda stiftskyrkan att för de kristtrogna framstå som en institution snarare för rättskipning och uppbörd än för själarnas frälsning. I normala tider tog sig sådana stämningar sällan uttryck - de saknade en teoretisk motivering - men vid yttre kriser blev det, såsom vi redan sett, betydelsefullt vilken lojalitet lekmännen kände mot sin kyrka. 1527--60 För det stora flertalet präster och lekmän bör det ha tagit åtskillig tid att inse att det skeende som begynt med den nye regenten Gustav Eriksson - snart kung Gustav - ledde till ett nedbrytande av den gamla kyr­ ka, som var centrerad kring katedralen, och på längre sikt till en radikal förändring i bekännelse och kult. De första åren, före riksdagen i Västerås 1527, innebar enbart ekonomiska bördor på kyrkor och kloster: gåvor, lån, försäljning av silver mot (dåligt) mynt, gärder, förläggning av krigsfolk (borgläge) - allt mer eller mindre påtvingat, men ändå inte något helt nytt och oväntat för dem som upplevt den senaste mansål­ dem med bl a Hemming Gadhs regemente. Ännu be­ slutet i Västerås, 'recessen', gav inget klart besked om vad som förestod , endast förutsättningar genom full­ makt för kungen att med biskopar och kapitel överens­ komma om hur mycket av deras inkomster som behöv­ des för deras skäliga underhåll samt genom det gene­ rella tillståndet för adeln att återtaga vad förfäderna skänkt till fromma ändamål sedan 'kung Karls räfst' (1454). För eftervärlden är det lättare att se att den gamla kyrkan nu var dömd till undergång. Andligen hade den icke förnyat sig på de senaste hundra åren, sedan den birgittinska epoken. Världsligt hade den blivit allt mer beroende av alliansen hierarki- aristokrati i rikets råd. Biskopar utan fasta hus och krigsfolk, utan säte i rådet och utan stöd från Rom saknade värde som bundsför­ vanter. Gemene man kunde stå upp för sin sockenkyr­ ka, men inte för biskop och domkapitel. När Holger Karlsson (Gera), östgötaadelns främste, redan i Väs­ terås mottog Munkeboda i förläning, betydde det att han skilt sin sak från kyrkans , och samma gällde dem som hörsammade lockropet att 'börda' vad de senaste generationerna skänkt. Det kontrakt, som i följd av recessen påtvingades Hans Brask för biskopsbordets del , kom aldrig till utförande; hans avvikande ur riket gav anledning att lägga hela biskopsbordet under kronoförvaltning. ­ Den efterträdare som omsider på kungens tillskyndan tillsattes, den tidigare domprosten Jöns Magni (1530-40), kom aldrig i åtnjutande av det gamla bis­ kopsgodset. - Ett kontrakt hade emellertid ingåtts an­ gående domkapitlet och domkyrkan. Det kom att re­ glera verksamheten femton år framåt och har ett all­ mänt intresse såsom modell för vad som ansågs skäligt under en övergångstid, då det ännu ej var fråga om att öppet bryta med det gamla utan att bemästra vad man såg som överdrifter och att förstärka kronans finanser. Det kan förmodas att kontraktet bär signum av Lau­ rentius Andrea: , 'kyrkominister' under dessa år. Som mål uppställdes att kapitlet skulle omfatta sex 'residerande' ledamöter (mot tidigare nio): prost, är­ kedjäkne och fyra kaniker. På dem ankom att under­ hålla tio korpräster. Företeelsen av icke-residerande kaniker och prebendater skulle avvecklas i samråd med kungen. Ur avkastningen av domkyrkogodsen, 'själagodsen', skulle skolmästaren, sysslomannen och två kaplaner för 'förstamässan' (i Nykoren) avlönas. En årlig avgift, 'taxa', skulle presteras till kronan. Hur detta avtal iakttogs kan här inte i detalj följas. Men två tendenser är påtagliga. Efterhand som preben­ dor blev disponibla utnyttjades de av kungen för olika 'nyttiga' ändamål: avlöning för tjänst i förvaltningen eller för tillfälliga uppdrag; stipendiering för studier i Tyskland. 'Evangeliska' personer trängdes in i dom­ kyrkan. Redan 1529, i samband med oroligheterna i Västergötland och Småland, omtalas en ' predikare', herr Anders: kapitlet begagnar kungens trängda läge till att göra sig av med hans 'oskickliga predikan', som gjorde menigheten 'ogunstig och hatisk'. Några år se­ nare uppträder två Wittenbergstudenter, skolade vid DOMKYRKAN OCH DOMKAPITLET 297 Melanchtons kateder: Botvid Sunonis, som snart av kungen flyttas till biskopsstolen i Strängnäs; Clas Botvidi, av Laurentius Andrea: betecknad som 'kraft­ full , lärd och allvarsam'. Hur mycket kungen själv engagerade sig i insättandet av sådana män i kapitlet är ovisst. Tills vidare var han angelägen att inte väcka onödig oro i läro- och kultfrågor. De gamla kapitelleda­ möterna - sådana som Hans Brasks systerson är­ kedjäknen Peder Brask och hans forne kaplan kaniken Måns Laurentii - visade sig utmärkt användbara vid de många förhandlingarna med menigheterna, t ex om 1531 års stora gärd av sockenkyrkorna (>klockskat­ ten>>). De klarsynta bör ha insett att domkapitlets fortsatta existens nu var en tidsfråga. Kapitlet och katedralen hade varit avledda av biskopens potestates, och nu återstod av dessa blott spillror. Jurisdiktionen över lekmännen var avskaffad; botdisciplinen och prästut­ bildningen var i upplösning; kulten i domkyrkan hade inte mer berättigande än gudstjänsten i en stadskyrka; lärofrågorna var lyfta utanför kyrkan; det ekonomiska underlaget, och därmed förvaltningen , krympte allt mer. Frågan var blott om processen skulle ha sin egen gång eller påskyndas. Sitt religiösa uttryck har denna korta övergångstid tagit sig i den s k Missa Lincapensis, den i sen tid påträffade mässordning, som biskop och kapitel sände ut över stiftet 1536, att tillämpas på latin eller översatt till svenska. Den utgör deras motdrag till ett just träffat kyrkomötesbeslut, som innebar att mässan i fortsätt­ ningen skulle firas på svenska i domkyrkorna och, om möjligt, i sockenkyrkorna. Missa utgår från stiftets egen, 1493 i tryck utgivna mässordning. Ett närmande har dock skett till bibeltexten. Böner för Maria, helgo­ nen och de dödas själar samt förbön för påven saknas. Mässan blir en påminnelse om, ej en upprepning av Jesu offerdöd. Missa vittnar om hur den tyska ' reform­ katolicismen', med rötter bl a hos Erasmus, vunnit insteg i Linköpings domkapitel under dettas sista tid , genom män sådana som den både i Leipzig och Witten­ berg studerade Peder Brask. Om tillämpandet av Missa är intet bekant: det var nu för sent för kompromisslösningar. Domkyrkan blev valplatsen för skarpa sammanstötningar i tros- och kultfrågor. De evangeliskt sinnade kanikerna Clas Botvidi och Gunnar Johannis klagade hos kungen över hur de motarbetades av sina kolleger, som ställde till 'stort buller och myteri bland folket' när mäster Clas predikade 'Guds ord'. Såsom deras häftigaste motstån­ dare nämns kaniken Tore Magni. Kort därefter, hösten 1537, nyttjade kungen en ledig prebenda till att införa 298 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN en präst att 'hålla svenska mässan upp i domkyrkan' ­ och därmed avsågs just den av Olaus Petri författade mässordning man året innan velat undvika. Det var sålunda domkyrkan som i första hand skulle erövras för den evangeliska saken, och detta med en viss långsam försiktighet. Ute i stiftet gav sig - med givna undantag för städerna Söderköping och Kalmar (och Visby som man helt förlorat kontrollen över) ­ den nya tiden huvudsakligen tillkänna genom beskatt­ ning av präster och kyrkor och nedläggning av kloster. Ännu våren 1539 avrådde kungen Måns Johansson (Natt och Dag)- hans förtroendeman i Östergötland­ från ett bryskt införande av 'svenska mässan' i de östgötska sockenkyrkorna: predikan måste gå före. Hösten samma år utsattes västra delen av landskapet för den stora räfsten efter kyrksilver, nu 'överflödigt' även på kultiska grunder. Följande vår kvävdes en bonderesning i Östergötland i sin linda; den påstods senare ha varit riktad mot >>ridderskapet och alla dem, som här i landet ville den evangeliska lärdom hålla vid makt>>. Det låter rimligt: bönderna kan ha upplevt att frälsemännen - liksom stadsfolket - nu slutit sig till kungen och att endast de själva förde kampen för hembygdens helgedomar. Så var det i Småland två år senare när räfsten nått dit. Våren 1540 återupptogs räfsten , nu under 'superin­ tendenten' Georg Normans personliga ledning. Anled­ ningen härtill var att samtidigt tillkännagavs en radikal reformation av kult och lära. Genomförandet anför­ troddes en nykonstruerad stiftsstyrelse. Dock, även detta experiment efter tysk modell tog sin utgångs­ punkt i domkyrkan och dess kapitel. Som 'nödvändiga' befattningshavare vid domkyrkan angav den nya kyr­ koordningen: två seniores, pastor med kaplan, skol­ mästare, Ieetor theologitE, syssloman, förmyndare för de fattiga, klockare. Besättandet av dessa tjänster illustrerar läget vid domkyrkan detta avgörande år. Som seniorer, med uppdrag att övertaga biskopens uppgifter, insattes Pe­ der Brask och Clas Botvidi; pastor blev Gunnar Johan­ nis, skolmästare den från Wittenberg just hemkomne Peder Caroli, syssloman Måns Laurentii, fattigföre­ ståndare Tore Magni. Fördomsfritt togs här i anspråk den gamla och den nya trons män om varandra; det gällde att ta vara på de knappa tillgångarna av förtroen­ de och kunnande. I samma stund berövades domkyr­ kan sitt 'överflödiga' silver; till detta hörde - helt logiskt - biskopsstaven! Detta sista utnyttjande av den gamla organisationen blev kortvarigt. 1543-44- sedan nackeupproret skakat den nya furstestaten - skedde ett nästan totalt brott med det gamla. Seniorerna avlägsnades och ersattes med en ordinarius, Söderköpings evangeliske kyrko­ herde Clas Canuti. Jämte kyrkoherden, skolmästaren och sysslomannen utgjorde han det nya kapitlet. - De sista gammaltrogna kanikerna Tore Magni och Anders Haquini drog sig tillbaka till Vadstena kloster, den gamla trons sista fäste - helt konsekvent till det sam­ spel Linköping-Vadstena som här följts sedan Nicola­ us Hermannis tid. - stiftsstyrelsen hade därmed för­ vandlats till en liten grupp kungatjänare, avlönad ge­ nom prebendegårdar jämte åker och äng i Linköping samt tiondeförläningar. Vid slutet av 1550-talet var hela det gamla kapitel- och domkyrkogodset lagt under kronans fogdar.- Undantag utgjorde den svåruppskat­ tade massa gods som 'bördats' med stöd av Västerås recess: mest hade sena stiftelser som Vårfrukoren drabbats; men Sturefamiljen, härstammande från en broder till biskop Knut, återtog dennes Birgittapreben­ da, och Birger Nilsson (Grip) lade till kungens förtry­ telse beslag på kantonans gods, åberopande sin här­ stamning från Bo Jonsson. Det är knappast någon tillfällighet att underrättelser om katedralbyggnaden totalt sinar efter 1520-talets första år. Den motvind man seglade i - evangelisk agitation och hård beskattning - gav inga möjligheter att slutföra verket. Först våren 1546 faller ljuset åter på domkyrkan, i form av ännu en brand som svårt skadar tak och tom. Det är betecknande att reparationsarbetet kan följas i det kungliga registraturet - någon kyrkans egen dokumentation föreligger knappast efter 1527 ­ såsom order till den betrodde Peder Caroli, nu sysslo­ man, att provisoriskt täcka med halm, utanordnande av järn ur kronans förråd samt förordnanden om gär­ der inom stiftet ur kyrkornas tionde och av prästerska­ pet. I de senare fallen hade kungen onekligen en 300­ årig tradition att falla tillbaka på. De mödor som således nedlades på att återställa katedralen även efter denna brand är anmärkningsvär­ da. Egentligen borde ju domkyrkan nu vara lika obe­ hövlig som domkapitlet, om än ej lika lätt att eliminera. Branden var en probersten på kungen och de nya kyrkomännen: tydligen menade de att domkyrkan hade en funktion också i den nya kyrkan. Under sina sista år drev kung Gustav sin oförsonliga kampanj mot den gamla kyrkan till ett upplösande av den stiftsorganisation som funnits sedan 1100-talet. se­ dan distrikten för 'ordinarier' i Växjö, Kalmar och Jönköping lagts ut, återstod för Linköpings 'ordina­ rius' blott det forna stiftets östgötadeL Kontakten med Gotland hade definitivt upphört efter Hans Brasks be­ sök 1527, även om stiftsbandet formellt löstes först med stettinfreden 1570. De nya enheterna framstår som ett slags fögderier, ägnade att upprätthålla religiös tukt, uppbära kronans (från kyrkan övertagna) rättigheter samt svara för skol­ bildning och viss socialvård. Härför krävdes inte många centrala befattningshavare. Strängt taget be­ hövdes heller ingen katedral, ty den nya svenska kyr­ kan var en furste- eller nationalkyrka, inte som den gamla en grupp stiftskyrkor, av vilka var och en utgjor­ de en ledamot av den allmänna kyrkan och ett själv­ ständigt rättsobjekt inom det svenska riket. Någon ecclesia lincapensis fanns icke längre heller i den me­ ningen att kulten i katedralen - nu inskränkt till högal­ tare och predikstol- blev till välsignelse för stiftets alla inbyggare. Redan kyrkoordningen av år 1540 upptog i stiftssty­ relsen pastor cum sacellano, kyrkoherde med kaplan. För Linköpings del innebar detta att domkyrkan fick en ny uppgift när de gamla fallit bort: att vara försam­ lingskyrka för staden, medan den gamla sockenkyrkan DOMKYRKAN OCH DOMKAPITLET 299 S:t Lars degraderades till 'bondkyrka' för en landsför­ samling runt staden. Kontinuiteten hade varit obruten från biskop Bengts domkyrka på 1230-talet till Hans Brasks trehundra år senare. 1540-talet inleder trevande en ny epok för domkyrkan. Till det yttre stod dock katedralen som en erinran om de sekler då kyrkan dominerat staden och landet. En besökare kunde ännu hänföras över denna 'mäktiga härliga kyrka av huggen sten' , vars tak var av 'kop­ par', vars golv av 'marmorsten' och vars pelare var ' som uthuggna och skurna av trä'. Den anonyme kän­ naren har identifierats som Daniel Rantzau själv, den fältherre som i spetsen för en dansk här hösten 1567 tågade in i Linköping sedan staden antänts av de vi­ kande svenskarna. Ännu en gång häljades domkyrkan av eld till 'jämmerlig skada' . Denna översikt bygger till sina uppgifter nästan fullständigt på författarens doktorsavhandling Ecclesia Lincopensis, Studier om Linköpingskyrkan under medeltiden och Gustav Vasa (Stockholm Studies in History 4. 1959). Tidigare forskning Detta mycket omfattande och inte minst ur veten­ skapshistorisk synpunkt mycket givande område mås­ te här behandlas i största korthet. Efter Johannes Messenius förarbete i början av 1600-talet började det antikvariska intresset för dom­ kyrkan samtidigt med stormaktstidens nyfödda forsk­ ningslust med Johan Hadorph (1630-1693) . Hans efter­ lämnade manuskriptsamling förblev en torso men ut­ gör en ovärderlig materialsamling (i KB , Fh 7, 8). Volym XII av denna omfattar avskrifter av diplom, inskrifter, en berättelse om branden 1567 och ett om­ fattande gravregister, vidare notiser om kyrkans mått, om tre kronor i ett korvalv S().mt teckningar av biskops­ och stiftssigill m m. Hans förarbeten till en beskrivning över Sverige (Sveoponta protopolis) kom mest att be­ stå av bilder. 1 I samma anda verkade också Haqvin Spegel (1645-1714) under sin tid som biskop i Linköping. I handskriften Stora Stiftsboken (YLA, D45) finner man värdefulla notiser om domkyrkan, till en del excerpter från Messenius men även excerpter av egna arkiv­ forskningar. En del av detta material ingår i »The n swens"a kyrkiohistorien >>. 2 En flitig samlare var också Eric Benzelius (1632-1709) .3 En samtida till dessa genuina samlare och hand­ skriftskännare var Elias Palmskiöld (1667-1719), vars väldiga samling av originalhandlingar och avskrifter innehåller mycket av värde (UUB nr 292, 294, S 48, 49). Den flitige biskopen Andreas O/avi Rhyzelius (1677- 1761), som outtröttligt forskade i sitt stifts histo­ ria, har i manuskript efterlämnat flera verk (i L Stb), som berör domkyrkans historia. Hans >>Ämne till Pen­ tapoleos Ostrogotioe Beskrifning>> innehåller en flera sidor lång skildring av domen,4 huvudsakligen från 1500-talet. En annan handskrift, »Status & Ordo Ecc­ lesiasticus ad Cathedram Lincopensiae >>5 ger bia en förteckning på kapell och prebenden i domen. En ex­ cerptsamling6 berör också händelser under 1500-talet och meddelar en sammanfattning av byggnadshistori­ en. I den tryckta biskopskrönikan och i handskriften Linköpings Stickts Krönika finns här och där notiser om domkyrkobyggandet. 7 Rhyzelius' handskrivna Hypomnemata extempora­ nea ad Historiam seu Ternpli Cathedralis Lincopensis8 ligger till grund för Petter Dahlmans lilla >>Dissertatio Ternpli Cathedrali Lincopensis >>, som ventilerades 1732 i Uppsala under Preses Mattias Asp. På Spegels och Rhyzelius' forskningar bygger senare författare av topografiska uppslagsböcker. Carl Fred­ rik Broocman (1709-1761) skildrar i sin östgötabeskriv­ ning 1760 domkyrkan tämligen utförligt. 9 Om kyrkans ålder efter den förmodade grundläggningen 813 uppger han att kyrkan snarare byggts under Inge d ä: s tid och då som träkapell. Under Sverker d ä började den nuva­ rande kyrkan att byggas, först tvärskeppet. Under ko­ nungarna Valdemar och Magnus Ladulås uppfördes sedan långhuset, som förstorades under Erik av Porn­ rnem och Karl Knutsson för att slutligen fullbordas i öster av Henrik Tidemansson. I P D Widegrens beskrivning över Östergötland, som utkom 1818, är avsnittet om domkyrkan rätt vid­ lyftigt.10 Han följer Broocmans kronologi. Om 1812-1813 års hårdhänta reparation är han utförlig och beskriver den våldsamma framfarten med gravar och minnesmärken. Några år efter denna beskrivning ut­ kom J P Tallstorps beskrivning över Linköping." Han uppger bl a att den gamla västfasaden var prydd med en staty av S Petrus. De byggnadshistoriska uppgifter­ na går igen från tidigare beskrivningar. Mycket utför­ ligt skildrar han vandaliseringen 1812-1813. De närmare omständigheterna kring C G Brunius' (1792-1869) förbindelser med domkyrkan hör samman med skildringen av domkyrkans öden under nyare tid (se ovan s 262). Här begränsas framställningen till hans tolkning av den medeltida byggnadshistorien. 12 Skildringen av domkyrkan i hans publicerade >>Resean­ teckningar>> från 1849 går tillbaka på hans memorial TIDIGARE FORSKNING 301 och restaureringsförslag av år 1848. 13 Skildringen bör­ jar med en mycket ingående beskrivning av byggna­ den. Den är så mycket värdefullare som Brunius hade tillfälle att se åtskilligt, som försvann vid den följande restaureringen. I noggrannhet och iakttagelseförmåga är han långt före sin tid. Förkärleken för romansk konst gör emellertid att han förbiser en del i gotiken. Motviljan mot renässansen är emellertid större. Han urskiljer i byggnaden tre huvuddelar, nämligen tvärhu­ set, som han konstaterar vara äldst, långhuset, i vilket han urskiljer en äldre del (traveema 3-5) och en något yngre del i väster, samt koromgången med kapell. Han konstaterar att tvärhuset har lika breda skepp, som han menar att även långhusets skepp borde ha haft. Planändringen i tvärhuset har han iakttagit med hjälp av spår av lägre sidoskepp. Han förutsätter att koret ursprungligen haft halvrund avslutning och varit för­ sett med två sidotom. Instinktivt föregriper han här resultatet av 1915-1916 års undersökningar under golvet. Trefönstergrupperna i tvärhuset tror han ha ersatt ett tidigare rundfönster med rosverk. Långhu­ sets östra del anser han vara nästan samtidigt med tvärhuset. De märkliga blindarkadema, som han ägnar stor uppmärksamhet, förmodar han vara altamischer. Långhusets båda västliga traveer finner han vara yng­ re. Norra sidoskeppets första trave måste ha haft en läktare med valv under - det brutna anfanget på B 2 tyder på detta liksom några hål i pelaren (nu inte längre synliga) för bjälklag. Pelarna B 2 och C 2 är kraftiga för att uthärda belastningen av ett tom, som planerats. Koret med sin omgång finner han ha en »grundide>>, nämligen en stor oktogen, som vidgas åt öster i tre mindre åttkanter, kapellen. Högkorets skrank av trä (bortbrutet 1812) beskriver han tämligen ingående men förbiser, att det haft en föregångare i sten. När det gäller kronologien hade han ingen vetskap om 1100-talskyrkan, vars grundmurar påträffades långt senare. Han daterar därför tvärhuset till biskoparna Gisles och Kols tid. Påvebrevet 1232 säger ju, att en ny byggnad påbörjats tidigare. Motsägelsen i dateringen kan han inte lösa. Långhusets västra del i spetsbågstil erinrar Brunius på ett plågsamt sätt om konstens för­ fall. Korbygget, som han riktigt hänför till biskop Hen­ riks tid, finner han storartat, >>ehuru stilen deri bär stämpel av dåtidens förkonstling >>. Men det röjer, er­ känner han , >>den största noggrannhet i dimensioner och den utmärktaste skicklighet i alla detaljer>>. Han framhåller att det tydligen byggts efter en given plan. Brunius skulle inte vara den skarpögde iakttagaren om han inte upptäckt stenbuggarmärken på åtskilliga ställen. Många under hans restaurering nytillkomna stenar försågs likaså med märken. Men han fann inte några märken i tvärhuset och i långhusets östligaste traveer. Detta beror på att byggfolket inte var organi­ serat utan tillhörde det andliga ståndet, påpekar han. Vapenbilderna i nya korets valv finner han likna vapnen i Lunds domkyrkas södra korsarm, men han hänför dem inte till Adam van Diiren, som han ändå nämner som samtida till Gierlach. Vid bedömningen av domkyrkan som konstverk hävdar han att exteriören visar >>Oharmoniska förhål­ landen>> och interiören >>en verklig villervalla>>. Tvär­ skeppets grundmått har inte följts i långhuset. De tre huvuddelama är uppförda >>efter olika grundsatser>>. Alla pelare är olika >>som de tillkommit för olika kyr­ kor>>, lik.aså valven. Men han erkänner, att det >>förtje­ nar dock beundras att man kunnat efter godtagandet av så totala planförändringar skapa ett helt >> . Andra fel återfinns i konstruktionen t ex att >>altamischema>> för­ svagat murverket. Tillsammans med den dåliga grun­ den av kalkflis har de kommit murarna att luta betänk­ ligt, på sina ställen upp till 10 tum. Ett annat fel är sydportalen i långhuset, som är för stor. Odelat beröm f'ar koromgången - trots sin gotiska stil - med sin välberäknade konstruktion. Exteriören slutligen har allvarligt skadats, då det valmade taket ersattes av ett enkelt utfört lågt sadeltak. Det »opassande tornet >> (Hårlemans från 1750-talet) gör inte utseendet bättre. Brunius' omdömen är stränga, det erkänner han själv, men byggnaden tål det, »den herrliga katedra­ len >>, som han säger. Interiören ger ett starkare intryck än kyrkans yttre: >>Då man framskådar genom detta storartade perspektiv, genomströmmas man af en helig känsla och känner sig vara i Herrens hus , hvilket en­ dast under ett tidehvarf med lefvande tro på och för­ tröstan till den Evige kan uppstå. Korens starka belys­ ning sprider en herrlig dager öfver det aldra heligaste. Huru utomordentligt skönt har icke detta tempel varit, då alla fönsteröppningarnas mångartade infattningar varit oskadade, och då solen genomstrålat fönsterru­ tornas målade helgonbilder och rosverk. >> Så lyrisk blir Brunius sällan. Han fortsätter med hänvisning till den ornamentala rikedomen och skriver, att >>ingen annan kyrka kan täfla ifråga om ornamentens mångfald. Man kunde använda veckor, ja månader för att studera medeltidens ornamentik. >> Brunius' sakrika framställning blev under den följan­ de tiden vägledande för skildrare av domkyrkan. År 1872 blev domen föremål för en doktorsavhandling ­ den första i konsthistoria i Sverige. Den hette helt anspråkslöst >>Anteckningar om Linköpings domkyr­ ka >> och hade till författare P G Gödeeke, som vid 302 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN denna tid var rektor vid Lunnevads folkhögskola. Den endast 27 sidor långa avhandlingen saknar litteraturan­ visningar utom till Brunius' reseanteckningar, men för­ fattaren visar sig väl hemmastadd i tidens tyska arki­ tekturhistoria (Semper, Liibke). Även om Gödecke bygger mest på Brunius, utvecklar han ibland egna synpunkter. Dennes teori om att tvärskeppsfönstren ersatt ursprungliga rosfönster delar han ej. Inte bågfor­ mer kan ensamt vara avgörande för stilen, påpekar han , >Utan grundplanen och det statistiskt konstruk­ tiva systemet>>. Han uppehåller sig också vid hallkyr­ kans ide och dess genomförande i westfalisk stil. I långhusets första utbyggnad spårar han utom tyskt även engelskt inflytande under 1200-talets andra hälft. Blindarkaderna visar tyska men även normandiska for­ mer, konstaterar han överraskande. Han pekar också på Trondheim. Att arkaderna varit altarnischer som Brunius trodde, bestrider han. Det norska inflytandet spårar han även i exteriörens gotiska taklist. Långhu­ sets pelarkapitäl uppfattar han som gotländska men med inflytande från Westfalen. I det sengotiska korets arkitektur konstaterar han den tyska gotikens anda, men betecknar den i likhet med Brunius som >>gotikens yttersta urartning >>. Den södra tvärskeppsportalen är uppförd i engelsk stil men kapitälformerna kommer från Magdeburg och Sebalduskyrkan i Niirnberg. Den södra långhusportalen är >>det yppersta praktstycke som Sverige äger av gotikens konst >> . Han spårar got­ ländska impulser, men mittpelaren visar engelska och trondheimska former. Det treklöverformade fönstret överst har >>slägtycke med åtskillige af kölnerdomens spetsgaflar>> -en överraskande riktig iakttagelse. Sammanfattningsvis noterar han att domkyrkan är >>en av Nordens allra märkligaste medeltidsbyggna­ der>>. Olika tider har arbetat här, men en >>pietet för de äldres verk >> spåras i senare verk. >>Häri uppstår ett friskt pulserande !if . .. , en from endrägt och kontinui­ tet ... Det är ett helt tidehvarfs byggnadsifver. >14 År 1889 utgav seminarielektor Gottfrid Westling en vägledning över domkyrkan , den första i sitt slag. 15 På 52 sidor skildras tämligen utförligt byggnadens historia och inventarierna. Han bygger på Brunius och Gödec­ ke men kan också stödja sig på egen källforskning, särskilt rörande nyare tiden. Han uppger att biskop Gisle efter sitt besök i Lund 1145 beslutat bygga dom­ kyrkan i Linköping. Tvärskeppet och koret hänför han liksom Brunius till denna tid. Det fullbordades av bis­ kop Bengt efter 1232. Med hjälp av flera diplom (som saknades i Gödeckes avhandling) får han vissa håll­ punkter för byggnadshistorien. Rätt utförligt berättar han om restaureringen 1849-1870. Han uppger bl a att man tog fotografier till hjälp vid kopieringen av stora sydportalen. 16 Om nordportalen påpekar han att denna reparation >>icke fullt återställt den i dess ursprungliga, något rikare form >> . En modernare tids forskning inleds med Ewert Wrangels uppsats >>The Early English och Linköpings domkyrka >> 1905. Han uppbådar här ett stort material från engelsk 1200-tals arkitektur för att påvisa likheter mellan domkyrkan och några engelska kyrkor i tidig gotik, särskilt Canterbury. Felarstödens växling i det första långhuset återfinns där, vidare lansettformiga fönster och paralleller till södra tvärskeppsportalen, som Wrangel betecknar som >>ett prof på Early Eng­ lish, som England själft kunde vara stolt över>>. I lång­ husets kapitäl spårar han även gotländskt inflytande liksom i södra långhusportalen. Men omvänt konstate­ rar han , att gotlänningarna tagit starka intryck av do­ men under arbete där. Efter Wrangel hade Johnny Roasval under sina got­ ländska forskningar tangerat några av domkyrkans byggnadsproblem. Ett viktigt bidrag lämnade han i uppsatsen om westfaliska-gotländska förbindelser un­ der 1200-talet. 17 Märkligt nog nämner han domkyrkan bara i förbigående. Ett särskilt kapitel ägnas den got­ ländska taggbågeportalen. Han redogör för dess is­ lamsk-arabiska ursprung och dess upptagande i fransk 1100-talsarkitektur och i 1200-talets tyska kyrkor. En tidningsuppsats från 1933 18 är egentligen en anmälan av Romdahls året förut utgivna monografi över Linkö­ pingsdomen. Roosval börjar med 1100-tals domens enda bevarade minne, en stödfigur i nordportalen, som han tillskriver Barlingbomästaren. Han påvisar att stångaalnen använts redan i tvärskeppet och daterar det till omkring 1210. I fortsättningen spårar han eng­ elsk stil men med gotländsk medverkan med bl a Neo­ Iconicus-mästaren. I Roosvals sista skrift 1955 ger han helt nya belys­ ningar åt domens byggnadshistoria, som i flera avseen­ den avviker från Axel Romdahls då aktuella. Den för­ sta stenkyrkan låter han ha Karl Kryptmästare (Bar­ lingbomästaren) till upphovsman. Tvärhus och kor sät­ ter han så tidigt som omkring 1200 med hänsyn till några ålderdomliga kapitäl i tvärhuset. Under tvärhu­ sets andra byggnadsskede räknar han med engelskt inflytande liksom Wrangel och RomdahL Engelsk medverkan förutsättes också i nästa byggnadsperiod, som omfattar tvärskeppets portaler, fönster, långhu­ sets trave 6 samt blindarkaderna. Deras åderdomliga form tillskriver han en viss betydelse. Den samman­ hänger med direkta lån från katedralen i Canterbury, vars pelarföljd (rund, åttkantig, knippepelare) också TIDIGARE FORSKNING 303 följts i Linköping. Det är minnet av martyrhelgonet Tomas av Canterbury, som förhärligas här. Denna långsökta konstruktion har inte vunnit någon anslut­ ning bland forskarna. Ifrågavarande pelare och kapitäl förklarar Roosval vara verk av gotlänningar, som se­ dan arbetat vidare med dessa motiv i hemöns kyrkor. Den stora sydportalen daterar han till 1300-talet i mot­ sats till Romdahl och anser den vara ett verk av de engelsmän, som skulpterade dekorationen i de gotiska blindarkaderna. En efterföljare till dessa förklarar han vara Kragstensmästaren i Uppsala domkyrkas korom­ gång, vilken också arbetat i det s k Swertingska kapel­ let i Visby Mariakyrka. Mästaren Egypticus stil härled­ de Roosval också från Linköping: >>hela Egypticusske­ det på Gotland är befruktat av den engelska 1300­ talsskolan i Linköping>>. Domkyrkans skildrare i stor stil är den nämnde Axel L Romdahl. Han hade växt upp i dess hägn och ägnade tidigt sina krafter åt byggnadens historia, först i smärre uppsatser och sedan 1914 i en större sammanfattning. 19 I den sistnämnda framlägger han en byggnadshistoria grundad på ornamentiken. Han dröjer utförligt vid sambandet Magdeburg-Visby-Linköping och anser att en stenmästare från Magdeburg lett tvärhusbygget »med hjälp av arbetare från orten>>. Engelskt inflytån­ de kommer med pelarparet B 8-C 8 och tvärskepps­ fönstren och långhusfönstret N 6. Ett samband med Varnhem och Vreta konstaterar han i tvärhusets om­ byggnadsetapp. Liksom Wrangel finner han engelska impulser i de runda pelarnas kapitäl, men utförandet låg i händerna på gotlänningen Neo-Iconicus. Men domen har också givit gotlänningarna mycket. I lång­ husets sista byggnadsskede ser han åter engelska för­ bindelser, särskilt i de gotiska blindarkadernas dekor. Intrycket av denna är >>rent konstnärligt ganska smak­ löst>>. Här saknas >>vaije innehåll» . Även den stora sydportalen förråder engelsk stil med inslag från Trondheimsdomen och Gotlånd. En återverkan på Gotland ä,r naturlig, säger Romdahl, som tillägger att Roosval irhe haft Linköping i tankarna >>när det gällde att finna ursprunget till de gotländska portalerna>> . Västpartiet hade >>väckt gotlänningarnas fabulerings­ lust till förnyat liv>>. Åren 1911-1916 utfördes en noggrann uppmätning och fotografering av domkyrkan. Arbetet leddes av Sigurd Curman. Han ledde också en utgrävning av vissa partier under kyrkans golv. Man lyckades finna 1200-talets koromgång och 1100-talskyrkans grund­ murar. Därigenom fick byggnadshistorien en helt ny belysning. Den behandlades ett par år senare i en uppsats av Sigurd Curman och Axel L RomdahL 20 År 1932 firades 700-års jubileum av domens till­ blivelse. Då förelåg Romdahls stora monografi. Den var rikt illustrerad med goda fotografier och en full­ ständig svit av uppmätningar. Ä ven här medverkade Sigurd Curman med inledningskapitlet om 1100-tals­ domen. Romdahl skildrar byggnadshistorien i stora drag som i nyssnämnda uppsats. Påböijandet av tvärhus med omgång tidsfåster han till 1232. Han pekar liksom tidi­ gare på Magdeburg som förebild . Detta visar sig, me­ nar han, i tvärhusets kapitäl, vilkas stil förmedlats av en mästare från Mariakyrkan i Visby. I långhusets första trave böljar ett engelskt inflytande. När biskop Lars tillträdde 1237, hämtade han stenhuggare direkt från England. Det bestyrkes bl a av måttsystemet, som kommer till användning. Planändring till hall skulle ha skett redan omkring 1240. Den första hallens västmur hade inte påträffats vid undersökningen 1915. (Denna har hittats först vid en undersökning 1960--1961, då också grunden till ett kraftigt torn blottades). Med biskop Henrik (1258-1283) kommer det gotländska skedet. Men Romdahl räknar alltjämt med engelska impulser t ex de runda pelarnas kapitäl. Åt gotlänning­ arna anförtroddes framför allt valvslagningen. Förläng­ ningen i väster. skedde strax efter hallens fullbordan. De engelska traditionerna levde kvar och ett nytt lag av engelska stenhuggare har gjort de gotiska blindarka­ derna. Sydportalen visar också engelska stildrag men också norska. Tympanonrelieferna går tillbaka till franska och engelska förebilder, medan reliferna är huggna av de engelska skhlptörerna. Västfronten ägnar Romdahl en ingående skildring och ser även här engelska drag, medan fasadschemat är franskt. Hela denna byggnadsperiod har krävt en lång tid och tycks inte ha avslutats förrän vid mitten av 1300-talet. Kor­ bygget skildras på samma sätt som i 1914 års avhand­ lin~. Ingående beskriver han Henrik Tiderrmnssons byggnadsverksamhet och dröjer vid den intressanta figurskulpturen . Men han gör den inte till föremål för en konsthistorisk värdering. Adam van Diiren behand­ las utförligt och förmodas ha > intagit en ledande ställ­ ning under byggets avslutningsskede>>. Ä ven en del verk av den mästare, som jag benämner Sakraments­ skåpmästaren, hänförs till Adam van Diiren. Endast något år efter Romdahls monografi blev den föremål för kritik av Erik Lundberg i en uppsats i Forn vännen. 21 På flera avgörande punkter hade Lund­ berg en annan syn. Utrymmet här medger endast ett kort referat. Tvärhusets första välvning måste enligt Lundberg ha försiggått tidigare, under biskop Lars ' tid (1236-1258). Hallkyrkans genomförande måste däre­ 304 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN mot dateras senare, till biskop Bengt II:s (1286-1291) tid. Lundberg finner under denna tid ännu ingen got­ ländsk påverkan. Hallkyrkans välvning på 1280-talet böJjade i väster, då engelsk-trondheimsk stil spåras. Med långhusets färdigställande följer ett avbrott. Un­ der biskop Lars II (1292-1307) återupptas arbetet un­ der gotländsk ledning men fortfarande med engelska eller engelsk-norska stildrag. Under följande tid (1310-1330-talen) följer kyrkans förlängning med en västfront, som skulle förses med två torn. Här spårar Lundberg fransk ledning. Lundbergs framställning grundar sig på många skarpsinniga iakttagelser, som ledde honom till en ny och mera komplicerad syn på byggnadsförloppet. Romdahl blev inte svaret skyldig.22 Han påpekar att Lundbergs >>randanteckningar>> bara för in en del osä­ kerhetsmoment. Han ansåg att Lundbergs tolkning av byggnadsarbetet är mera invecklad utan att förklara vissa inkongruenser. I en slutreplik23 beklagar Lundberg att Romdahl i sitt svar ej gått in på problemet om det unggotiska skedet med engelskt-trondheimska inslag. Han anser sig kun­ na styrka sin uppfattning om trondheimska lån under två perioder av långhusets byggnadshistoria. Erik Lundberg kunde senare vidga sin syn på do­ mens byggnadshistoria och dess förbindelser med and­ ra byggnadsverk som Vreta kloster, Nicolaikyrkan i Örebro och andra Närke-kyrkor samt gotländska kyr­ kor. I en uppsats om Gotlands folkliga gotik24 tog han domkyrkans långhusportal till utgångspunkt för ett mycket givande studium av en grupp gotländska porta­ ler. I sitt stora verk Byggnadskonsten i Sverige under medeltiden ger han en sammanfattning av domens byggnadshistoria i stark förkortat men också förenklat skick. 25 Beträffande den äldsta domen undviker han att nämna Vreta kyrkas prioritering som stiftskyrka. Där­ emot erinrar han om att kyrkan i Vreta är byggd med större omsorg och kunnighet än domkyrkan i Linkö­ ping, som tillhör en något yngre, nationaliserande rikt­ ning. När det gäller kor och tvärhus fasthåller han vid jämförelsen med Magdeburg, som efterbildas mera tro­ get här än i Mariakyrkan i Visby. Grundläggningen har skett tidigast omkring 1230. Långhuset fullbordades på 1260-talet och ändrades då helt efter westfaliskt möns­ ter. De romanska blindarkaderna anser han ha franska rötter (Anjou, Poitou) och opponerar mot Romdahls uppfattning att stilen är engelsk. Långhusbygget har letts av trondheimska mästare. Tydligast visar sig detta i södra tvärhusportalen, delvis även i södra långhus­ portalen och långhusets taklist. Detta byggnadsskede böljar omkring 1280. En ny ledning kommer med till­ byggnaden i väster, som röjer franska influenser. I det sengotiska koret ser han >>den kontinentala sengoti­ kens rikaste formuppbåd >> . Fastän han liksom Rom­ dahl pekar på kyrkan S. Maria zur Wiesesomen slags förebild, måste han erkänna, att det är den rhenländ­ ska huggstensarkitekturen, som präglar koret. Som en recension av Romdahls monografi bör upp­ fattas William Andersons uppsats 1937. >Der Dom zu Linköping und Westfalen. >> Han beklagar att Romdahl i sin monografi ej givit någon konstnärlig värdering eller djupare inlevelse >>in die Gotik des wundervollen Raumes >> . Inte heller behandlade Romdahl hallkyrko­ problemet och redovisar ingen kännedom om aktuella verk i detta ämne. De närmaste förebilderna för Linkö­ pingshallen finner Anderson i Paderborndomen, Her­ ford och delvis Langenhorst. Det engelska inslaget förnekas, likaså lånen från Magdeburg. Istället pekar han på norra Frankrike och Rhenländerna. Ändringen till hall daterar han till 1250-1260-talen, då också tvär­ skeppet välvdes med Herford som förebild . De rund­ bågiga arkaderna anser han ha fransk form (Poitou) eller normandisk. Den gotiska tillbyggnaden i väster med planerat torn anser han ha tegelarkitekturen till förebild, tex domen i Utrecht och S. Nicolai i Stral­ sund. William Andersons gedigna och uppslagsrika byggnadshistoriska framställning blev ej uppmärksam­ mad i Sverige. I min egen framställning har den där­ emot på flera ställen kunnat beaktas. En kort och sakrik skildring ger Andreas Lindblom i sin Sveriges konsthistoria.26 Långhusets första bygg­ nadsperiod anser han ha engelsk stil. Även vid långhu­ sets förlängning har engelska mästare lett arbetet. De gotiska blindarkaderna skildras rätt ingående, men, tillägger han oväntat, >>till denna bildvärld har (man) icke kunnat påvisa några utländska mönster . . . Med sitt förakt för det arkitektoniskt korrekta förefaller dennas skulptur mera svensk än något annat i domkyr­ kan>>. Södra tvärskeppsportalen däremot är >>så eng­ elsk som önskas kan. Finare proportionering och linje­ rytm kan svårligen tänkas. Förvisso en mycket osvensk produkt>>. Södra långhusportalen finner han bestå av element, som inte passar ihop. Figurrelieferna verkar direkt översättning av fransk-engelsk elfen­ benskonst. I stort sett >>är de av samma hand som arkadskulpturerna, delvis säkerligen svenska. Det är skickliga gotländningar som skapat denna portal, de ha också lett de sista arbetena i västpartiet. Gotländning­ arna har också fullbordat välvningen av hallen >> . Han tillägger: >>Vi får inte glömma att domkyrkan är det största konstverk vi har i vårt land från medeltiden>>, och han slutar: >>det rent nationella vinner seger då gottändningarna fullbordar denna kyrka>>. I sitt sista konsthistoriska arbete, om mästaren till domkyrkans triumfkrucifix, behandlar Lindblom utför­ ligt domens skulpturhyttas stora produktion under 1300-talet.27 Den har, menar han , anknytning till fransk konst. Han ser dess fortsättning i Bungemästaren på Gotland, ett problem, som C R afUgglas långt tidigare varit inne på. 28 På 1960-talet blev domkyrkan också föremål för tysk konstforskning. Ett team unga konsthistoriker från universitetet i Munster med professor Hans Thiimmler studerade domen sommaren 1964. Thummler hade tidi­ gare riktat uppmärksamheten på de westfaliska förbin­ delserna med svensk 1200-tals arkitektur och berört dem i några skrifter, som behandlar hallkyrkans första utbredning.29 Utgångspunkterna är domen i Pader­ born, men också munstern i Herford , Lippstadts Au­ gustinerkyrka och Mariakyrka samt Liebfrauenkirche i Bremen och domen i Riga. Flera stilistiska detaljer som pelarformer, valv och vissa kapitältyper (särskilt en viss typ bladkapitäl) är gemensamma och återkom­ mer i Visby Mariakyrka, domen i Linköping och i Varnhem. Utom Hansans handelsförbindelser har en betydelsefull westfalisk släkt, zur Lippe, spelat en av­ görande roll för hallkyrkoformens utbredning. Thummler erinrar om att Birger Jarl gifte sig andra gången med Mechtild, en medlem av denna ätt. I en senare uppsats om klosterkyrkan Marienfelts betydel­ se i detta sammanhang30 erinras mera i detalj om dessa förbindelser. Liknande problem berörde Armin Tuulse i en bok om Strängnäs domkyrka. 31 En kapitälmästare från Lin­ köping anser han ha varit verksam i Strängnäs på 1260­ talet. TIDIGARE FORSKNING 305 Ett annat bidrag hade Otto Rydbeck lämnat redan 1918 i en bok om Adam van Duren, som därmed introducerades i svensk konsthistoria.32 Rydbeck an­ ser det ej troligt, att Adam varit korets byggnadsleda­ re, men denne intog »Under alla förhållanden en fram­ skjuten ställning vid bygget >> . Rydbeck modifierade senare sin åsikt och menade, att Adam troligen varit den tekniske ledaren av byggnadshyttan. Efter Rydbeck har Jan Svanberg behandlat Adam vanDuren i flera uppsatser. Det kan tilläggas , att han i sina senaste uppsatser i ämnet anser, att Adam varit en av de förnämsta skulptörerna och förmodligen även byggmästare vid fullbordandet av domkyrkans kor. 33 Som skulptör skall han bl a ha utfört en av slutstenarna i koromgången samt valvsköldarna i södra korkapellet . En konsthistorisk undersökning av byggnadsverk­ samheten vid Linköpings domkyrka vore ofullständig om inte historiskt - politiskt stoff samt ekonomiskt­ administrativa omständigheter beaktades. Detta mate­ rial stod icke·forskare som Axel Romdahl , Erik Lund­ berg och Johnny Roosval till buds. Men genom Her­ man Schiicks avhandling Ecclesia Lincopensis har ar­ betet underlättats. 34 Det konsthistoriska materialet får djupdimension först när fabricans ekonomi, biskopar­ nas personliga relationer till byggnadsarbetet och de politiska förhållandena i landet kommer med i bilden. Vad som inte heller stod dessa forskare till buds var resultaten från grävningsundersökningen 1960--61 och registreringen av stenhuggarmärkena 1962 och 1966. Genom den noggranna murverksanalysen ovan (s 51 fO, där Marian Ullen ingående behandlar stenhug­ garmärkena, har byggnadshistorien fått en fastare grund och delvis annat förlopp. 20-825747 Linköping 1100-talsdomen Undersökning av bevarade murrester Den nuvarande domkyrkan har föregåtts av en betyd­ ligt mindre kyrkobyggnad på samma plats, uppförd under l HJO-talet. Åren 1915-1916 genomfördes under ledning av Sigurd Curman och Axel Romdahl en ut­ grävning under domkyrkans golv, vilken 1960-61 kom­ pletterades genom en ny undersökning av författaren. 1 Vid dessa undersökningar påträffades dels grunden till denna äldre kyrka och dels grundrester till den nuva­ rande domens ursprungliga korparti (pi 77). Ett intressant fynd från undersökningen 1915-16 ut­ görs av ett fragment av en gavelhäll till en s k Eskilstu­ nakista, vilket påträffades i 1100-talsdomens södra kormur (fig 404-405; SHM inv nr 1588, dep i ÖLM). Hällen är av kalksten, 43x40x8,5 cm, och utgör en del av en gavelsten. När den hittades fanns ännu väl be­ varad målning, som dock snart förintades. På ena si­ dan består ornamentiken av ett kors, från vilket blad växer ut. Den andra sidan är prydd med två inskrifts­ band med latinsk text i romerska, något ronpåverkade bokstäver (bokstäverna T och U är omvända runtec­ ken). Färgerna bestod av mönja, rödfärg och kimrök. På ena sidan var slingan och texten svarta på röd botten. På den andra sidan var ornamentiken målad i mönja och rödfärg på gråblå botten. Den fragmenta­ riska texten utgöres av följande ord: . . . MEMENTD ME ... NUM TUUM .. . (Luk 23, 42: Domine, memento mei ·cum veneris in regnum tuum =Herre, kom ihåg mig när du kommer i ditt rike). Gravmonumentet visar att en kristen begravnings­ plats funnits redan under missionstiden vid 1000-talets slut. Några rester av en förmodad träkyrka som före­ gångare till 1100-talskyrkan har dock ej påträffats i eller i närheten av domkyrkan. På grund av senare begravningar var grundmurarna långt ifrån intakta. Av korets grund fanns endast syd­ muren kvar med ett väl bevarat hörn i sydost, som Fig 403. Plan visande den äldre kyrkans placering och storlek i förhållande till den nuvarande, I : 600. Ritad av G Wiren 1986. Plan showing location and size of the old church in relation to the present one, J :600. Drawn by G Wiren, 1986. 1100-TALSDOMEN 307 Fig 404-405. Fragment av gavelhäll till gravmonument, s k Eskilstunakista, från 1000-talets slut. Ornerad på båda sidorna. Påträffad i grunden till gamla kyrkans kormur vid utgrävningen 1915-16. Nu i ÖLM. Foto ATA. Fragments oftomb gable, a so-ca/led Eskilstuna chest. Late llth century. Decoroted on both sides. Found in thefoundation of the chancel wall of the old church during the excavation in 1915-16. Now inÖLM. markerar övergången till absiden. A v tvärskeppets grundmurar var den norra armens till stor del bevarad medan däremot endast mindre partier återstod av den södra tvärskeppsarmens grund (fig 408, pi 77). Lång­ husmurarnas grunder var också i ofullständigt skick. Ett par partier av norra muren angav en tydlig sträck­ ning men av sydmuren fanns ingenting kvar. Av torn­ partiet återstod däremot stora murpartier (fig 406). A v pelargrunderna kunde endast de båda nordvästra fast­ ställas, dock ej fullständigt, varför deras antagna rek­ tangulära planform är osäker (jfr pi 77). Grundmurarna låg 0,2()...{),35 m under nuvarande golvnivå och mätte 1-1,10 m i tjocklek. Av murarna ovanpå grunden återstod endast tre skift av rätt små, oregelbundna, tuktade kalkstenar (tig 407). De låg i tjockt kalkbruk med en skifthöjd av 0,06-0,12 m. Där­ under vidtog mur av gråsten, 0,60 m djup. Muren slutade på l ,40 m djup under nuvarande golv och vilade på ett orört sandlager. I norra delen av tvärskep­ pet iakttogs delar av ett ursprungligt golv av oregel­ bundna kalkstensplattor. Muren hade här sockellik­ nande indragning både ut- och invändigt, 0,10 m från ett övre skift. I tvärskeppets sydöstra hörn iakttogs i muren avtryck av en stående trästolpe, 13 x 13 cm, med något avfasade hörn. Rester av trä fanns ännu i hålet. Stolpen har tjänat som armering av murhörnet och insättningen var tydligen ursprunglig. Plan 1100-talsdomen visade sig ha haft en normal romansk plan (fig 408). Den bestod av ett kor med halvrund absid, ett tvärskepp och ett påfallande kort, nästan kvadratiskt långhus med kraftigt torn i väster. Koret var rektangulärt med smal triumfbåge. Tvärskeppet omfattade tre kvadrater. I östväggen fanns två absider i muren. Enligt uppmätningarna år 1916 hade absiderna nästan halvrund form. Vid 1960 års undersökning kon­ staterades däremot att absiderna var betydligt grunda­ re , varför de snarare bör betecknas som absidioler. Detta kunde tydligt iakttagas beträffande den norra absiden medan den södra var mera skadad. Det korta långhuset var treskeppigt i 3 traveer, avde­ lade av kraftiga pelare , möjligen med rektangulär plan. Sidoskeppen var relativt breda i förhållande till mitt­ skeppet, vilket betecknar ett mera avancerat stadium av den romanska planformen. 2 Den västligaste traven var något smalare än de övriga. Långhusets västra grundmur hade dessutom, med tanke på tornpartiet, gjorts dubbelt så bred som övriga murar (fig 406). Tornets bottenplan visade ett kvadratiskt mittrum 308 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig. 406. Grundmurarna till kyrkans västparti. Frilagda vid utgrävning­ en 1915-16. Foto ATA. Faundatian wal/s ofthe westpart ofthe ehureh. Uneovered during the ex­ eavation in 1915-16. Fig 407. Parti av inre långhusmuren från väster. Frilagd vid utgrävningen 1960. Foto E Niklasson, ÖLM. Part of the interior nave wall from the west. Uneovered during the exeavation in 1960. 1100-TALSDOMEN 309 Fig 408. Rekonstruktion av kyrkans plan med markering av påträffade mur­ rester, l: 400. Ritad av G Wiren 1985. Reconstruction of the church plan. Found wall remains marked out, l :400. Drawn by G Wiren, /985. och två smalare sidorum. Huruvida huvudingången varit belägen i väster genom tornet eller på långhusets sydsida var omöjligt att konstatera. Kyrkans proportioner utgår från tvärskeppets mittkvadrat, vars sidor är 7 m (Il 2/3 alnar) medan de motsvarande enheterna i mittskeppet mäter 7x5 m (Il 2/3 x 8 1/3 alnar). Hela långhuset är i det närmaste kvadratiskt och mäter 14,7 x 16,5 m (24 1/2 x 27 1/2 alnar). Rekonstruktion av byggnaden Rörande uppbyggnaden har Sigurd Curman påpekat överensstämmelser med Vreta klosters kyrka. 3 Lång­ husets obetydliga längd, själva planen och möjligen även pelarnas form är likartade i båda kyrkorna. Med Vreta som utgångspunkt kan man rekonstruera dom­ kyrkan med basiiikal uppbyggnad med högre mitt- skepp, täckt av sadeltak (fig 409). Man kan också jämföra med kyrkan i Dalby i Skåne.4 Trots allmänna överensstämmelser mellan Vreta kyrka och Linköpings domkyrka finns vissa skiljaktig­ heter. Proportionssystemet är inte detsamma. Kors­ kvadraten i domkyrkan mäter 7x7 m medan motsva­ rande i Vreta 6,3x5,3 m. Förhållandet mellan lång­ husets längd och bredd är i Linköping ungefär l : l, i V reta l : l ,2. Korets form är väsentligt olika: i V reta är längden 2/3 av bredden men i Linköping omvänt. Här har således från böljan planerats större utrymme för präster. Samma korproportioner som i Linköping åter­ finns i domkyrkan i Roskilde från 1070-1080-talen.5 Vidare är korabsiden i Vreta ungefär lika med halva bredden, medan den i Linköping endast är obetydligt smalare än koret. Tvärskeppsabsiderna i Vreta är näs­ tan halvrunda, i Linköping grunda. I Vreta var triumf- Fig 409. Schematisk rekonstruktion av kyrkans utseende. Ritad av G Wiren 1985. Skeleton reconstruction ofthe appearance ofthe church. Drawn by G Wiren, /985. 