175 /- VisbyDo ~1/($)(/h ~ SVERIGES KYRKOR GOTLAND GUNNARSVAHNSTRÖM FÖLJA D E KYRKOR P Å GOTLA D HAR UTKOM KO N STHISTORISKT I N VEN TARIUM: Akebäck, band I: 5, volym 35 Ala, band JV:4, volym 84 Alskog, ba nd V: 2, volym 11 8 Alva , band VI : 4, volym 137 Anga, band IV:4, volym 84 Ardre, band lV: 5, volym 97 Atlingbo, band lll , volym 54 Bara, band JV: I, volym 61 Barlingbo, band I: 4, volym 33 Björke, band I: 5, volym 35 Boge, band ll, volym 42 Bro, band I: 3, volym 31 Bunge, band 11 , volym 42 Burs, band VI: I, volym 115 Buttle, band IV: 3, volym 68; tillägg i band IV: 6, volym 101 Bäl, band 11 , volym 42 Dalhem, band lV:2" volym 66 Eke, band VI: 6, volym l 56 Ekeby, band 1:4, volym 33 Elinghem, band Il , volym 42 Endre, band I : 4, volym 33 Eskelhem, band I Il , volym 54 Etelhem, band V: I, volym 105 Fleringe, band Il , volym 42 llT I S ERI E S VE RIG ES KYRKOR, Fole, band I: 3, volym 31 Follingbo, band I: 5, volym 35 Fröjel, band 111 , volym 54 Få rö, band 11 , volym 42 Gammelga rn , band IV: 5, volym 97 Ga nn, band Il , volym 42 Ganthem, band IV: 2, volym 66 G arde , band V: 3, volym 145 Gnisvärd ka p, band 111 , volym 54 Gothem, band IV: I, volym 61: tillägg i ba nd IV : 6, volym 101 Gotska Sa ndöns kap, band Il , volym 42 Guldrupe, ba nd IV: 3, volym 68 Gunfiauns kap, band IV: 5, volym 97 Halls kap, band 11 , volym 42 Halla , band IV: 2, volym 66 Hangvar, ba nd 11 , volym 42 Hejde, band 111 , volym 54 Hejdeby, band 1:4, volym 33 Hejnum, band 11 , volym 42 Helgomannen kap, band 11 , volym 42 Hellvi, band Il , volym 42 Hemse, band VI: 3, volym 131 Hogrän, band 111 , volym 54 Hör ne, band lV: I, volym 61 Fortsät111i11g pd omslagets tredje sida Visby Domkyrka VisbyDo rka Kyrkobyggnaden Av GUNNAR SVAHNSTRÖM VOLYM 175 AV SVERIGES KYRKOR , KONSTHISTORISKT INVENTARIUM GRUNDAT AV SIGURD CURMAN OCH JOHNNY ROOSVAL UTGIVET AV RIKSANTIKVARIEÄMBETET OCH KUNGL VITTERHETS HISTORIE OCH ANTIKVITETS AKADEMIEN Almqvist & Wiksell Intemational Stockholm 1978 REDAK TIONSKOMMITTE: ARON ANDERSSON , STEN KARLING ERIK B LUNDBERG, R AXEL UNNERBÄCK UTGIVET MED ANSLAG FRÅN HUMANISTISK-SAM HÄ LLSV ETEN SKAPLIGA FORSKNINGSRÅDET FOTO RA YMOND HEJDSTRÖM (där ej annat angives) GRAFISK FORMGIVNING VIDAR FORSBERG Beskrivni11ge11 av Visby domkyrka är avslutad iju11i 1977. Översällning av bildtexter och sammanfallning till tyska har utförts av Ha1111elore Z eitler. Bildmaterial , a11teck11i11gar och excerpter förvara s i ATA . Omslagsbilden återger Visby domkyrka från nordost . Foto Raymond Hejdström 1977. På omstående sida: Visby domkapitels sigi/11718. Efter Walli11 , Gothländska Samlingar I . A LMQVI ST & WIK SE LLS TRYCK ERI AB UPPSA LA 1978 Förord Härmed framläggs första delen av den i verket SVERIGES KYRKOR ingående beskriv­ ningen av Vi by domkyrka. Förutom ett inledningskapitel om församlingen hi toria och gud tjän tlivet omfatta r den en beskrivning av själva kyrkobyggnaden och den omgivande kyrkogården samt en kildring av byggnadshi storien från äldsta tid till nu . I en andra del skall kyrkans inredning och inventa rier beskrivas . Samma del avses även innehålla be­ skrivningar av Visbys Östra och Norra kyrkogårdar med därpå befintliga byggnader och av Visborg kyrkan . Där kommer även at~ finnas ett för båda delarna gemensamt register. Den nu föreliggande delen har författats av landsantikvarien i Vi by, fil dr Gunnar Svahnström, till vilken utgivarna riktar ett varmt tack för hans omsorgsfull a beskrivning och skarpsinnigt utförda byggnadsanaly . Uppmätningsarbetet har till större delen utförts av ingenjör John Söderberg , om därvid kunnat utnyttja av län a rkitektkontoret i Visby tidigare framställda ritningar. Detaljuppmätningar har utförts av arkitekt Jan A:son Utas och arkitekt Jonas Pajauj is, båda vid Gotlands fornsal. Den senare har även förfärdigat en serie modeller av domkyrkan, vilka legat till grund för här återgivna rekonstruktionsteck­ ningar. Fotograf Raymond Hejdström vid Gotlands fornsal har svarat för den erforderliga nyfotograferingen . Den omfattande arkivexcerperingen har förutom av författaren jälv utförts av museiass istent Karin Svahnström och f landssekreteraren Steffan Trysen ( 1800­ talet kyrkorådsprotokoll). Riksantikvarieämbetets gotlandsundersökningar (RAGU) har på författa rens begäran gjort arkeologi ka undersökningar i kyrkan. Till samtliga här nämnda framför utgivarna av SVERIGES KYRKOR sitt varma tack. Ett tack riktas också till styre! en för Föreningen Gotlands fornvänner, som beviljat förfat­ taren viss tjänstledighet , utan vilken detta arbete inte kunnat utföras , till kyrkorådet i Vis­ by , som medgivit undersökningar i kyrkan , och till Magnus Bergvall s stiftelse för anslag av 7 972 kronor till arbetet. En rad ven ka och utländska kolleger och in titutioner har be­ redvilligt ställt sig till författarens förfogande för diskussioner om kyrkans byggnadshis­ toria och förmedling av litteratur och bildmaterial. Sär kilt omfattande har den hjälp varit , som lämnats av Landsarkivet i Visby och dess tjänstemän och av tjänstemännen hos Landeskonservator för Westfalen-Lippe i Miinster. Författaren har även haft förmånen åt­ njuta ett kulturarbetsstipendium från kulturnämnden i Gotlands län . Genom förmedling av Svenska Institutet ha r han kunnat företa en tudieresa i Östtyskland 1974 och på inbjudan av Deutsche Akademi che Au tauschdienst en motsvarande resa i Västtyskland 1975. Arbetet med denna bok har till tör ta delen utförts vid sidan av författa ren ordinarie a rbete . Det har därför kommit att träcka ig över åt killiga år med de för- och nackdelar detta inneburit. En fördröjande orsak har varit en planerad restaurering av domkyrkan. En sådan kommer helt vi st inte bara att medföra förändringar utan ock å ge tillfälle till bygg­ nadshi tori ska undersökningar genom putsavknackning på viktiga punkter och grävningar under golvet. Det är därför sannolikt , att kyrkans byggnadshistoria i en nära framtid kan komma att kompletteras och även korrigeras. Det har emellertid av flera skäl inte bedömts lämpligt att avvakta restaureringen. Om den hinner genomföra , innan andra delen av detta arbete utkommer, skall däri ingå ett kapitel om restaureringen och därunder gjorda iakttagelser. Visby domkyrka tilldrar sig genom sin historia , sin arkitektur och sin dekorativa ut­ myckning ett allmänt intresse . Det kan däiför förväntas, att detta arbete trots sin veten­ skapliga karaktär skall finna läsare också utanför fackmännens krets. För att göra det lätta­ re tillgängligt har vissa av SVERIGES KYRKOR eljest tillämpade principer frångåtts . Sålunda har stavningen i citaten ur äldre handlingar normali erats och en förklaring av mindre vanliga arkitekturtermer tillfogats. Stockholm i februari 1978 Aron Andersson Sten Kar/ing Erik B Lundberg R Axel Unnerbäck Innehåll FÖRORD 5 FÖRSAMLINGSHISTORJA OCH GUDSTJÄNSTLIV 9 Medeltidens 9, Reformationstiden s 12 , Visbystiftets tid s 14 KYRKANS LÄGE OCH NÄRMASTE OMGIVNINGAR 21 KYRKOGÅRDE 31 Kyrkogårdens historia s 36, Byggnader på kyrkogården s40 BESKRIVNING AV KYRKOBYGGNADE 42 Kyrkans huvuddelar 42 Kyrkans yttre 42 Material och stenbehandling s 42, Fasaders 46 , Ingångar s 54, Fönsters 67, Gallerier, gluggar hissportar s 73 , Yttertaks 79, Tornhuvar s 80 Kyrkans inre 80 Långhus och kors 80, Tornkammaren s 98, Köpmankoret s 99, Stora kapellets 99, Västtornets /07 , Östtornen s 108, Kyrkvindens I JO KYRKANS BYGGNADSHISTORIA 113 Tidigare forskning 113 Basilikan 121 Korets 121, Tvärskeppets 124, Långhusets 125, Tornet s 129, Lektoriet s 132 , Sammanfattning.förebilder, daterings 133 Det nya östpartiet 142 Brudportalsskedet 148 Hallkyrkans färdigställande 152 Kapellen 154 Stora kapellets 154, Köpmankoret s 164 Klerestorievåningen 164 Hallkyrkans fönster 166 Västtornets förhöjning 166 Sammanfattning av Mariakyrkans medeltida byggnads­ historia 167 Förändringar och restaureringar under nya tiden 168 1500-talet s 168, 1600-talet s 169, 1700-talet s 170, 1800-talet s 179, /9()()-talet s 194 NOTER s 196, BILAGOR s 201, KÄLLOR OCH LITTERATUR 212, FÖRKORTNINGAR s 217, ARKITEKTURTERMER s 218, ZUSAMMEN­ FASSUNG s 219. PLA SCHER VISBY DOMKYRKA Församlingshistoria och gudstjänstliv Medeltiden Av ett brev utfärdat av biskop Bengt i Linköping 1225 framgår, att en kyrka byggts i Visby till ära för den heliga Guds moder Maria och till tjänst för de tyskar, som besökte staden .' Medel till bygget hade samlats in på de tyska skeppen . Denna kyrka säger sig biskopen ha invigt på grundarnas begäran den 27 juli 1225 (Bil I). Mariakyrkan var sålunda ursprungligen en köp­ man kyrka av det slag, som under medeltidens första århundraden anlades på en rad handel platser i öster­ sjöområdet för att de gä tande köpmännen skulle ha tillgång till gudstjänst och själavård i invanda former. 2 Till killnad från den normala ockenkyrkan var köp­ manskyrkan inte underställd någon biskop eller furste, den aknade permanent territoriell församling och den kunde tå tängd stora delar av året , när köpmännen vistades på hemorten. De kyrkliga förrättningarna om­ besörjdes av en präst , som medföljde köpmännen vid handel säsongens början och som återvände till sam­ mans med dem, när säsongen var slut. Såsom den ofta ende skrivkunnige tjänstgjorde han också om sekrete­ rare åt köpmännen . Hur förhållandena gestaltade ig vid Mariakyrkan under den äldsta tiden , vet vi inte mycket om. De köpmän, som grundat kyrkan, ti llhörde emellertid samma handelssäll skap, som något enare anlade ett tyskt kontor i Novgorod , S Peterhof, med en åt S Peter helgad kyrka . Om förhållandena där är vi bättre under­ rättade , och det finns all anledning förmoda , att de i mångt och mycket överensstämt med dem , som rådde i Visby .3 S Peters kyrka var inte bara gudstjänstlokal utan också i betydande utsträckning magasin för köpmän­ nens varor. Det fanns detaljerade bestämmelser om hur den fick användas i den egenskapen. Koppar, bly och packar med vaxkakor skulle ställas vid väggarn.a, me­ dan tunnor, säckar och tygbalar fick staplas vid pelar­ na . Vid altaret fick endast vinfat uppställa . I kyrkan förvarade vidare våg och vikter samt S Peters ki sta med värdehandlingar och pengar. När vinterfararna , dvs de köpmän om tillbringat vintern i Novgorod , på våren begav ig till Visby, förde de med sig de pengar, som fanns i ki tan, och depone­ rade dem i Mariakyrkan, som ägde en sär kild S Pe­ terskista för detta ändamål. Den låstes med fyra nyck­ lar, vilka till omkring 1290 omhänderhades av repre­ sentanter för städerna Visby, Lubeck, Soest och Dortmund . Alla fyra måste vara närvarande för att ki stan skulle kunna öppnas. Säkerligen var de tyska köpmännen inte den enda främmande folkgrupp , som förfogade över en egen kyrka i Visby, men endast Mariakyrkan har med sä­ kerhet kunnat knytas till köpmän av en bestämd natio­ nalitet. Trots det ovannämnda biskopsbrevet är dock den exakta tidpunkten för kyrkans grundande inte känd . Som av det följande skall framgå må te en gan­ ska av evärd tid ha förflutit från det grund tenen la­ des, till den dag biskop Bengt invigde kyrkan 1225. Med hänsyn till den politiska utvecklingen i öster jö­ området kan dock bygget svårligen tänkas påbörjat förrän en tid efter Lubecks grundande, eftersom tyska köpmän först därigenom fick möjlighet att i större ut­ sträckning trafikera Ö tersjön. Lubeck grundades som den första tyska östersjöhamnen 1143 , men inte förrän 1159, sedan sach enhertigen Henrik Lejonet lagt under sig staden , började dess egentliga uppblomstring . Re­ dan 1160 blev Lubeck biskopssäte och 1163 invigdes den äldsta domkyrkan , en träkyrka .4 Henrik Lejonets intresse för Lubeck hade ett han­ delspolitiskt syfte . Han ville utveckla handel förbin­ del erna med Gotland, östersjöområdets på den tiden ledande handelsmakt , och för det ändamålet hade Lu­ beck ett utmärkt läge. Som ett led i denna strävan utfärdade hertigen 1161 (el 1163) i Artlenburg ett privi­ legiebrev för gotlänningarna, vilket genom bl a löfte om tullfrihet i alla hertigens städer skulle öka dera intres- Fig I. »En gammal Hansestad. Motif från Wisby .» Etsning av A H Hägg 1891. Föreningen för grafisk konst . .,Eine alte Hansestadt. Motiv aus Visby." Radierung von AH Hägg 1891. 10 VISBY DOMKYRKA e för att besöka hans område. Samtidigt bekräftades, att de misshälligheter, som en tid rått mellan tyskar och gotlänningar, nu skulle vara bilagda.5 Artlenburgtraktaten, som endast föreligger i ett par inte helt överensstämmande avskrifter, har varit före­ mål för många olika tolkningar, men enighet råder om att den betecknar en viktig milstolpe i utvecklingen av de tidiga tysk-gotländska förbindelserna. Gotlänning­ arnas privilegierade ställning inom hertigens område måste snart ha medfört krav på mot varande förmåner för tyska köpmän på Gotland , och därmed skulle förut­ ättningar ha förelegat för grundandet av en tysk köp­ manskoloni i Visby. De tyska köpmännen var sammanslutna i ett got­ landsfararesällskap , som på den främmande platsen skulle tillvarata deras gemensamma intressen. Dit hör­ de bl a och inte minst byggandet av en kyrka. Dennas centrala ställning inom sällskapet markeras av att ori­ ginalet till Artlenburgfördraget länge förvarades i Ma­ riakyrkans dokumentkista . Den första kyrkan var för­ modligen en träkyrka liksom domkyrkan i Liibeck. Den har emellertid inte efterlämnat några som helst pår och inte heller omnämns den i några dokument. Strelow, den kände gotländske 1600-talskrönikören, har en förvirrad notis om att ty karna byggt en Vårfru­ kyrka i Visby 1190.6 Tidpunkten förefaller sen , om därmed åsyftas en första träkyrka , men acceptabel, om den avser de äldsta delarna i den nuvarande kyrkan. Strelow anger efter vanligheten ingen källa, och det finns inget bevarat dokument , som kan verifiera hans uppgift. Utvecklingen inom gotlandsfarare ällskapet ledde snart till att åtskilliga köpmän fann det lämpligt att bosätta sig i Visby. Följden blev en klyvning av säll­ skapet i två hälfter med delvis skilda intressen. 7 Så om framgår av bevarade sigill (tig 2 a-b) betecknade .sig den ena gruppen »de Gotland besökande tyskarna» (sigillwn theutonicorum gutlandiam frequentantium) och den andra »de på Gotland boende tyskarna» (sigil­ /um theutonicorum in gotlandia manencium). Båda si­ gillbilderna föreställer en lilje tängel. Trots vissa stilis­ tiska olikheter går de säkert tillbaka på ett och samma sigill , det nu förlorade ursprungliga gotlandsfararesäll­ skapets.8 I kyrkligt hänseende blev de tyskar, som bosatte sig på Gotland, medlemmar i existerande territoriella för­ amlingar med skyldighet bl a att låta sig begravas av församlingsprästen på respektive församlings kyrko­ gård . Det är förståeligt , om de kände starkare samhö­ righet med sin egen kyrka och gärna såge, att den fick amma rättigheter och förmåner som stadens försam­ lingskyrkor, även om det må te ske till priset av kyr­ kans dittillsvarande självständiga tällning. Gotlands kyrka lydde alltsedan 1100-talets början under bisko­ pen i Linköping. Enligt avtal kulle denne vart tredje år visitera hälften av Gotlands kyrkor och inviga kyrkor och altaren.9 Till honom hade visbytyskarna att vända ig för att få sin kyrka erkänd som för amlingskyrka, och när biskopen den 27 juli 1225 invigde den, tillmö­ tesgick han i betydande ut träckning deras önskemål. Mariakyrkan fick prakti kt taget alla en församlings­ kyrkas rättigheter, men den fick ingen territoriell för­ samling, eftersom detta skulle ha varit till alltför stort förfång för de ordinarie för amlingsprästerna. Biskop Bengt sökte i sitt privilegiebrev reglera för­ hållandet mellan Mariakyrkan och de tidigare försam­ lingskyrkorna. När det gällde de besökande köpmän­ nen, »främlingarna, som kommer och far», fanns inga större problem. De kunde utan vidare åtnjuta själavård av sin egen präst och söka sig gravplats på Mariakyr­ kans kyrkogård . Beträffande de tyskar, som blivit bor­ gare i taden , bestämde biskopen att de , om de på sitt ytter ta i närvaro av församlingsprästen och behöriga vittnen förklarade sig vilja bli begravda vid Mariakyr­ kan , skulle få sin vilja uppfylld, om blott arvingarna ville bekosta en mässa för den avlidne i församlings­ kyrkan på begravningsdagen samt på sjunde, trettionde och på årsdagen efter hans bortgång. Borgarna med­ gavs också rätt att själva välja präst, »Om blott själa­ vården anförtros åt denne genom vår hand», dvs bis­ kopen förbehöll sig endast rätt att godkänna försam­ lingens val. I detta hänseende anslöt sig biskopen till vid tiden gällande praxis inom linköpingsstiftet. I stif­ tet fa tlandsdel kom efterhand bi kopens inflytande över prästvalet att öka, men på Gotland förblev man vid det gamla, trots upprepade försök från biskoparnas sida att få en ändring till stånd . Biskopen tog i sitt privilegiebrev ställning endast till frågor , som avsåg de bofasta ty karnas rättigheter och skyldigheter. De gästande köpmännens sedvana att medföra egen präst berördes sålunda inte. I och för sig är detta knappast märkligt, eftersom biskopen inte gär­ na kunde hävda någon be tämmanderätt över dessa tyskar med burskap i skilda tyska städer. I praktiken kom därför Mariakyrkan efter 1225 att ha två likställda kyrkoherdar, av vilka gästerna valde den ene och de bofasta den andre , och där biskopens godkännande erfordrades endast för den senare. Detta sk dubbelple­ banat skulle med tiden komma att vålla strid mellan biskoparna och församlingen, men församlingen häv­ dade energiskt sin rätt och åberopade därvid förutom biskop Bengts brev , bekräftat av den påvlige legaten FÖRSAMLINGSHISTORIA 11 Fig 2 a-b. Sigill för de två tyska köpmanssammanslutningarna i Visby. a. De besökande tyskarnas sigill, skala I : I., b. De bofasta tyskarnas sigill (något förminskat). Båda förekommer under handlingar från 1280-talet men har säkerligen använts tidigare. Efter Wallin resp Sartorius . Siege/ der beiden deutschen Kaufmannsgilden in Visby. a. Siege/ der deutschen Besucher, Skala I : I . b. Siegel der in Visby ansässigen Deutschen ( etwas verkleinert). Beide kommen auf Urkunden der Zeit um 1280 vor, sind aber sicher fruher benutzt worden. Wilhelm av Modena vid hans besök i Vi.sby 1226, också konfirmationer utfärdade dels 1260 av linköpingsbis- kopen Henrik och dels 1268 av påven själv. Under loppet av 1400-talets förra hälft blev emellertid förhål- landena i staden sådana, att kyrkan av ekonomiska skäl självmant ville begränsa sig till en kyrkoherde. Biskop Knut i Linköping godkände 1429 valet av Gottskalk Cruse till ende pleban eller kyrkoherde vid Mariakyr- kan, men församlingen förbehöll sig rätten att i framti- den , om så skulle befinnas lämpligt, åter få välja två kyrkoherdar. För att stödja Mariakyrkan ekonomiskt förbjöd biskopen samtidigt vid bannlysningshot de öv- riga prästerna i staden att söka övertala de numera ganska fåtaliga gästande tyska köpmännen att förlägga sin själavård till andra kyrkor, såvida inte kyrkoherden i S Maria givit sitt tillstånd därtill . Mariakyrkan skul- le, även om de gästande köpmännen inte längre hade egen präst, fortfarande vara deras kyrka. •0 Från medeltiden är namnen på ett tjugotal kyrkoher- dar vid Mariakyrkan kända. Redan 1232 omnämns Walterus och Bertholdus som samtida innehavare av var sin befattning.•• Den siste katolske kyrkoherden torde ha varit Jacob, tillika prost i Nordertredingen, omnämnd 1523.12 Förutom de ordinarie kyrkoherdarna fanns ett från tid till tid växlande antal vicarier och capellaner vid Mariakyrkan. Deras uppgift var att hålla själamässor efter personer, som för detta ändamål instiftat en vica- ria 13 , ett kapell eller ett altare i kyrkan och donerat medel till lön åt en prästman. 1333 skänkte sålunda Henrik Plescow 300 lubska mark till en ständig vicaria och 1349 bröderna Simon och Gregorius Swerting 30 guldfloriner årligen av avkastningen av en lantgård i Schleswig-Holstein till ett av dem grundat kapell. 1427 utfärdade rådsherren Herman Munter dy och hans sys- ter en urkund, enligt vilken de skänkte egendomar inom och utom Visby till en vicaria »Under orgeln». Avkastningen skulle användas till vin, vaxljus och bröd samt till lön åt vicarieprästen, som skulle vara skyldig att hålla fyra mässor i veckan. Inga namn på vicarier eller capellaner har bevarats. Mariakyrkan var vid medeltidens slut den ojämför- ligt rikaste i Visby. Bland de åtta församlingskyrkor, som hade att utge gengärdsavlösning till biskopen, sva- rade Mariakyrkan för det högsta beloppet, 6 mark. När biskopen vart tredje år besökte Gotland hade han rätt till underhåll för sig och tolv man i varje församling han visiterade. De övriga måste erläggas k gengärdsavlös- ning, vilken sålunda utgick vart sjätte år. Närmast efter Mariakyrkan kom S Hans och S Clemens med vardera 4 mark, S Per med 3, S Olof och S Mikael med 2! och sist S Lars och Drotten med vardera H mark. Bland 12 VJSBY DOMKYRKA landskyrkorna fanns enda t en med amma höga gen­ gärdsavlösning som Mariakyrkan , nämligen Dalhem. 14 Det är inte känt , om biskop Bengts beslut 1225 att ej till erkänna Mariakyrkan en församlingskyrkas full a rät­ tigheter blev bestående ända fram till reformationen . Sannolikheten talar för att kyrkan vid medeltidens slut intog samma ställning som stadens övriga församlings­ kyrkor. Man torde kunna utgå ifrån att gud tjänstlivet i Ma­ riakyrkan under medeltiden gestaltade sig på ungefä r samma sätt som i övriga katolska kyrkor i städer av jämförbar storlek och karaktä r. I varje fall gäller detta för tiden efter biskop Bengts invigning 1225. Mässan, som inom linköpingsstiftet hade ett starkare tyskt in­ slag än i något annat tift inom den upp alien i ka kyrkoprovin en , skulle firas dagligen efter solens upp­ gång, men på grund av naturförhållandena kunde den på dessa nordliga breddgrader under den mörka årsti­ den få börja tidigare. Den bestod av två huvuddelar, missa catechumenorum och missa fidelium. Den förra inleddes med att prästen bad den s k trappstegsbönen nedanför altaret. Därvid sjöng kören - om sådan fanns - introitus och därefter niofaldigt Kyrie eleison . Upp­ kommen till al taret intonerade så prästen Gloria in excelsis Deo , som sedan fortsattes av kören. Vänd mot församlingen utförde prästen salutationen , läste kol­ lektbönen och ytterligare någon bön. Därpå följde text­ läsning på latin från en läktare (lectorium ), som sträck­ te ig tvär över öppningen mellan långhuset och koret ; episteln lästes på södra sidan mot altaret , evangeliet på den norra mot församlingen. Mellan läsningarna sjöng kören gradua/e . Den andra delen av mässan, missa fidelium , bestod av offergåvornas frambärande , konsekrationen och kommunionen. Den betecknade gudstjänstens höjd­ punkt och kläddes i rikast möjliga liturgiska skru<;I . Predikan ingick ej i mässan men kunde förekomma före densamma eller vid något mindre högtidligt gudstjänst­ tillfälle . Den var det enda , som inte framfördes på latin utan på församlingen eget pråk. 15 Vid idan av mässan förekom s k tidegärder , dv regelbundet återkommande bönestunder. 16 Mot medel­ tidens slut uppgick de till åtta , men de flesta kyrkor måste nöja sig med färre . Den för ta , matutinan eller otte ängen, hölls tidigt i gryningen, omkr kl 6 följde priman , omkring kl 9 tertian , omkr kl 12 sextan , omkr kl 15 nonan , omkr kl 18 vespern eller aftonsången , omkr kl 21 completoriet och vid midnatt nocturn. Den sistnämnda slogs dock ofta samman med matutinan. Klockslagen var ungefärliga med viss för kjutning från årstid till årstid . Så måste ju bli fallet i ett samhälle, där tidmätande ur ännu ej kommit i bruk. Mässan och de olika tidegärderna kungjordes genom klockringning en timma i förväg och med ammanringning vid varje gudstjänsts början. I kyrkan förekom vidare vigslar, dop , kyrktagningar och begravningar enligt fastställd ritual samt själamässor efter avlidna. På och i anslut­ ning till de stora festdagarna och på de viktigaste helgondagarna utökade den kyrkliga aktiviteten med ytterligare mässor, processioner, vigilior och octaver. I medeltiden kyrka rådde ällan stiltje . Reformationstiden 1500-talet hör till de minst kända århundradena i Got­ lands historia , även om de skriftliga källorna nu ökar i antal och omfång. Det politiska händelseförloppet är väl i stora drag bekant. Senmedeltidens våldsamt om­ störtande händelser, som inleddes med den danska er­ övringen 1361 och fortsatte med vitalianernas herra­ välde 1394-1398 , Tyska orden tioåriga regemente 1398-1408 och Erik av Pommerns jörövarepok 1436-1449, förde Gotland till den ekonomi ka ruinens brant. Efter någon återhämtning under 1400-talets and­ ra hälft inträdde med Sören Norrby om jälvsvåldig hövitsman på Visborgs slott åte r en tid av oro och spänning, som nådde sitt slut 1526, då Norrby över­ lämnade Gotland till den danske kungen Fredrik I. Gotlands statsrättsliga ställning förbl ev dock omstridd fram till freden i Stettin 1570, då Sverige nödgades avsäga sig alla an pråk på ön.17 Under hela detta växlingsrika skede förblev Gotland i kyrkligt hänseende formellt underställt biskopen i Linköping. Med de förhållanden som rådde är det för­ klarligt , om biskopen vi itationsresor till den utsatta ön blev sporadi ska. Den siste linköping biskop , om på ämbetets vägnar besökte Gotland , var Hans Brask 1527. Vid den tiden hade reformationen redan börjat vinna anhängare och i S Hans kyrka i Visby predikade evangeliska präster. Med den tillförordnade länsherren Påvel Sehestedts hjälp drev biskop Brask ut kättarna , men utvecklingen kunde inte hejda . 18 Den katolska kyrkans upplösning fortfor , och redan amma år bevil­ jade konungen lutheranerna i hela riket samma reli­ gionsfrihet som katolikerna åtnjöt. 1528 började i Visby stadens råd och borgerskap att till sammans med kyrk­ värdarna lägga beslag på kyrkornas pengar och värde­ föremål. Detta stred naturligtvis mot regeringens avsik­ ter. Kyrkornas överflödiga egendom såväl fast som lös skulle även på Gotland tillfalla kronan, och Henrik Rosenkrantz, som 1530 tillträtt länsherreämbetet , in­ ledde 1531 en räfst efter kyrksilvret. 19 Ödekyrkornas 13 jordar och tomter togs i beslag av kronan men över­ lämnades redan 1532 av kung Fredrik till Visby hospi­ tal. Av de förteckningar, som upprättades över vad som tagit ur de olika kyrkorna, framgår, att S Lars, S Clemens, S Mikael , Drotten, S Per och S Maria ännu var i bruk eller i brukbart skick . Från S Hans tycks man ej ha tagit något. Detta kan tyda på , att denna kyrka betraktades som den egentliga stadskyrkan och att det var denna, man avsåg att behålla, medan de övriga skulle lämna vind för våg. Så blev nu inte fallet , utan man stannade för Mariakyrkan. Vi vet ingenting om vilka överväganden, som före­ gick beslutet att välja Mariakyrkan till stadskyrka . Vi kan endast konstatera, att kyrkan sannolikt redan på 1530-talet blev de sammanslagna stadsför amlingarnas enda fungerande kyrka med en kyrkoherde och troligt­ vis också en stad kaplan om själa örjare. Enligt den danska kirkeordinansen skulle nämligen varje stadsför­ samling ha minst två präster. Kyrkan benämndes under hela den period det här är fråga om och ända fram till 1670-talet i handlingarna Vår Fru kyrka. Den behöll alltså länge sitt katol ka namn. Det kan antas , att den gotländska kyrkans svä­ vande stiftstillhörighet i förening med avståndet till det danska moderlandet hade till följd, att reformationen på Gotland genomfördes mindre energiskt än i Sverige och Danmark. Den 1533-1536 pågående s k grevefejden inverkade också hämmande på statens möjligheter att driva en aktiv kyrkopolitik . För t i slutet av 1530-talet kan reformationen i Danmark sägas vara avslutad. Den danska kyrkans reformator var den lärde och flitige biskopen i Själlands stift Peder Palladius. Hans många skrifter, bland vilka i första hand skall nämnas »En ordinantz hworledis kircketiensten skal holdes udi Danmarcks oc Norges riger oc de hertugd0me til Sles­ wig oc Holsten», tryckt 1539, och »En visitatz bog», författad om kr I 543 , blev vägledande för gudstjän ter­ nas utformning i den nya evangeliska kyrkan ock å på Gotland. Till skillnad från förhållandena under den katolska tiden skedde en koncentration av gudstjänstlivet till söndagen . Det var prakti kt taget den enda veckodag, som i fort ättningen blev arbetsfri. Söndagen högmäs­ sa var också den enda mässa, som skulle firas , och endast på söndagarna fick ottesång och aftonsång före­ komma. I städerna skulle hållas veckopredikningar på onsdagar och fredagar och på övriga veckodagar mor­ gon- och aftonbön framför allt för kolbarnen . Det som gemene man upplevde som den största för­ ändringen i gudstjänsten var utan tvivel den nästan FÖRSAMLI GSHISTORIA full ständiga övergången till danskt språk. Epistel och evangelium läste på danska liksom bönerna, och som ett centralt och obligatoriskt inslag i högmässan inför­ des predikan på danska . De första danska bibelöver­ sättningarna utkom redan på 1520-talet och 1550 fanns hela bibeln på danska . En nyhet var också församling­ ens deltagande i psalmsången och att psalmerna var krivna på danska. Den för ta auktoriserade danska psalmboken utkom av trycket 1569, men den hade då föregått av flera mer eller mindre omfattande psalm­ samlingar alltifrån 1528. Nattvardsmässan var inte längre obligatorisk utan gjordes beroende av om några av församlingens medlemmar anmält sig till denna . Om så var fallet , skulle de bege sig upp till altaret , männen till höger och kvinnorna till vänster, och där mottaga brödet och vinet. . När det blev fråga om val av ny kyrkoherde skulle det tillgå så att borgmästare och råd utsåg den de fann lämpligast och sände honom till superintendenten , som i den reformerade kyrkan motsvarade den katolska kyrkans biskop. Om också superintendenten fann prästkandidaten passande , skickades han vidare till länsherren , som stadfäste valet på konungens vägnar. Inför länsherren hade den nye kyrkoherden att svära konungen trohet och lydnad och att lova följa ordinan­ sen. Den direkta ledningen av den gotländ ka kyrkan låg under det skede, som här behandlas , i händerna på de tre prostarna . Efter Hans Brasks besök I527 och fram till 1572, då Gotland kom att utgöra ett eget stift , fanns ingen stiftschef, som vårdade sig om det kyrkliga livet på ön . Det är under sådana förhållanden knappast för­ vånande, att länsherren fick ett betydande inflytande över kyrkans angelägenheter.20 Bristen på dokument gör det emellertid omöjligt att mera i detalj redovisa, hur detta tog sig uttryck. När källorna mot århundra­ dets slut flyter ymnigare , finner man län herren som dominerande gestalt i såväl konsistoriet som kyrkorå­ det. Den nya kyrkoordningen måste självfallet mycket snart komma att sätta sin prägel på kyrkornas interiör. Skranket , som under den katol ska tiden avskärmat ko­ ret och högaltaret , avlägsnades, sidoaltarna miste sina helgonbilder och efterhand försvann också medeltids­ målningarna i valven och på väggarna . Den centrala punkten i reformationstidens kyrkorum blev en mer eller mindre provi ori k kateder, varifrån predikan höll s. Ibland placerades den fritt på golvet , någon gång i triumtbågens mitt , ibland på ett av sidoaltarna. Som en omedelbar följd av predikans införande uppstod be­ hovet av sittplatser för menigheten . Till en början lös­ 14 V ISBY DOMKYRKA te detta å att församlingsborna medförde egna bänkar hemifrån och placerade dem mer eller mindre ordnat i närheten av predikstolen . Under loppet av 1500-talet utvecklades emellertid den första reformationstidens av provisoriska lösningar präglade kyrkorum till en rationellt uppbyggd predikolokal med fast predikstol och regelbundna bänkkvarter, där var och en hade sin bestämda plat , männen till höger och kvinnorna till vän ter. Palladius föreskrev om predikstolen , att »den skall vara uppbyggd vid den ödra sidan i kyrkan, ovan alla andra stolar - - - uppe vid ett fönster, kyrkoherden till godo om vintern - - - » .21 Den anvisningen följde i mycket stor utsträckning i de gotländska kyrkorna. Ock å beträffande dopfuntens placering hade Palladius synpunkter. Den stod av ålder i kyrkans västra del nära ingången . Palladiu såg ingen anledning att ändra på detta; tvärtom fann han en djup symbolik däri , som han utvecklade på sitt målande språk: » Funten nere i kyr­ kan och altaret framme i kyrkan och predikstolen mitt emellan, så att när en kyrkoherde predikar - - - då bevisar han sin lärdom med de tvenne högvärdiga sak­ ramenten , därför lår han den ena handen in mot funten och den andra upp mot altaret , att de står på båda sidor om predik tolen, som de tvenne kerubim stod omkring arken - - - . » Och på ett annat ställe: » Funten står bak i kyrkan, så att ni itter och står allesamman och vänder baken mot funten för att ni skall tänka att det vore nog med den enda gången ni är döpta - - - och att ni aldrig mera skall döpas - - - , altaret tår fram­ me i kyrkan för allas era ögon och så vänder ni er upp mot det , för att ni skall komma ihåg att alltid gå till sakramentet - - - .» När och i vilken takt Mariakyrkans interiör nåddes av de nya strömningarna är inte närmare känt. Beteck­ nande för det mörker, som vilar över kyrkan und(!r detta århundrade , är , att inte namnet på en enda prä tman i fö rsamlingen bevarats till eftervärlden från tiden mellan reformationen och visbystiftets inrättande 1572. Det enda påtagliga vittnesbördet om den nya tiden är en ståtlig predikstol , om skänktes till Maria­ kyrkan 1548 av länsherren Eiler Hardenberg och borgmästaren Kristen Skriver. Den befinner sig sedan 1699 i Grötlingbo kyrka. På predik tol korgens idor er man porträtt av Luther och Melanchton men också av världsliga potentater. Den dominerande bilden före­ ställer emellertid det danska riksvapnet och under det­ ta tår med upphöjda bok täver länsherrens och hans makas namn . Inte bara möbeln om ådan utan också dess utsmyckning är talande bevis för kyrkans föränd­ rade situation. Visbystiftets tid Sedan Sverige genom fredsfördraget i Stettin 1570 av­ sagt sig alla anspråk på Gotland , fanns inte längre något hinder för den danska regeringen att ordna de kyrkliga förhållandena på ön på ett mera definitivt sätt. Den nyutnämnde länsherren Kristoffer Walkendorf fick 1571 konungen uppdrag att utvälja en av prostarna och sända honom till Köpenhamn för att där vigas till biskopsämbetet. Walkendorf sammankallade öns präs­ ter till generalkapitel i Visby och överlät åt dem att utse en lämplig biskopskandidat. De valde enhälligt kyrko­ herden i S Maria, Moritz Christensen Glad , som också följande år utnämndes till biskop över »Gullands stift». Hans ämbetstitel blev superintendent , en titel om in­ förts i Danmark efter reformationen som ersättning för biskopstiteln , som av kyrkopoliti ska skäl inte längre kulle få brukas. 