310 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN bågens öppning bred, i Linköping däremot påfallande smal. I detta kan man se ett ålderdomligt drag. Västpartiet och tornet erbjuder däremot likheter med sitt kvadratiska tornrum och små sidorum. Väst­ partiet i Vreta ansåg Erik Lundberg vara något yngre än kyrkan och ti!Jkommet kort efter domkyrkobygget.6 Här är sidorummen kvadratiska, medan de i Vreta är rektangulära. Enligt Lundberg kan dessa rum ha in­ rymt trappor ti!J övre våningen. 7 Detta är dock mindre sannolikt på grund av rummens obetydliga mått. I många östgötska kyrkor, där denna tornplan efterbil­ dats (Askeby, Bankekind, Slaka, S Lars i Linköping), är trapporna inlagda i muren. V reta kyrka och Linköpings domkyrka fick alltså stå mode!J till flera lösningar av västverk i ett antal Il00­ talskyrkor i Östergötland. Bottenvåningens planform återfinns i en grupp kyrkor, som har anknytning till kungliga eller biskopliga domäner i närheten. I andra våningen finns i några kyrkor från denna tid (Vreta, Askeby, Källstad, Hov, Rogslösa) ett kapell eller res­ ter av en empor mot kyrkorummet, förmodligen avsett för en herreman, kanske kyrkans byggherre eller en kunglig person. 8 Sådan planlösning med förhall och sidorum i bottenvåningen samt kapell e!Jer empor i övre våningen fanns också i Lundactomen samt i kyr­ korna i Vä och Dalby i Skåne.9 Så var också fallet i Roskildedomen. 10 I Askeby fick förhallen en speciell utformning med - som Gunnar Redelius påpekat - en ceremoniell plats för konungen (eller kanske hans ställ­ företrädare biskopen)_l 1 Strax väster om kyrkan låg i Askeby, Vreta, Lund och ursprungligen även i Linkö­ ping kungsgården. Ovannämnda västverksanordningar har kontinentalt ursprung. 12 Domen fick en från normal öst-västlig orientering något avvikande placering, nämligen med längdaxeln i nära NNO-SSV. Ungefär samma orienteringsavvikel­ se återkommer i Lunds domkyrka, som ligger 24,3" mot norr. Det kan påpekas att längdaxeln i Linköpings domkyrka ligger nära vårdagjämningens axel och rikt­ ningen skulle kunna beteckna solens uppgång vid da­ gen för kyrkans planering i terrängen. 13 Datering Sigurd Curmans och Erik Lundbergs studier av bl a måttförhållandena i Vreta och Lundactomen jämförda med Linköping gav enligt dessa forskares mening till resultat, att Vreta var en förminskad replik av Lunda­ domen, medan Linköpings domkyrka svarade mot Yretakyrkans mått plus 1/3. 14 Vreta borde då vara en föregångare till Linköping och skulle enligt Erik Lund­ berg en tid ha fungerat som stiftskatedral i likhet med Husaby före Skara, Tuna före Strängnäs och Sigtuna före Gamla Uppsala. Med hänsyn till det starka fäste , som hedendomen ännu hade i Linköping, var det omöjligt att förlägga en domkyrka till bygdens hednis­ ka centralort menade Lundberg. Vreta blev därför en >>biskoplig interimsort >> tills tiden var mogen att flytta över till den gamla centralorten. 15 Curman har också erinrat om att Vreta bör uppfattas som ett centrum för kristendomen under missionstiden. Beviset för detta påstående fann han i de talrika s k Eskilstunahällar från 1000-talet, som hittats vid undersökningar av kyrka och klosterområde. 16 Påböijandet av domkyrkan för­ lägger han till 1130-talet. En bekräftelse på teorin om Vreta kyrkas höga ålder trodde man sig få, när Nils Ahnlund publicerade två förut okända donationslängder från Vreta kloster. 17 Enligt Ahnlund hade redan konung Inge d ä och hans drottning Helena inrättat ett nunnekonvent här. Med denna uppgift borde också kyrkan tidigareläggas. Men kort därefter påvisade Salomon Kraft, att donations­ längdens Inge torde vara Inge d y (1118-1120-talets slut). 18 Detta stämde också med Lundbergs datering av kyrkan till 1120-talet. 19 Någon stenkyrka under Inge dä:s tid kan inte påvisas. Det möter från stiftshistorisk utgångspunkt inga hin­ der att datera även påböijandet av Linköpings dom­ kyrka till samma tid, eftersom biskopssätet omtalas 20redan i det s k Florensdokumentet från omkr 1120. Den förste biskop som omnämns i källmaterialet är Gisle, som 1139 var närvarande vid en provinsialsynod i Lund och som tycks ha avlidit först i slutet av 1160­ talet. Legaten Nicolaus av Albano mötte 1153 Sveriges konung, prelater och stormän i Linköping, vilket visar att stiftet då hade en central ställning. Erik Lundbergs hypotes att några domkyrkor skulle ha haft föregångare på annan ort är i själva verket byggd på svaga grunder. 21 Förekomsten av flera Eskilstunakistor i V reta kan inte bevisa ortens centrala betydelse för missionen, eftersom sådana har hittats i betydligt större antal vid Hofs och S -Lars kyrkor. En stor kristen kyrkogård har påträffats invid sistnämnda kyrka i Linköping med ett 40-tal gravar från JOOO-talets senare del, vilket tyder på att missionen på JOOO-talet inte var obetydlig i landskapets centralort. Inom det gamla stadsområdet har dessutom funnits tre runstenar med kors och ytterligare två har stått vid Nykvarn, där eriksgatan ledde över Stångån.22 Sigurd Curmans och Erik Lundbergs argument för en sen datering av Lin­ köpings första stenkatedral är därför ohållbar ur mis­ sionshistorisk synpunkt. 1100-TALSDOMEN 311 Säkra byggnadsdata saknas alltså både för V reta och Linköping men för Vreta finns såsom nämnts skäl, som talar för Inge d y:s tid, dvs tidigast 1120-talet. Curmans och Lundbergs hänvisning till Lunds dom­ kyrka ger inga andra kronologiska hållpunkter än att vi vet att koret och delvis tvärskeppet här stod färdiga på 1130-talet och att långhuset hade påböljats. 23 Planfor­ men med de påfallande korta långhusen i Vreta och Linköping kan inte heller nöjaktigt förklaras utifrån Lund. Paralleller är däremot bl a kyrkorna i Gamla Uppsala och i Sigtuna samt S Halvard i Oslo. Något bestämt kronologiskt förhållande mellan kyrkobyggan­ det i Vreta och Linköping kan inte fastställas. Det troliga är att de båda östgötakyrkorna är uppförda ungefar samtidigt. Att konungen kan ha lämnat bidrag till domkyrko­ bygget kan framgå av en hittills omstridd bestämmelse om kyrkobyggandet i Östgötalagen. I kyrkobalkens första moment heter det, att konungen låter kyrkobyg­ ge bölja, bönderna föra det till slut. 24 Uppgiften är unik i nordisk folkrätt och har tolkats på olika sätt. Orda­ grant skulle det betyda, att kungen skall bölja bygget och sedan får bönderna själva ta vid. Innebörden kan också vara att konungens medgivande fordrades . En­ ligt min mening måste dock bestämmelsen innebära att konungen byggde vissa, mera ansenliga kyrkor, såsom domen och sådana landskyrkor, som placerades vid kungsgårdarna. Bönderna hade sedan att bygga sina vanliga sockenkyrkor. 25 I detta sammanhang är de tidi­ ga stenkyrkorna med torn av Linköping-Vreta typ och med anordning för en kunglig (?) läktare i övre rummet speciellt intressanta. Den nya domens kor och tvärhus Biskoparna och kyrkobygget Den första skriftliga källa som omnämner att en ny domkyrka var under byggnad är daterad 1232 (se ne­ dan). Uppförandet av en ny kyrkobyggnad av så an­ senliga dimensioner, som det var fråga om i Linköping, tycks ha varit det första större byggnadsföretaget i Sverige under 1200-talets förra hälft. De lokalhisto­ riska sammanhangen har klarlagts av tidigare forsk­ ning.1 De skall här sammanställas med byggnadshisto­ riska fakta, som analyseras i följande avsnitt. Den ursprungliga domen måste snart nog ha befun­ nits för obetydlig för ett stift, som redan vid kyrkomö­ tet i Linköping 1153 bör ha ansetts vara landets för­ nämsta. Under biskop Karls tid (1216-1220) hade den siste Sverkersättlingen Johan Sverkersson år 1219 krönts i den gamla basilikan.2 Kanske föddes just då hos stiftets ledare tanken på en större och ståtligare stiftskyrka. Kungen skänkte på kröningsdagen till sin frände och kansler biskop Karl och hans efterföljare på biskopsstolen gården Fjättersund nära Norsholm.3 Tack vare biskopsstolens egendomar kunde biskopar­ na själva bekosta en del av det kommande byggnadsar­ betet på domkyrkan. För biskop Karl, en av landets ledande män - vil­ kens yngre bror Birger trettio år senare skulle bli rikets styresman - måste det ha känts som en bjudande plikt att snart få en större och modernare stiftshelgedom. Att se Linköpings domkyrka som en folkungarnas (Bjälboättens) speciella helgedom är inte orealistiskt. En yngre generation av samma ätt hävdade t o m ett slags patronat över domkyrkan, som påminner om de tyska kejsarnas anspråk på domerna i Mainz, Worms och Speier. Detta kommer tydligt fram i ett brev från hertig Valdemar 1310.4 Det fanns , såsom påpekats ovan, en tradition från missionstiden, uttryckt bl a i Östgötalagen, om kungens plikter angående kyrkobyg­ ge.5 Att 1200-talets regenter berikat domkyrkan i gans­ ka stor omfattning framgår av donationer och testa­ menten. Folkungabiskoparnas intresse för en större och ståtligare domkyrka sammanhänger med deras sti­ gande makt i en bygd, där de tillhörde det ledande stormansskiktet och fungerade som kungens rådgiva­ re . Om Birger Jarl och domkyrkan tiger dock källorna. Ingen donation av honom är känd oc.h när han till slut skulle välja lägerstad föredrog han Varnhems kloster­ kyrka, som han verksamt stött och där hans första gemål och hennes förfäder av Erikska ätten fått vila. Inga konungar efter Valdemar (1251) kom att krönas i Linköpings domkyrka. Med biskop Bengt (1220-1236), företrädarens bro­ der, böljar stiftets första glansperiod. Här liksom på kontinenten kan man spåra en önskan hos biskop och domkapitel att genom en större och ståtligare stiftshel­ gedom ge glans åt deras ämbeten och uttryck för deras auktoritet och rikedom. Till detta kom väl också - som redan antytts - Bjälboättens önskan att kraftigt mani­ festera sin överlägsenhet i denna bygd. De urkunder, som ger upplysning om Linköpingsdomens byggnad, är dock tyvärr få och knapphändiga. Speciellt betydel­ sefull är emellertid den äldsta, det brev från påven Gregorius IX, som är daterat den 2 november 1232 och ställt till prästerskapet i Linköpings stift. Brevet är ett svar på en vädjan från biskop Bengt i ett brev, som inte bevarats. Påven manar här prästerna i stiftet att lämna ett kraftigt och frikostigt bistånd till det storartade och förnämliga domkyrkobygget, >>som stiftets biskop på­ böljat men som han ej med egna medel ser sig i stånd att fullfölja>>. Bygget bekostades alltså vid denna tid åtminstone delvis av biskopen själv. På kontinenten var det sedan Karl den stores tid inte ovanligt att biskoparna själva bekostade katedralbyggena. Äldst var det t o m förord­ nat, att biskopen skulle dela sina inkomster - de var ju i regel mycket betydande - i fyra delar, nämligen en till eget bruk, en till kanonikatens innehavare , en till kyr­ kans reparation, byggande och förskönande och en till de fattiga.6 Några antydningar om en sådan delning finns inte i Norden men känslan av plikt mot stiftshel­ KOR OCH TVÄRHUS 313 gedomen har funnits. I tex Lund skänkte ärkebiskop Uffe Trughothsson efter branden 1234 en stor summa penningar och avkastningen av en gård för att bekosta en del av reparationerna. 7 Kyrkans egna tillgångar, som var disponibla för byggnadsarbete, var säkert blygsamma under denna tid, då någon fast ekonomisk organisation inte fanns för stiftskyrkan. Det förekom t ex i Chartres att de bättre lottade kapitelprebendaterna fick släppa till av sina medel. 8 Men i Linköping var kapitelbildningen ännu i sitt vardande. Domens prästerskap måste i alla händelser ha varit intresserat av att kyrkan skulle bli stor, berömd och livligt besökt och att relikerna skulle bli föremål för vallfärder. Här förenade sig prästerna också med stadens borgare i ett gemensamt ekono­ miskt intresse, som för de senare kunde betyda ett uppsving i deras rörelse.9 Marknaderna, i synnerhet den stora Persmässan den 29-30 juni, innebar också möjlighet till inkomster. A v stadens åtta marknadsdagar var två, nämligen skär­ torsdagen och Pedersmässan, av den storleksordning, att de var fridlysta i Östgötalagen.10 Vid fyra av mark­ nadsdagarna hölls landskapets ting och på Pedersmäs­ sodagen hölls alltid prästmöte (>>prästmötesmarknad»). Det hölls i domkyrkan, tidigare möjligen vid tingsplat­ sen nära >>Kampen >> intill nuvarande Hunnebergsga­ tans övre del. Enligt Sigurd Kroon skulle prästmötet på 1200-talet ha flyttats därifrån till domkyrkan. 11 Mö­ tesdagen den 29 juni böljade med Persmässans offici­ um i domkyrkan. Den var marknadens religiösa inled­ ning och den stora helgonfesten för domkyrkans skyddshelgon, Passio Petri et Pauli. Marknaden bör ha gett en del avkastning i form av gåvor till kyrkan. En händelse, som satts i samband med biskop Bengts planer på nybygget, var invigningen år 1225 av de tyska handelsmännens kyrka i Visby, Mariakyrkan. Som stiftschef förrättade biskop Bengt invigningen. Fullbordandet av Mariakyrkan bör ha fått hans egna nybyggnadsplaner att mogna. I Visby fanns även till­ gång på byggnadskunnigt folk, eftersom en del sten­ huggare just vid den tiden slutat sitt arbete. De ekonomiska förmåner, som biskopen lyckades utverka genom påvebrevet 1232, bestod i rätten att mottaga allmosor och gåvor till bygget. Påvens maning till stiftets prästerskap bör både ha stimulerat givmild­ heten och ha fungerat som ett påtryckningsmedel för biskopen. Ordalydelsen i påvebrevet utsäger klart, att bisko­ pen påböljat bygget (incipere aedificare) före år 1232. Man kan givetvis spekulera över när och hur detta skett. Som Marian Ullen påpekat ovan bör dock byg­ get ha pågått minst ett par år innan biskopen sökte påvens stöd och tidsgränsen kan därför förslagsvis sättas vid ca 1230. Murverksbeskrivningen ovan har visat att den första byggnadsperioden omfattat kor, tvärhus och anslut­ ning till den gamla kyrkans tvärskepp (fig 367). Dessa arbeten bör ha varit fullbordade vid kungakröningen i januari 1251. Biskop Bengt, som avled 1236, hann inte se koret fullbordat. Det blev i stället hans efterträdare Lars (1236-1258), som kraftfullt fortsatte det mäktiga bygget. Koret och tvärhuset var i förhållande till den tidigare kyrkoarkitekturen i Sverige nära nog revolu­ tionerande i sin lösning av kyrkorummets fordringar på rymd, ljus, pelare och valv. Redan proportioner och mått införde en ny skala. Kor och koromgång Koret med sin omgång bestod av ett tre trappsteg högt liggande högkor omgivet av en låg mur och en krans av pelare, förmodligen fyra, samt en omgång och två flankerande kapell på sidorna, anslutna till tvärskep­ pet. Det kraftiga murverket i kapellen tyder på att de utgjort fundament till låga torn, vilket bekräftas av sydsidans murverk i trave 9, där ett ursprungligt föns­ ter återstår och därovan en valvmarkering (fig 44, 45). Omgången öppnade sig i öster mot ett fyrkantigt ka­ pell. Planen framgår av fig 367 och pi 77. Utformningen av omgången med ett östkapellleder till antagandet att förebilden för planlösningen kan vara en ålderdomlig omgångs- eller s k Aussenkrypta i någon kontinental kyrka. De komplexa motiven till denna anordning har tämligen utförligt behandlats i en tidigare framställning, till vilken jag hänvisar (Cnat­ tingius 1970). Här skall därför endast ges en kort sammanfattning av teorin om koromgångens utformning och dess arki­ tektoniska ursprung. Den är nämligen ett unicum i svensk arkitektur. De nämnda s k omgångskryptorna förekommer under 900--1000-talen, tex i föregångarna till domen i Magdeburg, S Mikael i Hildesheim och S Martin i Tours. En kombination av omgångskrypta och relikkapell förekommer bia i katedralen i Auxerre, S Ludgeri i Werden a d Ruhr, domerna i Hildesheim och Paderborn, katedralen S Etienne i Troyes och kyrkan i Paissy. I Auxerre återfinns även planen med kapell och torn invid koromgången (fig 410). En sk Aussenkrypta betecknar en krypta byggd ut­ anför koret. Den tillhör det stadium i utvecklingen, då den trånga, mörka kryptan böljar ersättas med en övre rymligare koromgång. Som exempel kan nämnas S Emmeram i Regensburg (invigd 980), domen i Halber­ 314 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 410. Exempel på kryptplaner med s k omgångs­ a c stadt (invigd 974) och munstern i Basel (1100-talets slut). Ännu i böljan av 1200-talet var krypttanken inte övergiven. När kryptan under unggotisk tid försvann, dröjde sig dock den gamla kryptplanen med en omgång runt ett relikaltare kvar i koromgångar av liknande slag. Större anspråk på utrymme i samband med en ökande helgon­ kult och bättre exponering av de dyrbaraste relikerna var orsaken till en anordning av detta slag, alltså en omgång i högkorets nivå och ofta med ett extra relikal­ tare i öster. Den direkta förebilden till den ovanliga utformning­ en i Linköping kan dock inte påvisas. Det kvadratiska östkapellet innehöll ett relikaltare. Om de Mariareliker, som fanns där, talar ett dona­ tionsbrev från 1412. Då överfördes de dyrbara reliker­ na till det nya kapellet och en förteckning uppsattes (se nedan). Beträffande planlösningen är kombinationen av om­ gång och flankerande torn anmärkningsvärd och till detta skall återkommas senare. Tvärhusets murverk Eftersom den gamla domen bör ha stått kvar så länge som möjligt under den nya kyrkans byggnadstid fick man anskaffa ny sten till det nya koret och tvärhuset. Efterhand som koret till den gamla kyrkan kunde rivas, togs förmodligen material därifrån, åtminstone till grunden. Den nya kalkstenen hämtades från samma krypta. a. S Martin i Tours . - b. S Mikael i Hildes­004 heim. - c. Katedralen i Auxerre. -d. Domen i Halber­ stadt. Efter Cnattingius 1970. Examples of crypt plans with a so-ca/led ambulatory crypt. a. St Martin at Tours.- b. St Michael at Hildes­ heim. - c . The Cathedra/ of Auxerre. - d. The Ca­ thedra/ ofHa/berstadt. b d ställe som till den gamla kyrkan, nämligen från sten­ brotten vid Vreta, närmare bestämt Berg. Här ägdes stenbrott både av klostret i V reta, bönderna i Berg och troligen även domkyrkan enligt en uppgift från 1306. 12 Erik Lundberg har sökt lokalisera dessa stenbrott dels till Limningsängen norr om Bergs by dels till Ekbacken väster om kyrkan. 13 Förstnämnda stenbrott ligger öster om Hasselbacken nära Kungsbrovägen och kallas på äldre kartor »Gropgärdet, ett gammalt kalkbrott >> .14 Här syns ännu delvis detta brott. Transporten bör ha skett via landsvägen över Vallby (Vadby) , där Yre­ tavägen gick fram under medeltiden. Vattenvägen, som av naturliga skäl föredrogs under medeltiden för transporter, skulle nämligen ha krävt flera omlastning­ ar. Då transportvägen var tämligen lång, bör stenmate­ rialet för att inte bli onödigt skrymmande och tungt i stor utsträckning ha huggits mer eller mindre färdigt redan vid brottet, vilket inte var ovanligt under medel­ tiden. De stenhuggare, som skulle finhugga kvadrarna vid byggnadshyttan, hade tillgång till bättre redskap än den äldre domens stenhuggare. Det gäller sådana red­ skap som spetsmejseln och dubbelmejseln , som gav ytan regelbundna lodräta eller korta diagonala streck. Denna teknik möjliggjorde en finare bearbetning av ytan. Det verktyg, som medförde den största föränd­ ringen i tekniken och gav stenen ett nytt utseende, var en bred, sågtandad mejsel. Den uppträder först i frans­ ka kalkstensområdet i norr och utbreddes snabbt i Frankrike och Tyskland. Stenen fick genom den en Fig 411. Detalj av pelaren B 8 visande olika stenbehandling. På den runda knekten förekommer behuggning med sågtandad mejsel. Foto SvK 1977. Detail of pillar 88 showing different stone treatment. On the round corbel shaft there is earving with a serrated chisel. raffinerad, lätt krusad , något luddig yta. Liksom vid de tidigare ytbehandlingarna med vanlig mejsel höggs längs kvaderkanterna en ram av några centimeters bredd med avvikande streckriktning. Ramkanten är alltid behandlad med vanlig spetsmejsel, varefter ytan glättats. I själva stenens mitt (spegeln) är streckrikt­ ningen oftast diagonal och strecken ganska korta. Un­ der 1200-talet förekommer mera allmänt att ytan glät­ tas och att streckriktningen varieras på olika stenar eller grupper av stenar för att skapa omväxling. Så är bl a fallet i några westfaliska monument, t ex domen i Paderborn (nordportal och västra tvärskeppet från ti­ den före 1220-talet) och Maria-kyrkan i Lippstadt (hög­ altaret invigt 1222). I Linköpings domkyrkas tvärhus kan de olika sten­ huggningsteknikerna studeras vid sidan av varandra. KOR OCH TVÄRHUS 315 Murning och stenbehandling är även något olika i olika delar av tvärhusets murverk beroende på ommurningar i samband med ombyggnaderna. Pelarna B 9 och C 9 visar i viss utsträckning en mej­ selhuggning, som givits vertikal eller diagonal streck­ ning. I några fall är finhuggning av denna typ begrän­ sad till en ramkant (ca 3-5 cm bred). Mejselhuggningen med spegel och ramkant i olika streckfäring finns bara på stenar, som hör till pelarparets mittparti . På knek­ tarna förekommer den ej, men däremot är själva ytbe­ handlingen omsorgsfulL Halvkolonnen däremot är till övervägande del diagonalstreckad. På pelarparet B 8-C 8 uppträder den nya tekniken med sågtandad mejsel, som ger en matt, liksom sgraf­ ferad yta (fig 411). Vid sidan av denna ytbehandling förekommer även den tidigare tekniken från pelarna 316 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN fyra pelarna. Det nya laget har också använt ett om­ Fig 412. Katedralen i Salisbury, interiör av norra transeptet. Exempel på fönster i »Early English». Jfr fig 154. Efter Clifton-Taylor. Salisbury Cathedra/, interior of the n ort h transept . Examples ofwindows in " Ear/y English" sty/e . Cf. Fig 154. B 9 och C 9 men den har till viss del förfinats. På några av halvkolonnernas stenar har båda teknikerna an­ vänts. Såväl murnings- och stenbuggarteknik som den san­ nolika tidpunkten för byggverksamheten talar för att de stenhuggare, som påbörjat murningen med tvärhu­ sets väggar, tillhört det stenhuggarlag, vilket troligen inkallats från Gotland för korbygget. Under arbetets gång torde ännu ett lag eller åtminstone några skickliga stenmästare inkallats från utlandet. Den nya tekniken med sågtandad mejsel uppträder nämligen inte på Got­ land förrän under 1200-talets sista fjärdedel. 15 De nya, utländska stenhuggarna har alltså fört med sig nya redskap och en ny stenteknik. Genom denna förbindel­ se förklaras också nya motiv i kapitälformerna på de sorgsfullare och elegantare murningssätt. Det är också värt att notera att inga stenbuggarmär­ ken förekommer under denna byggnadsperiod Gfr ovan Stenhuggarmärken). De enstaka märken som registre­ rats i tvärhuset hör samman med förändringar i sam­ band med anslutningen till långhuset. De ursprungliga delarna av yttermuren utmärks av en ganska regelbunden murning lik motsvarande delar av innermuren. Murverket här har dock till stora delar blivit omhugget och lagat vid 1800-talets stora restau­ rering (se ovan). Väggarna har livats av en ålderdomlig dekoration bestående av smala lisener, som bevarats på norra sidan under och väster om fönster N 7 (fig 39, 40), samt den rundbågsfris, som ännu återstår. Även denna fris (fig 36, 116-117) renoverades och komplette­ rades vid den stora restaureringen. Bågarna vilar på konsoler i form av tre blad, det mellersta dekorerat med diamantsnitt. Fönster Fönstren i trave 8 ovanför portalerna är trekopplade (fig 31, 154, pi 5-6, 14) och karaktäriseras av två dekorationsmotiv: diamantsnitt och kolonnetter med skaftringar. Fig 413 . Katedralen i Ripon, västfasaden. Exempel på »Early English». Efter Wrangel. Ripon Cathedra/, west far;ade. Example of " Ear/y English" style. KOR OCH TVÄRHUS 317 Diamantsnittet uppträder först i normandisk och engelsk arkitektur. Det förekommer också i tysk arki­ tektur men mera sparsamt. Skaftringar på smala kolon­ netter är däremot en ganska vanlig prydnad och före­ kommer ännu vid denna tid i Tyskland. Själva anordningen med en grupp på tre fönster, av vilka det mellersta är något högre, är vanlig i engelska, franska och tyska - inte minst westfaliska - kyrkor. Den förekommer i likartade former bl a i Lippstadts Marienkirche och kyrkan i Legden. Fönstren i Linkö­ ping har emellertid en mycket speciell utformning och ett engelskt inflytande har diskuterats av olika fors­ kare. Karaktäristiska drag är fönstrens lancettform, den i princip lika höjden, den kraftigt profilerade om­ fattningen med diamantsnitt och följelist med knoppar. Inte minst de sistnämnda dragen har anförts som ett indicium på tvärhusfönstrens anknytning till >Early English>> (se ovan samt s 134 och Byggnadshistoria). Som exempel på engelsk fönsterarkitektur återges här en interiör av norra transeptet i Salisbury och västfasa­ den till katedralen i Ripon (fig 412, 413), som vid denna tid stod under arbete. Katedralen i Salisbury hade påböijast 1220 och de stora tvärskeppen och långhuset var fullbordade omkring 1258. Detsamma gäller västfa­ saden i Ripon. 16 Portaler Norra portalen (fig 121) är utbyggd från muren och täcks av ett flackt gavelröste. Den rundbågiga öppning­ en har två språng med en kolonn emellan. Kapitälban­ det, som löper över både kolonner och över portalens sidopartier består av konstfulla, sammanhängande ran­ kor. Eftersom portalen blev omhuggen under den Bru­ nius'-Nyströmska restaureringen och rankornamenti­ ken gör ett alltför välvårdat intryck, måste den förbi­ gås här. Den ansluter sig emellertid i stort sett till kapitälmästaren D:s stil (se nedan). Restaureringen av portalen behandlas ovan (se s 114fl). Portalens proportioner bygger på enkla harmonier, nämligen l : 2 och l : 3. Modulen, som är l ,3 m (2,8 alnar), går igen i tvärskeppets fönsterbredd samt den äldsta storleken av N 6 (modulen 3 gånger= höjden). Likheten med den s k Brudportalen i S Maria i Visby (fig 414) har redan Romdahl påpekat. Denna tillkom efter 1225 och visar utpräglat tyska former av nieder­ rheinsk-westfalisk art. 18 På Linköpingsportalen, som är enklare uppbyggd, är dock kapitälen betydligt ålder­ domligare . Även andra jämförelser kan göras t ex med S Clemens i Visby (utom övre partiet) och tvärskepps­ portalen ( > Siebensonnentiir>>) i Herfords miinster. Herfordmiinstern byggdes 1215-1244 och dess tvär- Fig 414. Visby domkyrka, den s k brudportalen. Uppmätning av F Zettervall 1887. Jfr fig 121. Gotlands Fornsal. Visby Cathedra/, the so-ca/led bride portal. Scale drawing by F Zettervall, 1887. Cf Fig 121. skeppsportal kan ha stått färdig omkring 1230. Denna byggnad är en av de westfaliska impulsgivarna för Linköpings domkyrka och flera överensstämmelser kommer att visas i det följande. Vid samma tid eller något senare byggdes i kyrkan i Andemach en portal av liknande slag men med rak avslutning upptill, vilket är den vanliga utformningen. sydportalen i domen i Magdeburg, som Romdahl anfört som en tänkbar före­ bild, är yngre och erbjuder inte så stora likheter. En närmare släkting är sydportalen i Marienkirche i Lippstadt. Den har liknande gavelstycke och kapitäl som delvis är av samma typ som i Mariakyrkan i Visby. Släktingar till denna portal finns i S Ludgeri i Miinster, i Legden och Minden samt i domen i Pader­ born (norra tvärskeppsportalen, vars kapitälband är anordnat på samma sätt som i Linköping). Portalens östra tympanonkonsol är försedd med en figurrelief. Roosval har velat se Karl stenmästares hand i denna relief. Den skulle då vara ett minne från 1100-talsdomen men troligen är den samtidig med por­ talen (se ovan s 115). Det är en grotesk figur med stort, monstruöst ansikte , öppen käft, långa mustascher och skägg och han sträcker upp händerna och håller tym­ panon (fig 123). Han är alltså en avkomling av antikens 318 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 415. Limburg an der Lahn, plan. Jfr fig 367. Efter Kubach-Verbeek. Limburgan der Lahn, plan. Cf. Fig 367. karyatid, som förekom under hela medeltiden och som vi senare skaH möta i långhusportalen och den sengo­ tiska koromgången. På portalens västra sictopost finns en ristad bild av S Katarina. Teckningen är klumpig och kan dateras till 1400-talets slut. Stenen är inmurad i samband med en reparation - en del av teckningen fortsätter nämligen i murklacken (se s 116). Tvärhusets nuvarande sydportal (fig 126) tillhör det höggotiska byggnadsskedet och behandlas i detta sam­ manhang. Fig 417. Limburg an der Lahn, interiör av korsmitten mot nordöst. Efter Kubach-Verbeek. Limburgan der Lahn, interior oferossing Iaoking north-east. Fig 416. Limburg an der Lahn, exteriör från sydöst. Jfr fig 370. Efter Kubach-Verbeek. Limburg an der Lahn, exterior from the south-east. Cf. Fig 370. Utformningen av trave 7 Pelare och väggpelare uppvisar varierande former (pi 37-42, jfr Byggnadsbeskrivning). Pelarnas baser är rätt olika. B 9 och C 9 har attiska baser och senromansk, korsformig plan med trekvartsrunda knektar i hörnen. Mot kor och mittkvadrat finns halvkolonner. Formen är ursprungligen fransk och tas sedan upp i kölnsk och westfalisk arkitektur och förekommer även i Mariakyr­ kans i Visby kor. B 8 och C 8 har samma planform men saknar bas - en rundstav markerar nedersta skiftet. Fig 418. Visby domkyrka. Kapitäl med rankornamentik, västtornets empor. Jfr fig 235. Foto R Hejdström 1975. Got­ lands Fornsal. Visby Cathedra/. Capita/ with tendril ornamentation, loft of west tower. Cf. Fig 235. Dessa pelare har genomgått vissa förändringar i sam­ band med trave 7:s anslutning till långhuset och det­ samma gäller petarparet B 7 och C 7 (se s 59ff). Genom Edenheims och Ullens iakttagelser av ett ursprungligt fönster på sydsidan (s 58, fig 47) och ett murhörn ovanför norra sidoskeppet (fig 54) har travens utform­ ning fått en helt ny förklaring. Den har utgjort en parallell till den smala trave 9 och liksom denna varit tvåvånig i sidoskeppen och åtminstone varit planerad för hörntorn. De påträffade petargrunderna (fig 49, pi 77) och de nämnda förändringarna av petarparen B8-C 8 och B 7-C 7 kan då också förklaras. Ullen visar i fig 367-370 hur tvärhuset kan ha varit tänkt. Som en möjlig förebild till detta tvärhus om tre traveer, som i exteriören utgjorde en markerad enhet, hänvisar Ullen till katedralen i Limburg an der Lahn (fig 415-417). Här finns de fyra hörntornen och kombi­ nationen med kor och koromgång. Domen stod under byggnad 1215-35. 19 Erik Lundberg framkastade 1933 teorin att man i trave 7 experimenterat med ett femskeppigt långhus med lägre sidoskepp.20 Som Ullen visat stämmer iakt­ tagelsen om femskeppighet men orsaken har fått en ny förklaring. Tanken att här funnits lägre sidobyggnader med kapell kan likaså avvisas. Petarkapitäl Tvärhusets pelare uppvisar den största artrikedomen i domkyrkans kapitälsamling (se s 170-178). Här finns >mästare» eller typer har jag försökt särskilja med beteckningarna A-E. KOR OCH TVÄRHUS 319 Materialet är alltför sprött för att kunna tillrättaläg­ gas efter vanliga konstnärliga principer, där man utgår från konstnärer med ett bestämt formförråd, som låter sig fixeras och därigenom kan följas från en plats till en annan. Formförrådet är under denna tid i hög grad gemensam egendom och bär sällan prägeln av konst­ närlig egenart. Det är framför allt tack vare materiella detaljer som stenteknik, mejselföring och dylikt som en stenmästares verk kan identifieras. Konstnärsbe­ teckningar i form av karaktäriserande anonymnamn har använts som substitut för konsthistoriska realite­ ter, som ännu inte har fixerats. I stället för konst­ närsvandringar borde man tala om motivvandringar. Mästaren A har varit verksam på B 9 och C 9. Hans akantusranka (fig 234, 236) är ålderdomlig och är ut­ förd i låg relief i två plan. Bladformerna är klumpiga och återgår på former, som han missuppfattat eller omtolkat i rustik anda. De tjocka stjälkarna är utforma­ de som band, som vrider sig i S-formade kurvor. Från stjälkarna utgår ibland små frukter eller blommor (fig 235). Rankan i denna form är allmän i västeuropeisk arki­ tektur sedan 1100-talets senare hälft. Yttersta förebil­ den torde vara fransk. Innan denna ranka uppträder i Visby och Linköping har den haft en lång historia, vars begynnelse i Norden ligger i Lunds domkyrka med tydliga förebilder i Verona och Speier. Den fortsätter i Norden i dopfuntsornamentiken. Fabeldjursfuntarna, vilkas tillverkningsort låg inom Linköpings stift, är ibland prydda med en ranka, som står Linköpingskapi­ tälet rätt nära (t ex Svanhals). Dessa funtar dateras till omkring 1200. 320 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 419. Visby domkyrka. Kapitäl i södra långhusportalen. Jfr fig 240, 241. Foto R Hejdström 1975. Gotlands Fornsal. Visby Cathedra/. Capita/ in the south nave portal. Cf. Figs 240, 241. Samme mästare har också skulpterat två örnkapitäl (fig 237-239), av vilka det ena återstår i delvis stympat skick på D 9 medan det som förmodligen tillhört D 8 nu finns i Linköpings stiftsbibliotek. Örnen som kapitäl- form är ga"nska vanlig och är ett bysantinskt arv, vars form behölls oförändrad genom århundraden tack vare symboliken. Örnen är både Theophoros (gudabärare) och psychephoros (själabärare), som betecknar själens flykt mot höjden , uppståndelsen, odödligheten. Åter- givandet av örnen blev normaliserat, så att den återges i förbindelse med pelaren, om vars nedre vulst den griper och hugger med näbben. I slutet av 1100-talet och början av 1200-talet blev örnkapitäl sådant det utbildats speciellt i S Lorenzo i Verona vanligt i rhen- ländsk och särskilt i kölnsk byggnadsskulptur. Denna typ förekommer också i Westfalen, tex Lippstadts Marienkirche (före 1230). De tidigaste exemplen i Sve- rige finns i Dalbykyrkans förhall och Lunds domkyr- kas nordportaL Denna örnform kommer till Gotland genom Mariakyrkan i Visby, där den utformats efter westfaliska förebilder. 21 Örnkapitälet blev sedan popu- lärt i de gotländska landskyrkorna. Marian Ullen har pekat på att örnkapitälen i Linkö- ping till sin stil påminner om arbeten av den gotländske anonymmästaren Calcarius (s 177) liksom harpyakapi- tälet på B 9 (fig 232). Ä ven de beskrivna akantusran- koroa kan anknytas till denna stenhuggarverkstads ar- beten. Rankan med frukter eller blommor (fig 235) har direkta motsvarigheter i Mariakyrkan i Visby, där den förekommer på kapitäl i västtornets empor (fig 418) och på kapitäl som ingått i ett lektorium. Mästaren B är upphovsman till ett kapitäl på B 9 och rankan på C 8 (fig 232, 244). Besläktade med dessa är bladstängelornamentiken på B 8:s arkadkapitäl (fig 240) och på det nu försvunna kapitälet i fig 241. Dessa har tydliga föregångare i Mariakyrkan i Visby, näm- ligen kapitälen på västportalen (tornet), den gamla syd- portalen (fig 419) och ett kapitäl vid södra fönstret. De dateras till tiden omkring 1200 eller 1200-talets början och förebilderna till dessa är att söka i den rhenländska bladstängelornamentiken från samma tid.22 Kapitälen i sydportalen till Helgeandskyrkans kor i Visby är av liknande typ liksom långhusportalens kapitäl i Othem. Liknande former har också ett kapitäl , som hört till Lunds domkyrkas västparti. Att bladstängelornamenti- ken kvarlevt under 1200-talets andra fjärdedel visar även ett kapitälfragment från dominikanerklostret i Sigtuna. Det har daterats till 1240-talet och är besläktat med de fina kapitälen i Överselö, Sörmland, som visar högre kvalitet. 23 Till samma tradition tycks också nordportalens kapi- tälfris ha hört (fig 122). Till typ C eller mästare C hör den speciella typ av ornamentik med tjocka, utplattade och strängt stilise- rade bladformer som förekommer på B 9 (fig 233, 234) . Likartade bladformer utmärker Mariakyrkans östparti (fig 420), som uppförs ca 1230-50, alltså samtidigt med koret i Linköping. Typen, som anses vara cistercien- sisk, är ursprungligen fransk men förekommer sedan i rhenländsk och westfalisk arkitektur. Den originella bladformen förekommer på en serie westfaliska och därmed besläktade monument, som Hans Thiimmler satt i samband med den byggnadsverksamhet, som främjats av den mäktiga westfaliska ätten zur Lippe, nämligen Marienkirche i Lippstadt, invigd 1221, Mari- enfelds klosterkyrka, invigd 1222, Liebfrauenkirche i Bremen och senare domen i Riga.24 Linköpingsmästa- rens något slappa stil skiljer sig dock rätt mycket från dessa västtyska förebilder. I sydvästra delen av kapitälbandet på B 9 förekom- mer ett par kapitäl, som kan föras till mästaren eller typen D. Stänglarna är här utförda i högre relief och därmed med fylligare modellering (fig 233 t h). Kompo- sitionen är säker och äger en viss finess. Bladformen återfinns närmast i Mariakyrkans i Vis- by brudportaL Också till dessa finns westfaliska före- bilder. I denna gestalt tas bladformen upp särskilt av cistercienserna i tex Marienfeld. Med mästaren eller typen E inträder ett helt annor- Fig 420. Visby domkyrka. Kapitäl på västra sidan av hörnpelaren B 6. Foto R Hejdström 1974. Gotlands Fornsal. Visby Cathedra/. Capita/ on west side of comer-pillar B6. lunda ornament, nämligen de hårt stiliserade blad med diamantsnitt som ses på A 8, B 8 och C 8 (fig 242, 243). Det är ett tämligen originellt och skickligt utfört orna- ment men enformigt i sin upprepning. I Visby Maria- kyrka saknas förebilder. Typen har tyckts mig vara oberrheinsk med exempel i bl a västportalen i Gelnhau- sens Marienkirche (omkring 1200), Frankfurts Saal- hofskapelle och borgarna Miinzenberg och Ottenberg. Marian Ullen menar dock att den hårda stiliseringen tyder på att ornamenten utformats under påverkan av det engelska inflytande, som inträder med tvärhus- fönstrens utformning (s 177). Som exempel på engelsk ornamentik av detta slag hänvisas till det kapitäl från HerneJ Hampstead, som ses i fig 421. Ett intressant påpekande är att en efterbildning och förenkling av kapitälbladen senare återfinns i Kurnia kyrka i Närke (fig 422). Här fanns också samma typ av valvribbor med rundstavar och kraftigt diamantsnitt, som i dom- kyrkans tvärhus. Det är tänkbart, att vissa stenhuggare kan ha haft en större repertoar och huggit kapitäl av olika typer. Ar- betet i byggnadshyttan blev dock så småningom mera specialiserat. Om en stenhuggare specialiserat sig på en viss kapitälform behöll han denna, varierade den men gick sällan utanför formen. Detta kan under 1200- talet visas på stilistiska grunder. U n der sengotiken däremot kan ett större antal stenbuggarmärken hjälpa oss att hålla isär mästarna, även om formerna varierar mycket. Sammanfattningsvis kan sägas, att kapitälskulpturen i tvärskeppet är senromansk med framför allt rhenländ- ska och westfaliska former, av vilka flera sannolikt kommit via Visby. Planläggningen tycks ha varit brist- fällig; var och en har fått sitt parti och det förefaller 21 - 825747 Linköping KOR OCH TVÄRHUS 321 Fig 421. Hemel Hempstead, England. Romanskt kapitäl med stiliserad bladornamentik. Efter Gardner. Heme/ Hempstead, England. Romanesque capita/ with stylized /eaf ornamentation. som om man arbetat oberoende av varandra. Olika arter förekommer på samma pelare. Detta visar en märklig likhet med kapitälarbetet i domen i Paderborn, vars västparti påböijades cirka 1215/20 och koret efter 1228. I långhuset, som påhöljades vid 1230-talets slut, fortsätter denna blandning. Den blir rent av signum för denna byggnad. Tvärhusets arkitekturhistoriska ställning I Linköping kan den östra traven i tvärhuset uppfattas som ett >>kortvärskepp», medan den västra traven (nr 322 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 422a-b. Kurnia kyrka, Närke. a. Kapitäl med stiliserad bladornamentik efterbildande kapitälornamentik i Linköpings domkyrka. Jfr fig 242, 243. -b. Valvribbsten med diamant­ snitt. Jfr fig 234. Foto S Hallgren, ATA. Kumla Church, Närke. a . Capita/ with stylized /eafornamen­ tation copying capita/ ornamentation in Linköping Cathedra/. Cf Figs 242, 243.- b. Rib stone with diamond incision. Cf. Fig 234. 7) kan betecknas som > lekmannatvärskepp>> (fig 367). De smala sidoskeppen i trave 7 motsvarade korom­ gången och sidoutrymmena kapellen. Förmodligen fanns det också i dessa sidoutrymmen plats för altaren. Mellan trave 7 och 8 hade korsaltaret, crucis major, sin plats. I exteriören bildade traveerna 7-9 en avgränsad enhet (fig 370). Dubbla kor av denna typ fanns tidigt i romansk arkitektur, såväl i Frankrike som i Tyskland. I Nie­ derrhein med Köln blev typen vanlig under senroma­ niken. Exempel är S Gereon (invigd 1191) och S Seve­ rin, båda i Köln, vidare Sinzig och Boppard (efter 1209). De senaste rönen rörande tvärhusets utformning (se ovan Byggnadshistoria) pekar på att planlösningen in­ spirerats av katedralen i Limburg an der Lahn och man får förutsätta att den inkallade byggnadsledaren kom­ mit från västra Tyskland. Att kortornens bottenvåning fungerar som kapell är också vanligt i samma konstom­ råde. Som exempel kan nämnas Speier, Mainz, Worms, Reichenau, Paderborn, Strasbourg och Mag­ deburg (efter förebild i Tournai). Ett tvärskepp, som sträcker sig obetydligt utanför långhuset, är också van­ ligt i westfalisk arkitektur. Man får också förmoda att biskop Bengt, när han igångsatte det stora bygget, hade en bestämd vision av hur katedralen borde te sig. Helt självständig i sitt slag är koromgången med sitt östkapell- ett unicum i Skan­ dinavien. Detta bör ha varit ett direkt önskemål av biskopen för att framhäva kyrkans dyrbara reliker. Kapitälskulpturen på korpelarna kan formmässigt härledas från Rhenlandet och Westfalen även om Mariakyrkan i Visby delvis varit en förmedlande länk. Under det första byggnadsskedet, som omfattade koret med omgång och pelarna A9, B9, C9, D9 och D8 samt nordportalen, hämtades troligen en del av sten­ huggarna från Gotland. På detta tyder stentekniken och den mycket varierande och delvis provinsiellt präglade stenskulpturen. Under den andra, som bör ha infallit på 1240-talet, tillkommer tvärhusfönstren, pelarkapitälen på de övri­ ga pelarna och välvningen och anslutningen till den gamla kyrkans tvärskepp. Det sistnämnda var en pro­ visorisk lösning, avsedd att ge ett så stort kyrkorum som möjligt under byggandet av det planerade långhu­ set. Detta nya skede har, med tanke på en viss stilmässig förskjutning i detaljerna, av flera forskare förknippats med engelskt inflytande (jfr ovan samt Byggnadshis­ toria), en åsikt som jag inte kan ansluta mig till. De här avbildade exemplen på >>Early English> (fig 412, 413) stöder detta. Även i andra skedet, som framför allt präglas av en förfinad stenteknik med användande av tandmejsel, fortsatte det tyska inflytandet. Långhusbygget Biskoparna och kyrkobygget Biskop Bengt avled 1236 och efterträddes såsom nämnts av Lars. I fråga om biskop Lars' (1236-1258) senare verksam­ het kommer en inskrift oss till hjälp. På pelaren C8:s södra sida hänger en minnestavla med uppgifter om kyrkans byggande. Enligt biskop Rhyzelius hade den­ na tavla ombesöJjts av Johannes Messenius, vilket inte är osannolikt, eftersom dess data slutar med 1500-talet. Enligt samma sagesman fanns originalstenen (från medeltiden?) i golvet ännu på 1600-talet. 1 Den inledan­ de uppgiften att kyrkan grundlagts 813 >sub rege Bero­ ne» behöver inte tas så allvarligt. Den är ett uttryck för en tendentiös historieskrivning i stiftet ända sedan 1400-talet eller kanske snarare från Nicolaus Hermanni på 1380-talet, nämligen ett försök att härleda stiftets anor från Ansgar. 2 Efter denna föga förtroendeingivan­ de ingress heter det: »Afio 1260 ad occidetale auctu est 40 alnas sub rege Waldemaro hic coronati est anno 1251. » Texten betyder, att år 1260 tillökades kyrkan 40 alnar åt väster under konung Valdemar, som krönts här 1251. Infogat i byggnadsförloppet bör detta betyda att man då hunnit så långt på det nya långhusets murar att motsvarande del av den gamla kyrkan måste rivas. Årtalet 1260 innebär också att biskop Lars inte själv fick uppleva detta. Han dog såsom nämnts 1258. Måttuppgiften 40 alnar har vållat forskningen be­ svär. Brunius anmärkte förnumstigt, att man på ett år (1260) inte kunde ha byggt så mycket som 40 alnar mur. Han kunde inte få måtten att passa till biskop Lars' långhus dvs traveerna 4, 5 och 6.3 Romdahl Var lika förbryllad men trodde sig lösa gåtan genom att förklara att siffran 40 (XL) var skrivfel för 60 (LX).4 Avståndet från A 4 till A 7 är nämligen 60 alnar eller 36 m. Roosval använde sig av 40 alnarsmåttet och lät långhuset sluta vid A4-D4.5 Senare grävningar har vederlagt teorin att långhuset slutade där. Västmuren gick i stället vid A3-D3 (fig 371, pi 77). Något skrivfel behöver inte misstänkas. Av praktis­ ka skäl tycks man ha låtit det gamla tvärskeppet stå kvar ännu en tid för att inte kyrkorummet skulle helt sakna användbar församlingsdel (jfr ovan Byggnads­ historia). Räknat härifrån och till den nu kända väst­ muren vid A 3, alltså tre traveer, blir denna del av långhuset just 40 alnar. Från biskop Lars' episkopat finns flera intressanta upplysningar som egentligen hör hemma i skildringen av den första byggnadsetappen. Kort efter sitt tillträde förmådde han en provinsialsynod i Skara år 1241 att besluta, att domkyrkan skulle inneha doprättigheten och vara stadens dopkyrka.6 Tidigare hade S Lars kyrka ägt denna rättighet och fungerat som dopkyrka för staden.7 Motsvarande förhållande förekom på många ställen i Europa. Som exempel kan nämnas domen i Mainz med den lilla Johanneskyrkan strax intill som dopkyrka.8 I Sverige är Skara exempel på denna kombination av två kyrkor med domen och den försvunna S Larskyrkan invid.9 I Lund var metropoli­ tankyrkan inte sockenkyrka utan biskopens och kapit­ lets kyrka och stiftets andliga medelpunkt. 10 Om biskop Lars som byggherre vittnar hans stiftel­ sebrev till ett nytt kanonikat, S Laurentii, där han utförligt redogör för sina förbättringar på biskopsbor­ dets gårdar. 11 Han säger sig också ha »efter bästa förmåga smyckat domkyrkan med kyrkliga prydnader och, som ögonskenligt är, högeligen främjat dess byg­ gande genom ospard möda och omsorg». Det är en formulering som bör motsvara en betydande insats i byggnadsarbeteL Romdahl har påpekat att uttrycket »experimento comprobatur» antyder att arbetet sanno­ likt kommit ganska långt - ändå kan brevet inte ha tillkommit senare än 1247. 12 Det bör därför, som Ullen påpekat ovan (se Byggnadshistoria), syfta på hans in­ satser för fullbordandet av koret och tvärhuset. Biskopen vände sig också till påven för att få hjälp och stöd med det kostsamma arbetet. Han hade därvid större framgång än sin företrädare (se ovan H SchOck). Biskop Lars hade också lyckan att vid kardinalens 324 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Vilhelm av Sabina påvliga beskickning till Sverige 1247-1248 få besök av denne i samband med kyrkomö­ tet i Skänninge. Att mötet inte förlades till Linköping kan ha berott på att arbetena med domkyrkan var i full gång och utrymme saknades. Med stolthet kunde bis­ kopen visa kardinalen sitt stora kyrkobygge, som mätt även med kontinentala mått inte var så oansenligt. Behovet av ytterligare medel till bygget klargjordes för kardinalen, som också inskred till stöd för bygget (se ovan). Biskop Lars försökte också på andra vägar få fram medel för katedralbygget. I ett brev 1248 till stiftets prästerskap beviljade han stora avlatsförmåner till giv­ milda besökare. Dessa förmåner bestod av följande: påven Innocentius IV hade beviljat fyrtio dagars avlat, kardinal Vilhelm av Sabina likaledes fyrtio dagar och biskopen själv lika mycket, summa 120 dagar. Med sådana förmåner blev domen en livligt besökt vallfarts­ ort med inte så oansenliga inkomster till följd. För besökarna kunde ytterligare förmåner räknas in, näm­ ligen delaktighet i de fromma gärningar, som fanns vid S Vietors kyrka och kloster i Paris, berömt för sina dyrbara reliker och sin omfattande mässläsning och uppsökt av många nordiska studerande klerker. 13 Tion­ deandelen och fromma gåvor säkerligen även från bis­ kop och capitulares måste ha satt fabrican i stånd att mera planmässigt driva byggnadsarbeteL Men fabri­ cans medel skulle också bekosta vissa mässor, som genom tillkomsten av nya altaren blev allt flera. En stor händelse i kyrkans historia inträffade 1251, då den unge Valdemar, Birger Jarls son, blev krönt till konung i domkyrkan. Sedan Johan Sverkerssons krö­ ning 1219 hade en sådan rikshögtidlighet inte försiggått här. Kröningen förrättades av ärkebiskopen tillsam­ mans med övriga svenska biskopar i närvaro av rikets stormän. Med denna händelse befäste Bjälboätten defi­ nitivt sin maktställning. En kungakröning var en kyrk­ lig ceremoni av högsta rang. Den räknades ibland som ett femte sakrament. En nykrönt konung ansågs vara >>tantis ac talibus mysteriis initiatus».14 Den nykrönte konungen - eller snarare hans fader - visade också sin uppskattning genom att inrätta ett nytt kanonikat (se ovan H Schiick). Kröningen ägde rum i slutet av januari, dvs vid samma tid som en stor marknad, en kyrkofest och ett prästmöte samt slutligen ett stormannamöte. 15 Detta gav ceremonin en särskild betydelse. Man kan här spåra Birger Jarls strävan att efterbilda europeiska former, som också förverkligade hans monarkiska och kyrkliga ideal. 16 Emellertid kom ingen avkomling av ätten utom biskoparna Karl, Bengt I och Bengt Il att vila här. Konung Valdemar fortsatte att visa sin nåd mot domkyrkan. Så donerade han 1272 medel till ett nytt kanonikat (se ovan H Schiick). Under biskop Lars' tid och säkert under hans direk­ ta och intresserade ledning har alltså långhuset plane­ rats och murarna böljat uppföras. Beträffande långhu­ set har Romdahl till biskop Lars' tid hänfört södra och norra långhusmurarna med knektar och fönster på nor­ ra sidan samt södra muren till fönsterhöjd för ljusets skull i den gamla kyrkan. 17 Erik Lundberg accepterade i stort sett Romdahls framställning men ansåg, att man först planerat lägre valv i långhusets sidoskepp. 