22 Moritz Glad kvar tod som kyrkoherde i Visby stads­ församling även efter utnämningen till superintendent , och alltsedan dess har, med undantag för åren 1666­ 1681 , då Hindric Schacht var kyrkoherde i staden, superintendenten och sedermera biskopen i Visby stift beklätt båda dessa ämbeten. Visby pastorat kom sålun­ da att bli prebende till stiftets biskop.223 Det nya tiftet tyrdes av superintendenter till 1599, då ledningen för en tid övergick till en av de tre pros­ tarna , om i sin egen kap av stiftschef benämndes ge­ neralprost . 1631 utnämndes på nytt en superintendent. Den dan ka titeln behölls även efter det Gotland genom freden i Brömsebro 1645 återgått till Sverige. Först i samband med Gustav III :s statsvälvning 1772 upphöj­ des stiftet formellt till biskopsdöme, och den dåvaran­ de superintendenten Gabriel Timoteus Uittkeman kunde med all rätt övergå till att kalla sig biskop . 23 När vid 1600-talets mitt källorna börjar ge mera ut­ fö rliga uppgifter om den kyrkliga förvaltningen finner man, att Mariakyrkans angelägenheter sköttes av ett kyrkoråd på sju personer. Självskrivna ledamöter var land hövdingen, bi kopen i egenskap av stadens kyr­ koherde, borgmästaren och sextonmannaförmannen. Sextonmannaförsamlingen eller »Stadens äld te» var ett borgerskapets repre entant skap, om fungerade som rådgivande instans till magistraten , den verkstäl­ lande myndigheten i staden . De övriga tre utgjorde av en representant för den civila tjän temannaklassen , en handlande och en hantverkare . De valdes på livstid och vid uppkommande vakan er invaldes den nye ledamo­ ten av de övriga . Två ell er tre av de valda ledamöterna ut ågs att i egenskap av kyrkovärjare, senare kallade kyrkoföreståndare och sedan återigen kyrkovärdar, ha 15 den direkta uppsikten över kyrkobyggnaden. Enligt in­ struktion från magistraten 1653 skulle de bl a också ombesörja uthyrningen av bänkplatser i kyrkan och därvid tillse, att dessa fördelades efter vars och ens villkor, så att inte någon ur det förnämsta borgerskapet kom att sitta för långt bak i kyrkan . De hade också hand om försäljningen av gravplatser inom och utom kyrkan, de ombesörjde håvgången och skötte överhu­ vudtaget kyrkans räkenskaper. Som medhjälpare vid bokföringen hade de en kyrkoskrivare . En egentlig sys lomannabefattning tillkom först med den venska kyrkolagen 1686. Där föreskrevs, att en syssloman skulle förordnas vid varje domkyrka . På honom ankom många av de uppgifter, som tidigare ålegat kyrkovär­ darna. Vid Mariakyrkan utsågs redan samma år om lagen trädde i kraft organi ten Peter Bahr till sysslo­ man . Kyrkorådet var i flertalet fall suveränt, när det gällde kyrkans förvaltning , men i ärenden av stor vikt inträd­ de magistraten om beslutande myndighet. Det gällde tex extra bidrag till kyrkans och biskopsgårdens un­ derhåll men också utnämningsärenden . Fram till 1730-talet hade ålunda magistraten och stadens äldste ensamma valrätt, när stadskaplan skulle väljas , och även när det gällde en så underordnad tjänst som yss­ lomannens krävde magistraten att fä utse denne . Den 7 mars 1656, dagen efter superintendenten Strelows från­ fälle, valde magistraten tillsammans med stiftets präs­ terskap tom en ny superintendent, men Karl X Gu tav ogiltigförklarade valet och utnämnde i stället sin hov­ predikant. Ordförande och ammankallande i kyrkorådet var superintendenten/biskopen. När han var frånvarande, vilket ofta hände på grund av uppdrag som riksdags­ man , intogs hans plats i kraft av ett kungligt brev av den 22 juni 1766 av stadskaplanen . I kyrkorådet var man inte helt enig om detta. Räntmästare Anders Wi­ man hävdade , att landshövdingen skulle vara kyrkorå­ dets preses och att det kungliga brevet inte vore till­ lämpligt i Visby , eftersom kyrkan inte var jämförbar med landets övriga domkyrkor. För detta vann han dock inget gehör. I en församling, där ledamöterna representerade å skilda samhällslager och intressen och där prestige­ känslor inte sällan påverkade dera agerande , är det förklarligt , om ammanträdena ibland fick ett hetsigt förlopp . Den 2juni 1740 hade ett ammanträde i kyrko­ rådet kommit att utlysas till en dag , då allmän rådstuga höll , med påföljd att ingen av rådets ordinarie ledamö­ ter i magistraten hade kunnat infinna sig . De hade i itt ställe änt två vice rådmän med budskapet , att magi- FÖRSAMLINGSHISTORIA straten inte kunde underlåta att begära, att »Herr Dok­ torn och Superintendenten till enighets och sämjas bi­ behållande» först överlade med magistraten om dag , när kyrkoråd skulle hållas . Superintendenten Jöran Wallin replikerade , att han kommit överens med lands­ hövdingen om dagen , och att sammanträdet i god tid kungjorts från predikstolen. Någon skyldighet att sam­ råda med magistraten hade han ej, och för övrigt ansåg han , att talet om rubbad enighet och sämja borde bru­ kas spar ammare. Kunde landshövdingen komma ifrån på en kanslidag , borde de av magistraten , som tillhörde kyrkorådet, också kunna göra det. Vice rådman Jacob Clerck, den ene av magistratens utsända, svarade med att magistraten inte erkände någon annan pre e i kyr­ korådet än superintendenten i hans egenskap av kyr­ koherde . Skulle land hövdingen någon gång vilja när­ vara i kyrkorådet och stödja det med råd och dåd , sked­ de det »av grace» och inte därför att han ägde rösträtt. Detta fann superintendenten så anmärkningsvärt, att han begärde att det skulle upprepas för landshöv­ dingen , så att denne Jälv fick bemöta det. När lands­ hövdingen kort därefter infann sig och fick situationen klarlagd , lät han genast sända efter borgmästare Abra­ ham Lange och frågade honom , om magistratens depu­ terade haft i uppdrag att anmäla mi snöje med lands­ hövdingens säte i kyrkorådet , eller om magistraten menade , att han ej hade rösträtt där. Lange slog ome­ delbart till reträtt och förklarade , att deras enda upp­ drag varit att anmäla missnöje med att rådet till satt yssloman utan samråd med magi traten , och därmed var friden återställd för den gången. Stundom kunde motsättningarna få närmast komiska följder. När kyrkoråd skulle hållas den 26 maj 1783, hade landshövdingen rest ut på landet och anmodat landskamreraren och landssekreteraren att företräda honom i rådet. Biskopen ville tolka detta så, att land ­ hövdingen själv önskat närvara men ej kunnat , varför sammanträdet enligt hans mening borde uppskjutas till des å kunde ske . Räntmästare Wiman framhöll , att landshövdingeämbetet ej kunde er ätta landshöv­ dingens person i kyrkorådet. Detta bestreds av lands­ sekreteraren. Under meningsutbytet mellan den enare och räntmästaren avlägsnade ig bi kopen. Räntmästa­ ren erinrade då om att han föregående år begärt be­ frielse från uppdraget som ledamot av kyrkorådet och lämnade ammanträdet. Vice borgmästaren Carl Hind­ rich Lange citerade kyrkolagen , som stadgade att bis­ kopen såsom pastor i stadsförsamlingen borde vara närvarande i kyrkorådet. Då så inte längre var fallet och ingen annan förordnats i hans ställe, ansåg Lange, att inget kyrkoråd kunde hållas, varpå också han av­ 16 VISBY DOMKYRKA trädde. Rådman Lars Fåhraeus konstaterade, att av kyrkorådets ordinarie ledamöter nu endast två fanns tillstädes , nämligen han och hans son Olof, och att de var i så nära släktskap, att inget sammanträde kunde hållas. Sedan den förbittrade lands ekreteraren förbe­ hållit sig ett utdrag av protokollet, åtskildes de kvarva­ rande. Med anledning av en kunglig förordning 1817 inrät­ tades i Visby tre år enare såsom en kyrkorådet över­ ordnad myndighet sockenstämman. Till dennas befo­ genheter hörde att välja de icke självskrivna ledamö­ terna i kyrkorådet. Stämmorna, där i princip alla i för­ samlingen mantalsskrivna och till myndig ålder kom­ na fick delta , var ofta dåligt besökta - rådet föreslog 1835 sju röstberättigade personer som lägsta antal , för att stämma skulle kunna hållas - och kyrkorådet blev därför alltfort den viktigaste kyrkliga myndigheten. Det kunde dock hända, att stämman fattade beslut, som gick kyrkorådet emot. Under den för ta tiden rådde också en viss osäkerhet om vilka ärenden , som skulle handläggas av respektive myndighet. Därför genom­ fördes 1836 en kompetensfördelning, som för framtiden skulle reglera dessa förhållanden. Sockenstämman av­ löstes genom 1862 år kommunallagar av kyrkostäm­ man , som ägde bestånd till 1932, då genom allmänna val utsedda kyrkofullmäktige övertog dess uppgifter. Kyrkofullmäktige , som i Visby utgöres av 30 personer, väljer 10 ledamöter att tillsammans med biskopen utgö­ ra ett kyrkoråd (1977). Från 1500-talet fram till 1811 bildade de i Visby stad och socken boende en enda församling. 24 Sistnämnda år upprättades som en praktisk bokföringsåtgärd en särskild »Förhörs- och Communionsbok för Visborgs Slotts Kungs Ladugård och Stora och Lilla Hästnäs eller för Visby landsförsamling». Efterhand genomför­ des motsvarande uppdelning också i övriga kyrko­ böcker. Särskilda sockenstämmoprotokoll med Visby landsförsamling föreligger from 1827. En kyrkoför­ samling i lagens mening synes dock Visby socken ha blivit först 1894. Sedan 1936 utgör Visby stads- och landsförsamling återigen en enda församling. Församlingsbornas antal låter sig med någorlunda säkerhet bestämmas först sedan mantalslängder över samtliga invånare i staden börjat föras, vilket skedde 1766.25 Folkmängden uppgick då till 4 738 personer. Med tillhjälp av olika äldre längder kan folkmängden vid mitten av 1600-talet approximativt beräknas till mellan I 200 och I 500 personer och vid århundradets slut till ca 2 600. Under 1700-talets senare del ökade folkmängden mycket kraftigt och uppgick under några år på 1780-talet till över 5 000. Detta förorsakade en irriterande platsbrist i kyrkan , som dock löstes av ig själv genom en lika kraftig befolkningsminskning på grund av i för ta hand den i staden förlagda artilleriba­ taljonens förflyttning till annan ort 1788. Vid 1800-ta­ lets ingång hade antalet församling bor nedgått till 3 812 för att 1850 åter ha stigit till omkring 4 300. År 1900 uppgick folkmängden till 8 376, 1950 till 14489 och 1975 slutligen till 20 226 personer. Gotland återgång till Sverige 1645 innebar för kyr­ kans del krav på anpa ning till ven k kyrkosed. Av skilda anledningar kom omställningen att få ett mjukt förlopp och sträcka sig över en avsevärd tid. Det var ju inte heller fråga om några revolutionerande föränd­ ringar. I Sverige likaväl som i Danmark hade den re­ formerade kyrkan utformats i enlighet med de riktlin­ jer, som Martin Luther anvi at. Det tör ta problemet var att få det till övervägande del i Danmark utbildade prästerskapet att övergå till svenskt språk. Först tolv år efter freden i Brömsebro inrättade i Visby ett konsistorium efter svensk modell. 26 Under den danska tiden hade det varit ett sk konsistorium mixtum , dvs med såväl andliga som värld liga ledamö­ ter. Däri ingick sålunda inte bara superintendenten, de tre prostarna och nio andra prästmän jämnt fördelade på de olika tredingarna utan också länsherren och sta­ dens borgmästare och råd. Även de övriga prästerna i stiftet hade rätt att delta i sammanträdena. Det nya konsistorium, som inrättades 1657, hade betydligt min­ dre omfång. Det bestod endast av superintendenten, de tre prostarna och två andra prästmän. Konsistoriets förändring innebar ett viktigt steg mot en anpassning till svenska förhållanden, men det var egentligen för t under Haqvin Spegels (fig 3 a) korta men intensiva tid som superintendent (1679-85) , som ett mera konse­ kvent arbete på kyrkans försvenskning tog sin början. När sedan 1686 en ny kyrkolag utfärdades, blev förut­ sättningarna för en större likformighet med fastlands­ förhållandena ännu gynnsammare, och redan 1690 kunde superintendenten Petrus Stiernman konstatera , att den svenska gudstjän tordningen allmänt blivit ge­ nomförd. Benämningen konsistorium bibehölls på Got­ land till 1810, då den ersattes av domkapitel. Kyrkolagen föreskrev för städerna att ottesång, högmässa och aftonsång skulle hållas alla söndagar, på jul-, påsk- och pingstdagar, på de allmänna tora böne­ dagama samt på vissa andra närmare angivna högtids­ dagar. Veckopredikningar skulle hållas på onsdags­ och fredagsmorgnarna och morgon- och aftonbön alla övriga dagar. Det blev sålunda inte någon egentlig skillnad mot vad man vant sig vid under den danska tiden. Ringningen till ottesången skulle i de större stä­ Fig 3a. Haqvin Spegel, f 1645: d 1714, superintendent över Visby stift 1679-1685. Oljemålning av okänd konstnär i Visby domkapitel. Haqvin Spegel, geb 1645, gest 1714, Superintendent des Stif- tes Visby 1679-1685. Ölgemälde eines unbekannten Kiinstlers im Domkapitel von Visby. derna ske redan kl 4 och sammanringningen kl 5, i de mindre en timma senare. Högmässan skulle börja kl 8 och aftonsången kl 13.30. Veckopredikningarna tog sin början halv sju på morgonen. Ottesången fick inte ta mer än en halv timma i anspråk, medan aftonsången och veckopredikningarna fick hålla på I! timma. Be- träffande högmässan föreskrevs , att predikan inte fick överskrida en timma och att den , när vintern var sträng, skulle göras något kortare. Kyrkorna saknade ju ännu varje form av uppvärmning. I stort sett följdes kyrkolagens bestämmelser också i Visby. Av ett brev 1675 från kyrkoherde Hindric Schacht till stadens borgmästare och råd , som tydligen 2 - 785538 Visby Domkyrka FÖRSAMLINGSHISTORIA 17 Fig 3 b. Jöran Wallin, f 1686, d 1760, superintendent över Vis- by stift 1735-1744. Oljemålning av J H Scheffel 1741 i Visby domkapitel. l äran Wal/in , geb 1686, gest 1760, Superintendent des Stiftes Visby 1735-1744. Ölgemälde von J H Schejfel 1741 im Dom- kapitel von Visby . kritiserat gudstjänsttiderna, framgår att man redan då och »av ålder» hållit de tider för ottesång och högmäs- sa, som senare skulle föreskrivas i kyrkolagen. Vecko- predikningarna från Mikaelis till påsk började kl 8 och från påsk till Mikael is kl 7. Kyrkoherden medgav, att det ibland kunde bli vissa förskjutningar av tiden, men det var, menade han, inget att förvåna sig över, så länge staden höll sig med ett urverk, som kunde gå en till två timmar före eller efter, »görandes två timmar till en eller ock contra, en till två - - - ». Efterhand an- passades emellertid gudstjänsterna till människornas ändrade vanor. 1808 indrogs ottesången under den mörka årstiden och även onsdagens veckopredikan K. VITTI!RHl!TS HISTORI~ OCH ANTlK.VITETSAKADEMIENS BlBUOTI:lK 18 VISBY DOMKYRKA för vann. P A Säve berättar i mitten av 1800-talet, att morgonbön hölls var dag hela året kl 8 och aftonbön på ommaren kl 6 utom de onsdagar och fredagar, då det predikades i morgonbönen. Ottesången började kl 7. Till högmäs an kl 10 ringdes det halvannan timma tidi­ gare i S Karins tomklocka. När högmässan var slut kl 11 , gick man hem och åt middag för att sedan kl 12 bevista »tolvpredikan» i Ho pitalskyrkan och strax därefter aftonsången i Mariakyrkan. Den 2 sept 1894 ändrades tiden för högmässan till den ännu brukliga kl 11. Huruvida någon praxis utbildats beträffande dagar för dop, vigslar och begravningar har ej undersökts. Enligt beslut i konsistoriet 1680 skulle dock vigslar ej äga rum på onsdagar eller fredagar. Valde man någon av de andra veckodagarna skulle det ske kl 10, valde man en söndag fick det bli vid aftonsången. Vid gudstjänsterna spelade eleverna i den strax väs­ ter om Mariakyrkan belägna trivialskolan en uppskat­ tad roll som sångare. De hade sin plats i koret innanför det höga träskrank , som på tre idor omslöt detsamma fram till 1831 års restaurering. Före gudstjänsten sam­ lades gos arna på skolgården , där de tre klasserna ställde upp i rad med förstaklassarna först och översta­ kla arna sist. Åtföljda av in lärare tågade de under klockringning in genom vä tra ingången och uppför stora gången till koret. Efter gudstjän ten tågade de på samma sätt tillbaka till skolan, där överstaklassarna förhördes på predikan .27 På bönsöndagarna, när prästen lämnat predikstolen , framträdde de två bä t jungande överstaklassarna i kordörren och bugade djupt och högtidligt för försam­ lingen . I händerna hade de var sin stor notbok med guldpapper på pärmarna. De vände ig sedan mot präs­ ten , om trätt framför altaret, föll på knä och började , sedan orgeln först spelat Kyrie Eleison, att med hög röst sjunga denna. Därpå repeterades den av orgeln, kantorn och de övriga skolgossarna. De två knäböjan­ de sjöng sedan hela litanian och mellan varje »Förbar­ me dig över oss» och »Bevare oss milde Herre Gud» svarade orgeln och de övriga ångarna . Detta kallades att »sjunga i koret» och an åg som ett hedersuppdrag och ett mycket eftersträvan värt sådant, eftersom det förutom äran inbringade var och en 3 daler. 28 Överstaklassens sångare medverkade också vid skriftermålsgudstjänsterna. Sådana hölls på lördags­ eftermiddagar med nattvardsgång påföljande söndag. · Efter den inledande psalmen, som Jöngs utan orgel­ musik , framträdde en överstakla are i stora kordörren och yttrade med hög rö t: »Des a efterföljande ord skriver profeten Esaias (eller aposteln Matteus)», var­ på han mässade hela episteln för den kommande sön­ dagen. Gudstjänsten fortsatte sedan med prästens bön från predikstolen och slutligen skriftningen framför al­ taret. 29 Bland kyrkans befattningshavare har superintenden­ ten eller biskopen alltid intagit en särställning på grund av sina dubbla befattningar om stift chef och kyrko­ herde . I äldre tid - och det gäller såväl den danska som den ven ka - utnämndes han ibland av konungen efter för lag från stiftets präster, ibland av konungen egenmäktigt utan att stiftet fått ge sin ön kan till känna . I den svenska kyrkolagen av 1686 stipuleras, hur bis­ kopsval skall tillgå. Varje prästman inom stiftet får avlämna en röst edel med tre namn . Sedan domkapitlet verkställt sammanräkning, äger konungen utvälja an­ tingen en av de föreslagna eller någon annan , som han finner tjänlig för ämbetet. Denna konungens frihet att utnämna personer utanför kretsen av föreslagna be­ gränsades genom 1809 års regeringsform, som nödgar honom att utnämna en av de tre, som vid valet erhållit de flesta rösterna. Sedan 1965 föreligger ett avsevärt lekmannainflytande vid biskopsval. Stiftet har sålunda numera möjlighet att deklarera vem man önskar som biskop, men församlingen kan inte annat än indirekt påverka utnämningen av kyrkoherde . Superintendenten/biskopen hade sin huvudsakliga inkomst från sin befattning som stiftschef. Lönen ut­ gick i äldre tid i så många delposter och i så skilda former , att det är mycket vårt att få en uppfattning om förmånernas totalvärde. 3 ° Från den danska tiden är uppgifterna mycket knapphändiga . Superintendenten Olaus Phocas Staphrophski , som tillträdde 1631, sedan ämbetet under 32 år uppehållits av generalprostar, till­ erkändes en lön av 200 daler specie, 24 tunnor råg, 2 laktnöt och 20 får. Därtill kom inkom tema från prebendepastoratet Väskinde-Bro, 50 lass ved och 30 lass hö från landsförsamlingama samt visitationspen­ ningar. Vid tiden för Brömsebrofreden , då Hans Nils­ son Strelow var superintendent, uppgick naturaförmå­ nerna till 48 tunnor spannmål och 20 får , vilket drott­ ning Kristina 1649 fördubblade. Strelow innehade des utom Vall och Hogräns pastorat , där han tidigare varit prost , som prebende. Karl Gu tav ökade 1652 hans förmåner till 300 riksdaler, 100 tunnor spannmål , 2 oxar, 40 får , 30 lass hö , 30 kaster ved samt räntan av fisket på Östergams holme. Det sistnämnda liksom räntan av åtta gårdar i Vall och Hogrän synes vara att betrakta som ett personligt lönetillägg för Strelow. Efterträdaren Johannes Brodinu tillbytte sig 1659 När och Lau som prebende i stället för Vall och Hogrän , och 1665 bytte han också Visby pastorat mot Lärbro och Hellvi. Anledningen därtill synes ha varit en tvist med staden om uteblivna tiondeinkomster från de bor- gare, som drev jordbruk och fiske. Haqvin Spegel be- höll När och Lau som prebende, men återtog Visby 1681. Den följande superintendenten Petrus Stiernman bytte När och Lau mot Lärbro och Hell vi, som därmed på nytt blev prebende åt biskopen i Visby och förblev så ända till 1873.3 ' Naturaförmånerna reducerades efterhand eller om- räknades i pengar med påföljd att kontantlönen ökade. I landsboken för Gotlands län år 1700 bokförs 728: 16 riksdaler som lön till superintendenten , vilket belopp kvarstår oförändrat ännu femtio år senare. Som jämfö- relse kan nämnas, att landshövdingen samtidigt uppbar en lön på I 500 riksdaler. 1873 fastställdes biskopens lön till I 0 000 riksdaler, varav en del skulle utgå av räntor från gårdar på mellersta Gotland och en del kontant utbetalas av statskontoret. Samtidigt upphörde de sedan medeltiden utgående visitationspenningarna från tandsförsamlingarna. I sin egenskap av kyrkoherde i stadsförsamlingen uppbar superintendenten/biskopen från mitten av 1600-talet 60 riksdaler årligen av kyrkans medel , 60 tunnor spannmål i stället för tionde av borgerskapets jordar samt offer från församlingen. Dessutom hade han fri bostad i biskopsgården, som ägdes och under- höll s av staden. Offren var för prästerskapet en föga tilltalande form av löneförstärkning, och de avskaffa- des också successivt. På sockenstämma 1862 beslöts, att kyrkoherden skulle erhålla 700 riksdaler i ersättning för bortfallet av de extra inkomster de då ännu kvarva- rande offren innebar. Vid lönereglering för prästerska- pet i Visby pastorat 1870 fastställdes kyrkoherdens lön till 3 999: 51 kr jämte fri bostad. Med offer avsågs frivilliga gåvor, som lämnades dels vid de största kyrkliga högtiderna, dels vid bröllop, kyrkotagningar mm. De var en kvarleva från den dan- ska tiden , som segt dröjt sig kvar i Visby. Superinten- denten Brodinus beklagade sig 1659 hos drottning Kris- tinas generalguvernör över att många församlingsbor höll sig hemma från kyrkan på de dagar offer skulle äga rum. Han ville, att seden skulle förbjudas i Visby och hänvisade till att den redan var avskaffad på landsbyg- den. Det hjälpte inte , att generalguvernören resolvera- de att så skulle ske. Offren i Visby fortsatte, och hur de gick till berättar P A Säve (tig 4). »Ända till biskop Uitkemans tid upptogs prästoffer jul, påsk och pingst på det sätt, att sedan möjligast längsta psalm blivit utvald efter predikan vid högmäs- san, biskopen och stadskaplanen sutto vid var sitt lilla offerbord samt den högvördiges egen och stadskapla- FÖRSAMLINGSH ISTORIA 19 Fig 4. Plan av Mariakyrkans kor visande församlingens pro- cessionsväg på offerdagarna. Skiss av P A Säve. UUB. Grundriss des Chors der Marienkirche mil dem Prozessions- weg der Gemeinde an den Opfertagen. Skizze von P A Säve . nens adjunkt stodo uti nedre koret utan bord men i stället med sina hattar såsom offerhåvar. Under psal- men började nu Guds församling sitt offertåg, vandrade först på norra sidan av nedre koret upp till övre koret , kring och bakom altaret, varefter var och en , allra först landshövdingen , artilleriöversten , borgmästaren , råd- männen , köpmännen osv nalkades biskopens högvör- diga offerbord och där med en andäktig bugning läm- nade sin gåva, därefter likaledes på stadskaplanens bord samt äntligen i stadsprästemas eller adju nkternas framräckta hattar.» 32 Säve berättar vidare, att på biskop Liitkemans för- slag och efter beslut på allmän rådstuga denna form av offer ersattes av sk påskören , vilka insamlades och antecknades i sk påskböcker av borgare eller husägare för prästernas räkning. Påskörena , som fått nam n av att insamlingen skedde vid påsktiden, avskaffades 1862. Som tidigare framhållits föreskrev redan den danska kyrkoordinansen av 1539, att det i köpstäderna skulle finnas minst en kyrkoherde och en kaplan. Det finns därför skäl att tro, att kyrkoherden i S Maria haft en stadskaplan vid sin sida, alltsedan stadsförsamlingen inrättades efter reformationen. Den förste till namnet kände kaplanen uppträder emellertid först 1574. Titeln 20 VISBY DOMKYRKA ändrades vid mitten av 1800-talet till stadskomminister; senare har också titeln domkyrkokomminister använts . Stadskaplanen/komministem har edan gammalt in­ nehaft tjänstebostad vid Biskopsgatan i domkyrkans omedelbara närhet. I ett inventarium från 1585 , som upptar allt vad kyrkan ägde av fastigheter , nämns ej någon kaplansgård , oaktat befattningen i fråga bevisli­ gen existerade då. Däremot uppta såsom tillhörande Mariakyrkan S Hans prästgård med inventarier, vilket tyder på att den då ännu var bebodd . På Klinten ovan­ för S Hans kyrka låg en åker, om kaplanen enligt amma inventarium brukade.33 Det förefaller därför sannolikt, att kaplanen vid denna tidpunkt di ponerade S Hans prästgård som tjän tebo tad . I slutet av 1600-talet ligger emellertid kaplansgården på amma ställe som nu , dvs i hörnet av Biskopsgatan och V Kyrkogatan nordväst om kyrkogården . Kaplanen lön utgjordes 1669 av 30 riksdaler från kyrkan och lika mycket från staden , vidare 20 tunnor pannmål som er ältning för tionde av borgerskapet amt tre offerdagar med två offer om dagen och en , Kyndelsmässodagen, med ett offer, om vilket han var ensam. 34 När offren definitivt avskaffades 1862, kom­ pen erades stadskaplanen med 750 riksdaler rik mynt , varjämte hans lön ökades med 554 riksdaler till 2 000 riksdaler riksmynt. 35 Såväl biskopen som stad kaplanen hade tidvis egna adjunkter, om de fram till 1862 själva måste avlöna. Nämnda år tillerkändes bi kopen 450 riksdaler riks­ mynt som bidrag till avlöning av en pastorsadjunkt , medan stadskaplanens adjunkt erhöll en lön av 500 riksdaler rik mynt under förutsättning , att befattningen kunde förena med domkyrkosysslomannens. Liksom biskopen och tadskaplanen har klockaren länge innehaft tjänstebostad. Öster om kaplansgården förvärvade kyrkan 1682 en mindre fa tighet till bos~ad åt den nyutnämnde klockaren Matthia Sahlsten.36 Det var av allt att döma den första klockaregården i kyr­ kans ägo. Sahlstens företrädare , gemenligen kallad Per Klockare, var, uppger Jöran Wallin, en rik man med egen gård . Enligt en av magistraten 1653 utfärdad in­ struktion kulle klockaren utöver de ordinarie sysslor­ na klämta med storklockan tolv lag om dagen. På de tora festdagarna skulle han ringa med stora klockan till tolvpredikan och kimba på samma klocka till afton­ sången. På förmiddagen klockan tio och på eftermidda­ gen klockan fem skulle han ringa i S Karin klocka. En gång om året till mid ommar kulle han feja dammet av fönstren och väggarna.37 Klockaren lön utgjordes för­ uiom av den fria bostaden av den sk julekannan , som han själv hade att samla in genom att gå från hus till hus. Dessutom uppbar han en tunna spannmål av bor­ gerskapet. 