18 Fönstren rekonstruerade han i enlighet med spåren på N 6 (pi 24), vilket innebar en lägre höjd än den Rom­ dahl föreslagit. Den stora förändring, som skedde genom att långhu­ set förvandlas från planerad basilika till hallkyrka mås­ te ses i kronologiskt sammanhang med den tyska arki­ tekturutvecklingen kring mitten av århundradet. Långhuset kom att omfatta fyra traveer och mätte ungefär 32 m i längd och 27 m i bredd. Mittskepps­ traveernas mått är 10,9x9,8 m och sidoskeppens 7,3x8 m. Längdmåttet32m motsvarar 120 fot enligt en »Miinsterfot» på 0,291 eller 0,292 m som ligger till grund för måttgivningen i domen i Miinster. Här är inte platsen att ingå på medeltida mått men att detta ideal­ mått kommit till användning tycks inte vara någon tillfällighet. 19 Lars efterträddes 1258 av Henrik (1258-1283), en mäktig gestalt värdig att jämföras med Nicolaus Her­ manni och Hans Brask. I Herman Schiicks framställ­ ning av medeltidens biskopar intar han en mycket framträdande plats. Fabricans inkomster bör ha ökat kraftigt under bis­ kop Henriks sista år. Det kungliga intresset för dom­ kyrkan, som hade varit starkt särskilt under konung Valdemars tid, mattades dock under Magnus Ladulås. Hans intresse överflyttades på den nya katedralen i Uppsala. Denna förskjutning har en politisk förklaring: konungen behövde säkra sin makt i Uppland, där det fanns ett starkt motstånd mot Bjälboätten, lett av parti­ et kring Filip Knutssons söner eller de s k »äkta» fol­ kungarna.20 År 1280 hade biskopen lyckats förmå ko­ nung Magnus att med rådets godkännande anslå inte mindre än hälften av sockenkyrkornas andel av tiondet - inte 1/10 som tidigare - till byggnadshjälp under åtta år. stadfästelsebrevet är inte bevarat men förlängning­ en av denna rätt till skatten för en ny åttaårsperiod fastställdes 1288 vid en hovdag i Linköping. 21 Men då hade biskop Henrik slutat sina dagar. År 1283 avled han på en pilgrimsresa till det heliga landet. LÅNGHUSBYGGET 325 Fig 423 . Parti av kyrkans sydfasad och klockstapel. Detalj av fig 394. KB. Section of south fa r;ade and be/1-tower. Detai/ of Fig 394. Den stora andelen av sockenkyrkornas byggnads- tionde måste ha betytt mycket för byggnadsarbeteL Att biskopen hade kunnat begära en så stor andel kan förklaras av de stora förmåner, som vid denna tid gavs till Uppsalakatedralen. Det byggnadsarbete, som sysselsatt biskop Henrik och hans kapitel, måste ha varit långhusets fullbordan- de med pelare, valv och fönster. År 1261 , alltså året efter det förlängningen omtalas , beviljades domkyrkan tillstånd att hålla gudstjänst (mässan) före ordinarie tid. 22 Det måste innebära, att betydande arbeten på- gick, som krävde så lång arbetsdag som möjligt. Biskop Henrik skrev sitt testamente på väg till det heliga landet. Det är daterat år 1283. Hans efterträdare hette Bo men han gick ur tiden redan 1286. Samma år satt en folkungaättling åter som biskop i Linköping. Det var Birger Jarls yngste son, Bengt (d 1291), bror till konungarna Valdemar och Magnus och bärare av titeln hertig av Finland. Han kallades 1266 »Scholaris » och i sitt testamente talar han med stolthet om att han fostrats av Linköpingskyrkan »a puerilibus annis >> (från barnsben). Bengt hade ärvt folkungarnas intresse för domen. Han lyckades utverka förlängning av ande- len av kyrkotionden, som gav fabrican en säker in- komst. Men inte mer än fem år blev det honom förun- nat att verka för sitt stift och sin kyrka. Det var i alla fall under hans tid själva långhuset blev färdigt. I sitt testamente kom biskopen ihåg sin kyrka och sin bis- kopsstol med stora donationer, bl a gården Lena i Väs- tergötland på villkor att hans efterträdare söijde för hans anniversarium. Gården Jolstad i Vinnerstad skul- le bli kyrkans för de skulder han ådragit den. Den gavs direkt till fabrican liksom penninglegat I sin domkyrka skulle han också begravas. Hans biskopsskrud tillföll Vårfrualtaret Tyvärr var det inte mycket som kyrkan fick, ty Bengts skulder översteg vida tillgångarna. Bl a var han skyldig sin egen kyrka 2 300 mark penningar. Slutet blev att kyrkan och efterträdaren fick betala skulder till utomstående på 4 300 mark och måste av­ skriva sin egen fordran. Efterträdaren Lars (d 1307) tillträdde 1291. Hans uppgift blev den besvärliga utredningen av företräda­ rens bo med dess stora skulder och invecklade trans­ aktioner. Det gällde att rädda något av tillgångarna. Själv fick Lars sätta till stora belopp. Kyrkan och biskopen tvingades att svara för boets skulder, vilket kom att inverka mycket oförmånligt på kyrkans och fabricans ekonomi. Men ännu hårdare drabbades fabri­ can genom att ingen förlängning medgavs av tionden från sockenkyrkorna samt av böterna vid helgdags­ brott. Senast 1288 hade tiondet förlängts för en åttaårs­ period. Källorna tiger sedan om förlängning och Schiick anser att sådan inte beviljats. År 1299 hade också Uppsala domkyrkas fabrica förlorat denna skatt men återfick den redan 1305. Den hårt pressade bisko­ pen försökte ta igen den förlorade genom att hitta på nya tionden och avgifter. Gotlänningarna blev så hårt ansatta att de klagade hos påven. Domkyrkobygget kunde knappast drivas under dessa förhållanden, vil­ ket förklarar varför en paus sker i arbetena på 1290­ talet och under 1300-talets första år. Murverk Långhusets murverk har beskrivits ingående ovan (se Murverksbeskrivning). Här skall därför endast göras en komplettering angående stentekniken. Till övervägande del består murverket i norra inner­ väggen i trave 6-3 av stenar bearbetade med mejsel i vertikalled utom i de nedre skiften inom blindarkader­ na. Ramkant med finare huggning förekommer spar­ samt. Kalkstenen är här av något sämre kvalitet än i tvärhusmurarnas senare partier, vilket kanske ej med­ givit finare ytbehandling. I blindarkadernas nedre skift förekommer stenar, som behandlats med sågtandad mejsel av samma slag som i tvärhusets andra byggnadsetapp. Huggningen är förd diagonalt och med ramkant ytbehandlad i motsatt riktning. I blindarkadernas bågar förekommer för första gång­ en ett mindre antal stenar av leverbrun kalksten, som Fig 424. Pennskiss till ej utförd gravyr för Suecia antiqua av E Dahlberg. 1670-talet. KB. Pen sketch ofengraving, not executed, for Suecia Antiqua by E Dah/berg, 1670s. LÅNGHUSBYGGET 327 är något hårdare än den vanliga gråa stenen. Den ger därför ett finare resultat vid bearbetning med sågtan­ dad mejsel. A v stentekniken att döma har åtminstone ett sten­ huggadag fortsatt från tvärhusets sista arbetsetapp. Utmärkande för deras arbete var användandet av såg­ tandad mejsel. Dessa stenhuggare har framför allt an­ vänts för arkadernas huggning och murning. Murningen inom bågarna följer ett visst schema: överst i bågen en tympanonliknande sten (utom i arkad l, Il, 15), därunder ett skift med smala stenar, därefter 3-4 skift rätt stora kvadrar och underst några skift med stora och några mindre stenar. Det är anmärknings­ värt, att varken murning eller stenmaterial bär en sär­ skilt omsorgsfull prägel på dessa eljest påkostade de­ korativa väggpartier. Stenen är till övervägande del behandlad med tandmejsel, kvadrarnas ramkant är smal och arbetad med spetsmejseL Enstaka stenar är dock bearbetade med vanlig mejselhuggning och båda teknikerna kan förekomma på samma sten. Bågar, lis­ ter och baser har genomgående behandling med såg­ tandmejseL Liksom på norra väggen finns på södra innerväggen en skarv l ,4 m från tvärhushörnet Detta parti av muren har lagats med sten, som behandlats med vanlig mejsel, medan det nya stenmaterialet väster om skar­ ven delvis är bearbetat med sågtandad mejsel. Stenar­ na i trave 6 är till övervägande del av detta slag, ett mindre antal är behandlade med fin mejsel med verti­ kala slag och med smal ramkant vinkelrät mot spegeln. I blindarkaderna finns samma material men till allra största delen bearbetat med tandmejsel i vertikalled och försett med smal ramkant. Skiften är jämna, ste­ narna tämligen stora utom de tre översta skiften under tympanonstenen, vilka har smala stenar. Bågen är här, i motsats till nordväggens , ensprångig. Djupet är bara en sten, knappt 0,3 m. Bågens stenar liksom baserna är behandlade med tandmejseL stenmaterialet i den södra sidans blindarkad är ge­ nomgående av högre kvalitet än i den norra blindarka­ den. De tre västligaste bågställningarna har den finaste bearbetningen. I samband med den byggnadshistoriska diskussio­ nen ovan om övergången från basilika till hallkyrka (se Byggnadshistoria) påpekas att konstruktionen av den norra blindarkaden, som är betydligt djupare än den södra (fig 161-162, pi 18), tyder på att den norra upp­ förts först och varit tänkt för ett lägre sidoskepp. Ä ven den dekorativa utformningen har förenklats på den södra sidan (se Stenskulptur). Förenklingen har dock, som vi sett, inte inneburit en lägre teknisk kvalitet. 328 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Blindarkadernas funktion Blindarkaderna har en utformning som är ovanlig i nordiska kyrkor - utom i Trondheim finns de bara i domerna i Ribe och Viborg samt i Lunds domkyrka på korabsidens yttervägg. De har därför blivit föremål för en särskild undersökning (Cnattingius 1977 s 60f), som framför allt är en tolkning av deras betydelse. Formen är ålderdomlig, vilket stöder antagandet att de använ­ des för att illustrera ett speciellt innehåll. 23 Bakgrun­ den skall här redovisas kortfattat. Bågställningar som arkitekturform går tillbaka dels på antikens propugnaculae (pelarställningar eller galle­ rier i kejsarpalatsen), dels på triumfbågen i romersk byggnadskonst. I den senare förhärligas segern, trium­ fen .24 På antika sarkofager avbildas den döde i sitt nya hus i dödsriket bland gudar och heroer. Ibland återges endast dödsriketpalatset i form av bågar, ibland som ett gravtempel med dörr, som är själva arkaden. De kristna sarkofagerna övertog motivet direkt. 25 Här ses Kristus och hans lärjungar i himmelshallens arkader, som senare tolkas som det himmelska Jerusalem. 26 Motivet överförs sedan till kyrkobyggnaderna, framför allt till koret, senare västfasaden eller absiden. Som synliga vittnesbörd på sin av Gud givna makt begagna­ de både kyrkan och den världsliga staten blindarkader som härskarsymboler i arkitekturen.27 I tex Rhenlan­ dets romanska kyrkoarkitektur blir motivet mycket vanligt (S Gereon, Gross S Martin, S Aposteln och S Andreas i Köln, Bonn, Limburg ad Lahn, se fig 416-417) och även i Westfalen, särskilt i Minden, munstern i Herford och Freckenhorst. Även i England blir blindarkader ett omtyckt inslag i artikuleringen av murarna (fig 413) . Här är följelister med knoppar ett utmärkande drag, vilket övertagits i domkyrkan i Lin­ köping. Genom långhusväggarnas arkader i domkyrkan mar­ keras inte endast rummets värdighet och helighet utan även kyrkans välde i mäktiga former, som ärvts från antik och tidigt kristen ideologi. Utom sin innehållsbe­ tydelse har blindarkaderna också en estetisk funktion. De bildar en rikt dekorerad sockelzon under fönstren. Visserligen är arkadernas bågar otillfredsställande in­ komponerade i traveerna och passar inte överallt in under fönstren men det är tydligt att arkaderna är tänkta som en arkitektonisk artikulering tillsammans med fönstren. Pelarformer och kapitäl De tre paren pelare, B6-C6, B5-C5 och B4-C4, som ingår i den äldre långhusdelen, är alla olika: först ett par runda, sedan ett par åttkantiga och slutligen ett par knippepelare (fig 425). Knippepelarna är dock, som stenbuggarmärkena visar, sekundära i detta samman­ hang och tillkomna först i samband med långhusets förlängning (se Byggnadshistoria). Man kan förmoda att också detta pelarpar ursprungligen utgjorts av rund­ pelare (fig 371). De runda pelarna B6-C6 är byggda av stora block, som är ytbehandlade med sågtandad mejsel. Kapitälen utgörs av ett profilerat listparti och en palmettfris, avbruten på fyra sidor av en akantusliknande bladkom­ position. Pelarbaserna har höga socklar, utformade till sittbänkar. Basen pryds av fyra hörnblad. Påfallande är pelarnas höjd i förhållande till tjockleken, ca l : 7. De åttkantiga pelarna (B 5-C 5) har däremot en annan proportion, nämligen l: 4,7. Det åttkantiga petarparet (B 5-C 5) är jämförelsevis vackert och jämnt murat med genomgående skiftgång­ ar; stenen är i viss utsträckning behandlad med fin mejsel med vertikal eller något sned riktning. I skiften närmast under kapitälen kommer behandlingen med sågtandmejsel och med diagonalt riktade streck. Kapi­ tälformen är ovanlig. Den består av en krans av upprättstående flikiga, starkt stiliserade blad av två typer med en pärlstav under. Hela kapitälet ser ut som en unggotisk krona av originellt och effektfullt slag. De runda pelarna (B 6-C 6) är som nämnts påfallande slanka, vilket gör att man nästan misstänker att tjock­ leken ursprungligen varit tänkt för en lägre arkadvägg. Proportionerna hade då överensstämt med de vanliga under romansk och senromansk tid. Smala rundpelare kom under 1300-talet att prägla hallkyrkointeriörerna, inte minst i Tyskland. Föregångare i detta fall är bl a dominikanerkyrkan i Esslingen (grundad 1254).28 I Liebfrauenkirche i Arnstadt (1260-1270-talen) har pe­ larna korta knektar, som påminner om de små konso­ lerna i Linköping på B6-C 6. Vidare kan nämnas west­ faliska kyrkor som Billerbeck, en av de första hallkyr­ korna med omväxlande runda och fyrkantiga pelare, Lambertikyrkan i Munster (långhus från 1200-talets slut) och Marienkirche i Lippstadt (1200-talets förra hälft). De runda och även åttkantiga pelarna motsvarar hallkyrkans förenkling av stöden. På Gotland blev de runda pelarna mycket vanliga. I sin korta och tjocka form förekom de först i Helge And (1230-talet), S Per och S Clemens i Visby samt i Sten­ kyrka (1240-talet). De kan betraktas som närmaste föregångare till de runda pelarna i Linköping i dessas förmodade ursprungliga gestalt. Höga och smala rund­ pelare blir sedan vanliga i de gotländska tvåskeppiga landskyrkorna. I denna form kan de gå tillbaka på Linköpings domkyrka. LÅNGHUSBYGGET 329 Fig 425. Interiör av långhuset. Foto 1915. ATA. Interior of the nave. I Nicolaikyrkan i Örebro förekommer fyra runda pelare, ett par i koret och ett par i långhuset. I båda fallen fungerar de som mellanstöd för sidoskeppstrave­ erna. Måtten är här: höjd 4 m (inklusive kapitäl och bas), diameter l m; proportionen alltså l : 4 mot Linkö­ pingsdomens l : 7. Som tidigare antytts kan det ha existerat direkta förbindelser mellan domkyrkohyttan i Linköping och Nicolaikyrkan i Örebro strax efter mit­ ten av 1200-talet (enligt Lundberg först omkring 1275).29 De åttkantiga pelarna B 5-C 5 har en form, som inte är ovanlig i västeuropeiska 1200-talskyrkor. De före­ kommer sparsamt under romansk tid men blir vanliga­ re under gotiken, företrädesvis i Tyskland. I domen i Regensburg byggdes pelare av nästan samma typ och med samma proportion som i Linköping omkring 1250, men de hade fyra knektar under kapitälet. 30 Efter den­ -r - ,.. -=-==- ~.. ~--· na tid blev formen vanlig i Tyskland, särskilt i tegelom­ rådet i norr, och i Frankrikes hallkyrkor. Som exempel på en med Linköping jämnårig åttkantspelare kan näm­ nas domen i Nordhausen, en hallkyrka från 1200-talets mitt.31 Till Linköping kan den åttkantiga formen ha kommit från Gotland. Den första kyrka, där denna pelarform uppträder, är Helge And i Visby från 1200-talets andra fjärdedel. Möjligen något tidigare förekommer denna pelarform i S Olov och S Karin under dessa kyrkors första byggnadsetapp. Denna visbyarkitektur hänger samman med Rhenlandet-Westfalen, i detta fall över­ vägande Westfalen. I Visby korsas vid denna tid infly­ tanden också från andra hansaområden såsom Greifs­ wald, vars Nicolaikyrka från 1200-talet har åttkantspe­ lare. 32 Kapitälen till B 6 och C 6 (fig 246) har en ålderdomlig 330 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN prägel med stående palmetter, som förut beskrivits (se Stenskulptur). Formen är strängt stiliserad. Palmetten, som härleds både ur antik och sassani­ disk konst, förekommer redan i karolingisk dekora­ tion, och blir vanlig i romansk kapitälkonst. Här är formen med mångflikiga, rundade kanter redan färdig. I domen i Minden har koromgångens kapitäl palmetter av samma typ som Linköping.33 Man får också engels­ ka palmettformer i tankarna, när man ser denna ytterst strikta palmettform (jfr ovan s 180). I sydvästportalen i katedralen i Durbarn finns kapitäl i form av en pal­ mettfris . Den treflikiga, spetsigt avslutade palmetten vilar på ett stiliserat blad med små rullar nederst, som håller fast palmetten. Tiden är 1100-talet.34 Romdahl har också erinrat om ett kapitäl i katedralen i Oxford. Likheten i bladbildning och komposition är slående, tom i växlingen av bladformer med eller utan överfal­ lande små blad. 35 Men i stället för det nedåtriktade bladet, som svarar mot en liten konsol under detta blad på Linköpingskapitälet, finns på kapitälet i Oxford ett uppåtriktat blad som slutar i två knoppar. Kapitälen ansluter sig till den rehnländsk-westfalis­ ka konstkretsen, kanske med engelska influenser, och visar stor dekorativ säkerhet. Med små medel varieras formen och blir rytmiskt tilltalande. Kombinationen med små bladknoppar är inte ny men utförandet rela­ tivt självständigt i förhållande till förebilderna. Väggkapitälet vid A 6 (fig 245) visar ett steg i utveck­ lingen mot verkliga knoppkapitäL Det kan vara utfört av samma säkra hand, som huggit kapitälen på B 6 och C 6. A v samme mästare är också en konsol vid S 5 och kanske också konsolhuvudena vid S 6 (fig 158). Denne mästare, kanske byggnadshyttans ledare, har jag tillåtit mig att ge pseudonymen Palmettmästaren, trots att jag är väl medveten om att kapitälformernas olikhet inte behöver betyda olika konstnärer. Det är >>grundreper­ toaren>> som är avgörande och inte minst det tekniska handlaget.36 Väggknektarnas kapitäl vid A6 och D6 visar stilens sista stadium och samtidigt såsom nämnts inledningen till en ny, knoppkapitälens stil. På A 6 (fig 245) växer knopparna fram från raka stänglar, som är finnerviga och diamanterade. I deras övre del vecklas bladknop­ pen ut i höjd med ett förkroppat parti av kapitälets profilerade överdel. Det är en enkel och klar organisk form. Bladknopparna är av två slag. De båda yttre paren är rakt utfallande och har diamantprydda kortsi­ dor. De två mellersta, som är sammankomponerade, är något mindre stiliserade och består av två runda knop­ par med utvikta, treflikiga blad. Kapitälet vid D6 är inte så fint genomkomponerat. Också här finns två vanationer av knoppformen. Den ena består av ett femflikigt, volutformat blad, som faller rakt ned från ett par kraftiga stjälkar. Den andra typen, som är mera utvecklad, saknar flikighet och har en inåtrullad form. En ny slags formgivning, mera avancerad mot europe­ isk gotik, spåras här. Det är därför svårt att tro, att Palmettmästaren är upphovsman till A6 och D6. Troli­ gen är den gjord av en nyinkallad mästare. Kapitälen B5 och C5 (fig 249, 250) består av blad, som liknar palmetten. Bladen är omväxlande femflikiga och trefli­ kiga. De treflikiga har blåsliknande rundlar i bladspet­ sarna. I utförandet lägger man märke till en ovanlig detalj: bladen är färdighuggna endast på framsidan, medan den ohuggna baksidan hänger samman med stenen, vilket gör kapitälet mindre ömtåligt. Det är svårt att finna direkta förebilder till dessa kapitäl även om flikiga blad med blåsliknande bildningar är rätt vanliga i såväl fransk och tysk som engelsk byggnads­ ornamentik under senromansk och unggotisk tid, då en fin stiliseringskonst härskade strax före naturalismens inbrott på 1240-1250-talen. Marian Ullen menar att denna kronliknande ornamentik kan höra samman med en engelsk tradition utifrån den typ av romansk orna­ mentik som ses på kapitälen i fig 426 (jfr ovan s 180f). Inte utan svårighet låter sig denna ovanliga kapitäl­ form tillskrivas >>Palmettmästaren >> . Skärpan på pal­ metterna på B 6 och C 6 finns inte mycket av hår men i övrigt är skillnaden i formgivningen inte stor. Även om utförandet anförtrotts åt en duktig medhjälpare , tycks formen återgå på >>Palmettmästarens >> intentioner. Ka­ pitälets kronform, som påminner om 1200-talets kungakronor, har frapperat många iakttagare. Om den­ na likhet verkligen är avsiktlig, kan man gissa på en anspelning på kungakröningen 1251. Den stora nyheten med murarnas knektkapitäl (fig 245, 248, 251) är knoppformen. Ett par enklare tyska motsvarigheter, ännu bundna av antika förebilder, finns i Gross-S-Martin i Köl n (invigd 1172) och något senare i Brauweiler. Eftersom knoppformerna tidigast uppträder på breda, tungformiga blad, behöll stjälkar­ na en betydande bredd. Denna form har motsvarighe­ ter på kapitälen i långhuset i Notre-Dame (1 190-talet). Där kan man följa utvecklingen mot allt finare stilise­ ring- till ett stadium med sammanföraodet av romansk bladornamentik med knoppar och bladstänglar med pärlband. Denis JaJabert har ingående studerat denna typ av kapitäl. 37 Kapitäl med knoppar på breda, nerviga stjälkar före­ kommer i Tyskland förutom i Brauweiler också i do­ merna i Magdeburg (på långhusets emporer från 1230­ talet) och i Mainz. I Lunds domkyrka uppträder LÅNGHUSBYGGET 331 knoppformen på de efter branden 1234 insatta konsol­ kolonnetterna.38 I Rhenlandet böljar stänglarna deko­ reras med diamantsnitt på 1230-talet.39 Från denna relativt enkla grundform framväxer en hel flora genom olika kombinationer av blad och bladknoppar. Medan i Frankrike naturalistiska löv böljar kombineras med »crochets> redan på 1240-talet, håller i rhenområdet stiliseringen i sig ända till 1270-talet. Kort förut spåras en tendens mot hårdare och arkaiserande former (lång­ huset i domen i Minden omkr 1270). I domen i Pader­ born finns en rik provkarta på olika former, av vilka flera går igen i Linköping. Som jämförelse kan nämnas knoppkapitälen i sydportalen men framför allt långhus­ pelarnas kapitäl (tig 428). Av denna beskrivning framgår att knoppkapitälen kan härledas från rhenländsk-westfalisk konst från ti­ den omkring 1200-talets mitt. Traditionen fortsätts del­ vis i pelarkapitälen B4-C 4, vilka dock, som nämnts ovan, tillhör inledningen av långhusets förlängnings­ skede omkring 1310 (se Byggnadshistoria). Byggnadsornamentiken i traveerna 5, 4 och 3 visar en enhetlighet, som tyder på organisation och fast ledning och en tillfredsställande ekonomi. I slutskedet av denna byggnadsperiod uppträder de första stenhug­ garmärkena. Till denna slutfas, då pelarna fullbordas och välvningen sker, hör byggnadsornamentiken. Ma­ rian Ullen har sammanfört denna intensivperiod med de rika tiondeinkomsterna under 1280-talet och böljan av 1290-talet (se Stenhuggarmärken samt Byggnadshis­ toria). Genom stenbuggarmärkena vet vi också att flera av stenhuggarna var nordbor. De använde sig av runor och signerade med sina namn (se s 95). Troligen kom de från Gotland. För byggnadsledaren var dock sanno­ likt ursprunget det rhenländska eller westfaliska områ­ det. Man kan dock notera, att när det gäller pelarkapi­ tälens ornamentik är det engelska inslag, som präglade tvärhusbyggets slutskede, fortfarande märkbart. Portaler Långhusets ursprungliga sydportal förstorades och fick en rik höggotisk utformning under den följande byggnadsperioden. Förmodligen hann man aldrig ge den ursprungliga en speciellt rik utformning. Romdahl rekonstruerade en portal i norra väggen i trave 4 mitt emot den södra.40 Den rundbågiga arkad­ räckan är här bruten och tre bågar är spetsbågiga (pi 16). De upptar en längd av 4 m. Vissa små oregelbun­ denheter i muren ovanför arkaderna kan möjligen för­ klaras som ändrings- och lagningsarbeten men några spår av båge finns inte. En port på denna plats måste a b c Fig 426a-c. Exempel på engelska kapitäl med kronliknande dekor. Slutet av IHlO-talet.- a. King"s Walden. - b. Bledlow. -c. Minster. Efter Gardner. Examples ofEnglish capita/s with crown like decoration. End of 12th century. åtminstone ha varit 3 m bred (yttermått) och minst 3,5 m hög. Spåren av murlagning slutar också på 4 m höjd. Dessa mått motsvarar ungefar tvärhusets nordportal, vars största mått är 4,5x2,5 m. Den romanska, sedan igensatta sydportalen i tvärskeppet mätte 4x 2,2 m. 332 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 427. Interiör av munstern i Herford, Westfalen. Den första stora hallkyrkan i detta område. Påböljad omkr 1228. Efter Svahnström 1978. Interior ofHerford Cathedra/, Westphalia . Thefirst /arge hall church of this region. Begun c. 1228. Mot antagandet att det funnits en nordportal kan anfö­ ras, att murverket endast visar alltför otydliga lagning­ ar. Ändringen av arkadernas bågform är egentligen det enda argumentet. Ullen har beträffande detta påpekat att det sannolikt funnits en öppning här för transporter av material och rivningsmassor under långhusbyggets tidiga del och att man vid igenmurningen funnit det angeläget att placera stöden något tätare (se s 139t). Hallkyrkan Den märkligaste händelsen i långhusets byggnadshisto­ ria inträffade sålunda när kyrkorummet från planerad basilika förändrades till hallkyrka. Man kan jämföra med domen i Osnabriick, vars basiiikala långhus bygg­ des från 1218 till omkring 1250.41 Dess plan går tillbaka till domens i Paderborn äldsta plan och S Andreas i Köln, som också kan vara en av förebilderna till det äldre långhuset i Linköping. Sidoskeppen fick emeller­ tid en ovanlig bredd i motsats till S Andreas och domen i Osnabriick. I de westfaliska kyrkorna Marienkirche i Lippstadt, S Jacobi i Coesfeld och Servatiuskyrkan i Fig 428. Domen i Paderborn. Interiör mot öster. Långhushal­ len påböljad strax efter 1231. Efter Nussbaum. Paderborn Cathedra/. Interior Iaoking east . The nave hall was begun short/y after 1231. Munster finns ännu denna rumsdivision med breda sidoskepp. Genombrottet, som blev av betydelse för Linköpingsdomens långhusplan, kom med två märkli­ ga westfaliska kyrkor, munstern i Herford (fig 427) och domen i Paderborn (fig 428). 42 De tre skeppens propor­ tioner blir 4 : 5 : 4 och sidoskeppen får en högre res­ ning, så att valvanfangen kommer i samma höjd i alla tre skeppen. Det finns ett intressant samband mellan den westfa­ liska hallkyrkotypens genombrott och medlemmar av den mäktiga ätten zur Lippe (von Lippe). Domen i Paderborn, kyrkorna i Bassum, Herford , Frecken­ horst, Marienfelds cistercienserkyrka, Mariakyrkan i Lippstadt, domerna i Munster, Riga och Dunamunde i Livland samt Bremens Liebfrauenkirche kan anknytas till denna ätt. 43 Till denna ätt hörde drottning Mechtild, som var änka efter konung Abe! i Danmark och som 1260 blev Birger Jarls andra maka.44 Det finns inga belägg för att Birger Jarl och hans hustru engagerat sig i domkyrkobygget men det är dock mojligt att de nya influenserna förmedlats av Mechtild. Fig 429. Interiör av domen i Minden. Länghushallen uppförd 1267-1290. Efter Nussbaum. Interior ofMinden Cathedra/. The nave hall was built in 1267-1290. Ullen menar dock att man redan vid uppförandet av den södra murens blindarkad, som fick ett mindre djup för att inte försvaga muren, tänkte sig en hallkyrka (se Byggnadshistoria). Kring mitten av 1200-talet slog hall­ kyrkotypen igenom på allvar i Visby, något som san­ nolikt också fick betydelse för domkyrkans utformning - om nu inte influenserna gick åt andra hållet.45 De två hallkyrkor, som flera gånger nämnts som närstående Linköpings domkyrka, är munstern i Her­ ford och domen i Paderbom. Den förra visar franskt inflytande (Anjou och Poitou).46 I Herford (fig 427) är sidoskeppen breda, pelarna korsformiga (som tvärhus­ pelarna i Linköpingsdomen), formerna ännu tunga, kryssvalven kupolliknande och de smala fönstren 2­ eller 3-delade och prydda med rundstavar.47 På pelar­ nas halva höjd ligger valvanfangen. Tvärskeppet är indraget i långhushallen och är bara 0,5 m bredare. Under fönstren löper en rundstav. Långhuset påhölja­ des omkr 1228 och blev efter förändringen från basili­ kal uppbyggnad till hall slutfört på 1260-talet. Långhuset i domen i Faderbom böljade också byg­ gas basilikalt, som ännu kan ses i den västligaste traven från tiden före 1230 men ändrades strax därefter till hall. Långhuset är senromanskt. Det nya är rums­ bilden med likvärdiga skepp, likvärdigt ljus och fria genomblickar inte bara framåt utan även åt sidorna. Här har Herford varit utgångspunkten. Tiden för lång­ husbygget infaller under två kraftfulla biskopars tid: Bernhard och Simon, båda av den nämnda Lippeätten. De westfaliska kyrkorna har i regel ett kraftigt tom i LÅNGHUSBYGGET 333 väster. Så avslutades också västfasaden i domkyrkan (fig 371, pi 77). I motsats till de franska katedralerna har dessutom långhuset i de westfaliska kyrkorna en sydportal - ofta också en nordportal - som ytterligare betonar breddsträckningen och minskar den gotiska accentueringen av längdaxeln. Tiden för hallkyrkotypens första framträdande kan fixeras sålunda: i munstern i Herford ändras basilika­ planen till hall omkring 1230, i domen i Paderborn vid samma tid eller något senare, i Mariakyrkan i Lubeck efter branden 1251 , i Minden 1267 (fig 429). Redan före 1200-talets mitt böljar alltså hallen i sin färdiga gestalt genomföras i Tyskland och typen utbre­ der sig samtidigt utanför Westfalen , först mot Meck­ lenburg och Vorpommem, mot Holland och snart ock­ så mot östersjöområdet. De första hallkyrkorna i Sve­ rige uppförs i Visby och Linköping, alltså i samma stift. Senare följer Örebro, Strängnäs och Västerås. Både Strängnäs och Örebro förråder nära förbindelser med Linköpings domkyrka. Mot den nya ljusfyllda långhushallen i domkyrkan bröt sig det romanska koret med sin omgång, trång och mörk. Men det var ingen ovanlig syn i kyrkor där ett äldre kor blivit isolerat från ett nytt, ljust och luftigt långhus. Hallkyrkans ideal var dock inte tillfredsställt förrän tvärhuset försetts med ett nytt kor. När detta tillkom först två hundra år senare blev det ljusare och öppnare än t o m långhuset. Domkyrkans långhus blev hallkyrkans fullödigaste och mest genomtänkta monument i Sverige och det är 334 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN trots vissa ändringar under arbetets gång en enhetlig byggnad. Korets och tvärhusets arkitekt hade förutsatt ett långhus med basiiikal uppbyggnad med lägre sido­ skepp och lägre fönster. Vid övergången till hall bibe­ hölls dock den tänkta storleken. Långhusbygget drog ut på tiden. Tidsperioden omfattar sannolikt åren 1250-1296 med en intensiv slutfas under 1280-talet och böJjan av 1290-talet (se Byggnadshistoria). Som Ullen påpekat måste man tänka sig ett byte i byggnadsled­ ningen i och med intensivperioden 1280, då också de första stenhuggarmärkena uppträder. Den siste bygg­ nadsledarens uppgift bestod i att ansluta långhusets traveer och omforma tvärhusets västra trave, fullborda pelare, fönster och välvning. I rummets utformning röjer sig hans utbildning i rhenländska och westfaliska byggnadshyttor. Tilllånghuset anslöts i väster ett kraf­ tigt tom. Om detta verkligen fullbordades vet vi inte. Relativt snart kom nämligen långhuset att förlängas med två traveer. Långhusets stil är både progressiv och regressiv i intim förening . Den visar en förvånansvärd aktualitet i en del former. Men kanske ännu mera förvånande är de lånade formernas användning och variation. Man har i sådana stilsammanhang använt termen retrogres­ sion, som innebär upptagandet av nya former, som realiseras i en viss metodisk förenkling. De tre paren pelare har måttlig höjd - de runda har genom sin slankhet fått den avgörande höjdbetoningen. Bågval­ ven får också en betydande accent. Alltsammans förrå­ der en böjelse för tyngdverkan, som inte stämmer med gotikens anda. I högre grad än i de westfaliska förebil­ derna gäller här, att den starka betoningen av pelarna tillsammans med fönstrens proportioner ger en viss höjdstegring men kraften grenar ut sig och balanseras av valvens dominerande tyngd och bågamas spänning­ ar. Dessa båglinjer i två riktningar är den tongivande faktorn i rumsbilden. Det är i grunden den senroman­ ska stilens formkänsla med en viss horisontalism, som förenas med hallkyrkans breddtendens. Den senro­ manska rumskänslan lever kvar trots de relativt stora fönstren. Romansk är också rädslan för allt för djärva bågkonstruktioner. Alla dessa faktorer ger kyrkorum­ met lugn, klarhet, sammanhållning och känsla av tid­ löshet. Då de båda västligaste traveema tillkom på 1300-talet förrycktes dock de fina proportionerna i det harmoniska rummet. Genom kyrkans förlängning kom intrycket av höjd att reduceras starkt till förfång för helhetsbilden. Långhusets förlängning Biskoparna och kyrkobygget Sommaren 1307 avled biskop Lars och till efterträdare valdes Karl (d 1338). För sin utnämning hade han att tacka dem som sedan ett år styrde riket: den fängslade kung Birgers två bröder, hertigarna Erik och Val­ demar. Genom dem tillerkändes domkyrkan år 1308 alla tidigare rättigheter, som den haft under biskoparna Henriks och Bengts tid. Ett skyddsbrev för Linkö­ pingskyrkan utfärdades två år senare av hertig Val­ demar. Efter riksdelningen 1310 tillföll emellertid stif­ tets huvuddel konung Birger, vilket var mindre väl­ kommet för den hertigtrogna biskop Karl men däremot gynnsammare för den framstående domprosten Vi­ mund, som länge varit konungens anhängare. Karl föredrog nu att vistas i de delar av stiftet, som låg utanför konungens riksdeL Därigenom kom Vimund och kapitlet att spela en ledande roll. Det bestod under denna tid av ovanligt dugliga, lärda och välbesuttna prelater, som med all kraft kunde hävda sig mot sin biskop. Under studieåren- och utländska studier sked­ de vid denna tid nästan uteslutande vid universitetet i Paris - hade de stiftat bekantskap med kontinentens nya kyrkokonst och kanske fått nya ideer och impulser rörande domkyrkobyggandet. Efter hertigarnas död och kung Birgers flykt framstod biskop Karl under Magnus Erikssons minderårighet och ungdom som en av rikets ledande män. Detta kom i viss mån hans kyrka till godo (se ovan Schiick). År 1321 återfick kyrkan äntligen en del av kyrkotion­ den - men blott en tiondel i enlighet med legaten Vilhelms brev- för fabrican under sex år. Med dessa tillgångar kunde byggnadsarbetet fortsätta under eko­ nomiskt betryggande former. Men i brevet angående kyrkotionden hade gjorts ett viktigt tillägg: inom sex år skulle kyrkan vara färdig. När de sex åren gått stod domen ännu ofullbordad. På vintern 1328 var ett påv­ ligt sändebud närvarande vid ett möte (ett prästmöte på inte ordinarie tid) med ombud från hela stiftet. Där tillsattes en nämnd bestående av stiftets lagmän, de främsta kanikerna samt en del klerker och lekmän, som skulle avgöra när kyrkan kunde anses vara full­ bordad, så att skatten ej längre behövde utgå. Till slut triumferade dock biskop Karl i det att kung Magnus 1337, året före hans död, bekräftade legatens brev utan någon tidsinskränkning. Aktiviteten i byggnadsarbetet kan främst tillskrivas det energiska kapitlet och till en viss del även biskop Karl Båt. De ordinarie inkomstema av kyrkotionden inflöt förmodligen ojämnt på grund av de oroliga tider­ na. År 1333 lånade konung Magnus Eriksson hälften av kyrkornas tionde. Samtidigt ökade skattebördan, kyr­ kans skattefrihet upphävdes delvis och en jordreduk­ tion påböijades. Förutsättningen för ett planmässigt bedrivet byggnadsarbete saknades. År 1342 hade Petrus Tyrgilli blivit biskop. På en synod beslöts, tydligen på hans initiativ, om söndagliga predikningar och förmaning till bikt samt till gåvor och allmosor till bygget. 1 Det tyder på att man fortfarande var fullt sysselsatt vid hyttan. När beslutet upprepades på 1390-talet omnämns däremot inte längre gåvor till bygget. Ännu på 1350-talet var man dock i behov av bidrag. I ett synodalbeslut infördes stränga bestämmel­ ser med straff för dem som nekade domkyrkans rätt till tiondeskatten. En stor avlat tillkom 1349 på samman­ lagt ett år och 40 dagar till förmån för bygget (se ovan Schiick). Digerdöden omkring 1350 kom att vålla avbräck i arbetet inte bara därför att en del hantverkare kan ha blivit offer för den svåra pesten utan även av ekono­ miska skäl. Uppbörden av peterspenningen, som man känner bättre än tiondeskattema, visar den stora ned­ gången. Den stora nedgången i skatteförmåga bör ha tvingat fabrican till stor sparsamhet. Men skatteförmågans minskning berodde inte bara på digerdöden och därav förorsakad folkminskning. Rikets ekonomi befann sig under Magnus Erikssons senare regeringsår i uruselt skick.2 Därtill kom oupphörligt stridigheter under de 336 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN sista sju åren av den olycklige konungens regerings­ tid. Sedan Petrus Tyrgilli, som hela tiden varit konung Magnus Eriksson trogen, blivit ärkebiskop 1351, val­ des Nils Markusson till hans efterträdare. Han fortsat­ te företrädarens konungavänliga politik och som belö­ ning fick domkyrkan konungens särskilda skydd (1353). Nils hade spelat stor roll vid förmedling av konungens lån ur den påvliga skatten och var tidigare konungens förtrogne som hans secretarius. Men som garant för det olyckliga lånet tillsammans med övriga biskopar började han känna det hotfullt med bannlys­ ning svävande över sig, om konungen inte betalade in lånet. Biskop Nils sökte bringa ordning i stiftets förhål­ landen. Mot 1350-talets slut blev han också alltmer politiskt engagerad och anslöt sig till upprorsmännen kring konung Magnus' son Erik som dog 1359. Året förut hade konungen bannlysts för att han inte betalat lånet från den påvliga skatten, som han använt som likvid för att lösa Skåne från Danmark. Tiden omkring 1360 var mycket orolig. Då drabbades dess­ utom Linköpingsstiftet av ett hårt slag: Valdemar At­ terdag erövrade Gotland. Den rika ön gick förlorad för stiftet och kort därpå utbröt inbördesfejd. Biskopen måste fly en tid till Gotland och konung Magnus lycka­ des förmå påven att förflytta biskopen och istället utnämna den kungliga biktfadern Gotskalk Falkdal till efterträdare. Inte desto mindre stannade Nils kvar i sju år. Vid kongavalet 1364 blev Albrekt av Mecklenburg Sveriges konung och biskopen blev hans man. Han belönades med att kyrkan fick rätt till fattigtiondet, som emellertid skulle disponeras till kanikernas under­ håll, ej till fabrican. 3 Häri ligger en antydan om att kyrkan äntligen stod färdig. Den nämnda uppgiften stämmer väl med en annan uppgift. År 1403 klagar kapitlet i ett brev till påven över domkyrkans utblottade tillstånd. Man söker där­ för utverka vissa avlatsförmåner. Det heter i brevet, att under nära fyrio års tid hade domkyrkan måst utstå en mångfald vedervärdigheter och hade inte kunnat bestrida kostnaderna för kyrkans prydande, reparatio­ ner och underhåll. 4 Följaktligen hade inte heller några byggnadsarbeten kunnat pågå under denna tid. Alltjämt strömmade dock donationer till kyrkan och fabrican. Vid denna tid nämns också en murmästare vid namn. Han hette Tidekinus och kallas i köpebrevet från 1359 >>murator civis Lincopensis>>.5 Beteckningen muratorbetyder murare. 1380 kallas han >>mäster Tide­ ke >> och åtta år senare >>Tidechinus, magister fabrice ipsius ecclesie >> . 6 Han blev alltså domkyrkans bygg­ mästare på 1380-talet och kallas så ännu år 1390. Det kan ge anledning till förvåning att domkyrkan hade en egen byggmästare under en tid, då vi inte känner till några direkta byggnadsarbeten. Kapitlets egna uppgifter från år 1403 visar också att inga omfat­ tande arbeten pågått. Som en möjlig förklaring förutom löpande underhåll av den stora byggnaden kan nämnas att vissa arbeten t ex takläggning kanske inte medhun­ nits på 1360-talet, de oroliga och svåra åren i Linkö­ pings stift. På 1370- och 1380-talen under Nicolaus Hermannis' episkopat (1375-1391) inträdde emellertid en något lugnare tid. Hans stora kärlek till domkyrkan är omvittnad i hans helgonbiografi. Från 1380-talet finns en klagoskrift från kapitlet i Linköping till kapit­ let i Strängnäs, där det talas om att kyrkan i tjugofem år ej fått sin rätt, den har plundrats av tyranner, hotats av den yttersta nöd och man kan inte upprätthålla gudstjänsten.7 Enskilda, större gåvor till fabrican om­ talas dock 1364 och 1369, och 1391 skänkte riddaren Ulf Jonsson och hans hustru 4 mark penningar till glasfönster i kantoriekoret. Murverk Murverket har beskrivits ingående ovan. Detsamma gäller stenhuggarmärkena, som under denna period är mycket talrika och instruktiva. Genom dessa kan man också avläsa besvärligheterna med att fullborda trave l (se s 91 ff). Murning och stenbehandling i de två sista traveerna visar samma teknik som i 1200-talets långhusbygge. Den fina behandlingen med sågtandad mejsel förekom­ mer dock mindre och är inte så omsorgsfull som tidiga­ re. Den sparas till mera utarbetade partier på lister, profiler och pelare. Den ordinära ytbehandlingen av stenen är rakstreckad mejselhuggning, vanligen lodrät. stenmaterialet är detsamma som tidigare. Dock över­ väger en blåaktig kalksten, som förefaller vara hårda­ re. En egendomlig oregelbundenhet i väster avtecknar sig vid en första blick på kyrkans plan. Västväggen företer en betydande skevhet. I första traven är lång­ väggens längd 6,8 m i söder och 8,2 m i norr. En egenhet i markförhållandena kan vara orsaken. I första travens södra del finns en mycket kraftig källåder och även i andra traven är marken mycket vattensjuk. Några spår av att källådern utnyttjats som en källa, som i Uppsala domkyrkas nordvästra kapell, finns inte. Pelaren C 3:s stora lutning förklaras av den vat­ tensjuka marken. Som påpekats ovan (s 97 samt Bygg­ nadshistoria) kan ett ras ha inträffat och man blivit tvungen att flytta in det sydvästra hörnet av västmu­ ren. Detta skulle också kunna vara orsaken till att fullbordandet av trave l drog ut på tiden. Blindarkader Blindarkaderna i trave l och 2 har fått utpräglat höggo­ tiska former (fig 163-221, pi 18-20). Bågarna med sina rika proftler är spetsiga och vilar på kolonnetter, vilkas kapitäl har en rik bladornamentik. Kolonnetterna är fint behandlade med slipning och polering. Bågarna är försedda med näsor, som slutar i olika prydnader: figurer, huvuden eller blad. I svicklarna har inkompo­ nerats djur, figurer eller bladornament i låg relief. Allt­ sammans ger ett rikt, nästan överlastat intryck. Ändå utgör denna skulptur domkyrkans konstnärliga höjd­ punkt. A v ståndet mellan kolonnetterna är detsamma som i de romanska arkaderna, men bågarna är resliga­ re. Eftersom bågarna fått samma mått som i den äldre delen av långhuset, har de inte kunnat inpassas i trave­ erna. V äggpelarna A 2 och D 2 skär därför av en arkad på mitten. Proportionerna är enkelt geometriska: avståndet mellan kapitälens mittpunkter motsvarar avståndet från tympanons underkant till sockelns underkant. I höjdled låter sig arkaden inskrivas i två liksidiga triang­ lar, vilkas bas bildar en linje mellan kapitälen. Triang­ larna bildar tillsammans en romb. Dess bas är tydligen modulen (4 fot). Kapitälen är domkyrkans vackraste. Några har for­ mer som kan jämföras med de bästa europeiska kapitä­ len (fig 164, 170). Det tyder på att en skicklig utlänning hållit i mejseln. I den norra arkadens östligaste bågställning är bla­ den fint stiliserade men med en viss naturalistisk kän­ ning (fig 164). På det högra kapitälet är den nedre raden av blad sammanställda parvis (fig 167). De växer ut från en bred, nervig stjälk. Bladen rullar ut sig och är starkt krusiga. Mitt över ett sådant bladpar sitter en övre rad av dubbla blad av samma form som de nedre. Kapitälet är det vackraste, bäst utförda och konstful­ laste i hela domkyrkan. Det har samma preciösa kvali­ tet i formgivningen som kapitälen i S Chapelle i Paris. Liksom dessa har de också en intimare skala än petar­ kapitälen. Man kan i fortsättningen spåra två (eller tre) händer och följa utvecklingen mot mera stelnade former, mindre organiskt liv och istället mera enkel abstrak­ tion. I denna stilförändring, som är parallell med en kvalitetsändring, speglas formmetamorfosen i den eu­ ropeiska smakutvecklingen under 1200-talets senare hälft - men här minst en generation senare. På södra sidan består en del kapitäl av två rader 22-825747 Linköping LÅNGHUSETS FÖRLÄNGNING 337 Fig 430. Katedralen i Lincoln. Sektion av långhuset. Efter Bond Il. Lincoln Cathedra/, section of the nave. rollknoppar på smala stänglar (fig 170). Ä ven här är de östligaste kapitälen rikast utformade. Blindarkadernas formvärld och ikonografi har be­ handlats utförligt tidigare (Cnattingius 1977), varför här endast ges en sammanfattning av dessa resone­ mang. I linköpingsarkaderna inskränker sig figurmo­ tiven till mans- och kvinnohuvud (jfr ovan Stenskulp­ tur, s 157ft). De är alltid parvis sammanställda och sträcker sig mot varandra. När man går till förebilderna i engelska kyrkor finner man huvuden av samma typ, ofta med påfallande långa halsar. De sträcker sig rakt ut från väggen. I stort antal finner man dem i Westminster Abbey och i Lincolns katedral (fig 431 a-6). I kapitelsalen i Salisbury finns ett 10-tal, som inte bara ikonografiskt utan även stilis­ tiskt står linköpingshuvudena nära. 8 Några huvuden i 338 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 431 a-b. Katedralen i Lincoln. Skulpterade huvuden . - a. Johannes döparens kapell. -b. Änglakoret. Efter Cnattingius 1977. Lincoln Cathedra/, earved figures. -a. St John Baptist Chapel. -b. Angel Choir. katedralen i Lichfield från 1250-talet är också av unge- får samma typ. Huvudena är vanligen placerade på arkivolternas nedre spets eller invid knektkonsoler och alltid på rätt stort avstånd från varandra. I ängJakoret i Lincolns norra sidoskepp finns dock en slutsten (liksom på söd- ra sidoskeppets yttervägg), där mans- och kvinnohuvu- den ställts intill varandra. I Westminster Abbey's kapi- telhus (på östväggen) har två huvuden av man och kvinna placerats ganska nära varandra. På porten till kryptan i katedralen i Wells har ett par huvuden anord- nats på liknande sätt och i en stil, som mycket erinrar om huvudena i Linköpingsdomen. På arkadbågarna i Trondheimsdomens långhus finns ett liknande par. I Gabrielskapellet i katedralen i Exeter (södra väggens blindarkader) slutar bågarna omväxlande med huvu- den och med naturalistiska bladknippen ungefär som i Linköping. Andra exempel är korets taklist i Herefords katedral och katedralens i York kapitelhus med i båda fallen huvuden placerade nära varandra i nedre delen av arkadbågarna men i en stil, som inte har något med våra arkadskulpturer att göra. Placeringen av huvudena är alltså vanligen invid knektkonsoler eller i arkadarkivolternas bågspetsar men de kan även förekomma på andra platser. 9 En placering motsvarande Linköpings, dvs på bågarnas näsa, förekommer t ex på biskopsstolen i Exeters kate- dral.10 I domens i Trondheim oktogon (efter år 1280) slutar spetsbågarnas knektar i människohuvuden. 11 Li- kaså på arkadbågarna och gördelbågsknektarna i lång- huset (efter 1250-talet) och senare på korbågen. Det visar sig vid en fortsatt jämförelse att även andra dekorativa detaljer i Linköpingsdomens arkader har engelska anor. Det är särskilt fallet med djur och växt- ornament i svicklarna samt bladornamentiken. Fabeldjur var omåttligt populära i kyrkokonsten un- der hela medeltiden. Bakom detta motiv ligger en lång utveckling från hellenistisk och senromersk konst. Det får under romansk tid ny inspiration från islamsk konst förmedlad av textilier och silver. Många fabeldjur i engelska kyrkor från 1200-talets senare hälft erinrar direkt om Linköpingsdomens monster både i formgiv- ning och stil, tex djur i katedralerna i Lincoln, West- minster Abbey och Salisbury. Det är säkert ingen tillfällighet, att man finner så många djurbilder just i engelska kyrkor. Det var här som medeltidens lärobok i naturlära kallad Bestiarius skrevs ned första gången i cistercienserklostret Reves- by inte långt från Lincoln på 1100-talet. 12 Vid sidan av Psaltaren och Apokalypsen fanns ingen så populär bok i England under 1100- och 1200-talen. För konstnärer­ na var den en guldgruva, vilket framgår av den stora mängd djurbilder i engelska kyrkor med Bestia­ nusillustrationer till förebild . Även till de vegetativa svickelprydnaderna finns engelska paralleller. I Lincolnkatedralens änglakor förekommer det från linköpingsbågarnas svicklar ty­ piska växtornamentet med två blad, mest ek, som förenas i mitten. Ännu större likheter erbjuder ett växtmotiv med ekblad och ollon, som växer från en gren (fig 178) och som finns i liknande form i West­ minster Abbey's norra sidoskepp.13 Man har grubblat åtskilligt över vad alla dessa skulp­ turer betyder eller vad de symboliserar, i synnerhet den genomförda placeringen av man och kvinna. De tycks sträcka sig mot varandra men når inte varandra. Roosval fann att figurerna >>i allmänhet har en erotisk karaktär>>. Hela denna byggnadsdel har en anmärk­ ningsvärt världslig karaktär. Roosval menar, att hela västpartiet >>Utgör en okyrklig världslig terräng, en kyrklig förstuga så att säga>>. 14 Romdahl däremot an­ såg, att figurerna var slumpvis valda ur skulptörens samling av studieteckningar. I samband med beskriv­ ningen ovan har Ullen gjort ett tolkningsförsök att se huvudena och svicklarnas fabeldjur och ornament som en skildring av kampen mellan ont och gott (s 160ft), ett tema som jag själv varit inne på i mina studier över blindarkaderna (aa 1977, 1983). Jag har där hänvisat till en tänkbar anknytning till magister Mathias. De gotiska blindarkaderna i Linköpings domkyrka anknyter till två stilar eller strömningar, en engelsk huvudsakligen från Westminster Abbey och katedra­ lerna i Lincoln, Salisbury och Wells samt en norsk från domen i Trondheim, också starkt engelskbetonad. Som Ullen påpekat (ovan s 166) är dock såväl figurstil som ornamentik helt olika i Trondheim och Linköping och inga gemensamma stenhuggarmärken förekom­ mer. Likheterna med engelsk stil är så betydande och påtagliga att de förutsätter en (eller ett par) engelska stenmästare. Arbetena vid de nämnda katedralerna an­ ses ha varit avslutade senast på 1280-talet. Arkaderna och skulpturerna i Trondheims domkyrka tillhör likaså 1260-1280-talen. Vi vet att förlängningen av långhuset i Linköping pågår 1321 och sannolikt avslutades arbetet på blindarkaderna just vid denna tid. Blindarkadernas skulpturer är alltså betydligt yngre än de nämnda före­ bilderna. För en anknytning till England talar också fynden av engelska mynt i anslutning till den norra blindarkaden (se Byggnadshistoria). LÅNGHUSETS FÖRLÄNGNING 339 Fig 432. Katedralen i Exeter. Detalj av långhusets triforium. Efter Yarwood. Exeter Cathedra/, det a il ofnave triforium. Sedan de många likheterna med engelsk dekorativ skulptur betonats bör också uppmärksamheten fåstas vid olikheterna. Här finns en olikhet bortsett från pla­ ceringen: ansiktenas modellering är svagare och utförd i halv relief. Endast i undantagsfall förekommer sådana i katedralerna i Wells, Lincoln och Salisbury. Alla huvudena i linköpingsarkaderna är av samma typ och utförande. De är säkert av samma hand liksom förmodligen även de flesta svickelrelieferna. En annan stenhuggare har fått hand om de vegetativa näsprydna­ derna. Beträffande kapitälen, som kan ha tillkommit något tidigare än de löst insatta prydnadsbågarna (se ovan s 163), har Ullen framhållit deras stilmässiga anknytning till den kontinentala gotiken (s 166). Det engelska inflytandet i Linköpings domkyrka på­ visades redan av Romdahl 15 och accepterades av Erik Lundberg. Den förre daterade de engelska influenser­ na till Lars Il:s och Karls tid, medan Lundberg hänför dem till tiden före 1292 dock med undantag förblindar­ kaderna, som han tror vara senare. 