1833 er atte julekannan av en fa tår lön på 100 riksdaler, om taxerade ut efter hu klas erna. 38 En annan kyrkan befattning havare med tradition ända från medeltiden var organisten . En orgel omtalas redan 1427, då Ge ike Myntemä tare änka skänker en åker och en betning till en vicaria , som sägs vara belä­ gen »under orgeln». 39 1682 förordnade drottning Kristi­ na, till vars underhållsländer Gotland fortfarande hör­ de , att till organisten, som tillika fungerade som kantor, kulle utgå en lön på 150 daler silvermynt årligen. Se­ dermera uppdelades tjänsten i en organist- och en kan­ torstjänst , varvid organi ten behöll löneförmånerna , medan kantorn skulle avlönas med kollektmedel och längre fram också genom offer. När det mot 1700-talet lut blev aktuellt att avskaffa offren anhöll kantor Carl-Magnus Hägg att få en lön , som motsvarade vad han dittills uppburit genom offer och aftonsångskollekter beräknat till 39 rik daler pe­ cie om året. I sin motivering anförde han bl a , att han »i synnerhet under fastetiden , då orgor (dvs orgelspelet) upphöra , nödgades blottställa sitt bröst och in häl a för att kunna leda ången ». 4 °Kantorn plats var i koret innanför korskranket , »genom vars spjälor han utbasu­ nade och började psalmerna» (Säve) . Kantorn erhöll kompensation för inkom tbortfallet genom offrens slo­ pande, men kollekterna bibehölls. När edan håv­ gången ersattes med kollektbäcken vid kyrkdörrarna , blev inkom tema allt mindre , och 1846 begärde kan­ torn att få kollekterna utbytta mot en årlig uttaxering av 2 skilling banko av varje i församlingen mantalsskri­ ven person. Till kyrkans tjänare hörde också »calkanten» eller orgeltramparen, »spögubben» eller kyrkväktaren och en rad ringkarlar, 1830 inte mindre än femton stycken. Spögubben,41 som förmodligen fått sitt namn av den käpp, med vars hjälp han under gudstjän tema kulle väcka inslumrade åhörare , bar i tjänsten en livrerock av blått kläde med röda uppslag. 1730 anmodades han att använda den såväl till högmässan som afton ängen . Ringkarlarna hade givetvis i första hand att vara för ringningen , men dessutom fick de hjälpa till vid den årliga storstädningen i kyrkan , de skulle rensa takrän­ norna från snö, uppkasta gångar på kyrkogården vin­ tertid och gräva gravar, varvid de var trängt förmana­ de att ta väl vara på framkommande ben från tidigare begravningar och åter nedlägga dem i graven .42 Här bör också nämnas tomväktarna , som ifrån väst­ tornets altan nattetid skulle hålla uppsikt, om elden kom lös någonstans i staden. De var emellertid inte an tällda av kyrkan utan av magistraten, och de hade FÖRSAMLI GSHI STORIA 2 1 sin särskilda uppgång till tornet direkt utifrån på norra sidan. Från kyrkan ida klagade man över all tomväk­ tarna förorenade i tornet , och 1853 begärde kyrkorå­ det , att de skulle indraga . Men magistraten ville ha dem kvar, och för t 1869 upphörde dessa tjänster. Under den långa tid detta avsnitt omspänner var Mariakyrkans ställning i juridi kl hänseende många gånger föremål för di kussion. Vid ett sammanträde i ho pitalet 1711 framställde landshövdingen frågan , om inte Visby kyrka vore domkyrka, efter om här var en superintendent och kyrkolagen föreskrev, all där sådan fann borde det ock å finna domkyrka. Biskopen sva­ rade undvikande , all den hä r brukliga benämningen var stadskyrkan.43 1737 diskuterades frågan i kyrkorådet i samband med förfarandet vid gran kningen av kyrkans räkenskaper. Biskopen menade , all man borde följa vad om föreskrivit för domkyrkor, medan borgmäs­ taren hävdade , all kyrkan ej kunde betraktas som så­ dan , efter om den varken av ålder varit det eller hade de inkomster i spannmål och annat, som kom andra domkyrkor till del. Visby kyrka hade underhållits av staden och för amlingen, menade borgmästaren, och bi kopen befattning med den vore ute lutande i egen- kap av tadens kyrkoherde. När Kungl Maj :t 1775 infordrade uppgifter om dom­ kyrkornas reparationer och räkenskaper, försummade inte kyrkorådet all framhålla , att Vi by tad kyrka inte såsom övriga domkyrkor ägde några förläningar av kronotionde , hemman räntor, domkyrkotunnor e dyl utan hade all sin inkom t från årliga ammanskott och betalningar i form av kollektmedel , vin- och oblatpen­ ningar, bänkhyror, bötes- och räntemedel, avgifter vid begravningar och hemmavigslar samt tomthyror och arrenden från några av privatpersoner donerade jordar. År 1800 underställde domkapitlet Kungl Maj: t frå­ gan om räkenskapernas granskning och domkyrkans förvaltning. Domkapitlet hemställde efter att ha redo­ gjort för gällande praxis om befrielse från den kyl­ dighet beträffande förvaltningen av Visby domkyrka , som enligt kyrkolagen kunde åligga domkapitlet. Kammarkollegiet anförde , all varken landshövdingen eller domkapitlet hade all ta vidsträcktare befattning med Vi by kyrka än om gällde för kyrkor i allmänhet , eft ersom den inte var att betrakta om verklig domkyr­ ka. Kungl Maj: t däremot förordnade 180 I, all dom­ kyrkans räkenskaper skulle överses av domkapitlet och därefter inlämna till land kontoret. Därmed hade i princip fa stslagits, att Mariakyrkan var att betrakta som domkyrka. Från denna tidpunkt börjar kyrkan ock å mera konsekvent benämna Visby domkyrka. Vid 1844-45 års riksdag väcktes motion om att dom­ kyrkan i Visby skulle beviljas samma k domkyrko­ tunnor, som tillkom övriga domkyrkor i riket. Riksda­ gen beslöt med anledning dä rav, att av kronans arren­ despannmål från Visby kung ladugård tio tunnor skulle utgå under tiden fram till nä ta rik dag. Beslutet moti­ verades med att kyrkan var en av de största i riket , och att underhållet av krudar och annan kyrkoattiralj var kostsammare i en domkyrka än i kyrkor i allmänhet. Två år senare beslöt rik dagen , att understödet till domkyrkan skulle utgå allt framgent. 1892 omräknade domkyrkotunnorna till ett kontant årligt anslag på I 000 kr , vilket 1927 höjdes till 2000 kr. Med detta belopp utgick an laget till 1957 , då det indrogs. Staten har vid ett par tillfällen genom engångsanslag bidragi t till kost­ naderna för mera omfattande reparationer, 1897 med I 00 000 kr och 1945 med 60 000 kr. Kyrkans läge och närmaste omgivningar När Mariakyrkan grundades fanns ännu ingen stads­ mur kring Visby , som på ett otvetydigt säll avgränsade stadsbebyggelsen från de obebyggda områdena runt staden. Såvitt nu kan bedömas tillkom stadsmuren i sill äldsta lägre och nästan helt tomlösa skick för t efter mitten av 1200-talet , dvs vid en tidpunkt , då bebyggel­ se funnits på platsen i minst 200 år. Murens omkrets synes ha bestämts av de mest perifert liggande stenhu­ sen, av vilka åtskilliga kom att ingå som försvar verk i själva muren. Man kan i Visbys nuvarande stadsplan urskilja en synbarligen planmässigt ordnad halvkretsformig stads­ kärna, begränsad i väster av Strandgatan , i söder av Hästgatan, i öster av S Kyrkogatan och Drottensgatan samt i norr av Specksrum och Rostockergränd eller möjligen Specksgränd (fig 5 a). Tre längsgående gator, Strandgatan , Mellangatan och S Hansgatan , markerar naturliga terrasser i stadskämans topografi . Utanför stadskärnan ha r stadsplanen en mera oregelbunden och Jälvvuxen utformning. Kontra ten mellan inner tad 22 VISBY DOMKYRKA Fig 5 a-b. Visby innanför murarna. a. Modern, förenklad stadsplan visande kyrkornas läge. Efter Lagerlöf-Svahnström. b. Stadsplan från 1646 av Johan Meyer. KA. Visby i1111erhalb der Mauem. a. Modemer, schematischer (vereinfachter) Stadtplan, der die Loge der Kirchen zeigt. b. Johan Meyers Stadtp/an von 1646. och ytteromräden framträder med särskild tydlighet i det äldre kartmaterialet (fig 5 b). Det är betecknande, att ingen av de äldsta kyrkorna är belägen inom stadskärnans gränser.44 Genom ut- grävningar har konstaterats , att S Per och S Clemens tillhör ett äldre skikt än de övriga kyrkorna. De har ett likartat läge i förhållande till stadskärnan, S Per ome- delbart söder om densamma, där S Hansgatan mynnar, och S Clemens pä motsvarande plats i norr. Dessa kyrkor har varit omgivna av kyrkogårdar, pä vilka tal- rika gravar påträffats . Pä platsen för S Per skall enligt Gutasagan stadens första ät alla helgon invigda kyrka ha byggts . Det bör ha varit en träkyrka, men av den har inga spär påträffats. En i den intilliggande S Hans kyr- ka funnen runsten frän 1000-talet ger dock en antydan om platsens ålder som kultplats. S Pers första stenkyrka byggdes i mitten av 1100-ta- let , en enkel tomlös absidkyrka av normal romansk typ . För den snabbt växande församlingen blev den snart för liten, och därför uppfördes pä 1200-talet norr om och vägg i vägg med S Per den väsentligt större S Hans kyrka. Denna synes under hela medeltiden ha betraktats som den egentliga stadskyrkan, och den blev gäng pä gäng föremål för utvidgning. Pä samma sätt LÄGE OCH OMGIV INGAR 23 Fig 6. Utsnitt av stadsplan från 1968 visande Mariakyrkans närmaste omgivningar. A. Mariakyr­ kan . B. Församlingshus. C. Johan Målares hus. D. Gotlands militärkommando (Helgeandsgården). E. Komministergärden , F. Fd Klockaregård . G. Biskopsgården: I Huvudbyggnaden , 2 Kapitels­ huset, 3 Betjäntflygeln, H. Hemteknisk skola (Drottning Desiderias arbetsskola). I. F d Tekniska skolan . J . Ryska kyrkan . K. Elevhem (Sällskapet DBW:s Bell-Lancasterskola). Tei/ des Stadtp/ans von 1968 mil der nächsten Umgebung der Marienkirche. A . Marienkirche . B. Gemeindehaus . C. Haus Johan des Malers. D. Militärbehördekommando Gotlands (Heiligen­ geisthof) . E . Kaplanshaus. F. Ehem . Kiisterhaus. G. Amvesen des Bischofs: I. Hauptgebäude, 2. Kapitelhaus , 3 . Dienerfliigel. H . Haushaltsschule (A rbeitsschule der Königin Desideria ). / . Ehem. technische Schule . J . Russische Kirche . K . Schiilerheim , ehem. Be/1-Lancasterschule. kan man avläsa stadens expansion i S Clemens många 1200-talet , Drottens kor och torn möjligen några de­ utvidgningar av den äldsta lilla romanska kyrkan, men cennier dessförinnan. På platsen för S Lars har enligt den nådde aldrig samma monumentala format som S vad grävningar givit .vid handen tidigare funnits en Hans .45 profan stenhusbebyggelse. S Karin tillhörde det på Inom själva stadskärnan byggdes med tiden tre kyr­ 1230-talet grundade franciskanerklostret , medan de kor, Drotten, S Lars och S Karin , alla tre i den övre båda andra varit eller i varje fall under medeltidens delen ovanför S Hansgatan . De anlades vid mitten av lopp blivit församlingskyrkor. 24 VISBY DOMKYRKA Fig 7. Johan Målares hus, frän nordväst. Foto 1977. Haus Johan des Malers, von Nordwesten. Bebyggelsen inom stadskärnan utgjordes under högmedeltiden av tätt liggande tlervåniga stenhus, som till långt övervägande del innehöll rena förrådsutrym- men. 46 Särskilt i området mellan Strandgatan och Mel- langatan nådde husen monumentala former. Trots det- ta var den för bostadsändamål avsedda delen förvå- nansvärt blygsam, och det kan ifrågasättas, om en så- dan överhuvudtaget alltid var för handen. Husen upp- fyllde praktiskt taget helt de långsmala tomterna, och öppna gårdsrum synes ej ha förekommit. I stadskär- nans högre liggande partier hade bebyggelsen en något anspråkslösare karaktär, men också där var stenhusen talrika och trängseln stor. Stadskärnan utgjorde med andra ord ett för merkantila ändamål hårt exploaterat område, och för den talrika befolkning av hantverkare, byggnadsarbetare, sjömän och arbetskarlar av skilda slag, som måste ha utgjort majoriteten av stadens invå- nare, fanns där ingen plats. Deras bostäder, verkstäder och uthusbyggnader måste ha legat utspridda över hela det återstående utrymmet innanför stadsmuren, norr ut på nuvarande Botaniska trädgårdens område, öster och söder ut uppe på Klinten och i sydväst bortom S Hans och S Pers kyrkogård, där sedan Visborgs slott bygg- ; .... ·~ ' .. ··- - ~ . t ~ des , alltså på områden, som under stadens djupaste nedgång på 1500- och 1600-talen låg nästan helt öde. Men dessa hus har varit av enklare beskaffenhet än storköpmännens stenbyggda packhus, och de spår de efterlämnat har i allmänhet förbisetts. 47 Söder om stadskärnan var det för packhusbebyggel- se lämpade området begränsat på grund av markens starka lutning och det allt smalare utrymmet mellan stranden och Klinten. Norrut existerade inte dessa nackdelar, men trots detta är de medeltida packhusen inom området få. Där ligger i stället flertalet kyrkor. Uppe på Klinten i sydost låg i ensamt majestät S Mika- els kyrka, enligt Petrejus skökornas egen kyrka, som de uppbyggt för sina illa förvärvade pengar!48 Anlagd alldeles under Klinten nordost om stadskär- nan har S Maria ett mera centralt och dominerande läge än de övriga kyrkorna (fig 6). Kyrkogårdens lägsta del ligger drygt 20 m över havet. Endast S Mikael låg . högre. Omkring S Maria bör under köpmanskyrkans tid det tyska handelsfaktoriet ha varit beläget, men det är inte möjligt att utstaka några gränser för detsamma. Man kan dock konstatera, att inte mindre än fem säkert medeltida gator mynnar vid Mariakyrkan, och uttala en LÄGE OCH OMGIVNINGAR 25 Fig 8. Komministergärden, tidigare benämnd Kaplansgärden, frän sydost. Foto 1977. Kaplanshaus, von Si.idosten. förmodan, att dessa gator en gång tillkommit för att de vid dem boende lätt skulle kunna komma till sin kyrka. Det tyska faktoriets intresseområde skulle i så fall ha sträckt sig från Kyrkberget i öster i en bred kil mot väster längs Hospitalsgatan-Smedjegatan i nordväst och Övre och Nedre Finngränd - Drottensgatan i sö- der och sydväst. Inom detta vidsträckta område har inte bara legat handelsgårdar och verkstäder utan ock- så kyrkliga inrättningar från olika tider, såsom kapell, helgeandshus, skola, kapitelshus och gilleshus för präs- ter. Det ligger i sakens natur, att områdets karaktär un- der medeltidens lopp ändrats i takt med visbysamhäl- lets utveckling och förändringarna inom stadens tyska befolkningsgrupp. Bebyggelsen norr och söder om Mariakyrkan ome- delbart under Kyrkberget bildar tillsammans med kyr- kan kvarteret S Maria. Domkyrkan har själv kvarters- ,beteckningen S Maria 23. I norr närmast intill kyrkans värmecentral ligger sedan 1912 ett församlingshus (kv S Maria 22), vars kärna utgörs av en äldre byggnad. När detta skrivs (1977), genomgår församlingshuset en omfattande ombyggnad och tillbyggs mot norr och ös- ter. Under större delen av 1800-talet var där gästgiveri. I » Visbyposten» 1869 annonserades, att man den I och 2 maj på »ölförsäljningsstället vid norra kyrkoporten» serverade färsköl och gräddvåfflor »på stockholms- vis». På den norr därom belägna tomten S Maria 20 påträffades 1969 i samband med rivning och nybyggnad en källare från ett medeltida stenhus. I anslutning till denna låg en välvd latrinbehållare, som gav intressanta fynd, bl a skärvor av syriska glasbägare från omkring 1300 med emaljerade och guldbelagda figurer och ornament. I övrigt är ingen medeltida bebyggelse känd från kv S Marias norra del. 49 Söder om kyrkogården och Kyrktrappan, som leder upp till Kyrkberget, ligger i den nuvarande tomtgrän- sen två hopbyggda medeltida stenhus (fig 7), kända under namnet Johan Målares hus (kv S Maria 37).50 Det lägre huset torde från början ha varit förrådshus, me- dan det högre även innehållit bostadsutrymmen. Det senare husets förste kände ägare var stadsmålaren i Visby, Johan Bartsch, verksam i mitten av 1600-talet. Han köpte huset 1661. I början av 1700-talet förenades husen under en ägare. En remsa av den intilliggande kyrkogården tillhörde fastigheten fram till 1785. Ome- delbart söder om dessa byggnader låg ett annat medel- 26 VISBY DOMKYRKA tida stenhus , som kallades Skomakarelagshuset. Det hade 1592 skänkts till skomakareskrået av staden, vars borgerskap tidigare nyttjat det som gilleshus, förmodli- gen under namnet Lilla kompaniet. För samma ända- mål användes det av skomakaremästarna. 5 1 I början av 1800-talet såldes det till handlanden C Chasseur, och senare blev det kakelugnsfabrik. Det revs 1934. Kv Helge Andshuset i nordväst har sitt namn efter hospitalet, »heligest», som upptog större delen av kvarteret från 1200-talets slut (tidigast nämnt 1292) till 1943 , då sjukhusbyggnaderna blev säte för militärbe- fälhavaren för VII. militärområdet. 52 Helgeandskyrkan står som ruin sedan 1611, då den tillsammans med hospitalets övriga byggnader härjades av eld. På läns- herren Jens Högs initiativ uppfördes 1628 en mindre kyrka, som stod kvar till 1784.53 Den var 17 alnar lång och 12 alnar bred . Den nuvarande gatubyggnaden upp- fördes 1832 som lasarett, varvid bl a gravstenar från domkyrkan kom till användning. Av övriga byggnader inom området är en medeltida och en från 1783. För närvarande disponeras gården av Gotlands militär- kommando. I samma kvarter med tomtnummer 4 ligger Kommi- nister- eller som den tidigare hette Kaplansgården (fig 8). Vid en syn 1690 befanns den innehålla följande hus: 54 Fig 9. Biskopsgår- den. Nuvarande huvudbyggnaden, från sydost. Foto 1977. Bischofshaus. Jetzi- ger Hauptbau von Sudosten. I. Nya träbyggningen bestående av 2 stugor, 2 kamrar, kök , förstuga och loft. 2. Stenhuset vid porten bestående av i bottenvåningen en valvstuga i väster och en annan stuga i öster samt i övre våningen ett välvt rum i öster med ett litet rum utanför, varifrån en trappa ledde upp till loftet. Gavlarna var av korsvirke. Utanpå huset fanns en trappa med svale. 3. Ett rivningsmoget brygghus. 4. Lada och loge. 5. Stall och höhus. 6. En välvd och en annan källare »under huset». Av de nämnda byggnaderna synes »nya träbyggning- en» ha tillkommit efter 1682. Den kan nämligen inte identifieras bland de byggnader, som omnämns i ett detta år upprättat inventarium. »Stenhuset vid porten» härrörde av beskrivningen att döma från medeltiden. När syn på nytt hölls i Kaplansgården 1747, var stenhuset inte längre bevarat, och trähuset började bli dåligt. På östra sidan var syllarna uppruttna. Exakt hur länge huset stod kvar har inte gått att utröna, men 1771 hade det ersatts med ett stenhus i två våningar. Det innehöll i bottenvåningen förutom förstuga ett kök och en dagligstuga. Innanför denna låg i en envånings ut- Fig 10. Den tidigare biskopsgärden, riven efter brand 1938, frän väster. Foto J A Lagergren omkr 1895. ViLA. Das ehemalige Bi- schofshaus, abgeris- sen nach dem Brand von 1938, von Wes- ten. byggnad på baksidan en sängkammare och en barn- kammare. I övre våningen fanns en sal och en sals- kammare.55 Det är inte svårt att i denna beskrivning igenkänna det nuvarande boningshuset, även om det sedermera genomgått åtskilliga förändringar. Sålunda härrör ut- byggnaderna mot norr och väster från I 897, då de ersatte äldre byggnader av motsvarande storlek på samma plats. Kv Helgeandshuset 5 i hörnet av Västra och Norra Kyrkogatan tillhör församlingen sedan 1682, då fastig- heten inköptes till klockaregård för 25 daler silver- mynt. 56 En nybyggnad av sten uppfördes där 1785. Det nuvarande boningshuset, ett reveterat trähus i en vå- ning, byggdes 1897 och disponeras för närvarande av församlingsdiakonissan. K v Priorn väster om Mariakyrkan domineras a-v Biskopsgården, som sträcker sig från Biskopsgatan i norr tvärs över kvarteret till Drottensgatan i söder. Tomtens oregelbundna form antyder att den genomgått åtskilliga förändringar under tidernas lopp. Jöran Wal- lin ansåg, att den från början ej varit särdeles stor, varvid han stödde sig på en uppgift från 1634 om att en privatperson ägt en åker intill Biskopsgården, skild från denna genom en gammal mur vid Biskopsgårdens lada. LÄGE OCH OMGIVNINGAR 27 Fig 11. Biskopsgärdens huvudbyggnad i början av 1700-talet. Uppm J Hattoun 1721. ViLA. Hauptbau des Bischofshauses zu Anfang des 18. Jahrhun- derts. Messung von J Hattoun 1721. rtn_O 0 28 VISBY DOMKYRKA 1642 köptes två jordar till »biskopens residens», och 1685 donerade biskop Brodinus änka en humlegård till Biskopsgården. 57 Den nuvarande huvudbyggnaden (fig 9) uppfördes 1938-39 i gotländsk prästgårdsstil efter ritningar av länsarkitekten Olle Karth, sedan den gamla brunnit under pågående reparation. Den gamla Biskopsgården hade en U-formad plan med den öppna sidan åt väster och huvudflygeln utmed Biskopsgatan (fig 10). Nämnda del var såsom framgår av detaljerade syneinstrument och bevarade äldre rit- ningar ett medeltida stenhus, som in på 1700-talet be- hållit mycket av sin ursprungliga gestalt såväl invändigt med välvda rum som utvändigt med höga avtrappade gavlar (fig 11). Den förbands med den parallella södra flygeln genom en till sin källardel ännu bevarad sten- byggnad, som likaledes var av medeltida ursprung. Källaren är täckt med två kryssvalv. Den södra flygeln Fig 12. Kapitelshuset i Biskops- gården. Fasaden mot Drottens- gatan. Foto 1977. Kapitelhaus des Bischofsanwesens. Fassade zur Drottensgatan. var ursprungligen byggd av korsvirke och utgjorde på 1600-talet biskopens egentliga bostad. Där fanns i ett rum en sandstensspis med årtalet 1631 samt målade glasrutor daterade 1632, vilket möjligen kan betyda, att korsvirkeshuset tillkommit vid den tiden. Det revs vid mitten av 1700-talet, och på platsen uppmurades ett stenhus av ungefär samma storlek. 58 I den nuvarande Biskopsgården ingår förutom den nyssnämnda källaren ytterligare två byggnader av stort kulturhistoriskt intresse. Den ena är det sk Kapitels- huset (fig 12) vid Drottensgatan, ett stenhus i två vå- ningar med delvis väl bevarade medeltida detaljer.59 Det har i bottenvåningen innehållit två kryssvälvda förrådsrum med ingångar från intilliggande gator samt från gården. Från gårdssidans ingång har dessutom murtrappor lett upp till en övre våning, som kan för- modas ha haft samma indelning som den underliggan- Fig 13. Biskopens betjänttlygel. Interiör av källaren. Foto 1976. Dienerfliige/ des Bischofsanwesens. lnterieur des Kel/ers. de. Den har emellertid redan på medeltiden ombyggts, så att en enda stor tunnvälvd sal bildats med en arkad mot gatan och en trefönstergrupp i östra gaveln. Upp- gången till salen utgjordes av en fritrappa av trä på gårdssidan. 1690, då huset ännu allmänt kallades kapi- telshuset, fanns valven över de två rummen i bottenvå- ningen kvar - rummen användes då till fårhus och »annan småfänad» - men upptill stod huset utan tak och man befarade att det »måste omsider helt överända falla». Man vet ingenting med säkerhet om hur Kapitelshu- set fått sitt namn. Det är tidigast belagt 1685 , men redan då var huset till hälften en ruin. En förmodan , att det tillhört linköpingsbiskopen och använts av honom vid visitationsresorna till Gotland, förefaller knappast realistisk . Biskopens besök var sporadiska och under dem vistades han mest på resande fot. De enda kapitel, som med säkerhet hållits på Gotland under medeltiden, är tredingskapitlen.60 De omfattade samtliga präster inom respektive treding och leddes av tredingsprosten. LÄGE OCH OMGIVNINGAR 29 Det är naturligtvis frestande att uppfatta Kapitelshuset som det ställe, där nordertredingens präster samlades till kapitel. Visby tillhörde nordertredingen och i regel utsågs någon av stadens kyrkoherdar till prost i denna treding. Mot detta talar, att nordertredingens präster bevisligen ägt en annan samlingslokal närmare Maria- kyrkan, ett gilleshus , som säkert också kunnat använ- das för seriösa sammankomster. Kapitelshusets namn måste i så fall ha ett annat ursprung, och ett möjligt sådant skall här antydas. Efter reformationen inrättades för handhavande av de kyrkliga angelägenheterna på Gotland ett sk gene- ralkapitel, som ägde bestånd under hela den danska tiden. Det finns inga uppgifter om var kapitlet till en början sammanträdde, men den omständigheten att Gothems församling 1597 lämnade 8 mark till Kapitels- huset i Visby visar, att det fanns en särskild byggnad för ändamålet. Även om det inte kan ledas i bevis, att därmed avsågs just den byggnad, det här är fråga om - kapitel hölls nämligen i slutet av 1500- och början av 30 VISBY DOMKYRKA 16()()-talet i olika lokaler - är det i varje fall möjligt, att så var fallet. Kapitelshuset skulle alltså kunna ha fått sitt namn av att generalkapitlen hållits där under en stor del av 1500-talet. Det andra kulturhistoriskt intressanta huset kallades förr Biskopens betjäntflygel. Det är en fritrliggande mindre byggnad inne i Biskopsgårdens trädgård. Bis­ kop Wallin krävde 1736, att det skulle byggas en drängkammare i Biskopsgården , eftersom sådan sak­ nades. Han föreslog, att den skulle förläggas till platsen för det avbrända stallet, under vilket fanns en god källare, som borde rensas upp. Hans begäran villfors , och ett litet rektangulärt envåningshus av sten uppför­ des över källaren ifråga. Det är till den sistnämnda intresset knyter sig (tig 13). Den är ovanligt välbyggd med fyra kryssvalv stödda av en fyrkantig pelare i rummets mitt , med nischer i väggarna och en stentrap­ pa i ena gavelmuren till den ovanförliggande våningen. Källaren är sålunda utan tvivel från medeltiden . Det är inte uteslutet, att Kapitelshuset och Betjänttlygeln ur­ sprungligen bildat en särskild gård med förrådshus resp. boningshus, kanske prästgård till Drottens kyrka. K v Priorn innehåller även utanför Biskopsgården fle­ ra intressanta medeltida byggnader. En sådan är hörn­ huset Biskopsgatan-V Kyrkogatan (Kv Priorn 3). Det då sk Virginska huset inköptes 1835 av Fruntimmers­ samfundet, vars uppgift var att verka för fattiga flickors uppfostran.6' Där bedrev samfundet skolverksamhet under namnet Drottning Desiderias skola fram till I% 1, då Visby stad förvärvade byggnaden. Några år tidigare hade staden intill densamma vid V Kyrkogatan upp­ fört en ny byggnad för undervisning i husligt arbete. Kv Priorn 5 motsvarar sannolikt den tomt, som nor­ dertredingsprästerna 1544 skänkte till Visby skola. Om detta är riktigt, var den vid överlämnandet bebyggd med ett förfallet gilleshus. 62 Det blev 1627 förstört av eld men upprättades omedelbart, och där bedrevs se­ dan skolundervisning kontinuerligt fram till 1859, då Visby lärdoms- och apologistskola tillsammans med gymnasiet inflyttade i F W Scholanders nybyggda skolhus vid S Hansgatan. 63 Från 1832 användes också den intilliggande fastigheten i hörnet av Skolgatan och Drottensgatan (Kv Priorn 6) för skolans behov. Den såldes 1859, medan det gamla skolhuset överlämnades till staden. Där inrättades sedermera i en ny byggnad en teknisk skola, som 1%7 införlivades med det nya gymnasiets tekniska utbildning. Slutligen skall nämnas ett väl bevarat ehuru natur­ ligtvis många gånger moderniserat medeltidshus på tomten kv Priorn 1. Över ingången sitter en senmedel­ tida vapentavla av sandsten med två lejon hålland~ en sköld med tre kors mellan sig. På övre kanten finns en svårläst inskrift: WYLHEM VAN DEM B(ER)GE (?). Släkten van dem Berghe är belagd på Gotland genom gravinskrifter från 1300-talet , men plattan kan av stilis­ tiska skäl inte vara äldre än från 1400-talet. På skilda platser inom kv Priorn har vid grävningar påträffats gravar och boplatslämningar från tenåldern . De härrör från en mycket omfattande bosättning, var centrum synes ha legat mellan Biskopsgatan i norr och Stora torget i söder och som i öst-västlig riktning nått från Klinten ner till S Hansgatan. Säkerligen har bo­ platsen sträckt sig in under Mariakyrkan. Från stenål­ derns slut till medeltidens början har däremot inga spår av mänsklig verksamhet påträffats inom kvarteret. Från medeltiden är lämningarna så mycket talrikare. Förutom de här nämnda byggnaderna har medeltida husgrunder påträffats såväl i kvarterets nordöstra hörn som i dess östra del. På sistnämnda plats gjordes nyli­ gen fynd av föremål från en bronsgjutareverkstad.64 Arkeologiskt sett tillhör kv Priorn sålunda de mera intressanta i Visby, och framtida grävningar skall sä­ kert ge en rik avkastning. Sannolikt skall därvid visa sig att det för visbyförhållanden ovanligt stora kvarte- · ret bildats genom sammanläggning av två eller flera mindre kvarter. Sydväst om Mariakyrkan ligger kv Kaplanen , också det rikt på medeltida bebyggelse. Ingen byggnad har dock såvitt man vet någonsin haft offentlig karaktär. I huset S Kyrkogatan 15 (kv Kaplanen 6, nu tillhörigt Föreningen Gotlands Fornvänner) bodde vid 1700-ta­ lets mitt skeppsbyggmästare Johan Reinicke , som leve­ rerat ritningar till tornhuvarna på Mariakyrkans öst­ torn . Det sista av kvarteren kring Mariakyrkan är kv Munken i söder. Den nordligaste ännu till stor del obebyggda tomten nr 1 tillhörde i slutet av 1600-talet stadens borgmästare. Vid grävningar på gården med anledning av fastighetens förestående sanering påträf­ fades 1975 grundmurar till ett flertal medeltida byggna­ der.65 I en mur ingick som byggnadsmaterial en mängd återanvända huggna stenar av omisskännligt kyrkligt ursprung, såsom delar av knektar och valvribbor, sockelstycken och rundade absidstenar (fig 166). På grund av närheten till Mariakyrkan och likhet med motsvarande detaljer i kyrkans äldsta parti ligger det nära till hands att tro att stenarna kommit därifrån. De skall beskrivas närmare längre fram. Inte mindre intressant är den sydligaste fastigheten , kv Munken 3. Gränsdragningen mot den norr därom liggande tomten är mycket komplicerad beroende på att mellan fastigheterna under medeltiden legat ett ka­ pell , den s k Ryska kyrkan . Dess läge och form anges på en karta från 1650-talet, men kapellet blev tidigt ruin och redan före 1700-talets mitt var alla synliga rester utplånade. På 196()-ta let återfanns grundmurarna , och de kan numera studeras i ett kryptliknande rum under den senare bebyggelsen. 66 Kapellet har bestått av ett kvadrati skt »långhus» och en direkt till detta ansluten absid i ö ter. Ingången torde ha legat i väster. Måtten har varit anspråkslösa: långhuset mäter invändigt ca 7x 7 m. I de s vä tra del yne ha varit en empor, som sträckt sig fram till mitten av långhuset och där uppbu­ rits av en a rkad med tre lika breda bågöppningar. Byggnad tekniken tyder närmast på 1200-talets förra hälft. De ovan omtalade på gården till fa tigheten nr I påträffade arkitekturdelarna har uppenbarligen inget samband med kapellet. Ö ter om kyrkan, uppe på Kyrkberget , utbreder sig ett relativt stort öppet område med en enda fritt liggan­ de byggnad . Det är Säll skapet DBW:s (De badande vännerna) Bell-Lancaster-skola, uppförd 1823 med än­ damål att meddela s k växelundervisning åt barn i åld­ rarna 6-10 år. När 1848 den allmänna folk kolan trädde i verk amhet i Visby , nedlades undervisningen , och Kyrkogården Kyrkogården har en oregelbunden mångkantig form och upptar en yta av 7 653 m2 (fig 14) . I söder begränsas den av fastigheterna S Maria 35 och 37 - den senare J DO M KYRKAN N. STIGLUCKAN s.--··-­ KYRKTRAPPAN STEN PELARE VAR M ECENTRAL FO RSAM L.HE M JOH. MÅLARES HUS KYRKOG RDEN 31 byggnaden kom under någon tid att nyttjas endast spo­ radiskt för olika koländamål. 1875 inrättades där i Hushållning äll kapets regi en slöjdskola, som 1926 omorganiserades till en stadens yrke kola. I en galge på norra gaveln hängde en klocka , i vilken larm ignaler skulle ringas , när elden kom lös i staden . Den hade lånats ut av Mariakyrkan . Numera är huset ombyggt till elevhem, varvid man sökt återge det de ur prung­ liga utseende . Det hade nämligen 1881 påbyggts med en övre våning. På kartor och avbildningar från 1700-talet ser man på berget endast en väderkvarn och några åkerlap­ par. Där fann emellertid en tendens till oreglerad, slumartad bebyggel e som oroade kyrkorådet. 1737 på­ talades i rådet den fara för kyrkan, som dessa stugor och kojor utgjorde , om elden kom lös . Det beslöts att de skulle flytta , och inga nya hu kulle få uppföras där. Även väderkvarnen ansågs innebära en fara , var­ för också den skulle flyttas . Med verkställigheten gick det emellertid trögt , och 1781 togs ärendet upp på nytt , varvid man beslöt hem tälla om magistratens medver­ kan till områdets sanering. utgörande det s k Johan Målares hus - samt Ryska gränd, i sydväst, väster och nordväst av V Kyrkogatan och i norr av fastigheten S Maria 22 (församlingshu- Fig 14. Situationsplan 1977. Skala I : 2000. Efter original i byggnadsnämnden i Visby, be­ arbetat av J A:son Utas och J Söderberg. lagep/an von 1977. M 10 0 10 20 30 • O 50 80 M . L 32 V ISBY DOM K YRK A Fig 15 a-b . Norra stigluckan. a . Södra sidan. Foto 1975 . b. Norra sidan. Akvarell sign Aug Lg från 1800-talets mitt. Fridhems semesterhem. Nörd/iches Tar der Kirchhofsmauer. a. S iidseite. b. Nordseite. Aquarell von der Mitte des 19. Jahr- hunderts . set). I öster slutligen bildar det branta K yrkberget en naturlig men ojämn gräns. Genom en te rrass mur av huggen kalksten mot de omgivande gatorna har de na- turliga nivåskillnaderna mellan kyrkogårdens olika de- lar reducerats, och endast i sydost höjer sig marken mera avsevärt upp mot berget. Den ligge r där ca 10 m över kyrkogårdens lägsta punkt. Terrass muren nå r sin högsta höjd i sydväst (ca I I 0 cm) för att vid portarna i sydost och norr endast obetydligt höja sig över gatuni- vån . Kyrkogården har sex ingångar av vilka två är ga mla välvda stenportar. Den äldsta står vid N Kyrkogatans mynning (fig 15 a-b) . Den är uppförd av putsad kalk- sten med branta trappgavlar i norr och söder och har tak av enkupigt tegel. Gavelfälten är försedda med var sin cirkelrunda blindering. På gavlarnas översta tinne står triangulära krönstenar med en ros i relief på uts idan, inte olik de rosor som smyckar Stora kapellets portal. Båda stenarna avslutas upptill med en rund respekti ve tärningsform ad knopp prydd med malteserkors. Den norra krönstenen är sannolikt nyhuggen vid sekel skif- tet , eftersom avbildninga r från s lutet av 1800-talet vi sar en sten med skador, som inte finns på den nuvarande . Liknande krönstenar förekommer på profana medel- tidsbyggnader i staden , t ex på Vi sby Hotell s norra trappgavel. Den 244 cm breda spetsbågiga portöpp- ningen omramas av finhuggna omfattningar av omväx- lande röd och grå kalksten . Hörnen är formade som rundstavar eller slanka knektar med baser och knopp- kapitä l. Invändigt täcks portöppningen av ett spetsigt tunnvalv . På båda sidor finns sittni scher under låga vinkelbågar. De finhuggn a omfattningarna ha r i likhet med portöppninga rna hörn formade som knektar med baser och knoppkapitäl. Vinkelbågens framkant bildar Fig 16. Norra stigluckan. Drakhuvud vid sittnisch i genom- gången. Foto H Faith-Ell 1940. Nördliches Tor der Kirchhofsmauer. Drachenkopf an der Sitznische im Durchgang. en rundstav, som pä båda sidor slutar i gapande drak- huvuden (tig 16). Pä portens utsida kvarsitter pä båda sidor om öpp- ningen tre dörrhakar, som visar att porten till slutits med tvä dörrhalvor. Den fjärde nedersta haken pä varje sida saknas men har utan tvivel funnits. Det är en ovanlig dörrplacering - dörrarna sitter i de medeltida stigluckorna regelbundet pä insidan av den yttre om- fattningen - men om sä varit fallet här, skulle det i förhållande till portöppningen lågt sittande tunnvalvet ha omöjliggjort dörrarnas öppnande, och även sitt- ni scherna skulle ha blivit obrukbara. Under de sista 300 åren har porten ej haft några dörrar. Hundar och kreatur har i stället hindrats komma in pä kyrkogården av ett järngaller i markplanet inne i själva portöpp- ningen , ens k rist. Den fanns där redan pä Strelows tid . Han återger en nog sä fantastisk tradition om ett jär- tecken , som skulle ha skett 1496. En stöld hade begåtts i kyrkan , och nä r den ännu okände gärningsmannen hörde prästen lysa honom i bann frän predikstolen, skyndade han, sä snart gudstjänsten var slut , ut ur kyrkan. När ha n kom till risten , smälte järnet under honom , han sjönk ner och kom inte därifrån, förrän han avlösts frän sin synd. Numera ligger där en mycket sliten gravsten med fragment av 1600-talstext. Träluckor synes också ha fu nnits vid gavelfältens rundlar, som alltså ursprungligen skulle ha varit öppna gl uggar. Hakar för en lucka kvarsitter till vänster om den pä kyrkogärdssidan befintliga rundeln , och till hö- ger finns en ögla för en skjutregel eller låskolv. Ettjärn till vänster nära gavelns ytterkant kan ha varit ett fäs te 3 - 785538 Visby Domkyrka KYRKOGÅRDEN 33 för luckan , när den stått uppslagen. Pä utsidan finns endast öglan för skjutregeln beva rad . Pä portens östra och västra utsidor ses avhuggna förband till en ca 170 cm hög och 125 cm bred kyrko- gårdsmur. Pä västra sidan har vatten frän portens tak uppsa mlats i en ränna som vilat pä tvenn~ ä nnu kvarsit- tande stenkonsoler. Pä motsatta sidan saknas spä r av sådan a nordning; möjligen har takvattnet där avletts genom en invändig rä nna. Den nu beskrivna porten, som är den enda bevarade medeltida kyrkogärdsporten i hela Visby , har ingen direkt motsvarighet bland de eljest mycket talrika me- deltida stigluckorna pä Gotlands la ndsbygd. Trapp- gavelsprydda kyrkogärds portar saknas dock inte allde- les - det finns sådana vid Sundre och Fide kyrkor - men de är betydligt mindre och enklare. Mest erinrar den om vissa stenbyggda gärdsportar vid några bond- gårdar och prästgårdar pä mellersta och norra Gotland, men de är liksom portarna i Sundre och Fide grundare och består av en enda mur med trappgavel.67 Visbypor- ten bör att döma av de dekorativa detaljerna ha byggts Fig 17. Södra stigluckan. Södra sidan. Foto 1977. Sildliches Tor der Kirchhofsmauer. Sildseite. 34 VISBY DOMKYRKA 1.' I ., ,. I I , '" Fig 18. Södra stigluckan. Södra sidan, detalj. Foto G Svahn- ström 1974. Stldliches Tor der Kirchhofsmauer. Siidseite , Detail. under förra hälften av 1300-talet, vilket även torde vara fallet med de nämnda gårdsportarna. Den andra kyrkogårdsporten vid domkyrkan står på södra sidan vid Ryska gränd (fig 17). Såsom längre fram skall redovisas , befinner den sig ej på ursprunglig plats . Den är byggd av numera rätt anfrätt burgsviks- sandsten och rikt smyckad med beslagsornamentik. En något tryckt rundbåge täcker öppningen, som mäter 295 cm i bredd. Det kartuschartade överstycket är se- dan länge utfyllt med tegel och bildar ett med plåt avtäckt cirkelsegment. Inom en lagerkrans anar man Christian IV : s krönta namnchiffer (fig I 8). Därunder ses ett rektangulärt fält med två av hjälmbuskar krönta vapensköldar ti ll hörande de danska adelsätterna Hög och Holck. Jens Hög var länsherre på Visborgs slott 1627-1633 , och det är sålunda från hans tid porten förskriver sig. Ornamentiken . är nära besläktad med den , som förekommer på dopfuntarna i Öja och Fle- ringe kyrkor - den senare ursprungligen i slottskyrkan på Visborg och försedd med samma namnchiffer och sköldar som porten. Öjafunten har på goda grunder till- skrivits den i Burgsvik verksamme stenhuggaren Peter van Eghen, vilken i så fall också bör ha huggit kyrko- gårdsporten i Visby .6s I terrassmuren finns tre andra genomgångar, en i söder mitt för S Kyrkogatan , den bredaste av alla, en i väster och en i nordväst. Slutligen finns en förbindelse med Klinten via en lång stentrappa i sydost. Kyrkogården är delvis gräsbeväxt, delvis grusad. Utmed terrassmuren växer lindar, ett par bokar och en stor kastanj. Några lönnar och en ask bildar en dunge på s luttningen i sydost. I gräskvarteren finns på ett par ställen bersåer med soffor. Norr om sakristian med infart från N Kyrkogatan invid kyrkogårdsporten är bi lparkering för kyrkans anställda och kyrkobesökare . Ett mindre antal gamla gravstenar ligger i marken utanför kyrkans ingångar, de flesta framför Brudporta- len i sydost. Enstaka sådana, en del liggande, andra stående, återfinns också på kyrkogårdens sydöstra del. De härrör huvudsakligen frän 1700-talet och 1800-talet. I ett ovalt fält på klintväggen läses: »Fridfulla grav vid bergets fot - en saknad son du tog emot - Låt äfven oss få detta hem bebo - och fridsamt njuta sonens ro .» (Gravskrift över Gustaf Kl ingwall, f 1818, d 1820, son till dåvarande lektorn, sedermera prosten Jacob Gustaf Klingwall). En gravsten är nästan helt inneslu- ten i stammarna till de två stora bokarna i sydvästra hörnet. Söder om kyrkan inte långt från terrassmuren står en låg kalkstensplint med 8-kantig genomskärning (fig 19). Upptill övergår den genom hörnbladsliknande utväxter i fyrkantform. För att om möj ligt få klarhet om ändamå- let med stenen företogs år I 974 en mindre utgrävning kring densamma. Därvid konstaterades , att den vilade på en delvis förvittrad kvadratisk basplatta till en 8-kantig pelare. Basen hade attisk profi l och hörnblad (fig 20), av vilka två dock var förstörda. Plintens tvär- mätt är 73 x 87 cm, och sidorna varierar mellan 30 och 37 cm. Basplattan mäter 122 X 122 cm , medan den där- till en gång hörande åttkantpelaren bör ha haft en dia- meter av ca 100 cm och ca 40 cm:s sidor. Basplattan saknade egentlig grund och kan därför knappast ha utgjort underlag för någon tyngre överbyggnad. Av måttförhållandena framgår, att bas och plint inte från början hört samman. Medan den förra har klart senro- mansk karaktär, är plintens ålder mera svårbestämd. Det har inte gått att utröna , om anordningen haft någon Fig 19. Kalkstensplint på södra delen av kyrkogården. Foto 1974 . T h den åttkantiga basen. Skala I : 20. U ppm J Söder- berg 1977. Kalksteinplinthe auf dem Siidteil des Friedhofs. Recl11s die achteckige Basis . praktis k funktion . Utgrävningen gav på den punkten ingen ledning, och uppgifterna i kyrkans arki valier är spa rsamma. I beskrivningar av domkyrkan finns den ingenstans omnämnd, och inte ens den flitige tradi- tionsupptecknaren P A Säve har någonting att berätta. Den tycks emellertid ha stått på platsen 1846, då Johan Kahl tecknade av kyrkogårdens sydvästra hörn (fig 24). Möjligen är det också den som åsyftas i begrav- ningsboken för åren 1648-1692. Där anges läget av vissa gravplatser i förhållande till »pelaren söder om kyrkan», »stora pelaren på södra sidan» och »stora pelaren på kyrkogården på södra sidan». Om därmed verkligen avses den nyss beskrivna anordningen , bör den på den tiden ha varit mera iögonfallande än nu, men funktionen är fortfarande oklar. Man kan gissa på postament till ett solur eller en lykta och erinra om i det förra fallet det solur, som landshövding J D Grönhagen 1732 lät uppsätta vid Roma kungsgård med begagnande av äldre arkitekturdelar, och i det senare om kyrko- gårdslyktor, kända bl a från Westfalen . Möjligen är det rätt och slätt fråga om överblivna byggnadsdelar. Så- dana har inte säll an blivit liggande på kyrkogårdarna efter någon ombyggnad eller i väntan på en sådan, som av en eller annan anledning aldrig kommit till utföran- de. 69 Basplattans eventuella ursprungliga användning skall senare diskuteras (s 127). KYRKOGÅRDEN 35 ~) ( k 1 30 l Fig 20. Hörnblad på den åttkantiga pelarbasen, fig 19. Foto 1974. Eckblatt an der achteckigen Pfeilerbasis Fig 19. 36 VISBY DOMKYRKA { ·· -,:• t .,. _ __.::,. -~ I ' /\ ~- Fig 21 a-b. Kyrkogården 1863. a. Uppmätning av dåvarande tillstånd. b. Förslag till ändrad mursträckning och nya ingångar. Ritning av F Bäckman. VDA. Der Kirchhof 1863. a. Vermessung des damaligen Zustandes. b. Vorsch/ag zu einer Versetzung der Mauer und neuen Eingängen. Zeichnung von F Bäckman. På kyrkogården finns förutom domkyrkan med dess i norr anslutande sakristia ytterligare en byggnad . Den innehåller värmecentral och bostad för domkyrkokloc- karen. Den är belägen nordost om kyrkan på vad som tidigare varit en från kyrkogården skild tomt, benämnd gamla skolhustomten. Kyrkogårdens historia Kyrkogården fick sin nuvarande utformning under se- nare delen av 1800-talet. 1854 hade en omfattande ut- byggnad av Visby hamn inletts , vartill en myckenhet sten åtgick. Hamnbyggnadsdirektionen vände sig 1855 till kyrkorådet med anhållan att utan kostnad för för- samlingen få nedtaga muren kring kyrkogården och använda materialet för hamnbygget. Muren beteckna- des som »skräplik, tung och ändamålslös» och sades vara hindersam för trafiken i de trånga gatorna. I kyr- korådet var meningarna delade, men framställningen avslogs till slut med hänvisning till att begravningar alltjämt ägde rum på kyrkogården och att kyrkolagen föreskrev, att begravningsplats skulle vara väl om- byggd och kunna hållas stängd. 1861 väcktes på nytt förslag om kyrkogårdsmurens rivning. Denna gång togs initiativet av Visby plante- ringsgille, och förslaget hade utformats av adjunkten P A Säve. Sedan utlåtande inhämtats från konduktören F G A Dahl beslöt man riva muren. Det dröjde dock tu. 1863, innan beslutet gick i verkställighet, och först året därefter blev den nya terrassmuren färdig. Till grund för arbetet låg ett av byggnadsinspektoren Fredrik Bäckman upprättat förslag (tig 21 a-b). Kyrkogården hade därmed upphört att vara begravningsplats. För kyrkogårdens planering och ordnande anlitades trädgårdsmästare May. 1885 erbjöd sig Visby plante- ringsgille - på förs lag av rektor Carl Sprinchorn - »att förvand la planen omkring domkyrkan , vilken för när- varande närmast kan liknas vid ett sandfält, till en liten täck plats där vandraren och särskilt de kyrkobesökan- de kunde en stund vila ut och fröjda sig åt skugga, blommor och grönska». 70 Buskar och låga träd borde planteras bl a i form av bersåer kring utsatta sittsoffor. Kyrkorådet avstyrkte med hänsyn till de blivande un- derhåll skostnaderna men framförallt, emedan man vid grävningarna skulle »påträffa och oroa de dödas ben». Kyrkostämman antog emellertid planteringsgillets er- bjudande, och sedan dess har kyrkogå rden i allt väsent- ligt bibehållits oförändrad . Den kyrkogårdsmur, som 1863 skattade åt förgängel- sen, uppges av C G Brunius ha varit ungefär 5 fot (150 cm) hög och 3 fot (90 cm) bred .7 1 Då spåren i norra kyrkogårdsportens sidor visar, att kyrkogårdsmuren , när porten byggdes , var betydligt bredare och något högre, är det inte alldeles säkert, att den 1863 rivna muren i sin helhet var av medeltida ursprung. Till jäm­ förelse kan nämnas, att den 1974 påträffade säkert me­ deltida kyrkogårdsmuren kring S Clemens har en bredd av ca 130 cm. När vattenledning nedlades i V Kyrkoga­ tan 1926, inmätte arbetsförmannen Johan Fardelin de påträffade grunderna till den rivna muren. 72 Han note­ rade, att den legat utanför den nuvarande, vid S Kyr­ kogatans mynning inte mindre än 115 cm utanför. I sydvästra hörnet mot Skolgatan löpte grundmuren ut i en skarp spets, vilken emellertid - att döma av det äldre kartmaterialet - redan vid mitten av 1600-talet blivit avskuren. Pä norra sidan mellan norra kyrko­ gärdsporten och öppningen mitt för Biskopsgatan gjor­ de den gamla muren en utbuktning, enligt Fardelin med raka sidor, enligt Bäckman och Brunius med en mjuka­ re rundning. 1790 och 1795 betäcktes kyrkogårdsmuren frän Ryska gränd i söder till N Kyrkogatan i norr med flis, den rappades och lagades. Mellan kyrkogården i norr och gamla skolhustomten var ett bristfälligt stäng­ sel, varför svin och boskap tog sig in pä kyrkogården. 1690 förhöjdes stängslet, och där djuren brukade ta sig igenom byggdes en stenmur. 1807 beslöt man förhöja muren. När sedermera det gamla skolhuset apterats till materialbod, revs muren och en ny uppfördes mellan berget och N Kyrkogatan i linje med materialbodens norra sida (1859). Därmed var den gamla skolhustom­ ten införlivad med kyrkogärdsomrädet. Kyrkogårdens södra gräns ovanför (öster om) Ryska gränd följer nu norra sidan av Johan Målares hus och kyrktrappans södra sida. Fram till 1789 hörde emeller­ tid en markremsa pä kyrkogården av 10 alnars bredd i väster och 7 alnars i öster och med en längd av 27 alnar till fastigheten ifråga. Den skildes frän kyrkogården genom ett plank. Trappan frän Klinten kunde därför inte fortsätta rakt ned utan vek av i en båge mot norr. Där trappan mynnade i kyrkogården bildade denna en avsats eller terrass. Trappan kan ha tillkommit 1789, dä murmästare Rörström fär betalt för en trappa och en mur pä kyrkogården. Den övre raka delen av trappan finns dock inritad pä en karta redan 1697 (fig 22), och sä tidigt som 1585 talas om en åker »ovanför stentrappan hos Vär Frus kyrka». 73 Pä den äldsta stads kartan frän 1646 (fig 23) finns den däremot inte med , men dä denna är mindre detaljerad än den nyssnämnda, behöver det inte innebära, att trappan vid den tiden skulle ha sak­ nats. Den nuvarande porten vid Ryska gränd stod fram till 1863 vid S Kyrkogatans mynning och angav därmed denna ingång som den i varje fall pä 1600-talet förnäm­ sta (fig 24). Den hade inga trädörrar, men en rist i KYRKOGÅRDEN 37 Fig 22. Kyrkogården 1697. Detalj av karta av M Schilder. LMV. Der Kirchhof 1697. Detail einer Karte von M Schilder. markplanet hindrade fyrfota djur frän att ta sig in pä kyrkogården. Där porten nu har sin plats, läg kyrko­ gårdens äkport, ibland även kallad likporten. Om den är uppgifterna mycket sparsamma. 1688 lagades den, eftersom den »ville med kransen falla in». Att döma av Fig 23. Kyrkogården 1646. Detalj av karta av J Meyer. KA . Der Kirchhof 1646. Detail einer Karte von J Meyer . 38 VISBY DOMKYRKA I ~ /.I RÅN --- ----~~.: .~ 58 V ISBY DOMKYRKA Fig 57. Brudportalen. Uppm F Zet- tervall 1887 . GF. Das Brautportal. F Zettenvall 1887. Fig 56. Brudportalen. Foto 1977. Das Brautportal. konsolartade listverk pä de obetydligt framspringande sidoposterna. Talrika färgspär visar, att omfattningen varit rödmålad. Pä insidan har portalen en påfallande oregelbunden rundbågig omfattning, vars valvdiameter är något mindre än avståndet mellan de vertikala si- dorna. Detta är sä ovanligt för att inte säga unikt, att en ommurning eller omhuggning måste förutsättas, må- hända i samband med insättandet av karm och dörr av annat slag än den ursprungliga porten , som på medelti- da maner bör ha hängt i inmurade hakar. Av sådana ser man i dag inga spär och inte heller av någon ursprunglig låsanordning - för bomränna har utrymmet varit för knappt - men ett vid 90-talets restaurering tillkommet dörrparti omöjliggör fn en uttömmande undersökning . Fig 58. Brudportalen. Detal- jer av kapitälbanden. Teck- ningar av F Zetterwall 1887. GF. Das Brautporta/. Details der Kapitel/bänder. Zeich- nungen von F Zellenvall, 1887. Konsthistoriskt är den nu beskrivna portalen mycket värdefull , eftersom den tillhör kyrkans äldsta bevarade del och genom sin form och dekor ger viss ledning för dateringen av denna. Den är också viktig därigenom att den ger anvisning om hur västportalen från början var avsedd att utformas. Den på södra sidan mitt emot sakristiportalen befint- liga ingången (fig 56-58, 200 a-c) kallas i äldre källor Bruddörren (tidigast belagt 1630)87 . Den är en vid, per- spektivisk portal, som skjuter fram en meter framför fasaden och som täcks av ett sadeltak. Varje sida av- trappas inåt med fyra steg, och i vinklarna står kolon- ner. Kapitälen är prydda med varandra korsande bladstänglar, ansiktsmasker i lövverk, spiralrankor och BYGGNADSBESKRIVNING 59 lövträd i ett sammanhängande band, som sträcker sig från portöppningen runt portalsidorna ända in till väg- gen. Baserna är attiska med ornamentalt utformade hörnblad. Längs gavelfältets kant löper en bård be- stående av två parallella och på jämna mellanrum hopbundna bladrankor. Över den 233 cm breda dörr- öppningen ligger ett rakslutet tympanon dekorerat med ett Agnus Dei inom en krans , som hålls av två änglar. En av täckstenarna på sadeltaket utgörs av en gravstensdel med rester av såväl 1400- som 1600-tals- text. Färgspår visar, att också denna portal varit röd- målad. Tympanonfältet insattes vid sekelskiftets restaure- ring och är ritat av Axel Herman Hägg88• Dessförinnan 60 Fig 59. Foto 1977. Fig 59--05. Stora kapel- lets portal. Portal der grossen Kapelle. Fig 61 . Vimpergens över- sta fial med framställning av Marie kröning. Origi- naldetalj på domkyrkans vind. Foto 1975. Oberste Fiale des Wim- pergs mit einer Darstel- lung der Krönung Ma- riae. Originaldetail. 100 iM. I tllhil I I I I I I I I I I Fig 60. Profiler av sida och arkivolter. Märk att den innersta arkivolten är profilerad också på portalens insida. Uppm J A:son Utas 1977. Profil einer Seite und der Archivolten. Beachte, dass die in- nerste Archivolte auch auf der lnnenseite des Portals pro- fi/iert ist. Fig 62. Detalj av västra kapitälbandet med framställning av Flykten till Egypten. Foto 1976. Detail des westlichen Kapitel/bandes mit einer Darstellung der Flucht nach Ägypten. Fig 63. Västra kapitälbandet. Arbetsritning av AH Hägg. VDA. Das westliche Kapitel/band. Arbeitszeichnung von A H Hägg. Fig 64. Östra kapitälbandet. Foto G Svahnström 1975. Das östliche Kapitel/band. Fig 65. Den äldsta kända bilden av portalen härrör från 1851, då den danske arkitektur- tecknaren J Kornerup utförde vidstående teckning. NMK. Das iilteste bekannte Bild vom Portal wurde 1851 von dem diinischen Kiinstler J Kornerup gemacht. ~~.;;~~::~~~~. ·.~;!::r±.~. - _,,, .. ·i!ii!ll~!ii 61 62 Fig 66. Stora kapellets portal. Foto JA Lagergren omkr 1895. ViLA. Portal der grossen Kapelle um 1895. Fig 67 a. Västra kapitäl bandet före res- taureringen. b. Östra kapitälbandet. Delförstoringar av tig 66. a. Das westliche Kapitel/band varder Restaurierung. b. Das östliche Kapi- tel/band. Teilvergrösserungen der Fig66. BYGGNADSBESKRIVNING 63 Fig 68. Stora kapellets portal. Vimpergens Uppståndelsescen, tv omkr 1895. Foto JA Lagergren, delförstoring, th bevarad detalj på domkyrkans vind. Foto 1975. Portal der grossen Kapel/e. Auferstehungsszene des Wimpergs , finks um 1895, Teilvergrösserung des Photos von JA Lagergren, rechts erhaltenes Detail auf dem Boden des Domes. fanns där ett slätt, rakslutet tympanon, som var hopsatt med ett par järnkramlor (fig 57). Det hade brustit 1657 i samband med en reparation . 1858 murades portalen igen på insidan, och ett par av F W Scholander ritade blinddörrar insattes. När portalen vid sekelskiftet åter öppnades, försågs den med nya ytterdörrar, medan de scholanderska dörrarna placerades på insidan. I ytter- dörrarnas smide ingår två änglar med språkbanden Sis- te viator (Stanna vandringsman) och Sursum corda (Upplyften edra hjärtan). Brudportalens sadeltak skär in i ett ovanförsittande fönster, som av den anledningen blivit igenmurat ner- till. Portalen är sålunda icke ursprunglig på platsen. Kyrkans huvudingång är portalen på Stora kapellets sydsida (fig 59-68). Formatet , den överdådiga utsmyck- ningen och den solenna inramningen med ädikulor och skulpturer på de flankerande strävpelarna under- stryker portalens betydelse. I likhet med Brudportalen är den perspektivisk men med ett betydligt mer kom- plicerat mönster av rundstavar, hålkälar och kanter på sidorna och i arkivolterna. Smygar och båge utgår från samma grundform - tre rätvinkliga avtrappningar - men den undertrycks genom att hörnen är profilerade och dessutom profilerade på olika sätt (fig 60). Smy- garnas och arkivolternas profiler stämmer alltså inte överens. Kapitälbanden (tig 62-64) är rikt smyckade med figurer, djur och växter. Ytterst på det östra ban- det ses Bebådelsen för herdarna och därintill Heliga tre konungars tillbedjan. Sedan följer bladverk med in- strödda djurfigurer: en räv eller katt, som tagit en fågel, och en annan fågel, som skrämd iakttar överfallet. På motsatta sidan framställs ytterst en sfinx, i hörnet en fågel, som med huvudet nedåt biter om kapitälbandets vulst och därnäst Flykten till Egypten (fig 62). Resten av kapitälbandet upptas av vegetationsmotiv med ett oxliknande djur bland träden. Arkivolterna inramas av en spetsig vimperg (ca 65°) med en relief föreställande Jesu uppståndelse högst upp. I de nedre hörnen ser man stora dubbla rosor i låg relief. På vimpergens sidor står på jämna mellanrum fialer med masverksarkitektur på sidorna; den översta har dock i stället på framsidan ett krönt människohu- vud med en ängel ovanför och på sidorna växtmotiv. Förmodligen skall bilden föreställa Marie kröning (fig 61). Också denna portal har varit rödfärgad. På insidan är öppningen täckt med en flack vinkelbåge. Inga spår av bomrännor kan iakttas. De järnbeslagna portarna härrör från sekelskiftet. I smidet framställs Marie be- bådelse. Under ängeln på vänstra dörrhalvan läser man hälsningsorden Ave Maria gratia pi ena och under Ma- ria på den högra Fiat mihi secundum verbum tuum (Ske mig såsom du har sagt. Luk I: 38). Där finns också 64 FASAD ~-~: J _________________ -_.,,"· ,,,,.,, PLAN Dm 10 3M. SEKTION Fig 69. Långhusets sydportal , sedd från Stora kapellet. Foto 1975. Siidportal des Langhauses, von der grossen Kapelle aus gesehen . Fig 70. Långhusets sydportal. Skala I : 100. Uppm J Söderberg. Sildportal des Langhauses. Fig 71. Långhusets sydportal. Akva- rell av F Zetterwall 1886. NM. Siidporta l des Langhauses. Aqua- rell von F Zettenvall 1886. Fig 72. Tornet och långhuset från nordväst. Foto 1977. Turm und Langhaus von Nordwesten. initialer syftande pä S Katarina och S Maria, eftersom kapellet antagits vara invigt till deras ära. Av äldre avbildningar framgär att portalen vid se- kelskiftet befann sig i ett ganska miserabelt tillstånd (fig 66-68). Smygarnas baspartier var praktiskt taget helt sönderfrätta; endast pä ett mindre stycke pä östra sidan fanns sä mycket av profilen kvar, att en säker rekon- struktion kunde göras. Inte riktigt lika illa ätgängna var kapitälbanden, men av figurscenerna återstod inte mycket (fig 67). Ocksä vimpergens uppständelsescen var svärt skadad - ytskiktet pä reliefen hade delvis spjälkats loss och förstörts - men ingen tvekan kunde rada om vad bilden föreställt (fig 68). Fialerna var rela- tivt väl bibehållna, lät vara att spetsarna saknades pä de flesta. Vid restaureringen nyhöggs portalsidorna liksom hela den skulpturala utsmyckningen sä när som pä vimpergens rosetter. Ocksä fialerna förnyades. Arbetet utfördes av den tidigare nämnde stenhuggaren Hans Folie frän Tyrolen. Det framgär vid en jämförelse med nägra pä kyrkans vind förvarade originaldelar frän por- 5 - 785538 Visby Domkyrka BYGGNADSBESKRIVNING 65 talen, att man sä längt det varit möjligt reproducerat originalets motiv , men att utförandet helt fätt sin prägel av den rädande tidsstilen. Särskilt markant kommer detta till uttryck i uppständel sescenen . Ett brev dat 11.2 1901 frän Axel Herman Hägg till arbetschefen, byggmästare Nils Pettersson, ger en god föreställning om säväl svårigheterna vid arbetet som Häggs principiella inställning till restaureringsfrägor- na. s9 Jag tycker det är skada att sä mycket av portalens 'liv' nyhuggs. Tom om dessa lister (pä kapitäl banden) är en smula ramponerade här och där, sä äro de i sädant till stånd längt mera intressanta än nyhugget fint och 'slickat' arbete. Det var endast de totalt förvittrade' baserna, som vi behövt restaurera. Bägarna behövde vi icke förnya alls. Tom den förfallna men vackra avslut- ningen över kapitälet med oxen, tjuren eller vad för djur det nu kan vara, skulle jag lämna kvar som det är. Skrapa icke bort rödfärgen utan ta bort den med syra. Medelst sädan skrapning hava de i Frankrike fördärvat mänga vackra saker. Använder man syra sä kvarstä de gamla mejseltagen. De nya stenar man behöver insätta kommer icke att sticka av för skarpt mot de rengjorda 66 VISBY DOMKYRKA Fig 73. Masverk i fönster nr 3 på långhusets norra sida. Foto 1976. Masswerk im Fenster Nr 3 an der Nordseite des Langhauses. Fig 75. Masverk i fönster nr 2 på långhusets norra sida. Foto 1976. Masswerk im Fenster Nr 2 an der Nordseite des Langhauses. Fig 76. Masverk i fönster nr 2, detalj av mittposten. Foto 1976. Masnverk im Fenster Nr 2, Detail des Mit- telpfostens. Fig 74. Masverk i fönster nr 4 på långhusets norra sida. Foto 1976. Masswerk im Fenster Nr 4 an der Nordseite des Langhauses. stenarna, om man behandlar saken skickligt. Å västra hörnets framsida finns två huvuden kvar (nästan för- vittrade), jämte den tämligen väl bibehållna örnen. Det bäst bibehållna huvudet kunde föreställa en skön kvin- na, som byggmästaren säger, men då har hon möjligen varit prydd med mustasch och skägg som kanske an- sågs vackert för sköna kvinnor då för tiden. Jag har i alla fall förvandlat henne till S Josef. Mellan detta huvud och örnen synes ett annat huvud med vänstra ögat kvar, vilt stirrande, men ansiktets högra halva har tidens tand så småningom bortgnaget. Till detta huvud hör bl a en veckad kjortel , en arm och vad som ser ut som en fot men som också kan vara endast en 'ejtel' eller vad ni nu kallar dessa flintliga 'stain' -bitar i kalk- stenen. Av detta parti har jag skapat den h Jungfrun