16 Romdahl ansåg det engelska inflytandet styrkt ge­ nom användandet av de engelska måtten span och palm. I fig 82 i sin bok redovisar han för sina mätningar och konstaterar, att s panmåttet går igen med jämna siffror i bågarnas uppbyggnad. 17 Folke Nordström har dock visat att detta inte stämmer. 18 Istället visar det sig att man använt det gamla fotmått, som fanns redan i 1100-talsdomen (som Sigurd Curman påvisat) och som 340 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 434. Katedralen Lincoln. Kapitäl, retrokoret. Efter Bond Il. Lincoln Cathedra/. Capita/, retro-choir. Fig 433. Katedralen i Lincoln. Detalj av kapitälband till portal i korets sido­ skepp. Efter Bond Il. Lincoln Cathedra/. Detail ofcapita/s of doorway, choir aisle. sedan begagnades i tvärhuset och långhuset. 19 Foten är där 30 cm (egentligen 29,7 cm), alltså mycket nära den äldre engelska foten . Pelare och kapitäl Till förlängningsperioden hör de tre västligaste pelar­ paren (B 4-C 4, B 3-C 3, B 2-C 2) men vardera pelarpa­ ret tillhör, som stenbuggarmärkena visar, olika skeden (se ovan stenskulptur samt Byggnadshistoria). Pelarna B 3 och C 3 (tig 257-262), som uppfördes på den gamla västmurens plats, visar en utveckling från B4 och C4 (tig 252-255). De är sammansatta av 8 framtill spetsovala knektar och lika många trekantiga stöd. De halvrunda knektarna är kraftigare och mel­ lanstöden mindre, vilket gör formen rikare. De förras spets är något utdragen liksom på B 4 och C 4. Bas och sockel har åttkantig form, varvid basen är något mera komplicerad. Den utgår från formen av två kvadrater, som läggs på varandra så att vaije halvsida täcker en spets på den underliggande. Så uppkommer en okto­ gon. I dess inre vinklar skjuter de spetsiga knektarnas baser ut. Hörnbladen är strängt stiliserade. Pelarna B 2 och C 2 (tig 266-269, pi 35), som är smalare, har en helt annan form. Basen är åttkantig men diagonalställd så att spetsarna (ej sidorna som på B 3 och C 3) kommer i kyrkans längdaxel. Knektarna LÅNGHUSETS FÖRLÄNGNING 341 Fig 435. Katedralen i Carlisle. Detalj av kapitäl. Efter Bond Il. Carlis/e Cathedra/. Detail of capita/. har fördelats så, att de åtta grövre placerats i åttkan­ tens spetsar. Varannan är halvrund och varannan svagt spetsig. Mellan dessa grova knektar står två halvrun­ da, mindre knektar. Grunda kälningar begränsar alla knektar. En karakteristisk detalj är en halvrund ned­ huggning mellan knektbaserna. Den är ett viktigt stil­ kännetecken (se nedan). Väggpelarna A 2 (fig 264-265) och D 2 har samma former som B 2 och C 2. Väggpelarna A l och D l , som bildar hörnet mot västväggen, är förenklade till tre glest placerade rundstavar. Kapitälen på pelarna A 3, B 3, C 3 och D 3 samt B 2 och C 2 visar helt andra former än B 4 och C 4, där äldre stildrag ännu finns kvar med stänglar med knop­ par och diamantering (fig 252-254). Denna särpräglade ornamentik är enligt Ullen (ovan s 190) närmast att betrakta som en förenklad form av den eleganta engel­ ska bladornamentik som bl a återfinns i katedralen i Lincoln (fig 433, 434). Detta pelarpar uppfördes först och som ersättning för det ursprungliga, som sannolikt skadats vid rivningen av västväggen och valven. Kapitälet A 3 är svårt skadat genom borthuggning i samband med en valvreparation. På B 3 (fig 257-259) kan formgivningen studeras bättre: två huvudtyper, vardera med två variationer kan urskiljas. Den ena typen har tredelade blad med tre nerviga flikar, som växer upp från en kort stjälk. Bladets mellersta del är rak, de två andra utfallande och veckade. Den andra typen har små enkla blad uppstigande från en kort stjälk. På C 3 (fig 261-262) erinrar kompositionen svagt om kapitälet på B 4 och C 4 men de gamla formerna är helt Fig 436. Domen i Köln. Detalj av kapitäl C 13. Efter Kölner Domblatt 1968. Cologne Cathedra/. Detail ofcapita/ C 13. övergivna. På de sydöstra och nordöstra sidorna består kapitälet av dubbla blad med bladstjälkar. Bladen är stiliserade och består av ett platt mittparti och mjukt modellerade sidopartier med knoppliknande bildning­ ar. På nordvästra sidan är formen mera naturalistisk och något lösare. Förebilden finns på B 3. Men form­ givningen är klar och gjord med säker hand. Sydvästra sidans blad är däremot rätt olika. Bladens fina nervig­ het, krusighet och flikighet saknas; istället är formen något stiliserad och mera sammanhållen. Bladkompo­ sitionen på B 3 och C 3 med markerade kapitälhörn och ett mittblad är gemensam med blindarkadernas kapitäl, framför allt den norra sidans (se ovan s 190). Bladornamentiken på A 2, B 2, C 2 och D 2 är påtag­ ligt annorlunda (fig 264-269). I sin bästa form, som t ex nordvästra hörnen av B 2 och C 2, visar den tydliga kölnska former. På ett kapitäl i Kölnerdomens södra koromgång (C20 i Wolffs nomenklatur), finns utomor­ dentligt fint naturalistiskt utarbetade ekblad ordnade i två rader men mera tättsittande än i Linköping och överlägsna i utförandet. 20 De tillkom redan under ko­ rets andra byggnadsetapp, alltså före 1261. Den glesa anordningen av bladen återfinns på ett par något yngre kölnska kapitäl, F Il och F 12 (på norra sidoskeppets väggpelare närmast tvärskeppet). Ännu tydligare likhet ses på ett kapitäl med något enklare utförande öster om blindfönstret F Il. De nämnda bladen föreställer inte ek utan antingen Aconitum napellus eller Ribes aureum.21 De strödda bladen i två kransar utgör stan­ dardformer i den rika floran i Kölnerdomens korkapitäl (fig 436). Kapitälen på A 2 (fig 264, 265) följer förebilden från 342 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 437. Domen i Köln. Detalj av petarbasen D 14. Efter Kölner Domblatt 1968. Cologne Cathedra/. Detail ofpillar base D 14. B2:s nordvästra sida. Ekbladen med ollon är placerade parvis mellan två blad, som saknar nerver. Bladen är ordnade i två rader. På sydvästra sidan finns ett hu­ vud, som avslutar en knekt. Det nästan runda ansiktet med lockigt hår är mjukt modellerat. 22 På B 2 växlar de två bladsorterna - stiliserade och naturalistiska - liksom på B 3 och C 3. De flikiga bla­ den på breda stänglar har en strängare komposition än på B 3. Även ekbladen är finare modellerade med mju­ ka rundningar inte utan ett visst graciöst behag. På C 2 (fig 268--269) upprepas blad av den typ som ses på B 3 med utfallande tresidiga spetsar på breda stjälkar, summariskt utformade. På pelarens norra sida, som tyvärr delvis är skadad, är stiliseringen mera genomförd. Arbetet i Kölnerdomens kor var avslutat senast 1268. Emellertid kvarlevde denna tradition inom bygg­ nadsornamentiken ett par mansåldrar. Till de bygg­ nadsverk, som bör uppmärksammas, hör domen i Xan­ ten. Koret, påbörjat 1263 av mästare från Kölnerdomen, byggdes under en lång följd av år och avslutades först 1437. Långhuset tillkom 1449-1530_23 Tack vare delvis bevarade noggranna räkenskaper är man ovanligt väl underrättad om byggnadsarbetets förlopp och date­ ring.24 I östkorets nordkapell finns på porten till trapp­ tornet ett kolonnettkapitäl, vars ekblad har alldeles samma form som i Linköping, men det är överlägset i utförande och bladen är tätare. Det dateras till tiden före 1281. Nära denna port finns ett knektkapitäl på hörnpelaren mellan de båda nordliga kapellen. Det erinrar starkt om typ l på B 3 i Linköping. Bladen på kapitälen i Xantendomen håller sig mera på ytan än motsvarande i Linköping. Där finns också en vacker bladfris, som löper under triforiet mellan väggknektar­ na. Den består av rätt glest placerade, enkla och dubb­ la blad. De har blåsliknande bildningar i varje flik. 25 Som Walter Bader påpekat, har formen stor likhet med frisen på sydsidan av sydvästtornet på katedralen i Reims. Det är denna form, som återfinns på B 2. Den ovanliga sockelproftlen på B2-C 2 och B l-C l med sina kälningar, som enligt Folke Nordström liknar petarbaserna i Uppsala domkyrkas långhus (före 1330),26 kan bäst uppfattas som en förenkling av pe­ larsocklarna i Kölnerdomens kor (fig 437).27 Den omo­ tiverade omorienteringen av baserna på B 2 och C 2 med åttkantens spetsar i kyrkans längdaxel är också anmärkningsvärd. Den utmärker alla Kölnerdomens pelarbaser liksom S Victor i Xanten. I inte mindre än fem avseenden röjer sig sålunda ett inflytande från domen i Köln: i petarformen B 2 och C 2, i basens diagonala orientering, i de små urtagningarna i petar­ sockeln, i förkärleken för runda former (rundstavar) och slutligen i de typiska bladkapitälen. Västväggen Murverket i det inre är här mindre omsorgsfullt utfört och detsamma gäller stenbehandlingen. Sågtandad mejsel har använts i viss utsträckning. Väggen har fått en dekoration av blindarkader i grupper om 2 och 3 bågar. Två spetsbågiga arkader har sammanförts under en rundbåge med enkla, ålderdom­ liga profiler (rundstavar). I de båda spetsbågarna in­ skrivs trifolier med näsor. Kapitälen består av några enkla proftler och baserna är mångkantiga. Denna grupp av blindarkader förekommer på väggens norra och södra partier, medan väggen närmast mittportalen endast har en båge. Den ursprungliga anordningen var synlig ända till Zettervalls tornbygge , då läktarna till­ kom (se ovan Byggnadshistoria). Västfasaden är på ett troligen ganska tillförlitligt sätt återgiven på Erik Dahlbergs teckning från 1670-talet (fig 147).28 Mittportalen är tvådelad genom en trumeau­ pelare, som prydes av en staty, gissningsvis den Pet­ russtaty, som nu är placerad invid norra tvärskepps­ portalen. Denna bör vara en kopia efter en medeltida skulptur och är förmodligen utförd av Johan Werner dä (jfr ovan s l32f). LÅNGHUSETS FÖRLÄNGNING 343 Över portalvåningen, som motsvarar långväggarnas höjd, löper ett galleri. Dess utseende framgår av en detaljritning av Brunius (fig 148). Galleriet bestod av spetsbågiga arkader, 14 st för partiet över mittportalen och Il på varje sidoparti. Enligt en anteckning av Haqvin Spegel fanns i mitten över arkaden en altan i gavelröstet med ingång från vinden. På altanen stod en klotformig >>lanterna>> vid vaije ända.29 Hur belysning­ en fungerade ger ett parti av sturekrönikan besked om. Det handlar om Nicolaus Hermannis skrinläggning 1520: I domkyrkan brunno lampor och ljus l som lyste ej endast inomhus l men syntes ut i bygderna vida. l För att visa de främmande väg att gå l tändes om aftonen lyktor på l i valven på kyrkans yttersida. l De brunno genom den hela natt, l så långt var ljuset, som där var satt. l Där gingo även män för att vakta l och noga se på ljusen och elden akta. l Först när tidegärden var slut l släktes lamporna ut. 30 Över arkaden vidtar gavelröstet med nederst tre fönster mot vinden. Gavelröstet uppfattade Romdahl som provisoriskt; han förutsätter nämligen en fasad med två torn , till vilka han ansåg att konstruktiva skäl förelåg, nämligen att första arkadtraven i norr är grun­ dare än arkaderna öster härom. Vidare är fönstren N l och S l smalare och lägre än andra fönster och slutli­ gen har petarparet B 2 och C 2 den största genomskär­ ningen av alla pelare i kyrkan. De motsvaras av de kraftiga väggpelarna A l och D l och A 2 och D 2. Ä ven Lundberg menade att man avsett en tvåtornsfasad.31 Analysen av murverket och stenhuggarmärkena har visat att en förändring av trave l skett under byggets gång, vilket bekräftar tornteorin (se s 97 f samt Bygg­ nadshistoria) . Ullen menar också att de dåliga grund­ förhållandena var en bidragande orsak till att man övergav tornplanerna. Till detta kom också de ekono­ miska besvärligheterna. Vid denna tid ansågs inte hel­ ler en tornfasad så nödvändig. Tornlösa västfasader kunde man se i Skara, Örebro, Västerås, Strängnäs, Skänninge, Söderköping, Storkyrkan i Stockholm, Mariakyrkan i Sigtuna för att bara nämna några. När man fyrtio år senare hade bättre ekonomi, blev det inte fråga om att bygga torn utan om ett nytt kor. Portaler Med uppförand.!t av en sakristia i anslutning till korets sydvägg blev det nödvändigt att bygga en ny sydportal till tvärhuset eftersom sakristian kom att inkräkta på den gamla portalens utrymme. Portalen (fig 126-128) har beskrivits ingående ovan (s 116ft). Kapitälornamentiken blev helt nyhuggen vid 1800-talets reparation och äldre avbildningar saknas. Några säkra slutsatser om ornamentikens stil kan där­ för ej dragas. Knoppformen är densamma på alla kapi­ tälen. De påminner om kapitälen B 4-C 4 (fig 252-254) men förefaller att ha fått en mera avancerad och stili­ serad form. Portalens uppbyggnad har anförts som ett exempel på inflytande från den engelska gotiken och likartade stilimpulser finns också bakom de nämnda petarkapitälen (se s 190). Den ståtliga sydportalen (fig 130-146) har beskrivits ovan (se Stenskulptur) och jag har även själv behandlat den ingående i annat sammanhang (Cnattingius 1977). Portalen, som har en utpräglat höggotisk form, blev helt nyhuggen vid 1860-talets restaurering och endast ett fåtal av relieferna togs till vara. En jämförelse mellan dessa bilder och den nyhuggna portalen visar att kopieringen utförts på ett oartistiskt men relativt troget sätt. Kopiorna kan dock inte tjäna som utgångs­ punkt för ett stilstudium, vilket är särskilt beklagligt, eftersom ett sådant hade kunnat hjälpa oss att komma åt denna komplicerade konstskapelses stilistiska här­ stamning. Trymåstatyn kan i kopians form inte heller bedömas. Huvudet, som saknades på originalet, är fritt återgivet. Rundlarna med profeter är tio till antalet men endast två har bevarats i original. Figurstilen är här inte den­ samma som i relieffriserna. De har en viss realism och kantighet i form och ansiktsuttryck, medan frisernas figurer är mera idealiserade och typiserade. Skillnaden är så stor att man kan förutsätta två konstnärer. Trots tyngden och ibland en viss tafatthet i figur­ framställningarna finns här stildrag, som gör dessa re­ liefer till ingalunda obetydliga konstverk. Dit hör främst en monumentalitet med en självklar och okom­ plicerad hållning hos figurer och grupper samt inte minst den osökt enkla och klara kompositionen, som ger berättelsen en äkta episk form. I dessa båda ut­ tryckssätt spåras ett franskt arv från sådana monument som norra tvärskeppsportalens tympanon i Notre­ Dame i Paris (1250-talet) och södra tvärskeppsporta­ lens tympanon i Amiens (1280-88) . Ännu i franska miniatyrer från omkring 1300 lever denna klassiska stil kvar. Men dessa drag av högklassisk fransk konst är i Linköping förenad med primitiva och provinsiella stildrag, som visar att dessa förebilder inte nått mästa­ ren direkt utan medelst flera mellanled. Det är inte troligt att stenmästaren i Linköping sett fransk skulptur. Det ligger närmare till hands att han sett nerslagen av denna franska höggotik i tysk skulp­ tur. Ett av dessa mellanled är Strassburgkatedralens tvärskeppsportal, som för tysk skulptur spelat en vik­ tig förmedlarrolL I den liibeckska skulpturen röjs tidigt 344 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 438. Detalj av tympanonreliefen i fig 144. Foto SvK 1977. Detail of the tympanum reliefofFig 144. sachsisk-westfaliska impulser, stundom också franska, de senare troligen förmedlade från Köln. Liibeckstilen hade vid denna tid påverkat den gotländska konsten och det tycks som om även linköpingsreliefernas mäs­ tare är influerad av liibecksk skulptur från 1200-talets slut och till 1320-talet. De sista verken i denna liibeck­ stil, t ex levitstolen i domen i Liibeck från omkring 1320 (fig 439), visar just det stadium av utvecklingen som linköpingsrelieferna representerar. Rörande portalformens härkomst kan påpekas, att det karakteristiska motivet med rundlarna går tillbaka på sydfranska bågar. Den utformning motivet fick på förhallens bågar i S Andreas i Köln, några westfaliska kyrkor (Paderborn, Minden, Miinster, Lippstadt) kan ha varit förebild för Linköping. Kombinationen av bågar, rundlar och tympanon är dock unik för linkö­ pingsportalen. Portalens nedre del, upp till och med kapitälbanden, för Ullen till en något tidigare etapp av byggnadsperio­ den med tanke på de engelska stildrag som återfinns i kapitälens och trymåpelarens utformning (ovan s 130ft). Sådana karakteristiska drag är de stiliserade, LÅNGHUSETS FÖRLÄNGNING 345 Fig 439. Domen i Liibeck. Detalj av levitstolens reliefer. Omkr 1320. Efter Wenzel 1938. Liibeck Cathedra/. Det a il of the reliefs ofLevit e chair. C 1320. utvikta bladen på trymåpelaren, kapitälens kraftigt proflierade abakus och den yttäckande och i vulstform samlade växtornamentiken. Denna del av portalen bil­ dar då en tidsmässig enhet med tvärhusportalen och pelarparet B 4-C4 medan tympanondelen tillhör 1320­ talet (jfr Byggnadshistoria). Portalen är en intressant och ovanlig arkitekturska­ pelse, som på sin tid måste ha väckt uppseende. Detta framgår av de många portaler med besläktade drag, som senare kom till på Gotland. Hallkyrkans slutliga gestalt Till den aktuella byggnadsperioden, som antagits om­ fatta tiden 1308-1360, har förts sakristiebygget, de båda sydportalerna och långhusets förlängning (se Byggnadshistoria). Förändringen av pelarna B4-C4 tyder på att även förlängningen påbörjats i inlednings­ skedet även om den senare kom att avstanna under några oroliga och ekonomiskt osäkra år. Det förefaller alltså, som om man knappast hunnit bli fårdig med långhushallen, förrän man började att förlänga den med två traveer. Även om långhusets 346 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 440. Planens geometriska uppbyggnad. B Cnattingius, ritad av J Söderberg. The geometrical construction of the plan. planerade tom aldrig hunnit uppföras, måste det förvå­ na att man strax tog itu med en så stor uppgift som en förlängning av långhuset. De ekonomiska tillgångarna var troligen inte särskilt stora, och snart mötte många svårigheter. Orsaken till denna hastigt påkomna iver att förlänga hallkyrkan var nog främst Uppsalakatedralens över­ väldigande storlek. Kapitlet och biskopen såg sig dis­ tanserade. Långhuset borde få samma proportioner som i Uppsala, där längden är ungefar dubbla bredden, dvs 57x34 m. Flera kaniker i Linköping var också knutna till ärkestiftets domkyrka, t ex N icolaus Her­ manni, Nils Feet, Henrik Henekasson och Karl Hå­ kansson. Dessutom hade många kaniker studerat i Pa­ ris och sett höggotikens mästerverk. Med dem kunde den redan gammaldags hallkyrkan i Linköping inte tävla. Förlängningen av långhuset i Linköping kan där­ för ses som en eftergift åt katedralsmaken och ett försök att hävda sig gentemot Uppsaladomen. Hade man varit konsekvent skulle man ha lagt ut tillbyggnaden till tre traveers längd och fått en domkyr­ ka något större än Uppsala. Denna längd skulle dock helt ha förtagit den ursprungliga hallens välproportio­ nerade verkan och givit ett rum av betydande längd men alltför låg valvhöjd. Tillbyggnaden av två traveer motsvarar ett fullföljande av det gamla långhusets geo­ metriska system och inrymmes i en fjärde triangel av samma mått som i långhuset jämte tvärskepp och kor (fig 437). Det sengotiska koret Biskoparna och kyrkobygget Tillkomsten av koromgången och de tre kapellen, som på 1400-talet ersatte det trånga och mörka romanska koret med sin smala omgång medan högaltaret fick stå kvar, har författaren skildrat i en särskild monografi om koret (Cnattingius 1970). I detta kapitel skall därför endast göras ett sammandrag av byggnadshistorien jämte en utförligare kommentar till vissa problem rö­ rande konstnärerna. Den historiska bakgrunden till byggnadsperioden har sammanfattats ovan (se Inled­ ning) . Anledningen till det nya korbygget var i främsta rummet behovet av utrymme för flera kapell och alta­ ren. Sedan 1300-talets sista år florerade en livlig kult av helgonbiskopen Nicolaus Hermanni , lokaliserad till hans grav. Förteckningen över mirakler som ned­ skrevs här 1412-1414, visar hur intensiv kulten var särskilt åren 1405-1414. 1 Vidare fanns såsom nämnts bl a en dyrbar Mariarelik i korets östkapelL Man konstaterar under denna tid i stiftet en allt större givmildhet till kyrkan och ett flertal altarstiftel­ ser tillkommer. Troligen var detta en följd av det för­ djupade fromhetsliv, som inspirerats både från birgitti­ nerna i Vadstena och från kretsen kring biskopen Ni­ colaus Hermanni. Förbättrade inkomster och rikare gåvor satte kapit­ let i stånd att börja byggnadsföretaget. Troligen skedde detta senast omkring 1408 men redan omkring 1420 tycks arbetet ha avmattats eller avstannat (jfr ovan Byggnadshistoria). År 1416 orsakade ett blixtnedslag att taket brann. Kapitlet startade en insamling 1423 men därefter vet vi ingenting om byggnadsarbeteL Ti­ derna blev allt oroligare: först Engelbrekts resning och sedan konflikten med Kristian l. Då arbetet avstannade hade murarna uppförts till kapitälhöjd i mittkoret och i sidokor endast till fönst­ rens underkant. Arbetets utförande kan följas med hjälp av stenteknik och stenhuggarmärken. Med en provisorisk täckning fick koret på detta sätt stå halv­ fårdigt i närmare sjuttio år. Först omkring 1470 inträdde lugnare tider. År 1465 valdes Henrik Tidemansson till biskop. Han var en ivrig byggherre och uppförde en hel rad byggnader. De omtalas i biskopskrönikan, vars uppgifter kunnat be­ styrkas: biskopsborgen i Linköping byggdes ut till ett ståtligt palats, vidare Biskopsbro (numera Kungsbro) , Munkeboda (Norsholm) och Vadstena. Dessutom byggde han broar och vägar.2 Om korbygget får vi en underrättelse genom ett pergamentsbrev (RA), daterat l december 1487, som omtalar att koret böljat >>byggas för stora kostnader och utgifter av mästare, skulptörer och murare , hitkal­ lade från övre Tyskland >> . Biskopen hade skänkt 100 rhenska floriner >för att lösa det kontrakt, som blivit ingånget i Köln mellan de nämnda skulptörerna och finarbetarna>>. 3 Uppgiften om hantverkare och mästare från Köln återkommer i den rimmade biskopskrönikan, som ock­ så har en målande ögonvittnesskildring om hur arbetet utfördes t o m under vintern med stenhuggning och murning under stor brådska. Byggnadsledningen under detta sista skede kommer senare att diskuteras nedan. År 1498 var det nya koret äntligen välvt. Då var även de ekonomiska tillgångarna fullständigt uttömda. En anteckning år 1500 i domkyrkans register uppger att vederbörande kassaförvaltare inte disponerade en enda gyllen men att arbetet på byggnaden ännu inte var avslutat. Först genom energiska insatser från biskopen Hans Brask (1513-27) kunde takläggningen med kop­ par utföras och därmed var kyrkan fullbordad. I det östra kapellets östra mur fanns en inskriftstav­ la, som nu förvaras i Linköpings stiftsbibliotek. Efter­ som delar av stenen huggits bort saknas dock böljan och slutet av inskriften (tig 442). Den återstående tex­ ten lyder i översättning från latinet: >>(av biskopen) i Linköping, Henrik i vilket följande reliker är nedlagda: av Guds moders Jungfru Maria hår . . . >> Stenen täckte en relikgömma i muren (DS 1601). Till altaret hade biskop Henrik, vilken bör vara 1200-talsbiskopen med detta namn, även skänkt i testamente (DS 771) ett 348 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig 441. Mäster Gierlachs minnestavla. Jfr fig 222. Foto K Hallin 1986. Memorial tablet ofMaster Gierlach. CfFig 222. DET SENGOTISKA KORET 349 Fig 442. Fragmentariskt bevarad täcksten till relikgömma i östra kapellet. Nu i Stifts- och landsbiblio- teket. Foto ATA. Fragment of cover stone of a reliquary in the east chapel. förgyllt silverkors, i vilket reliker var inlagda, och andra reliker, som skulle ställas på altaret. De först- nämnda relikerna överflyttades redan i korbyggets tidi- ga skede till det östra kapellet.4 Murverk stenmaterialet överensstämmer med de yngre delarna av långhuset men behandlingen av stenytan är betyd- ligt finare. Arkitekturens större detaljrikedom bidrar också till intryck av kvalitetsarbete. I murverket kan de två byggnadsperioderna tydligt urskiljas. Murverket i östkapellet upp till fönstrens överkant och i sidokapellen till deras underkant ut- märks av omsorgsfullt arbete med behuggning med fintandad mejsel och därefter en viss slipning av ytor- na. Det är en teknik, som förut var okänd i Sverige, men som hade utvecklats till stor skicklighet i Kölner- domen redan i korbygget. stenbuggarmärkena under denna period är också mycket talrika och markerar likaså gränserna i murverket (se ovan Stenhuggarmär- ken) . Det mellersta kapellet, Vårfrukoret, måste först bli färdigt på grund av relikaltarets stora betydelse. Dess höga värdighet framhävdes också genom en elegant väggdekor av höga, spensliga blindarkader (tig 19, 222). Formerna kommer närmast från Kölnerdomens västfasad. Naturalistiska blad bildar kapitälen. De går tillbaka till samma förebild och detaljer som en piscina i västra korkapellet i Kölnerdomen. Den fina ytbehandling, som utmärker stentekniken under den första byggnadsperioden, har under andra perioden ersatts av en betydligt enklare teknik med bredmejsel, som ger stenen en glest refflad yta. Stenar med denna behandling återfinns överallt i koromgång och kapell ovanför fönstrens nederkant utom i mittka- pellet, där den finns i väggamas övre delar ovanför fönstren. En ny typ av stenbuggarmärken utmärker också denna period (se ovan Stenhuggarmärken). Det nya korpartiet präglas av de höga fönstren (tig 7, 19), som är ovanligt rikt och varierat utformade. Det rikt utvecklade sengotiska (flamboyanta) masverk, som kan studeras i Linköping, motsvaras ungefår av den fönstertyp som ses i S Andreas i Köln från omkring 1420. En annan förebild är fönstren i rådhuset i Köln (1407-1411). Flera av korfönstren (tig 81-86) visar ett s k fiskblåsemotiv fullt utbildat men med bibehållen symmetri. Dessa masverk hör till de allra vackraste i koret med sin fina dynamik och spän- ning. De är fullt up to date i stilhistoriskt hänseende. Deras närmaste anförvanter är Nottseln (1487-1506) 350 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN och S Ludgeri i Munster (omkr 1500). Vid betraktandet av fiskblåsemasverken måste man hålla i minnet att S 10, S Il och S 13 är fria rekonstruktioner från 1800­ talets restaurering (se s 83). Östkapellets mittfönster (fig 85) har också en rik rörelsekomplikation med an­ knytning till fiskblåsemönstret. Kapitäl Kapitälen är alla av samma eller likartad typ (fig 275-297). Deras cylindriska kärna är insvängd och ganska fritt från denna utvecklar sig en tämligen yvig bladornamentik. Formen är organisk och har trots stili­ seringen en viss naturalistisk prägel. Den är fri i förhål­ lande till arkitekturen men bildar ett linjespel, som inte saknar elegant spänst. Det närmaste ursprunget till denna kapitälstil är dels Köln dels nedre Rhen och Westfalen. Kölnkyrkornas byggnadshyttor med sina avläggare i Rhenlandet be­ höll höggotikens jämförelsevis naturalistiska bladfor­ mer, som utbildats i Kölnerdomens kor redan under 1200-talets senare del. På södra tvärskeppstakets fialer på Kölnerdomen åt väster liksom på södra vimpergens spets finns också blad av mycket liknande former. Direkta jämförelser erbjuder bladkapitälen i Lamberti­ kyrkans i Munster kor (efter 1375) med A 17 och D 15, liksom kapitälformer i S Nicolai i Kalkar starkt erinrar om »rokokokapitälet» C 10 Ufr Cnattingius 1970). Flera av kapitälen är märkta med stenhuggarmärken (se ovan Stenskulptur), vilket gör att de olika mästar­ nas kapitäl kan särskiljas. Att ornamentstilen och sten­ huggarmärkena inte sammanfaller kan verka förvånan­ de. Här finns ett tillfälle att rucka något på den vanliga uppfattningen, enligt vilken en och samma mästare arbetar med sin egen modell och karaktär av orna­ ment. På det sättet har man lyckats få stenhuggare att vandra hit och dit för att hugga ett kapitäl av en viss typ. Den förvirring, som stenhuggarmärkenas vittnes­ börd åstadkommer i linköpingskoret för åsikter av det­ ta slag, antyder i stället det viktiga faktum, att mästa­ ren-arkitekten tillhandahöll huvudmodellerna. Beträf­ fande kapitälen i det östra kapellet är det också intres­ sant att, som Ullen påpekat ovan (s 201 f), dessa ut­ förts av nya mästare, som inkallats i slutskedet. Somli­ ga av dem är ofullbordade. Utmärkande för dem är en tyngre och kantigare form och hårdare stilisering. Koromgångens figurskulpturer På högkorets pelare B l 0-C IO och på väggpelarna A 10-D 10 finns såsom nämnts nedanför konsolerna figurer huggna i hög relief (fig 275-283, 298). Figurkon­ solerna är alla utom en (D 10) signerade av stenhugga­ ren C 2, men även denna bör vara utförd av samme man, som jag kallat Sakramentsskåpsmästaren. Alla skulpturerna har varit bemålade (se s 202 ff). Alla figurerna är män i arbetskläder och flera bär skinnväska i livremmen liksom mäster Gierlach på minnesstenen. Romdahl har observerat detta och han frågar sig därför om dessa män inte var mästare eller parlierer vid hyttan.5 Hans fråga är motiverad. Med stöd av ett betydande utländskt material kan visas att det bör vara en mästare och hans medhjälpare (Cnat­ tingius 1970). Figurernas egenartade, lekfulla och delvis onaturliga ställningar beror på att de härstammar från jongleurfi­ gurer, som var mycket populära i kontinental konst ända från 1200-talet. Den originella hårbehandlingen hör till motivet under 1400-talet. Som jämförelse kan nämnas Jacques Coeurs palats och Jean II:s slott i Bourges. Även i korsgången i domen i Xanten (efter 1445) förekommer liknande figurer. Figurernas egen­ skap av stenhuggare har också många kontinentala paralleller.6 Några av figurerna i koromgången har så karaktäristiska ansikten att man är frestad att kalla dem porträtt.7 Men figurerna är också uttryck för en symbolisk ide: dessa skickliga män, som fullbordat sitt arbete, bär tyngden och ansvaret för byggnadens be­ stånd. De tycks göra det lätt, ja lekfullt, ty stor är deras skicklighet. De överdrivna rörelserna hos figu­ rerna sammanhänger alltså med att härarmotivet på 1300-talet korsades med jongleurmotivet. Figurens otroliga rörelseförmåga motsvarar alldeles jongleurens cirkuskonster med kropp och lemmar. Den populari­ tet, som motivet åtnjöt, sammanhänger med den myc­ ket omtyckta, vackra legenden om jongleuren, som inte kunde tjäna madonnan på annat sätt än att dansa och visa sina konster inför Mariastatyn på altaret.8 Bildsviten i Linköping är ikonografiskt intressant och utan motstycke i Norden. Den är också konstnärligt märklig och röjer ett intressant europeiskt konstsam­ manhang. Mäster C2 har av Jan Svanberg åsatts namnet Mi­ mikmästaren. Denna beteckning är knappast adekvat, eftersom figurernas mimik är det minst typiska. Om han nu skall ha ett namn, så bör detta vara betecknan­ de för hans stil eller ange hans huvudverk. Jag har därför föredragit att kalla honom Sakramentsskåps­ mästaren , eftersom hans stenhuggarmärke förekom­ mer på korets båda märkliga sakrament~skåp Ufr Cnat­ tingius 1970). Till korets utsmyckning med stenskulptur av hög klass hör också de många slutstenarna och valvsköl­ darna, vilka beskrivits ingående ovan (se Stenskulptur) DET SENGOTISKA KORET 351 Fig 443. Korplanens geometris­ ka uppbyggnad. B Cnattingius, ritad av J Söderberg. The geometrical construction of the plan ofthe chance/. PLAN 10 5 o 10 20 30M. och också behandlats tidigare annat sammanhang (Cnattingius 1970). Gierlacbs korbygge Märkligt nog känner man namnet på det nya korets arkitekt och byggmästare. På den minnestavla, som uppsattes i mellersta korkapellet, står namnet Gierlach från Köln (fig 441). Han ses knäböja inför S Peter, kyrkans skyddspatron. Bredvid honom ligger hans red­ skap: passaren, som syftar på hans arbete som arki­ tekt, och hammaren, stenmästarens attribut. Runt tav­ lan står: >>Magister Gierlac de Colonia, fecit istam capellam. Orate pro me» (Magister Gierlach från Köln gjorde detta kapell. Bedjen för mig). Beteckningen fecit brukar vanligen syfta på byggets patronus eller byggherren.9 Här är dock ingen anledning att uppfatta Gierlach annat än som byggnadsledare, arkitekten och stenmästaren. Det uppdrag, som Gierlach fick av kapitlet, var rätt komplicerat. Högaltaret skulle behålla sin plats. Bak­ om detta skulle koromgången anläggas , men betydligt bredare än den gamla. Till omgången skulle anslutas tre kapell, det mellersta och största i längdaxeln och två på sidorna. Gierlachs lösning kom att tillfredsställa högt ställda anspråk. Omgången bildar en fortsättning på hallkyrkans sidoskepp. Kapellen, som är radiellt grupperade och avslutas som en 5/8 polygon, är rätt djupa- ett ålderdomligt drag, kanske arv från Kölner­ domen (pi 71). Det mellersta kapellet förlängdes med en trave mot koromgången. I murpartiet mellan kapel­ len byggdes två torn med trappor. Dessa torn, vilkas spiror raserades på 1700-talet, har återuppförts i sam­ band med 1966 års restaurering. Gierlachs uppgift gällde alltså att förena tvärhuset och långhusets hall med ett nytt kor och en rymlig omgång med tre kapell. Genom att reducera högkorets sidor till tre vanns en rumslig enhet, som också sammanhänger med korkapellens polygona avslutning (5 delar av en oktogon). Vid konstruktion av planen kan Gierlach ha gått tillväga på följande sätt (fig 443). Kor och omgång inneslutes i en kvadrat, vars hörn i öster träffar mitt­ 352 DEN MEDELTIDA DOMKYRKAN Fig. 444. S Ursula, Köln. Interiör av koret. Efter Cnattingius 1970. St Ursu/a, Cologne. Interior of the chance/. punkten i mittkapellets östvägg. K vadratens mittpunkt ligger i det mellersta koromgångsvalvets mittpunkt. I denna kvadrat kan en oktogon konstrueras med omkr 9 m sida. Den motsvaras av mittskeppets bredd i högkoret (B 8-C8) och av en sida i tre nya kvadrater, som kan läggas ut med sina mittlinjer i kyrkans mitt­ axel. De innesluter alla väsentliga partier i korom­ gångens skelett. Det gör också de tre cirklar, som kan konstrueras efter mittaxeln. Deras radie är lika med en oktogonsida. Den första cirkeln innesluter högkoret, den andra koromgången och den tredje 2/3 av östkapel­ let.11 Gierlachs skickliga lösning innebar ett fullföljande av hallplanen med dess geometriska system och pro­ portioner. Detaljer som profiler på pelare och socklar återgår på rhenländska former, som har sitt ursprung i Kölnerdomen, vilket också gäller själva rumsbilden. Gierlachs stil hänger samman med den klassiska goti­ ken i Kölnerdomens kor och särskilt dess många avläg­ gare såsom stiftskyrkan i Kleve från 1341-1426 och framför allt koren i S Ursula och S Barbara i Köln (d s invigt 1393). I synnerhet är rummets proportioner och byggnadsornamentiken ursulakoret påfallande likt Linköping (tig 444). Korets siste byggnadsledare Adam van Durens stora stenbuggarmärke på kapitälet D 16 (tig 292) föranledde Romdahl till antagandet att märkets ägare på detta sätt markerat sin egenskap av byggnadsledare. Adam van Durens verksamhet har skildrats av Lau­ ritz Weibull, Otto Rydbeck och senast av Jan Svan­ berg. 11 Dessa forskare har tilldelat honom en stor och delvis även kvalitativt betydande produktion, som inte behöver diskuteras här (se vidare Cnattingius 1970). Med utgångspunkt från Glimmingehus har man velat göra honom till ledare för korets fullbordande i Linkö­ ping. Denna förmodan har sedan i flera uppslagsböcker övergått till konsthistoriskt faktum. 12 Med hjälp av en mera kritisk analys får Adam van Durens insatser andra proportioner. A v stenhuggar­ märkena framgår klart att han inte ingått i arbetsstyr­ kan förrän under slutfasen av denna byggnadsperiod, alltså under slutet av 1490-talet (se ovan s 103 ff). Förutom på det nämnda kapitälet och på en slutsten (tig 320) återfinns hans märke (C l) endast på några valvribbstenar och masverks stenar. A v stilistiska skäl har han också tillskrivits valvsköldarna i det södra kapellet (tig 323-330). Den man, som i första hand kan komma ifråga som ledare av byggnadsarbetet, om man går efter konstnär­ liga kriterier, är enligt min åsikt Sakramentsskåpsmäs­ taren (C 2). Hans roll i europeisk skulpturhistoria har skisserats tidigare (Cnattingius 1970, 1981). Han fick en grundläggande utbildning i Köln och har i sin konst realiserat kölnska stilskiftningar vid 1400-talets mitt. Hans stil företer en egendomlig blandning av ålder­ domlig kölnsk idealistisk tradition från 1300-talets slut och begynnande realism i fransk-flamländsk stil från 1400-talets andra fjärdedel. Figurerna har ett klart sam­ manhang mellan kropp och dräkt. De uttrycker sig med påfallande livliga, ibland lekfulla rörelser. Typisk är den energi, som uttrycks i rörelser, ställningar och ansikten, allt sammanhållet i en viss inre spänning. Ansiktsmodelleringen är kantig och oskön, vilket bi­ drar till karakteristiken. Veckbehandlingen, som tycks imitera träskulptur, är hård med starka kontraster mel­ lan släta ytor och djupa veck, som ger stark skuggver­ kan och intryck av kraft och koncentration. Liksom i den samtida burgundisk-flamländska skulpturen kom­ mer ett profant drag fram, som tar sig uttryck i realis­ tiska och ibland nästan groteska former. Sakramentsskåpsmästaren var en skicklig och ex­ ploativ konsument av det mest aktuella i sin samtids europeiska skulpturstil. Det hör till vår medeltids­ konsts många överraskningar, att några skulpturer, som företräder denna märkliga europeiska stil, tillkom i en svensk domkyrkohytta. Liksom från de höggotiska huvudena i blindarkaderna når oss via korskulpturerna en frisk fläkt av aktuell västeuropeisk konst. Vi vet att flera arkitekter också var skickliga sten­ huggare och skulptörer. Mäster Gierlachs minnestavla har som vi sett både en passare och en stenhuggarham­ mare som attribut. Som exempel från kontinentens stora byggen kan nämnas Jodocus Dotzinger i Regens­ burg (1459) och Konrad Kuyn (Kuene, d 1469) vid Kölnerdomen. 13 Vid de stora franska katedralbyggena hade man dock redan på 1200-talet frigjort arkitekten (magister operis) från hantverket. 14 Man kan alltså inte med bestämdhet hävda att byggnadsledaren i Linkö­ ping under korets slutfas också varit den ledande sten­ huggaren och skulptören. Ledaren kan ha varit enbart byggmästare och slutfört arbetet enligt Gierlachs rit­ ningar. Att den man, som jag gett beteckningen Sakra­ mentsskåpsmästaren, var den konstnärligt mest be­ vandrade och framstående bland de verksamma sten- DET SENGOTISKA KORET 353 huggarna under denna byggnadsperiod är dock mycket tydligt. Med koromgången och de tre korkapellen fick Lin­ köpings domkyrka en värdig avslutning av stor skön­ het. Det nya byggnadspartiet innebar en rumsstegring, mindre genom själva rumsformen än genom ljuset, pelarnas gestaltning och vertikalriktningen. Effekten nåddes utan att denna del gjordes högre än tvärhuset. Inte heller framträder det nya koret i en ny anda och påfallande rörelserytm. Den konservativa rhenländska stilen har t o m dämpats och nivellerats i detaljerna för att bringas i samklang med tvärhusets ålderdomliga och tunga arkitektur. Koromgångens största verkan är ljusföringens förtjänst. Östfasaden framträdde i färdigt skick som en skåde­ fasad mot en av stadens allmänningsgator (nu Ågatan). Det överensstämmer med sengotisk arkitekturuppfatt­ ning, att låta korbyggnaden bilda accent i stadsbilden. strävpelarna har inte bara stödfunktion utan har blivit formgestaltande element genom sin dekorativa artiku­ lering. Så är fallet också med fönstren , som är djupt indragna och försedda med skuggbildande hålkälspro­ filer. 23-825747 Linköping 3. GRAVSTENAR av Sune Ljungstedt Gravstenarna i domkyrkans golv A v de 265 numren i följande katalog över gravstenarna finner man de flesta på gravstenskartan från år 1974 (pl 75). Av de saknade är 15 stycken magasinerade eller utställda i Stenmuseet i den s k Rhyzeliusgården. Det är i allmänhet mindre fragment eller sådana stenar, som ursprungligen varit resta vid gravar utanför dom­ kyrkan. Några sådana utomhusgravstenar ligger fortfa­ rande kvar inne i kyrkan, degraderade till golvstenar: nr 4, 9, 10, 14, 17, 95, 198 och 199. De magasinerade utomhusgravstenarna har för fullständighetens skull även fått komma med i detta sammanhang och be­ skrivs under nr 192, 193, 200, 211 , 212, 222, 226, 260, 261 och 263 . I domkyrkogolvet ligger utom gravstenar även några före detta altarskivor, som efter reforma­ tionen omhuggits till gravhällar eller trappstenar: nr 93 , 100 c-e och 113. Ett fragment av en timsten ligger i långhusets SV hörn, nr 241. De medeltida gravstenarna upptar ca 45 nummer. Flertalet av dem är starkt nötta och fragmentariska. De har ofta återanvänts i samband med senare begravning­ ar. Vid 1932 års golvomläggning sammanfördes åtskil­ liga medeltida gravstenar till nordöstra korkapellet och till området norr om pelare B 3 men flera ligger fortfa­ rande spridda i olika delar av kyrkan. År 1932-33 uppgjordes två gravstenskartor, som vi­ sar gravstenarnas lägen före och efter omflyttningen då. På den äldre kartan ser man mittgången täckt av gravhällar(pl74). Några av dem låg i närheten av sin grav­ plats, tex nr 31. Den omflyttning man gjorde avsåg att skydda gravstenarna från alltför stark nötning. Även vid restaureringen 1960-61 gjordes några mindre juste­ ringar av gravstenamas lägen. Det har här som i de flesta kyrkor varit omöjligt att helt bibehålla samban­ det mellan gravsten och gravplats. Bland större om­ flyttningar genom tiderna kan nämnas den som skedde 1812. Då försvann bia de skrank, som inhägnat vissa gravplatser, och gravstenar, som legat upphöjda, sänktes till golvnivå. Man kunde förvärva gravplatser Gravsten nr 12. Över biskop Nikolaus Hermansson, död 1391. Foto SvK 1985. Grauestone No 12. Bishop Nikolaus Hermansson, d 1391 . inne i kyrkan så sent som år 1778. Kistor placerades i vissa gravvalv ännu under 1800-talets första årtionde. Gravstenarna i Linköpings domkyrka har uppmärk­ sammats under skilda tider. En handskrift av Sölve Gardell, 1936, med titeln Sepulcralia Lincopensia be­ handlar de 240 nummer, som återfinns på 1933 års gravstenskarta. Gardell har efter äldre källor sökt re­ konstruera gravstenamas texter. Hans handskrift har varit utgångspunkt vid den behandling av gravste­ narna, som nu utförts. Gardelis numrering av stenarna har bibehållits. De nyheter som tillkommit är bl a fynd från utgrävningar. De visar sig vara rester av grav­ stenar, som Gardell ansåg förlorade . Gardell har i sin avhandling Gravmonument från Sveriges medeltid, 194~6, redovisat det medeltida Linköpingsmateria­ let. Där anför han källor av olika slag, vilka han bör ha utnyttjat även för gravstenar från senare tid. Det har ej varit möjligt att på alla punkter kontrollera Gardelis komplettering av gravstenstextema. En ny genomgång av samtliga bevarade gravstenar har medfört att vissa rättelser gjorts. I noterna ges personhistoriska kommentarer samt uppgifter om några av de stenhuggare, som kan räknas som gravstenamas upphovsmän. Katalog l . Gravhäll av röd kalksten, ursprungligen trapetsfor­ mad. Gardell 250. Kantskrift med minuskler: hoc · mausoleo · tu/a · pausät · ossa · locata · Bero · vo/e te · dö · de · klokkarike · levat a ·l Ad · laudem · xpi · viires · z · opes · posuisti · Sic · cu · vixisti · servire · deo · studuisti. (=l detta gravmonument vila dina hitlagda ben, o Björn, vilka med Guds vilja flyt­ tats hit från Klockrike. Till Kristi ära har du ställt din kraft och förmåga. På så sätt har du under ditt liv bemödat dig om att tjäna Gud.) Mått: 179x 58(-65) cm. Kyrkoherden Björn i Klockrike omkom år 1309, enligt en tradition. Efter sin död blev han betraktad som helig. Hans kvarlevor överfördes till domkyrkan omkring år 1400 (1391 ?) och i samband därmed tillkom gravstenen. Den har flyttats flera gånger. Under 1500­ 358 GRAVSTENAR Gravsten nr l. Över kyrkoherden Björn i Klockrike, enligt traditionen omkommen 1309. Gravstenen från tiden omkr 1400. Foto 1977. Grauestone No l . Björn, vicar of Klockrike, traditional/y supposed to have been killed in 1309. Gravestone c 1400. talet torde den ha legat i mittskeppets 6:e trave, nära intill predikstolen(?) År 1931 låg den i södra tvärskep­ pet. Översättningen ovan enligt Tryggve Lunden: Svens­ ka helgon, Stockholm 1972. 2. Gravhäll av grå kalksten. Gardell 68. Något defekt och starkt nött. Majuskelinskrift inom urspr. femsictig ram. -- X- l ----1 -- DOM--is : M-is : --­ REDI-- l S---- ---ET : l-- ELI------ l I TI--- HV----. Mått: l82x98-l04 cm. 1300-tal. 3. Gravhäll av röd kalksten. Gardell 332. Delvis bort­ nött majuskelinskrift inom rektangulär ram: [M : CD : TER : DO : G]RATI[A : KATERINA : MCANS­ :]NECE : FIORTI : HELGHONI[S:] l NAT[A:]X­ [RI]ST[I: SIT: IUCTÄ: COHOR]T[I]. (=1400. Tre­ falt behaglig för Herren och strålande genom sin tappra död må Katarina Helgesdotter vara förenad med Kristi skara.) Mått l02x7l cm. 4. Gravhäll av grå kalksten, övre delen saknas. In­ skription: »(HÄR · VNDER · HWILAS · I · HERRA/NOM · ÄREBORNE · OCH · KONST) l ERFARNE · MÄSTARE · AF · DET · l LOFLIGA · KARDUWANS l MAKARE · ÄMBETET · l MÄSTAR · ERICK · GESILIUS · l FÖDD · 1717 · DÖD-- l MED · SIN · KÄRA · HUSTRU · l ANNA · MARIA · LINDALL ·l FÖDD · 1719 · DÖD-- l OCH · DES · BARN.>> Inskriften kompletterad efter D. S . Wallman 1812. På stenens nedre deJ siffran 49. Stenens format, l03X6l cm, antyder att den tidigare kan ha varit rest ute på kyrkogården. Siffran 49 hänvisar emellertid till en gravplats inne i kyrkan i långhusets SV del. Jfr Linköpings historia 2:2 (1946), s 699. 5. Ursprungligen trapetsformad gravhäll av mörkgrå kalksten. Gardell 362. Kantskrift med majuskler: ANNO : DJi:H : M : [CD:] l Xliii : 1111 : ID' : DECEBRIS : OBIIT : DNS : BENEDIICT' : DE : HUNDA/BERGH : PREDAT' : C' : AlA : I : PACE : REQESCAT. (=Herrens år 1414 den lO december dog prebendeprästen herr Benkt i Hunneberg, vilkens själ vite i frid.) På gravstenens mittfält är en senare !nskription: HÄR LIGGER BEIGRAFWEN SALIGH l DANIEL GEORGIJ HYlLI­ KEN I HERRANOM AFISOMPNADE DEN 9 l APRILIS ANNO 1649 l GVDH HANS SIÄL NÅ/DE AMEN. Därunder är en sköld med initialerna IMSK, EMD samt monogram l'tf Mått: l48x66(-7l) cm. ·~·: ;d1Ji()!/1PI :cp:( -;:::- x .._;HAR LIGGER BE-1: ­ J, GRAFWEN SALIGH .::_ o DA N l E L G E ORG1J HVIt:..:.:. '-' INADE DEN ? .-;: ~ APRILJS Af'NO 1(5-ty 8 -::::::; C.VDH HAN 5 slÄL NÅ • -~ V Dt AIVFN v ~!'!MsK\ g ~)m c2 ~[~~v,~ -C{ ­ ... ,-..­ - ""' -••• Gravsten nr 5. Över prebendeprästen Benkt i Hunne berg, död 1414. Återanvänd för Daniel Georgii, död 1649. Teckning 1977. Gravestone No 5. Benkt, prebendary ofHunneberg, d 1414. R e-usedfor Daniel Georgii, d 1649. KATALOG 359 6. Gravhäll av grå kalksten, fragment med starkt nött yta. Inskrift, sannolikt på latin, till största delen utplå­ nad. Mått: 71 x72 cm. 1500- eller 1600-tal. 7. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Gardell62. Den bevarade delen visar en sköld med utplånad figur (ett människoben) . Däromkring inskrift i ringform med ma­ juskler: + HIC : IACE[T : HINCECHIN : HI]PP (=Här ligger Henekin Hipp.) Inskriften kompletterad efter Gardell. Mått: 34X49 cm. 1300-tal. 8. Gravhäll av grå kalksten. Försedd med bomärke. Mått: 95x89 cm. Medeltid. 9. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: ---D · 7 · OCTOBR · DÖD f--- [APR] ILI · TILLIKA · MED · THESS f ---K: MAN · NÄMND : M: f--- T · LARSSON · FÖDD f ---34 · D · 29 · SEPT· DÖD· 17--. Mått: 78X59 cm. Stenen har antagligen tidigare stått ute på kyrko­ gården. 1700-tal. lO. Gravhäll av grå kalksten, övre delen saknas. In­ skrift: --- SOM AFSOMNADE f THEN 28 MAIJ ÅHR 1625 MED f SIN KIÄRE HVSTRV H KARIN f BENGTZDOTTER SOM AFSOM/NADE THEN ÅHR / SÅ OCH THERAS BARN : SOM f AERE BENGT, MARTEN, BENGT/MARTEN OCH ARVID STA­ PHAN/SÖNER. DORTY, MARGRETAI[KE]RSTIN, RAMBORG, ANNAlMARGRETA OCH KRISTIN f STAPHANSDOTTERS : GVD / GIFVE THEM EN S[ALIG] VPSTÅNDELSE. Mått: 1l3x56 cm. Stenens undersida har inskrift (Job 19 vers 25-27) vilket visar att den tidigare varit rest ute på kyrkogården. Il. Gravhäll av röd kalksten, två starkt nötta frag­ ment. Gardell 337. I mittfältet en nu nästan helt utplå­ nad avbildning av den döde, barhuvad och iförd alba, vars mönstrade besättning nedtill fortfarande kan skönjas. En stav är lutad mot hans vänstra axel. Till vänster om honom avbildas en kvadrerad sköld, där fält l och 4 har en trappskuren ruta. Gestalten och skölden med tillhörande hjälmprydnad avtecknar sig mot en rombmönstrad fond inom en bladprydd båg­ ställning. Text i minuskler inom femsirlig ram, som följer stenens ytterkontur: [Ulph]onlis : natus : [can­ to]r: nicholaus : hufrnatus : hic : iacelt :ut : gratus : sit : [x po : funde : precatus]. (=Kantorn N ils Ulvsson ligger här jordad. Bedjen att han må finna nåd för Kristus.) Inskriften kompletterad efter Gardell . Grav­ hällens ursprungliga storlek ca 210x 118-104 cm. De bevarade delarnas mått: 104x 102 cm resp 97x64 cm. 360 GRAVSTENAR 12. Gravhäll av grålila kalksten, sedan 1864 inmurad i norra korkapellets vägg. Gardell 231. Porträtt i låg relief (>>ristning>>) av en biskop i full ornat med hän­ derna i kors på bröstet. Ögonens pupiller är starkt uppborrade och har förmodligen haft inläggningar av Gravsten nr Il . Över kantorn Nils Ulvsson, död 1400. Foto 1977. Gravestone No J J. Cantor Nils Ulvsson, d 1400. annat material. Inläggningar kan också ha funnits i några av hålen på mitran. Det starkt idealiserade ansik­ tet visar nedtill svag skäggväxt. Händernas stigmati­ seringshål är grovt utförda och kan ej vara ursprungli­ ga. Gestalten är placerad inom en bågställning och har KATALOG 361 som bakgrund en rombmönstrad yta. Två små änglar med rökelsekar och språkband omger bågen upptill. Kantskrift med upphöjda minuskler: Hic : osgotor[um] l : presul : nicholaus : humatus : Mens : pia : vas : mor[um] :l celesti : docmate : grat[us] : Anna[m] :l birghita[m] : solle[m] pnit[er] : hystariavit : Ansgarii : vita[m] : celebriq[ue] :l stilo : decoralvit (=Här är jordad östgötarnas biskop Nils. Han hade ett fromt sinne, goda seder och var benådad med kunskaper i andliga ting. Anna och Birgitta har han högtidligt skild­ rat, och Ansgars levnadshistoria har han skönt behand­ lat med frejdad penna.) Inskriften kompletterad efter Gardell. Inskrift på bågen: Hunc : annus : tulit :M : CCC : ter :XC : monos : crucis : inven : (=Honom bortryckte det ettusentrehundranittioförsta året på korsfinnaodets dag.) Inskrift på språkbanden: EUGE : SERVE : BONE : E l INTRA : IN GAUDIUM : D (=Väl, du gode och (trogne) tjänare, gå in i (din Her­ res) glädje). Mått: 226x 132 cm. 13. Gravhäll av röd kalksten, ursprungligen trapetsfor­ mad, fragment. Gardell 343. På den saknade delen av gravstenen fanns en vapensköld med ginbalk försedd med två(?) sparrar. Kantskrift med majuskler: + ANNO : D:r'H : M : CDNJI : III : NOS : AUG[TI : OBIIT : DNS : RANGWALDUS : ERICI : PSBITER l DICTUS : KYRNING : CUl' : AlA : IN : PACE :] REQESCAT : AM (=Herrens år 1407 den 3 augusti dog prästen herr Ragnvald Eriksson med tillnamnet Kyrning, vilkens själ vile i frid. Amen.) Inskriften kompletterad efter Gardell. Det bevarade fragmentet har storleken 49x59 cm. Jfr Raneke, s 235. 14. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: HÄR UNDER HUILAS I HERRANOM / TOBIAS IACOBI HOS GUD SALIGH / HUILKEN I 13 ÅRS TID SÅ UTHI NE/DRE LINKIÖ­ PINGS SCHOLA SOM GYMINATIO SINA STUDIER MED STÖR­ STA f FLIJT I LIFSTIDEN IDKADE OCH SE/DAN MEDH ETT GOT AFSKED OCH/AFSOMNADE DEN 14 OCTOB. ÅHR / 1680 GUDH FÖRLÄNE KROPPEN / EN FRÖGDEFUL UPSTÅN­ DELSE. Mått: 92x61 cm. Inskrift på undersidan: JOB CAP. VII. ECCE NUNC IN l PULVERE DORMIAM : ET SI MAlNE ME QVAESIERIS, NON l SUBSIS­ TAM (=Job 7:21. Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.) Stenen har tidigare varit rest ute på kyrkogården. 15. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Gardell 628. Medeltida kantskrift med majuskler inom femsictig ram, nu utplånad. Av en senare inskrift kan ordet SVENSDOTTER skönjas. Mått: 79X78 cm. 16. Gravhäll av röd kalksten, fragment. Gardell 176. Kantskrift med majuskler nu nästan utplånad: [HIC : IACET: DNS: CAROLUS : BA] TYR · · · (=Här ligger herr Karl Båt.) Inskriften kompletterad efter Gardell. Biskop Karl Båt avled 1338. Mått: 123x72 cm. Jfr Sv biogr lex 20 (1973-75), s 706f. 17. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift häm­ tad ur Job 19 vers 25-26. Mått: 82x54 cm. Stenen har tidigare varit rest ute på kyrkogården, vilket framgår av formatet och inskrifterna på fram- och baksida. Framsidan är nu vänd nedåt och bär inskriften: ---us. LARS ÅKESON SKRÄD/ ARE FORDOM BORGARE I LIN/KÖP : HVILKEN AFSOMNADE ÅHR / 1636 DEN 15 IVLIJ SAMPT HANS / K. HVSTRV KARIN O.D. HVILKEN f AFSOMNADE ÅHR 1641 DEN Il / OCTOB : SAMPT THERAS K. SON f OLVF LARSON FORDOM BORGA/RE I LINKÖP : HVILKEN AFSOM­ NADE / ÅHR DEN SAMPT HANS K. HVSTRV MARIE GÖSTAFS[D] / AFSOMNADE ÅHR DEN f OCH THERAS BARN [V]/ILKA AFSOMNADE ÅHR DEN f GVD THERAS S[IÄLAR] BEVARE. 18. Gravhäll av röd kalksten, fragment. Gardell 73. I fåltet en tom sköld. Kantskrift med majuskler: CON­ DI[T' : ES]T ---III--- QIA : CAS. Mått: 48x41 cm. 1300-tal. 19. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Gardell 70. Majuskelinskrift inom en ring: [HIC : IACET : DO­ MINUs --] IOARUS : ESGERI : PSBITER : [OBIIT:] ---(=Här vilar prästen herr Joar Esgers­ son, vilken avled---) Korprästen Joar i Linköping är omnämnd mellan åren 1352 och 1371. Jfr H Gillingstam, Ätterna Oxenstierna och Vasa under medeltiden (1952), s 737. En senare inskrift på samma sten lyder: [ANNA MA­ RIA DANIELSOOf]TER KÄMPE AFSOM[NADE] ANNO 1685 DHEN 26 JAN. KLÅCKAN 2OM MÅRGO[NEN] . Inskrifterna kompletterade efter Gardell. Mått: 145x72 cm. 20. Gravhäll av grå kalksten, fragment i två delar. Gardell 200 och 616. Delvis utplånad majuskelinskrift utmed kanten: ---T : DOMINVS : T[H]ORIDONIS : BVND[A] -- (=--- herr Tord Bondes ---) 1300­ tal. På stenens mitt en senare inskrift. HER AER BE­ GRAFVEN S[ALIG] MARGRE/TA PERSDOTTER HVILKEN AF/ SOMNADE THEN 29 DECEMB / 1603 BRITA PERSDOTTER / 362 GRAVSTENAR ~ TfR KAMP E .AFSOMNl-~ (ANN0]68S DffN 26jAN~~~f>Militära chefer i svenska armen>> i riksarkivets expedition och J Cavallie, De höga officerama (1981) känner ej någon överste med detta namn. 24. Gravhäll av grå kalksten. Överst i relief kunska­ pens träd omgivet av putti med förgängelsesymboler samt, ytterst, Adam och Eva. Därunder kolonnställ­ ning med rakt bjälklag. Inskrift: HÄR VNDER HWIILS I HERRANOM S. l PEDER NILSON FORDOM RÅDMAN HÄR l l STADHEN HWILKEN AFSOMNADE ANNO l 1662 DEN 17MAll KLOCKAN 9 OM AFTOINEN MEDH SIN K. HVSTRV H. ANNA HÅKONSIDOTTER HWILKEN AFSOMNADE l OCH HAFWA DHE LEFWAT TIL HOOPA l VTHI 37 ÅHR OCH AFLAT TIL SAMMAN l 5 BARN, 4 SÖNER OCH EEN DOTTER l GVDH THERAS SIÄLAR EWINNERLIGEN l FRÖGDE. Därefter följer text hämtad ur Uppenbarelseboken kap 14 vers 13. Mått: 212x 142 cm. KATALOG 363 Gravsten nr 24. Över rådman Peder Nilsson, död 1662, och hans hustru Anna Håkansdot­ ter. Foto 1977. Gravestone No 24. City Coun cil/or Peder Nilsson, d 1662, and his wife Anna Håkansdot ter. 25. Gravhäll av grå kalksten ornerad i låg reliefmed en kolonnställning. Inskription övervägande i frakturstil. På stenens mitt en sköld med bomärke i kombination med initialerna T.S. och A.B.D. Däromkring en lager­ krans, timglas, dödskalle och texten: HOMO BULLA, MEMEN10 MORI (=Människan är en bubbla, kom ihåg att du skall dö.) Postamentet har inskriptionen: Här huilas I Herranom S. Tynnes Smits, hvilken afsom­ nadhe then 30 Septembris 1621, teslikestt hans käre Hustru Hustru Anna BöriesDotter, hvilken i Her­ ranom afsomnadhe then 3 APRILIS åhr 1645 med theras Barn, Gudh them en frögdefull upståndelse milde­ lighen förläne Amen. HÄR UNDER HWYLAS OCH I HERRA : FORDOM W ÄL · T OCH W ÄLFÖRSTÅNDIG RÅDMANEN SAL. TYNNES NIELSON . HWILKEN AFSOMNADE A0 1666 DN 4 MAY PÅ SITI 41 · ÅLDERS ÅHR · HANS SIÄL GVDH 364 GRAVSTENAR EWINNERLIGEN FRÖGDE. Inskriptionen i fältet över bjälklaget är hämtad ur Romarbrevet kap 14. Mått: 242Xl38 cm. 26. Gravhäll av grå kalksten. Hörnrundlar med rosor. Inskrift omgiven av en oval bladkrans: HÄR UNDER l HVILAS I HERRANOM l SAL. --- l FORDOM RÅD OCH HANDELSIMAN HÄR I STADEN HVILKEN I l HERRANOM SAHLIGEN AFSOM!NADE A? l-- DEN -- l TILLIJKA MED SIN K: HUSTRO l DEN FORDOM ÄREBORNE OCH l DYGDE­ RIJKE MATRONA HUSTRU CHRISTINA VALLENTINSDOT. HVILKEN l I HERRANOM SAHLIGEN AFSOM/NADE A? 1710 DEN 17 MAil l TILLIJKA MED DHERAS K: BARN l MARIA, MARGARETA, NICOLAUS l OCH OLAVS -- l GUDH FÖR­ LÄNE DEM PÅ DEN l STORE DOMSENS DAGH l MED ALLE CHRISTROGNE l EN FRÖGDEFULL l UPSTÅNDELSE. Kantskrift hämtad ur Syrak kap 40 vers 11. Mått: 200xl34 cm. 27. Gravhäll av grå kalksten, avhuggen upptill. Orne­ ring i låg relief med kolonnställning. På stenens mitt bomärke omgivet av A. L. S . och KDL. Däromkring en lagerkrans, två änglahuvuden och texten [I DAGH M]IGH, [I MORGON T]IGH. Inskrift på stenens nedre del: HÄR HVILAS I HERRANOM S. ARVIDH LARSON FOR(DOM] l BORGEMESTAR I LINKIÖPINGH, HVILKEN AFFSOM­ N(A]IDE THEN 4 SEPTEMBRIS ANNO 1612, SÅ (OCH THESS] l KIÄRA HVSTRV GVDFRUCHTHIGH OCH DYGDE(RIK] l MA­ TRONN HVSTRV KARIN LARSSDOTTHER (HVILKEN] l OCH I HERRANOM AFFSOMNADE ANNO 1637 (THEN] l- IANVAR SÅ OCH THERAS KIÄRA BARN: MICHELL l OCH IÖRAN ARVIDSONS SOM AFFSOMPNA(DE I] l PEST ANNO 1622: BRITHA OCH INGEBORGH(I] l PESTE ANNO 1602. ITHEM BARBRY AGINNIS l (MARGRETA OCH H K]IRSTIN --- l [HANSSONS SOM OCH AFSOMNADE I THEN PESTILENS l 1622. GVD FÖRLÄNE THEM OCH OSS AL]LOM EN S(ALIG VPSTÅNDELSE]. Texten delvis kompletterad efter Gar­ dell. Inskrift på stenens övre del hämtad ur Syrak, kap 41. Mått: 222x 152 cm. 28. Gravhäll av grå kalksten. Hörnrundlar med ängla­ huvuden, dödskalle och korslagda benknotor. Mitt på stenen en oval bladkrans med monogrammet LAS-BK omgivet av: ANNO 1699. Inskrift: HÄR UNDER l HUILAS I HERRANOM l SALIGE RÅDMANNEN H!' l LARS ANDERSSON HUILIKEN AFSOMNADE DEN Il IAN A? 1707 TILLIKA l MED SIN K: HUSTRU l DYGDESAMME MATRONA l HUSTRU BRI­ TA KRANTZ l SOM AFSOMNADE DEN l 15 IAN : A? 1714 SAMT l 5 DERAS K: BARN JOHAN l ANDERS, HEDWIG, HANS l OCH JACOB KINBERGER. Därefter >>TEXTUS FUNE­ BRIS» hämtad ur Psaltaren 15, vers 1-4. Som kantskrift återges Psaltaren 73, vers 25-26. Mått: 180x93 cm. Jfr gravsten nr 59. Om makarna se Linköpings hist 2:2 s 646. 29. Gravhäll av röd kalksten, något defekt. Gardell 375. Kantskrift med majuskler (sent 1400-tal?): HIC : OBIIT : LAURENCIUS : ANDREE : C[ONISUL : LINCOPENSIS :] CUM : l CONSORCIA : SUA : KATERINA : PETER! : A/NIMAE : REQUIES­ SCANT : (=Här dog rådmannen i Linköping Lars Andreasson med sin maka Katarina Petersdotter. Deras själar vite i frid.) Inskriften kompletterad efter Gardell. På stenens mitt en senare inhuggen sköld med bomärke (sannolikt Erich Persons). Däröver ett språk­ band med årtalet 1523 i sengotiska siffror. Under sköl­ den inskriptionen: ERICH PERSON BORGMESTARE l I LINGHEPING BLEFF HER BEGRAFVEN THEN 8 SEPTEMBER l ANNO 64 SAMPT MED SIN S. H: l HVSTRV BARBRO AFSOM­ NADE l ANNO -3 THEN 2 DECEMBRIS l GVDH DERIS SIEL NADE AMEN. På stenens övre del står: BEATI MORTVI QVI IN DNO MORIVNTVR ( = Saliga äro de som i Her­ ranom dö). Mått: 222x 148 cm. 30. Gravhäll av röd kalksten. Hörnrundlar med ängla­ huvuden eller rosor. På stenens mitt en sköld med en våg samt initialerna HWSH-KBD. Skölden är pla­ cerad inom en lagerkrans, som omges av timglas och dödskalle, samt texten: HODIE MIHI CRAS TIBI MORS CERTA HORA INCERTA. Inskrift: HÄR UNDER HVILAS I HERRANOM S. ÄREBORNE OCH l WÄLACHADT HANS WILL­ HELMSON HYTTON · FORDOM l RÅDMAN HÄR l STADEN AFSOMNADE D. 4 FEB. ANNO l 1686 PÅ SIT 70. ÅLDERS ÅHR SAMT HANS K. HUSTRU l ÄREBORNE OCH GUDFRUCHTIGE MATRONA H. KIRISTIN BENGTSDOTTER AFSOMNADE D 25 FEB. ANNO l 1696 PÅ SIT 80. ÅLDERS ÅHR HAFVA AFLAT l 13 BARN, Il S. OCH 2 D. GUD FÖRLÄNETHEM EN FRÖGDE­ FUL UPSTÅNDELSE l D. 29 MART. AME. Inskrift på ste­ nens övre del har hämtats ur Sap 4, vers 7, l O-Il och 14. Som kantskrift återges Filipperbrevet l, vers 23 och 21. Mått: 185x 136 cm. Om makarna se Linköpings his t 2: 2 s 642 f. 31. Gravhäll av mörkgrå kalksten, starkt sliten. Överst tre kartuscher med rullverksornament. Den högra har texten: PSAL. 19 HERRE MIN l TRÖST OC FÖRLÅSISARE · H(USTRU] CHIRSTIN l IOENSDOT. FÖDH l l LINCOP. ANNO 1600 l MARTI' 16. Därunder tre rundbågiga arkader, vars pilastrar smyckas av bladornamentik. I den vänstra arkaden avbildas Moses med kopparormen, i den hög­ ra Johannes döparen(?). Över honom texten: IOHANNIS KATALOG 365 l OCHBEGRAFFWEN Tff_N f-fDERLIGE GVDFR VC.HTIGHE JRICSON FORDOM BORGMAsTARE HAR l LIN Kö IIESV CH\ISTI PAK'ALLELSE LIVFLIG EN AFFSO 5TO~E PfSTIL[NTIEN THEN ISAVGVSTI ANNO 16ZZ RDOM 71 5AM'T M:D SIN KÅRE HVSTRV 1-fDERL IG T IG MATRONA HVSTRI/ MAUN ANDERSDOTTER SALIGEN AF SOM'NADE T t-f. N Z 6 OCH AnA TtfRAS KARE BARN HWILKA OCH AFFSOM'NADE SoM WARO DOTTR Tff: 5 DECEB ?8 ALDRIG 33 wn:: IH DRic. 'lZ ALDRIG l TT Af!\ rfDRIC IACOBSÖ Ti[zs OEC C08SDOT l Tff 5TORE PESr ? AVGVST JiLOR ZOl t.IADE 6 Z 7 1"1- AVGVSTI ALDR 16 AR li"DRIC IACO _ _ _____ AU>R 13 AR PER lA<.08~ ~ z. M 11 7(1 Gravsten nr 31. Över borgmästaren Jacob Henriksson, död 1622, hans andra hustru Malin Andersdot­ ter samt åtta barn. Foto 1977 och teckning 1973. Gravestone No 3/. Jacob Henriksson, mayor, d 1622, his seeond wife Ma/in Andersdotter and eight children. 12, 32. NÄR IAGH WAR[DER] YPHÖGD [IFRÅ] lORDENE [SK]AL lAG[H] --- I mittarkaden Gud Fader i bröstbild bland moln samt texten: EA PRINCIPIYM l TRANSITYS E YIYIS VITAE l EST MELIORIS ORIGO l ÖYTINAM (?) LICEAT SIC l MIHI CHRISTE MORI. (=Detta är begynnelsen. Hä­ danfärden från de levande är böljan till ett bättre liv. O, att det måtte förunnas mig, Kristus, att dö så!) Inskrift på stenens nedre del: --- BEGRAFFWEN THEN HEDERLIGE OCH GYDFRYCHTIGHE l [IACOB HEN]D­ RICSON FORDOM BORGMÄSTARE HÄR I LINKÖ-- l -- I IESY CHRISTI PÅKALLELSE LIYFLIGEN AFFSOMI[NADE I THEN] STORE PESTILENTIEN THEN 15 AYGYSTI ANNO 1622 l -- [ÅLDE]RDOM 71, SAMPT MED SIN KÄRE HYSTRY HE­ DERLIG l [GYDFRYCH]TIG MATRONA HYSTRY MALIN AN­ DERSDOTTER l ---- SALIGEN AFSOMPNADE THEN 26 l --- OCH ÅTTA THERAS KÄRE BARN HWILKA OCH l --­ AFFSOMPNADE SOM WARO --- l --- DOTTR THEN 5 DECEMB 98 ÅLDRIG 33, WE[-- HENDRIC l --- 02 ÅLDRIG liT ÅHR, HENDRIC IACOBSON THEN 28 DEC l --- [IA]­ COBSDOT. I THEN STORE PEST 9 AYGYST ÅLDR. 20 l --­ [AFFSOMP]NADE [1]622(?)14 AYGYSTI ÅLDR 16 ÅR, HEND­ RIC IACOBI[SON] --- ÅLDR. 13 ÅR, PER IACOBS-- THEN 23 MAil---. Texten delvis kompletterad efter Gardell. Mått: 223 x 154 cm. 32. Gravhäll av mörkgrå kalksten, vänstra delen starkt sliten. Bred kantbård med rosor i hörnen. På stenens mitt en lagerkrans, som omger en sköld med initialer­ na: NNS, GMD och MIDD. En broskverksomramad kartusch därunder har inskriften: [HER]UNDER HYILAS I HERRANOM EHRLIG OCH l [GYD]FRYCHTIG NILS NILSON FORDOM RÅDI[MAN] OCH GYLSMED I LINKÖPING AFSOM­ NADE DEN l [3)0 IAN 1673 PÅ SIT 56 ÅHR MED 2 SIN K. HYSTRYR l [GYD]FRYCHTIG OC DYGDERIJK G.M.D. AF­ 366 GRAVSTENAR Gravsten nr 32. Över guldsmeden Nils Nilsson Behm, död 1673 samt hans båda hustrur Gunilla Månsdotter, död 1664 och Margareta Jöransdotter Dyk. Foto 1977. Gravestone No 32. Nils Nilsson Behm, go/dsmith, d /673 and his two wives Gunilla Månsdotter, d 1664 and Margareta l äransdotter Dyk. SOMNADE f [-IAN) 1664 PÅ SIT 40 ÅHR MED HENNES 2 S. OC 5. f [D.) SAMT EREBORNE OC GVDFRUCHTIG M.I.D.D. MED f [HENN]ES 3 S. OC 2 D. AFSOMNADE DEN-- 16-- PÅ SIT ÅHR. Texten delvis kompletterad efter Gardell. Lager­ kransen på stenens mitt flankeras av timglas och död­ skalle. I fältet omkring den sistnämnda har senare till­ fogats: N D BEHM LEFVAT TILSAIMANS 17 ÅHR OCH AF/ LAT TILHOPA 5 SÖNER OCH 2 DÖTRAR f HVILKEN f AFSOM! NADE D f ÅHR I GVDH f UPVÄCKIE DEM ALLE f TIL IT EVIGT LIJF AMEN. En övre broskverksomramad kartusch har text häm­ tad från Ps 73 v 25-26 samt från Phil l v 21. Som kantskrift återges J oh 3 v 16. Mått: 230x 155 cm. 33. Gravhäll av grå kalksten, något defekt. Gardell 491. Kantskrift med majuskler: SI : VIRTVS : VIRES : MORTIS : DISRVPERET : ISTIC :l NON : FORET : INCLVSV[S : BRIGIDA : /C]V : CÖIVGE : PETRVS : BRASCHE : PIAS : AIAS : [TE :l DIG­ N]AS : REDDE : CREA1DR: (=Om dygden kunde sönderbryta dödens krafter, så skulle icke Peter Bras k vara där innesluten med sin maka Birgitta. Gör deras fromma själar, o Skapare, värdiga dig.) Texten kom­ pletterad efter Gardell . Innanför ramen en senare, nu svårläst inskrift: [ME)STER · PE[DER] · BRASKE f BLEFF · HER--- DEN----/ 1558--- f NADE ---. På stenen syns också en sköld av 1500-talsform samt ett stort bomärke. Mått: 217Xl30 cm. 34. Golvsten, 44x35 cm, med spår av inhugget majus­ kel-M. 35. Gravsten av röd kalksten, fragment. Inskrift: -­ ÄR BEGR[AFVEN] f-- ERICHSON HV[ILKEN] - f [AFSOM­ NA]DE I HERRANOM- f-- 20 IANVA[RI) -- f -- WARIT BO --. Mått: 39x39 cm. 36. Golvsten, 49x39 cm, med siffrorna 122. 37. Gravsten av grå kalksten, fragment. Inskrift: -­ ESI--. Mått: 54x35 cm. 38. Gravsten av rödgrå kalksten. Inskrift: HAER l VIL­ KEN l G· H· s· N (=Gud Hans Siel Nåde) l l · 5 · 65. Mått: 43x33 cm Gfr nr 124). 39. Golvsten, 49X36 cm, med fragment av bokstaven L. 40. Golvsten, 64x35 cm, med två inhuggna likarmade kors. 41. Gravsten av röd kalksten, fragment. Inskrift: -­ NEMDE SIN-- f-- VHTI IT ERL-- f-- VHTI- 8 ÅHR --f -- MEDH HON--/-- GVDH FORLÄ[NE] -- f -- SALIGH VPS[TÅNDELSE]. Mått: 59X44 cm. 42. Gravsten av röd kalksten, fragment. Inskrift: IMS. Mått: 39x25 cm. 43. Golvsten, 52x39 cm, med spår av siffran 8. 44. Golvsten, 44x35 cm, med siffrorna 66. 45. Gravsten av grå kalksten, fragment. Inskrift: -- IC --. Mått: 40x34 cm. KATALOG 367 Gravsten nr 33. Över borgmästaren Peter Brask, begravd 1488 och hans hustru Birgitta. Paret var föräldrar till biskopen Hans Brask. Återanvänd för biskopens systerson ärkedjäknen Peder Brask, död 1558. Foto 1977 och teckning 1974. Grauestone No 33. Peter Brask, mayor, buried in 1488, and his wife Birgitta, the parents ofBishop Hans Brask. Re-used for the bishop's nephew, Archdeacon Peder Brask, d 1558. 46. Gravhäll av röd kalksten, något stympad. Överst sköld med bomärke och initialerna P. c. (=Per Cle­ mentsson). Inskription: [H]ER HVILAS WTHI HER­ RANO[M] / [SA]LIGH HVSTRV BRITA PEDE[R] / [C]LAE­ MENTSONS SOM AFSOMNA[DE] / [T]HENN 12 S[E]PTEM­ BRIS ANNO l · 5 [--] / [S]AMPT MED THW HENNES [K.] / [B]ARNN ANDERS PERSON N / OCH BRITA PEDERS DOT­ TE[R] / GVDH THERRAS SIELL NA0 DE / [E]VINDERLIG AMEN/ [H]ERREN GAFF OCH HERREN T[OG] [W]ELSIG­ NADH WARA HERRANS NA[MPN] / I DAGH MIGH I MORGE T[IGH] l P · K · l B · E · D. Senare har tillfogats gravnummer 19 (eller 61). Mått: 204x92 cm. 47. Gravhäll av mörkgrii kalksten. Hörnrundlar med änglahuvuden, timglas och dödskalle. Nedtill liggande, rikt draperad kvinnogestalt. Arbete från 1600-talets mitt, jfr nr 77. Inskrift: HER VNDER LIGGER BEGRAFV. HEDERLIG / GVDFRVCTIGH OCH DYGDERIK MATRONA / HVSTRV MARGRETA HANSDOTER FORDOM / FATEBVRS HVSTRV PÅKALMARE SLOT I 12/ ÅHR OCH PÅ LINKIÖPVGS KONGSGÅRD I 8 / ÅHR HVILKEN AFSOMADE HERRANOM DEN 2 NOVEM / ANNO 1620 SAMPT HENES ELSKELIGE K. / DOTER EREBORNE GVDFRVCTIGE OC HEDERIVERDIGE MA­ TRONA HVSTRV LVCIA HANS / DOTER GRÖNEVALD TIL HALSÖGA HVILKEN AF/SOMNADE I HERRANOM DEN--- / 368 GRAVSTENAR ANNO CHRISTI 16-- PÅ SIT ÅLDERS ÅHR --l SÅSOM OCH TVÅ HENES SÖNE PER IAHANSON l HANE OCH HANS IA­ HANSON HANE HVILKA I HERfRANOM AFSOMNADE ÅR 1622 I PESTILENTIEN l HENNES MEN HAFVA VARIT SALIG EDLE OCH l WELBÖRDIG IAHAN PERSON HANE TIL NYNÄS Gravsten nr 48. Över kommendanten på Vadstena slott Vilhelm Grummer, död 1614. Foto 1977. Gravestone No 48. Vil­ helm Grummer, Gaver­ nor of Vadstena Castle d 1614. l FORDOM LANDSHÖFDING PÅ WESTERÅS SLOT l OC DES LÄN HVILKEN AFSOMNADE DEN 4 l APRIL ÅHR 1598 OC ÄR BEGRAVEN I ÅTVEDS l KYRKIO, DEN ANDRE VAR SALIG MANHAFTIG l ANVND lONSON TIL HALSÖGA FORDOM l LEUTENANT VNDER ÖSTGIÖTHA RYTERI l HVILKEN AF­ KATALOG 369 Gravsten nr 49. Över Anders Jönsson, död 1597 och hans hustru Lucia Larsdotter, död samma år. Foto 1977. Gravestone No 49. Anders Jönsson, d 1597, and his wife Lucia Larsdotter, d the same year. SOMNADE I HERRANOM DEN 5 l IANVARI ANNO 1626 OCH ÄR BEGRAFVEN l I SLAKA. GVDH VARE ALES DERAS SJÄ­ LAR l NÅDIG AMEN. Kantskrift hämtad ur Joh 11 v 25 och Psal 3 v 6. Mått: 176x99 cm. 48. Gravhäll av grå kalksten med upptill avfasade hörn. I tnittfåltet avbildas i hög relief en man i rustning omgiven av en vapensköld med hästhuvud, samt av timglas, dödskalle, hjälm och handskar. Dessutom inskrifttavlor med: BEATI MORTVI QVI IN DOMINO MO­ RIVNTVR. NASCENDO MORIMVR. MO[RIENDO) NAS­ CIMVR. (=Saliga äro de döda som dö i Herren. Vi dör genom att födas, vi födas genom att dö.) Mittfältet omgives av en kolonnställning med tra­ petsformat överstycke, som har inskriften: HIC snvs 24-825747 Linköping Gravsten nr 50. Över oxhandlaren Harald Jönsson, död 1677, hustrun Elisabet Jönsdotter samt barn. Foto 1977. Gravestone No 50. Harald Jönsson, cattle dealer, d 1677, and his wife Elisabeth Jönsdotter and children . EST RIGVV GRYMMER QVI NATVS AD ALBIM l FORTUNAE HAEC HABVIT [M)VNERIS ATQUE LOCA/ CVI STVDIA ET VIRTVS CVI FORT! [ )ET ARDOR EQVESTRIS l HOC INSIGNE DEDIT QUOD SIMVL ECCE IACET l BVSTA CORONET HONOR TRANSACTA GLORIA VITÄ l GAVDIA SINT ANIMAE ATQUE O[S)SIBVS ALMA QVIES (=Här vilar Grummer, som föddes vid floden Elbe men genom ödet fick sin verk­ samhet i dessa trakter. Studier, dygd och ridderligt nit skänkte den tappre det vapen, som också finnes här. Må Hedern och Äran bekransa graven efter fullbordad levnad. Må själen beskäras glädje och benen en ljuv vila.) Inskrift nedtill på stenen: WILHELMVS GRYMMER HARBVRGI NATVS ANNO MD LXXVII IX KAL QVINT l IN KONINGSBRO DENATUS ANNO MDCXIV IV KAL APR l VIXIT ANNOS XXXVI MENSES IX DIES VI. (=Wilhelm Grummer, 370 GRAVSTENAR \ l l l l l l l l Gravsten nr 51 . Över Jon jarl, kanske identisk med den Jon jarl som är·omnämnd i Erikskrönikan. Gravstenen från ca 1200. Teckning 1974. Gravestone No 51. Jon Jarl, perhaps the person of that name mentioned in the Erikskrönikan. Gravestone c 1200. född i Harburgår 1577 den 23 juni, död på Kungsbro år 1614 den 29 mars. Han levde i 36 år, 9 månader och 6 dagar.) Mått: 240x 164 cm. 49. Gravhäll av grå kalksten, skulpterad i låg relief. Överst trekantsgavel med årtalet 1597 samt ett fält med inskrift hämtad ur Job 14:5. Mittpartiet, som flankeras av kolonner med bladhölster, har två änglahuvuden samt en bladkrans, som omsluter initialerna AIS- LLD samt en sköld med monogrammet Al. Inskrift på ste­ nens nedre del: HAER VNDER HVILES I HERRANOM SA­ LIGE l ANDRIS IÖNSSON HVILKEN AFSOMNADE l I CHRISTO THEN 17 APRILIS ANNO 1597 l THESLIGEST HANS KAERE HVSTRV LVCY l LARSDOTTER MED 2 THERES BARN l OCH AFSOMNADE HON THEN 15 IVNI l ANNO 1597 GVDH THERES SIELER EVINNERLIGHE BEVARE AMEN. Nederst på stenen en bård av kopplade voluter, som åtskiljs av små rundlar med bokstäverna PNS, vilka förmodligen är stenmästarens initialer, jfr nr 164. Mått: 215xl36 cm. 50. Gravhäll av grå kalksten. Mittfältet omges av ko­ lonner med bladhölster. Överst timglas och dödskalle samt inskrift med hebreiska bokstäver inom en krans, som hålles av två änglar. Mellan dem årtalet 1692. Inskriften citerar först Psal 25: 1-5, därefter: HER UN­ DER WILAS I HERRANOM FORDOM l HANDELSMAN HER I STADEN EHREBORNE l OCH VELACHTAT HARALD lÖNSON l HUILKEN I HERRANOM AFLEDH DEN l 22 IANVARI 1677 MEDH DHES l KIERE HUSTRU DYGHEDESAMMA MATRONA l HUSTRU ELISAVETA IÖNSDOTER SOM l AFSOMNADE DEN --- l SAMPT SON OCH DÖTTRAR. HERREN l FRÖGDE DERAS KROPPAR OCH SJÄLAR MEDH l ALLA UTHWALDE GUDZ UENNER Mått: 206X 140 cm. 51. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Gardell 18. Av den märkliga gravstenen återstår ett parti med storle­ ken 108x83 cm samt två mindre delar, tillsammans 41 x30 cm, vilka påträffades 1961. Gravstenen var ur­ sprungligen trapetsformad och dess kantskrift med ma­ juskler, avbröts tolv gånger av upphöjda, skulpterade fyrpass. På de nyfunna fragmenten syns tydligt hur dessa fyrpassornament mejslats bort. På stenens mitt, som nu är starkt nött, syntes enligt 1830 års Inv prot spår av en inristad figur, >det skulle tyckas av ett lejon>>. Inskrift: [HIC : PACA10RVM : TIERROR : CLIPEV]S :Z: SVE[ORVM : INTVMIVLA]TE: l M[ANES : Q]VONDAM : DVX : MAGNE : IOHAS (=Här ligger du, som var de underkuvades skräck och svenskamas sköld, jordad, du i livstiden store Jon jarl.) Texten kompletterad efter Gardell. 1200-tal. 52. Gravhäll av grå kalksten. Rikt ornerad med bloms­ tersmyckade postament och pilastrar, som bär upp en gavel med änglahuvud och inskrift hämtad ur Esaia 57: 1-2 och Syraks bok. I mitten avbildas Fortuna, stående på ett klot och med livfullt fladdrande drape­ rier. Däromkring en krans, som omges av änglahuvu­ den och broskomament. Inskrift på stenens nedre del: HAER UNDER HVILAS I HERRANOM S. PETER l REMER . ­ KATALOG 371 Gravsten nr 52. Över rådman Peter Remer (Reimertz), död 1674, första hustrun Lycka Brunchorst, död 1649 samt andra hustrun Marta Tomesdotter. Foto 1977. Gravestone No 52. Pe­ ter Remer (Reimertz) , council/or, d 1674, his first wife Lycka Brun­ chors t , d 1649, and his seeond wife Marta Tomesdotter. DEMANTSNIDARE FORDOM RÅDMAN l HÄR I STADEN AF­ SOMNADE 74 DEN 29 SEP. PÅ l SIT ÅLDERS ÅR 77 SAMPT HANS FÖRA K. HUSITRO GUDFRVCHTIG OCK DYGDERIK MATROINA H: LYCKA BRUNCHORST S AFLED 49 SEDAN l DE HADE AFLAT 3 S. t D. SÅSOM OCK HANS 2 K: l HUSTRO ÄHREBORNE GUDFRUCHTIG OCH DYGIDERIK MATRONA H: MARTA lOMES D: S: AFLED 16 -- DEN-- AFLAT 5 S. 3 D. Mått: 208x 148 cm. 53. Gravhäll av grå kalksten. Ristad ornamentik: överst en oval krans med IHS, nederst timglas och dödskalle. Inskrift: HAER VNDER HVILAS I HERRNNOM 372 GRAVSTENAR IOHANNES WYRDIG f DN. NICOLAI PASTORIS IN / TRY­ SERVM FEMTE SON / IBLAND THE 6 HVILKEN / HAER l LINKÖP : VTI EN HEFFTIG / MAESZLING AFFSOMNADE AN:/ 642 DEN 2 OCT : PÅ SITT ÅLIDERS 8 ÅHR SEDAN HAN HAER f l SCHOLAN MED FLIJT l ÅHR / OCH 3 MÅNADER HADE FRE/QVENTERAT : GVD HAN OCH / ALLE CHRIST­ NAS SIAELAR EVIGT/BENÅDE AMEN. Mått: Il l X7l cm 54. Gravhäll av grå kalksten. Hörnrundlar med rosor och kartuscher med grovt stiliserad broskornamentik. Mitt på stenen en krans omgiven av dödskalle och timglas. Inom kransen en sköld med initialerna: IHS, EPS, KMD och ElD. Inskrift på stenens nedre del: [HÄR UND)ER HVILAS l HERRA/[NOM) S. ERICH PÄRSON FOR­ DOM f BORGARE l LINKIÖPING HVILKEN f AFSOMNADE 1690 SÅSOM OC / HANS : [DYG)DERIKA H: KIRf[STIN M--)SD: --GUDI AFSOM/NADE ANNO 1677 D: 5 DECEM: SE/DAN DE HADE AFLAT 6 BARN 2 f S. 4 D. Kantskrift ur Psal 73 v 25. Text i övre kartuschen ur Psal 16 v 6 och 9. Mått: l99x 115 cm. 55. Gravhäll av grå kalksten, fragment i två delar. Hörnrundlar med evangelistsymboler. I mittfältet en krans omgiven av änglahuvuden, dödskalle och tim­ glas. Inom kransen en sköld med bomärke och initi­ alerna MNS, KHD. Inskrift på stenens nedre del (enligt Gardell): HÄR VNDER HVILAS HERRANOM SALIGH / MATTHIAS NILSON FORDOM RÅDMAN l / LINKIÖPINGH HVILKEN l CHRISTO AFFSOMN/[ADE ANNO 16-- THEN -­ PÅ SITT / ÅLDERDOMS ÅR -- SÅ OCK HANS KlÄ/RA HVSTRV GVDFRVCTIGH OCH DYG/DERIK MATRONA HVSTRV KARIN HANS/DOTTER HVILKEN OCH l GVDI AF­ SOMNADE/ ANNO 16-- THEN -- PÅ SITT ÅLDERDOMS/ ÅR -- GVD FÖRLÄNE THEM OCH OSS / ALLOM EN SALIG VPSTÅNDELSE AMEN) . Kantskrift ur Sap 4 v 7. Inskrift på stenens övre del ur Job 19 v 25. Mått: 152 x 142 cm. 56. Häll av grå kalksten, som täcker nedgången till gravvalvet under korets sydöstra kapell. Den har i relief ätten Bielkes vapensköld samt inskriften: BIEL­ KIORVM CONDITORIVM. Mått: 207X 107 cm. Hällen dit­ lagd 1910. 57. Gravhäll av röd kalksten. Hörnrundlar med rosor och mittfält med en tom sköld inom en krans omgiven av timglas och dödskalle. Inskrift på stenens nedre del: SUB HOC LAPIDE IN DOMINO REQUI/ESCIT SUPREMA CLASSIS HUJUS / SCHOLAE INFERIORIS INDEFESSUS / QUONOAM ALUMNUS ERICUS ZACHAIRIAE MEITZEL PATRE, CLARO AC VIRO / FORTI UNIUS ALAE EQVITUM LEGA/ TO NATUS ANNO 1650 30 SEPTEMB / DENATUS VERO ANNO 1669/ 15. APRIL. CUJUS ANIMAM f DEUS AETERNIS REICREET GAUDIIS. (=Under denna sten vilar i Herren den forne outtröttlige eleven i sista klassen av härva­ rande lägre skola Erik Zakariasson Meitzel, vars fader var en berömd och tapper man, befälhavare för en kavalleriflygel, och som var född år 1650 den 30 sep­ tember och dog år 1669 den 15 april. Hans själ må Gud vederkvicka med evig glädje. Latinsk inskrift på ste­ nens övre del hämtad ur Phil l v 21 och Il. Samuel kap 12 v 23. Kantskrift ur Sap 4 v 7. Mått: l60X 105 cm. 58. Gravhäll av grå kalksten, fragment i tre delar. Ornerad i låg relief med blomsterprydda pilastrar, som bär upp en gavel, krönt av urnor och blad voluter. Inom gaveln IHS och årtalet 1580, därunder otydlig inskrift. I mittfältet en krans omgiven av fyra änglahuvuden. Inom kransen otydliga initialer, K H, samt en sköld med hjärta och kors. Inskrift på stenens nedre del: [HAER VNDER LIGGER BEGRAFVEN KNYT) f HÅKENS­ ZONN SECRETERER SOM l / HERRANOM AFSOMPNADE THAEN 3 IVNY / ANNO CHRISTI 1580 GVD ALZMECHTIG f VPWECKE HONOM TILL ENN AEHREFVLL f VPSTÅN­ DELSSE AMEN. Mått: a) l27X86 cm, b) l27X37 cm, c) l28x48 cm. Fragment c är magasinerat. 59. Gravhäll av grå kalksten. Inskrifter i två rektangu­ lära fålt samt inom en oval krans på stenens mitt. På stenens övre del: PETTER PILECAN / BLEF BOKTRYC­ KARE ÅR 1715. KÖPTE / THENNA GRAF ÅR 1730 OCH TÅ LÄT / BEGRAFWA SIN KIÄRA HUSTRU / SAHLIG HEDVIG L. KINDBERG / DÖD D. 30. NOV. SAMMA ÅR SEDAN HAN f MED HENNE HADE LIUFL. / SAMMANLEFWAT I 15 ÅR. På stenens nedre del: KONSTÄDLE BOKTRYCKAREN f HERR PETER PILECAN FÖDD / I RODSLAGEN ÅR 1682. DÖD f D. 14 OCH BEGRAFWEN D. 22 / DECEMBR ÅR 1741. TEXT PS. 34. 7. Inskrift på stenens mitt: DENNA GRAF / TILLHÖRER BOK­ TRYCKAREN BJÖRCKEGREN DESS HUSTRU f OCH ARP­ VINGAR/ RISTAT ÅR 1788. Kantskrift ur 2 Tim 4 v 18. Mått: l84x 129 cm. Jfr nr 28 och Linköpings hist 2:2, s 633 , 646 och 662. 60. Gravhäll av grå kalksten . Hörnrundlar med ängla­ huvuden, dödskalle och timglas. På stenens mitt två kolonner och mellan dem en oval krans med inskriptio­ nen: ANDERS SWENSON BUUTH, MARGARETA HÖKERT ENGLA HÖRNING. Inskrift på stenens nedre deJ: UNDER Gravsten nr 64. Över biskop Iohen Botvidi , död 1635. Foto 1977. Gravestone No 64. Bishop /ohen Botvidi, d 1635. KATALOG 373 374 GRAVSTENAR Gravsten nr 65. Över Erik Benzelius, biskop i Linköping 1731, ärkebiskop 1742, död 1743. Foto 1977. Gravestone No 66. Erik Benzelius, Bishop of Linköping in 1731, Archbishop in 1742, d 1743. DENNA STEN LIGGER BEGRAFWEN l FORDOM CRONENES BEFALNINGZMAN l ÖFWER FINSPÅNGA LÄHN W ÄLBE­ TRODIDE ANDERS SWENSON BUUTH HWILIKEN AFLED UPPÅ SITT 77°E ÅLDERS l ÅHR 1694. MED TWENNE SINE l KIÄRE HUSTRUR OCH BARN l HWILKAS SIÄHLAR GUDH MED l EWINNERLIG GLÄDIE HUGNE. Inskrift på stenens övre del ur Ps 90 v 10. Kantskrift ur Ps 3 v 6. Mått: ISOx 122 cm. Om Anders Swenson Bauth se J A Almquist, Frälse­ godsen, 3: l, s 3If och 39. Om Margareta Höckert se Släkt och hävd 1959 s 255. 61. Gravhäll av grå kalksten. Inskrift: HER LARS PERl SON GVD HANS l SIEL NÅDE AFFISOMNADE THEN l 8 AVGVSTI ANO l D. 1566. GVD HANS l SIEL NÅDE AMEN. Mått: ll9x54 cm. Gravsten nr 66. Över djurvaktaren Petter Mattsson Kempe, död 1675, hustrun Juliana Maria Knops von Berbis, död samma år samt barn. Foto 1977. Gravestone No 66. Petter Mattsson Kempe, herdsman, d 1675, his wife Juliana Maria Knops von Berbis, d the same year, and children. 62. Täckhäll av röd kalksten med inskriften: NED­ GÅNGEN TILL LAGERFELDTSKA GRAFVEN. Mått: 129x63 cm. 63. Gravhäll av grå kalksten med starkt nött yta. Mitt­ fältet avbildar i låg relief en bladkrans, omgiven av fyra änglahuvuden, vilket flankeras av reffiade pilastrar och bladvoluter. Inom kransen initialerna [P]CS samt en sköld med otydligt bomärke Gfr gravsten 46). Inskrift nedtill: HÄR VNDER HVILAS --- HEDERLIGE OCH GVDFR[VCH]TIGE -- PEER CLEME[NTS]ON l SOM AFSO[M­ NADE ---] CHRISTO l THEN 23 [NOVEMBRIS ANNO] 89 CHRISTVS l GWDZ SON VPWE[KIE HONOM] VTHI THE l RETFERDIGHAS WPSTANDELSE. Mått: 216X 132 cm. 64. Gravhäll av grå kalksten, skulpterad i hög relief. På stenens mitt en biskop i helfigur. Han har händerna l knäppta om en bok. Vid sidan om honom mitra, kräkla, timglas och dödskalle. stenens hörn har evan­ gelistsymboler inom kvadratiska ramar. Mellan dem en kantskrift hämtad ur 2 Tirn 4, 7 och 8 samt en bård av änglahuvuden och festoner. Inskrift på stenens nedre deJ: HER VNDER VILAS FORDOM KONG : GUSTAF ADOLPS TEN f ANDRES OCH STORES FÖRNEMSTE HOFPREDICANT OCH KYRIKIORÅD, OCH NV SIDST BISCOP ÖFVER LINKÖ­ PINGs STIFT, f DEN AEREWYRDIGE OCH HÖGLAERDE HER­ RE SAL: DOCTOR f IOHAN BOTVIDI, HVILKEN PÅ SIT 60 ÅR l GVDI AFSOMNADE I LIN/KÖPING TEN 24 OCTOB: OCH BEGROFS TEN 22 NOVEMB: ÅR 1635 f TER SAMMA STAEDES. Tätt placerade inskriftstavlor återger Dan 12 v 2-3 samt Philip 3 v 7-11. Mått: 248x 185 cm. 65. Gravhäll av ljusgrå kalksten. En enkel bård av treflikiga blad löper längs kanten. Innanför den märken efter borttagna lyftringar samt den kortfattade inskrif­ ten: SEPULCRETUM f ERICI=BENZELIANUM (=Begrav­ ningsplats för Erik Benzelius). Mått: 236x 143 cm. 66. Gravhäll av röd kalksten. Hörnrundlar med ängla­ huvuden eller rosor. I mittfältet en krans omgiven av basunblåsande änglar samt timglas och dödskalle. Inom kransen en sköld med en hjort i språng. Inskrift på stenens nedre deJ: HÄR UNDER LIGGER BEGRAFWEN ÄHRLIG OCH WÄLFÖRSTÅN/DIG PETTER MATSON KEMPE, FORDOM H:S K:GE M:Z DIUREWACH/TARE WIDH LINKIÖ­ PINGS DIUREGÅRD, HVILKEN I HERRANOM AF/SOMNADE DEN 14 NOVEM. ÅHR 1675, SAMPT HANS K: HUSTRU GUD/ FRUCHTIG OCH DYGDERIJKE MATRONA H. lULlANA MA­ RIA f KNOPS VON BERBIS : HVILKEN I CHRISTO AFSOM­ NADE DEN Il NO/VEM ÅHR 1675 IÄMWÄL THERAS K. BARN MARIA ELIZABET OCH f ALEXANDER K. HVILKA BÅDE I HERRANOM AFLE/DE ÅHR 1669 TILLIKA MEDH THE ANDRE f PETTER K. SOM BLEF DÖDH ÅHR --- f EPHRAIM K. ÅHR 1700 ADOLPH K. ÅHR f -- HVILKAS SIÄLAR GUDH EWIN­ NERLIGEN FRÖGDE. Inskrift på stenens övre del ur Ps 42 v 2-3. Kantskrift ur Phil 3 v 20. Mått: 209x 150 cm. 67 (och 173). Gravhäll av röd kalksten, trapetsforrnad , nu i två delar. Gardell 74. Otydlig kantskrift med ma­ juskler: - - OBIIT -- l-- [RE]QES[CAT] --. Stenen har i senare tid erhållit följande inskrift: HERREN GAFF OCH HERREN THOG, WELSIGNADH WARE HERRANS NAMPN. HER HVILAS VTHI HERRANOM SALIGH BIRGE RVDH SOM AFSOMNADE THEN 18 IANVARI ANNO 1564 SAMPTH MEDH SIN KAERE DOTTER BRITA BIRGESDOTTER SOM AFSOMPNADE THEN 8 AVGVSTI ANO 66 GVDH WARE THERAS SIELAR NÅDIG AMEN. I DAGH MIGH I MORGEN TIGH. Därunder en sköld med bomärke och initialerna BR. Mått: 94x71 cm (nr 67) och 88x84 cm (nr 173). KATALOG 375 Gravsten nr 70. Över Pål Snickare, död 1622, hustrun Sigrid Eriksdotter samt åtta barn, döda mellan 1581 och 1604. Foto 1977. Gravestone No 70. På/ Carpenter, d 1622, his wife Sigrid Eriksdotter and eight children, d 1581-1604. 68. Gravhäll av grå kalksten, defekt. Kantskrift med minuskler inom ursprungligen fernsirlig ram: --lniel­ son oo Gudh l hans oo l sia/ oo nadha --. Mått: 131 x99 cm. Gardell återger under nr 732 texten på en försvunnen gravsten sålunda: HER LIGGER STENKEL NIELSON GVD HANS SIEL NADHE. Det är tydligen samrna sten, vilken alltså finns bevarad, fastän något stympad . Den date­ ras av Gardell till 1500-talets början. På stenens mittfått en ristad båglinje, som möjligen är resten av en sköld. Jfr Peringskiöld, blad 73: >>en garnmal liten sten med thenna påskrift: Här hwilar Sven Nielsson. Gud hans siäl nåde. Och i skiölden stå 3 (?) dufwor uthugne. » 69. Gravhäll av gråröd kalksten. Hörnrundlar med änglahuvuden eller rosor. I mittfältet en krans samt 376 GRAVSTENAR Gravsten nr 71. Över sämskmakaren Börge Blädring, död 1727 och hans hustru Helena Falck, död 1764. Stenen också använd för sämskmakaren Hans Wahlberg, död 1733 och för sadelmakaren Carl Alfving, död 1759. Foto 1977. Gravestone No 71. Börge Blädring, whittawer, d 1727, and his wife Helena Falck, d 1764. A/so usedfor Hans Wahlberg, chamois maker, d 1733, andfor Carl A/fving, saddler, d 1759. timglas och dödskalle . Inom kransen en sköld med en sax samt initialerna AISH, MBD. Inskrift på stenens nedre deJ: HÄR UNDER HVIJLAS SALIG ANDERS lÖNSON HULT, l FORDOM ÅLDERMAN FÖR SKRÄDDARE ÄMBETET, l HVILKEN SALIGEN AFSOM:E D:N 16 APRIL 1675 MEDH l SIN K. HUSTRO GUDFRUCHTIG OCH DYGDESI AM H. MARIA BENGTZD:R CHRISTELIGEN DÖDH l 1705 D. 18 D. SAMPT THERAS K. BARN l GUDH GIFVE THERAS SIÄLAR EWIG l FRÖGD, OCH KROPPARNE EN HÄRILIG UPSTÅNDELSE. Båda makarnas dödsdatum inristade vid ett senare tillfälle liksom följande text, till vänster i mittfältet: HAFWA AFLAT TILSAMMANS Il BARN, 5 SÖNNER OCH 6 DÖTIRAR. Inskrift till höger i mittfältet ur Sap 3 v l. Kantskrift ur Ps 116 v 7-9. Mått: 202x 144 cm. 70. Gravhäll av grå kalksten, starkt nött. I mittfältet två änglahuvuden, timglas (bortnött) och dödskalle omkring en kartusch med rullverksornament. Kartu­ schen har upptill en båge med initialerna PTS, SED och därinom en sköld med bomärke. En båge nedåt har texten HODIE MIHI CRAS TIBI samt där innanför en snickares hyvel. Inskrift på kartuschens mitt: HÄR VNDER HVILAS I HERRANOM S. PÅEL TRNEPIL (Trane­ pil?) l HVILKEN AFFSOMNADE ÅHR 1622 THEN 13 APRIL l SAMPT HANS KIÄRA HVSTRO H. SIGRID ERIKSIDOTTER AFFSOMNADE ÅHR -- THEN --. Inskrift på stenens ned­ re deJ: HÄR VNDER HVILAS I HERRANOM SALIGH IOREN l PÅLSSON AFFSOMNADE ÅHR 1581 THEN 12 IVNIVS l THO­ MAS PÅLSSON AFFSOMNADE 1585 THEN 29 l AVGVST, MIC­ KELL PÅLLSSON AFFSOMNADE l ÅHR 1587(?) THEN 3 FEB­ RVARI, ERICK PÅLLSISON AFFSOMNADE ÅHR 1589 THEN 6 APRIL l PÅLL PÅLLSSON AFFSOMNADE ÅHR 1592, BARBRA PÅLSDOTTER AFFSOMNADE ÅHR l 1595 THEN 18 IVNI, VRZILA PÅLLSDariTER AFFSOMNADE ÅHR 1597 THEN 16 MAIE l KARIN PÅLLSDOTITER AFFSOMNADE ÅHR 1604 THEN 28 DECEM. GVDH THERAS SIELLAR NÅDE. Inskrift i en övre kartusch ur Sap 3 v l och 4. Mått: 188x 117 cm. 71. Gravhäll av grå kalksten. Hörnrundlar med naivt återgivna evangelistsymboler. På stenens övre del timglas, dödskalle och två korslagda skavknivar, vilka omger en bladkrans med tomt mittfält. Inskrift inom oval bladkrans på stenens nedre del: HÄR UNDER HWI­ LAR I l HERRANOM SALIG ÅLDERMAN AF l SÄMSMAKEÄM­ BETET M. BÖRGE BLÄDRING l FÖDD 1671 D. 26 JULI DÖD 1727 D. 17 DEC l MED SIN K: HUSTRU DEN DYGDESAMMA MATRONA l HUSTRU HELENA FALCK FÖDD 1682 D. Il JUN : DÖD 1764 l HIELP AT lAG Mar SYNDEN STRÄFWER NÄR lAG l STAPLAR WAR MIN STAF WAR MITT LIIF THEN l STUND lAG LEFWER : NÄR lAG DÖÖR TILSLUT MIN l GRAF : NÄR lAG SKAL IGEN UPSTÅ GIF AT lAG l MED GLÄDIE MÅ, IN FÖR IESU DOMSTOL l STÄLLAS, OCH MED THE UTWALDA SÄLLAs. Inskrift på stenens mitt: SÄMSKEMAKAREN MR: HANS WAHLBERG : FÖDD l 1705 D. 5 JAN: DÖD D. 5 JUNII : 1733: · SADELMAKAREN :l MR: CARL ALFVING : FÖDD 1700 : D. 14 OCTOB: DÖD 1759 l D. -- Kantskrift ur Phil I v 21 och Joh Uppenb 2 v 10. Mått: 200x 147 cm. Om Börge Blädring se V Örnberg, Svenska ättartal , 14 (1908), s 34. Om Carl Alfving se Linköpings hist 2: 2, s 653. 72. Gravhäll av grå kalksten. Inskrift: WOLTER SIVERTz l 17201 DENNA GRAFWÅRDI TILLHÖRER SVARFVAREN l M. GUSTAF LINDSTRÖM l OCH DESS KÄRA HUSTRU l CLARA CATHARINA BERGER l KÖPT ÅR 1782 l N~ 47. Mått: 80X72 cm. 73. Gravhäll av röd kalksten, starkt nött. I mittfältet två vapensköldar, den högra troligen Gyllenstiernas . KATALOG 377 Sköldama omges av en pilasterställning i renässansstil. Inskriften på stenens nedre del till största delen utplå­ nad. Mått: 222x 112 cm. 1500-tal. 74. Gravhäll av grå kalksten, ursprungligen trapetsfor­ mad. Gardell69. Kantskrift med majuskler: -- IACR : ODIDI (?) IOHIS : ORA!fE : PRO : EO :. Stenens mitt upptages av en senare inskrift: [HÄ]R : LIGGER : BEGRAFVEN :l [--]LIGE : STENN : BVRRE :l [H]VILKEN : AFSOMNADE :l [I :] HERRANOM : THEN : 25 :l [IV]NIVS : ANNO : 65 : GVDH :l [H]ANS : SIEL : NÅDE : AME. Därun­ der sköld med bomärke och initialerna SLB. Mått: Gravsten nr 74. I kanten en fragmentarisk och delvis svårläst 1300-talsinskrift. Stenen återanvänd för Sten Burre, död 1565. Foto 1977. Gravestone No 74. Round the edge is a fragmentary and part/y il/egible 14th century epitaph. Stone re-used f or Sten Burre, d 1565. Gravsten nr 75 . Över Anna Gilidotter, död 1618, gift med myntmästaren Antoni Grot och senare med riksräntmästaren Per Andersson, adlad Törnsköld. Foto 1977. Gravestone No 75 . Anna Gilidotter, d 1618, married to Antoni Grot, Master ofthe Mint, and later to Per Andersson, Bursar of the Rea/m , ennobled Törnsköld. 176X82 cm. Den senare ristningen från 1500-talet, kantskriften från 1300-talet. I ännu senare tid har grav­ numret 37 huggits in. 75. Gravhäll av grå kalksten. Mittfältet flankeras av reffiade pilastrar med bladhölster och joniska kapitäl. Pilastrama uppbär ett rakt överstycke på vilket två änglar med palmkvistar vilar. De stöder armbågen mot dödskalle och timglas och har emellan sig en medal­ jong med kunskapens träd. Ytterst på överstycket står Adam och Eva, båda med rikt svallande hårmassor. Samtliga figurer har förkrympta underkroppar. Pilastramas postament prydes av lejonmasker med druvklasar. Mellan dem texten: HÄR VNDER LIGGER BEGRAFWEN GVDFRVCHTIG l OCH DYGDERIK HVSTRV ANNA GILIDOTITER SOM FORDOM LEFDE WTHI ECHTE­ 378 GRAVSTENAR Gravsten nr 76. Över skräddaren och senare bryggaren Johan Örtegren, hans första hustru Brita Catharina Norin , död 1751 , andra hustrun Catharina Regnersamt barn. Foto 1977. Gravestone No 76. Johan Örtegren, tailor and subsequently brewer, his first wife Brita Catharina Norin, d 1751, his seeond wife, Catharina Regner, and children. SKAP MED l ANTONI GRaf MYNTMESTARE VTHI STOK­ HOLM l OCH SEDAN MEDH PER ANDERSON TIL RVNSTORP l RIKZRENTEMESTARE HVILKEN I HERRANOM AFSOMI NADE DEN 2 APRIL 1618. GVDH HENNES S. BEWARE. In­ skrift på överstycket: EPITAPHIVM l HIC IACEO EX ORTV FVERAM QVAE BELGICA NYMPHA l SVECICA CONNYBIO CAELICA F ACTA DEO. (=Gravskrift. Här vilar jag, som till börden var en belgisk flicka, genom giftermål blev svenska och genom Gud medborgare i himmelen.) Inskrift på mittfältet hämtad ur bia Ps 16 v 6. Mått: 282x 180 cm. 76. Gravhäll av grå kalksten. I hörnen evangelistsym­ boler inom fyrsidiga ramar. Kantbård av änglahuvuden och fruktfestoner. På stenens mitt två änglar, som mellan sig håller en rund kartusch, vars centrum ut­ göres av en sköld med timglas. Stenen har dessutom två rektangulära kartuscher med broskverksramar. Under den nedre avbildas en vilande putto med timglas och dödskalle. Inskrift: HÄR UNDER HYlLAR I HER­ RANOM BORGAREN l OCH FRUNTIMERSSKRÄDDAREN SE­ DERfMERA BRYGGAREN HÄR I STADEN l JOHAN ÖRTE­ GREN FÖDD D. 25 APR l 1707 DÖD D. 12 FEB : 1788 MED DES K: l HUSTRU BRITA CATHARINA NORIN l FÖDD D. 26 OCTOB. 1707 DÖD D. 24 IUL. 17511 OCH DERAS KÄRA BARN LORENTS l CATHARINA JOHAN SAMUEL HINRIC l GUSTAF ANNABRITA OCH BRITA Il SAMT DES ANDRA K: HUSTRU l CATHARINA REGNER l FÖDD D. 10 FEBR. 1715 DÖD D. 8 APR. 1784 l SÅSOM ALLE DÖ UTI ADAM SÅ SKOLA OCH ALLE I CHRISTO VARDA l LEFVANDE GJORDE I : COR. 15 V. 22. Kantskrift QVID QVID AGIS RESPICE FINEM l NAM VENIT ABSQVE MORA MORS QVA NON CREDIMVS HORA MORS OMNIBVS COMMVNIS l EST COMMVNE MORI MORS NVLLI PARCIT HONORI. (=Vad du än har för händer, tänk på slutet, ty döden kommer utan dröjsmål den timme vi icke tror det. Döden är gemensam för alla, det är allas lott att dö. Döden skonar inte äran.) Mått: 274x 175 cm. 77. Gravhäll av grå kalksten, något stympad, med de­ koration i hög relief. Mittfältet flankeras av två rikt draperade kvinnogestalter. Den vänstra, som symboli­ serar hoppet, har som attribut en fågel och ett ankare, den högra, tron, bär ett kors och en bok. Figurerna har som bakgrund ett triumfbågemotiv, där det rundbågiga överstycket i centrum har en dödskalle ur vars ögonhå­ lor sädesax spirar. Rundbågen omges av två änglar, den vänstra med slokande blomma, den högra med upprest blomma och brinnande fackla. Stenens yta fylles ut av broskverkskartuscher och änglahuvuden av stor livfullhet. Inskrift nedtill: GUDH TIL ÄHRA KYR- Gravsten nr 77. Över guldsmeden Vallenlin Lennartsson, död 1671 och hans hustru Marina Larsdotter, död 1646. I inskrif­ ten nämns också Marina Larsdotters förste man, guldsmeden Peter Henning. Initialerna MM nedtill på stenen syftar på Vallenlin Lennartssons andra hustru Maria Musk , död 1679. Stenen återanvänd för boktryckaren Fredrik Schonberg, död på 1780-talet, och för hans hustru Sara Margareta Stare. Foto 1977. Gravestone No 77. Vallenfin Lennartsson, go/dsmith, d 1671, and his wife Marina Larsdotter, d 1646. Marina Larsdotters first husband, Peter Henning, go/dsmith, is a/so mentioned in the epitaph. The initials MM at the bottom of the stone refer to Vallentin Lennartsson's seeond wife Maria Musk, d 1679. Stone re-usedfor Fredrik Schonberg, printer, whodiedin the 1780s, and for his wife Sara Margareta Stare . KATALOG 379 KlAN TIL PRYDNAT MIN KIÄRE HVSTRO l OC HENES FÖRRA MAN S. PETER HENNING TIL ÅMINELSE l HAFVER M. WALLENTIN LENNARTSON TENNA STEN BEKOSTAT LÅTliT l HÄR WNDER HVILAS I HERRANOM S. ÄRLIG ACK­ TAT OC KONSTRIK M. WALLENTIN l LENARTSON GVLSMED FORDOM RÅDMAN HÄR I STADEN, H VILKEN I HERRA/NOM AFSOMNADE DEN 12 OCTOB: ANNO 1671 PÅ SIT ÅLDERS ÅHR 62, SAMPT l HANS K. H . DYGDERIK MAT­ TRONA H. MARINA LARSDOTTER HVILKEN I GVDI l S. AFLEED DEN 3 IULY ANNO 1646 PÅ SIT ÅLDERS ÅHR 40 NÄR 380 GRAVSTENAR DENNA GRAFTiLLHORER BRYGGAREN OCH BORGAREN CARL SUNDSTR6M SAMT DESS KXR.A HUSTRU C HRiSTiNA HELENA BjORLiNG ~ MED DEss BARN OCH ARFVI NGAP-. ~~ RISTA~g 7H: 1793 Gravsten nr 78. Utförd för ett borgarpar under första hälften av 1600-talet. Inskriften omhuggen år 1793 för bryggaren Carl Sundström och hans hustru Christina Helena Björling. Gravestone No 78. Executed for a bourgeois coup/e during the first ha/f of the 17th century. The epitaph was re-cut in 1793. THE I EKTENSKAP f SAMMANLEVAT-- ÅHR OCH AFLAT 5 BARN, 3 SÖNER oc --DÖTTRAR. Inskriften avbrytes av en kartusch med monogrammen VL och MM. Grav­ stenen har så småningom övergått i annan ägo och därvid försetts med inskriften: HERRE DU LÅTER DIN TJENARE FARA I FRID, TY MIN ÖGON HAFVA SEDT OCH MIN SJÄL UNDFÅDT DIN SALIGHET. HÄR HYlLAR KONGL. GYMNASIIBOKTRYCKAREN FREDRICH SCHONBERG OCH DESS KÄRA HUSTRU SARA MARGARETA STAHRE. Övriga inskrifter: Jahve (hebreiska bokstäver). HODIE MIHI CRAS TIBI. MORS CERTA HORA INCERTA. VERBUM DOMINI MANET IN AETERNUM. Dessutom citat ur Ps 3 V 4 och 5. Mått: 235x 167 cm. En dotter till Valentin Lenoartsson nämns på grav­ sten nr 26. 78. Gravhäll av grå kalksten. Hörnrundlar med evan­ gelistsymboler. Större delen av mittfältet upptages av porträtt i relief av man och hustru. Mannen bär skägg och rikt, vågigt hår. Han är iförd kort kappa och knäbyxor; på fötterna har han skor av 1600-talsmodell. Till vänster om honom dels en sköld (nu tom) dels hammare och passare. Kvinnan bär dok, rund , vid krage, fotsid kjol och kappa med summariskt återgivna veck. Mellan makarna änglahuvud, timglas och död­ skalle. Den ursprungliga inskriften nedtill har utplånats och ersatts med: DENNA GRAF TILLHÖRER BRYGGAREN OCH BORGAREN CARL SUNDSTRÖM SAMT DESS KÄRA HUSTRU CHRISTINA HELENA BJÖRLING MED DESS BARN OCH ARFVINGAR. RISTAT ÅHR 1793. N~ 74. Kantskrift delvis utplånad ur Esaia 57 v 1-2. Mått: 252x 168 cm. 79. Gravhäll av grå kalksten. I hörnen evangelistsym­ boler inom fyrsidiga ramar. Utmed kanten bård av festoner och änglahuvuden. Gravstenens yta indelas av tätt placerade bladverkslister med en blomma i varje korsningspunkt. Inskription: HOMO MEMENTO MORI (=Människa kom ihåg att du skall dö). H: ANNA ANDERSD. S : AERCHIAE BISCOP MESTER ANDERS LAV­ RENT! DOTTER FÖDH I WMA PRESTAGÅRDH ANNO 156­ AFFSOMNADE I HERRANOM CHRISTO ANNO 1603 DEN I FEBRVARI OCH AEHR HAER BEGRAFFWEN. (Jfr sten nr 164.) PEDER MATZSON FORDOM BEFALNINGZMAN OCH ARRENDATOR ÖFFWER LINKIEPINGZ HVVS OCH DES LAEHN SAMPT ÖFFWER KINDH OCH YDRE HAEREDER, FÖDH I WESTER HVSBY PRESTEGÅRDH ANNO 1568 AFF­ SOMPNADE I HERRANOM CHRISTO ANNO 16-- DEN --. H- ANNA PEDERSD. S. PEDER ERICHSONS FORDOM BORGMESTARES DOTTER, FÖDH HER I LINKIEPINGH ANNO 1580 AFFSOMPNADE I CHRISTO ANNO 16-­ DENNE EFFTERSKREFFNE AEHRO PEDER MATTZONS ELSKELIGE KAERE BARN MEDH FÖREBEMAELTE HVSTRVR_ l. M. ANDERS PEDERSON FORDOM S S TEO LECTOR FÖDH ANNO 1592 DEN 4 IVNY AFSOMNADE I CHRISTO ANNO 1623 DEN 20 SEP. OC AER HER I K: BEG[RAFFWEN) (Jfr sten nr 86.) 2. HANS PEDERSON FÖDH ANNO 1597 DEN 25 MAY AFF­ SOMPNADE I CHRISTO ANNO 1603 VTI NORKIEPING DER HAN AER BEGRAFVEN. 3. MARGARETA PEDERSD. FÖDH ANNO 1598 DEN 14 DE­ CEMB. AFFSOMPNADE I HERRANOM AHR 1605 DEN 29 DE­ CEMB. OC AER HER BEGRA[FFWEN) 4. M. LARS PEDERSON AER FÖDH HER I LINKIEPINGH ANNO 1601 DEN 21 IANVA. 5. ANNA PERSD. FÖDH ANNO 1603 DEN 28 IANVA AF­ KATALOG 381 Gravsten nr 79. Över fogden Peder Matts­ son, adlad Stiernfelt, död 1639 samt över hans talrika familj . På stenen har inhuggits dödsår för första hust­ run Anna Andersdotter Björnram (d 1603) samt för sju av Peder Matts­ sons tjugo barn. Stenen daterad 24 maj 1626. Foto 1977. Gravestone No 79. Peder Mattsson , bai­ liff, ennobled Stiern­ fe/t, d 1639, and his nu­ merousfamily. The death year ofhis first wife Anna Andersdot­ ter Björnram and those afseven ofhis twenty children have been en­ graved on the stone, which is dat ed 24th May 1626. SOMNADE I HERRANOM DEN 15 SEPT. 1624 OC AER HAER HVSTRV AEHR FÖDH ANNO 1604 DEN 9 SEPT. (Jfr sten nr BEGRAF. 135.) 6. BRITA PEDERSDOTfER FÖDH ANNO 1603 DEN 28 8. IÖNS PEDERSON AER FÖDH ANNO 1606 DEN 20 APRI­ IANVA AFFSOMNADE I CHRISTO DEN 23 AVG ANNO 1603 OC LIS AER HER BEGRA[FVEN] 9. ERICH PEDERSON AER FÖDH ANNO 1607 DEN 16 7. H: KARIN PEDERSDOTfR. M: ANDERS PRYTZ KÄRE AVGVSTII 382 GRAVSTENAR Gravsten nr 80. Över klädeskrivaren hos her­ tig Johan Knut Jöns­ son, död troligen omkr 1630 och över hans hustru Margareta, dot­ ter till biskopen i Lin­ köping Peder Bene­ dicti . Foto 1977. Gravestone No 80. Knut Jönsson, Clerk of the Wardrobe to Duke Johan , d probah/y c 1630, and his wife Mar­ gareta, whose father was Peder Benedicti, Bishop ofLinköping. 10. MARGARETA PEDERSDOITER FÖDDES ANNO 1608 IVLY, AFFSOMNADE I CHRISTO DEN 14 FEBRVARV 1612 DEN 25 DECEMB. (Jfr sten nr 101.) OCH AER HER BEGRAFFVEN Il. ANNA PEDERSDOITER FÖDDES ANNO 1610 DEN I 13. KIRSTIN PEDERSDOITER FÖDDES ANNO 1613 DEN 18 MAY (gift med Johan Gustaf Klingspor) APRIL (gift med Kristoffer Larsson Grubb) 12. MATIIAS PEDERSON FÖDDES ANNO 1611 DEN 7 14. PEER PEDERSSON FÖDH ANNO 1613 DEN 18 APRILIS 15. BRITA PEDERSD>korsords»­ arrangemang har två gravstenar från 1650-talet på Or­ lunda kyrkogård. Inskrift i nedre kartuschen: HÄR HVI­ LAS I HERRANOM S. ERICK GVNNARSZSON AFSOMNADE THEN 12MARTIJ ANNO 1651 PÅSIT ÅLDERDOMS ÅÅR86NÄR HAN HÄR WID DOMKYRKAN HADE WARIT KLOCKAR I 15 ÅÅR OCH DERMED TILLIKA DOMKYRKENNES FÖRE­ sTÅNDARE I 41 ÅÅR SAMPT OCH 2 HANS HVSTRVR GVDFRVCTIGH OCH DYGDERIJK H. ANNA HANSDOTTER MED HVILKEN HAN HADE LEFVET I ECTENSKAP I 18 ÅÅR OCH MED HENNE AFLAT 9 BARN SOM AFSOMPNADE THEN 23 IANVARII ANNO 1608 PÅ SIT ÅLDERDOMS ÅÅR 42 SÅ OCH HANSANDRA HVSTRV GVDFRVCHTIGH OCH DYGDERIJKH: KIRSTIN IONSDOTTER MED HVILKEN HAN HADE LEFVET I ECTENSKAP I 42 ÅÅR OCH MED HENNE AFLAT 14 BARN HVILKEN OCH AFFSOMNADE THEN 26 APRIL ANNO 1653 PÅ SIT ÅLDERDOMS 61 ÅÅR. GVDH FÖRLAENE THEM OC OSS ALLOM EN FRÖGDEFVLL VPSTÅNDELSE AMEN. Inskrift i övre kartuschen ur Psal 71. Kantskrift ur Job 19. Mått: 222x166 cm. Om Erik Gunnarsson se Linköpings stifts herda­ minne I, s 268. 86. Gravhäll av grå kalksten, starkt nött. Hörnrundlar med evangelistsymboler. I mittfältet två inskriftstavlor med ramar i rullverksornamentik. Mellan dem en oval ram, som korsas av en smal kartusch. Inom ovalens bågar en kalk och en bok samt initialerna APG, BID. Ovalen omges av änglahuvuden, timglas och död­ skalle. Kantskrift ur Esaias 26: 19. Övriga inskrifter nästan helt bortnötta. Mått: 210x 140 cm. 87. Gravhäll av röd kalksten. Hörnen dekoreras av musslor. Inskrift: ÅR CHRISTI 1759, PÅ SITT 34 EMBETES ÅR, HAVER ÖSTRA=GÖTLANDS RÄN10MÄSTARE, PETTER LIUNGSTEDT, FÖDD I WÄSTRA=GÖTLAND d . 