och barnet samt en mycket beskedlig liten boricka. Emellertid så önskar jag innerligt, att var vi med något fog kan bibehålla det gamla, så bör vi så göra. Vi kunna ju markera stenarna så att de komma tillbaka på rätta stället, och vad som vi icke kunna begagna, böra vi förvara å 'Fornsalen'. Jag försäkrar att om vi icke äro så konservativa som möjligt, såra vi icke allenast våra egna samveten, utan vi fär så mycket ovett av bildade resande, att det blir mer än vi väl kunna tåla. Röstets fialer skulle vi icke röra alls. De äro utmärkt väl hugg- na, och som de nu befinna sig äro de långt vackrare än om de vore nya. Varest rester av korsblommor finnas, så sätt upp dem igen. Jag tycker mig ha sett sådana nedfallna bakom en och annan fial. Häggs intentioner i fråga om portalens restaurering kom såsom framgått av vår beskrivning inte att följas , och kritiken uteblev inte heller. Stora kapellet är lagt utanpå kyrkans sydfasad, och kapellets norra vägg är alltså kyrkans tidigare södra yttervägg. Där kvarsitter alltjämt omfattningen till vad som före kapellets tillkomst var kyrkans huvudportal (fig 69-71) . Den har en yttre omfattning av kolonner med baser och kapitäl samt rundbågig arkivolt. Innan- för ett rätvinkligt murhörn följer så breda poster, på Fig 79. Masverk i fönster nr 16 i Köpmankoret. Foto 1976. Mass1verk im Fenster Nr 16 im Kaufmannschor. vilka ett trepassformat överstycke med runda knoppar i spetsarna vilar. Pä den västra postens utsida är ärtalet 1498 tvä gänger inristat. Baserna är nyhuggna men efterbildar de tidigare. Kapitälen företer stora likheter med västportalens, men hörnbladen är flikiga och har markerade nerver. Likasä skiljer sig bladstänglarnas diamantnerver: i väster är de ärtrunda, i söder facette- rade (fig 179a-b). I jämförelse med västportalens kapi- täl är sydportalens av nägot enklare beskaffenhet. I det skick portalen nu framträder gör den intryck av att ha BYGGNADSBESKRI YN ING 67 Fig 78. Masverk fö nster nr 14 på långhu sets södra sida. Foto 1976. Mass 1verk im Fenster Nr 14 an der Siidseite des Langhauses . Fig 77 . Gotiskt fön ster på korets södra sida, borttaget 1892. Uppm N Pettersson 1892. RA . Gothisches Fenster an der Siidseite des Chores, das 1892 elll- f emt wurde. Fig 80. Masverk i fönster nr 17 på Stora kapellets östra sida. Foto 1976. Mass1verk im Fenster Nr 17 an der Ostseite der grossen Ka- pelle. förändrat s pä ett tidigt stadium . När och pä vad sätt detta skett skall utvecklas närmare längre fram . Vid sekelskiftet borttogs en hög tröskel sten och ett framför- liggande steg (fig 71). Fönster Fönstren uppvisar en rik prov karta pä olika former och stilar. De beskrivs här i samma ordning som ingängama med början pä tornets västra sida. Med fönster avses här endast sädana muröppningar, som frän början varit 68 VISBY DOMKYRKA Fig 81. Masverk i fönster nr 18 på Stora kapellets södra sida. Foto 1976. Masswerk im Fenster Nr 18 an der Stldseite der grossen Ka- pelle. Fig 83. »Simson», detalj från fönster nr 18 på Stora kapellets sydsida. Foto 1977. ,,Simson" , Detail des Fensters Nr 18 an der Siidseite der grossen Kapel/e . (_ Fig 82. Masverk i fönster nr 19 på Stora kapellets södra sida. Foto 1976. Masswerk im Fenster Nr 19 an der Siidseite der grossen Kape/le . avsedda att glasas. Gluggar och hissportar behandlas för sig i ett särskilt avsnitt. Västtornets enda fönster (nr 23) tillhör första ovan- våningen och är placerat rakt över västportalen (fig 34). Det har formen av ett liggande fyrpass med den yttre omfattningen murad med samma tunna stenformat som omgivande murverk. Över detsamma är en förstärk- ningsbåge slagen . Den i halva murtjockleken befintliga, likaledes fyrpassformade stenkarmen är huggen i ett stycke. Av de fem fönstren på långhusets norra sida är en- dast det västligaste (nr I) , ett högt och smalt rundbågigt fönster, ursprungligt (fig 72). De övriga är såsom det omgivande murverket klart utvisar sekundärt insatta. Alla är fyrdelade och försedda med masverk. Nr 3 (fig 73) och 5 är identiska såväl med avseende på den yttre omramningen som på masverkets utseende: de med spetstrifolium avslutade sektionerna är parvis samman- hållna inom en spetsbåge med ett stående fyrpass i varje bågfält , medan ett större rikare konturerat fyrpass utfyller bågfältet mellan fönsterparen. De är också de enda, vars mittpost och karmstycken på insidan har rundstavsprofil. Fönster nr 4 (fig 74) överensstämmer i allt väsentligt med de föregående med undantag för att den sammanhållande spetsbågen över fönsterparen bortfallit. Vidare är den yttre omramningen något avvi- kande, men den är helt nymurad vid sekelskiftet. Dessa tre fönster är säkerligen samtidigt insatta. Fönster nr 2 (fig 75) skiljer sig från de föregående genom sin högre placering på väggen, vilket motiveras av den underliggande portalen. Dessutom är såväl den yttre omramningen som masverket annorlunda. Det Fig 84. Masverk i fönster nr 20 pä Stora kapellets västra sida. Foto 1976. Masswerk im Fenster Nr 20 an der Westseite der grossen Kapel/e. senare är tvåskiktat och består ytterst av två spetsbå- gar och en rundel och därinnanför ett mera finförgrenat masverk med två spetstrifoliefönster och tre trepass inom varje spetsbåge samt ett rosverk av trepass inom rundeln. Det inre masverksskiktet har till skillnad från allt övrigt på denna sida en rundstavsprofil , medan det yttre skiktet , som är begränsat till övre delen av fön- stret, uppvisar den normala kantiga profilen. Där den- na på mittposten övergår i rundstavsprofilen är den senare konsollikt utformad och bladsmyckad (fig 76). Fönster nr 7 på korets norra sida är rundbågigt och ursprungligt men bredare och lägre än nr I på långhu- set. Samma fönstertyp av varierande storlek återkom- mer på korets östra gavel (nr 8, 10) och sydsida (nr 11 ). Östgavelns trefönstergrupp (fig 87) med ett högre och bredare mittfönster är inkomponerad i systemet av rundbågsfriser och lisener. Korets sydfönster (nr 11) rekonstruerades 1892. Dessförinnan fanns på platsen ett spetsbågigt, tvådelat fönster med enkelt masverk (fig 77). Det framgår ej av handlingarna, om några spår av ett äldre rundbågigt fönster fanns bevarade, men det är knappast troligt , att så var fallet. Rekonstruktionen gjordes med ledning av motsvarande fönster i korets nordvägg. I och för sig finns ingenting som motsäger, att ett fönster av detta slag existerat också på sydsidan, innan det gotiska masverksfönstret tillkom. Fönster nr 14 (fig 78) är ett fyrdelat masverksfönster med under spetsbågar parvis sammanförda lansetter, rundlar i bågfälten med inskrivna sexpass och i toppen en större rundel med en fyrväppling i mitten omgiven av åtta små rundlar. Fönstret är klart sekundärt. Fönstret över Brudportalen (nr 15) ä r ett enkelt BYGGNADSBESKRIV I G 69 Fig 85. Masverk i fönster nr 21 pä Stora kapellets västra sida. Foto 1976. Masswerk im Fenster Nr 21 an der Westseite der grossen Kapelle. Fig 86. Fönster i länghusets sydvästra del , numera öppnande sig mot Stora kapellet. Foto 1976. Fenster im siidwestlichen Teil des Langhauses, das sich jetzt zur grossen Kapelle hin öffnet. 70 Fig 87. Interiör av koret mot öster. Foto 1975. Interieur des Chors gegen Osten. Fig 88. Västtornets norra galleri. Foto 1976. Nordgallerie des Westturms. rundbägsfönster i storlek och proportioner överens- stämmande med korfönstren . Det förhållandet , att Brudportalens vimperg skjuter upp i fönstret , så att höjden på detsamma måst avkortas, anger tydligt, att fönstret är ä ldre än portalen (fig 56). Emellertid är karaktären på murverket på ett stort parti runt fönstret så olikt det eljest mycket vårdade murverket i denna del av kyrkan , att det med skäl kan ifrågasättas , om fönstret är ursprungligt. Köpmankoret äger endast ett fönster , nr I 6 (fig 79) , ett fyrdelat masverksfönster, som överensstämmer med nr 4 mittemot på norra sidan så när som på att det översta fyrpasset är något enklare. Fönstret är det en- da, som ej har huggen sten i den yttre omramningen. De goda förbanden med omgivande murverk anger, att fönstret är ursprungligt. Kyrkans praktfullaste fönster är de fem , som ger ljus ät Stora kapellet, ett på östra sidan (nr 17), två på södra sidan (nr I 8 och I 9) och två på västra (nr 20 och 21 ). Nr I 8-20 är fyrdelade, de båda andra tredelade. I nr I 7 (fig 80) är den mellersta lansettformade sektionen något högre än de omgivande. Det ovanförliggande bägfältet BYGGNADSBESKRIVNING 71 utfylls av tre stora rosetter sammansatta av fem- och sex pass . Masverksprofilen är rundstavsformad . Sydsidans fönster nr I 8 (fig 8 I) och I 9 (fig 82) har ensamma rikt profilerade sidor, sammansatta av rund- stavar, hå l kälar och kanter. Rundstavarna utgår från baser av varierande form. I nr 18 ä r en prydd med en bägfris , en annan med bladstänglar och en tredje med en liten mansfigur, som klamrar sig fast vid stenen och som brukat identifieras med Simson (fig 83). Detta fönster är sammansatt av fyra lika breda och höga lansetter med en tulpanformig masverksdel över varje !ansett och i bägfältet högst upp två trepass. I nr 19 är de spetstrifolieformiga sektionerna parvis sammanför- da under spetsbägar med liggande fyrpass i bägfälten, medan tre stora rundlar med inskrivna trepassfigu- rer i varierande formationer fyller det stora översta bågfältet. I båda fönstren har masverket rundstavspro- fil. Fönster nr 20 (åt väster, fig 84) är som de närmast föregående fyrdelat med jämnhöga lansetter och där- över tre stora rundlar med indelning av järnband. Nr 21 återigen (fig 85) är tredelat med mittsektionen högre än 72 VISBY DOMKYRKA Fig 89. Västtornets norra galleri, inifrån. Foto 1976. Nordgalleri des Westturms von innen. Fig 91. Kyrkvinden. Interiör mot väster. Märk de igenmurade klockgluggarna på tomväggen i fonden under rundbågsfrisen. Foto 1977. Kirchenboden. lnterieur gegen Westen. A n der Turmwand im Hintergrund sieht man die vermauerten Schallöffnungen unter dem Rundbogenfries. Fig 90. Västtornet. Klockglugg i översta våningen. Uppm J A:son Utas 1975. Der Westturm . Schallöffnung im obersten Stock. de andra och däröver tre spetsovala masverk utgående från en central rundel och indelade i fyrpass och mot basen avsmalnande parställda spetstrifolier. Båda des- sa fönster har skarpkantig masverksprofil. Som ovan påpekats kvarstår långhusets södra vägg som nordmur i Stora kapellet. Förutom den redan be- skrivna portalen ha r där bevarats två smala rundbågiga fönster av samma typ och storlek som nr I på långhu- sets norra vägg (fig 86). Med kännedom om förhållandena i de gotländska kyrkorna i allmänhet under medeltiden kan man utgå ifrån att samtliga fönster varit försedda med glasmål- ningar. F n finns sådana endast i de tre fönstren i kor- gaveln , och de tillkom 1892 (fig 87). I mittfönstret fram- ställs Golgata, i det vänstra S Petrus och i det högra S Paulus. Förslag till glasmålningar införskaffades 189 1 från R Callmander, Göteborg, Neumann & Vogel , Stockholm, och W Schell, Offenburg (Baden). Av Fig 92. Sydöstra tornet. Kapitäl i den nedersta åttkantiga de- len. Teckning av okänd konstnär (A H Hägg?) före sekelskif- tets restaurering. Nordiska museet. Kapitel/ im untersten , achteckigen Teil des siidöstlichen T11r111s. Zeichnung vor der Restaurierung um 1900. dessa ansåg den för restaureringen a nsvarige arkitek- ten Gust Petterson Neumann & Vogels förslag präg- las av »omsorgsfull och lagom rik behandling», medan de övriga betecknades som »mera pråliga än vackra» (Callmanders) och »enkelt för att inte säga tarvligt» (Schell s) .90 Senare tillkom ett förslag frän Carl de Bouche i Miinchen, och detta jämte Neumann & Vo- gels utställdes 1892 till a llmänt beskådande i domkapit- lets expeditionsrum. I ett odaterat brev till arbetsche- fen Nils Pettersson utvecklade de Bouche sitt förs lag. »Motiv och tid har jag hämtat frän katedralen i Bourges och tror jag mig ha träffat det riktiga enligt Er önskan . . . . Är beredd att utföra de tre figurfönstren för 2 500 kr. De övriga fönstren skall jag utföra enligt utkasten för I 000 mark .... Dä mina medeltida glasmälningar är eftersökta ... och ... vid auktioner och av samvetslösa handlande ofta betalas med högt pris såsom äkta gam- la, sä först i Paris och Strassburg, torde Ni däri se en garanti för att de fönster , som av mig utföres, kommer att verka såsom äkta gamla fönster. »9 1 Neumann & Vogels förslag byggde enligt samtida utsago pä got- ländska motiv med fönstren uppdelade i tio smärre medaljonger med bilder ur den bibliska historien. Upp- draget gick till de Bouche bl a därför att man befarade, att en uppdelning i mindre scener oförmånligt skulle påverka de inte särdeles höga fönstren . De övriga föns- ter, som de Bouche nämner i sitt brev , är korets sido- fönster, där svagt färgade rutor bildar enkla tlätbands- mönster. När de medeltida glasmälningarna försvann är inte känt. Många kan ha förstörts vid bränder, som härjat kyrkan, andra vid tillfällen som 1811 , dä man vid be- gravning av en underofficer gav salut med kanon vid BYGGNADSBESKRIVNING 73 Fig 93. Nordöstra tornet, de övre delarna. Foto G Svahn- ström 1974. Oberer Teil des nordöstlichen Turms. södra kyrkogärdsporten , varvid »ett ansenligt antal ru- tor i kyrkfönstren såväl på södra som västra och östra s idan mot berget söndersprungit och även några fön- sterfack alldeles utfallit». 92 Trots allt finns dock fortfa- ra nde två små rutor med medeltida fä rgat glas i behåll, nä mligen i masverket i fönster nr 3 på norra sidan (triangulära blå fält med gula bårder i blyinfattning). 1631 insattes eller reparerades ett fönster »i östra änden uppe i kyrkan med Kungl Maj:ts och Danmarks vapen i».93 Gallerier, gluggar och hissportar Väs ttornet. Sidogallerierna i norr och söder, vilka bil- dar övergång från tornets kraftigare nederdel till den smäckrare överdelen, öppnade sig ursprungligen utå t med tre rundbågiga arkader på var sida (fig 72, 88-89). Varje arkad var delad i två mindre rundbågiga öpp- ningar åtskilda av kopplade kolonnetter med bägar- kapitäl och attiska baser. Nu finns bara det norra galleriet kva r oförvanskat. Det södra förstördes, när 74 VISBY DOMKYRKA Sydöstra tornet 4 n n nn m m 0 so s SV V n ~~ ~~ n 3 ~sE ~ ~n nv~ N o rd ös tra t orne t 4 0 so s sv V 3 n ~~~ hli Stora kapellet byggdes, och har bevarats endast som rudiment. Mot väster är gallerierna försedda med rek- tangulära gluggar. Tornets därpå följande tredje våning visar ät väster tvä rundbågiga omfattningar, av vilka en är igenmurad och den andra försedd med en rektangulär öppning (fig 34) . Den fick sin nuvarande form vid sekelskiftet, men redan tidigare fanns där en liknande men större glugg (fig 37). Även i den följande våningen ser man ät norr, väster och söder liknande, i fasadlivet igenmurade rundbågiga omfattningar. Dessa härrör frän sekelskif- tet, men ingen tvekan räder om att gluggar verkligen existerat där tidigare. Pä tornets östra sida, synlig frän kyrkvinden, är originalmurverket bevarat ehuru starkt brandskadat och även där återfinns tvä igenmurade omfattningar (fig 91). Omfattningarna markerar forna ljudgluggar, som förlorade sin funktion, när tornet för- höjdes och klockorna flyttades högre upp. De nuva- rande klockgluggarna befinner sig i tornets översta vå- ning, tvä ät vardera norr, väster och söder. Vissa par- tier nyhöggs vid sekelskiftet men rekonstruktionerna förefaller väl underbyggda. Gluggarna är något högre n m n NV N NO NV N NO n ~fg~ g iS\ n9n n Fig 94. Östtornens gluggformer. Teckningar av J A:son Utas 1976. Formen der Schallöcher an den Ostttlnnen. Fig 95 . Glugg i nordöstra tornets översta våning. Foto G Svahn- ström 1974. Öffnung im obersten Stockwerk des nordöstlichen Turms . 75 ,, !: ... I .. ~· ~ ,• J L t 1 :~ ,..... Fig 96. Kyrkan från nordost före restaureringen. Foto A Lindahl 1898. GF. Die Kirche ~on Nordosten vor der Restaurierung. 76 Fig 97. Kyrkan från nordost omedelbart efter restaureringen . Foto K J A Gardsten 1903 . ViLA. Die Kirche von Nordosten unmittelbar nach der Restaurierung . än de undre och delade i två smala rundbågiga öpp- ningar åtskilda av ett rektangulärt mellanstöd med på utsidan avfasade hörn (fig 90). Östtornen. I stark kontrast till västra tornets enkla gluggar står muröppningarna i de båda östtornen. Den nedersta våningen i den åttkantiga delen har tudelade rundbågiga öppningar mot öster och söder resp norr. Mittkolonnetternas kapitäl har enkel bägarform utom i söder, där kapitälet smyckats med en stiliserad växtornamentik, som inte har motsvarighet någon an- nanstans i kyrkan (fig 92). De båda övre våningarnas sidor är genombrutna av höga smala gluggar, den undre våningen dock inte på de tre sidor, som vetter in mot klerestorievåningens tak. Somliga gluggar är enkelt lansettformiga, andra ä r parställda och andra åter tude- lade (fig 93-94). En originell trappformig avslutning förekommer över den östra gluggen i nordöstra tornets översta våning (fig 95) . Eljest är avslutningarna spets- bågiga och många är försedda med masverk av mycket skiftande utseende. Sidorna är mer eller mindre rikt profilerade. Östgaveln . Ovanför korets trefönstergrupp indelas gaveln genom rader av stora gluggar i tre våningar. Själva gavelröstet nymurades till större delen vid se- BYGGNADSBESKRIVN ING 77 Fig 99. Hissbom av ek i korets gavel , skulpterad efter ritning av AH Hägg. Foto G Svahnström 1973. Hebearm aus Eiche am Chorgiebe/, nach einer Z eichnung von A H Hägg geschnitzt. Fig 98. Kristusbild i korets gavelspets , huggen i England efter AH Häggs anvisningar. Foto G Svahnström 1974. Christusbild an der Giebelspitze des Chores, nach Anwei- sungen von A H Hägg in England gehauen. kelskiftet (fig 96-97). Endast på insidan finns original- murverk bevarat. Det var då mycket bristfälligt och hopbundet med järnankare , men det avgörande skälet till den radikala restaureringen var den osymmetriska formen, som starkt irriterade Hägg. Han ansåg att skevheten uppkommit vid en ombyggnad på 1400-talet , »men arbetet gjordes mycket illa, ty i stället för att följa på ett naturligt sätt korets plan, som böjer sig något åt norr, så fortsätter takåsen i rät linje från väster, var- igenom gavelspetsen inträffade ungefär 54 cm söder om gavelns mittlinje och takfoten åt norr över 4 fot lägre ner på muren än på södra sidan ; ett förhållande som icke kunnat bli annat än vidrigt, sett från öster eller norr». När nu gaveln måste restaureras, borde man, menade Hägg, icke upprepa de gamlas misstag utan snarare rätta till dem.94 (Se bilaga 4). Gavelröstets gluggar är sålunda liksom Kristusfigu- ren i spetsen och det krönande korset tillkomna vid sekelskiftets restaurering. Kristusbilden skulpterades i England under Häggs överinseende (fig 98). Materialet är engelsk sandsten , vars gulaktiga färgton till en bör- jan vållade en del bekymmer. - Före restaureringen fanns i gavelröstets spets en rektangulär försänkning - om från början en glugg eller endast en blindering är 78 VISBY DOMKYRKA ovisst - och därunder två höga med spetsbåge avsluta- de gluggar, vilka placerats symmetriskt i förhållande till den dåvarande taknocken men förskjutna åt söder i förhållande till korets mittlinje. De framträdde som blinderingar med målade poster och bågar angivande en indelning, som kan ha existerat tidigare , när glug- garna stod öppna. Hägg har på en ritning noterat, att man på insidan av den norra gluggen kunde se en grov mittpost av tegel. Gavelns övriga sex gluggar är till sina inre omfatt- ningar original. Gluggarna fördelar sig på två rader med tre i varje rad. Alla har trepassformig avslutning och avfasade hörn. Höjd och bredd varierar. Störst är den nedersta gluggen i undre raden. Dess övre del är till mu- rad och i detta parti befinner sig en hissbom av ek i form av ett odjur. Den används alltjämt vid transport av materiel till och från kyrkvinden. Gluggen är för- Fig HlO. Västtornets huv från 1746, från öster. Foto JA Lagergren omkr 1895. Vi LA. Haube des Westturms aus dem Jahre 1746, von Osten. sedd med träluckor, medan alla övriga har glasfönster i blyinfattning. Den nuvarande hissbommen (fig 99) ersatte vid se- kelskiftet en enkel stock på samma ställe. Fotografier från tiden före restaureringen visar emellertid ett hål för en hissbom över den övre radens mellersta glugg. Eftersom kyrkvinden varit delad i två våningar har säkert båda portarna fungerat som hiss portar och hiss- bommens naturliga, ursprungliga plats blir då ovanför den översta porten. Den nuvarande placeringen i den till hälften igenmurade undre porten visar också alla tecken på att vara sekundär. Samtliga gluggar utom nedre delen av den mellersta i undre raden var vid sekelskiftet tillmurade. Det kan förmodas ha skett dels för att stabilisera den bristfälliga gaveln, dels för att vindarna inte längre spelade samma roll som när klerestorievåningen var ny. Liksom glug- Fig 101. Östtomens huvar från 1760--61 , från väster. Foto 1977. Die Hauben der Ost- lllrme aus den Jahren 1760-61 , von Westen. L garna i gavelröstet var de försedda med en svartmålad indelning i poster och bågar. Klerestorievåningen får ljus genom parvis samman- ställda spetsiga trepassgluggar, tio par på vardera norra och södra sidan. Alla omfattningar nyhöggs vid sekel- skiftet men torde nära ansluta sig till de ursprungliga. Före restaureringen var de igenmurade och helt dolda under sidoskeppens tak. Endast bågfrisen under kle- restorievåningens takfot var synlig mellan de båda tak- fallen (tig 96-97). Norra och södra sidoskeppsvindarna är försedda med enkla rundbågiga gluggar åt väster. Korvinden har en liknande åt söder. Alla är rekonstruerade vid restau- reringen, de två sistnämnda efter bevarade spår. Över korgluggen ses på insidan ett bjälkhål för en hissbom. Yttertak Klerestorievåningen och koret täcks av ett enhetligt sadeltak, sidoskeppen och västtornets gallerier av pul- pettak, alla belagda med enkupigt tegel på panel (got! tät bördning). Fram till sekelskiftet låg teglen enbart på läkt och var understrukna med kalkbruk, en metod som kräver ständigt underhåll. Till de i räkenskaperna oftast återkommande utgiftsposterna hör också takens reparation. Under medeltiden begagnade man sk munk- och nunnetegel, och en del sådana förvaras allt- BYGGNADSBESKRIVNI G 79 I .._ jämt på kyrkans vind . När de försvann ur marknaden, uppstod problem, hur man skulle ersätta trasiga tegel. 1661 köptes 2 450 tegel från det gamla rådhuset på torget, vilket vid den tiden var starkt förfallet. I råd- huskällaren fanns tydligen ett förråd av munktegel från olika håll. 1718 hämtades 1400 st därifrån och 1722 ytterligare 100, som uppges ha kommit från »Syster- kyrkan». Ännu 1752 var klerestorievåningen täckt med munktegel. Murmästare Chemnitz, som på kyrkorå- dets uppdrag besiktigade taken , rapporterade , att de gamla munkteglen på övre taket föll ned och slog sön- der de nyare teglen på de undre takfallen . Under loppet av 1700-talet företogs en omfattande reparation av hela kyrktaket , varvid munkteglen utbyttes mot modernare, som till stor del importerades från Liibeck. Redan 1661 hade man köpt tegel därifrån. Stora kapellet täcks sedan sekelskiftet av ett valmat tegeltak kring vilket sidomurarna är parapetartat upp- dragna (tig 41). Vattenavrinningen sker alltjämt genom strävpelarnas vattenkastare. Förutom den redan be- skrivna lukarnen över portalen finns en mindre sådan med skulpterad stenomfattning på östra och västra si- dorna samt tvenne plåtklädda takkupor mot söder. På taknocken rider en åttkantig takryttare i gotisk stil klädd med kopparplåt och innehållande en icke ljudan- de klocka. Tidigare pryddes nockändarna av smidda järnkors (nu förvarade på kyrkvinden). 80 VISBY DOMKYRKA Tornhuvar Västra tornet krön av en delvis kopparklädd trähuv i tre våningar (fig 100): en undre klockformig , som över­ går från fyrsidig till åttasidig plan , ett åttkantigt mellan­ led omgivet av en altan samt - ovanför ett karnisfor­ migt svängt tak - ett mindre åttkantigt parti med strut­ formigt tak krönt av en stång med kula , tupp och stjär­ na. De båda åttkantiga partierna är prydda med pilas­ trar, rundbågar och listverk. Tornhuven byggdes 1746, sedan den tidigare två år dessförinnan förstörts av eld. Arkitekt och byggmä tare var Christian Losby i Visby (Se härom vidare s 173 ff). De båda östtornen huvar ansluter i allmänna drag till västtornets men de är arkitektoniskt mera genom­ arbetade, elegantare i formen och rikare dekorerade (fig 101 ). De saknar vä ttornet altan men anspelar på den genom ett med kluvna balusterdockor klätt parti . Upptill av lutas de med en lökkupol , som löper ut i en spets med vindflöjel och ett klot. De byggdes 1760-61 efter ritningar av skeppsbyggmästaren Johan Reinicke i Visby (s 176). 1962-63 beslogs de icke vertikala delarna på alla tre tomhuvarna med kopparplåt. I övrigt är trävirket tjärsmort . 1753 be löts att vä ttornet skulle smörjas och rödfärgas och 1761 överenskoms med tad måla­ ren Magnu Möller om målning av de båda nybyggda östtornen minst tre gånger med svart , gul och grå färg. Tornhuvarnas färgsättning bedömdes som en angelä­ genhet av vikt, och när frågan 1854 blev aktuell på nytt samrådde kyrkorådet med magistraten , innan beslut fattades att måla östtornen i en enhetlig grå färg. Des ­ förinnan hade västtornet målats på ett sätt , som väckt opposition åväl på Gotland som på fastlandet. I sitt tidigare citerade brev till P A Säve (30.5 1854) utvecklade F W Scholander in yn på kyrkan exte­ riör. »Måtte himlen förlåta vederbörande, som med en hop opassande färgtoner bariolerat (gjort brokig) Ma­ riakyrkans västra torn ,jag förlåter det icke och detta å mycket mindre som jag både muntligen och, om jag ej minns orätt , även skriftligen rekommenderat en slät anstrykning av allt träverk i samma färgton som den silvergrå kulör, vilken tiden givit ytorna å de båda östra tornen och vilken kulör är den bä ta och me t pa sande emot det övriga av kyrkan . Men Gudnås ; vad är en ropandes röst i öknen? .. . Jag minns som sagt , att tonen på de östra trähuvarna var förträfflig , ehuru gult och rött var med i spelet; vill du nu veta så säger jag bestämt: att just den färgen tycker jag skulle givas åt hela träbetäckningen ända från fotlisten till den krö­ nande kulan .. .». Till följd av kritiken beslöt kyrkorådet , att tornet nästkommande år skulle ommåla i amma färg som de ö tra tornen. Kyrkans inre Långhus och kor Långhuset bildar en tre keppig , 5 traveer lång hall med i stort sett lika höga skepp men med något bredare mittskepp än sidoskepp (fig 102-104). Eftersom kyrko­ byggnaden be tår av delar från flera olika perioder företer den många oregelbundenheter. Så tex är mitt­ keppsbredden vid pelarna B 4 och C 4 535 cm, medan den vid pelarna B 2 och C 2 uppgår till inte mindre än 690 cm. Sido keppen bredd varierar mellan 530 och 660 cm. Den vä tliga te traven är enda t hälften så djup som de övriga. I den östligaste traven , ibland kallad nedre koret , ligger golvet tre steg högre än i de övriga . Ytterligare fyra steg högre ligger korgolvet. Korut­ byggnaden (fig 87), som i öster är rakt avslutad , utgör en förlängning av långhusets mittskepp och är lika högt och brett som detta. I dess sydmur finns en nisch med rätvinklig övertäckning . Stenomfattningen är försedd med fals för dubbla luckor. I korets sidomurar befinner sig ingångar till de båda östtornen. Fritt från östra väggen tår ett murat rektangulärt altare . Sidoskeppen avsluta i ö ter med grunda, i murtjock­ leken utsparade ab idioter. I den norra står sedan 1831 den medeltida dopfunten , i den södra sedan 1907 en altartavla av and ten från 1682 (fig 104). I långhusets västra gavelvägg öppnar sig en bred rundbågig genomgång till tornets bottenvåning och däröver en dubbelbåge med kopplade kolonnetter till en empor i tornets första ovanvåning. Dit leder två raka murtrappor, en från vartdera sidoskeppet (fig 105). Samtliga gångar och övriga fria golvytor i hela kyr­ kan är belagda med gamla gravstenar och kalkstens­ plattor i olika storlekar. I bänkkvarteren ligger trägolv . Väggar och valv är överdragna med en slät , svagt gultonad puts, som tillkom vid den stora inre restaure­ ringen 1891-93. Dessförinnan hade kyrkan put ats och vattrivits 1831 . Numera torde ursprunglig, medeltida puts finna kvar enda t i valvet över orgeln i nordvä t. Där ser man de för gotländska medeltid valv å karak­ teri sti ska , i putsen formade ryggarna över valvsöm­ marna (fig 106). Kring absidioler, portaler och flertalet fönster lämnar putsen en ram av huggen sten fri. En­ dast i fönster nr 4 och 14 är mygarna helt putsade . Fönster nr 3, 7- 12 och 15 har synlig huggen sten i hela smygen . Också pelare , valvbågar och valvribbor är av huggen sten och oputsade. Fig 102. Interiör mot öster. I förgrunden triumfbågen med pelarna B 4-C 4. Foto 1977. Interieur gegen Osten. 6 - 785538 Visby Domkyrka 81 82 Fig 103. Interiör mot nordväst. I fonden bågöppningarna till emporen. Foto 1976. lnterieur gegen Nordwesten . Fig 104. Interiör mot öster med södra sidoskeppets absidiol i fonden. Foto 1976. lnterieur gegen Osten mit der Apsidiola des s1/d/ichen Seitenschiffs im Hintergrund. 83 84 VISBY DOMKYRKA Fig 105. Långhusets sydvästra hörn med uppgång till västtornets empor. Foto 1976. Siid1vestecke des Langhauses mil dem Aufgang zur Empore des Westturms. Valven uppbärs av fyra pelarpar, av vilka de två västligaste (B2-C2 och B3-C3) på grund av sitt en- hetliga utförande bildar en grupp för sig. Pelarna har kvadratiskt tvärsnitt med en pålagd halvkolonn mot mittskeppet. På de övriga tre sidorna finns på ca 4 m:s höjd över golvet ett profilerat listverk. Ovanför detta visar stenen en annan och modernare ytbehandling. Av protokollen framgår, att dessa partier fram till 1892 varit putsade, och att putsen dolde ett bräckligt mur- verk med dåligt stenmaterial. Det utbyttes nämnda år mot huggen sten. Halvkolonnen är däremot enhetlig och ursprunglig i hela sin längd. Pelarna har nedtill en sammanhängande bas med attisk profil över en skrå- kantad plint. Halvkolonnernas bas är därtill försedd med hörn blad (fig I 07). Upptill avslutas pelarna med ett runtom gående list- verk, som på halvkolonnerna har kapitälform. På det västligaste pelarparet (B 2-C 2) är dessa kapitäl tryckt bägarformiga och odekorerade (fig 108), medan de på det följande paret (B 3-C 3) är prydda med enkla stilise- rade uppåtriktade blad, det södra kapitälet dessutom i hörnen med nedåtriktade fåglar, som griper och biter om kapitälringen (fig 109-110). Den nordöstra fågeln har aldrig blivit färdighuggen. Stenen är den vanliga ljusa grå kalkstenen med undantag för ett större block nedtill i pelaren B 3, som är av petrifikatrik röd kalk- sten. Avståndet mellan de två pelarparen är 680-690 cm, under det att avståndet mellan västväggen och det närmaste pelarparet inte är större än 300 cm. På väggen motsvaras pelarna av pilastrar med samma bredd (114 cm). Det intressanta och märkliga är, att avståndet mellan pilastrarna är 75 cm större än motsvarande av- stånd mellan pelarna B 2 och C 2. För att kunna slå en valvbåge mellan pilastern och pelaren har man därför på ca 335 cm:s höjd låtit pilastrarna överkraga inåt, så att differensen nedbringades till ungefär hälften (fig 111). Dessa valvbågar, som båda finns kvar, är rundbågiga och utgår från det på pelarnas halva höjd befintliga listverket. Ovanpå valvbågarna är ett stycke full mur, som högre upp genombryts av en spetsbågig öppning av ungefär samma bredd som den underliggande arka- Fig 106. Valv nr I i långhusets nord- västra hörn med puts- ryggar över valv- sömmama. Foto 1975. Ge 111ö/be Nr I in der N ordwestecke des Langhauses mil Putz- rippen uber den Ge- 111ölbesäumen. Fig 107 a-c. Hömblad på kolonnbaser i långhusets västra del. a. Vid pelare B 2. b. Vid pelare C 2. c. Vid pelare C 3. Foto 1974. Eckblätter an den Siiulenbasen im Westteil des Langhauses. a . Am Pfeiler B 2. b. Am Pfeiler C2. c. Am Pfeiler C 3. den. Till detta parti , som är en kvarleva frän ett tidigt stadium i kyrkans historia och det enda, som ger en klar anvisning om dess basilikala utseende, fär vi an- ledning återkomma vid skildringen av byggnadshisto- rien. Pelarparet B 4-C 4 skiljer sig frän de nu beskrivna genom sin enkla formgivning och sina mång·a spär av genomgångna förändringar (fig 112). Avståndet mellan BYGGN A DSBESKRIVN ING 85 86 Fig 108-110. Kapitäl i långhusets mittskepp. Överst tv på pelaren B2, överst th på pelaren B3, th på pelaren C3. De omgivande listverken är samtliga nyhuggna 1892. Foto 1976. Kapitelle im Mittelschiff des Langhauses. Oben finks am Pfeiler 82 , oben rechts am Pfeiler 83, rechts am Pfeiler CJ. J • Fig 111 . Södra sidoskeppet. Den västligaste arkaden i södra pelarraden. Märk pilasterns (C I) överkragning mot mittskep- pet. Avsatsen tv anger sidoskeppstakets ursprungligen av- sedda läge i basilikan. Den igenmurade rundbågiga öppningen däröver har förbundit västemporen med vinden över sido- skeppet eller möjligen en längsgående empor. Foto 1976. Siidliches Seitenschiff. Die westlichste Arkade der siidlichen Pfeilerreihe. Beachte die Uberkragung des Pilasters (C /) gegen das Mittelschiff. Der Absatz finks zeigt die urspriing- /ich geplante Lage des Seitenschijfdachs in der Basilika . Die zugemauerte Rundbogenöffnung dariiber hat die Westempore mil dem Dachboden iiber dem Seitenschiff oder vielleicht mil einer längslaufenden Empore verbunden. Fig 112. Pelarparet B 4- C 4 utgjorde ursprung- ligen sidor i basilikans triumfbåge . Uppmätning av B4:s och C4:s sidor mot väster och söder resp norr och väster. Lagningar från 1892 punktmarkerade. Uppm 1 A: son Utas och 1 Pajaujis 1976-77. Das Pfeilerpaar B4-C4, urspriinglich Seiten des Triumfbogens der Basili- ka . 84 ' I 07 C4 L ___________ J __ J o ... o ,-o roa 200 3 00 [Il [Il Fig 113. Planer av pelarna B 4-C 4 och B 5-C 5. U ppm J A: son Utas 1976. Pläne der Pfeiler B4-C4 und B5-C5. Fig 114. Pelaren B 4. Detalj visande nedre delen av knekt från basilikaskedet. Foto 1976. Pfeiler 84. Unterteil eines Dienstes der Basilikaphase. 87 C4 400 500 CM 88 Fig 115. Långhuset. Interiör mot öster. Av psalmnumren framgår, att bilden tagits i samband med biskop Lars Anjous begravning 1884. ATA. Das Langhaus. ln- terieur gegen Osten. Aus den Gesang- buchnummern läss/ sich erschliessen, dass das Bild beim Begriibnis des Bi- schofs Lars Anjou, 1884, aufgenommen wurde. Fig 116. Pelaren C4. Västra sidan före restaureringen. Foto J A Lagergren omkr 1890. ViLA. Der Pfeiler C4. Westliche Seitenfläche vor der Restaurierung. Fig 117-118. Pelarna C4 (ovan) och 8 5 (t h) . Detaljer visande övre delen av knektar från basilikaskedet. Foto 1976. Die Pfeiler C 4 (oben) und B 5 (rechts) . Detai/s mit Oberteilen von Diensten der Basilikaphase. Fig 119a-d. Hörnblad på pelarbaser i långhusets östra del. a. 85 åt SSY, b. C5 åt NY, c. C5 åt SY, d. 84 åt NO. Foto 1974. Eckblätter an der Basis von Pfeilem im Ostteil des Langhauses. a. 85 nach SSW, b. C 5 nach NW, c. C 5 nach SW, d. 84 nach NO. 89 90 VISBY DOMKYRKA Fig 120. Kapitäl från Brudportalsskedet på östra sidan av pelaren C4. Foto 1974. Kapitel/ der Brautportalsperiode an der Ostseite des Pfeilers C4. de båda pelarna är också mindre än hos alla andra pelarpar. Mot väster, norr och söder uppvisar de helt släta ytor från basen till de på olika nivåer befintliga och med olika profil försedda krönande listerna. Det enda anmärkningsvärda är en ca JO cm djup indragning av murlivet på västra sidan ca 730 cm över golvet. På östra sidan finns på båda pelarna dels en ursprunglig knekt, dels en sekundär pilaster med framförlagd halv- kolonn (fig 113). Pelaren B 4:s sockel består av platta och en hög, mjuk, upptill avrundad kälning (fig 38 E). Den finns bevarad på södra och västra sidorna samt under knek- ten. På den norra är den borthuggen. Pelaren C 4 upp- visar samma sockel på norra och västra sidorna samt under knekten, medan den också där är borthuggen på den yttre sidan, dvs mot sidoskeppet. Pilastrarna med halvkolonnen har sin egen bas med strikt attisk profil och hörnblad. Den kontrasterar tydligt mot knektarnas mera primitiva attiska basprofil och outvecklade hörn- blad (fig 114). Knektarna avslutas med tärningskapitäl med eller utan sköldring och därovanpå ligger en ned- åt avfasad platta (fig 117). Även om såväl baser som ka- pitäl delvis döljs av senare murverk är deras stilistiska samhörighet med den nordöstra portalen omisskännlig. Pilastrarna och halvkolonnerna framstår inte minst på grund av sin kapitälornamentik som hemmahörande i en annan tid än pelaren i övrigt. Dessutom sitter kapitä- len på en något lägre nivå än knektarnas. På grund av sin samhörighet med kapitälen på nästföljande pelarpar kommer de att behandlas tillsammans med dessa. Murskarvar och stenbehandling visar, att pelarna B 4 och C4 till stor del blivit ommurade 1892. Det gäller i första hand B 4:s norra och C 4:s södra sidor men också angränsande delar av de västra sidorna har förnyats. Före restaureringen var pelarna putsade (fig 115-116) och när putsen avlägsnades uppdagades , att hugg- stensmurverket i stort sett var begränsat till de mot mittskeppet och koret vettande sidorna. Förhållandet var sålunda analogt med det vi beskrivit hos de två västligaste pelarparen. Pelarparet B 5 - C 5 har korsformad plan med fram- förlagda halvkolonner åt öster och väster samt mot mittskeppet (fig 113). I tre av vinklarna står knektar (undantag: B 5:s nordvästra och C 5:s sydvästra). Pe- Fig 121. Kapitäl frän Brudportalsskedet på västra sidan av pelaren C5. Foto 1974. Kapitel/ der Brautporta/speriode an der Westseite des Pfeilers C5. 91 Fig 122. Kapitäl frän Brudportalsskedet på västra sidan av pelaren 85. Foto 1974. Kapitel/ der Brautportalsperiode an der Westseite des Pfei- lers B 5. 92 VISBY DOMKYRKA Fig 123. Kapitäl från Brudportalsskedet på östra sidan av pelaren 84. Foto 1973. Kapitel/ der Brautporta/speriode an der Ostseite des Pfeilers 84. lama gör vid första ögonkastet ett homogent intryck, men en närmare granskning visar, att B 5:s sydvästra och C 5:s nordvästra knekt tillhör ett äldre skede än pelarna i övrigt. De överensstämmer med motsvarande knektar i B 4 och C 4, dock att B 5-knektens kapitäl är prytt med ett spetsigt, lansettformigt blad i hörnet, och att den ovanpåliggande plattan helt saknar profil (fig 118). Med undantag för dessa knektar är pelarna för- sedda med enhetligt profilerade baser och kapitäl. De förra, som återfinns på alla fyra sidorna, om än inte utan avbrott, har attisk profil med eleganta och ibland fantasifulla hörn blad på halv kolonnernas baser (fig 38 G , 119). På några ställen har de inte blivit färdighuggna. Kapitälen, vars grundform är densamma som på kapi- tälen i mittskeppets västra del , är däremot begränsade till de tre sidor, som har halvkolonner. Den fjärde åt sidoskeppet vända sidan är endast prydd med ett list- verk. Ornamentiken på de åt väster vettande kapitälen förenar dessa med de motstående på pelarparet B4-C4 till en sluten grupp. Motiven är olika på alla fyra kapitälen, men åtminstone tre av dem samman- hålls stilistiskt och bildar något.av det mest formfullän- dade i medeltida nordisk arkitekturskulptur. Ornamentiken på C4:s kapitäl utgörs på halvkolon- nen och pilasterns högra del av träd med stora flikiga blad (fig 120). Hållande sig med båda händerna i stam- marna sitter nakna gestalter på huk i lövverket. På pilasterns vänstra del är kapitälet prytt med stora böl- jande blad. Samma mjuka bladformer återkommer på det motsatta kapitälet (C 5) tillsammans med parvis grupperade eller enstaka drakfåglar, som med bakåt- böjda huvuden biter i bladtopparna (fig 121) . På B 5:s kapitäl utbreder sig symmetriskt lagda spiralrankor, som löper ut i ömsom omvikta, ömsom treflikiga blad eller i druvklasar (fig 122) . De tre nu beskrivna kapitälen visar ett så klart sti lis- BYGGNADSBESKRIVNING 93 Fig 124. Kapitäl på sydöstra sidan av pelaren B 5 med för det nya östpartiet karak- teristisk ornamentik. Foto 1974. Kapitel/ an der Siidostseite des Pfeilers B 5 mit der fiir den neuen Ostbau clwrak- terisrischen Ornamentik. tiskt och motiviskt samband med Brudportalens kapi- tälband , att ingen tvekan kan råda om att de härrör frän samma verkstad som dessa. Däremot är det tveksamt, om B 4:s kapitäl har samma ursprung. Grundformen är visserligen oförändrat kalkblockkapitälets, men orna- mentiken , som fö inte är helt färdighuggen, saknar de föregäendes elegans och fantasi (fig 123). Den består av stelt uppradade, mycket stiliserade bladformer, som något erinrar om den ornamentik, som präglar de åter- stående kapitälen i kyrkans östra del. Sistnämnda ornamentik (fig 124-127) kan beskrivas som en krans av uppåtriktade, köttiga blad, strängt stiliserade och symmetriskt anordnade. Den möter re- dan pä pelarparet B 5-C 5:s åte rstående kapitäl , dvs pä de mot mittskeppet och koret vettande sidorna, och återkommer sedan såväl pä det följande pelarparet som pä knektkapitälen i traven närmast koret och i koret självt. Pä halvkolonnkapitälen byggs mönstret upp kring tre kraftiga blad i hörnen och pä mitten. De har en sta rkt betonad försänkt mittnerv , som pä somliga kapi- tä l tom delar mittbladet i tvä. Utrymmet mellan de stora bladen utfylls av analoga mindre blad; mellan dessa ser man pä några ställen nedtill en karakteristisk v-formad dubbelkontur. K valiten är växlande, vilket tyder pä att flera stenmästare varit verksamma, men de har all a a rbetat efter samma förlaga. Basernas och täckplattornas profiler inom denna grupp överensstämmer nära nog exakt med den föregå- ende gruppens (fig 38 G) . Även om hörnbladen i vissa fall företer avvikande former (fig 128) kan det inte vara någon större tidsskillnad mellan grupperna. Att pä rent byggnadstekniska grunder avgöra, vilken som är äldst, låter sig inte göra. Den frågan kommer att diskuteras i det byggnadshistoriska avsnittet. 94 Fig 125. Kapitäl på västra sidan av hörnpelaren B 6 med östpartiets ornamentik. Foto 1974. Kapitel/ an der Wesrseite des Eckpfeilers B6 mit der Ornamentik des Ostbaus. Fig 126. Kapitäl på västra sidan av hörnpelaren C 6. Släktska- pen mellan östpartiets ornamen- tik och bladstängelornamentiken på väst- och sydportalerna kan ännu skönjas. Foto 1974. Kapitel/ an der Westseite des Eckpfeilers C6. Die Venvandt- schaft mit der Ornamentik des Ostbaus und der Blattstengel- ornamentik des West- und Siid- portals liisst sich noch wahr- nehmen. Fig 127. Kapitäl på knekten C 7 i korets sydöstra hörn. Foto 1974. Kapitel/ des Dienstes C 7 in der Siidostecke des Chors . Fig 128 a-b. Hörnblad på baser i nya östpartiet. a. I långhusets nordöstra hörn (A 6). b. På hörnpelaren B 6. Foto 1974. Eckblätter an den Basen des neuen Ostbaus. a. In der Nordostecke des Langhauses (A6). b. Am Eckpfeiler 86. 95 96 VISBY DOMKYRKA Fig 129. Valvribbor i basilikans mittkvadrat (11). Ribborna sammansatta av korta, profilerade stycken. Foto 1974. Gewölberippen im Mitte/quadrat der Basilika ( 11 ). Die Rip- pen setzen sich aus kurzen, profllierten Stiicken zusammen. Fig 130. Mittskeppets västligaste valv (8) har formen av ett halvt kryssvalv. T h skymtar öppningarna mot västtornets empor. Foto 1974. Das westlichste Gewölbe des Mittelschiffs (8) hat die Form eines ha/ben Kreuzgewölbes. Rechts gewahrt man die Öff- nungen zur Empore des Westturms. Samtliga valv i långhus och kor är kryssvalv av kalk- stensflis. De kan indelas i tre huvudgrupper, inom vilka smärre variationer förekommer. Valvgrupp I. I trave nr V mellan Brudportalen och sakristiportalen står valven mycket nära det reguljära romerska kryssvalvet med i det närmaste horisontella hjässlinjer. Mittskeppsvalvet (nr 11) skiljer sig från de övriga två genom sina av huggen kalksten utförda dia- gonalribbor med en profil bestående av en kraftig rundstav mellan två tunnare, något tillspetsade stavar (fig 129). Även i fråga om valvflisornas läggning synes detta valv inta en särställning. Valvgrupp 2 a och b. Valven i långhusets traveer väster om de nu beskrivna skiljer sig från dessa genom markant stigande hjässlinjer. Mittskeppets valv ansät- ter antingen rundbågigt mot gördelbågarna eller med en antydan till spetsbåge. Det västligaste mittskeppsval- vet (nr 8) är endast halvt, beroende på att traveen ifråga bara är hälften så djup som de övriga (fig 130). I sido- skeppsvalven är spetsbågen mera påtaglig såväl vid ansättningen som i diagonalerna, och hjässlinjerna blir följaktligen ännu mera stigande. De karakteristiska putsryggarna över valvsömmarna, som det nordvästra valvet nu ensamt uppvisar, fanns enligt fotografier från tiden före restaureringen 1891-93 också i andra valv i långhuset. - Det sydöstra, närmast kupolliknande val- vet (nr 15) torde ha fått sin avvikande form, när södra sidoskeppets vägg mot Stora kapellet bröts ned. Valvgrupp 3. Denna valvtyp finner man i långhusets östligaste del och i koret (valv nr 5, 12 , 19 och 13). Valven karakteriseras av starkt stigande hjässlinjer, kupiga valvkappor och spetsiga sköldbågar av huggen kalksten. Endast korvalvets östra sköldbåge är rund- bågig. Samtliga sköldbågar i koret stryker nästan kant i kant förbi fönsteröppningarna (fig 87). I korvalvet och i mittskeppsvalvet närmast koret förekommer runda diagonalribbor av kalksten. I det senare valvets hjässa löper de samman i en ring med en i ett stycke huggen stenram kring ett öppet hål med 78-80 cm:s diameter (fig 131 ). Valven åtskiljs av gördelbågar med olika form, b redd och profil i kyrkans skilda delar. Fram till trave nr V är de enkla oprofilerade spetsvalvbågar såväl i mittskep- pet som mellan detta och sidoskeppen. Sidoskeppens gördelbågar utgår på långväggarna från kraftfullt mo- dellerade konsoler och på pelarna från profilerade im- poster. Mittskeppsbågen mellan trave IV och V s kiljer sig från de övriga genom sin höga spetsiga, något ore- Fig 131. Mittskeppets östligaste valv (12) har diagonalribbor, som löper samman i en ring kring ett öppet häl i valvhjässan. Ribborna samman- satta av länga stycken. Foto 1974. Das östlichste Ge- 111ölbe des Mittel- schiffs (12) hat Dia- gonalrippen, die zu einem Ring um eine Öjfnung im Ge1völbe- scheitel zusammen- laufen. Die Rippen setzen sich aus langen Stiicken zu- sammen . Fig 132. Pilastern AS vid norra länghusmuren med början till valvbåge. Foto 1976. Der Pilaster A 5 an der nördlichen Langhausmauer mil dem Ansatz des Gewölbebogens. 7 - 785538 Visby Domkyrka 97 AS D5 Fig 133. Pilastrarna AS och DS vid norra resp södra länghus- muren med början till valvbåge. Uppm J Söderberg 1976. Die Pilastern A 5 und D 5 an der nördlichen bz111 siidlichen Langhausmauer mil dem Ansatz des Gell'ölbebogens. 98 VISBY DOMKYRKA gelbundna form, sin större bredd och sina e nkla skrå- kantade imposter, varav den södra sitter ett par deci- meter längre än den norra (fig I 02). Från och med trave nr V ändrar gördelbågarna karaktär. De blir där försed- da med en kraftig vulst, som svarar mot pelarnas halv- kolonner. Där halvkolonner saknas, behåller gördelbå- garna samma enkla bandform som motsvarande bågar i kyrkans västra del , men de är betydligt smalare. De utgår från släta väggpilastrar, vilkas baser och imposter har samma profil som pelarnas (fig 38 G). Trave nr VI är försedd med hörnknektar med baser och kapitäl av samma sort som på de pelare, till vilka de ansluter. Liknande knektar förekommer i koret. Pilastrarna A 5 och D 5 på ytterväggarna mellan trave V och VI har 150 cm över basen e n list bestående av vul st - hålkäl - platta, över vilken de två första skif- ten av en i kyrkans tvärriktning gående valvbåge beva- rats (fig 132- 133). Förhållandet är exakt detsamma i norr och söder. Dessa bågar , vi lkas diameter och form ej med full säkerhet kan faststä llas, måste ha varit tänkta att sträcka sig fram till den motstående pelaren i mittskeppsarkaden (B 5 resp C 5). Där finns emellertid inga som helst spår av listverk eller bågar och inte Fig 134. Tornkammaren. Foto 1977. Turmkammer. heller lagningar efter bortbrutna sådana. Sannolikt skall de bevarade båganfangen tolkas som spår av nå- got som planerats men aldrig utförts. Omedelbart väs- ter om den ifrågavarande norra pilastern , i hörnet mel- lan denna och ytterväggen, sitter i höjd med listverket en e nkel konsol. Placeringen tyder på att den haft e ller varit avsedd att få en uppgift i samband med den nyss- nämnda bågen. I söder ses inga spår av någon motsva- rande konsol. Tornkammaren Tornkammaren förbinds med lå nghuset genom en vid rundbågig öppning med impostlister, som viker om hörn mot såväl långhuset som tomkammaren (fig 134). Sockellister saknas. På långhussidan sitter på ömse sidor om bågöppningen två konsoler av huggen kalk- sten. Det går inte att faststä ll a, om de är ursprungliga. De torde ha ingått i en bärande konstruktion för en läktare i långhusets västligaste del. Tornkammaren täcks av ett kryssvalv med horison- tala hjässlinjer. Det utgår i hörnen från konsoler, av vilka de två på norra sidan har likartad profilering, medan södra sidans ha r varierande former. Fig 135. Köpmankoret. Ett utbyggt kapell på långhusets södra sida omedelbart öster om Stora kapellet. Foto 1975 . Kaufmannschor. Auf der Siidseite des Langhauses gleich östlich der grossen Kapelle angebaute Kapel/e. Köpmankoret Köpmankoret utgöres av en kapellartad utbyggnad mitt på långhusets sydsida i vinkeln mellan långhuset och Stora kapellet. Långhusmuren har där genombrutits på en sträcka av drygt 4 m och öppningen formats till ett högt spetsbågigt valv , vars bredd helt och hållet mot- svarar kapellets (fig 135). Dettas södra mur stöter stumt mot Stora kapellets östra mur , varav framgår , att Köpmankoret är yngre än detta. Det täcks av ett något spetsigt tunnvalv med impostlister i öster-väster. På västra sidan mot Stora kapellet är en rundbågig, nisch- artad fördjupning. Stora kapellet Stora kapellet har forme n av en vinkelbyggnad , som viker sig om långhusets sydvästra hörn (pi I). Det består av tre lika höga traveer , av vilka den längst i BYGGNADSBESKRIVNING 99 Fig 136. Södra sidoskeppet. Bågöppningen i väster mot Stora kape llet. Foto 1975. Stldliches Seitenschiff Bogenöffnung an seinem Westende zur grossen Kapel/e hin. väster omfattar två valv och de övriga vardera ett. Den del av långhusets västra mur, som gränsar till kapellet, är bortbruten och ersatt av en hög spetsbågig öppning. Det är omöjligt att avgöra, om genombryt- ningen skedde , redan när kapellet uppfördes, ell er om den är senare. Vissa utseendemässiga ofullkomligheter tyder snarast på det sistnämnda (fig 136). Den måste emellertid ha företagits före 1646, ty på Johan Meyers detta å r upprättade stadskarta, som visar den första kända om än summariska planen av kyrkan, är muren borta (fig 23). Valven i kapellet är kryssvalv av kalkstenstlisor med stigande hjässlinjer och markerade brytningar i va1je valvkappa (fig 137-138). Sköldbågarna är av huggen kalksten. I diagonalerna ligger profilerade ribbor, vi lka löper samman i slutstenar (fig 139 a-c). Den östra (i valv 23) bär en bild av Agnus Dei , den i mitten är 100 Fig 137. Stora kapel- let mot öster. Väggen tv är långhusets södra yttervägg. Foto 1975. Die grosse Kapelle gegen Osten. Die Wand finks ist die siidliche Aussemvand des Langhauses . Fig 138. Stora kapel- let mot väster. T h långhusets södra yt- tervägg. Foto 1975. Die grosse Kapelle gegen Westen. Rechts die siidliche Aussem vand des Langhauses . 102 Fig 139 a--c. Stora kapellet. Slutstenar. a. I västra valvet (2 I). b. I mellersta valvet (22). c. I östra valvet (23). Foto 1975. Schlussteine in der grossen Kapelle. a. Im westlichen Gewölbe (2 1 ). b. Im mitteleren Gewölbe (22) . c. Im östlichen Gewölbe (23). Fig 140. Stora kapellet. Konsol (E 9) på norra väggen . Hel- het och detaljer. Foto 1975 . Die grosse Kapelle . Konso/e ( E9) an der Nordwand. Ge- sam taufnahme und Details. 103 104 Fig 141 a-c. Stora kapellet. Konsol (E 8) i nordöstra hörnet. Helhet och detaljer. Foto 1975. Die grosse Kapel/e. Konsole (E8) in der nordöstlichen Ecke. Gesamtaufnahme und Details. Fig 142 a--e. Stora kapellet. Kapitäl och konsol med växtorna- mentik. a . E 10. b. E7, c. E6. d. E2. e. E4. Foto 1975. Kapitel/e und Konsol mil Pjlanzenorna- mentik. a. E 10. b. E7. c. E6. d. E2. e. E4 . 105 106 VISBY DOMKYRKA smyckad med bladverk och den i väster med ett kris- tushuvud. Den nordvästra slutstenen (i valv 14) är ode- korerad; i stenens mitt kvarsitter rester av en järnkrok ed . Mellan traveerna välver sig rikt profilerade gördel- bågar. De vilar på enkla eller sammansatta knektar, av vilka flertalet har runt tvärsnitt, en del är ryggade med avskuren rygg och en enstaka (E 3 på västra väggen) har spetsig rygg. Den rikaste profileringen uppvisar den inre knekten mellan valv 14 och 21 i den västra traven med inte mindre än fem stavar, den enklaste profilen har knekten mittemot på västra väggen - en enda stav - men i gengäld ä r den betydligt kraftigare än övriga knektar. Anmärkningsvärt är att sydsidans två knektar ej befinner sig mitt för utsidans strävpelare, vilket från konstruktiv synpunkt hade varit det naturli- ga. Förklaringen torde vara, att man invändigt velat ha traveer av ungefär jämnstor kvadratisk form och ut- vändigt en regelbunden indelning av sydfasaden. Mellan den östra och den mellersta traven på kapel- lets nordvägg kunde knekten ( E 9) ej föras ned till golv- nivån, eftersom huvudingången till det egentliga kyrko- rummet befinner sig just där (fig 137). Efter en dryg Fig 143. Stora kapel- let. Kapitäl (E 5) med framställning av Adam och Eva vid kunskapens träd . Foto 1975. Die grosse Kapelle. Kapitel/ (E5) mil Adam och Eva mil dem Baum der Er- kenntnis. meter har man avslutat den med ett regelrätt basparti , men detta vilar i sin tur på en hängkonsol med helt annan profilering. På liknande sätt har man förfarit i östra travens nordöstra hörn (fig 141). Liksom i syd- östra hörnet vilar diagonalribban på en knekt (E 8) , men här ersätts den efter en kort sträcka av en knä- böjande mansgestalt. Hans huvud är riktat snett uppåt. Ena handen håller han på knäet och med den andra fattar han om en säck. Figuren vilar på en platta, som bärs upp av en smäcker kolonnett. Den utgår från en fyrsidig basplatta, som i sin tur vilar på en mångkantig konsol. Anordningen verkar tillfälligt hopkommen men är säkert ursprunglig, även om de enskilda delarna från början kan ha varit avsedda f~r andra platser. Knektkapitäl och konsoler är prydda med en rik, oftast vegetativ ornamentik (fig 142). Den präglas av frisk naturalism , stor variationsrikedom och skickligt utförånde. På några ställen möter figurala inslag: ka- pitälet på knekten (E 5) väster om sydportalen visar så- lunda Adam och Eva vid kunskapens träd (fig 143), och på västväggens knekt kapitäl (E 3) ser man fyra gestal- ter, som på sina skuldror bär valvribban (fig 144). Fig 144. Stora kapel- let. Kapitäl (E3) med fyra bärande gestal- ter. Die grosse Kapelle. Kapitel/ (EJ) mil vier tragenden Figuren. Nordväggens hängkonsol (E 4) slutligen visar ett fyr- fotadjur med människohuvud ifört struthätta (fig 140). Knektarnas baser är i regel enkelt profilerade och utan dekor. Undantag utgör västväggens knekt (E 3), vars bas är prydd med kraftfullt formade , uppåtvikta hörnblad. Kapellets golv är till största delen belagt med gamla gravstenar. I den östligaste traven, där sedan 1900 ett altare finns uppmurat, ligger golvet två steg högre än i kapellet i övrigt. Det framgår av höjden på knektarnas baser att denna nivåskillnad är ursprunglig. Framför ingången är ett vindfång i nygotik ritat av arkitekten G Petterson 1889. Västtornet Tornets nedersta våning, tomkammaren, har redan be- skrivits (s 98). Från sidoskeppen på ömse sidor om tombågen leder två rundbågiga portar med finhuggna kalkstensomfattningar till raka, breda murtrappor i västtornets sidomurar. När trapporna når fram till tor- nets västra mur viker de inåt. och mynnar i första ovan- våningens sydvästra resp nordvästra hörn. De får ljus genom vardera två rektangulära stenomfattade gluggar dels från söder (nu från Stora kapellet) resp norr, dels - där trapporna svänger - genom liknande gluggar i tornets västmur. Den norra trappans ingång från kyr- kan är nu tillmurad. Trappan används i stället av ut- BYGGNADSBESKR!VN!NG 107 ifrån kommande med ärende till orgel- och körläktama, vilka därvid begagnar ingången på tornets norra sida. Tornets första ovanvåning har karaktär av empor eller herrskapsloge. Den är förbunden med långhusets mittskepp genom en vid rundbågig öppning (tig 103). I denna är inskriven en dubbelbåge med mittstöd i form av kopplade, fint polerade kolonnetter med kapitäl prydda med stiliserade växtrankor med omböjda blad och enstaka klasar eller kottar (tig 145). Baserna är attiska med hörnblad (tig 146). På det västra kolon- nettskaftet finns inristat en del initialer samt årtalen 1673 och 1689. Även på öppningens sidor kan man urskilja initialer och årtal, på södra sidan bl a IPB A° 1689 och CB A0 1689. I öppningens östra kant finns ett murat bröstvärn. Rummet täcks av ett kryssvalv med något mera sti- gande hjässlinjer än bottenvåningens. Sköldmurarna är rundbågiga. I hörnen sitter små, enkelt profilerade konsoler. Rummet får ljus genom det tidigare beskriv- na stora fyrpassfönstret i väster, vars inre smygar har samma form som de yttre. Att döma av nivåerna i trapporna har golvet ursprungligen legat ca 25 cm lägre än nu. I nordöstra och sydöstra hörnen leder rundbågiga portår in till murtrappor, som med tio steg i ett bågfor- mat lopp för ned till öppningar i väggen mot sidoskep- pen (tig 111). Dessa till formen rundbågiga, 1,80 m höga portöppningar har sin underkant ca 6,50 m över kyr- 108 VISBY DOMKYRKA Fig 145. Västtornets empor. Kapitäl på de kopplade kolon- netterna i bågöppningen mot mittskeppet. Foto 1975 . Empore des Westturms . Kapitel/ der Doppelsäulchen in der Bogenöffnung zwn Mittelschiff. kans golv. Den södra öppningen är igenmurad, medan den norra förbinder emporen med orgelläktaren. Trap- pornas ursprungliga funktion kommer att diskuteras längre fram (s 132). Mitt emellan de nu beskrivna portarna, dvs mellan dem, där trapporna nerifrån kyrkan mynnar, och dem som för till de högt sittande öppningarna i sidoskeppen, finns på vardera no rra och södra sidan ytterligare en port, som leder ut till tornets sidogallerier. Det södra galleriet förbyggdes reda n, när Stora kapellet tillkom, och har i modern tid helt panelats på insidan. Där finns numera ingenting av intresse att se. Norra sidans galle- ri är däremot nästan helt i ursprungligt skick (fig Fig 146. Västtornets empor. Baser till de kopplade kolon- netterna i bågöppningen mot mittskeppet. Foto 1975. Empore des Westturms. Basen der Doppelsäu/chen in der B0Renöffm111g zwn Mittelschiff. 