20 MART. 1692 BEKOSTAT OCH LÅTIT HUGGA THEENNA I DOMKYR­ KION NÄST THEN STÖRSTA GRAFSTEN SEDAN HAN THER­ 25-825747 Linköping UNDER HEDERLIGEN BEGRAFWIT SIN K: SWÄRFADER, ORDINARIE LANDMÄTAREN SVEN RYDING, FÖDD d . 25 IAN 1674 DÖD d. 30 JUN. 1736 OCH K: SWÄRMODERN, ÄRE­ SAMMA MATRONA FR. CHRISTINA BRANDSTEDT, FÖDD d . 25 NOV. 1677 DÖD d. 12 OCT. 1745 TILLIKA MED SWÅGERN PHILOS. CANOlDATEN : IOHAN RYDING, FÖDD d. 29 SEPT. 1708 DÖD I UPSALA d . 10 APR. 1739, ÅSTUNDANDES SIELF SÅ SNART GUDI BEHAGAR UTI THENNA HWÄLFDA GRAF FÅ HWILA SINA TRÖTTA BEN IÄMTE SIN HIERTÄLSKADA ÄGTA=MAKAS FR. CHRISTINA CATHARINA RYDINGS SOM FÖDD d. 26 AUG. 1713 SALIGEN DÖDD d. 23 DEC. 1793 HWIL­ KEN HANS ÅSTUNDAN BEGYNTE FULBORDAS d. 26 JAN. 1760. Kantskrift: WI SKILIDES MED TÅRAR I DÖDEN, SI HÄR NIUTE WI HWILO IFRÅN OCH EFTER ALT ARBETE I GRAFVEN. MED GLÄDlE SKOLE WI MÖTAS PÅ DOMEDA­ GEN OCH SIDST STANNA TIL EWIGT SAMMANBLIPVANDE INFÖR GUD I HIMMELEN. Mått: 245X 178 cm. Om Sven Ryding och hans familj se Linköpings hist 2:2 s 649. 88. Gravhäll av grå kalksten. Skulpterad i hög relief: en krans och inom denna vapensköld med Lagerfettska vapnet. 1600-tal? Mått: 221x173 cm. 89. Gravhäll av grå kalksten. Hörnrundlar med evan­ gelistporträtt. Överstycke med två svävande änglar, som håller en krans med Kristusmonogram. Nedtill en halvliggande putto med timglas och dödskalle. Inskrift: INSTANTIS MORTIS REMINISCERE SAEPE VIA10R l CVIVS NON VLLVS PHILTRA CAVERE POTEST l CONTRA HANC THERIACI NIL SYNT ALABASTRA VENENI l NIL MITRI­ DATHEIS PHARMACA FACTA MODIS l NIL VIGOR INGENII PVRAE NIL GLORIA FAMAE l NAM NECAT ET 10LLIT QVIDQVID IN ORBE VIGET l DOCTRINA VIGVI VIGVI QVOQZ CORPORE FIRMO l HIC PRIMVM TENVI FRAENA REGENDA SCHOLAE l ET POST SINCERE TVBA SANCTI NYNCIA VERBI l E DOCVI REC10 SCANDIER ASTRA GRADV l AST HIC DE­ POSVI FRAGILIS MEA PONDERA CARNIS l CONIVGE CVM CHARA MENS SED IN ARCE VIGET l MENS SED IN ARCE VIGET SVPERA LAETATVR OVATQz l INTER PENNIGEROs AGMINA SANCTA CHOROS (=Tänk ofta, vandrare, på den förestående döden, vars sömndryck ingen kan skydda sig för. Mot honom är ej askar med motgift av någon verkan, ej läkemedel, framställda på Mithri­ dates' sätt, ej snillets kraft, ej äran av ett fläckfritt namn. Ty han dödar och förintar allt som lever på jorden. Jag hade styrka av lärdom och ävenledes av en frisk kropp. Här hölljag först i tyglarna som ledare för skolan, och i detjag var en basun, som förkunnade det heliga ordet, lärde jag därefter sanningsenligt, att det är på den rätta vägen stjärnorna nås . Men här har jag 386 GRAVSTENAR lagt ner min börda, den bräckliga kroppen, tillsammans HOS GVD SALIG HER ERICH BRÖMS I SAMFÄLTE 30 ÅHR med min kära maka. Själen åter lever säll i himmelen, den lever säll, glädes ochjublar i himmelens höjd bland de bevingade körerna, de heliga skarorna.) HAER HVILAS I CHRISTO M: MAGNVS HARALDI WAL­ LERSTADIVS HVILKEN HAER I LINKÖPINGA CONRECTOR LECTOR OCH RECTOR SCHOLAE I 18 ÅHR VARIT HAFFVER SEDAN PASTOR I 32 ÅHR OCH AFSOMNADE ANNO CHRISTI 1655 PÅ SIN ÅLDERS 81 ÅHR SAMPT HANS KÄRA HVSTRV CHIRSTIN TURESDOTTER AFSOMNADE ANNO 1652 PÅ SIN ÅLDERS 68 ÅHR OCH HAFVA AFLAT TILSAMAN 13 BARN AF I HERRANOM 8 AFSOMNADE ÄRE ISAC MARGRETA TYRE HARAL NILS MÅNS ZACHRIS PEDER OCH 5 LEFFVA LIZA­ BETH ISAC BRITA PEDER OCH MECHTIL GVDH VARETHEM NÅDIG AMEN. Kantskrift ur Phil 3: 20. Mått: 236X 162 cm. Jämför sten nr 106. Om Magnus H Wallerstadius och hans familj se herdaminnet I s 179. 90. Gravhäll av grå kalksten. Hörnrundlar med evan­ gelistsymboler. På stenens mitt är en krans, som omger en sköld med en bok och initialerna EEB, EPD. Starkt förenklad brosk- och beslagsornamentik omger två ovala kartuscher. Den nedre har inskriften: HÄR VNDER HWIJLAS I HERRANOM FORDOM W ÄLLÄRDE NV Gravsten nr 92. Över underkantorn Lipsius Hermanni(?). 1500-talets början. Foto 1977. Gravestone No 92. Sub-cantar Lipsius Hermanni(?). Ear/y 16th century. W ÄLBESTÄLT RECTOR CANTVS HÄR VTHI LINKÖPINGs GYMNASIO HVILKEN SALEN AFSOMNADE ÅHR 1666 PÅ SITT ÅLDERS ÅHR MED SIN K. HVSTRO GVDFRVCHTIG H. ELSA PERSDOTTER SAMPT 5 DERAS K. BARN CARL ELISA­ BET IAHAN KARIN PETRVS. GVD FÖRLÄNE THEM EEN FRÖODEFYLL VPSTÅNDELSE AMEN. Inskrift i övre kar­ tuschen ur Ps 116 v 7-9. Kantskrift från Esaias 26 v 19. Mått: 196x 130 cm. 91. Gravhäll av grå kalksten, bevarad i 2 fragment, som nu ligger på ett avstånd från varandra av ca 6 m i södra tvärskeppet. Nr 91 har storleken 89x69 cm, nr 172 är ca l05x76 cm. Stenens mittfält har i låg relief en rundbågig arkad med växtornerade pilastrar. Inom ar­ kaden fragment av en Kristusgestalt(?). Inskrift på stenens nedre del: (VIR BONVS EXIMIVS COR)DATVS · SOBRIVS · AEQVVS (VIR GRAVITATE PIVS ET P)IETATE GRAVIS (VIR PROBVS ASSIDVVS VE) RAX INDVSTRIVS ARTE [CLARVS AMANS PACIS C)ONSILIVSQz CELER [HEIC FRAGILIS PETRVS BEN)EDICTI CONDIDIT ARTVS (QVA GNATI SEPTEMB CVM) GENETRICE CVBANT (ILLE QVATER DENOS ET Q)VINQz FIDELITER ANNOS (COMMISSAS SACRO GRA)MINE FOVIT OVES (LVSTRA SVAE VITAE TER Q)VINA PEREGIT ATROCI (MORS FERA DVM SOLVIT FIL)A SVPREMA MANV (PRAEMIA NVNC GAELO C(VRAE FIDIQz LABORIS (FERT QVOVIS FACTVS SI)DERE SPLENDIDIOR. (=En god man, framstående, förståndig, måttfull och rättvis, en man, from i sitt allvar, allvarlig i sin from­ het, en man, redbar, driftig, sannfärdig, dådkraftig, berömd för lärdom, fridsälskande och rådsnar, nämli­ gen den bräcklige Petrus Benedicti har gömt sina lem­ mar här, där sju söner vilar tillsammans med sin mo­ der. Han närde troget i 45 år de anförtrodda fåren med ordets heliga örter. Han hade fullbordat 15 lustrer i sitt liv, då den obarmhärtiga döden med grym hand av­ klippte den sista livstråden. Nu uppbär han, mer strå­ lande än någon stjärna, lön i himmelen för omsorg och trogen möda.) Texten kompletterad efter Gardell. Fragment av kantskrift: -- EPISCOPVS LYNCOPENSIS AFSOM(NA)DE I HERRANO(M VTI) ÖREBRO--. Biskop Petrus Benedicti avled 1606. Om P Benedicti se herdaminnet I s 5lf. 92. Gravsten av grå kalksten, defekt. Mitt på stenen minusklerna l h. Kantskrift: -- E · CONDA · TENVIT · LIPSI' · HERSMA · J-- DI-ANE · SVCCETORIIS · HONOS · HOC · LEVE · PONDVS · HA -- ( =. . . Lipsius Her­ manni(?) . . . Befattningen som underkantor. Denna lätta börda ...). Gravstenen över succentorn (>>Under­ kantorn») Lipsius Hermanni(?) kan dateras till 1500­ Gravsten nr 94. Över domkyrkoorganisten Anders Bruse som levde ännu 1634. Stenen tillkommen i samband med hustrun Sara Hansdotters död är 1632. Foto 1977. Gravestone No 94. Anders Bruse, cathedra/ organist, who was stillalive in 1634. The stone a/so commemorates his wife Sara Hansdotter, d 1632. talet. Vid något senare tillfälle har gravnumret 102 och initialerna MIS huggits in. Mått: 123x 114 cm. 93. Gravhäll av grå kalksten, med dekor i låg relief. Upptill kristusmonogram, IHS, inom en låg gavel, nu stympad. stenens mittparti flankeras av två växtorne­ rade pilastrar. Innanför dem änglahuvuden, dödskalle , timglas, texten HODIE MIHI, CRAS TIBI samt en krans. Inom kransen ett bomärke samt initialerna cs, EAD. Inskrift nedtill: HAER HVILAS I HERRANOM SALIGH CLAES SANDER FORDOM ORGANIST HAER VTHI LINKIÖ­ PINGH HVILKEN AFFSOMNADE THEN 4 SEPTEMB ÅHR 1622 SAMPT OCH SIN KIAERE HVSTRV H. ELLSA AMBIÖRSDOT­ TER HVILKEN I HERRANOM AFFSOMNADE THEN -- ÅHR -- GVDH FÖRLAENE THEM OCH OSS ALLOM EEN FRÖG­ DEFVL VPSTÅNDELSE AMEN. Inskrift ovanför mittfältet ur Paulus Rornarbrev kap 14. Mått: l 56 x 108 cm. Ste­ nens ursprungliga längd ca 175 cm. På dess yta finns KATALOG 387 rester av fem inhuggna konsekrationskors. Stenen har alltså tidigare tjänat som altarskiva. 94. Gravhäll av grå kalksten. Hörnrundlar med evan­ gelistsymboler och inskriftskartuscher med rullverks­ ramar. På stenens mitt änglahuvuden, dödskalle, tim­ glas och en krans. Inom kransen en sköld med mono­ grammet AB samt initialerna AB, MED. Inskrift nedtill: VNDER DENE STEN ÄHR BEGRAVEN SALIGH ANDERS MÅNSSON BRVSE FORDOM ORGANIST HER WID DOMKYR­ KIAN HVILKEN AFFSOMNADE I GVD DEN-- SAMPT HANS KÄRE HVSTRO SARA HANSDOTTER HVILKEN DÖD BLEF ÅHR 1632 DEN -- DERES" BARN HVILKA PÅ ÅTSKILIGE TIDER AERO DÖDE BLEFNE. GVDH THERAS SJÄLAR VPVEKKIE TIL EVIG FRÖGD PÅ DEN YTERSTE D. Inskrift upptill ur Sap 3. Kantskrift ur Job 14. Mått: 200x 140 cm. 95. Gravsten av grå kalksten, som tidigare varit rest på kyrkogården. Dess överstycke är delvis borthugget och visar i relief timglas, benknotor och ett par ving­ spetsar, som omsluter ett hjärta. Inskrift: HÄR UNDER HYlLA I LIFSTIDEN ÄREVÖRDIE OCH VÄLLÄRDE HER SVEN SVENSSON MÖRTLNG, BERÖML. APOLLOGIST VID TRIVIALSSCHOLAN I LINKÖPING SOM I HERRANOM AFLED ÅR 1744 PÅ SITT 77de ÅLDERS ÅR SAMT THES K: HUSTRU I LIFSTIDEN DYGDESAMMA MATRONA BRITA CALENIA, SOM I HERRANOM AFLED ÅR 1738 PÅ SITT 67 ÅLDERS ÅR. JÄMVÄL OCH THERAS K: MÅG I LIFSTIDEN ÄREVYRDIGE OCH VÄLLÄRDE HER CHRISTIAN NORDEN, SOM I HER­ RANOM AFLED 16 NOV: 1768 PÅ SITT 70 ÅLDERS ÅR, SAMT THES K: MAKA DYGDESAMMA MATRONA MARGRETA MÖRTLING, SOM I HERRANOM AFLED 7 OCTOB 1775. Mått: 125x59-65 cm. 96. Gravhäll av grå kalksten, starkt nött. I mittfältet fyra änglahuvuden, som omger en sköld med kalk och dödskalle(?). Inskrift: HÄR LIGGER BEGRAFVEN S. M. IOHANNES CANUTI FORDOM P. PASTOR I LINKÖPING AF­ SOMNADE A0 1603. HANS K: HUSTRV H: MARGARETHA LARSD. KOM SÄDAN I ECHTENSKAP MEDH M: L. LAVRINO PAST. J. HERDZHAMMAR THER HON RLEF DÖD OCH BE­ GRAFVEN A. 1620. l HAC SVPERINGESTA QVI MOLE QVIES­ CIT IN AURES l OPPERIENS CHRISTI IVSSA VENIRE SVAS, l TALIS ERAT QVALEM PAULUS DEPOSTULAT UT SIT l PRAE­ FIXVS SACRO QUI CUPIT ESSE GREGI l COMMISSAS SCITE DI~OS HIC AMPLIUS ANNOS l SALVIFICO VERBI GRAMINE PAVIT OVES l QVANDO NOVEM VITAE COMPLEVIT LVSTRA COACT(VS] l SVB DIR UM MORTIS MITTERE COLLA IUGUM l VIVACEM CUPIDO MENS PRO SUDORE CORONAM l IN ME­ 388 GRAVSTENAR DIO COELI VERTICE LAETA GERIT. (=Han, över vilken denna tunga sten blivit lagd och som vilar här i väntan på att Kristi befallning skall nå hans öron, var sådan som Paulus begär, att den skall vara, som vill vara ledare för en helig hjord. V eten, att han här i mer än lO år förde de anförtrodda fåren i bet på ordets frälsnings- Gravsten nr 97. Över domprosten Olof Petri , död 1599, hans hustru Karin, död 1583 samt tre barn. Foto 1977. Gravestone No 97. Dean OlofPetri, d 1599, his wife Karin, d 1583, and three chil­ dren . bringande äng. När han fullbordat 9 lustrer i sitt liv, tvangs han att böja nacken under dödens grymma ok, men själen bär i himmelens höjd som lön för hängiven möda glad livets krona.) Mått: l86x 124 cm. Om Johannes Canuti se herdaminnet I s 177. Om L Laurin se herdaminnet III s 403. 97. Gravhäll av vitgrå kalksten. Upptill en rundbåge buren av två pilastrar, som dekoreras av blomster­ vaser. Rundbågen flankeras av änglahuvuden och har på mitten en bild av lammet med korsfanan samt in­ skriften: AGNE DEJ QVI TOLLIS PECCATA MVNDI MISE· RERE NOBIS. ( =0 Guds Lamm, som borttager världens synder, förbarma dig över oss.) Inom rundbågen en hjärtformad kartusch med en orm, som omslingrar ett kors. Två inskriftstavlor med rullverksramar. Inskrift 1: VNDER THENNA STEN LIGGER BEGRAFVEN THEN HE­ DER[LIG)E OCH VELLERDE MAN HER OLVF PETRI FORDOM DOMPROST I LINKÖPYNGH SOM AFSOMNADE THEN 29 APRILIS ÅHR 1599. Il: VNDER TENN A STEEN AEHR BEGRAF­ VEN THEN HEDERLIGE DYGDESAMMA OK GVDFRVKTIGE DANNEQWINNA SALIGE HVSTRO KARIN HER OLOFS FOR­ DOM KYRCHIOHERDE WTI LYNKÖPIG MED TRY SINE KAERE BARN HWILKIN AFSOMPNADE I HERRANOM ANNO CHRISTI 83 THEN 27 IVLI THÅ KLÅCKAN WAR WED 9 FOR­ MIDDAG OCH HENNES OLDER WAR 36 ÅHR. IESVS CHRISTVS GVDS KÄRE SON VPWEKKIE THE ALLE TIL THE RETFERDIGAS VPSTÅNDELSEAMENN. Mått: 256X162 cm. Om Olof Petri se herdaminnet I s 175f. 98. Gravhäll av grå kalksten. Låg relief med två växt­ ornerade pilastrar, som bär upp ett gavelstycke försett med urnor och bladvoluter. Inom gaveln ett änglahu­ vud och årtalet 1624. Inskrift nedtill: HÄR VNDER HVI­ LAS S. I HERRANOM WYRDIGHE OCH WÄLLERDE M. DA­ NIEL IAHANNIS FORDOM PASTOR VTHI LIN-KEPING HVIL­ KEN AFSOMNADE I GVDH VTHI THEN STORA PESTILENTIA ANNO CHRISTI 1622 THEN 13 SEPTEMBRIS SAMPT HANS KÄRE HVSTRO GVDFRVCHTIGHE OCH DYGDESAMME MA­ TRONA H. SEGHRIDH OLVFZDOTTER HWILKA OCK AFSOM­ NADE STRAX TILFÖRNE THEN 31 AVGVSTI VPPÅ SAMMA ÅÅR, THESLIKES BEGGIES THERAS KÄRE DOTTER ING­ RIDH DANIELSDOTTER HWILKA GVDH FOORDRADHE IFRÅ THENA IEMMERDALENOM TIL SIGH THEN 30 AVGVSTI ANNO CHRISTI 1607, GVDH ALZMECHTIGH VNNE OCH FÖR­ LÄNE THEM EEN SALIGH OCH FRÖGDEFVL [VPSTÅN­ DELSE). Inskrift upptill på stenen ur Daniel 12. Därun­ der: VITA LABOR NOSTRA EST SED TANDEM REDDITVR ILLIS VERA QVIES CHRISTO QVI DIDICERE MORI. (=Vårt liv är möda, men till slut förlänas dem, som lärt sig att dö för Kristus, den sanna friden.) Mittfältet har som centrum en krans omkring texten: NASCENDO MORIMYR MORIENDO NASCIMVR (=Vi dör ge­ nom att födas , vi födas genom att dö.) Kransen omges av kalk, bibel, dödskalle och timglas samt texten: DE MORTVIS NIL NISI BONVM (= Om de döda intet annat än gott.) Mått: 219x 155 cm. Om DanielJohannisse herdaminnet l , s 179. KATALOG 389 99. Täckhäll av grå kalksten, belägen omedelbart un­ der nuvarande golvplattor och över den gravkammare i högkoret, där hertig Johan med gemål vilar. Hällen är ca 240x 176 cm stor och ca 18 cm tjock. Kanten är profilerad med karnis i två avsatser. Hällen har troli­ gen ingått i ett gravmonument av tumbaform. Samma profil har den översta plattan i Ulfsparremonumentet i domkyrkan. 100a. Gravhäll av gråröd kalksten, fragment. Inskrift: --I. S. l-- H. D. Mått: 110X35 cm. 100b. Gravhäll av grå kalksten , fragment, belägen omedelbart S om nr 100a. Fragment av inskrift och ristad sköld. Mått: l30x35 cm. 100c-e. Tre huggna kalkstenar, ca 260x 35 cm stora, vilka ingår i trappan till högkoret. Inhuggna konsekra­ tionskors visar, att de är rester av en sönderhuggen altarskiva. 101. Gravhäll av grå kalksten, defekt. På stenens mitt tre vapensköldar i hög relief inom ett bågformat fålt : till vänster Stiernfelt (M. s. F) i mitten Ekegren (M. E. G.) och till höger Törnesköld (B. T. s .). Inskrift på stenens nedre del: [HÄR)UNDER LIGGIA BEGRAFNE ED[LE OC WÄ)LB: MÅNSANDERSON EKEGREN [TIL NO)R­ MESTORP FORDOM ASSES[SOR U)TI DEN KON: HOFRÄT­ TEN [I IÖNK)ÖPING MED TWENNE SINE [HUSTR)UR EDLE WÄLB: F: MARGARETA STIERN[FELT OC) EDLE WÄLB: F: BRITA TÖRNESKÖLD [MED TH)ERAS BARN GUD FRÖGDE DE --- EWINNERLIGEN. Texten kompletterad efter Gardell. Inskrift upptill ur Job 19. Kantskrift ur Paulus 2 brev till Tirnoteos kap 4. Mått: 220x 118 cm. 102. Gravhäll av rödgrå kalksten, defekt, ursprungli­ gen trapetsformad, Gardell 71. På stenens mitt rester av en ristad figur: foten av en kalk. Kantskrift med majuskler: -- · ASSECLA · MATHI · DE · DE l SIIT · UBRA · HU[MO] : I · --Mått: 114x 103 cm. 1300-tal? 103. Gravhäll av grå kalksten. På stenens mitt en ring med iflätade rundbågar. Inom ringen ett spegelmono­ gram (?) av bokstaven c samt ett bomärke. Mått: ll4x 86 cm. 104. Gravhäll av grå kalksten, defekt, Gardell 243. Mitt på stenen ett bomärke. Däromkring en inskrift i ringform med majuskler: [KAROLUS]: STUTYR: Z: UXOR : EI[US : INGRID : O--] (=Karl Stut och 390 GRAVSTENAR Gravsten nr 104. Över Karl Stut, känd 1348-1353. Teckning 1974. Gravestone No 104. Karl Stut , known /348-1353. hans hustru Ingrid--.) Texten kompletterad efter Gar­ dell. Mått: 160x67 cm. 105. Golvsten med inhugget monogram AB. Mått: l30x66 cm. 106. Gravhäll av brungrå kalksten, ursprungligen tra­ petsformad. Inskrift: (SUB)OLV PVELLORV HIC SEPVL­ TOR(UM) l CONTRA VIM MORTIS NON EST MED(I) l CAMEN IN HORTIS (=De efterkommandes, de här begravna bar­ nens ...(?) Mot dödens makt finns inget läkemedel i trädgårdarna.) HÄR HVILAS SCHOLAEMESTARENS M. MAGNI HARALDI WALLERSTADIJ BARN, HVILKA I CHRISTO AFSOMNADE. ISACH ÅHR 1608 NOVEMB: 13, MARGRETA ÅHR 612 APRIL: 22, MAGNVS ÅHR 616 OCTOB: 17, AF THEN GRASSERANDE PESTEN ÅHR 1622 AFSOMNADE NICOLAVS 21, ZACHARIAS 25 OCTOB : HARALDVS 3, PETRVS 5, TVRO 6 OCH HANS BRODERSON HARALDVS ISACHI 7 NOWEMB. QVERELA MOESTORVM PARENTVM QVAM MISERE TOTAS PESTIS LAXAVIT HABENAS l HORRESCO FACIES CVM SVBIT ILLA MIHI l VNVS ADHVC RESTAT CVNCTIS QVI IVNIOR ISACH l HEl MIHI RELIQVIAE DE LOCVPLETE DOMO (=De sör­ jande föräldrarnas klagan. Hur hemskt har ej pesten släppt alla tyglar! Jag ryser, då hans skepnad nalkas mig. En enda lever ännu, Isak, yngre än alla andra, ve mig, en spillra av ett rikt hem.) M: MAGN(VS HARALDI), H : CHIRS(TIN ---). Mått: 169x83 cm. Jämför sten nr 89 och herdaminnet l , s 179. IZ WAI\EI\ f\.EDHO THy THE.N ) f ICKE TE.NKEN SK.AL NISKIONES SON KOMMA \\ r a o ~ ~~ C>­ 1, ~~ JLiL ;: \\\\ , ~~ z=~~l 14-~ ........,..-l 1\.. -· tiR A•R. B.E.GR.A(FVHI SALIGH DAAN I>ANNO 1727 >> i upphöjd skrift. Inskrift upptill: HÄR VNDER HWI­ LAR SALIG LARS RANTZOCH FÖDD I KINDA ENEBY 1681 D 16 IUN EFTER ANDRA TIENSTER LANDRENTOMÄSTARE I ÖSTERGÖTHLAND VTHI 16 ÅR EFTER 14 ÅRS LIUFLIG SAM­ MANLEFNAD MED SIN K: HVSTRU HELENA KERNANDER SAMT MYCKET GVDELIG OCH OSTRAFFELIG WANDEL I HERRANOM AFSOMNAD ÅR 1726 D. 19 IANVARII. Inom kransen mannens >>liktext>>ur Ps 73 v 28 samt hustruns >>liktext> ur Neh 13 v 31. Mått: 232x 170 cm. Jfr Örnberg, Sv ättartal, 14 (1908), s 192. 153. Gravhäll av grålila kalksten, skulpterad i låg reli­ ef. Överst gavelstycke med änglahuvud och >>ANNO 1626>>. I mittfältet sköld med bomärke och initialerna ENS, EOD. Skölden är placerad inom en krans, som genom band hålles av två änglar. Utanför änglarna texterna MORS CERTA etc samt timglas, dödskalle och ytterst två växtornerade pilastrar. Inskrift nedtill: HAER VNDER LIGGER BEGRAFVEN ERLIGH OCH FÖRSTEN­ DIGH WELBETRODHE MAN, SALIGH ERIK NILSON, FOR­ DOM BEFALNINGZMAN ÖFVER LINKIEPINGZ HVVS OCH DES LAEHN HVILKEN AFFSOMNADE I HERRANOM THEN 18 APRIL ÅHR 1614 SAMPT HANS ELSKELIGE KIAERE HVSTRV, GVDFRVCHTIGE OCH DYGDESAMA MATRONA ELIN OLVFS­ DOTTER HVILKEN AFFSOMNADE THEN -- ÅHR 16-­ METH BEGGES THERAS KERE DOTTER MARGRETA ERIKS­ DOTTER HVILKEN AFSOMNADE THEN Il IANVARI ÅHR 16[2]3. GVD FÖRLAENE THEM EEN SALIGH VPSTÅNDELSE AMEN. Inskrift upptill ur Rom 14 v 8 och Phil I v 21 och 23. Mått: 229x 166 cm. Jfr J A Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige, 4 (1922-23), s 50. 154. Gravhäll av grå kalksten, skulpterad i hög relief. Kantbård med omväxlande palmkvistar, fåglar, blom­ mor och änglahuvuden. Trapetsformat överstycke om­ givet av basunblåsande änglar i naiv formgivning. Stenen delvis dold av trägolv. Inskrift i överstycket: [HÄR UNDER HVILAS I HERRANOM FORDOM CRONOBE­ FALLNINGSMANNEN ÖFVER KINDS OCH YDRE HÄRADER NU SALIG HERR] SAMUEL [ WETTERSTRÖM FÖDD ÅHR 1675 OCH DÖD ÅHR 1739 PÅ SIT 60 ÅLDERS ÅHR MED SIN I LIFSTI­ DEN KÄRA MAKE W ÄLÄREBORNA OCH DYGDEDLA MA­ TRONA] CA[THARINA NORUNG FÖDD ÅHR 1649] SAMPT MED THERAS K: MÅGAR OCH BARN]. Inskrift på stenens mitt: CRONOBEFALLNINGSMANNEN ÖFWER GÖSTRINGE OCH VIFOLKA HÄRADER HERR PETTER UHR FÖDD D. -­ DECEMBER 1698 DÖD D. -- MED SIN K: MAKE VÄLÄRE­ BORNA OCH DYGDÄDLA MATRONA BEATA CHRISTINA WETTERSTRÖM FÖDD D. 25 DEC. 1712 DÖD D. -- SAMT DERAS K: BARN SAMUEL FREDERIC CATHARINA ELISA­ BETH PETTER GUSTAF ERICH GUSTAF ULRICA CHRISTINA BEATA CHARLOTTA UHR. CRONOBEFALLNINGSMANNEN ÖFVER KIND OCH YDRE HÄRADER HERR [ERIC?] BROM FÖDD I GEFLE DEN I JAN. 1704 DÖD-- MED SIN I LIFSTI­ DEN LIUFLIGASTE OCH ÄLSKVÄRDASTA K: MAKA VÄL­ ÄREBORNA OCH DYGDÄDLA MATRONA CHARLOTTA CA­ THARINA WETTERSTRÖM FÖDD D. 16 IUN. 1713 DÖD D. 23 APR. 1738 PÅ SIT 23 ÅLDERS ÅHR OCH DERAS ENDA K: SON ANDREAS SAMUEL BROHM. HON SÅLEDES NÅTT HÄR ÅH­ REN FÅ l I DYGD OCH WETT SIN MOGNAD SÅ l ATT HON SITT MÅL RÄTT HUNNIT l HON TRONA HÅLLIT KÄMPAT VÄL l TY HAR HON TILL SIN DYRA SIÄL l NU EVIG GLÄDJE F[UNNIT]. Mått: Bredd 200 cm, synlig längd 185 cm. KATALOG 403 Om S Wetterström och hans familj se Örnberg, Sv ättartal 9 (1893), s 478. 155. Gravhäll av grå kalksten, skulpterad i låg relief. På stenens mitt en krans omgiven av änglahuvuden och växtornerade pilastrar. Inom kransen en sköld med bomärke och initialerna GSS, LLD. Inskrift nedtill: HAER VNDER HVILES VTHI HERRANOM SALIGE GVNMVND SVENSON HVILKEN AFSOMNADE THEN 5 SEPTEMBER ANNO 1590 GVDH VPVEKIE HONOM TIL ETH EVIGTH UFF VTHI IESVM CHRISTVM AMEN. ANNO 1622 THEN 13 OCH 17 AVGVSTI SAMMA ÅHR AFSOMNADE I CHRISTO KARIN OCH KIRSTIN HANSDOTTER. ANO 1614 THEN l OCTOB 1615 THEN JO SEPTEMBRIS SÅSOM OCH 1617 THEN 2 IVLIJ AFSOMNADE I HERRANOM TRIJ MINE K. BARN VTHI SIN BARNDOM SOM WAR ANNA OCH MARGARETHA HANSDOTTER SAMPT MIN K : LILLA SON : ISRAEL HANSSON GVDH THERAS SIELER BEWARE. Inskrift upptill ur Job 14. Mått: 212X 115 cm. 156. Gravhäll av rödgrå kalksten, defekt. Gardell 66. Kantskrift med majuskler inom femsidig ram, nu svår­ läst. Ena långsidans inskrift: -- DE : TEXI : därefter med omvända majuskler: SVB -- O : CR : CIVE : En rad med nästan helt utplånade majuskler syns på ste­ nens mitt. Där har också i senare tid huggits in en sköld med bomärke och initialerna HB, BE, samt in­ skriften: HER AER BEGRAFVEN S. HEMMING BODVEDSON FORDOM RÅDMAN I LINKÖP. AFSOMNADE THEN 19 APRIL ANNO 1615 SAMPT HANS HVSTRO BRITA ERICKSDOTTER AFSOMNADE THEN 16 DECEMB ÅHR 1621 GVDH FÖRLAENE THEMEN SALIGH VPSTÅNDELSE. Mått: 140X89 cm. Jfr Linköpings hist 2: 2, s 636. 157. Gravhäll av grå kalksten, defekt. På stenens övre del avbildas kalk och bok inom en cirkel. Inskrift: KNYT B. BLEF DÖDH ANNO --. [HER YN]DER LIGGER BEGRAFVEN SALIGE HER [SVEN L]AVRENTII HVILKEN AF­ SOMNADE I HER[RANOM] THEN 28 NOVEMBRIS ANNO 1602 [SAMPT] HANS KIERE HVSTRV KARIN LARSDOT[TER] HVILKEN AFSOMNADE THEN 5 APRI[L --]. Mått: 133X 101 cm. 158. Gravhäll av grå kalksten. Inskrift: DEN ÄREVYR­ DIGE OCH HÖGLERDE HERRE MESTER ERICK FALCK FOR­ DOM BISCOP I LINKIÖPING BLEF HER BEGRAFVEN ANNO 1569. Mått: 200x 132 cm. Enl Sv biogr lex 15, s 121, levde biskopen ännu 26 feb 1570 enl en handling i KB:s autografsamling, varför gravstenens årtal anses vara senare inhugget och orik­ tigt. l 404 GRAVSTENAR Gravsten nr 164. Över hustru Anna, död 1603. Stenen avsedd också för maken, Peder Mattsson. Foto 1977. Gravestone No 164. Anna, the wife of Peder Mattsson, d 1603. The stone is a/so intended for her husband. 159. Gravhäll av grå kalksten med ristad dekor. Överst en trekantsgavel krönt av bladornament och två urnor. Över gaveln årtalet 1565, inom gavelröstet 1564. Gaveln bärs upp av två kannelerade pilastrar. Mellan dem initialerna PHS, DHD och två sköldar med bomär­ ken. Inskrift nedtill: HER LIGGER BEGRAFVEN SALIGE PER SKVTE AFSOMNADE THEN 5 FEBRVARY ANNO 1565 GVD HANS SIEL NÅDE AMEN. ANNO 1564 THEN 7 NOVEM­ BRIS AFSOMNADE I HERRANVM SALIGE DÅRTY HANS DOT­ TER GVD HENNES SIEL NÅDE AMEN. DÖDEN SKONNAR INGHEN. Mått: 250X 141 cm. 160. Gravhäll av röd kalksten, fragment. Inskrift: --[SE)BASTIAN DOTIER HVILK[AS S)IÄLAR GVDII NÅDE AMEN. Mått: 89X84 cm. 161. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: HER [E)R BEGRAFVEN GvDFRVKTIG OCH DYGDERIK IVNGFRV KIRST[IN) LARSDOTTER HVILKEN AFSOMNAD[E] CHRISTO ANNO 1603 THEN JO A[PRIL) GvDH HENNES S. NÅDE. Texten kompletterad efter Gardell. Mått: 94x92 cm. 162. Gravhäll av röd kalksten, fragment. Mitt på stenen en krans som omger monogrammet HA samt initialerna HA, EGD. Kransen omges av timglas och dödskalle. Inskrift nedtill: HÄR VNDER HVILAS I HER· RANOM S. HANSALAN SKOTTE FORDOM RÅDMAN HER l STADEN HVILKEN AFSOMNADE THEN 14 SEPT. ÅHR 1622 PÅ SIN ÅLDERS 60 ÅHR SEDAN HAN BÅDE l TYDSKLAND OCH SWERIGE I 25 ÅHR FAT(?) OCH l ECHTENSKAP-- WEL LEFFWET HADE SA[M)PT MEDH SIN K. HVSTRO ELIN GVSTAFZDOTIER HVILKEN l HERRANOM AFSOMNADE [THEN 5 MAil) 1634 PÅ SIT ÅLDERS [ÅHR SEDAN HON MED) SINE TW--. Text över timglaset: DÖDEN ÄHR WISS STVNDEN ÄHR OWISS. Inskrift överst: --FÖR TIGH OCH EN GÄST (?) SÅSOM ALLE MINE FÄDER. Texten komplet­ terad efter Gardell. Mått: l05x92 cm. 163. Gravhäll av grå kalksten, defekt. Inskrift: TNS [LHD). Mått: ll4x82 cm. 164. Gravhäll av grå kalksten, skulpterad i låg relief. Mittpartiet flankeras av 2 pilastrar, dekorerade med blomstervaser. Därinnanför en krans omgiven av fyra änglahuvuden. Inom kransen en sköld med monogram­ met PM samt initialerna PM, AAD. Inskrift i frakturstil nedtill: >>Her under ligger begraffne gudhfruchtig och dygderik matrona Hustru Anna andersdotter Per matz sons elskelige kiere hustru Hvilken atTsomnade i her­ ranom then l Febr. anno 1603.>> Kantskrift ur Jes 57 v l. Inskrift i övre fåltet : MORS CERTA, HORA INCERTA. I en bård nedtill ingår rundlar med bokstäverna APL. Mått: l97x 116 cm. Om Peder Mattsons första hustru Anna Andersdot­ ter Björnram se gravsten 79! Bokstäverna i bården nedtill, APL är stenhuggarens signatur. 165. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Gardell 736. Kantskrift med minuskler inom ursprungligen femsidig ram: >>her lige[r her peder duve gu]dh hans sia/ nade. >> Texten kompletterad efter Gardell. Mått: 90x80 cm. 166. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Rester av kantskrift med majuskler. Inskrift: -- s I HERRANOM -­ [HV]ILKEN AFFSOMNADE I CHRIS[TO THE)N 24 FEBRVA OCH LARS -- [HVILKE)N AFFSOMNADE I HERRA[NOM KATALOG 405 Gravsten nr 170. Över sämskmakaren Lars Larsson Ljungberg, död 1717, hustrun Christina Nilsdotter Spruf, dödl723samt barn. Foto 1977. Gravestone No 170. Lars Larsson Ljung­ berg, whittawer, d 1717, his wife Christina Nilsdotter Sparf, d 1723, and children. T]HEN 14 IVNIVS THESLIKES -- MÅNS KNVDZSONS --. Texten kompletterad efter Gardell. Mått: 91 x 58 cm. 167. Gravhäll av grå kalksten, defekt. Inskrift: D.O.D. l M.T.D. l [1]635 l S.G.I. l [1]662 l R.G.I l [1]667 l K.G.I. l [1]672. Mått: 198x83 cm. 168. Gravhäll av grå kalksten, trapetsformad. Spår av inskrift: K.P. [-].B l P · P · S · B. Mått: 214X90--104 cm. 169. Gravhäll av grå kalksten, skulpterad i låg relief. Mittfältet flankeras av kannelerade pilastrar med blad­ hölster. I centrum en krans, som omsluter en sköld 406 GRAVSTENAR Gravsten nr 171 . Över sämskmakaren Lars Ljungberg, hans hustru Margaretha Wahlsten samt barn. Stenen kan här­ stamma från 1670-80-talen men är troligen omhuggen. Foto 1977. Gravestone No 171. Lars Ljungberg, whittawer, his wife Margaretha Wahlsten and children . The stone maydate from the 1670s or J680s hut is probah/y re-cul. med bomärke och initialerna: HOS, BGD. Därunder in­ skriften: HER VNDER HVILAS I HERRANOM SALIGH HANS OLSSON HVILKEN AFFSOMNADE I CHRISTO ANNO 1642 THEN 7 MARTI THESZLIKEST HANS ELSKELIGE KERE HVSTRV BRITA GVDZ.D. HVILKEN AFFSOMNADE I HER­ RANOM ANNO -- THEN -- SAMPT MEDH THERAS KÄRE BARN LUSCI HANS DOTTER, OLVFF HANSON BRITA HANS­ DO'ITER. GVDH VPWECKIE ALLAS THERAS SIELAR TILL EN FRÖGDHEFVLL VPSTÅNDELSE OCH EVIGH SALIGHET. Tillägg i kanten: FORD. BORGMEST. Text i mittfältet: DÖDEN ÄHR WISS STVDEN ÄHR OWISS. I DAGH MIGH I MORGON TIGH. Inskrift upptill ur Esaias 26 v 19-20. Mått: 213 x 134 cm. 170. Gravhäll av grå kalksten. Hörnrundlar med naivt utformade evangelistsymboler. På stenens mitt en hjort, timglas, dödskalle samt sämskmakareverktyg (skavknivar och skavbom). Mittfältet flankeras av två stolpar krönta av granatäpplen. Inskrift i två ovala lagerkransar: HÄR HWILAR FÖR DETTA ÅLDERMANNEN FÖR THET LOFLIGA SÄMSKEMAKAREEMBETET M: LARS LARSON LJUNGBERG SOM SALIGEN AFSOMNADE D 6 NOV. 1717 TILLIKA MED SIN K. HUSTRU H. CHRISTINA NILSD. SPARF SOM I HERRANOM AFLED D 9 JANU: 1723. f MED SINA K. BARN NICOLAUS, IOHANNES, ENGLA DÖD 1691 , PETRUS DÖD 1689, LAURENTIUS, CHRISTINA DÖDE I PES· TEN 1711, ENGELA, PETRUSDÖDIPESTEN 1711. Kantskrift ur Ps 42. Mått: 190x 135 cm. 171. Gravhäll av röd kalksten. Hörnrundlar med ro­ sor. Mitt på stenen en krans omgiven av timglas och dödskalle. Inom kransen en sköld med sämskmakare­ emblem. Nedtill på stenen inhugget gravnummer: 35. Inskrift: HÄR HWILAR SÄMSKEMAKAREN LARS LIVNG­ BERG OCH HANS HUSTRU MARGARETHA WAHLSTEN MED DESS BARN. Mått: 172X 131 cm. Jfr Örnberg Sv ättartal, 14 (1908), s 35 not 4. 172. (Se nr 91.) 173. (Se nr 67.) 174. Gravhäll av brungrå kalksten med ristad dekor. Överst ett änglahuvud inom en trekantsgaveL Därun­ der släta pilastrar som står på ett postament, vilket saknar inskrift. Mellan pilastrama en hjälm med plymer. Den tillhörande vapenskölden saknas och har kanske aldrig fullbordats. Sent 1500-tal eller tidigt 1600-tal. Mått: 122x80 cm. 175 a. Gravhäll av röd kalksten. Inskrift: ISS, 89. Mått: 44X36 cm. 175b. Golvsten med siffrorna: 127. Mått: 40x27 cm. 175 c. Golvsten med inhugget likarmat kors. Mått: 48x 34 cm. 176. Gravhäll av gråvit kalksten, nu i två delar. Deko­ rerad med växtornerade pilastrar och stickbåge med texten: ECCE AGNVS DEl QVI TOLLIT PECCATA MVNDI. Kompositionen överensstämmer i övrigt med gravsten nr 97. Inskrift i kartusch nedtill: HER HVILAS I HER· RANOM BERTIL OLOFSON, ANDERS OLOFSON OCH KIR· STINA OLOFSDOTTER HERR OLOFS PETRI KAERE BARN HVILKE AFSOMNADE I HERRANOM CHRISTO ANNO 80. GVD THERES SIELAR BENÅDE AMENN. Mått: 125X53 cm resp 125x 132 cm. Jfr herdaminnet l , s 175f. 177. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Gardell 627. Rester av kantskrift med medeltida majuskler, nu oläs­ liga. En senare inskrift på stenen lyder: [H]ER LIGGER BEGRAFVEN [A)NNA OLLA MICKILSON OOITER AFSOM­ NADE THEN 8 DECEMBRIS ANO 50 GVD HENNES SIEL NÅDE AMEN. Årtalet 50 står för 1550. Mått: 101 x81 cm. 178. Gravhäll av grå kalksten. Överst en sköld med bomärke. Inskrift: HER HVILAS I CHRISTO HVSTRV ANNA PER LARSONS SOM DÖDDE ANO 54 THEN 5 IVLY MEDZ SIN SON LASSE PERSON AFSOMNADE ANNO 50 THEN 21 DE­ CEMBRIS GVDH DERIS SIEL NÅDE AMEN. Mått: 177X111 cm. 1500-tal. 179. Gravhäll av grå kalksten, defekt, ursprungligen trapetsformad. Svaga spår av en medeltida vapensköld med en spets riktad åt höger. stenen har inskrift från senare tid: I P [S), NATHANAEL IOE[N)SON AFLEED TH[EN) 7 SEPT. ANNO 16[22) GVDH HANS SIA[L) BENÅDE AME[N]. Texten kompletterad efter Gardell. Mått: 146x62 cm. 180. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: MMD, EED, 1668. Mått: 97X73 cm. 181. Gravhäll av grå kalksten, defekt. Inskrift: [HOC L)APIDV SVB MOLE IACES NICOLAE SVENO[NIS l CVI) VIRTVTIS AMANS CREVIT ADVSQz LABOS l [MVSI)CA CVI CORD! CVRAE CVI DOCTA POESIS l [SIC) MERITO LAVDVM DVLCE MERERIS EPO[SI LVST)RA PEREGISTI SEX ET TRES AMPLIVS ANOS l [M)ORS TVA CVM VITAE STAMINA RVPIT ATROX l [ET C)VNIS GELIDOQz BEAT TE PATRIA BVSTO l [AT) CITIVS TERRIS PARCA NE PARCA RAPIT l [VITA) TAME TE AETERNA MANET VERE INCLITA VITA l [E)T REQVIE MOLLI FVNERIS OSSA CVBANTI. [ANNO 1672) (=Under denna stens tyngd vilar du, Nils Svensson, för vilken arbetet i kärlek till dygden ständigt tilltog och musiken och den lärda poesin var hjärtesaker. Därför förtjänar du med rätta en välklingande hyllningsdikt. Du hade levt i 6 lustrer och mer än 3 år, då den grymma döden avklippte din livstråd. Fosterlandet lyckliggjorde dig både med vaggan och med den svala graven, men ödesgudinnan ryckte dig förvisso alltför snart bort från världen. Dock väntar dig det eviga livet, det med rätta prisade livet, och benen vilar i gravens stilla ro. [År 1672].) Texten kompletterad efter Gardell. Mått: 131 X92cm. 182. Gravhäll av grå kalksten, trapetsformad, starkt nött. Mitt på stenen bomärke. Inskrift: 1 DAGH MIGH, 1 MORGON TIGH. [HÄR) HVILAS I HERRANOM S. OLAF [lON- KATALOG 407 SON FOR)DOM BORGMEST[AR HÄR I STADEN) HVILKEN AFSOMNADE [THEN 22 MAIJ ANN)O 1631 SÅ OCH [HANS ELSKELIGE) KIÄRA HVSTRV [H : RAGNILL MATZ)OOITER [HVILKEN OCH I HERRANOM AFSOMNADE THEN--ANNO -- MEDH 8 DERAS KIÄRE) BARN [GVDH FÖRLÄNE) THEM EN [SALIGH VPSTÅNDELSE AMEN). Texten delvis kom­ pletterad efter Gardell. Mått: 186x68-95 cm. 183. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Rester av skulpterad bladkrans. Inskrift: -- 62, N [--] A. Mått: 110x60 cm. 184. Gravhäll, fragment. Starkt söndervittrad. Ej be­ varad. 185. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskriften ut­ plånad så när som på enstaka bokstäver i högra kan­ ten. Mått: 76x39 cm. 186. Gravhäll av rödgrå kalksten, starkt nött. Mittfäl­ tet flankeras av pilastrar. I centrum en sköld som omges av en ring med texten: HODIE MIHI [CRAS TIBI] Utanför ringen kan man skönja en dödskalle med benknotor samt ett fruktknippe. Av inskriften upptill och nedtill återstår spridda bokstäver. Mått: 193 x 113 cm. stenens datering: tidigt 1600-tal. 187. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Kantskrift med majuskler: --TV : HINC : DICAS : -- Frag­ ment av diagonalt anbringad majuskelskrift: DC --. Mått: 95x37 cm. 188. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Av inskriften återstår enstaka bokstäver, utan sammanhang. Mått: 159x30 cm. 189. Gravhäll av röd kalksten. Mitt på stenen siffran 13. Nedtill stort bomärke samt bokstaven R (bomärke ?). Mått: 148x 106 cm. 190. Gravhäll av grå kalksten. Inskrift: RÅD OCH HAN­ DELsMANNEN GABRIEL LUNDERBERG OCH DES KIÄRA HUSTRU MARIANA WEFVER TILHÖRIG GRAF. RISTAD ÅHR 1788. Mått: 188x92 cm. Stenen har legat över grav nr 20 (Gardell 1932) inne i domkyrkan. En tidigare gravplats ute på kyrkogården för barn till samma personer har utmärkts med gravsten nr 200. 191. Gravhäll(?) av grå kalksten, fragment, med av­ bildning av ett kors (utplånat) på trappstegsformad sockel. Mått: 56x42 cm. Jfr nr 206 och 218. 1300-tal? 408 GRAVSTENAR 192. Gravsten av grå kalksten, fragment, tidigare rest ute på kyrkogården. Inskrift på framsidan: HER VNDER HVILAS -- SALIGE lON PERSON SOM AFSOMNADE ANNO 1668 DEN 15 JAN: MED SIN HVSTRV H: MALIN ANDERS­ DOTER HVILKEN AFSOMNADE ANNO 1665 DEN 5 IAN : HVILKA HAFVA AFLAT TILSAMAN 7 BARN, 4 SÖNER 3 DÖT­ RAR, GVD FÖRLÄNE DEM EN -- DEFVL --. Inskrift på baksidan ur Job 19 v 25 och 27. Mått: 57x55 cm. Förvaras i magasinet. 193. Gravsten av grå kalksten, fragment , tidigare rest ute på kyrkogården. Inskrift på framsidan: --s: CHRis­ TOFFER LYDWIK AFSOMNADE DEN 8 SEPTEMBR. 1622 SAMPT HANS K. H: HVSTRV ANNA ANDERSD. AFLED DE. 21 FEBR: ÅR 1630 MEDH 4 DERES K. BARN ANDERS MATTIS C.S: MARGRETA KARIN C: D. OCH MARGRETA ANDERS D: GVDH THERAS SIELER BEVARE. Inskrift på baksidan ur Rom 14 v 8. Mått: l00x49 cm. Förvaras i magasinet. 194. Gravhäll av grå kalksten, fragment, försedd med ett bomärke. Inskrift på den saknade delen av stenen, enligt Gardell , 1932: SYR. 38. HODIE MIHI, CRAS TIBI. OLA' MAGNI OBIIT ANNO 1638 MAll 24, ERICUS MAGNI OBIIT ANNO 1641 16 IULII. Mått: l05x79 cm. 195. (Se nr 123.) l%. Gravhäll av grå kalksten, fragment i 2 delar, nr 196 och nr 216. Inskrift: UNDERTHENNA STEN LIGGER BEGRAFWEN FORDOM BORGAREN HÄR I STADEN OCH MÄSTAREN AF THET LOFLIGA SNICKAREÄMBETET ÄHRE­ BORNE OCH KONSTÄRFARNE MÄSTER NICOLAS MEINEKE SOM ÄR FÖDD I BRAUNSWIG ÅHR 1675 OCH SAL. I HER­ RANOM AFSOMNADE ÅHR 1728 DEN 8 APRIL MED SIN ÄLS­ KELIGE K: MAKA ÄHREBORNE OCH GUDFRUCKTIG HUST­ RU H: RAGNIL ÖSTMAN SOM SAL. DÖD DE ÅHR 17-- MEDH SINE ÄLSKELIGE KÄRE BARN DOTTREN ÄHREBORNE OCH GUDFRUCKTIGE HUSTRU CATHARINA MARIA MEINEKE I LIFSTIDEN FATT = OCH AXISSKRIFWARENS HE[RR L]ARS DARELLS ÄLSKELIGE K : MAKA SOM SAL. AFLED [ÅHR 1730 D. Il SEPT. OCH SÖNERNA JOHAN MAGNUS SOM DÖDDE ÅHR 17-- D-- CARL FREDRIK S]OM AFLED [ÅHR 17-- D-- GU]D FÖRLÄNE [THEM SAMTELIGE PÅ THE]N STORA [DOMEDAGEN MED ALLA C]HRISTTROGNA [EN FRÖGDEFULL UPS]TÅNDELSE [FÖR CHRISTI SKULL] AMEN. Texten kompletterad efter Gardell. Kantskrift ur Joh 5 v 24. Mått: l07x98 cm (nr l%) och 55x3l cm (nr 216). Om denna familj se Ömberg, Svenska ättartal, 14 (1908), s 46 med not 4. 197. Gravsten av röd kalksten, fragment. Inskrift: -­ [AFS]OMNADE DEN-- ÅR-- MED SIN K : HUSTRO GYL-­ 1KIR:STIN SWENSDO[TT]ER SOM AFLED DEN 17 OCTOB: ÅR 1655 SAMPT 7 DE-- BARN. GUD GIFWE DEM EN FRÖGDE­ FUL UPSTÅNDELSE. Mått: 74X57 cm. 198. Gravsten av grå kalksten, tidigare rest ute på kyrkogården. Inskrift på framsidan: [UNDER DENNA STEN] LIGGER DEN ÄREBORNE OCH KONSTERFARNE MÄS­ TARE UTAF DET LOFLIGA SÄMSKEMAKARE EMBETET M: JÖNS GUSTAFSON RÖDING, M: CLAES EKEBOHM, M: HANS GUDMUNSON SIÖSTEDT, MED DERAS KIÄRE HUST­ RU ÄREBORNE OCH DYGDESAMMA H : ELIZABETH ROB­ BERTSDOTTER KAlEROT, HWILKA I TRONE PÅ IESUM ÄRO IN SOMNADE OCH W ÄNTA EN GLAD UPPSTÅNDELSE UPPÅ DEN SIDSTA DAGEN. Inskrift på baksidan ur Esaia 35 v lO och Sap 3 v l. Mått: l48x72 cm. 199. Gravsten av grå kalksten, fragment tidigare rest ute på kyrkogården. Framsidans inskrift nämner den avlidnes ålder, 51 år, och att han varit bosatt i »Tanna­ fors>> i S:t Lars socken. Baksidans inskrift hämtad ur Ps 33 v 20-22. Mått: l48x64 cm. 200. Gravsten av grå kalksten, defekt, har möjligen varit rest ute på kyrkogården. Inskrift: -- GABRIEL LUNDERBERG OCH DESS KIÄRA HUSTRU MARIANA WEFWER BÄGGE FÖDDE 1726, HAN I FINLAND HON I ÖS­ TERGEYLLEN ÄR DENNE GRIFT PLATS UTSEDD SAMT ÅT DERAS KÄRA BARN. WÅR FRÄLSARE JESUS SOM HELGAT WÅRA GREFTER TILL HUILOKAMRAR FÖRLÄNE KROP­ PARNE HWILA TILL DESS DE GENOM UPSTÅNDELSEN BLIFWA MED SIÄLARNE ÅTER FÖRENTE. ÅR 1773 RIS­ TADES DENNA STEN. Mått: l20X52 cm. Stenen utställd i Stenmuseet. Jfr nr 190 och Linköpings hist 2:2, s 657. 201. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: [JE­ HOVA P]ETRA NOSTRA, [PSA]LM XVIII. 3. Texten kom­ pletterad efter Gardell. Mått: tOOx 154 cm. 202. Gravhäll av brungrå kalksten, fragment. Gardell 64. Kantskrift med majuskler: -- OBRVIT · AC --1-- TIS. Mått: 67x36 cm. 1300-tal. 203. Gravhäll av grålila kalksten, fragment. Rester av medeltida kantskrift med majuskler. Mått: 97x44 cm. 204. Gravhäll av grålila kalksten, bevarad i 4 delar. Gardell 253. Kantskrift med minuskler ursprungligen inom femsidig ram: [Petri l cantoris domu]s : ista : boni: sit: odoris l De Wan[ga] :l geniti: grati[a] :flat KATALOG 409 l \ l l L~ /=----~ Medeltida bamgravstenar(?). F v nr 206, 191 och 218. Teckning 1974. Medieval children' s gravestones(?). From lejt Nos 206, 191 and 218. : ei : (=Detta är kantorn Peters vilorum. Må han vara Herren till en välbehaglig lukt. Han var född i Vånga. Må nåd ske honom.) Texten kompletterad efter Gar­ dell. Mått: 94x46, 76x41, 72x56 och 46x42 cm (ur­ sprungligen ca 200x 110 cm). 205. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Gardell 292. Kantskrift med minuskler: -- [pr]esbittere : -- Mått: 35x31 cm. 1400-tal. 206. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Gardell 703. På den saknade övre delen har sannolikt avbildats ett kors med kluvna ändar. Korsets förlängda nedre arm står på ett trappstegsformat postament. Upptill resten av en bokstav, troligen A. Mått: 30x28 cm. Jfr nr 191 och 218. 1300-tal? 207. Gravhäll av rödgrå kalksten, fragment. Den ur­ sprungliga ristningen torde ha visat ett stavkors med liljeformade ändar. Ett bomärke har senare inhuggits på stenen. Mått: 56x52 cm. 208. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: [PHE: X) l [P]HOENIX HAC IN HUM[ O] l [S]IC RENOVATUR HOM[o] (= Phoenix i denna jord(?). Så förnyas männi­ skan. Texten kompletterad efter Gardell. Mått: 56x25 cm. 209. Gravhäll av gråvit kalksten, fragment. Inskrift: AAIS 1624. Mått: 42X32 cm. 210. Gravhäll av brungrå kalksten, fragment. Inskrift: [HER VNDER LIGGER BEGRAFVEN] S. ANVN SVE[NSON HVILKEN I HE)RRANOM AFSO[MNADE S. ANNAE DAG ANNO 1607 MED 2 SIN BARN MARGRETA ANVNSDOTT)ER SVEN ANVN[SON OCH NI]LS GVILESON. Texten komplet­ terad efter Gardell. Mått: 35x 16 cm. Se även 224. 211. Gravsten av grå kalksten, fragment, tidigare rest ute på kyrkogården. Inskrift på framsidan: -­ [THERA]S BARN GUDH THEM [NÅDE E]VINNERLIGEN. In­ skrift på baksidan ur Ps 71 v 9. Mått: 48x20 cm. Förvaras i magasinet. 212. Gravsten av grå kalksten, fragment i 2 delar, har tidigare varit rest ute på kyrkogården. Inskrift på fram­ sidan: -- ELLTAT OCH FÖRSTÅ[NDIG] MAN NILS THÖRE­ SON BORGAR[E) OCH INVÅNARE HER I LINKIÖPINGH HVILKEIN AFSOMNADE DEN 26 MARTI ÅHR 1656 SAMPT MEDH SIN K. H. GVDH[FRVCKTIGH OCH DYGDERIK) H. KIRSTIN HANSDOTTER HVILKEN AFSOMNADE DEN 27 NO­ VEMBER ÅHR 1654 MEDH 4 SÖNER HANS ANDERS THÖRES OCH ISRAEL NILSSÖNER OCH 2 SINA DÖTRAR INGEL OCH MARGRETA NILSDÖTRAR GVDH DHEM TIL DHEN EVIGHA GLÄDlEN WPVECKIE AMEN. Inskrift på baksidan ur Ps 119 v 58 och 76. Mått: 61 x34 cm, resp 61 x 62 cm. Förvaras i magasinet. 213. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: DEN­ NE GRAF [HÖRER T]ILL BORGA[REN OCH) INWÅNA[REN I STAD)EN PETTER [BRO]STET OCH DES [K: H)USTRU OCH 410 GRAVSTENAR DES [BA]REN KÖPT ÅR [1727]. Texten kompletterad efter Gardell. Mått: 52x42 cm. 214. Gravhäll av gråvit kalksten, fragment. Inskrift: HÄR VNDER YLAR IAN lÖNSON BRYN. Mått: 75X40 cm. Jfr Linköpings hist 2:2, s 627f. 215. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Kantskrift: --lE IOHA[N] --. Mått: 40X35 cm. 1500-tal? 216. (Se nr 196.) 217. Gravhäll av grålila kalksten, fragment. Gardell 65. Kantskrift med majuskler: -- [D]SON : [-- l F]ILIIS : SUI[S] --. Mått: 55x45 cm. Fragmentet tillhör antagligen en gravsten, som an­ setts vara försvunnen, Gardell 288. Dess inskrift enligt Gardell: HIC IACET ANDREAS THORDSON CVM FILIIS SVIS SVENONE ET B--. (=Här ligger An­ dreas Tordson med sina söner Sven och B--). 1300­ tal. 218. Gravhäll av grå kalksten, fragment. I ristning av­ bildas ett kors med kluvna ändar. Korset står på ett trappstegsformat postament. Mått: 37x32 cm. 219. Gravhäll av grå kalksten, fragment . Inskrift: NJS, KAD, A2 1678. Mått: 44X30 cm. 220. Gravhäll av brun kalksten, fragment, ursprungli­ gen trapetsformad. Gardell 75. På mittfältet finns spår av en inristad figur. Kantskrift med majuskler:-- XIX OBIIT D--. Mått: 76x68 cm. 1300-tal. 221. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: P s B. Mått: 47x37 cm. 222. Gravsten av grå kalksten, fragment, har tidigare varit rest ute på kyrkogården. Inskrift på framsidan: -- [AFS)OMNADE THEN -- OCH HANS HVSTRV H. INGE­ BORG NILSDOTTER AFSOMNADE THEN -- ÅR -- OCH THERAS BARN ANDERS NILS GVSTAF ANDERSSÖNNER OCH BRITA ANDERSDOTTER HVILK. AFSOMNADE THEN I AVGVST. ÅR 1622. GVDH THERAS SIELAR BEWARE. PER ANDERSSON AFSOMNADE ÅR 1627 THEN 30 NOVEMBER [!)ON ANDERSSON AFSOMNADE ÅR 1628 THEN 20 SEPTEMB. Inskrift på baksidan ur Job 14. Mått: 93x62 cm. Förva­ ras i magasinet. Där förvaras också några fragment, som gör det möjligt att rekonstruera gravstenens profi­ lerade överdel. 223. Gravsten av grå kalksten, fragment. Inskrift: B B S, B I D, 168[2]. Mått: 64X36 cm. 224. Gravstensfragment, hör ihop med nr 210. Mått: 37xl5 cm. 225. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: J H S H, ANNO 1690. Mått: 49X37 cm. 226. Gravsten av grå kalksten, fragment, har tidigare varit rest ute på kyrkogården. Inskrift på framsidan: --E HER I LINKÖPINGH OCH HANS K. HVSTRV KARIN JÖNSDOTTER HVILKE AFLEEDE VTHI MART D. OCH APRIL! ANNO 1607 PÅ THERAS ECKTENSKAPS 40 ÅHR GVDH GIFWE THEM EN FRÖGDESAM VPSTÅNDELSE AMEN. Inskrift på baksidan ur Rom 14 v 8. Mått: 92X50 cm. Förvaras i magasinet. 227. Golvsten med inhuggna initialer, från restaure­ ringen 1932. 228. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Inskrift: GUS­ TAVUS M. HAEGER A: 1670 D: 9 MAY [HAQ. C. ENEKINDH SEPULTUS DEN XXVIII MART. A2 1697) Texten komplet­ terad efter Gardell. Mått: 40x25 cm. Förvaras i maga­ sinet. 229. Gravhäll av grålila kalksten skulpterad i hög reli­ ef. Hörnrundlar med evangelistsymboler. På mittfältet står två kvinnogestalter och håller mellan sig en lager­ krans med namnet JESUS. Under kransen en brosk­ verkskartusch med borthuggen text. Under kvinnoge­ stalterna dödskalle , hacka, spade och timglas. Upptill och nedtill kartuscher med broskverksramar, den övre krönt av ett änglahuvud. Stenens kantskrift är ur­ sprunglig och hämtad ur 2 Kor kap 5. Övrig inskrip­ tion, från senare tid: HÄR UNDER HWILA I HERRANOM KOPPARSLAGAR MÄSTER LORENTS ZANDER FÖDD D. 6 SEP. 1707 DÖD 1790 D. 5 lULl OCH DES KÄRA HUSTRO CHRIS­ TINA FORSMAN FÖDD 1693 D. 21 APRIL DÖD 1760 DEN 24 OCTOBER OCH DERAS BARN MARIA CHRISTINA FÖDD 1733 Gravsten nr 229. Över kopparslagaren Lorentz Zander, död 1790, hustrun Christina Forsman, död 1760 samt barn. Stenen huggen av Michael Hacke, död 1673 och alltså ursprungligen avsedd för andra personer. Foto 1977. Gravestone No 229. Lorentz Zander, coppersmith, d 1790, his wife Christina Forsman, d 1760, and children. Stone cut by Michael Hacke, d 1673, and thus original/y intendedfor other persons. KATALOG 411 412 GRAVSTENAR Gravsten nr 234. Fragment av en häll över Erik Jöransson (Gyllenstiema), stupad 1565. Foto 1977. Gravestone No 234. Fragment of a stones/ab commemorat­ ing Erik läransson (Gyllenstierna), killed in battle 1565. D. 2 APR DÖD D. 3 APR 1759, ANDERS FÖDD 1735 D. 19 IUN. DÖD D. 5 IUN. 1736, CATHARINA MARG FÖDD D. 16 APR 1737 DÖD 1737 D 15 OCT, HEDWIG SOPHIA FÖDD D 16 APR 1737 DÖD 1740 D 24 APR, HUBERT FÖDD D 17 MAR 1739 DÖD D-­ MA--, HELENA FÖDD D 29 MAY 1740 DÖD D 7 lULl 1740. Mått: 240x 175 cm. 230. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Rester av kantskrift med majuskler: -- IPSIV --. Mått: 77x61 cm. Järnför Gardell 289. 231. Gravhäll av grå kalksten, starkt nött, inskriften helt utplånad. Ett kvadratiskt fålt på stenens nedre del inramas av kannelerade pilastrar. Däröver kan man ana tre bröstbildsporträtt inom rundbågar. Mått: 254X 168 cm. 1500-tal. 232 Gravhäll av grå kalksten, starkt nött. Av inskriften återstår --DV--. Mått: 142X 120 cm. 233. Gravhäll av grå kalksten, starkt nött. Rester av kantskrift: --s--G--B--. På stenens övre del inhug­ get nr: 12. Mått: 155xll7 cm. 234. Gravhäll av grålila kalksten, fragment. I ristning avbildas Gyllenstiernska vapnet med hjälm och hjälm­ prydnad samt initialerna E 1. Nedtill rester av årtalet 1565. Mått: l35x 110 cm. Den försvunna delen av stenen uppges ha haft in­ skriften: [HER LIGGER BEGRAFVEN] DEN E[DLE OCH WAELBORNE HERREN ERIC] IORENS[ON RIDDER SOM M]ANL[IGEN SIG F]ORHALL [I HALLAND OCH FÖR SITT KAERA] FAEDE[RNESLAND]H SLA[GEN BLEF PÅ AXEWALS HED DEN 20 OCTOBRIS ANNO 1565]. Texten inom klammer efter Gardell 1932. Partierna utom klammer enligt ett par fragment av gravstenen, som förvaras i magasinet. 235. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Gardell 67. Rester av ringformig majuskelinskrift: --S--OR--. Mått: 125x67 cm. ' ........ -,. \ ~ >,- Gravsten nr 236. Över Tidekin murmästare, omtalad 1359-90. Teckning 1974. Gravestone No 236. Tidekin Master Mason, mentioned in 1359-90. -- KATALOG 413 ~/ <( ANNO 164-- GUDH FÖRLÄNE HONOM EN SALIGH VPSTÅN­DELSE AMEN. Mått: 197X 123-133 cm. 237. Gravhäll av grå kalksten, defekt. Gardell 733. Mitt på stenen bomärke. Kantskrift med minuskler inom femsictig ram: her liger hus[tru e/in neels] a[n]­ derson gud hennes sie/ nade. Texten kompletterad efter Gardell. Mått: 173x84 cm. 1500-talets början. 238. Golvsten över nedgång till gravvalv. Inskrift: SPE­ GELSKA GRAFWEN. Mått: 190X 120 cm. 239. Golvsten med inhugget likarmat kors, samt ma­ juskeln M. Mått: 44x38 cm. Jfr Gardell 729a. 240. Gravhäll av grå kalksten, fragment. Nedtill spår av en sköld från 1500- eller 1600-tal. Rester av inskrift, troligen 1600-tal. Mått: 103x88 cm. 241. Golvsten av rödgrå kalksten. Troligen fragment av ett solur. Mått: 58x55 cm. 242. Golvsten av röd kalksten. I hörnet inhugget likar­ mat kors . Mått: 52x52 cm. 243. a) Golvsten med siffrorna 54. Mått: 46x 30 cm. b) Golvsten med siffrorna 68. Mått: 68x65 cm. 244. Golvsten, med slät översida. Undersidan har hug­ gen hålkälskant. Mått: 86x68 cm. 245. Golvsten med ett inhugget likarmat kors i vardera' hörnet. Mitt på stenen majuskeln H. Mått: 46x36 cm. 246. Golvsten med inhuggna siffror: 84. Mått: 48X47 cm. 247. Golvsten med inhuggna initialer: HPS. Mått: 50x47 cm. 248. Golvsten med inhugget likarmat kors . Mått: 44x30 cm. 249. Golvsten med inhuggna siffror: 45. Mått: 44x 40 cm. 250. Golvsten med inhuggna siffror: 92. Mått: 44x29 cm. 251. Golvsten med inhuggen siffra: 6. Mått: 44 x 38 cm. _.J - ~ (_J c:::-' ~ ~ t-' p v -f' ~-; -- ~ c:> ,.--' ~ ,......-. ,...­ C-1 -- ~ __, r-"9 ~ ~. ,.---"1 r---r ,__ r--1 r--­ __. r--l ~ C-1 ~ Gravsten nr 237. Över hustru Elin. Stenen från 1500-talets böljan. Teckning 1974. Gravestone No 237. Mistress E/in. Stone ear/y 16th century. 236. Gravhäll av grå kalksten, starkt nött. Gardell 246. Kantskrift med majuskler: HIC : IACET : MAGis­ TER: TIDEKINUS: LAPISCIDA: CVM: UXORE : SUA : HELENA : ET : R(E]GINO : FILIO : EIUS : QUORUM : AlE : IN : XPO : REQUIES­ CANT (=Här ligger stenhuggaren mäster Tidekin med sin hustru Helena och sin son Regin, vilkas själar vile i Kristus.) På stenens mitt en otydlig inskrift från senare tid: HÄR HVILAS I HERRANOM --M--0--D--ER-­ 414 GRAVSTENAR 252. Golvsten med inhuggna initialer: CTD. Mått: 55x44 cm. 253. Golvsten med inhuggna siffror: 123. Mått: 58x40 cm. 254. Golvsten med inhuggna initialer: TNS, LHD. Mått: 57x46 cm. 255. Golvsten med inhuggen majuskel: N. Mått: 33x30 cm. 256. Golvsten med inhugget likarmat kors. Mått: 62x57 cm. 257. Golvsten med inhuggen siffra: 4. Mått: 35x35 cm. Förvaras i Stenmuseet. ~ ~w ~~ .. 00l . ® 258. Golvsten med inhuggna siffror: 10. Mått: 37x35 cm. Förvaras i Stenmuseet. 259. Gravhäll av grå kalksten, 3 st fragment. Det stör­ re fragmentet har djupt inhuggen minuskelkantskrift samt innanför den ett årtal, där de första siffrorna är 150. Tillsammans med två andra fragment kan man av kantskriften läsa: [--[u]s : la fp]is : e s[t] --. Det egen­ artade skrivsättet av siffran 5 finns på en gravsten, som ansetts vara försvunnen och som beskrivits av Gardell under nr 579. Kantskriften lyder: Presens : selectus : lapis : est : clemen/tis : olavo :Ad: celos : vectus : sit : Iiber : ab : agmine :l pravo : O regis : nata : Katherina : paltrona: sacrata : Ter : domino : grata : ne : sit : stygis : huic :/via : lata : ano 1508 (=Denna sten är utvald åt Olov Klemensson. Må han, kommer till him­ melen, vara fri från den onda hopen. O kungadotter, helgade skyddshelgon Katarina, du för Herren trefal­ digt behagliga, må icke den breda vägen till Styx öppna sig för honom.) Mått: a) 33x33 cm, b) 35xl9 cm. Förvaras i Stenmuseet (kat nr D 244: 2-3). 260. Gravsten av grå kalksten, 2 st fragment. Inskrift: -- M[ÄSTARE)N WID DE[T LOFLIGA) SÄ[MS)KMAKARE­ ÄMBETET ÄR[EB)ORNE OCH KONSTÄR[FARNE) MÄSTER ISAK [STRA)NDBERG FÖDD--. Mått: a) 41 X31 cm, b) 24x lO cm. Förvaras i Stenmuseet. 