88-89). Det enda som hänt är, att en mindre del i öster vid kyrkans förändring från basilika till ha ll inbyggts i den förhöjda västra gavelmuren. I västra delen av sistnämnda galleri för en murtrappa upp till tornets övre delar. Den får ljus genom en rek- tangulär glugg uppe under gall eriets tak. Trappan myn- nar i tornets andra ovanvåning. I fortsättningen finns endast trästegar. Efter tornbranden 1744, då he la in- redningen ned till emporens valv förstördes, ä ndrades den inre konstruktionen, och den nuvarande vånings- indelningen , i den mån man kan tala om e n sådan, motsvarar på intet sätt den tidigare. I den romanska delen av tornet har över emporvåningen funnits två bottnar å tskilda av ett bjälklag med upplag i norr-sö- der. Den nedre har haft två rundbågiga gluggar å t väs- ter, av vilka den söd ra delvis fortfarande fungerar om än i förändrad form, medan den norra ä r he lt igenmu- rad. I östra väggen finns e n rundbågig genomgång till kyrkvinden. Porten är låg och obekväm och passar dåligt till de nuvarande golvnivåerna i tornet och på kyrkvinden (fig 91). Golvet i tomrummet ha r också att döma av övriga öppningar ursprungligen legat omkr I m lägre. Den övre botten var i det romanska tornet den egentliga klockvåningen med två ljudgluggar i va1je väderstreck, a lla sedan lä nge igenmurade. Murverket visar i båda bottnarna mycket svåra brandskador. I den förhöjda delen av tornet, dvs från fjä rde nivån och uppåt , ä r brandskadorna betydligt mindre framträdan- de. På femte nivå n, som får ljus genom e n glugg på norrsida n, ha r mitt på västra väggen anordnats en e n- kel ka mmare av bräder med pulpettak och med e n egen ljusglugg åt väster (tig 147). Den följande nivån , som är den enda som har ett helt golv, är den nuvarande klockvåningen med ljudgluggar å t norr, väster och söde r (fig 90) . I tornhuven ha r i höjd med a ltanen avskilts en liten kur med en enkel brits för tornväktaren.95 Tornets huv ha r beskrivits ovan s 80. Östtornen De båda östtornen ä r varandra mycket lika såväl in- vändigt som utvändigt. Det nordöstra uppta r en något större yta, men i övrigt skilj er de sig egentligen endast i fråga om detaljer. Båda torne n inne hå ller sju avdel- ninga r över varandra. De två nedersta i va1je torn är tunnvälvda , medan övriga avde lningar har eller har haft bjä lktak. Dessa saknas me llan fjärde och femte avdelninga rna och mella n femte och sjätte ha r de er- satts med betongbjälklag. Nordöstra tornets bottenvåning har ingång från koret med dubbla dörrar, den på korsidan är av trä med Fig 147. Västtornet. Kammare med brädväggar i femte vå- ningen. Foto 1974. Westturm. Kammer mil Brettenvänden im fi.inften Stockwerk. ornamentala järnbeslag och härrör från sekelskiftet, den inre är en kassaskåpsdörr av järn. Sidoväggarna är panelade och försedda med fasta bänkar med tillhöran- de fotsteg. I östra väggen finns ett stort och ett mindre skåp, det förra med rakspetsig övertäckning. Denna inredning tillkom 1738. En ljusglugg mot norr har järn- galler på insidan. Golvet består av breda målade furu- bräder. Rummet används till förvaring av kyrkans silver och textilier. Innan särskilt utrymme iordningställdes för konsistoriet i Stora kapellets nordvästra del , hölls åtminstone tidvis sammanträdena i detta rum . Det nytt- · jades eljest som biskopens sakristia, och där förvara- des hospitalets kassakista. I äldre handlingar benämns det norra sakristian. I södra väggen befinner sig ingången till en murtrap- BYGGNADSBESKRIVNING 109 Fig 148. Nordöstra tornet. Järnbeslagen, sannolikt medeltida dörr i bottenvåningen vid trappan till övre våningen. Foto 1975. Nordosttunn . Wahrschein/ich mittelalterliche Ti.ir mil Eisen- besch/ägen an der Treppe vom Erdgeschoss zum oberen Stock111erk. pa, som leder upp till andra avdelningen. Ingången är försedd med dubbla dörrar, av vilka den mot sakristian tillkom 1738, medan den mot trappan kan vara ur- sprunglig. Den är gjord av två breda, kraftiga furuplan- kor och försedd med smidda järnbeslag av medeltida typ (fig 148). En liknande dörr leder vid trappans slut in till andra avdelningen, som i allt väsentligt motsvarar den under- liggande men saknar dennas inredning. Bredvid in- gången i östra väggen är en rektangulär nisch . Ljus faller in genom en glugg från norr, vars smyg är över- täckt med flata kalkstenshällar. En av dessa har trapet- soid form och kälade kanter och kan vara en gammal gravsten. Fönsterbänken är murad av skråkantade ste- nar, som ursprungligen torde ha använts som sockel- stenar. 110 VISBY DOMKYRKA Fig 149. Sydöstra tornet. Dörr vid ingången till första ovan- våningen. Foto 1974. Sudostturm. Tur am Eingang zum ersten Stockwerk. De högre upp belägna avdelningarna är tillgängliga endast frän vinden och förbinds med varandra genom trästegar. De tycks aldrig ha varit inredda. Till tredje avdelningen kommer man endast genom ett häl i golvet frän avdelningen ovanför. Sydöstra tornets första avdelning har panelade väg- gar i öster och väster, i det förra fallet en tidigare bänkskärm av 1600-talskaraktär med rundbågiga fält och ornament i plattskärning, i det senare en säkerligen för platsen gjord panel ( 1700-talet). Rummet används som förråd. Det benämndes tidigare södra sakristian och disponerades av stadskaplanen och församlingens övriga underordnade präster. 1781, sedan ny sakristi- byggnad uppförts norr om kyrkan, beslöt man förvara kyrkans och de fattigas kassakistor där. 1845 tillkom den järnbeslagna trädörr, som leder in till sakristian. Frän genomgången mellan koret och sakristian upp- går en murtrappa, som till skillnad frän nordöstra tor- nets fortsätter ända upp till kyrkvinden. Tornets andra avdelning är sedan några är iordningställd som förråds- rum. Ingången är försedd med dubbla, mycket kraftiga trädörrar med enkla smiddajärnbeslag (fig 149). De kan mycket väl vara ursprungliga. De följande tredje, fjärde och femte avdelningarna synes aldrig ha varit inredda. I sjätte och sjunde avdelningarna är sedan 1960 ett klockspel med fn 45 klockor inrymt. Kyrkvinden Kyrkvinden är tillgänglig frän två häll, dels frän väst- tornets tredje avdelning, dels via en murtrappa i syd- östra tornet. Båda ingångarna sitter lågt i förhållande till de uppstigande valvkuporna. Västtornets ingång är dessutom endast 110 cm hög och mycket obekväm. Det beror på att den ursprungligen rundbågiga öppningen vid något tillfälle försetts med en inre raksluten sten- omfattning, som avsevärt minskat öppningens storlek. En undersökning har givit vid handen, att öppningen ursprungligen varit 190 cm hög och att dess botten legat 40 cm under den nuvarande tröskelns översida. Slut- satsen härav blir, att ingångens höjdläge bestämts un- der ett byggnadsskede, som ej räknade med valv i vare sig tornemporen eller mittskeppet. Vinden bildar en frän västtornet till korgaveln gåen- de, ungefär jämnbred odelad sal , belyst av högt sittan- de fönster i långmurarna och ett antal fönster på olika nivåer i korgaveln (fig 97 och 150). Höjden uppgår till ca 8 m. Över länghusdelen står salen med vida spetsbå- giga valvöppningar i förbindelse med ,sidoskeppens lå- ga och mörka vindar. Bägöppningarna bildar en arkad med fyrsidiga stöd över långhusets pelare. Konstruk- tionen är avsedd att i möjligaste män reducera högmu- rarnas tryck. I varje arkadpelare finns på något vari- erande höjd stora oregelbundet fyrsidiga genomgående häl, som inte längre fyller någon funktion. Man kan tänka sig, att där legat eller varit avsett att ligga tvärs över salen gående kraftiga bjälkar eller dragband , som förankrat högmurarna. F när endast salens västligaste del försedd med golv. En landgång leder fram dit frän sydöstra tornet. Både den och golvet är av sent datum. Av äldre golv finns inga som helst spär utom omedelbart innanför östga- veln, där bjälkhål i sidomurarna anger, att golv utlagts på en sträcka av 2,5 m frän gaveln räknat. Däremot finns tydliga spär av ett bjälklag, som delat hela den länga salen i en övre ca 3 m hög och en undre ca 5 m hög våning. Spåren utgörs av regelbundna rader bjälk- hål i båda långmurarna omedelbart under fönsteröpp- ningarna. 1639 inköptes bräder till ett loft över valven och 1654 omtalas, att bräder upplagts i förråd på det Fig 150. Kyrkvinden. Norra väggen med arkadbågar mot sidoskeppsvinden och kopplade ljusöppningar i övre delen. Foto 1975. Dachboden der Kirche. Nordwand mit Arkadenbögen zum Boden des Seitenschiffs und gekuppelten Fenstern dariiber. översta loftet över välvningen i kyrkan. Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning också det undre lof- tet nyttjats som upplagsplats. De tvärgående drag- banden och det nästan obefintliga dagsljuset måste i hög grad ha minskat användbarheten. Man kan inte heller tänka sig dragbanden som underlag för längs- gående golvbjälkar eftersom de ligger på så varierande höjder. Det förefaller , som om av det undre loftet en- dast delen över koret lämpat sig som förvaringsplats. I östgaveln har hissportar betjänat båda våningsplanen och i salens östra del står ett vindspel (fig 151), som använts för att hissa upp material till detta plan. Det torde vara identiskt med det nya vindspel med tillhö- rande strävor, som jämte ny vindspelsbalk av ek påsy- nades 1847. Den nuvarande balken är inte äldre än från sekelskiftet. BYGGNADSBESKRIVNING 111 Fig 151. Kyrkvinden. Vindspel innanför östra gaveln. Foto 1975. Dachboden der Kirche. Winde auf der lnnenseite des Ost- giebels. En del murytor på vinden företer brandskador. Det gäller praktiskt taget hela tornmuren i väster och de delar av högmurarna över koret , som tillhör östtornen. Dessa sistnämnda murpartier kom i samband med en förhöjning av kormurarna att ingå i de nya sidomurarna (fig 152-153). Varken på dessa eller på högmurarna över långhuset kan brandspår iakttas . Från varje arkadpelare i norra raden utgår två för- ankringsjärn mot norra yttermurens krön. Vid pelarna är de fästade i murklackar med X-lagda ankarslut. De- ras uppgift har varit att motverka det utåtriktade tryck, som norra sidoskeppets valv, gördelbågar och takstolar utövade på norra långhusmuren, och som redan för flera århundraden sedan orsakat sprickbildningar i val- ven. Såt ex omtalas 1758 arbeten på »det norra rasera- de valvet». På södra sidan har Stora kapellet utgjort ett 112 VISBY DOMKYRKA Fig 152. Kyrkvinden. Norra muren över koret med del av nordöstra tornets södra sida omgiven av yngre murverk. Den nedre raden av murhål efter taksparrar i en tidigare takkon- struktion . Foto G Svahnström 1973. Dachboden. Die Nordmauer i,iber dem Chor, sowie ei11 Teil der Siidseite des 11ordöstlichen Turms, umgeben von jiinge- rem Mauenverk. Die u11tere Reihe der Mauerlöcher stammt von Dachsparre11 einer frtlheren Dachkonstruktion. effektivt motstöd, och där har inga förstärkningsarbe- ten varit erforderliga. Över sidoskeppet har ankarjär- nen legat inmurade i tunna tvärgå.ende mursträngar. Det har inte gått att belägga tillkomsten av förstärk- ningssystemet i kyrkoräkenskaperna , men allt tyder på. en relativt sen tidpunkt. 1858 på.talades i kyrkorådet den på.gå.ende sättningen i norra sidoskeppets valv, och åtgärder föreslogs för a tt motverka densamma. När i början av 1940-talet åtgärder på. nytt ansågs nödvändiga för att råda bot på. sättningarna i norra sidoskeppet, konstaterade arkitekten Erik Fant, att de ovannämnda ankarjärnen inte nådde fram till yttermu- Fig 153. Kyrkvinden. Södra muren över koret med del av sydöstra tornets norra sida omgiven av yngre murverk. I väg- gen hål för sparrarnas fäste i en äldre takkonstruktion. Foto G Svahnström 1973. Dachboden. Die Siidmauer iiber dem Chor, sowie ein Teil der Nordseire des siidöstlichen Turms, umgeben von )1/ngerem Mauerwerk. Die Wand zeigt Löcher fiir die Sparren einer älteren Dachkonstruktion. rama. De gjorde m a o ingen som helst nytta. Han var osäker om förstärkningsarbetena överhuvud taget full- följts. »Troligen har man glömt att lägga in den avslu- tande delen, ty järnen s luta 30 cm innanför murlivet och några spär efter avslutningen synas ej.»96 Mera sannolikt är väl, att anka1järnen ansetts obehövliga och kapats i samband med den stora utvändiga restaure- ringen vid sekelskiftet. Efter förslag av Fant utfördes 1944-45 ett nytt förstärkningssystem, som i huvudsak byggde på. det tidigare. Det kombinerades med inläg- gandet av ett anka1järn nere i kyrkan mella n pelaren 8 4 och norra yttermuren . BYGGNADSHISTORIA 113 .. ~-.; :'~··y:-:;.:~: ·~ -::: ~-:--.. " . . " \ . ·.: ..~. ··~. ~.-: ,._· ;~·~·~'2.~\:;~~~~~ j.-~-:-~~~f.(;:~\~~·~·~-~~-~:-. -.. . ~~; . ;. ~ , . .....;· - Fig 154. Mariakyrkan från söder. Litografi efter teckning av J G Klingwall. Efter »Fornlemningar i Wisby» (1823-24). Die Marienkirche von Siiden. Lithographie nach einer Zeichnung von J G Kling- wal/. Kyrkans byggnadshistoria Tidigare forskning I äldre hi storisk och topografisk litteratur förekommer ibland notiser om Mariakyrkan och dess inventarier. Hans Nilsson Strelow anför i sin »Cronica Guthilando- rum» frän 1633 en rad årtal och händelser, som direkt berör kyrkans byggnadshistoria. Uppgifterna är värde- fulla, eftersom fl ertalet hämtats ur källor, som inte längre finns bevarade. Strelows källkritik lämnar vis- serligen åtskilligt övrigt att önska, men när han återger händelser, som inträffat i mannaminne - Strelow var född i Visby 1587 - torde de förtjäna tilltro liksom händel ser längre tillbaka i tiden , vilka återges med detaljuppgifter om kostnader, materialätgäng och i a r- 8 - 785538 Visby Domkyrka betet engagerade personer. I sådana fall har Strelow uppenbarligen haft tillgång till samtida notiser. Ändå måste de brukas med stor försiktighet, eftersom kröni- kans ärta! många gånger bevisligen är felaktiga beroen- de pä bristande noggrannhet hos såväl författare som tryckeri. Haqvin Spegel, superintendent i Visby stift 1679-1685 , ägnar i sin skrift » Rudera Gothlandica», färdigställd 1685 men tryckt först 190 1, ett kortare av- snitt ät Mariakyrkan, men bortsett frän en relativt ut- förlig beskrivning av gravstenar och epitafier ger han föga utöver det Strelow ett halvsekel tidigare meddelat. Mera ambitiös var den hi storieforskning, som Jöran 114 VISBY DOMKYRKA Fig 155. Mariakyrkan. Interiör mot öster. Litografi efter teckning av J G Kling- wall. Det närmaste pelarparet (B 3-C 3) bär tydliga spår av basi likans lägre sido- skeppsarkader. Efter »Fornlemningar i Wisby» (1823-24). Marienkirche . lnterieur gegen Osten. Das vorderste Pfeilerpaar (B3-C3) trägt deutlich e Spuren der niedrigeren Seitenschiffarkaden der Basilika. Wallin (fig 3 b) ägnade sig åt. Han samlade som superintendent på Gotland ett omfattande material om Gotlands historia, men därav blev bara en liten del bearbetad och publicerad under titeln »Gothländska Samlingar I-Il» (Stockholm och Göteborg 1747 resp 1776). Där ingår bl a redogörelser för alla Visbys kyr- kor utom den, han förmodligen bäst kände , hans egen S Maria. Wallins avsikt var att återkomma till Mariakyr- kan i annat sammanhang. Den »har mycket , som för- modligen torde kunna förnöja en curieux både skådare och läsare. Hon skall ock ingalunda förglömmas bättre fram , där eljest Gud täckes förläna livstid , krafter och läglighet. »97 Någon sådan beskrivning kom emellertid aldrig , och inte heller i Wallins efterlämnade aktsam- ling »Analecta Gothlandensia» finns särskilt många no- tiser om Mariakyrkan. Den första med illustrationer försedda beskrivningen av Mariakyrkan ingå r i Jacob Gust Klingwalls 1823-24 utgivna » Fornlemningar i Wisby» I och Il. Illustratio- nerna utgörs av en plan (fig 236), en exteriör (fig 154), en interiör (fig 155) och en detalj av orgelverket. Be- skrivningen är den dittills utförligaste och särskilt värdefull, eftersom den ger en bild av kyrkan före den omfattande invändiga restaureringen 1830-1831. Den flitige gotlandsforskaren C J Bergman, lektor vid läroverket i Visby och framstående kommunalman , beskrev i mitten av 1800-talet i flera sammanhang Ma- riakyrkan, utförligast i planschverket »Gotland och Wisby i taflor» (1858). Av de av P A Säve tecknade planscherna föreställer en Mariakyrkan från sydost (fig 156). 1864 utkom första delen av lundaprofessorn C G Brunius »Gotlands konsthistoria». Den innehåller en detaljerad beskrivning av Mariakyrkan men dessutom också ett första försök till tolkning av kyrkans bygg- nadshistoria. Brunius sammanfattar sin metodik , som BYGGNADSHISTORIA 115 Fig 156. Mariakyrkan från sydost. Teckning av P A Säve för »Gotland och Wisby i taflon> (1858). Stockholms stadsmuseum. Die Marienkirche von Sudosten. Zeichnung von P A Säve. ännu efter mer än hundra år framstår som vetenskapligt oantastlig, sålunda. »Sedan vi givit ett huvudsakligt be- grepp om kyrkans anordning, vilja vi närmare skärskå- da hennes särskilda cj.elar. Vi skola slutligen yttra vår mening rörande kyrkans egna byggnadsförhållanden, vilka ej hittills blivit på nöjaktigt sätt förklarade.»98 I allt väsentligt tillämpas samma metodik i detta arbete. Efter att grundligt ha studerat »stenarnas hemlig- hetsfulla språk» föreställer sig Brunius kyrkans bygg- nadshistoria på följande sätt: Den äldsta kyrkan bestod av ett treskeppigt basilikalt långhus omfattande de tre västligaste traveema i den nuvarande kyrkan, ett fyr- kantigt kor, som måhända i öster ägt ett halvrunt ut- språng, en absid, samt det nuvarande västtornet med undantag för de översta avdelningarna. Denna kyrka invigdes, anser Brunius, av biskop Bengt i Linköping 1225. Några årtionden senare skedde en utvidgning av den östra delen innebärande en förlängning med två traveer av det gamla långhuset samt uppförande av ett nytt kor jämte tvenne tom i vinklarna mellan detta och det förlängda långhuset. Samtidigt förhöjdes det gamla långhusets yttermurar och basilikan förvandlades till hallkyrka med tre lika höga skepp. Brunius tänkte sig, att även den sk klerestorievåningen, dvs den höga vinden över mittskeppet, tillkom vid samma tillfälle. Eftersom östtornens övre avdelningar enligt hans upp- fattning är tydligt formade till försvar mot anfall , anser han att de tillkommit innan stadsmuren uppfördes vil- ket han föreställde sig skedde efter 1289. Till ett betydligt senare skede för han långhusets gotiska fönster, Köpmankoret och Stora kapellet. Han anser allt detta vara samtidigt och tillkommet i slutet av 1400-talet. Dateringen grundar sig på dessa partiers förmenta likhet med koret i Linköpings domkyrka. »Det vissa är, att kapellets hela hållning röjer liksom 116 VISBY DOMKYRKA Fig 157. Plan av Mariakyrkan enligt H Hildebrand. Bevarade delar av basilikan svartmarkerade, rekonstruerade delar prickade. Efter »Wisby och Dess Minnesmärken• (1893). Grundriss der Marienkirche nach H Hildebrand. Erha/tene Teile der Basilika schwarz gezeiclrnet, rekonstruierte Teile punktiert. koret vid Linköpings domkyrka en mycket prålig och ganska en spetsbågsstil. » Det vittnar, menar han, vis­ serligen om mycken kicklighet men ökar ingalunda kyrkan anseende. För gotisk byggnad konst hade Bruniu föga förståelse. Ännu hårdare är hans dom över kyrkans tre tornhuvar från 1700-talet. Om väst­ tornet yttrar han med djupaste förakt , att det avslöjar den tör ta fåkunnighet i kyrklig byggnadskonst att anbringa en lanterna i det uslaste rokokomaner på ett ansenligt torn uti enkel rundbåg til . Nästa gång Mariakyrkans byggnadshistoria blir fö­ remål för sakkunnig, konsthistorisk behandling, är i Hans Hildebrands bok »Wisby och Dess Minnesmär­ ken», tryckt 1893. Hildebrand var riksantikvarie 1879-19-07 och hade i den egenskapen att bevaka de antikvariska intressena vid Mariakyrkans invändiga re­ staurering 1891-93. Han råkade därvid i konflikt med domkapitlet och dess preses angående behandlingen av grav tenarna i samband med golvomläggningen. Saken har intresse i detta sammanhang, eftersom man därav torde kunna sluta, att Hildebrand med särskild upp­ märksamhet bör ha registrerat ock å ev fynd av äldre grundmurar ägnade att bely a kyrkans byggnadshisto­ ria . När Hildebrand 1893 framlägger sin uppfattning om kyrkobyggnadens utveckling, stöder han sig också otvivelaktigt på egna och andras iakttagelser under re­ staureringen (fig 157). Medan Brunius urskilde tre byggnadsperioder ansåg sig Hildebrand kunna faststäl­ la fyra: I. Den äldsta kyrkan var en tre keppig basilika med tvärskepp , korkvadrat och ab id i ö ter. Hildebrand uppger, att ockelstenar till en absid hittat vid restau­ reringen men åter inlagts i grunden. Det framgår inte klart , om dessa stenar påträffats in situ; Hildebrands formulering tyder snarast på att de varit lösfynd. Han utgår ifrån att de tillhört en till korets ö tvägg ansluten absid men håller för sannolikt , att även tvärskeppets kor armar varit för edda med ab ider åt öster. Han lämnar öppet , om denna första kyrka varit utrustad med torn i vä ter. Enligt Hildebrands mening kan det i varje fall inte ha varit det nuvarande tornet , eftersom det ursprungliga långhuset enligt hans uppfattning en­ da t träckt ig fram till det vä tligaste pelarparet. Hildebrand är klar över att det äld ta långhuset varit smalare än det nuvarande. Sidoskeppen i basilikan kan inte ha varit mer än hälften så breda som den senare hallkyrkans. Beträffande arkaderna mellan mittskepp och sido kepp anger Hildebrand, att man vid restaure­ ringen påträffat grunder till borttagna mellan töd mel­ lan de nuvarande pelarna. Det var dock inte möjligt att fastställa deras form. Hildebrand tänker sig arkaderna be tående av omväxlande de nuvarande kraftiga pelar­ na och smärtare pelare eller kolonner. Denna första Mariakyrka dateras av Hildebrand till 1100-talet. 2. I en andra byggnad period flyttade långhu ets sidomurar ut och förhöjdes, så att sidoskeppen blev lika höga och lika breda som mittskeppet. I öster för­ längdes kyrkan med en trave öster om det gamla tvär­ skeppet, varjämte det nuvarande rakt avslutade koret med de flankerande östtornen uppfördes . Även i väster förlängdes kyrkan , dock enda t med en halv trave , cx;h det nuvarande tornet byggdes. Hildebrand lämnar öp­ pet , hur långhustaket varit utformat , men högre än till vä ttornet övre rundbågslist tror han inte det kan ha nått. Denna andra byggnadsperiod sätter Hildebrand i samband med invigningen 1225. 3. Den tredje byggnadsperioden omfattade endast kyrkans övre delar: mittskeppstaket förhöjdes liksom kormurama och östtornen. Kyrkan erhöll m a o det utseende den har i dag bortsett från tornhuvama. San­ nolikt höjdes samtidigt valven i mittskeppet och i sido­ skeppen. Byggnadsperioden dateras till »en senare del av 1200-talet». 4. Den fjärde byggnadsperioden domineras av Stora kapellets tillkomst. Det var, menar Hildebrand, ur­ prungligen täckt av ett från kyrkan murar sluttande tak. Till samma period hänför han de gotiska fönstren i långhuset. BYGG ADSHISTORIA 117 Fig 158. Axonometrisk rekonstruktionsskiss av J Roosval visande Mariakyrkan i dess första, basilikala stadium. Efter Arktos . Axonometrische Rekonstruktionsskiue der Marienkirclre in ihrer ersten basilika/en Form von J Roosval. Hildebrand daterar byggnadsperioden till 1300-talets mitt med hänvisning till det av påven Clemens VI 1349 utfärdade tillståndet för bröderna Simon och Gregorius Swerting att i Mariakyrkan grunda ett kapell till den heliga jungfrun och martyren Katarinas ära98 a. Det är första gången i konsthistorisk litteratur, som kapellet ätts i samband med familjen Swerting. Året innan Hildebrand utgav sin bok om Vi by och de minne ­ märken hade Gustaf Lindström i sina »Anteckningar om Gotlands medeltid », del I, utförligt redogjort för vad man visste om borgmästare Herman Swertings avrättning 1342 och för sönernas av påven utverkade tillstånd att grunda ett kapell i Mariakyrkan. Lindström är den förste , om sammanställer påvebrevet med det bevarade kapellet , och det är först därefter det erhåller benämningen Swertingska kapellet. En forskare, som mera inten ivt än någon föregåen­ de studerade Mariakyrkans byggnadshistoria , var Johnny Roosval. Hans första uppsats i ämnet publice­ rades i Arktos 1909. Inledningsvis berörde han där den då nyligen avslutade utvändiga restaureringen och be­ klagade , att den inte föregått s av en fullständig under­ sökning och uttömmande kl arläggning av byggnadshis­ torien . »Många problem som nu lösts kompromi artat eller efter allmän-europeiska schabloner skulle då kun­ nat belysas på ett direktare sätt och restaureringen skulle skett i kunnandets, icke i nykostymeringens Fig. 159. Mariakyrkan från nordväst efter det nya östpartiets tillkomst. Rekonstruktionsskiss av J Roosval. Efter Arktos. Die Marienkirche von Nordwesten nach der Erriclrtung des neuen Ostbaus. Rekonstruk­ tionsskiu.e von J Roosval. tecken.» Roosval avkläder sedan kyrkan skikt efter skikt och når till slut fram till det äldsta stadiet. Hans dåvarande uppfattning om byggnadshistorien kan sam­ manfattas sålunda. I. Omkr 1190 (årtalet hämtat från Strelows krönika) byggs en treskeppig, platt-täckt basilika med tvär­ kepp , korkvadrat och sannolikt tre absider i ö ter samt västtorn. Han illu trerar detta äldsta stadium med en axonometrisk skiss (tig 158) , som bygger på Hilde­ brands rekonstruerade grundplan men skiljer sig från denna i en del detaljer. Han har tex mellan koret och tvärskeppsabsiderna lagt in små rektangulära utrym­ men utan att dock i texten motivera varför. Hur myc­ ket av denna kyrka, som bevarats i den nuvarande , är Roosval osäker om. »Säkert är endast att vi i mittkvad­ raten och korsarmarna äga en dyrbar rest av den äldsta basilikan. Troligt är ock att pelarna i långhuset och tornet till någon liten d el härröra från samma bygg­ nad ... » Roosval ifrågasätter, om denna kyrka någon­ sin färdigställts. 2. Basilikan fullbordas efter något ändrade planer, främst innebärande välvning av långhusets alla tre skepp. I detta skick invigs kyrkan 1225 av biskop Bengt. 3. Omkr 1242 (konstruerat årtal) rivs koret och de ev absiderna och kyrkan utvidgas åt öster med ett parti av tvärskeppets torlek och med eget sadeltak parallellt 118 VISBY DOMKYRKA Fig 160. Mariakyrkan från nordost efter långhusets ombyggnad till hallkyrka . Rekonstruktionsskiss av J Roosval . Efter Arktos . Die Marienkirche von Nordosten nach dem Umbau des Langhauses zur Hallenkirche . Rekonstruk­ tionsskizze von J Roosva/ . med tvärskeppets . Öster därom byggs ett nytt , rakt avslutat kor och i vinklarna mellan detta och det nya tvärskeppet tvenne torn , vilket allt är bevarat. Till amma skede hör Brudportalen i det gamla tvärskep­ pets sydgavel samt flertalet kapitäl , knektar och ba er i detta tvärskepps inre (fig 159). 4 . Omkr 1258 (kon truerat årtal) förändras det basi­ likala långhuset till hallkyrka genom utflyttning av sidomurarna och förhöjning av sidoskeppen. De nya sidoskeppen får en ytterbetäckning av tre parallella sadeltak och ansluter därigenom till de tvärstälida taken över långhusets östra del. Västtornet förhöjs (fig 160) . 5. 1349-61 byggs Swertingska kapellet. Roosval ac­ cepterar den av Lindström och Hildebrand lanserade benämningen och därmed också kapellets samband med påvebrevet av 1349. Han rekonstruerar kapellets betäckning som tre parallella adeltak med åsriktning i norr och öder. 6. Under perioden 1362-1423 tillkommer den »pseu­ dobasilikala» takformen , dvs mittskeppsmurarna för­ höjs, och det stora vindsutrymmet till skapas . Även östtornen förhöjs (tig 161) . I sitt några år senare (1911) utgivna verk »Die Kir­ chen Gotlands» tecknade Roosval en i allt vä entligt Fig 161 . Mariakyrkan från sydväst vid medeltidens slut. Rekonstruktionsskiss av J Roosval. Efter Arkto . Die Marienkirche von Siidwesten gegen Ende des Mittelalters. Rekonstruktionsskizze von J Roosval . överensstämmande bild av Mariakyrkans byggnadshis­ toria men ändrade sig på några punkter i fråga om dateringarna . Hans nya tidsschema såg ut som följer : 1. Omkr 1200 en basilika med valv över korsmitt och tvärskepp men med ovälvt långhus . Torn i väster åtminstone påbörjat. 2. Omkr 1225 invigning av den då helt välvda och med västtorn försedda ba ilikan. 3. Omkr 1240 nytt korparti amt Brudportalen och med denna ammanhängande förändringar i det gamla tvärskeppet. 4. Omkr 1255 ombyggnad av basilikan till hallkyrka. 5. Omkr 1350 byggs Swertingska kapellet. 6. Före 1423 förändring av exteriören till pseudoba­ silika. Roosval betonar osäkerheten i dateringen av denna ombyggnad och ute luter inte , att den kan ha utförts redan före 1349. Roosvals »Den gotländske ciceronen» innehållerisin första upplaga ( 1926) en kort resume av Mariakyrkans byggnad historia . Den skiljer ig på två väsentliga punkter från hans tidigare uppfattning. I ett 1912 utgi­ vet omfångsrikt arbete om sina grävningsundersök­ ningar i S Clemens i Visby hade Emil Ekhoff återgett en uppgift , som muntligt meddelat honom av bygg­ nad kontrollanten vid Mariakyrkans restaurering 1891 , BYGGNADSHISTORI A 119 " ,.. Il ··' • • .'.··> il n ll u • o.>·· . -· --- j ! .. Fig 162 a-b . Mariakyrkan enligt E Lundberg. a. Plan med de olika utvecklingsstadiema. Efter ,. yjsbybilder» (1939). b. Re­ konstruerad interiör mot öster av basilikan . Efter ,.Byggnads­ konsten i Sverige,. (1940) . Die Marienkirche gemäss E Lundberg. a . Grundriss mit den verschiedenen Entwicklungsstadien. b . Rekonstruktion des lnterieurs der Basilika gegen Osten. byggmästare Nils Pettersson , angående de där påträf­ fade sockelstenama från en absid.99 Ekhoff trodde sig av Petterssons beskrivning kunna utläsa , att den äldsta Mariakyrkans absid anslutit direkt till mittkvadraten utan mellanliggande korkvadrat och ansåg sig därmed ha fätt stöd för sitt antagande om en överensstämman­ de planform i ett av S Clemens många utbyggnadsske­ den. I en recension av Ekhoffs arbete 1913 hade Roosval om än med tvekan godtagit Ekhoffs tolkning av soc­ kelstenama i S Maria. »Att bevisa , att Clemens 2 är en förenklad kopia av Maria I är fn svårt, (det kanske blir lättare då en gång de på 1890-talet upptäckta absidste­ nama bliva blottade på nytt och då under vetenskaplig observation) .» 100 I »Ciceronen» anges emellertid utan reservation att Mariakyrkan haft en T-formad plan med omedelbart till tvärskeppet ansluten absid. Den andra nyheten är en förmodan , att basilikan planerats med ett tom över mittkvadraten. När 700-årsminnet av Mariakyrkans invigning hög­ tidlighöll s 1925 höll Roosval ett tal , där han antydde en ändrad uppfattning också ifråga om tidpunkten för det nuvarande östpartiets tillkomst. 101 Det hade , menade han , stått färdigt redan vid invigningen 1225. Detta utvecklades närmare i en uppsats 1934, »Revision av gotländska dateringar IV», där det sk Brudportalsske­ det uppdelades i tre skilda etapper: 102 I. Den första etappen omfattade den östligaste lång­ hustraven och det nya koret med de två östtomen och invigdes 1225. 2. Det gamla tvärskeppet restaurerades , pelarna fick nya knektar, mittvalvet försågs med ribbor och Brud­ portalen insattes , allt färdigt omkr 1230. 