261. Gravsten av grå kalksten, fragment. Inskrift: -­ [HAN]DELSMAN [J)OHAN ASKLÖF -- DESS [K)ÄRA HUST­ RU [EN)GLA UUNGBERG SAMT [BAR)N OCH ANHÖRIGE. Mått: 58x44 cm. Förvaras i Stenmuseet. Nr 264. Inmurade kalkstenar i barriären mot högaltaret i domkyrkans södra koromgång. Stenama har möjligen tillhört ett medeltida gravmonument. Teckning 1982. Gravestone No 264. Limestone blocks built inta the barrier of the south ambulatory of the choir, facing the high altar. These stones may have formed part of a medieval tomb. Drawing 1982 . 262. Gravhäll av grå kalksten med välbevarad reliefde­ kor. Hörnrundlar med rosor. Mitt på stenen en lager­ krans omgiven av dödskalle och timglas. Kartuschra­ mar med stela volutornament. Inskrift nedtill: HÄR UNDER VILAR I HERRANOM BORGAREN OCH CONDITORN DANIEL BEHM FÖDD 1712 OCH DÖD D. 1790 SAMT DES K: HUSTRU CATHARINA WEFVER FÖDD 1709 DÖD D. 8 SEPT 1776 OCH DESS K: BARN. Inskrift upptill ur Ps 16 v 6 och 9. Kantskrift ur Ps 73 v 25-26. Mått: 169x 114 cm. Förvaras i Stenmuseet. 263. Gravsten av grå kalksten, defekt, har möjligen varit rest ute på kyrkogården. Ins krift: JAG [JAG ÄR HERR)EN OCH UTAN MIG ÄR INGEN FRÄLSARE. ESAIA: 43 OCH : Il : WERS. HÄR UNDER WILAR I HERRANOM HAN­ DELSMAN HERR NILS MALMBERG FÖDD d. 23 IUNY 1726 OCH DÖD d.-- OCH DES KIÄRA HUSTRU MARIA CATARINA EKROT FÖDD d. 24 IULY 1727 OCH DÖD d. 28 MAY 1767 SAMT BARN OCH ARFWINGAR. CHRISTUS ÄR MilT LIF OCH DÖ­ DEN ÄR MIN WINNIN. FHILIP.I.K.W.21 : GA. AMEN. Mått: 120x69 cm. Gravstenen utställd i Stenmuseet. 264. Fragment av medeltida gravmonument(?). Fyra välhuggna kalkstenar, som i låg relief återger 13 upp­ höjda majuskler samt ett likarmat kors. stenarna är inmurade i barriären mellan pelarna C9 och C l O och vetter mot söder. Vaije majuskel samt korset omges av ett trepass samt en kvadratisk ram. Efter två av ma­ jusklerna förekommer dubbla borrhålsgrupper, sanno­ likt skiljetecken. Läsordningen är nu: HE : BI l + HÄl ÄLG l R : LIG. stenarnas ordning tycks vara omkas­ tad. Inskriften torde ha böljat med ett kors och kan tänkas sålunda, med gissad komplettering: + HÄ l R : LIG[GER --H]ÄLG l HE : BI [--]. Den avslutande bokstavsföljden B I kan, förslagsvis, vara begynnelsen av Biörn eller Biskop (Nicolaus?). Initialen B fram­ hålles särskilt genom en ram av borrhål. Mått: höjd 20 cm, tjock! Il cm, längd resp ca 62, 53 , 48 och 66 cm. Stenarna är avritade av D S Wallman , 1812. Något tidigare tolkningsförsök av dem är ej känt. stilmässigt torde de tillhöra 1400-talets första fjärdedel. Järnför gravsten nr I och 12. 265. Gravhäll av rödgrå kalksten, nu fäst mot väggen. Den står på 58 cm höga, volutformade konsoler av grå kalksten. Välvt mittparti med lång latinsk inskription omgivet av joniska pilastrar, som bär upp en tredelad gavel. Pilastrarna omges av stram broskverksornamen­ tik. På gaveln vilar två keruber med en palmkvist i ena handen och den andra gripande i en lagerkrans med hebreisk text. Vid kerubernas fötter timglas och dödskalle med benknotor. Hörnrundlar med lejon­ masker. I deras gap en ögla av järn. Den i hög re­ lief skulpterade hällen har väl bibehållen, ursprung­ lig(?) fargläggning: guld, ljusbrunt och svart. Inskrift: SACRAS EXUUIAS VI/R! LONGIORE VITA DIGNISSIMI / QUAM ABNUENTIBUS FATIS CONCEDET / FACTA PIJS SU­ PERSTITU(?) MANIBUS HOC COM/POSITAS TUMULO VE­ NERARE VIATOR ET PLU/RA SI CUPIS PAUCIS ACCIPE SA­ MUEL ENAN/DER HIC SITUS QUI PRJEPOSITO ENEBYENSI NIJCOLAO SATUS PATREM SEQUENDO PRJETERGRES/SUS KATALOG 415 VIRI SACRI IMPLEVIT FASTIGIU INITIO LECTOR LIN/COP: DEINDE PRJEPOS: SUDERECO HINC SUPERINT: EXERCIT / PER GERM: SUEC: POSTEA PRJESUL CALMAR ULTIMO UBI / PRIMUM [ALUMNUS ?) LINCOP: DIOECES EPISCOP9 DEPRE­ CATIS PASTORATU / HOLMENS ET EPISCOPATU VEXIO­ NENS: GRATIIE REGI/E ET l SUFFRAGIORU JUSTORUM IEMULO CONSENSU EXPETIT UBIQ~ f EXCELSIS ANIMI IN­ GENIJQ~ DOTIBUS QUAM PROFUERIT SECULO f CONSCIIE DICANT CATHEDRJE SUGGEST9 CONSISTORIA COMI/TIA REGNI VIT/E MERITA ET UIRTUTES / CUNCTORU AMOR CUNCTORU DECIDERIUM SI QUOS TAMEN FORTASSE TOR­ SIT / INNOXIE VIVUS MORE CLARORU VIRORU VIRTUTE ET FAMA EORU QUIIESCERE IUBET LIVOREM MORTU9 ANTE INIQUUM lAM INUTILE f ET DEPRECATUR POSTERIS QUIB9 QUA ( =QUIE) NON ACCEPERAT A MAIORIIBUS DEDIT QUA ( =QUIE) ACCEPERAT LUCULENTO CUM FONORE RELI­ QUIT / INTERALlA NOBILITATIS DEC9 OMEN NOMINIS EN­ ANDRI IMPLE/VISSE UISUS QUOD ALIUS FACTUS AB EO QUI NATUS SUIS E/QUESTRE ORDINE MERUISSE CON­ TENT• IPSE NOMINIB9 ET/ INSIGNIBUS IPSE (?) ABSTINUIT ET QUID OPUS HABUIT ASCITIITIO (=ASCITO?) DECORE IPSE PER SE SATIS INSIGNIS OPUM NEC CURA / PECCAVIT NEC INCRIA (=INCURlA) UT IN HIS POSTERORU MAGIS NEGO/TIUM CERNERES QUÄ SUUM DILIGENS SEMPER ALlORUM SUr/IPSI9 HOC UNO REDARGUENDUS SEMPER PRODIGUS EX f MARGARETA FILIA JON/E EPISCOPI LINCOP FILIOS HABU/IT 4 FILIAS 3 QVORUM COELIS PRJEMISIT NATHANAELE / CHRISTINAM HELENAM INTER VIVOS MERENTES RELIQVIT / ELIZABETAM NICOLAU IONÄ ET SALOMONE EX SECUNDA / CONIUGE BRIGliTA NICOLAI SUPERINTENDENTIS CALMARifENSIS FILIA SUPERSTITES CAROL. GUSTAV9 MARGARETA f BRIGliTA SAMUEL ANNA CHATRINA CHRISTINA CHATRIÄ / HELENA HELENA MA­ RIA IOHANNES MARIA LUCTU MORITIS PATERNA (=PA­ TERN/E) EFFUGIT SUA XVI KALEND IANUAR: CLIMAC/ TERICO MAGNO AGRE ( =tEGRE) ELUCTATO QUA (=QUO?) DEO HOMINIBUSQ~ AIDEO GRATIOS9 ANIMÄ REPOSCENTI DEO PERPIE PLACIDEQ~ / PERPIE (=ETRITE?) RESIÖÄVIT CENSORIU lAM EXPECTÄS DIEM NON ME/ TUENS HUC ET TIBI FAUSTU OPTO VIATOR VALE ET SI DIDICIISTI IN REM TUAM AB!.(= Vörda, vandrare, det i denna grav jordade heliga stoftet av en ma n , högeligen värd ett längre liv, vilket i trots mot ödet hans gärning­ ar, som överlevt den fromma själen, skall skänka, och om du önskar veta mer, tag del av det i dessa korta ord! Här vilar Samuel Enander, son till prosten Niko­ laus i Eneby, vilken, efterföljande och överträffande sin far, nådde en helig mans högsta värdighet. Först var han lektor i Linköping, sedan prost i Söderköping, härefter superintendent vid armen i Tyskland och Sve­ rige, därpå superintendent i Kalmar och slutligen, där 416 GRAVSTENAR KATALOG 417 Bomärken på gravstenarna. Teckning 1985. Owners marks on the gravestones. ~ $ ~ x R + 25 27 29 ' 130(133} 33 '16 ' 63 ~ j( ~ ~t 55 67 70 74 81 93 120 126 145 15 3 15) I Sf han först varit lärjunge, biskop i Linköpings stift, se­ dan han avböjt en kyrkoherdetjänst i Stockholm och biskopsämbetet i Växjö, kallad genom kunglig nåd och de rättrådigas röster i samstämmig tävlan. Hur han överallt genom sina förnäma själs- och snillegåvor gag­ nat sin samtid, därom må vittna de härom medvetna lärostolarna, predikstolarna, konsistorierna och riks­ dagarna samt hans livs förtjänster och dygder och allas kärlek och saknad. Gravsten nr 265. Över biskop Samuel Enander, död 1670. Stenen troligen flyttad från Storkyrkan i Kalmar där Enander var superintendent innan han tillträdde biskopsstolen i Lin­ köping. Foto 1985. Gravestone No 265. Samuel Enander, Bishop, d 1670. Most probah/y transferredfrom Kalmar Cathedra/, where Enander was superintendent before he became Bishop ofLinköping. 27-825747 Linköping '1.07 '2. 37 Om kanske likväl han, som levat ostraffligt, har plågat några, såsom vanligt är med berömda män, genom dygden och ryktbarheten, bjuder han som bort­ gången före den missunnsamme och onyttige deras avund att stillas och avvänder den från sina efterkom­ mande. Åt dessa skänkte han, vad han icke mottagit av förfaderna, och vad han mottagit, efterlämnade han med riklig ränta. Bl. a. syntes han ha uppfyllt förutsä­ gelsen om namnet Enander, nämligen adelskapets prydnad, eftersom han blev en annan än den han varit från födelsen. Nöjd med att ha förtjänat riddarvärdig­ heten åt de sina avstod han själv från namn och äre­ tecken. Varför behövde han en förvärvad prydnad, han som i sig själv var tillräckligt framstående? Han syndade varken genom månhet om egendom eller vårdslöshet härmed, så att man häri skulle snara­ re sett de efterlevandes än hans egen angelägenhet, 418 GRAVSTENAR eftersom han alltid älskade andra och städse slösade med sig själv, det enda som man måste förebrå honom. Med Margareta, dotter till biskop Jonas i Linköping, hade han fyra söner och tre döttrar, av vilka han sände i förväg till himlen Natanael, Kristina och Helena. Han efterlämnade sörjande bland de levande Elisabet, Ni­ kolaus, Jonas och Salomon. Från det andra äktenskapet med Brigitta, dotter till superintendenten Nikolaus i Kalmar, överlevde ho­ nom Karl Gustav , Margareta, Brigitta, Samuel, Anna Katarina, Kristina Katarina, Helena, Helena Maria och Johan. Maria undgick genom sin egen död sorgen över faderns bortgång. Den 17 december, sedan han genomlidit den svåra ålderskris, som hade till följd, att han, högt älskad av Gud och människor, fromt, stilla och på rätt sätt överlämnade sin själ till Gud, som återkrävt den, såg han nu utan fruktan fram emot domedagen. Också dig, vandrare, önskar jag, att denna blir lyckosam. Farväl och gå, om du tagit lärdom för ditt liv! Kantskrift: PS. 121 AUXILiD MED ADNÖ QFECIT COELOS & TERRA. Vulgata, Psaltaren 120: 2. Sv. bibeln 121:2. (=Min hjälp kommer från Herren, som har gjort him­ mel och jord.) PS. 73 DEFEC!t CARO MEA & COR MED DE. PEtRA COR­ DIS MEI, & PARS MEA. Vulgata, Ps. 72: 26. Sv. bibeln 73:26. (=Om än min kropp och min själ försmäkta , så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del [evinnerli­ gen].) PS. 86 LAEtEtUR COR MED, Ut TIMEAt NOMEN TUUM. Vulgata, Ps. 85: Il. Sv. bibeln 86: Il. (=Behåll mitt hjärta vid det ena, att jag fruktar ditt namn.) PS: 116: CONVERTERE ANiA MEA IN REQEM (=RE­ QUIEM) TUÄ QA ÖNUS BENEFEC!t TIBI. Vulgata, Ps. 114:7. Sv. bibeln 116:7. (=Vänd nu åter till ro, min själ, ty Herren har gjort väl mot dig.) Mått: 256x l90x 14 cm. Gravstenen över biskop Enander, död 1670, var re­ dan under biskop Spegels tid (Gratbok 1706) rest mot väggen. De nedre lejonmaskerna, nu vända upp och ner, visar att stenen avsetts att vara liggande. Järnög­ lorna i lejongapen har tjänstgjort vid stenens lyftande. Under sin tid som superintendent i Kalmar lät Samu­ el Enander hugga en ansenlig gravsten. När den, 1652, skulle föras in i därvarande storkyrka var man tvungen att bryta upp dörrkarmen och efteråt reparera muren. Samma procedur upprepades, när gravstenen 1661 fördes ur kyrkan för att transporteras till Linköping. (Sv K. 158, Kalmar Storkyrka, sid 276 o 283). Om det är gravstenen från Kalmar, som nu pryder väggen i Linköpings domkyrka, är svårt att avgöra. Mästare till den är eventuellt Mikael Hacke, verksam i Stockholm och Skänninge men tidvis även i Kalmar. Noter Domkyrkans miljö l. Kapitlet Domkyrkans miljö bygger huvudsakligen på Linköpings historia, del l och 3-4, Linköping 1976 och 1978. - Om kyrkogården se O Hassler, Kyrkogården berättar om det Linköping som var. Linköpings och S:t Lars griftegård 1811-1899. Linköping 1976. 2. Rhyze/ius, Andreas O/avi, f 1677, d 1761 , biskop, historisk forskare. Domprost i Linköping 1720, biskop där 1743. Se Biskop A. O. Rhyzelii anteckningar om sitt lefverne (i urval utg av J Helander, med bibliografi och en kort lev­ nadsteckning, 1901). 3. Se Linköpings klosterområde. Historiska uppgifter om be­ byggelsen under och efter medeltiden. Linköpings stads­ fullmäktiges handlingar, 3, 1959. Linköping 1959. 4. A Lindahl, Rhyzeliusgården i Linköping. Linköping 1974. 5. B Cnattingius, Domkyrkoförsamlingens församlingshem. Linköping 1953. 6. S E Noreen, En ren och allvarsam byggnad, i: Östergöt­ land 1973. Meddelanden från Östergötlands och Linkö­ pings stads museum. Linköping 1974. Murverksbeskrivning l. Se S Ljungstedt-B Cnattingius, Grävningsberättelse 1961, med fyndförteckning, i ÖLM samt ATA. I ÖLM:s arkiv ingår även övrigt material rörande undersökningar­ na samt fotodokumentationen av murverket, vilken utför­ des av fotograf Erik Niklasson. De lösfynd, som utgjordes av arkitekturdetaljer, finns till stor del utställda i ÖLM:s utställning av kyrklig stenskulptur i den s k Rhyzeliusgår­ den. Bland dessa lösfynd märks två fragment av kolonn­ baser från det romanska högkoret, delar av valvribbor och listverk, ett fragmentariskt fialkrön samt masverks­ detaljer. I samlingen ingår också stenhuggarverktyg samt modeller till portaldetaljer och fönster från 1800-talets stora restaurering. En utförlig katalog med fotografier finns över samlingen.- Om undersökningarna och restau­ reringen se B Cnattingius, Linköpings domkyrka. Några byggnadshistoriska notiser från 1959-61 års restaure­ ringsarbeten, i: Meddelanden från Östergötlands och Lin­ köpings stads museum 1962-63. - Densamme, Linkö­ pings domkyrkas kor, VHAA:s Hand! , i Antikvariska serien, 22, Sthlm 1970. - S Ljungstedt, Om stenhuggar­ märken i Linköpings domkyrka, i: Meddelanden från Ös­ tergötlands och Linköpings stads museum 1966-67. 2. S Ljungstedt, Rapport angående restaureringsarbeten å Linköpings domkyrkas fönster , 1984. Ställd till raä 28/ 1 1985. Dnr 3225/85 . ATA. Kontrollant vid den följande undersökningen av den norra sidans fönster 1985 var Stefan Bermlid. Rapport har ännu ej inkommit till raä . 3. Carl Georg Brunius, f 1792, d 1869, professor, arkitekt, konsthistoriker. Professor i grekiska vid Lunds universi­ tet 1824. F ro m 1830-talet framför allt verksam som arki­ tekt och arbetsledare för om- och tillbyggnader av kyr­ kor, främst i Skåne. Från 1833-59ledde Brunius restaure­ rings- och ombyggnadsarbetena i Lunds domkyrka. 1845 uppgjorde Brunius även restaurerings- och ombyggnads­ förslag till Växjö domkyrka, där arbetena utfördes under hans överinseende 1849-54. Om Linköpings domkyrka se C G Brunius , Konstanteckningar under en resa år 1849. Lund 1851. Avsnittet om domkyrkan, s 145-239, är myc­ ket utförligt och motsvarar till största delen den PM rörande domkyrkans restaurering som Brunius utarbeta­ de. Material rörande domkyrkan ingår i Bruniussamling­ en, bd XXIX, ATA. -Om Brunius se B Grandie n, Dröm­ men om medeltiden. Carl Georg Brunius som byggmästa­ re och ideförmedlare . Nord Mus Hand! 82. Sthlm 1974. Restaureringen av Linköpings domkyrka behandlas å s 442-452. 4. I Visby domkyrka löper i mittskeppets östligaste valv (12) diagonalribborna samman kring ett öppet hål valvhjässan. Hålets diameter är 78-80 cm. Se G Svahn­ ström , Visby domkyrka, I , SvK vol 175, Sthlm 1978. 5. Se U Haastrup , Kristi himmelfartsspil Visby. Fornvännen 1973 . 6. Ritningarna ingår i ATA liksom katalogen, där vmje mär­ ke finns återgivet i naturlig storlek . 7. Se E Cinthio, Lunds domkyrka under romansk tid, Lund 1957 och D Fischer, Stenhuggermerkene , i: G Fischer, Domkirken i Trondheim, II, Oslo 1965, samt i dessa arbeten angiven litteratur. 8. Om Lunds domkyrka se E Cinthio a a . Stenhuggarmärke­ na i Vadstena klosterkyrka har registrerats av S Ljung­ stedt. Märkena behandlas av G Malm i I Anderson, Vad­ stena klosterkyrka, I, Sv K vol 204. Några av stenhuggar­ märkena i Skara domkyrka finns avbildade i J Svanberg, Medeltida byggmästare, Uppsala 1983, s 95. Se även H Wideen, Stenhuggarmärken i Skara domkyrka , i: Väster­ götlands Fornminnesförenings Tidskrift IV: 7-8, Lidkö­ ping 1934. I samband med den nyligen avslutade restaure­ ringen har en registrering av drygt l 000 stenhuggarmär­ ken genomförts av R Sigsjö. En första kommentar till undersökningen återfinns i samlingsverket Skara l , Före 1700, Skara 1986, s 219ff. Flera av de påträffade stenhug­ garmärkena i Skara tycks ha motsvarigheter i Trond­ heims domkyrka. - Institutionen för medeltidsarkeologi vid Lunds universitet planerar att under 1988 publicera en rapport med en sammanställning av de svenska stenhug­ garmärkena. 9. Stenhuggarmärkena i Stora kapellet i Visby domkyrka har påträffats vid den nyligen utförda restaureringen. Se G Svahnström , Visby domkyrka, Il , SvK vol 202, s 147. Kapellet anses ha uppförts i böljan av 1300-talet. 10. Uppgifterna om stenhuggarmärkena i S Karin i Visby har välvilligt lämnats av G Svahnström. Il. Se E Lagerlöf, Gotländsk stenskulptur från gotiken, En stenhuggarverkstad på 1300-talet, Sthlm 1975, s 73 ff. I Väte kyrka har ca 150 märken registrerats. Vidare har 420 KYRKOBYGGNADEN stenhuggarmärken registrerats bl a i Ly e, Stånga, Gröt­ lingbo, Hablingbo och Martebo kyrkor. Samtliga dessa kyrkor anses ha uppförts av samma byggnadshytta om­ kring 1330-1380. 12. Se E Cinthio, aa. 13. Se D Fischer, a a . 14. Se J Svanberg, a a 1983, s 96. 15. Se E Cinthio, a a, s 88. 16. Se J Svanberg, a a 1983, s 77ff. 17. I Siena förband man sig 1260 att permanent underhålla lO stenhuggare, i Prag hade man under 1300-talets andra hälft 15-20 stenhuggare. Från Westminster Abbey och Bourges omtalas under intensiva perioder dock 40-50 stenhuggare. Se J Svanberg, aa, s 77ff. 18. I stensamlingen i den s k Rhyzeliusgården ingår de sten­ fynd som gjorts i samband med utgrävningarna i domkyr­ kan. Materialet är katalogiserat och fotograferat genom ÖLM. Jfr not l. 19. Se E Cinthio, a a, s 87 samt! Svanberg, a a 1983, s 85 och 96. 20. SeR H C Davis, A Catalogue ofMasons' Marks as an aid to Architectural History, i: The Journal of the British Archaeological Association, vol XVII, London 1954. 21. Dessa märken har granskats av H Gustavson, runverket, raä. 22. Se E Lagerlöf, a a, s 88. 23. Se J Svanberg, a a 1983, s 95 . 24. Om tiondenfördelningen se H Schuck, Ecclesia Linco­ pensis, Sthlm 1959, s 234ff. 25. Se H Schuck, aa 1959, s 449ff. 26. H Kusche , Die Steinmetzzeichen des Kölner Domes. l. Teil, i: Kölner Domblatt 1959. 27. Se A Wolff, Der Kölner Dom, Stuttgart 1977. 28. Jfr ovan not 10. 29. Om S Karins byggnadshistoria se E Lagerlöf o G Svahnström, Gotlands kyrkor, Sthlm 1984. 30. Om Vadstena klosterkyrkas byggnadshistoria se l Ander­ son, aa. 31. Ristningarna och klottret har inventerats av S Ljungstedt och sammanställningen nedan bygger på hans redovis­ ning. 32. Runorna har granskats av H Gustavson, runverket, raä. 33. En parallell till dessa avbildningar av klockstaplar har observerats i Risinge gamla kyrka. Där har man vid unge­ fär samma tid skurit in bilder av klockstaplar i träbänkar­ na i koret. Se C Öjring, Klockstaplar som klotter i Ri­ singe gamla kyrka, i: Östergötlands hembygdsförbund, nr l , 1984. Se vidare T Lindell, Anders Gråsten och andra namnristare i Linköpings domkyrka, i: ÖstgötaCorre­ spondenten nr 183, 1946. stenskulptur l. I stensamlingen i Rhyzeliusgården finns en detalj av ett fialkrön (D 238: 15). Baksidan och överdelen är avslagna. Åt tre håll ses nischer med trifolier, däröver gavlar med krabbor och korsblomma. Nuvarande mått 75 X24X 14 cm. Huggning nedtill med tandat järn, det övre partiet mera grovhugget. Fialen är för liten för att ha krönt en strävpelare. Sannolikt har den ingått i någon form av omfattning. 2. S Ljungstedt har påpekat att tidigare läsning av siffrorna som 1412 är felaktig. Denna felaktiga datering finns även i J Ve/lev, Danske solure fra middelalderen, i: Hikuin 6, 1980, s 36 o fig 33. Solvisaren finns i avritning och upp­ mätning i ATA. 3. Enligt redogörelse för utgrävningen 1915 av A E Julen (i Curmansamlingen, ATA) . 4. Även beträffande denna solvisare har siffran 5 tidigare lästs som 4. Se J Ve/lev, ovan a a, fig 34. 5. Uppgift av S Ljungstedt. Fragmenten ingår i stensamling­ en i Rhyzeliusgården . I Meddelanden från Östergötlands och Linköpings stads museum 1971, s 92, uppges frag­ menten felaktigt härröra från västfasaden. 6. Brev i Brunius samlingar, band IX, ATA. 7. U Stenhammars ritning, som finns i ÖLM, har påskriften ••Restauration af Portalen. Norra facaden. Kapitälband. Ros i omfattningen af tredelade fönstret. » Om Sten­ hammar se nedan Byggnadshistoria, not 41. 8. Om Brudportalen se G Svahnström, Visby domkyrka, l , s 148ff. 9. Om F W Scholander se nedan Byggnadshistoria, not 39. 10. Embets Memorial den 15 oktober 1866 till ÖIÄ. RA, F Il. I l. Uppgiften om ritningen har lämnats av S Ljungstedt . Ritningen ingår i ÖLM. Om C Pettersson och de stensni­ dare som utförde portalen se nedan Byggnadshistoria. 12. Se S Karling, Dismas och Maria - ett motiv i Barna­ mordsreliefen i Linköpings domkyrkas stora sydportal , i: Imagines medievales, Acta Universitatis Upsaliensis , Ars suetica vol 7, Uppsala 1983. 13. En medföljande tjänstekvinna finns i de något yngre got­ ländska portalernas framställning av Flykten till Egypten i Stånga och Martebo, vilket talar för att samma ikonogra­ fiska utformning även kan ha funnits i Linköpingsporta­ len. Om de gotländska portalerna se E Lagerlöf, a a 1975, s 178. 14. De bevarade reliefernas behuggning har studerats av S Ljungstedt. 15. Citat efter O Klockhoff i ÖstgötaCorrespondenten 19/5 1925. 16. Se B Cnattingius, Linköpings domkyrka, Vägledning, Linköping 1975, s 58. - Johan Werner d ä, f omkr 1600, d i Vadstena 1656, bildhuggare och konterfejare. Anställd 1637 hos Per Brahe d y med många skiftande uppgifter inom såväl måleri som skulptur. 1654 anställdes Werner av Magnus Gabriel De la Gardie för bl a diverse utsmyck­ ningar på Läckö slott. Skulpturen i Linköping bör ha tillkommit i böJjan av 1630-talet. 163 1 utförde Werner en kopia av M v Heemskercks altartavla i domkyrkan för Skänninge kyrka, där han också utförde epitafier m m. 17. Samma motiv förekommer även i de gotiska blindarka­ derna och på flera av valvens slutstenar. Motivet behand­ las närmare nedan i samband med slutstenarna. 18. Det östra kapitälbandet avbildas av A Romdahl, aa, fig 62. I texten nämns inget om att kapitälbandet är nyhug­ get. 19. Romdahl, aa, bekräftar det engelska inflytandet genom att påvisa att de använda måttenheterna är span och pam. Dessa måttenheter förkastas dock av Cnattingius (se ne­ dan). 20. Denna åverkan, som måste ha skett under nyare tid , kan vara ett uttryck för en sorts bildstormning mot >>papistis­ ka bilder» men den kan också höra samman med folklig vidskepelse, dvs en tro på att stenflisor från dessa bilder skulle kunna ha en undergörande och helande kraft. Så­ dan vidskepelse omtalas under 1600- och 1700-talen i anslutning till kyrkornas helgonbilder och var ett argu­ ment för att dessa skulle förpassas till kyrkvinden eller förstöras. 21. Se J Svanberg, Furstebilder från folkungatid , kap Herti­ ginnan Ingeborg Håkonsdotter, Skara 1987. - Genom omvälvningen 1317-18 blev biskop Karl i Linköping en tid framöver den ledande andlige statsmannen. Under åren 1319-24 tillhörde han den rådsmajoritet som kraft­ fullt tog avstånd från hertiginnan Ingeborgs och Knut Porses politik (se H Schiick a a 1959, s 67 f). Det är därför möjligt att biskopen, som bör ha varit den som formulerat eller åtminstone godkänt blindarkadernas bildprogram, infogat porträttbilderna som ett varnande exempel på högmod och maktlystnad. -J Svanberg har för förf påpe­ kat att mannen med murarmössan i det vänstra svickelfäl­ tet i bågställningen N 12 (fig 197) även kan vara ett porträtt, ett hantverkarporträtt och självporträtt av ar­ kadskulptören. - För tolkningen av dygder och laster har använts F Dahlby , De heliga tecknens hemlighet, Malung 1967. Symbolerna i anslutning till hertiginnan och Knut Porse diskuteras närmare av J Svanberg i ovan a a 1987. 22. Jfr C A Bruze/ius, The 13th-Century Church at St-Denis, New Haven and London 1985, plate 29, 38, 39. 23. Denna gråvita beläggning har enligt konservator T An­ dersson, raä, sannolikt tillkommit vid restaureringen 1861 och kan ej vara rester av en ursprunglig konturförstärkning. 24. Det omgivande murverkets behuggning har granskats av S Ljungstedt. 25. Kapitälet har granskats och uppmätts av S Ljungstedt. 26. Kapitälet avbildas av A Romdah/, a a, fig 27 men beskrivs ej till storlek och form. 27. Se G Svahnström, Visby domkyrka, I , fig 110, 125, 145, 173, 178-181. Domkyrkans kapitäl och deras dekor be­ handlas på s 136ff. Jfr nedan fig 419-420. 28. Likheten med Calcarius arbeten har påpekats av S Ljungstedt . Som jämförande exempel kan nämnas ett kapitäl från Dalby kyrka i Skåne samt en dopfunt från Bredsätra på Öland. Se J Roosva/, Die Steinmeister Gott­ lands. Sthlm 1918. Vidare dopfunt och örnkapitäl i Fole kyrka och örnkapitäl i Tingstäde kyrka, båda på Gotland. Om Calcarius se även R Strömbom, Calcarius, en NOTER 421 gotländsk stenhuggarverkstad under 1100-talets slut och 1200-talets förra hälft. Konsthistorisk tidskrift 1942. 29. Se S Gardner, English gothic foliage sculpture, Cam­ bridge 1927, pi 16, 24, 26, 31. Jfr nedan fig 426a-c. 30. Nischer med inmurad skål av sten tycks ha varit den vanligaste formen av vigvattenskar men även fristående kar av sten eller metall har förekommit. I Linköpings domkyrka finns inga spår av inmurade kar varför det måste ha funnits fristående sådana. Fristående kar har bl a bevarats på Gotland (ex Hall a). Dessa kar var place­ rade på en kolonn eller bas i portalens smyg eller i närhe­ ten av portalen . Se Vigvattenskar, Kulturhistoriskt lexi­ kon för nordisk medeltid. 31. SeR Edenheim o I Rose/l, Varnhems klosterkyrka, SvK vol 190, fig 23 och 41 samt s 56ff. 32. Enligt uppgift av S Ljungstedt. Kapitälet tycks vara det enda av detta avvikande stenmateriaL 33. Enligt uppgift av S Ljungstedt . 34. T Andersson, Måleri på sten, Kulturminnesvård 2/83, Stockholm 1983. 35. U Bergmann, E l ägers, R Lauer, Mittelalterliche Skulp­ turen Fragmente aus dem Kölner Dom. Kölner Domblatt 1982, Köln 1982. 36. R Rossi-Mannaresi, The polychromy of the portal of the Gothic Cathedra! of Bourges. ICOM Com for Cons. 7th Triennial Meeting Capenhagen 1984, preprints. 37. R Rossi-Mannaresi, The polychromy of the 13th century stone sculpture in the facade ofFerrara Cathedra!. ICOM 6th Triennial Meeting, Ottawa 1981 . 38. Se Analysrapport, A-nr 83-004, Tekniska Institutionen raä, SHMm. 39. Iakttagelser vid rengöring av valv och väggar 1961--62, sammanställda av S Ljungstedt 1962. ÖLM. 40. Henrik Tidemunsson (Henrikus Tidemanni), biskop i Lin­ köping 1468-1500. Återupptog korbygget och förde det till slut bl a genom eget ekonomiskt stöd. Om hans bi­ skopsgärning se H Schiick, aa 1959, s 113ff. 41. Peder Gotskalksson, kantor. Hade på 1470-talet studerat artes och kanonisk rätt i Rostock och Erfurt. Var brorson till biskopen Henrik Tidemansson. Avgick 1517 på grund av lamhet. Om hans insatser i domkapitlet se H Schiick, aa 1959. 42. Hans (Johannes) Ganzow, ärkedjäkne. Hade på 1460­ talet studerat i Rostock och Leipzig. Var då domprosten Hemming Gad vistades i Rom kapitlets främste man. Död 1510. Om hans insatser i domkapitlet se H Schiick, aa 1959. 43 . Hans Brask, f 1464, d 1538. Studerade i Greifswald. Kanik i Linköping, domprost där 1501 , biskop 1513. Om hans verksamhet och betydelse för Linköpingskyrkan se H Schiick, aa 1959. 44. Framvänt lejonhuvud med öppet gap är staden Linkö­ pings vapenbild alltsedan 1300-talet. Sambandet mellan stadens vapen och lejonmaskaronen behandlas i J Svan­ berg, Adam van Diirens valvsköldar i Linköpings dom­ kyrka, ICO 1984: 2. 422 KYRKOBYGGNADEN 45. Herman Magnusson (Hermannus Magni) Gro/la , kanik. Son till borgaren Magnus Grot i Skänninge. Se H Schuck, aa I959. 46. Henrik Nilsson (Henrikus Nicolai), kanik. studiekamrat till Hans Brask i Greifswald. Död 1523. Om hans insatser i domkapitlet se H Schuck, aa I959. 47. Bladmaskaranmotivets historia och ikonografi behandlas i K Basford, The green man, lpswich 1978. 48. Se A Romdahl, aa I932, s I58f. Romdahl har tolkat skölden med initialerna P G i valv 27 som tillhörig kani­ ken Peder Gjordsson (Petrus Giorderi), vilken I498 ingick i Vadstena kloster. H Schuck har i aa 1959, s 454, visat att det istället måste röra sig om kantorn Peder Got­ skalksson. 49. Adam van Duren, från Diiren i Rhenlandet, verksam som stenhuggare och byggmästare i Norden till omkring 1530. Verksam i Linköpings domkyrka under korbyggets slut­ skede under 1490-talets senare del, där han signerat ett kapitäl, en slutsten samt valvribbstenar med sitt stenhug­ garmärke (C I) . Från Linköping flyttade A till Danmark, där han arbetade åt den danske kungen och hans närmas­ te män. Åt den danske riksamiralen byggde han borgen Glimmingehus. Här finns på en relief såväl A:s namn som hans stenhuggarmärke och årtalet I505. Han var sedan under två årtionden verksam med att reparera och moder­ nisera domkyrkan i Lund, där han även utförde en tum­ bagrav och ett brunnskar i kryptan. - Se J Svanberg, Adam van Diiren . A German Stone Mason in Seandinavia in the Early Sixteenth Century, in HAFNIA I976, Capen­ hagen I977, p. I25 ss. -Densamme, Adam van Diirens brunnskar - en ståndsatir i sten , i: Meddelanden från Arkivet för folkets historia I976/ 1. -Densamme, ovan i not 44 a a. - En monografi om Adam van Diiren föreligger i manuskript av samme författare. 50. Se H Schuck, a a I959, s 454, not 4. 51. Valvsköldarna och motivet Arma Christi behandlas i J Svanberg, aa I984. 52. Jfr nedan Cnattingius. De båda sakramentshusen behand­ las i Romdahl, aa 1932 samt Cnallingius, aa 1970. Målningar I. Se rapporten Iakttagelser vid rengöring av valv och väggar I96I-62 av S Ljungstedt 1962. ÖLM. 2. Se M Ullen, Helgakorslegenden, i: ICO I980/ I s 33ff. 3. Se S Pira, Om helgonkulten i Linköpings stift, Lund I952, s 82 ff. Om Helgakorsstiftelserna se även H Schuck, aa I959, s 424. - Helgakorslegenden skildras påtagligt sällan i den nordiska medeltidskonsten. I Östergötland är den dock känd från ytterligare fyra kyrkor. I Björsäters kyrka har den omfattat inte mindre än ett fyrtiotal scener (rester av väggpanel , nu i SHM). De höggotiska målning­ arna dateras till 1300-talets andra fjärdedel. Från senme­ deltiden återstår målningar i kyrkorna i Risinge, Östra Eneby och Ask. En senmedeltida framställning av Helena med korset har också ingått i de försvunna målningarna i Mogata kyrka. Ämnets popularitet i Östergötland bör ha samband med den uppmärksamhet som Helgakorskulten ägnades i stiftets domkyrka under I300- och 1400-talen. Se M Ullen, ovan a a. 4. SPira , ovan aa, s 92. 5. A Romdahl, aa 1932, nämner sköldarna på s 65 i not l. Enligt uppgift här har dåvarande riksheraldikern H Fleet­ wood sammanställt ett av vapnen med bayerska ätten Anhangers, ett annat möjligen med ätten Geras. Fil dr Jan Raneke har granskat vapnen men ej med säkerhet kunnat bestämma den. Han menar dock att vapnen möjli­ gen kan tyda på ett samband med Rigastiftet och att de kan tillhöra linköpingsborgare med tysk anknytning. En­ ligt Romdahl fanns på B 6 ett otydligt Natt och Dag­ vapen. 6. Uppgifterna om valvdekorationerna grundar sig på den i not I nämnda rapporten. 7. Nordiska Museet, inv nr 41. I75 och 51.681. Nu deponera­ de i SHM med in v nr 26136: 3 a och 26136: 3 b. Beskrivna i A Andersson, Die Glasmalereien des Mittelalters in Skandinavien, Sthlm I964, s 228. 8. ÖLM, inv nr D I31 : 1- 7. 9. ÖLM. Saknar inv nr. JO. Beskriven av A Andersson i ovan a a. Il. Uppgift i redogörelse för grävningsundersökning 3/1 I I915 av Axel E Julen till S Curman. I Curmansamlingen , ATA. Bör vara identiskt med det material utan ur­ sprungsbeteckning som ingår i ÖLM under inv nr D 107-108. I2. Ett urval av glasmålningsfragmenten har avbildats i akva­ rell i skala J: J av S Ljungstedt I974. Ingår i: Linköpings domkyrka, Glasmålningar. Sammanställning av S Ljung­ stedt 1986. ATA. - Ett urval av glasmålningsfragmenten har också fotograferats av ÖLM I987. 13. Se S Ljungstedt-B Cnallingius, Grävningsberättelse med fyndförteckning, 1961 (ATA, ÖLM). Ett urval av glasmålningsfragmenten har fotograferats av SHM i sam­ band med fyndfördelningen. Ett urval återges även i den i not 12 nämnda sammanställningen av S Ljungstedt. Byggnadshistoria l. Om detta se vidare H Schuck, aa I959, s 240. 2. Jfr H Schuck, aa I959, s 240, 287f. 3. Jfr H Schuck, aa 1959, s 240. 4. Biskopen nämner här inte en bestämd del och inte heller straffhotet. Orsaken kan vara att han ansåg tvångs­ åtgärder utsiktslösa och dessutom den anbefallda delen av kyrkationden alldeles för liten . Se H Schuck, a a I959, s 240. 5. Jfr H Schuck, a a 1959, s 240f. 6. Jfr H Schuck, a a 1959, s 241. NOTER 423 7. Jfr H Schiick, a a 1959, s 449. 8. Som den nya avlatsbullan 1403 antyder att man inte ens hade medel till underhåll av byggnaden kan korbygget ej ha påbörjats år 1400. Avlatsmedlen kan dock ha gjort att man ansåg sig kunna göra upp planerna för det nya kor­ bygget. Det är möjligt att de senare angivelserna av årta­ let 1400 syftar på detta. 9-11. Jfr H Schiick, aa 1959, s 450. 12. Jfr H Schiick, aa 1959, s 451. 13. Innebörden i detta brev och tidpunkten för hantverkarnas ankomst har tolkats olika. Se A Romdah/, a a 1932, s 145, H Schiick, aa 1959, s 453, B Cnattingius, aa 1970, s 41. Jan Svanberg behandlar detta inledningsskede i ett kom­ mande arbete om Adam van Diiren. Han skriver här om brevet den 1/12 1487 (cit efter manus): >> Denna datering uppfattar Cnattingius som en terminus post quem för de tyska byggnadsarbetarnas ankomst. Det gör han i tron att den i brevet nämnda summan till att inlösa deras i Köln ingångna kontrakt efter brevets utfardande sändes ned till dem och 'gjorde det möjligt för de kölnska stenhuggarna att bege sig till Linköping', och då ' måste brevet ange datum för arbetets begynnelse, som bör vara våren 1488'. Men härvid har han förbisett brevets tempusformer, vilka istället gör dess datum till en säker terminus ante quem för dessa händelser. Ty där står a tt högkoret redan byggdes (edificabatur) av de från Tyskland hitförda (ad­ ductos) byggnadsarbetarna. De var alltså anlända och bygget igångsatt före den 1/12 1487.- Det enda som kan ge en fingervisning om hur långt före detta datum, som de kom och började arbeta på koret , är vad som går att utläsa om tidpunkten för biskopens donationer till kor­ bygget. I detta avseende har brevet tidigare tolkats så att det skulle vara fråga om donationer gjorda vid fyra olika tillfållen av biskopen, 'först med guld , silver och bly, sedan vid tre tillfållen med vardera 100 rhenska gyllen' (Schiick s 453). Men i sitt senaste arbete har Cnattingius konstaterat att det istället är fråga om en enda stor dona­ tion, uppdelad på en post för löpande utgifter , en för att inlösa det ovannämnda kontraktet med byggnadsarbe­ tarna från Köln samt en post för bly och koppar till taket (Cnattingius s 41). Dessutom finns en hittills helt förbi­ sedd och i Romdahls brevutdrag ej medtagen relativsats angående den förstnämnda delen av denna donation ­ 'som nyligen (actu) överförts till kyrkans byggnadsfond' (ad fabricam ecclesie) heter det om biskopens gåva i guld, bly och silver. - Sammanhanget tycks vara följande: bre­ vet av 1/12 1487 utgör domkapitlets bekräftelse och tack för att byggnadsfonden nyligen mottagit en stor donation av biskopen, som fördelat den på olika poster, bl a en för att inlösa kontraktet. Härav torde man kunna sluta att inkallandet av de tyska byggnadsarbetarna inte i tiden ligger så långt före tackbrevet för donationen till korbyg­ get. " 14. Se H Schiick, a a 1959, s l f. 15. Citat efter A Romdah/ , a a 1932, s 144. 16. Citat efter E Benzelius, a a 1709-13 . 17. Jfr B Cnattingius, a a 1977, s 92. 18. Myntbestämningen har gjorts av K Myntkabinettet (KMK). Se Fyndförteckning samt Myntförteckning (KMK 54/79, raä 793/79, ATA) . 19. Se SPira, Om helgonkulten i Linköpings stift, s 69. 20. Se H Schiick, a a 1959, s 489ff. 21. Se H Schiick, aa 1959, s 454f. 22. Se E f öransson Tegel, Gustaf I: s Historia, 2, s 269f.- C F Broocman, Beskrifning öfver Östergöthland, s 76 f. -P E Thyselius , Handlingar rörande Sveriges inre historia under Gustaf l. - G Westling, Linköpings domkyrka , s !Of.- Gustav Vasa och Linköpings domkyrka - ett 400­ årsminne. Artikel av signaturen B. Lg i ÖstgötaCorre­ spondenten 23/ 12 1950. 23. Publicerade i C Silfversto/pe, Historiskt bibliotek . 24. Se V Gran/und, Johan III :s byggnads- och befästningsfö­ retag, i: Historiskt bibliotek af C Si/fverstolpe. - Räken­ skaperna ingår i Kammararkivet, Landskapshandlingar för Östergötland . Se även G Westling ovan a a , s Il ff. 25 . Citat efter G Westling, ovan a a, s 15. 26. Domkap prot 3/9 1746. - Värdefulla uppgifter om torn­ bygget har lämnats av arkitekt RolfBergh, som inför den senaste ombyggnaden av västpartiet har gått igenom kyr­ kans arkivalier rörande bl a Hårlemans torn . - Tornbyg­ get skildras även av G Westling, ovan aa, s 17 ff. 27. Domkapprot 27/11 1745. 28. Domkapprot 19/5 1747. 29. Carl Hårleman, f 1700, d 1753, friherre , arkitekt. Var 1721-27 slottsarkitekt och hovintendent och vid sidan av C G Tessin ledare för slottsbygget i Sthlm. Har restau­ rerat och ritat ett stort antal slott , herrgårdar och kyrkor. - Se Å Stavenow, Carl Hårleman, s 243 f. Ritningarna till tornet i Linköping ingår i RA med signum L 73/27-30. 30. Carl Johan Cronstedt , f 1709, d 1777, greve , arkitekt , ämbetsman. Var 1743-67 överintendent . 31. RA, ÖIÄ:s huvudarkiv, F II aaa:4. Besiktningen utfördes av Abr Robsahm och Joh Wilh Friese. 32. Citat ur brev från biskopen i Linköping till ÖIÄ 2/2 1774. 33. Domkap arkiv, Consist prot , A l a 76, YLA. 34. Jacob Wilhelm Gerss, f 1784, d 1844, arkitekt, tecknare. Utbildad vid Konstakademien, verksam vid Flottan. 1812 ledamot av Konstakademien , arkitekt vid ÖIÄ. 1837 ma­ jor mechanicus. 35 . Abraham Bengtsson Nyström , f 1789, d 1849, byggmäs­ tare , bosatt på Hållingtorp, Kristbergs sn, Ög. Bland Nyströms många uppdrag kan nämnas Stora Sundby slott och Öja kyrka, Sö. - Om Nyström se L D Cnattingius, Abraham Nyström och hans söner - en östgötsk bygg­ måstarfamilj under 1800-talet. Trebetygsuppsats framlagd för konsthistoriska seminariet vid Stockholms universitet vt 1962. Stencil. 36. Om Carl Georg Brunius se ovan Murverksbeskrivning not 3. 37. Brev i Bruniussamlingen, bd IX, ATA. Även följande citat och uppgifter hämtade ur denna samling. 38. August Nyström, f 1814, d 1886, konduktör (arkitekt) , 424 KYRKOBYGGNADEN byggmästare.- Johan Robert Nyström, f 1817, d 1890. 6. A O Rhyze/ius , L Stb G 34 (Hypomnemata ...) Samma utbildning som brodern . Båda hade 1834 studerat vid Konstakademien. Samarbetade därefter med fadern fram till hans död 1849, då de tog över och tillsammans fortsatte hans verksamhet. - Se vidare not 35 a a. 39. Fredrik Wilhelm Scholander, f 1816, d 1881, arkitekt, ämbetsman, konstnär, författare. 1844 ordinarie kon­ duktör vid Ö lÄ, professor i byggnadskonst vid Konstaka­ demien 1848, dess ständige sekreterare 1868.- Om scho­ lander se B Grandien, Drömmen om renässansen. Fred­ rik Wilhelm Scholander som arkitekt och mångfrestare. 40. RA, ÖIÄ:s huvudarkiv. Koncept 5/3 1861 (No 329). 41. Per U/rik Stenhammar, f 1829, d 1875, a rkitekt, tonsät­ tare. Studier vid Teknologiska institutet och Konstakade­ mien. Lärare där 1866. Antagen som arkitekt vid ÖIÄ 1874. 42. Carl Pettersson, d 14/ 11 1870, modellsnickare, ritare . Tycks under lång tid ha varit knuten till byggmästarna Nyström. Har utfört teckningar till bl a ornament och inredningsdetaljer. Ritningarna ingår i Nyströmsamlingen iÖLM. 43. C Gustaf Weste/1, f 26/12 1818, d 21 /10 1886 (begravd i Fomåsa), tecknare. Dövstum, utbildad på Manilla omkr 1839. Knuten till byggmästarna Nyström. Har utfört teck­ ningar till bl a ornament, inredningsdetaljer och möbler. Ritningarna ingår i Nyströmsamlingen i ÖLM.- Se även i not 35 aa. 44. RA, ÖIÄ:s huvudarkiv. Ankom 15/9 1870 (No 505). 45. Om Nyströms insats se not 35 aa. 46. Om tombygget se även G Westling , aa, s 25f. 47. Helgo Z etterva/1, f 1831, d 1907, arkitekt. Utbildad vid Konstakademien 1853-QO. Vice professor där 1881, inten­ dent vid ÖIÄ, chefdär 1882-97. 1860 blev Zettervall efter Brunius antagen som arkitekt för Lunds domkyrka, där en restaurering genomfördes 1868-80. Bland hans res­ taureringar i övrigt märks Skara domkyrka (1886-94) och Uppsala domkyrka (1885-92) . Har ritat ett stort antal byggnader, såväl kyrkor som profanhus.- Om Zettervalls domkyrkarestaureringar se A Åman, Helgo Zettervalls domkyrkorestaureringar. Lic-avhandling vid konsthisto­ riska institutionen, Uppsala universitet , ht 1963. Stencil. - Om Zettervall se även B O/en, Rymlighetens evange­ lium. Helgo Zettervall som kyrkaarkitekt i Lunds stift i ljuset av samtida kyrkor. Lund 1987. Tidigare forskning l. Om Hadorph se Henrik Schiick 1933. 2. Haqvin Spegel, 1707, 1708. En annan bok, Emblemata Lincopensia innehåller rim, som avtecknats i domen. 3. Se H L Forsell, Minne af Erkebiskop Erik Benzelius, Sv Akad Hand! 58, Sthlm 1883. 4. A O Rhyzelius, Ämne ... , ms i L Stb, G 34 f o! Il 43 f. 5. A O Rhyze/ius , Status ... , ms i L Stb, All 7. A O Rhyzelius, Linköpings Stickts Krönika , ms i L Stb B 22. - Densamme, Episcopia Svigoticre, Norrköping 1762, s 106, 114. 8. A O Rhyzelius, L Stb, G 34. 9. C Fr Broocman. Beskrifning öfwer the i Öster-Götland befintlige städer, slott, soknekyrkor, soknar, säterier, öfwerofficers-boställen, jembruk och prestegårdar, med mera. Norrköping 1760. 10. P G Widegren . Försök till en ny beskrifning öfver Öster­ göthland. Linköping 1817-18. Il. J T To/lstorp. Beskrifning öfver Linköping, 1834. 12. C G Brunius 1851 s 42f. Närmare om Brunius och dom­ kyrkan i B Grandien 1971. 13. IATA (Bruniussamlingen). Här ingår beskrivning och ett antal ritningar. 14. Gödeckes framställning går igen i Chr Eichhorns föredrag om domkyrkan vid Svenska Fornminnesföreningens års­ möte i Linköping 1874, try<..Kt i dess tidskrift 1875. 15. G Westling 1889 s 5f. 16. Ett stort foto av denna från omkr 1870 finns i den Ny­ strömska samlingen i ÖLM. Se tig 131. 17, J Roasval 1928 s l f. 18. J Roasval i Gotlands Allehanda 12.7.1933. 19. Se A L Romdahls arbeten i litteraturförteckningen. 20. Se S Curman och A L Romdahl 1918 s I f. 21. E Lundberg 1933 s 202f. 22. A L Romdahl 1933 s 242f. 23 . E Lundberg 1933 s 246f. 24. E Lundberg 1943. 25 . E Lundberg 1940 I s 314, 318, 475f., 504f. , II s 7 f. 26. A Lindblom 1944. 27. A Lindblom 1977 s 59f. 28. C R af Ugglas 1915, 1951. 29. H Thiimmler 1955 s 161 f. 30. H Thiimmler 1967 s 80f. 31. A Tuulse 1964 s 21 f. , 27f. 32. O Rydbeck 1918 s !Of. Brunius hade emellertid behandlat honom i sin bok om Lunds domkyrka. 33. J Svanberg 1976, 1977, 1984. 34. H Schiick 1959. Il00-talsdomen l. Undersökningarna 1915-1916 publicerades preliminärt av Curman-Romdah/1918 s l f. , mera ingående av Curman i Romdahl 1932 s 12 f. Undersökningama 1959-1960 redo­ visas i B Cnattingius 1963 s 15 f. 2. I Danmark först i St Bent i Ringsted efter 1160. 3. S Curman i Romdah/1932 s 16. Se även E Lundberg 1935 s 184. 4. S Anjou 1930 s 28. 5. Danmarks Kirker, KS}benhavns amt 1951 s 53 f. 6. Sveriges Kyrkor, Vreta kloster 1935 s 31. - G Redelius 1972 s 8 visar att tornet förmodligen är samtidigt med långhuset. 7. Sveriges Kyrkor, Vreta kloster 1935 s 317; S Curman i Romdahl 1932 s 7. 8. E Lundberg 1927-28 s Il; G Redelius 1972 s 43. - Det kan tilläggas att den smala traven i väster också kan ha an­ vänts för en tribun, reserverad för konungen - byggher­ ren. Exempel på en sådan anordning finns i Theophann­ byggnaden i Essen från 1040--1060, Hezilodomen i Hildesheim (invigd 1061), klosterkyrkan i Corvey och S Cyriacus i Gernrode. Se H K rims 1968 s 24 f. 9. O Rydbeck 1923 s 119; E Cinthio 1957 s 36, tig 59; S Anjou 1930 s 66. 10. Dansk Kunsthistorie I 1972 s 92. Il. G Redelius 1972 s 12. I vissa avseenden kunde biskoparna under denna tid fungera som konungens ställföreträdare i landskapet. De hade dessutom att utöva utom andlig även viss civil domsrätt (äktenskapsmål, brottmål, specialmål). Jfr Holmbäck-Wessen 1933 I; S Tunberg 1926 s 144. Exempel på domstol utanför västportalen finns i St Ur­ bain i Troyes , katedralerna i Poitiers, Lyon, Strasbourg, Auxerre (F Nordström 1974 s 126f). Om biskoparnas domsrätt i samband med biskoparnas besök för konfirma­ tion se G Inger 1961 s 17, 134, 375f, 450; om förhållandet i Linköpings stift s 197, 208f. 12. Om kontinentala förebilder se A Lindblom 1908 s 190f; E Lundberg 1929 s l f. Bland tidigare förebilder kan nämnas Corvery, S Pantaleon i Köln, Miinsterfeld och Peterskyr­ kan i Werden . I den sistnämnda kyrkan sammanträdde en specialdomstol (Sonderricht), se G Bandmann 1953 s31. 13. Det kan påpekas att domens längdriktning är nästan pa­ rallell med St Korsgatan (men ej med gamla Storgatan och Ågatan). Det kan betyda att kyrkan orienterats med hänsyn till vissa ägogränser, som bestämts av St Korsga­ tan. På äldre stadsplaner (t ex 1651 och 1765) finns ännu en ägogräns med denna orientering. 14. E Lundberg 1935 s 184; S Curman i Romdahll932 s 18f. 15 . E Lundberg 1930 s 154f. 16. S Curman i Romdahl 1932 s 21. 17. N Ahnlund 1945 s 301 f. 18. S Kraft 1945 s 336f. 19. N Ahnlund 1945 s 139f bemöter Kraft men medger att dateringen av Vreta kyrka till 1110-1120 och Krafts till 1120-talet kan få stöd i några detaljer i byggnaden. Lund­ berg har (1943 s 310) daterat kyrkan till Inge d ä: s tid men utan motivering. l en tidigare uppsats (1935 s 219) har han daterat domkyrkan till 1110- eller 1120-talen och Vreta något senare. - Y Brilioth 1948 s 40 har accepterat date­ ringen till Inge d y:s tid. 20. H Schuck 1959 s 43. 21. S Kraft 1975 I s 118 framhåller teorins osäkerhet liksom J A Hellström 1973 s 53 . 22. S B F Jansson 1975 I s 59f. 23. R Blomqvist 1955 s 86; E Cinthio 1957 s 45. 24. Holmbäck-Wessen 1933 s 70. Uppgiften måste vara ål- NOTER 425 derdomlig, eftersom det vid redigering av östgötalagen på 1280-talet knappast var aktuellt att bygga nya kyrkor. 25. Jfr J A Hellström 1971 s 359, där denna tolkning framfö­ res. Det kan tilläggas att i den norska Sverresagan (kap 117) finns en uppgift att det är gammal lag och rätt att konungar och bönder kan bygga kyrka på sina gårdar på egen bekostnad om de önskar (H Koht 1965 s 74). l Nylander 1953 s 129 tolkar östgötalagens bestämmelse så att det skulle fordras konungens initiativ liksom andra landskapslagar förutsätter biskopens, enligt Upplands­ lagen, biskopens och församlingens. Östgötalagens märk­ liga uppgift kan också sammanställas med en notis i Lun­ danekrologen (memoriate fratrum 28 april) om konung Sven Estridsson som byggherre till Dalby kyrka: ipse se primus dalbyensis ecclesiam redificavit (L Weibull 1923 s V). Den nya domens kor och tvärhus l. A Romdahl 1932 s 25f: H Schuck 1959 s 54 f, 401 f. 2. Kröningens förläggande till Linköping kan förbindas med Karls ställning som kung Johans kansler . Dessutom hade elden härjat Gamla Uppsala kyrka, som ännu inte var återställd. F Nordström 1952 s 12. 3. DS 181. J Rosen 1949 s 138. 4. DS 1665 (hertig Valdemars skyddsbrev 1310 för Linkö­ pings domkyrka, >>vilken våra lysande förfader grundat >>). Jfr C G Andrae 1960 s 160. Birger Jarl hade givit kyrkan sitt stöd, då den hävdade sin frihet mot världslig inbland­ ning bia vid biskopsval (Andrae s 83). Ett slags investitur spåras i Västgötalagen, enligt vilken konungen ger bisko­ pen stav och ring och placerar honom på biskopsstolen. 5. J A Hellström 1971 s 168f. 6. R Huch 1964 s 33. En sällan tillämpad princip, en gång bestämd av påven Gelasius, var att för byggande av en kyrka skulle reserveras 1/4 av inkomsterna samt de trog­ nas oblationer. Colombier 1973 s 12. 7. O Rydbeck i Lunds domkyrkas historia l s 74. 8. I Chartres bestämdes, när den stora katedralen började återuppföras efter branden 1194, att av biskopens och capitulares inkomster skulle en stor del gå till byggnads­ arbetet under tre år. O von Simson 1956 s 162. 9. Jfr om Chartres O Simson 1956 s 170f. 10. N Staf 1935 s 354. Il. S Kroon 1948 s 57, 63, 66, 86, 98. Den stora tillströmning­ en under marknadsdagarna berodde inte så mycket på prästmötet, som författaren tycks mena, utan framför allt på själva marknaden och de högtidligare mässorna (Kroon 1948 s 101 , not 76). Avlat var dessutom kombine­ rad med denna kyrkofest. Därtill kom tingen, vilkas ter­ miner ofta sammanföll med prästmötena; Kroon s 83 . 12. DS 1507; Olaus Magnus 1909. I cap 22 bok 12, uppger han att kalkstenen i Linköpings domkyrka togs från Om­ berg. Jfr Kommentaren, a a IV s 271 . C G Brunius uppger 426 KYRKOBYGGNADEN att stenen kom både från Berg och Omberg se C G Brunius 1851 s 148. 13. Sveriges Kyrkor, Vreta Kloster 1935 s 20 not l. 14. skifteshandlingar 1847, Bergs by, i Lantmäterikontorets arkiv, Linköping. Vid Ekbacken fanns i senare tid inga spår av stenbrott. 15. stenbehandling av samma slag · som i Linköping på B9-C9 utom i Mariakyrkan även i S Clemens (sydportal, tombåge), Drotten (sydportal, tornportal mot långhuset , som är äldre), S Lars (bästa och finaste stentekniken av detta slag), Helig And (pelare och väggar), S Nicolai (pelare), men ingenstädes sågtandad mejsel. På kungapa­ latset i Vadstena förekommer den också först vid 1200­ talets slut. l Anderson 1972 s 16 (avb 13), 41 (avb 48). 16. A Clifton-Taylor 1967 s 99ff. 17. A Romdahl 1932 s 43. 18. G Svahnström 1978 s 148ff. 19. Om Limburg se Kubach & Verbeek 1978. 20. E Lundberg 1933 fig 44, 45. 21. G Svahnström 1978 s 141. 22. G Svahnström 1978 s 138. 23. A Tuulse 1964 s 27f. 24. H Thiimmler 1955 s 160f. Långhus bygget l. A Romdahll932 s 46fefter C G Brunius 1851 s 142, som citerar A O Rhyzelius' Brontologia s 93 och Episcopos­ copia sviogotica s 94. Traditionen finns först hos Johan­ nes Magnus. I Rhyzelius' Episcoposcopia uppges att in­ skriften ursprungligen fanns »i kyrkans södra sidogång» vilket tyder på en minnessten , troligen medeltida. Biskop Samuel Enander (d 1670) lät uppsätta den nuvarande minnestavlan på tvärskeppspelaren. Tavlan gör dock ett ålderdomligare intryck och borde dateras till 1500-talets slut eller 1600-talets början. I Palmskiöldska samlingen (UUB M 29a: II p 865) uppges att tavlan uppsattes av biskop Johannes Botvidi.- Den förste , som drog i tvivels­ mål uppgiften om domens grundläggning 813 var biskop Eric Benzelius , som kallade den >>Munckedikt». 2. H Norman 1940 s 143. Linköpingstraditionen om Ansgar har behandlats av N Ahnlund 1926 s 40. 3. C G Brunius 1851 s 195. 4. A Romdahl 1932 s 45 f. Talet 40 var ännu under medelti­ den omgivet av en viss nimbus som längdmått , bötesbe­ lopp m m i kyrkans lagstiftning. Det användes dessutom som period för fasta , för rening, avlat m m. Se flera exempel i H Yrwing 1940 s 193, 194, 205 , 211. 5. J Roosval1955 s 23.- Det kan erinras om att A Lindblom 1944 s 187 tolkat biskop Lars' långhus som traveerna 3, 4 och 5. Jfr J Roosval i en uppsats i Gotländskt Allehanda 1'2.7.1933. 6. DS l 305. H Schiick 1959 s 56 f . Skarabeslutet har utförligt behandlats av S Kraft 1946 s 106. Hans teori att härleda staden som civilas i administrativ mening från just 1241 har bestritts av T Söderberg 1946 s 397 f. 7. S Lindqvist 1969 s 157 har spekulerat kring det faktum att St Lars kyrka ägt doprättighet tidigare än domkyrkan och pekat på förekomsten av talrika s k Eskilstunahällar i denna kyrka. De skulle tyda på att kyrkan var mycket populär. Som visats här är emellertid kombinationen ka­ tedral och dopkyrka inte ovanlig. - Förekomsten av Eskilstunahällar i St Lars kyrka kan åtminstone delvis förklaras av att denna kyrka blivit föremål för en mera omfattande och noggrann undersökning än domen. De s k Eskilstunagravarna och andra kistformer från missionsti­ den härrör från en kyrkogård ; några spår av den till kyrkogården hörande träkyrkan påträffades inte. Det ur kyrkorättslig synpunkt egendomliga förhållandet att dom­ kyrkan icke ägt doprätt tidigare har icke uppmärksam­ mats av forskningen. l G Smedberg 1973 är det inte behandlat. Han uppger s 12 f att katedralerna ursprungli­ gen hade doprätt och först senare landskyrkorna. Under äldre medeltid döpte biskopen men från tOOO-talet fick sockenprästen denna rätt. Smedberg menar (s 18) att biskoparna i Norden ej haft doprätt. 8. E Gal/1956 s 34: placering av dopkyrka invid en domkyr­ ka vanligt. 9. Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 1948 s 177. 10. K Barnekow Lunds domkyrkas historia II 1946 s 28. Il. DS I 282; H Schiick 1959 s 57. 12. H Schiick 1959 s 58. 13. H Schiick 1963 samt 1984 (Västergötlands Fornminnesfö­ renings tidskrift). 14. H Sedlmayr 1950 s 58 not 6. 15. K G Westman 1904 s 29f. 16. H Sedlmayr 1960 l s 185. Just vid denna tid spårar denne förf ett kungligt intresse för kyrkobyggen, t ex Kölnerdo­ men, som grundlagts 1248 i närvaro av konung Wilhelm (av Holland) och som efter 1257 medvetet uppfattades som kunglig domkyrka. Samma var förhållandet i Speier, Magdeburg, Strasbourg, Prag, Trondheim och mera be­ stående i Westminster i London. Det nya koret i Le Mans tillkom sedan konung Philip August år 1217 hade inför­ livat detta territorium med domain royale (H Sedlmayr 1950 s 361 f, 408). De svenska konungarnas ansvar för kyrkobyggen framgår av östgötalagen. 17. A Romdahl 1932 s 56f. DS II 475. 18. E Lundberg 1933 s 220. 19. J Printz 1956 s 16f. - Längd- och breddproportionerna i Linköping var inte vanliga på den tiden för ett långhus av denna typ. Västerås domkyrka hade börjat byggas om med ett långhus på fyra traveer, och Lundberg har anta­ git, att Linköpingsdomen stått modell. Örebro Nicolai­ kyrka hade i sitt första skede ett treskeppigt kor och långhus, basiiikalt uppbyggt med omväxlande kvadra­ tiska och runda pelare (Sveriges Kyrkor, Örebro stads kyrkor 1939 s 45), medan det senare långhuset hade fått hallkyrkotyp. Tiden anser man vara 1200-talets sista fjärdedel. Kyrkorna i Visby hade också korta och breda långhus. Liksom i Nicolaikyrkan i Örebro kan man i den äldre S Nicolaikyrkan i Visby (1200-talets andra fjärde­ del) se spår av samma system (A Tuulse 1964 s 53). Mariakyrkans i Visby långhus om tre traveer mätte 27 m i längd och 29 i bredd, St Drotten var en kvadratisk, tre traveers kyrka liksom St Clemens. Man kan också nämna koret i Källunge (Gotland) med sina fyra pelare, runda och åttkantiga, som alltid uppfattats som en efterbildning av Linköpings domkyrka. Roasval ville t o m göra byggmästaren i Källunge till mästare av de runda pelarnas kapitäl i Linköping omkr 1300 och i Örebro omkr 1280 (Roosval 1911 s 186), en datering, som inte passar in i vår kronologi eller stöds av stilanalysen. Långhuset har en bredd av 27 m. Detta mått svarar mot längden av högkor och tvärhus. Den totala längden är 2 1/2 gånger långhusets bredd. Ungefär samma proportio­ nering finns i munstern i Herford samt i Mariakyrkan, S Clemens och S Drotten i Visby. I dessa båda rumsenheter - långhus och tvärhus med kor- kan i Linköpingsdomen inskrivas två spetsvinkliga trianglar med gemensam bas i skiljelinjen mellan långhus och tvärskepp (A 7-D7). I långhuset liksom i tvärskepp och kor kan också var för sig inskrivas två likbenta trianglar, vilkas baser samman­ faller med dels västfasaden dels långhusets östligaste tra­ ve (A 7-D7) och med den gemensamma spetsen i A5-D5:s mittpunkt. Tvärskeppets och korets motsvaran­ de trianglar möts med spetsarna i mittpunkten i valv 26. Deras baser motsvaras i väster av linjen A 7 och i öster A 16-D 16. En rumskonstruktion (tig 440), som bygger på ett tri­ angelsystem av denna typ, var vanlig under gotiken. Den ger rummet harmoni och perfektion. En förutsättning för en rekonstruktion av domens triangulation är att det geo­ metriska skelettets fixpunkter dels skall vara kommensu­ rabla, alltså kunna ses i byggnaden , dels ha en rangord­ ning, dvs vara betydelsefulla. Det senare gäller skärnings­ punkter och basernas mitt- och slutpunkter (Thomte 1933 s 15). Det första villkoret är tillfredsställande genomfört i denna rekonstruktion. Det andra är också påtagligt: tri­ anglarnas punkter är alla primära i förhållande till byggna­ dens huvuddelar, i det trianglarnas spetsar sammanfaller dels med mittaxelns slut i öster och väster dels med den gemensamma baslinjens ( = en tväraxel) slutpunkter i norr och söder. Som framgår av denna punkternas rangord­ ning bygger triangulationen på axelsystemet, vilket stär­ ker systemets riktighet. Byggnadens modul återfinns i avståndet mellan triumf­ bågpelarna B 7-C 7 (mitten tagen mellan pelarna, ej deras mittlar) , som är 9 m. Av denna modul härleds vissa mått: trianglarnas (i rekonstruktionen av triangulationen) baser är 3 enheter (moduler), de likbenta trianglarnas sidor 38 m = 4,2 enheter, kyrkans totala längd = 74 m= 8 enheter, bredd 27 m = 3 enheter osv (tig 437). Bland europeiska kyrkor, som tillämpar systemet >>ad triangulum >>, kan nämnas katedralen i Strasbourg, som också bygger på likbenta trianglar, samt i Trier. (Om NOTER 427 måtten i Triers Liebfrauenkirche se F Krusch 1967 s 225 och E Gall 1950 s 97 ; modul ur mittkvadraten). Triangel­ metoden studerad av Haase 1919, som ej varit mig till­ gänglig annat än genom en recension i Monatshefte fiir Kunstwissenschaft 1920 s 329f. - Om triangulationens princip se P Frank/ 1945 s 48, 57; W Uberwasser 1935 s 250; H Spiess 1959 s 26; H Sedlmayr 1960 II s 92. En viss tveksamhet noteras hos W Thomae 1933 s 5, 12, 15. W Wanscher 1929 II s 50f diskuterar planläggning ad qva­ dratum och ad triangulum. De tre villkor han uppställer för användandet av dessa är beaktansvärda och har här använts. Den geometriska konstruktionen, som omfattar både kor, tvärhus och långhus , tyder på att arkitekten som konstruerade tvärhuset - koret även planlagt hela kyrkan i den storlek, som här skildrats. Sammanhanget mellan de båda huvuddelarna framgår utom av triangelsystemet också av att de infattas av två snedställda kvadrater med kyrkans bredd som sidor. Den östra kvadraten slutar vid högaltaret (omgångens inre sida). Emellertid kan man också rekonstruera ett kvadratsys­ tem, som ligger till grund för planen. Två romber med 22 m sida har spetsarna i byggnadens tre kardinalpunkter: på mittaxeln, i östkapellets vägg i samma axels skärnings­ punkt på kyrkans mittväraxel och på västväggens mitt­ punkt. Rombernas sida är lika med de mindre trianglarnas kortsidor (22 m), som också är 1/3 av den inre längdaxeln. Halva kvadratsidan ( Il m) svarar mot avståndet mellan triumfbågpelarnas mitt , men borde vara mellan deras inre sidor. En tredjedel av kvadratsidan (7 m) motsvarar traveernas bredd. Det tycks alltså vara möjligt att också tillämpa principia ad quadratum, som är den romanska principen. 20. E Lönnroth 1959 s 23 f. 21. DS 957. Jfr H lägerstad 1948 s 118. 22. DS 475 ; Urban IV:s tillstånd 1261 att hålla gudstjänst tidigare på morgonen: antequam illuscat dies circa tarneo diurnam lucern (innan det blivit full dager). Jfr A Romdahl 1932 s 56. 23 . I Giesses artikel Blendbogen (Reallexikon fiir deutsche Kunstgeschichte 1948 II s 1900 saknas helt en utredning av motivens innehålls betydelse. Se däremot G Bandmann 1951 s 223f, 232. 24. F Noack 1928 s 150, 169. 25. H Dutschke 1909 s 4f. 26. H Diitschke 1909 s 132. 27. H Diitschke 1909 s 134, P Heliot 1951 s 53. 28. L s churenberg 1934 s 292; M Geimes 1937 s 98. 29. E Lundberg 1949 s 47f; A Tuulse !964 s 53. 30. W Gross 1933 s 299. 31. G Rudolph 1930 s 149. 32. H Möbius 1932 s 176f. 33. Die Bau- und Kunstdenkmäler, Kreis Minden 1902 avb s 70. J Roasval gjorde gällande att palmetten kommer från Poatou, tex St Pierre i Aulnay omkr 1140; se J Roasval 1930 s 166. 428 KYRKOBYGGNADEN 34. T SR Boas 1953 fig 16. 35. A Romdahl 1914-1916 s 10. 36. W Schlink 1970 s 53 utreder den principiella frågan. 37. D Iatabert 1965 s 97 f; L Behling 1964 s 32 f. A Gessner 1965 s 73 hänför denna typ till stadium 2 och 3 och daterar den till omkr 1220. De mera naturalistiska formerna bör­ jar uppträda omkr 1250 i Mittelrhein genom Naumburg­ mästaren i Mainz; M Faith 1970 s 91 f. 38. O Rydbeck 1923 s 182, fig 163, 165. 39. Die Bau- und Kunstdenkmäler von Westfaten Il: 6, 1941 s 144, Abb. 1884. 40. A Romdah/1932 s 52 f, fig 45; A Romdahl 1929 s 95f. 41. W Burmeister 1951 s 38. I denna korta översikt har de franska hallkyrkorna förbigåtts. En kort översikt i L Schreiner 1967 I s 15 f. 42. I domen i Paderborn finns flera byggnadsdetaljer, som återkommer i Linköpingsdomen, tex konsolerna under de runda pelarnas kapitäl, rundstaven under fönstren samt fönsterformerna N 3, S 4 och N 4. Även tvärskep­ pets nordportal har flera likheter med motsvarande portal i Linköping. 43 . H Thummler 1955 s 161 ff. 44. L Weibull 1948 II s 584. 45. Jfr E Bohm och P O Westlund 1977 samt G Svahnström 1978. - I W Anderssons förut citerade uppsats 1937 s 130f dateras hallen i Linköping till tiden 1250-1260. I motsats till A Romdahl anser han inte att domen präglats av gotlänningarna fastän liknande former återkommer i S Maria, S Clemens, S Lars och Gothem. De går tillbaka, menar Andersson, till samma westfaliska förebilder som Linköpings domkyrka (s 131). Det bör också påpekas att på Gotland i motsats till Linköping är ribblösa valv för­ härskande (utom S Maria, Drotten och S Lars). 46. Litteraturen om hallkyrkan är rik. Här har bl a rådfrågats E Finck 1934 s 8f, F Muhlen 1950 s 78f, H R Rosemann 1932 s 203 , H Thummler 1955 s 17f. 47. L Telger 1936 s l f. Långhusets förlängning l. Y Brilioth 1925 s 50. Brilioth har (1948 s 76) antagit , att kyrkan 1327 kunde betraktas som färdig. I synodens be­ slut ingick en bestämmelse om att sockenprästerna vid 3 markers vite skulle föra specificerade räkenskaper över insamlingen av skatter (decime decimarum, denarius Pet­ ri och denarius b. Virginis) och sedan överlämna dem till vederbörande prost, som hade att insända dem till Linkö­ ping. Jfr T Höjer 1905 s 350, H Reuterdah/1841 s 45 , 57 , K B Westman 1918 s 81. 2. År 1344 fick konung Magnus Eriksson som lån 1/3 av sockenkyrkornas tionde , alltså ur den del av tionden, som skulle ha nyt~ats för dessa kyrkors egen byggnad och gudstjänst. E Lönnroth 1940 s 153, H Schuck 1959 s 242. 3. DS 7045. H Schuck 1959 s 81, 310. 4. SD I 291; H Schiick 1959 s 449. 5. DS 6094. 6. RAP 1493, 2367, 2490. E N ygren 1941 s 251 f. På den bevarade gravstenen kallas han lapiscida, stenhuggare (se nedan Gravstenar). 7. Johannes Hildebrand i kopiebok, C6, UUB, cit efter Y Brilioth 1925 s 145 f. Enligt Brilioth kan brevet dateras till omkring 1383. Redan 1364 hade biskop Nils inför rådet framfört liknande klagan (Y Brilioth 1925 s 360. 8. E Prior & A Gardner 1912 s 384 fig 450. 9. E Prior & A Gardner 1912 s 382 fig 443 . 10. Här ses ett huvud som återger en snickare. Se A Gardner 1951 fig 74. Il. G Fischer 1965 s 182. 12. T H White 1960 s 230. 13. W R Lethaby 1925 s 53, 59, 92. 14. J Roasval 1955 s 23. 15. A Romdahl 1932 s 85f. 16. E Lundberg 1933 s 213, 221. Problemet England-Sverige (spec Linköping och Gotland) kan på grund av sin utför­ lighet inte behandlas här. 17. A Romdahl 1932 s 43 . 18. F Nordström 1952 s 83f. E Lundberg hade redan i Bygg­ nadskonsten s 476 not 3 anmärkt, att Romdahls måttsys­ tem inte var »helt färdigdiskuterat ». 19. A Romdahl 1932 s 17. 20. A Wolff 1968 pi 48. 21. A Wo/ff 1968 s 164. 22. När figurer eller ansikten tittar fram bland ekblad kan de tolkas som dryader (Drejas, ekens skyddsgudomlighet). Eken ansågs som hälsogivande, L Behling 1964 s 59. I indogermansk folktro var eken livsträd, L Behling s 112. 23. W Bader 1956 s 29f; 1963 s 107f; A Klapheck 1962 s 8. 24. M Grassnick 1963 s 12. 25. Sechzehnhundert Jahre Xantener Dom avb 23. 26. F Nordström 1952 s 184f. 27. A Wolf! 1968 s 96. 28. Ang datering se B Cnattingius 1967 s Il. A F ah/beck 1971 s 96f, har hävdat att teckningen tillkommit tidigast 1691 eller senast 1693. Han stöder denna datering på timvisa­ ren, som skänktes 1692. På originalet i KB ses mycket tydligt att timvisaren ritats till senare, sannolikt för kop­ parsticket. Den ger tvärtom anvisning för dateringen till tiden före 1691 , tidigast 1670-talet. - Delar av denna västfasad reparerades på 1580-talet av Hans Fleming . Därvid kom troligen rosfönstret att förändras. Det företer på Dahlbergs ritning likheter med västra rosfönstret på Vadstena slottskyrka. Jfr ovan Byggnadshistoria. 29. Lanteman kunde tändas vid stora högtider, berättar Spe gel (Palmskiöldska saml XIV, UUB pag 877). 30. A Rydfors 1925 II s 219f. 31. E Lundberg 1933 s 217. NOTER 429 Det sengotiska koret l. T Lunden 1963 s 73. 2. B Cnattingius 1947 s 43 f. 3. Se ovan Byggnadshistoria not 13. 4. A Romdahl 1932 s 137. 5. A Romdah/1932 s 148. Om stenhuggarnas arbetskläder se T Muller 1966 s 57 f. 6. B Cnattingius 1970 s 78. Konsolbärare finns i Sverige bl a i Swertingska kapellet i Visby Mariakyrka (1300-talets mitt) , Örebro Nikolaikyrka (korets sydpelare) och Skara domkyrka. Av europeiska exempel utöver de i Cnattingi­ us 1970 bekanta kan nämnas ett par från den forna kors­ gången i domen i Mainz av en med Sakramentsskåpsmäs­ taren jämnårig skulptör Jodocus Dotzinger, som lärt hos Munsterbyggmästaren Mattias Ensinger från Strasbourg (C J H Williger 1963 s 95), samt sakramentsskåpet i Hedbom från 1493 av Anton Pilgram, som utbildats hos Gerhaert von Leiden i Strasbourg. Mainzhuvudena har en förbryllande likhet med Linköpingshuvudena. - Ur­ sprunget till motivet konsolbärare har behandlats bl a av W Sauerländer (1965 s 29f), J Adhemar (1939 s 187f) och C Seymour jr (1944 s 170f), vilka leder ursprunget till antikens atlanter, medan von Einem sökt förklara dem som botgörarsymboler (W Sauerländer 1965 s 113). Det kan påpekas att i S Cyr i Nevers finns konsolbärare, som bär upp trekopplade knektar (i triforiegalleriet), s k kan­ delaberpelare av samma typ som i Linköping (Viol/et-le­ Duc IX 1870 s 300). 7. Frågan om porträttlikhet diskuteras i T Muller 1966 s 36. 8. D Herte/y 1968 s 294 refererar utförligt denna legend, som kan ledas tillbaka till Il 00-talet. Den har förbigåtts av J Svanberg 1970 s 28 f i hans eljest utförliga skildring av jongleurmotivet. 9. Nicolaus Pevsner 1952 s 233f. Om termen arkitekt se P du Colombier 1973 s 96. 10. Oktogonformen åtnjöt stor vördnad på grund av grundta­ let 8, som var magiskt - symboliskt. Det uttrycker full­ komligheten och betecknar liksom den åttonde tonen i skalan evig ro och salighet. Korens oktogonform hade teologiskt symboliskt förklarats redan av abbot Suger i traktaten om St Denis' kor: koret på berget Sinai beteck­ nar det himmelska Jerusalem. (Jfr H Sedlmayer 1950 s 127, 158f). - Oktogonen kan i senmedeltidens propor­ tionssystem inskrivas i en cirkel. På denna placerades punkter, som motsvarar oktogonens vinkelspetsar och dess sidors mittpunkter de 12 himmelstecknen. Överst ligger väduren, som skall motsvara orienteringen vid vår­ dagjämningen (W Thomae 1933 s 22 f). I Linköpingsdo­ men är orienteringen, som tidigare framhållits , starkt för­ skjuten åt O S O och närmar sig oxens tecken. I denna differens kan ligga en antydan om tiden för byggnadens ursprungliga grundläggning på 1100-talet, som skulle bli tiden efter vårdagjämningen, alltså april- maj . - De kun­ skaper i geometri , som denna konstruktion förutsätter, stod säkert till buds. Leon R Shelby har visat vilka läro­ böcker i geometri , som fanns under medeltiden. Stereo­ metriska problem löstes genom fysiska manipulationer av geometriska former. Man kan därför snarare tala om konstruktiv geometri än Euclides geometriska system (L She/by 1972 s 397). Man använde sig av några få geomet­ riska figurer för att fixera punkter, linjer och cirklar. Däremot är det mera diskutabelt att hävda användandet av en geometrisk kanon. Ett så hårddraget system, som George Lesser tillämpat vid sina undersökningar av de stora medeltidskatedraler­ nas geometri kan ha praktiserats men knappast i den omfattning han menat (G Lesser 1957 I s 157). Herwig Spiess anser att liksidiga trianglar ofta ligger bakom ett geometriskt skelett (H Spiess 1959 s 20f; jfr A Grote 1959 s 22foch W Uberwasser 1935 s 251 f). Det kan ha använts vid konstruktionen av Linköpings domkyrkas långhus. Cirkelsystemet, som här påvisats som komplement till ett kvadrat- och oktogonsystem, kan ha sitt upphov i Kölner­ domen. För Gierlach låg det nära till hands att utgå från ett sådant. Willy Weyres har visat , att Kölnerdomens korplan bygger på ett polygont cirkelsystem (W Weyres 1959 s 97f). I en recension av Lessers arbete 1957 i Kölner Domblatt 1959 s 202 uppges att kvadraten tilläm­ pats vid Kölnerdomens konstruktion. För lösningen av kapellkransen tycks arkitekten ha använt samma metod som Jean Orbais begagnande, när han planlade koret i Reims katedral (R Branner 1961 s 131 f). I labyrinten, som dekorerade korskvadratens golv och som endast är bevarad i en teckning från 1620, finns överst t h en person, tydligen arkitekten själv. Han håller en cirkel i handen och har på marken (?) ritat upp en halvcirkel med en innesluten rektangel. Halvcirkeln är delad i 5 delar med vinklar på 36°. Denna delning hade redan lösts av Euclides (IV , 10, Il) och var känd under medeltiden. Il . Bibliografi i översikt i B Cnattingius 1970 s 95; Svenskt Konstnärslexikon I 1952 s 20. 12. O Rydbeck i Lunds domkyrkas historia 1946 I s 103, modifierade sin ståndpunkt något: om Adams verksamhet i Linköping sägs (s 90) att A förmodligen var »den ledan­ de arkitekten eller dennes närmaste man >> och s 103 att han hade en >relativt ledande ställning >> . - I Den svenska historien II 1966 s 100 och 102 avbildas det södra sakra­ mentsskåpet med följande text: >>stenskulpturen på tak­ kanten (!) till sakramentshuset i Linköpings domkyrka utfört på 1400-talet av arkitekten och bildhuggaren Adam von Diiren >> . På s 35 b finns denna rättelse: >>Stenskulptu­ ren på Sakramentshuset i Linköpings domkyrka är utförd av en westfalisk mästare, som var samtida med Adam van Diiren. >> Jfr också I Andersson 1974 s 386. 1976 har Jan Svanberg i en uppsats i Meddelanden från arkivet för folkets historia (Svanberg 1976 s 22 f) framställt Adam som den ledande bildhuggaren, som gjort >>bladkapitäl, konsolfigurer och en serie om 16 vapensköldar med olika symboler för Kristi passion ... Att han hört till de ledan­ de inom laget framgår av hans skulpturers antal och 430 KYRKOBYGGNADEN kvalitet ... >> Konsolfigurerna och bladkapitälen kan inte hänföras till Adam. Både stilistiska skäl och stenhuggar­ märken motsäger detta. 1984 skriver Svanberg i ICO om >>Adam van Di.irens valvsköldar i Linköpings domkyrka >> och fastslår där vidare: »Jämte 'mimikmästaren' , som främst svarat för livfulla figurskulpturer på sakraments­ husen och valvkonsolerna, var Adam van Di.iren byggets ledande skulptör (och troligen även byggmästare) >> (ICO 1984/2, s 40). Inte bara i svenska handböcker har uppgif­ ten att Adam var korets arkitekt anammats. I Danmarks bygningskunst 1963 s 172 upprepas den. - Ett studium av vad Adam lärt i Linköping (av Sakramentsskåpsmästa­ ren?) vore lönande. Man kan jämföra den norra tvär­ skeppsgavelns översta fönsterformer i Lunds domkyrka (O Rydbeck 1923 tig 193), huvudet i norra korsgaveln under reliefen med Kristi uppståndelse med t ex masken i Linköpingskorets södra tornrum. Intressanta är konsolfi­ gurerna i Laxmandsalen i karmeliterklostret i Helsingör, som tar upp motivet från Sakramentsskåpsmästaren i Linköping. 13. G De la Hache, La cathedralede Strasbourg, Paris 1910 s 20; W Paatz , Verflechtungen in der Kunst der Spätgotik 1360-1530, Heidelberg 1967 s 43 f. Gravstenar Numren hänvisar till resp gravstens nummer. l . Stenen är beskriven som nr 250 i S Gardell, Gravmonu­ ment från Sveriges medeltid. Stockholm 1945-46. Gar­ dell anför efter Messenius att gravhällen under Gustav Vasas tid blev >>niderskuren >>. Kanske innebar det att gravhällen sänktes till golvnivå efter att tidigare ha legat upphöjd. Jämför även nr 264 och T Lunden, Sveriges missionärer, helgon och kyrkagrundare (1983), s 453 f. 4. Karduansmakare Erik Gezelius var riksdagsman 1765--66 och 1771- 72 samt avled år 1786. (A Kugelberg, Gamla Linköpings gårdar, s 473-474.) 5. Hunneberg, invid Linköping, innehades som prebende av domkyrkans syssloman. Om prebendeprästen herr Benkt i Hunneberg jfr J A Westerlund och J A Setter­ dahl, Linköpings stifts herdaminne l (1919), s 247. Il. Nils Ulvsson, son till riddaren Ulf Håkansson av släkten Läma, omtalas som präst i Lofta 1378-94. Han be­ nämnes cantor 1398-99. Död 1400. F Wernstedt, Äldre svenska frälsesläkter, utg av Riddarhusdirektionen, Stockholm 1957. Sv biogr lex, 24 (1982-84), s 487. Grav­ stenen avritad av Mandelgren, av b Il, ser 154. Teckning­ en återges i Meddel Österg mus 1976 i en artikel där Anders Fahlbeck föreslår en relativt tidig datering av gravstenen. 12. Gravstenen synes vara utförd av en mästare med ut­ ländsk (tysk?) skolning. l Östergötland är två verk nära besläktade, dels domkyrkans minnestavla- i litet format -över byggmästaren Gierlach, dels en gravsten i Vård- näs kyrka över kaniken Jon Svartepräst, död 1426 (Gar­ dell 379). Gemensamt för dessa tre verk är geometrisk precision och klarhet samt mjuk och känslig linjeföring. I de båda större verken möter oss en ytmönstring med rutor och punkter av identisk art. En strävan att efter­ likna arbeten i metall är tydlig. Vårdnässtenens vapen­ bild, ett vildsvin, är nedsänkt och har tydligen varit inlagd med någon fargad massa. Det erinrar om de hål för inläggningar vi finner på biskop Nils Hermanssons gravsten. De tre nämnda verken kan, vad kvalitet och teknik angår, vara utförda av samma mästare. Samma stil och teknik har de fragment med grunt inhuggna majuskler, vilka beskrivs nedan under nr 264. För dem vill jag föreslå en datering till 1400-talets första fjärdedel. Nyare litteratur: H Schi.ick, Ecclesia Lincapensis (1959), s 89-93. J Svanberg, Nicolaus Hermannis »Upp­ höjde» gravsten (i: Nordisk medeltid. Konsthistoriska studier tillägnadeArmin Tuulse, 1967). T Lunden, Niko­ laus Hermansson, biskop av Linköping (1971) Svenska helgon, Stockholm 1972. 16. Gardelis identifikation av gravstenen är något osäker. 19. Till nytolkningen av gravstenen har Per Axel Wiktors­ son vid Vitterhetsakademiens Personnamnskommitte gi­ vit ett värdefullt uppslag. 20. Det mindre fragmentet är för närvarande magasinerat. Om T Bonde se Sv biogr lex 5 (1925), s 310, och Elgen­ stierna I (1925), s 511. 24. Kopparslagaren Peder Nilsson (Gråsten) , rådman 1650-62. Se Linköpings hist 2: 2 (1946), s 640. 25. En nu försvunnen gravsten upptog namnen på fem barn till Tynnes Smits , vilka avlidit i pesten 1622. D S Wall­ mans anteckningar, 1812. Om makarna se Linköpings hist 2: 2, s 636. Om Tynnes Nielson se Linköpings hist 2:2 s 641. 26. Rådmannen Alexander Olsson Ljungman, vars namn ej blivit ifyllt på gravstenen, dog år 1712. Hustrun, Christi­ na, var dotter till guldsmeden Valentin Wefwer (grav­ sten nr 77). Se Linköpings hist 2: 2, s 645 . 27. Peståret 1622 omnämns ofta på gravstenar i domkyrkan. Peståret 1602 kan vara felskrivning för 1622. En pest, som häljade år 1603 omvittnas bl a på gravsten nr 123. Om Arvid Larson se Linköpings hist 2: 2, s 622. 29. Årtalet på stenen, 1523, skulle med tvekan kunna sättas i samband med rådmannen Lars Andreasson. Däremot kan det knappast ha något att göra med borgmästaren Erik Persson, vilken avled först 1564. Om Erik Perssons bomärke se gravstenarna nr 130 och 133. 31. Borgmästare Jacob Henriksson, 1551-1622, hade även varit gift med Maria Knutsdotter. Över henne fanns ett epitafium, enligt en förteckning 1813. Jacob Henrikssons son, Anders, var gift med den Chirstin loensdotter, vars namn förekommer på gravstenens övre del. Hon avled 1673. Linköpings historia II: 2. 32. Guldsmeden Nils Nilsson Behm dä, omkr 1617-1673, var gift med l) Gunilla Månsdotter, död 17 jan 1664 2) Margareta Jöransdotter Dyk, senare omgift med J Toll­ sten. Linköpings historia II: 2. Om Nils Nilsson se Svenskt silversmide 1520-1850, 4 (1963), s 413. 33. Stenen har ursprungligen lagts över biskopen Hans Brasks föräldrar, Birgitta och Peter Brask. Den sist­ nämnde var borgmästare i Linköping och skall ha blivit begraven 1488. Biskop Brasks systerson, >> mester» Peder B rask, fick tydligen vila i samma grav. Den sist­ nämnde var tidigare ärkedjäkne i Linköping. Hans be­ gravning synes ha ägt rum år 1558. I herdaminnet uppges felaktigt att Peder Brask var brorson till biskopen. Jfr Släkt och Hävd 1957, s 243, 246 och 247. 46. Per Clementsson avled 1589 och har särskild gravsten, nr 63. Hustrun Brita och 2 barn har tydligen avlidit tidigare. 47. >>Hustru Lucia i Halshöga >> levde ännu 1652. Kugelberg, Gamla Linköpingsgårdar, s 82. Hennes förste make la­ han Person Hane avled den 5/1 1623, enligt gravstenen i Åtvids nya kyrka. Om Johan Persson till Nynäs se Väst­ manlands fornminnesförenings årsskrift 42 (1960), s 25, J A Almquist , Den civila lokalförvaltningen i Sverige, 4 (1922-23), s 108, och densamme, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 4: l (1976), s 275, där även Lucia Hansdotter Grönvall nämnes. Om henne och Amund Jonsson se Almquist, Frälsegodsen 3: l (1946-47), s 314. Om Amund Jonsson se N Stenhammar och R Stenbock,Kunglandralivgrenadjärregementet ( 1941), s 23. 48. Vilhelm Grummer, född i Harburg (intill Hamburg) 1577, var överste och kommendant på Vadstena slott. Han adlades 20 nov 1612 (Riksregistraturet 1612, supple­ ment, s 771v, Riksarkivet). 49. Gravstenen kan tillskrivas den åldrade mästaren i Vad­ stena Peter de Laroche. Tidigare har en grupp porträtt­ gravstenar attribuerats till honom, men utan dokumen­ tariska bevis. Av en tillfällighet har jag funnit en räken­ skapsnotis om en jämförbar gravsten i Östergötland. Den saknar porträtt men har elegant utförda vapensköl­ dar med rikt lövverk och en kartusch, omgiven av två stående änglafigurer. Den nämnda gravstenen finns i Skönberga kyrka och tillhör Johan Axelsson Bielke, död 1576, och hans maka Margareta Posse, död 1575, I fogderäkenskaperna för Johan Axelssons gods (K A Adeln och dess gods, Bielke t Åkerö, vol 2) finns en post under år 1577 på arbetslön åt Petter stenhuggare för en sten »Som kom på S Her Johans graff>> . Denne > Peter Stenhuggare» är utan tvivel identisk med Peter de Lar­ oche. Skönbergagravstenen är stilistiskt besläktad med gravsten nr 49 i Linköping. Den sistnämnda har signer­ ats nedtill med initialerna P N S. De kan tydas som en försvenskning av de Laroches namn till Peter Nilsson och ger oss då faderns förnamn Nils eller Nikolaus. Samma förnamn gick i arv till Peters äldste(?) son sten­ huggaren Nikolaus Persson i Vadstena. (G Upmark, Vadstena slott 1545-1620.) 50. Oxhandlaren Harald Jönssons änka Elisabeta Jönsdotter gifte om sig med Erik Persson Tålig, gravsten 54. NOTER 431 Gravstenen är typisk för en grupp stenarbeten från 1690-talet och tiden däromkring, vilka är koncentrerade till trakten av Linköping. Av domkyrkans gravstenar kan följande anses representativa: Nr 24, 26, 28, 54, 60, 146 och 262. Det utmärkande för dem är den valhänta formen hos figurer och ornament samt texten, där olika stilsorter blandas i ett och samma ord. Som textavslut­ ning förekommer ofta en slinga, vars båda ändar slutar i form av ett ekollon . Gravstenarna kan troligen tillskri­ vas en verkstad i Linköping. En stenhuggarmästare vid namn Anders Jönsson Huusman finns omnämnd där under åren 1691-98. Om Harald Jönsson och hans maka se Linköpings hist 2:2, s 647. 51. Utom den litteratur, som anförs av Gardell, kan nämnas en artikel av A Schiick i Östgötacorrespondenten 26/10 1949 och H Gillingstams artikel om de tre Jon jarl i Sv biogr lex 20 (1974-75), s 360. Gravstenen har undertill avfasade kanter. Den har sannolikt legat upphöjd över golvet på sin ursprungliga plats, som enligt Messenius var norr om altaret. 52. Rådman Peter Remer (Reimertz) tituleras även stensni­ dare. Inskriften nedtill på gravstenen torde ha tillkommit efter hans död 1674. Stenen för övrigt kan ha utförts redan omkring 1650. Den visar samhörighet med sten­ skulptur på Visingsö från 1650-talet. Se närmare därom vid gravsten nr 77. Om makarna se Linköpings hist 2:2, s 639. 53 . Johannes Nicolai var son till kyrkoherden i Tryserum, Nicolaus Benedicti Retzius. Se J A Westerlund m fl , Linköpings stifts herdaminne, 4: l (1933), s 56. 54. Om Erik Persson Tåligs andra hustru, Elisabet Jönsdot­ ter, se gravsten nr 50. 55. Mats Nilsson, murmästare, var rådman under åren 1635-36 och 1638-66. Se Linköpings hist 2:2 (1946), s 638. 58. Jfr anteckningar av D S Wallman 1812, s 60, vilka gjort det möjligt att av bevarade fragment rekonstruera grav­ stenen . 63 . Per Clementsson var fogde i Linköpings län 1565-81. Se J A Almquist , Den civila lokalförvaltningen i Sverige, I (1917), s 351, och 4 (1922-23), s 198 64. Gravstenen visar dels inskriftsfalt i tätt placerade rek­ tangulära ramar och en strängt stiliserad porträttfigur, dels realistiska detaljer som raden av änglahuvuden i kantbården och biskopens ansikte med dess mjuka och ·känsliga hårbehandling. Denna blandning av kantighet och livfulla detaljer är utmärkande för en stor mängd stenarbeten i det centrala Östergötland från 1610-talets slut och till omkring år 1650. Som ledare för denna produktiva stenhuggarverkstad vill jag se Johan Werner d ä, död 1656. Att denne mångsidige konstnär arbetat i sten känner vi genom en inskrift från 1641 på en nu försvunnen gravsten i Gränna över kyrkoherdeparet Jo­ han Magni - Karin Jönsdotter. N Mandelgrens avbild­ ning 1864 av gravstenen i Gränna ger jämförelsemöjlig­ 432 KYRKOBYGGNADEN heter med biskop Bothvidis gravsten i Linköping. A v domkyrkans gravstenar kan nr 64, 75, 79, 85, 123 och 195 framhållas som typiska arbeten från Johan Werner d ä:s verkstad. Hit hör också stora delar av domkyrkans gravmonument över landshövding Erik Ulfsparre. (W Nisser, Konst och hantverk i Visingsborgs grevskap, sid 129.) Om Johan Botvidi se Sv biogr lex 20 (1973-75), s 201 ff. 65. Erik Benzelius, 1675-1743, biskop i Linköping sedan 1731 och ärkebiskop från 1742. Se Sv biogr lex 3 (1922), s 242-256. Hans grav befinner sig i närheten av den spartanskt utformade gravstenen. I denna del av kyrkan, det s k Andreaskoret, fanns under hans tid gymnasiebib­ lioteket, vilket han ägnat stort intresse. 70. Pål Snickare testamenterade hälften av sin gård till dom­ kyrkan. Han hade bott där sedan 1592. Hustrun Sigrid bodde kvar där ännu 1636. Gamla Domkyrkoboken, s 183. Mäster Påll Snickare (PåffveU Snidkare) arbetade vid Linköpings slott 1590-91 och 1605. 72. Wolter Sivertz, guldsmed, verksam i Norrköping, omkr 1693-1722. Se Svenskt silversmide 1520--1850, 4 (1963), s 471. 75. Per Andersson till Runstorp, adlad Törnsköld, var tidi­ gare gift med Brita Clementzdotter, död 1616. Hennes gravsten finns i Vadstena. Per Andersson själv, död 1642, torde vara begraven i Kimstad, men hans begrav­ ningsvapen finns i domkyrkan. Om Anna Gilidotter se Elgenstiernas ättartavlor 3, sp 164a, och 8, sp 409b. Om Antoni Grot se Nordisk numismatisk årsskrift 1968, s 88-93 och Sv biogr lex 17 (1967...{;9), s 337. Om Per Andersson se Elgenstierna 8, s 409. Om Anna Gilidot­ ters belgiska ursprung se Nordisk numismatisk årsskrift 1968, s 92 med not 7. 76. Stenens kantskrift och dekoration är från tiden ca 1640, jfr nr 119, 135, 136 och en gravsten i Kimstad (Per Andersson Törnskiöld, död 1642). Om Johan Örtegren och hans båda hustrur och barn se V Örnberg, Svenska ättartal 6 (1890), s 447-451. 77. Enligt Spegels gravbok (1706) var Vallentio Lenoartsson (Wefver) första gången gift med änkan efter guldsmeden Peter Henning. Han gifte om sig (före 1652) med Maria Musk (gravstenens monogram MM), vilken var dotter till rådmannen i Nyköping Martin Musk. Hon avled 1679. Se Linköpings hist 2: 2, s 639. Gravstenen torde ha tillkommit under 1650-talet och är förmodligen utförd av Börje Eriksson i Vist. Från samma verkstad kommer sannolikt domkyrkans gravstenar nr 47, 52 och 149. Börje Eriksson var verksam i Linköpingstrakten men också i Per Brahe d y: s tjänst på Visingsö. (S. Ljung­ stedt, om stenmästaren Börje Eriksson, Fornvännen 75, 1980.) 78. Gravstenen har ursprungligen, under 1600-talets första hälft, utförts för ett borgarepar. Mannen kan ha varit guldsmeden Nils Nilsson, vilken sedan 1622 innehade gravplats nr 74. ••Gamble Nils Guldsmed >> nämns i en gravlista 1635. En namne till honom, guldsmeden Nils Nilsson Behm, var verksam i Linköping 1648-78. Jfr gravsten nr 32. 79. Peder Matsson, adlad Stiernfelt 1629, avled 1639. Hela familjen redovisad i Elgenstiernas ättartavlor 7, s 645 f. 80. Knut Jönsson, som levde ännu 1627, var gift med biskop Peder Benedicti dotter Margareta. Se J A Westerlund och J A Setterdahl, Linköpings stifts herdaminne I (1919), s 51. Jfr gravsten nr 91. 84. Gravstenen kommer sannolikt från Vadstenabildhug­ garen Johan Andersson Silfverlings verkstad. Om Petrus Simonius se Sv biogr lex, 24 (1982-84), s 532 f och där anf titt. 86. Initialerna m m tyder på att stenen lagts över Anders Perlersson Grubbe, en son till Peder Mattsson, gravsten nr 79. Han var född 1592 (1596?), prästvigdes 1621 och dog 1623. Jfr Sv biogr lex 17, s 349. Hans maka Brita Joensdotter föddes 1602 och dog 1629. Se Linköpings stifts herdaminne l, s 274. 94. Ett »positiv» uppsattes i Vårdsbergs kyrka 1634 av Anders Bruse i Linköping (lhrfors). En minnestavla från 1634 i domkyrkan uppgav att han var omgift med en Brita - (D S Wallman). Hans porträtt skall ha hängt på norra väggen i kyrkan (Spegel). 101. Måns Ekegren avled 1657, hans l. hustru Margareta Stiernfelt 1644, hans 2. hustru Brita Törnesköld 1693. Se Elgenstiernas ättartavlor 2, sp 508 a .Stenen utförd om­ kring år 1657, möjligen i verkstad i Skänninge Gfr nr 229). Av kantskriften förvaras ett fragment i stenmaga­ sinet. 104. Karl Stut nämnes 1348-1353 (Sv Dipl nr 4312 och 4941). 112. Gravstenar av denna typ förekommer talrikt i Lin­ köpings- och Norrköpingstrakten men också i Sörmland (Strängnäs och Vadsbro) och Stockholm. Ser man på gravstenarnas geografiska fördelning förefaller det som om Norrköping varit ett tillverkningscentrum. De kan ha utgått från en verkstad där, som stod under ledning av mästaren Måns Persson Roos. Linköpingsgravstenen är en av de konstnärligt bästa. Den kan ikonografiskt jäm­ föras med en gravsten i Stockholms Storkyrka över borgmästaren Hans Olofsson Törne, död 1671. (G Axel­ Nilsson, Dekorativ stenhuggarkonst SvK 25, Stock­ holms storkyrka SvK 159, Strängnäs domkyrka, grav­ minnen.) 113. Gunne Larsson var borgmästare i Linköping 1506-1518 och därefter i Söderköping. Hans hustru, Birgita, kan antagas ha dött år 1548. Möjligen var hon släkt med den Henrik Skute, vars namn och bomärke återges på stenen. Enligt Spegel var den förste bäraren av namnet Skute en munk i Söderköping, som efter reformationen gifte sig och blev notarius i staden. I Linköping var en Hans Skute borgmästare 1531. Sonen Henriks familj drabbades svårt år 1566. Som gravstenen visar avled 4 barn detta år. En annan gravsten, nr 124, upplyser oss om, att Henrik Skute själv och ytterligare 3 barn avled samma år. 115. Enligt Gardell (1932) var stenens längd 168 cm. Man NOTER 433 kunde då på dess nedre del läsa: DOTTER l R · D · Z. Inskriptionen kan dateras till 1500-talets 2:a hälft. 116. Domprosten Samuel Älfavled 1799. Se herdaminnet I, s 196. 117. Sven Persson, född 1540, hade alltså minst 7 barn, några av dem födda innan han gifte sig med Brita Råkansdot­ ter (1590-1655). Hennes 2 barn i andra giftet med Måns Persson föddes 1621 och 1629. Två av Sven Perssons barn tycks ha avlidit under peståret 1622. 118. Simon Hinderson var kopparslagare, Anders Ioenson murmästare. 125. Anna och Brita var döttrar till P Franc, vars namn har varit synligt överst på stenen enligt en teckning av D S Wallman. 132. Maria Siöblad möjligen identisk med Märta Christers­ dotter Siöblad gift med Abraham Somme till Göberga (Godeberga) död 1587 och begraven i Linderås. Se J E Almquist, Herrgårdarna i Sverige under reformationsti­ den (1960), s 233, och densamme, Ätten Somme (Siäkt och hävd 1963), s 221 f. Gravstenen låg tidigare vid »södra chordörren» (Spegel). 133 a-b. Bomärket tillhör troligen borgmästaren Erich Pers­ son, död 1564, jfr gravsten nr 29 och 130. Erich Persons änka, Barbro, troligen omgift med Lasse Hanson . 139. Gardell föreslår stenen vara lagd över Petrus Hem­ mingsson, kyrkoherde i Vreta. Hans testamente är da­ terat 19.7.1330. 140. »Stenhusgården >>, Storgatan 56, såldes 1579 till borgaren Gustaf Jonsson. En borgmästare med samma namn är omnämnd 1584 och 1586. Se Linköpings hist 2:2, s 621. 141. En lovprisande minnesdikt över domprosten J Spar­ schuch har författats av Carl Nyren. Den är tryckt hos Biörckegrens Enka i Linköping och har getts formen av en gravsten. 144a-b. Joen Petri, sedermera biskop, död 1644 Gfr gravsten 136). Se herdaminnet I, s 58. 150. Birgitta, dotter till biskop Erick Falck, se gravsten 158. 160. Sebastiani gravplats från 1626 i S sidoskeppet, grav nr 71. Guldsmeden Sebastian i Linköping, omnämnd 1593-1635. 162. Hans Allen, rådman 1615-16 och 1618-19. Se Lin­ köpings hist 2: 2, s 636. 163. Enligt Gardell (1932) lagd över Torbjörn skräddare och Lizabet H-dotter. 164. Gravstenen har sannolikt huggits av en Vadstenamäs­ tare. Signaturen APL kan tydas som Antonius Persson de Laroche, en son till den tidigare nämnde Peter de Laroche (gravsten 49). Gravstenar med samma signatur, APL, finns också i Vadstena, Veta och St Åby. De hör stilmässigt samman och har tillkommit under åren 1601~3 . Antonius Persson nämns i Vadstena slotts rä­ kenskaper, bl a 1583 och 1602. Han dog i Vadstena 1615. (G. Upmark, aa.) 169. Om Hans Olssons litterära verksamhet, se T Lindell, Linköpingsborgmästarens trettondagsspel i Linköpings stifts julbok 1948. 28-825747 Linköping 171. Gravstenen, troligen omhuggen, kan härstamma från 1670-80-talet. Lars Liungberg är möjligen fadern till Lars Larsson Liungberg, gravsten 170, och torde vara identisk med sämskmakaren Lorenz Liungberg, som blev borgare i Linköping 1741 .och ger ytterligare ett exempel på yrkestraditionen inom vad som förmodas vara samma släkt. 179. Stenen avbildad av Leiz-Brenner 1669-70, KB: Fl4b. 182. Olof Joensson, borgmästare 1611-12, 1614-16 och 1621. Se Linköpings hist 2: 2, s 626. 198. Elisabet Kaierdt dog 1739. Jöns Gustafsson Röding dog 1703, Claes Ekebohm 1714 och Hans Sjöstedt 1750. Se V Örnberg, Sv ättartal 14 (1908), s 36, not 12. 204. Peter Gunvidsson nämnes 1401 , cantor 1416. Han levde ännu 1418. Se herdaminnet 4: l , s 5 f. 207. Slavkorset erinrar om det, som fanns avbildat på en nu försvunnen gravsten i Kisa kyrka, Gardell 153. 1300-tal? 208. Eric Phoenix, prost i Risinge, död 1695. Se herdaminnet 3, s 660f. 213. Perukmakare Petter Brostet avled 1755. 218. De små gravstensfragmenten nr 191 , 206 och 218 visar ett stavkors med kluvna ändar i miniatyrformat. Nr 206 har av Gardell daterats till 1200-talet. En något senare datering kan tänkas - 1300-talets förra hälft. 229. Mästare till gravstenen är med stor säkerhet Michael Hacke, död 1673, som från slutet av 1650-talet hade sin verkstad i Skänninge. Det är tidigare känt att han sig­ nerat såväl dopfuntar av kalksten som epitafier av trä. Ä ven på gravstenar har jag funnit hans signatur. Främst kan nämnas gravstenen över Jöns Svensson Kiällebeck på Visingsö med inskriptionen: »1669, M. H. Fecit. » (G. Axel-Nilsson) a a S. Ljungstedt: Michael Hacke . .. i Meddel Österg mus 1973.) 234. Den här meddelade texten är säkert felaktig på några ställen. Erik Jöransson (Gyllenstierna) stupade, enligt bl a Elgenstierna: Svenska Adelns Ättartavlor, 3, s p 359a, i slaget vid Axtorna i Halland. Hans gravplats förmodas ha varit nära högaltaret i domkyrkan. 236. Tidekin murmästare omtalas 1359-1390. Han kallas också domkyrkabyggmästare (»magister fabrice ipsius ecclesie»). 260. Sämskmakare Isak Strandberg blev borgare i Linköping 1738 och dog 1781 enligt V Örnberg. Sv ättartal 14 (1908), s 37. Han ägde enligt 1757 års karta en tomt vid nuvarande Storgatan 17. 261 . Handelsman Johan Asklöf blev borgare i Linköping 1763. Han gifte sig 1767 med Engella Ljungberg (1742-1808). Se Linköpings hist 2:2, s 658. 262. Gravstenen torde ha huggits på 1690-talet eller därom­ kring, jfr nr 50. Dess data i nedre ·kartuschen är till­ komna senare. Konditor Behm innehade grav nr 41, mellan domkyrkans västligaste petarpar och gravs tenen har väl en gång varit placerad där. Vid något tillf>Uphögde> gravsten i Linköpings domkyrka. Nordisk me­ deltid. Konsthistoriska studier tillägnade Armin Tuulse. Sthlm 1967. - Densamme, Gycklarmotiv i romansk konst. Antikvariskt arkiv 41. VHAA. Sthlm 1970. -Densamme, Adam van Diirens brunnskar- en ståndssatir i sten. Med­ delanden från Arkivet för folkets historia 1976/ 1. Sthlm 1976. -Densamme, Adam van Diiren. A German Stone Mason in Seandinavia in the Early Sixteenth Century. HAFNIA 1976. Capenhagen 1977.-Densamme, Medelti­ da byggmästare. Uppsala 1983. -Densamme, Adam van Diirens valvsköldar i Linköpings domkyrka. ICO 1984:2. -Densamme, Furstebilder från folkungatid. Skara 1987. Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svenskar av Å Holmbäck & E Wessen . l. Östgötalagen och Upplandslagen. Uppsala 1933. Svenska medeltidsdikter och rim , utg av G E Klemming. Svenska Fornskriftssällskapets samlingar 25. Sthlm 1881 . Svenska Riksarchivets Pappershandlingar 1351-1400 förteck­ nade med angifvande af innehållet. Meddelanden från Riksarkivet 1887. Svenska Riks-Archive/s Pergamentsbre/från och med år 1351 30-825747 Linköping förtecknade med angifvandet af innehållet. Sthlm 1866--72. Svenskt biografiskt lexikon. Sthlm 1918-. Svenskt Diplomatarium from år 1401, l-IV, utgav C Si/fver­ stolpe och K H Karlsson. Sthlm 1875-1904. Svenskt Konstnärslexikon l. Malmö 1952. Söderberg, T, Linköpings historia. Rec i Historisk Tidskrift. Sthlm 1946. Tack, W, Die Steinmetzzeichen des Paderborner Domes. Sankt Leborius, sein Dom und sein Bistum. Paderborn 1936. Tegel, E Jöransson , Then Stoormechtige, Höghborne Furstes och Christelige Herres, Her Gustaffs Fordom Sweriges, Göthes, och Wendes Konungs Historia. Sthlm 1622. Te/ger, L, Die Miinsterkirche in Herford. Westfälische Zeitschrift 39. Miinster i. W. 1936. Thomae, W, Das Proportionenwesen in der Geschichte der gotischen Baukunst. Heidelberger kunstgeschichtliche Abhandlungen XIII. Heidelberg 1933. Thummler, H, Die Bedeutung der Edetherren zur Lippe fiir die Ausbreitung der westfalischen Baukunst im 13. Jahr­ hundert . Veröffentlichungen des Provinzialinstitut fiir westfålische Landes-und Valkskunde 1:7. Miinster i. W. 1955. - Densamme, Westfålische und italienische Hallen­ kirchen. Festschrift Martin Wackernagel. Köln 1958. ­ Densamme, Die Zisterzienserkirche Marienfeld in Westfa­ ten und ihr Einfluss auf die Marienkirche in Visby und die Zisterzienserkirche in Varnhem. Nordisk medeltid. Konsthistoriska studier tillägnadeArmin Tuulse. Uppsala 1967. Tollstorp, J T, Beskrifning öfver Linköping. Linköping 1834. Tunberg, S, Medeltiden. Sveriges historia Il . Sthlm 1926. Tuulse, A, Der Kernbau des Domes zu Strängnäs. Sthlm 1964. Ugglas, C R af, Gotlands medeltida träskulptur. Sthlm 1915. - Densamme, Efterlämnade konsthistoriska studier. Sthlm 1951. Ullen, M, Helgakorslegenden. ICO 1980: l . Upmark, G, Vadstena slott 1545- 1620. Sv Fornminnesför­ eningens tidskrift, 8, 1891-93. Wanscher, V, Architekturens historie Il. Middelalder. Kö­ benhavn 1929. Weibull, L, Lunds domkyrkas nekrologium. Lund 1923. ­ Densamme, Skånes kyrka. Från äldsta tid till Jakob Er­ landsens död år 1274. Nord his Il. Lund 1948. Ve/lev, J , Danske solure fra middelalderen. Hikuin 6, 1980. Wenzel, H, Liibecker Plastik bis zur Mitte des 14. Jahrhun­ derts . Berlin 1938. Westling, G, Linköpings domkyrka. Linköping 1889 & 1903. Westman, K B, Reformationens genombrottsår i Sverige. Sthlm 1918. Westman, K G, Kung Birger Magnussons stora kyrkliga fri­ hetsbrev. Historisk Tidskrift 1904. Weyres, W, Das System des Kölner Chorgrundrisses. Kölner Domblatt. KöIn 1959. White, T H, The Bestiary. A book ofBeasts. New York 1960. Wideen, H, Stenhuggarmärkena i Skara domkyrka. Väster­ 462 KYRKOBYGGNADEN götlands Fornminnesförenings Tidskrift IV: 7-S. Lidkö­ ping 1934. Widegren , P G, Försök till en ny beskrifning öfver Östergöt­ landh. Linköping 1817-18. Willinger, C J H , Die Kirche unseren lieben Frau zu Worms 1963. Viol/et-/e-Duc, E E, Dictionnaire raisonne de !'architecture fran~aise du XI• au XVI• siecle I-X. Paris 1859-1870. Wo/ff. A , Die Chronologie der ersten Bauzeit des Kölner Domes 1248--I277. Kölner Domblatt 28--29. Köln 1968. ­ Densamme, Der Kölner Dom. Stuttgart 1977. Yarwood, D, The architecture of England. 1963. Uberwasser, W, Nach rechtem Mass. Jahrbuch der preussi- Förkortningar ATA Antikvarisk-topografiska arkivet, riks­ antikvarieämbetet och statens historiska museer, Stockholm. BSt Byggnadsstyrelsen , Stockholm. KB Kungliga biblioteket, Stockholm. Nord Mus Nordiska Museet , Stockholm. RA Riksarkivet, Stockholm. Raä Riksantikvarieämbetet , Stockholm. räk räkenskaper. RÄTTELSE OCH TILLÄGG: I Linköpings domkyrka, Il Planscher, anges för PI 78, utvecklingsplaner, skala l: 400. Skall vara l : 600. Jfr fig 367, 371, 372, 374, 375. - Sigillen i fig 395-402 finns i RA. Foto RA. schen Kunstsammlungen 65. Berlin 1935. Yrwing, H , Gotland under äldre medeltid. Lund 1940. Åman, A, Helgo Zettervalls domkyrkorestaureringar. Lic avh vid konsthistoriska institutionen, Uppsala universitet , ht 1963. Stencil. Äldre svenska frälsesläkter. Ättartavlor utgivna av Riddar­ busdirektionen. I: l, 2. Sthlm 1957, 1965. Öjring, C, Klockstaplar som klotter i Risinge gamla kyrka. Östergötlands hembygdsförbund , nr l , 1984. Örnberg, V, Svensk slägtkalender 1-4 (1884-87); Svenska Ättartal 5-14 (1889-1908). Sthlm 1884-98, Vadstena 1905, 1908. SHM Statens historiska museum, Stockholm. SvK Sveriges Kyrkor, Konsthistoriskt inventarium. VHAA Kungliga Vitterhets historie och antikvitets­ akademien, Stockholm. YLA Vadstena landsarkiv. ÖIÄ Överintendentsämbetet (efter 1918 BSt). ÖLM Östergötlands länsmuseum (tidigare Östergötlands och Linköpings stads museum), Linköping. Summary l. Description of the Building THE SETTING OF THE CATHEDRAL by Ralph Edenheim Pp 11-17 Linköping Cathedra) is situated on the highest crest of the city, still towering above the surrounding buildings (Fig 2). The church is nowadays surrounded by a park (Fig 3), which, by and )arge, earresponds to the extension of the former churchyard. The churchyard was earlier endosed by a stout wall with lychgates, and in the south-east corner stood a bell­ tower (Figs 4, 7). The churchyard wall was pulled down in the early 19th century after a new cemetery had been Iaid out on the outskirts of the city.-To the west of the Cathedra) s tands Linköping Castle (Fig 8). Sections of the Castle are medieval and formed part of the medieval Bishop's Palace, which, above all after additions and re-buildings at the end of the 15th century, was a magnificent edifice. After the Reforma­ tion, the castle was taken over by the king and then, after several re-buildings, it has served as the Governor's official residence.- The present Bishop's Palace is situated north of the church and was erected in 1733-34. Its east wing is, however, partly medieval and was part of a Franciscan mon­ astery, founded in 1278. Immediately after the Reformation the so-called Rhyzeliusgården, north-east of the church, served as the Bishop's Palace. Fromthat time stems the stone house of the grange (Fig 9), whereas the other buildings were added during the Iong period (1592 to the 1790s) when the grange served as a deanery. The present deanery is Iocated south-west of the castle and was built in 1804.- Just south of the Cathedra) stands the parish house. Most of the building, whose oldest parts are from the 14th century, has in the course of the centuries served as cathedra) school, secondary school, and grammar school. GENERAL BUILDING DESCRIPTION by Ralph Eden­ heim Pp 19-50. Plans, farades , and seetians are presented in part Il, Plates. Linköping Cathedra) is a three-aisled, Early and High Gothic hall church with a Late Romanesque transept and a Late Gothic chancel with an ambulatory and three radially placed, triangularly ended chapels. Between the chapels there are two quinquelateral towers and, in the west, flanked by small additions, a square tower, chiefly from the 18th century but totally re-built in the 1880s. The church exterior is character­ ized by the high copper roofs, the rhythmically recurrent buttresses, the tall spire of the west tower, and turrets. The roofing and the design of the roof derive from a restoration in 1965-Q7, when also the spire and the turrets were altered. The copper-coated superstructures of the east towers are also new creations from the same restoration. Similar superstructures are also to be found in old reproductians (Figs 373, 394), but they were pulled down in 1755. Most of the buttresses were re-built in the mid-19th century. The gables of the transept and the east bay of the nave are ornated with friezes of round arcading, parti y new-earved and added to in the middle of the 19th century. Besides, the cornice of the nave consists of an open-work foliate tendril , also partly new-earved and supple­ mented at the same time. In the west corner of the north transept gable are to be seen two thin lesenes, which are remains of an original fa'