3. Koret välvdes i en ny konstruktionsart , som kom sköldbågama att inkräkta på fönsteromfattningarna. Arbetet utfördes omkr 123~0. »Ciceronens» andra upplaga 1950 delade in Maria- kyrkans byggnadshistoria i tre periodgrupper: A. Cisterciensertiden , omkr 1170-1210. B. Övergångsstilens tid , omkr 1210-1200-talets mitt . C. Gotiska perioder, mitten av 1200-talet-1361 . Under cisterciensertiden utbyggdes Mariakyrkan i tre etapper: I. transept omkr 1170 med tre absider, 2. långhus och västtom , det förra med provisorisk tak­ täckning på träpelare , omkr 1190, 3. långhusets arkader reses och tornet fullbordas med en läktarvåning, färdigt omkr 1210. Övergångsstilens tid omfattar likaledes tre perioder: I. förlängning åt öster av långhuset, nytt kor med flan­ kerande tom, färdigt ehuru utan valv 1225 , 2. välvning av östpartiet inklusive koret , Brudportalen tillkommer, det gamla transeptet restaureras , tom planeras över mittkvadraten, tid omkr 1235, 3. ombyggnad av lång­ huset till hall, valvet slås i västtornets ringkammare och tornet förhöjs till nuvarande nivå, utförtomkr 1250. De gotiska perioderna är två: I. Swertingska kapel­ let , påbörjat 1341 (!), 2. långhusets gotiska fönster, den pseudobasilikala påbyggnaden och östtomens förhöj­ ning , allt troligen avslutat före 1361. I ett flertal arbeten dokumenterade sig Erik Lund­ 120 VISBY DOMKYRKA Fig 163 . Mariakyrkan enligt E Lundberg. Perspektiv visande utseendet efter tillkomsten av det nya östpartiet. Efter »Byggnadskonsten i Sverige» (1940) . Die Marienkirche gemäss E Lundberg. Perspektive der Kirche nach der Errichwng des neuen Ostteils. berg som en framstående kännare av Mariakyrkans byggnadshistoria. I vägledningen »Visby, kyrko­ ruinerna och domkyrkan» (1934) men framför allt i » Visbybilder från forntid och hansevälde» ( 1939) och i det stora verket »Byggnadskonsten i Sverige under medeltiden 1000-1400» (1940) redovisade han sin syn på kyrkans konsthistoriska ställning och utveckling. Han räknade med att tyskarna i Visby tidigt låtit uppfö­ ra en kyrka , varav dock ingenting bevarats. Under 1100-talets senare del påbörjade man en stort anlagd nybyggnad, som emellertid inte kunde slutföras i .en följd . Sedan hela planen utlagts och samtliga murar uppförts till ett par meters höjd , inriktade man sig på att färdigställa tvärskeppet , medan långhuset och tor­ net lämnades ofullbordade. Arbetet återupptogs efter någon tid under annan ledning och avslutades 1225. Den då invigda kyrkan var en basilika med T-formad plan och tre absider, som direkt anslöt till tvärskeppet (fig 162 a-b). I sin första här citerade skrift tänkte sig Lundberg kyrkan färdigställd med västtorn och valv redan omkr 1200. Invigningen 1225 skulle främst ha avsett det nu­ varande östpartiet (fig 163). I de senare arbetena för­ lägger han emellertid deltas tillkomst till 1230-talet. Lik­ som Roosval urskiljer han två skeden, där Brudporta­ len och med denna sammanhängande partier i det gam­ la tvärskeppets inre representerar det yngre. Ombygg­ naden till hallkyrka dateras till efter mitten av 1200­ talet. »Sidoskeppens yttermurar och valv ha raserats . Nya murar ha uppförts längre ut. Varannan arkadpela­ re har avlägsnats och långhusmurarna nedrivits och ersatts med smala fyrsidiga pelare, byggda såsom fortsättning av den gamla arkadens huvudpelare - - -.» 103 Den pseudobasilikala påbyggnaden och Stora kapel­ let daterar han till efter mitten av 1300-talet. I likhet med Roosval rekonstruerar han kapellet med tre spets­ gavlar mot söder men framhåller , att de snedställda hörnsträvpelarna indikerar liknande spetsgavlar också mot öster och väster . Sista gången Lundberg tog till orda om Mariakyrkan var 1962 i en ny, helt omskriven upplaga av vägled­ ningen »Visby. Domkyrkan och kyrkoruinerna». Han redovisar där åsikter, som med avseende på tillkoms­ ten av det nuvarande östpartiet betecknar en återgång till hans ursprungliga uppfattning, och som beträffande Stora kapellet innebär en helt ny tolkning av dess byggnadshistoria. Basilikan skulle ha grundats »efter 1100-talets mitt» och stått färdig omkr 1200. Kort tid därefter påbörjades det nuvarande östpartiet , som in­ vigdes 1225. Tidpunkten för basilikans ombyggnad till hall , 1200-talets mitt , står fast, men när det gäller Stora BYGGNADSHISTORIA 121 kapellet lanserar Lundberg en ny teori , om går ut på att kapellet uppförts i två etapper. Den första skulle ha omfattat endast mellersta och östra traveerna och pla­ nerats för lägre valv än de nuvarande. Påvebrevet av 1349 skulle ha avsett kapellbyggets andra etapp, som innebar en icke obetydlig utvidgning av det ursprungli­ ga programmet. »Sannolikt har hinder rests för bygg­ nadsföretaget , vilka hinder undanröjts genom påvens till ståndsbevis. » I sammanfattande framställningar av den svenska konsthi torien har Mariakyrkans byggnadshistoria be­ rört mer eller mindre utförligt av ett flertal författare, såsom Aron Andersson, Aron Borelius, Henrik Cor­ nell , Andreas Lindblom och Armin Tuulse. De nöjer sig emellertid med att referera Roosvals och Lundbergs åsikter och tillför knappast diskussionen några nya synpunkter. Nils P Tidmark sökte i in uppsats »S:ta Maria i Visby högmedeltida exteriör» ( 1943) stöd för en rekonstruktion av exteriören i en igillbild från 1740 och vi a geometri ka lagar, som han antog ha varit vägledande för de medeltida byggmästarna (fig 164). Såväl Roosval om Lundberg intresserade sig givet­ vis för Mariakyrkans förebilder i de ty ka invandrarnas hemland och klarlade på ett övertygande sätt förbin­ delserna med Rhenlandet, We tfalen och Sachsen. Se­ nare har den tyske professorn Hans Thiimmler ytterli­ gare berikat vår kunskap om det westfaliska inflytandet genom uppsatserna »Die Bedeutung der Edelherrn zur Lippe för die Ausbreitung der westfälischen Baukunst im 13. Jahrhundert» (1955) och »Die Zisterzienserkir­ che Marienfeld in Westfalen und ihr Einflus auf die Marienkirche in Visby und die Zisterzienserkirche in Varnhem» (1967). Sammanfattning vis kan konstateras, att det råder stor enighet om huvuddragen i Mariakyrkans utveck­ ling. När det gäller dateringen av de olika byggnads­ perioderna föreligger däremot vissa divergenser. 0 ä­ kerheten är påfallande, när det gäller tidpunkten för det nuvarande östpartiets tillkom t, dvs om det byggts före eller efter det enda fasta årtalet i Mariakyrkans medel­ tida historia , invjgningsåret 1225. Där har som vi sett kyrkans båda främsta kännare själva företrätt kilda uppfattningar vid olika tidpunkter. Basilikan Koret Enligt numera allmänt vedertagen uppfattning skulle den äldsta Mariakyrkan ha aknat korutbyggnad i ös­ ter. En absid skulle i stället ha anslutit direkt till tvär- Fig 164. Mariakyrkan vid medeltidens slut enligt N P Tid­ mark. Rekonstruktionen bygger på sigillbilden fig 232 . Die Marienkirclte zu Ende des Mittelalters naclt NP Tidmark. Die Rekonstruktion griindet siclt auf das Bild des Siege/s, Fig 232. keppets mittkvadrat. Som tidigare visat vilar en så­ dan rekonstruktion på mycket bräcklig grund. Vi serli­ gen kan exempel på likartade T-formade planer fram­ dragas, men vid den tidpunkt Mariakyrkan anlades, var plantypen ute på kontinenten redan föråldrad, och där den alltjämt någon gång kom till användning, var det av peciella skäl eller reliktmässigt i smärre kyrkor. För att om möjligt få ett säkrare underlag för bedöm­ ningen av östpartiets ursprungliga utformning lät för­ fattaren 1974-75 företa smärre grävningsunder ök­ ningar inom det aktuella området. Då kyrkan hela tiden skulle vara i bruk , och då endast mycket begränsade medel stod till förfogande, kunde grävningarna inte få den omfattning, om varit önskvärd. Det visade sig dessutom , att talrika tätt liggande gravkamrar och en­ staka gravar åstadkommit stor skada på äldre murpar­ tier. Skall full klarhet i den för kyrkans byggnadshisto­ ria så viktiga frågan om östpartiets ursprungliga ut e­ 122 VISBY DOMKYRKA ende kunna erhållas, måste betydligt större områden undersökas , än som nu blev fallet. De uppnådda resul- taten måste därför betraktas som mycket preliminä- ra. 104 Grävningarna blottade kraftiga ca 175 cm breda, i östlig riktning från pelarna B 5 och C 5 utgående grundmurar (fig 165). Den södra muren kunde följas på en sträcka av 260 cm från pelaren och den norra 300 cm. Den senare var bäst bevarad med ett yttre murskal av fint huggen kalksten delvis kvarstående till en höjd av 50 cm över grundstenarna. I söder återstod i huvud- sak endast murkärnan. Högmurarnas bredd kan inte exakt fastställas, eftersom man inte med säkerhet kän- ner den ev sockelns utseende och inte heller vet, om någon del av grundmuren på insidan bildat en utskju- tande sula. I kyrkans äldsta bevarade delar har sockeln en bredd av ca 30 cm; på de fåtal ställen inne i kyrkan , där grävningar kunnat företas, har ingen markerad sula iakttagits, utan murens innerliv har fortsatt rakt ner i marken. Har förhållandena varit desamma i det ur- sprungliga östpartiet, bör högmurarnas bredd ha upp- gått till 140-150 cm, vilket något överstiger murtjock- leken i tvärskeppet. I den mån tolkningen av de påträffade murresterna är riktig, har ett viktigt resultat uppnåtts: ingen absid har Pig 165. Från de arkeologiska under- sökningarna i Mariakyrkan 1974. A den förmodade norra muren i basilikans kor. B pelaren B 5. Väster är uppåt. Foto W Falck 1974. Archiiologische Untersuchungen in der Marienkirche 1974. A vermutlich die Nordmauer am Chor der Basilika. B der Pfei/er B 5. Westen ist oben im Bild. anslutit direkt till tvärskeppet utan till ett kor med raka sidoväggar. De vid restaureringen 1891 påträffade ab- sidsockelstenarna bör då rimligtvis ha tillhört en absid vid korets östra sida, men till det området kunde un- dersökningarna vid detta tillfälle inte utsträckas. Ko- rets inre bredd har varit ca 590 cm. Möjligen kan några lyckosamma fynd av arkitektur- detaljer på tomten nr I i kvarteret Munken sydväst om Mariakyrkan tillföra bilden av det ursprungliga korpar- tiet ytterligare några drag. På grund av fyndplatsens närhet till kyrkan är det nämligen högst sannolikt, att stenarna en gång tillhört denna. Att det skulle röra sig om spolier från en byggnadshytta är mindre troligt, eftersom många stenar befinner sig i fullgott skick. Flera har dessutom kvarsittande fogbruk från tidigare användning, och några bär spår av ka lkavfärgning. Det är också påfallande, att vanliga fasadkvaderstenar sak- nas bland fynden. De har lätt kunnat återanvändas vid kyrkans ombyggnad, men den speciella formen hos de påträffade stenarna har gjort dem svårare att utnyttja. Det var vid grävningar vintern 1975-76 med anled- ning av planerad utökning av bebyggelsen på tomten, som man påträffade ett 70-tal i olika former tillhuggna stenar (fig 166). 105 De hade blivit inlagda som vanlig byggnadssten i grundmurarna till ett för länge sedan 123 I ii g B I CL < ~ D ! A B c ' '\ ~------,_: J F D E r:.:::·············-·· - .. . r· i i i - - -~- G 0 5 10 20 30 40 50 CM J!! t11 I 1 I I I I 1 1 I GG Fig 166. Huggna stenar påträffade vid arkeologiska undersökningar 1975-76 i kv Munken söder om Mariakyrkan . A. Sten från absid med lisener, B-C. Sockel­ stenar, D. Del av rundbågsfris , E . Del av valvribba, F . Del av knekt , G . Delar av korsformat fönster jämte rekonstruktion. Skala I : 20. Uppm J Pajaujis 1976. Bei archäo/ogischen Untersuchungen 1975-76 auf den Grt111dstiicke11 siidlich der Marienkirche gefundene belrauene Steine . 124 VISBY DOMKYRKA rivet hus av okänd ålder. Husgrunden blev inte i sin helhet utgrävd, varför i framtiden ytterligare fynd av samma lag kan förväntas. Ett fåtal tenar påträffades på andra ställen på tomten. Så låg tex en absidsten under en skorstensmur i gatuhu et S Kyrkogatan 20. Ett större antal stenar har en konvex sida, ett mindre antal en konkav. Det är här utan tvivel fråga om stenar, som ingått i den yttre resp inre skalmuren på en absid. Rundningen varierar emellertid så pas mycket, att stenarna måste härröra från absider av olika storlek. Somliga stenar, och det gäller såväl konvexa som raka, är försedda med skråkant med varierande vinklar och mått ; de har bildat socklar eller listverk. Ett absidstyc­ ke är delvi skråkantat, delvis rakt , vilket torde innebä­ ra, att det kommer från en absid med lisener (fig 166 A). Ett liknande sockel stycke påträffade Ekhoff in situ vid utgrävningen av en absid i S Clemens ruin i Visby. 100 Två mindre sockelstycken med en mera utvecklad profilering, det ena med kant och vulst (fig 166 B) , det andra med S-formad kontur (fig 166C), är av särskild betydelse, eftersom de har sin exakta motsvarighet i Mariakyrkans äldsta del , det förra i den utvändiga sockeln, det senare nedtill på pelarna 84 och C4. Vid en provgrävning 1976 intill sydöstra tornets ö t ida iakttog en sockelsten av det förstnämnda slaget i se­ kundärt läge i grundmuren, där den bör ha inlagts vid det nya östpartiets uppförande på 1200-talet . Av stort intresse är också ett stycke av en rundbågs­ fris (fig 166 D), som till alla delar överensstämmer med motsvarande på Mariakyrkans tvärskepp och torn . Vidare märks bland fynden delar av två olika slags fönsteromfattningar, del två kilformiga stycken från en rundbågig över ida, dels två fragment som kan här­ stamma från ett och samma korsformade fönster 101 (fig 1660). Den stör ta gruppen tenar har samband med valv­ konstruktioner ; det är delar av antingen knektar eller valvribbor. De förra som varit inpas ade i rriurhörn , består av en rundad del, om varit synlig och bildat den egentliga knekten , och en oregelbundet tillhuggen , som legat inmurad i väggen och hållit knekten på plats (fig 166 F). Diametern ho den runda delen mäter på flerta­ let stenar 26-27 ,5 cm , och rundningen varierar från 3/4 av en full cirkel till inte tort mer än 1/2. Stenarna är således inte huggna efter amma mall . Ett liknande knektstycke med 26 cm: diameter iakttogs vid gräv­ ningarna inne i kyrkan i grunden till pelaren B 5, där den måste ha legat , sedan det nya östpartiet uppfördes . Valvribbsdelarna är sammanlagt 14 och når staplade på varandra en längd av 3,5 m. Det ger en medellängd av 25 cm per sten, men i verkligheten varierar längder­ na från 13 till 43 cm. På de längre styckena är välvning­ en tydlig. Delarna be tår av en bandartad 37 cm bred del med framförlagd vul t och en mer eller mindre markerat kilformig övre del, som varit inmurad i valvet (fig 166 E). Vulstens diameter är den amma om knek­ tarna , och graden av rundning varierar på samma sätt. Förutom nu nämnda stenar påträffades ett stycke av en kälad list , sidostycken till fönster och möjligen por­ taler, två kolonnettbitar med en diameter av 26,5 resp 11 cm samt ett knoppkapitäl passande till den smalare kolonnetten. Stenfynden utgör en märklig provkarta på medeltida kyrkliga byggnadsdetaljer. De om har direkta motsva­ righeter i Mariakyrkan kan med stor sannolikhet antas ha tillhört det äldsta korpartiet där. Andra, såsom ab­ sidstenar med och utan skråkant, fönsterdetaljer och valvribbdelar, bör rimligen ha samma ursprung , medan äter andra, ä om knoppkapitälet , knappast kan ha något med Mariakyrkan att göra . Det tillvaratogs ock ä som lösfynd utan samband med övriga stenar. Om det verkligen förhåller sig så, att det övervägan­ de antalet stenar kommit från Mariakyrkans äldsta korparti, borde bilden av detsamma nu kunna komplet­ tera med att det utvändigt haft samma sockelprofil , lisenindelning och rundbägsfris om tvärskeppet, att ett av fönstren varit korsformat och att koret invändigt haft knektar i hörnen och valv med bandvulstribbor. Det må te emellertid understrykas , att hypotesen är osäker och måste så förbli, till dess i en framtid måhän­ da bättre möjligheter till grävningsundersökningar i kyrkan yppar ig, och mera av det ursprungliga östpar­ tiets grundmurar kommer i dagen . Tvärskeppet Tvärskeppet är jämte västtornet den bäst bevarade delen av den äldsta kyrkan. Det bildar en något oregel­ bunden rektangel med 9,5 m i öster-väster och 24,8 m i norr-söder som största utvändiga mätt . Gavelmurarna i norr och söder står kvar så när som på röstena, medan långmurarna i öster och väster är rivna . Uppe på vin­ den kan dock vissa rester av östra längmuren ses över idoskeppsvalven , och andra rester äter ingår i pelar­ paren B4-C4 och B5-C5. Det har antagits, att korsarmarna varit för edda med absider ät öster, men det finns inga uppgifter om att rester av sådana någonsin iakttagits. 1974 gjordes ett försök att genom grävningar bringa klarhet i denna frå­ ga, men inom det begränsade område, som kunde un­ dersökas , påträffades inga spär av absider. Sannolikheten för att eventuella rester bortbrutits vid anläggandet av gravar eller gravkamrar är emeller­ tid stor. I söder var undersökningsområdet totalt söndergrävt och gav inga som helst säkra upplysningar. En antydan till en från pelaren C 5 i sydlig riktning utgående mur kunde lika väl tolkas som utbottning för pelaren . I norr påträffades däremot ett välbyggt murliv , som från pelaren B 5 sträckte sig över 2 m i nordlig riktning. Det utgjorde sida i två intill varandra liggande stora gravkamrar men skilde sig genom ett solidare byggnadssätt från kamrarnas övriga sidor. Det kunde inte fastställas , om murlivet hade förband med den tidigare omtalade norra kormuren , men det var ändå frestande att tolka den som en rest av en ursprunglig rak östvägg i tvärskeppet. Mot detta talar bestämt, att muren ifråga ligger halvannan meter längre mot öster än den borde ha gjort , om östmuren löpt i obruten linje från det nord-östra ytterhörnet till koret. Grävningar, där den borde ha träffat nordmuren , blev utan resultat , och försök att finna ett ev tidigare slut på murlivet i form av ett hörn misslyckades. Slutsatsen måste bli , att murlivet i fråga ingenting har med kyrkobyggnaden att göra utan tillkommit i samband med anläggandet av gravkamrar vid nya tidens början . Undersökningarna gav sålunda inga bevis för att tvärskeppsarmarna haft absider, men de klargjorde , att om absider funnits så hade grundmurarna förstörts ge­ nom gravanläggningar. Mot den bakgrunden är det lockande att spekulera över de i kv Munken 1 påträffa­ de absidstenarnas ursprung. De härrörde om nämnts från absider med olika stor diameter. Om stenarna med den större diametern antas ha tillhört korab iden, lig­ ger det nära till hands, att stenarna med den mindre diametern kommit från tvärskepp absiderna . En sådan rekonstruktion är också, som senare skall vi sas, från konsthistorisk ynpunkt mera sannolik än övriga alter­ nativ. Portalen (tig 54-55) i norra gaveln med den omra­ mande sockeln är ursprunglig , medan Brudportalen (tig 56-58) i söder tillhör en senare period . Huruvida där funnits någon ingång från början är okänt. Inga ur­ sprungliga fönster synes ha bevarats. Fönstret ovanför Brudportalen är visserligen äldre än denna, efter om portalens gavel täcker fönstrets nederdel , men det om­ givande murverket anger genom sin oregelbundenhet , att fönstret kan ha upptagits sekundärt. Dess utseende och mått överensstämmer med fönstren i det nya öst­ partiet. Tvärskeppets tre kryssvalv är med sina i det närmas­ te horisontala hjässlinjer de ålderdomligaste i hela kyr­ kan. Allting talar för att de är samtidiga såväl med var­ andra som med tvärskeppet i övrigt. Mittkvadratens valv (nr 11) betonas framför kor armarnas genom profi- BYGGNADSHISTORIA 125 lerade diagonalribbor. De utgår från knektar, av vilka tre har tärning kapitäl liknande dem i nordportalen ehuru enklare. Roosval och även Lundberg har tänkt sig möjligheten , att ribborna tillkommit i efterhand , men en undersökning 1975 av valvets översida vi sade , att de är genomgående och följaktligen lika gamla som valvet i övrigt. Mittkvadratens fyra pelare får sin prägel av en sena­ re period i kyrkans historia, men alla innehåller en rest av det basilikala skedets murverk. Tydligast är detta i det västliga pelarparet (tig 112), den ur prungliga triumfbågen. Den nuvarande högspetsiga valvbågen är så ojämnt formad , alt den inte gärna kan vara ur prung­ lig; den måste ha er alt en tidigare rundbåge på amma höjd . Pelarna har en ålderdomlig karnisformad ockel på de sidor, som vetter in mot triumfbågen samt åt öster och väster. På östsidorna är den delvis dold bak­ om en senare pålagd pilaster med halvkolonn och mot idoskeppen är den borthuggen jämte en betydande del av pelarnas murverk . Pelarna var ju från början ej fristående utan delar av tvärskeppets västvägg, som på mitten genombröts av den 5,3 m breda triumfbågen och på sidorna av de portliknande, betydligt smalare och lägre öppningarna mellan sido keppen och tvärskep­ pet korsarmar. Det östliga pelarparet (B 5-C 5) innehåller delar av de murpartier, om bildade hörn mellan mittkvadraten och det gamla koret. Av ursprungligt murverk ser man i mittkvadraten endast de två valvknektarna inklämda mellan senare tillkomna pilastrar och halvkolonner och i korsarmarna några grundstenar. De ursprungligen sä­ kerligen rundbågiga gördelbågarna mellan miltkvadra­ ten och korsarmarna ersattes samtidigt som pelarna ombyggdes med spetsiga, vulstunderbyggda valvbågar av samma slag som i det nya östpartiet men på något lägre nivå. Långhuset Basilikans långhus är rivet så när som på vissa arkadpe­ lare. För att få klarhet i sidomurarnas läge företogs 1974 en mindre utgrävning i långhusets nordvä tra hörn . 108 Därvid påträffades ett stycke av den ökta murens insida, uppbyggd av finhuggna kalkstensblock med ställvis kvarsittande puts. På den anslutande torn­ muren framkom vid putsavknackning en murskarv , som bekräftade, att det verkligen rörde sig om basili­ kans norra yttermur. Det yttre murlivets skalstenar var bortbrutna, varför den exakta murtjockleken inte kun­ de fastställas . På ännu ett par punkter i samma hörn av långhuset upptogs golvstenar, varvid ytterligare rester av samma 126 VISBY DOMKYRKA sidomur påträffades. Mitt för pelaren B 2 låg det inre murli vet till synes drygt 20 cm längre in i kyrkan , vi lket kan tolka å att där funnit en pila ter för en gördelbå­ ge mellan arkadpelaren och yttermuren. Sådana pi­ lastrar förekommer som inledning till sidoskeppsarka­ derna på tornets ö tmur. Utgår man från nederdelen av den norra pila tern erhåller man en sidoskeppsbredd på 225 cm och en mitt kepp bredd på 770 cm. Långhusets totala inre bredd kan beräknas till 14,6 m och dess längd till 19,5 m. Det råder inget tvivel om att långhuset ursprungligen var tänkt att täckas med plana trätak i såväl mittskepp om sidoskepp. I basilikor avsedda att välva förhåller sig mitt kepp bredden till sidoskeppsbredden under romansk tid som 2: I. I Mariakyrkan är förhållandet 3,4: I. Innan långhuset hunnit fullbordas , ändrades emellertid planerna, och man beslöt att välva hela kyrkorummet. Måhända stod , medan man arbetade på yttermurarna , ett äldre långhus av trä kvar innanför, provisori skt anslutet till tvärskeppet och koret. Den därav föranledda vårigheten att utsätta en geometriskt korrekt plan för långhu et och tornet skulle kunna för­ klara en del av de skevheter, som ätter in präge l på kyrkans plan . Beslutet att välva kyrkorummet medförde en del problem. Av konstruktiva skäl borde mittskeppet göras matare och sidoskeppen bredare , än man tidigare av­ ett. Den dåvarande kry valvstekniken använde sig nämligen nästan uteslutande av kvadratiska valvfor­ mer. Det visade sig omöjligt att indela långhuset efter ett system , där ett kvadrati skt mittskeppsvalv svarade mot två i sidoskeppen (det s k bundna systemet). Man måste tillgripa nödlösningen att lå endast ett halvt valv i den vä tligaste mittskeppstraven. Tillvägagångssättet är inte unikt. Det prövade redan i lutet av 1100-talet i liknande situationer på tyskt område. 109 Pila trarna, som anlagts på tomväggen i väster som inledning till sidoskeppsarkadema, bringades , sedan man beslutat sig för välvning, genom överkragning upptill närmare varandra, så att mittskeppsbredden minskades till 725 cm och idoskeppsbredden ökades i mot varande grad. Sedan minskades avståndet mellan de för t nu uppförda arkadpelarna succes ivt mot ös­ ter. Vid triumfbågen hade mittskeppsbredden ned­ bringats till 645 cm, och idoskeppsbredden ökats till ca 320 cm , vilket i det närmaste motsvarar det optimala förhållandet. Ursprungligen fann i varje arkad två huvudpelare och två bipelare eller mellanstöd . Numera återstår en­ da t huvudpelarna. Mot mittskeppet är de försedda med halvkolonner, som uppbär breda, något spetsiga gördelbågar. Mittskeppssidorna befinner ig ännu i praktiskt taget ursprungligt skick , medan övriga sidor har originalmurverk endast upp tom de profilerade horisontala li sterna . Från de sa utgick ursprungligen arkadbågar åt öster och väster samt gördelbågar över idoskeppen . På Jacob Klingwall s interiör frän 1823 (fig 155) ser man det östra pelarparet (B3-C3) med ännu kvarsittande rester av dessa bågar. 110 1831 beslöt kyrkorådet »att de utbyggda valvstenarna på de fyra pelarna mitt i kyrkan, näst ovanför nedra li sten skulle med mejsel bort hugga - - - », om kostnaderna därför vi ade sig överkomliga. Sedan detta befunnits vara fal­ let , be löt man släthugga alla sex pelarna, dvs även triumfbågspelarna B 4-C 4. Resultatet blev inte sär­ skilt lyckat. Brunius anmärkte på pelarnas ojämnheter och konsta terade , att det tyvärr var nödvändigt att ha dem putsade . »Ifrån grundstenarna till karmarna be tå socklarna och stammarna av välhuggen kalksten . Att mellanskeppet från början fått in nuvarande höjd visar sig därav, att de fyra västra pelarna mot varande sidor äro över karmarna till stammarna och halvkolonnerna alldeles jämna och släta, men deras andra idor till övre hälften mycket ojämna ... De två näst-si ta pelarna åt öster förete med sina stora ojämnheter åt sido keppen , att de bildat hörn för gavelmurar och med sina åt mel­ lanskeppet vända skräkantiga dyn tenar uppburit en triumfbåge. »111 Brunius beskrivning verifieras av foto­ grafier tagna före 1891 (fig 115-116). Nämnda år be­ kläddes pelarnas ojämna sidor med huggen kalksten , och därmed utplånades de viktigaste spåren av kyrkans ba ilikala skede. Triumfbågen företer en anmärkningsvärd detalj på den mot långhuset vettande sidan. 7,3 m över golv­ nivån och 1,4 m under gesimserna är muren indragen, så att en smal hylla bildas på båda sidor om bågöpp­ ningen (fig 112). Fotografier tagna före 1891 visar, att hyllan fanns före den då verkställda restaureringen. Stenmaterialet blev emellertid vid detta tillfälle till större delen förnyat och kan därför inte nu ge någon anvisning om hur hyllan använts. Det är möjligt, att den ursprungligen tjänat om upplag för en trabes, dv en bjälke om uppburit triumfkrucifixet och de sörjan­ de Maria och Johannes. I den närbelägna Drottens kyrka har trabes befunnit ig i likartat läge , men den vilade där på konsoler. Från restaureringen 1891 finns trovärdiga uppgifter om att fundament till arkadernas mellanstöd påträffat under golvet. 11 2 Det var dock inte möjligt att sluta sig till vilken form de haft. Troligen har de haft amma utseende som huvudpelarna men utan dessas halvko­ lonner. 1974 påträffades vid grävningar pä kyrkogärden sö- der om kyrkan i sekundärt läge en mäktig bas till en ätt kantig pelare (s 35, fig I 9-20). Mätten är säd ana, att den väl kunde tänkas som underlag för ett mellanstöd i länghusets arkader. Det skall villigt erkännas , att ätt- kantpelare vid den tid, det här är fräga om, är mycket sällsynta i kyrklig byggnadskonst. Sädana förekommer dock, tom i ett sä exklusivt sammanhang som i Char- tres' kor men ocksä här och var i smäkyrkor i Elsass och Westfalen, tex i den under andra världskriget total- förstörda S Jakob i Coesfeld. 113 Pä det svenska fastlan- det använde man sig pä I 200-talet av ättkantpelare i Varnhems klosterkyrka och i Linköpings domkyrka, men deras baser har annan form än visbyexemplaret. De närmaste parallellerna finner man i själva verket i Visby. I Helgeandskyrkan, som i sig själv är åttkantig, vilar bottenvåningens valv pä fyra ättkantpelare . Dessa motsvaras i övre våningen av rundpelare , vilkas baser bär hörnblad , som stär mycket nära hörnbladen pä basen frän Mariakyrkogärden. Man fär därigenom en datering till mitten av I 200-talet. En annan ättkantpela- re ingär som mellanstöd i den norra sidoskeppsarkaden i S Olof, en kyrka, som synes ha utgjort en nära ehuru förminskad kopia av Mariakyrkan. Roosval anser emellertid med hänvisning till likartade pelare i S Ka- rin, att S Olofs ättkantpelare är sekundär. Åtskilliga skäl skulle sälunda kunna anföras för att basen frän Mariakyrkogärden ingätt i kyrkans sido- skeppsarkader. De mäste emellertid avvisas av den anledningen, att sockelprofil och hörnblad alltför myc- ket avviker frän huvudpelarnas. De ansluter i stället mycket nära till motsvarande detaljer i östpartiets Brudportalsskede, men det synes i varje fall fn inte möjligt att där finna en plats för en ättkantpelare med sädana dimensioner. Frägan om dess ursprung mäste i varje fall tills vidare lämnas obesvarad. Även om det nuvarande länghusets sockel till allra största delen är ny huggen pä I 800-talet, finns tillräck- ligt mycket kvar av originaldelar in situ för att man skall kunna fastställa, att profilen överensstämmer med tvärskeppssockelns. Dä därtill kommer, att sockelste- narna inlagts med mindre omsorg än om synes ha varit fallet i kyrkans äldre delar, torde man kunna anta, att basilikans sockel liksom visst övrigt byggnadsmaterial återanvänts i hallkyrkans murar. Naturligt inställer sig dä frägan, om hallkyrkans bäda portaler ocksä tillhört den äldre basilikan. Vad först sydportalen beträffar (fig 69-71), den som nu förbinder Stora kapellet med länghuset, gör den ett omedelbart intryck av att ha blivit flyttad. De flanke- rande kolonnerna stär inte som brukligt är inställda i BYGGNADSHISTORIA 127 , ;;:.- Fig 167. Detalj av västtornets sockel. Medan socklarna runt kyrkan praktiskt taget helt förnyats under loppet av 1800- talet har smärre originalpartier bevarats i skydd av senare till- byggnader såsom tex i Stora kapellet på västtornets sydsida. Foto 1975. Detail vom Sockel des Westturms. Während der Sockel um die Kirche im Verlauf des 19. Jahrhunderts praktisch vo/1- ständig erneuert worden ist, sind kleinere Originalteile im Schutz späterer Anbauten erhalten geblieben, so z B in der grossen Kapelle. an der Siidseite des Westturms. portalens sidor utan till hälften utanpä fasaden. Arki- volten bildar inte en full halvcirkel och är f ö ojämn till formen. Dä dessutom kapitälornamentiken stär mycket nära den som förekommer pä den till basilikaskedet säkert hörande tornportalen, torde man kunna utgä ifrän, att portalen övertagits frän basilikan, men att den återuppsatts pä nägot avvikande sätt. Vidare torde vid detta tillfälle den ursprungligen förmodligen raka tym- panonstenen ha omhuggits till den nuvarande anmärk- ningsvärt pressade trepassformen. När det gäller nordportalen är förhållandet mera komplicerat (fig 50-51). Den har ett utseende, som .helt avviker frän de övriga portalernas. Till en del kan det bero pä förändringar i samband med upptagandet av det ovanförliggande stora gotiska fönstret. Dä mäste portalen ha sänkts och omfattningen fätt sin stickbägi- ga avslutning. Det räder en diskrepans mellan omfatt- 128 Fig 168. Hörnet mellan västtornets norra sida och länghusets västmur visande förband mellan tornet och den ursprungliga basilikan. Skillnaden mellan tornets och basilikans finhuggna fasadmaterial och hallkyrkans grövre framträder tydligt. Foto G Svahnström 1975. Ecke zwischen der Nordseite des Wesl/urms und der West- mauer des Langhauses, die den Verband zwischen dem Turm und der ursprtlnglichen Basilika zeigt. Fig 169a-b (nedan). Rester av ursprunglig klockglugg pä väst- tornets östsida, nu mot kyrkvinden. Uppm J A:son Utas 1975. Reste einer urspriinglichen Schallarkade an der Ostseite des Wesl/urms, j etzt gegen den Dachboden. Fig 170. Del av impostkapi- tä l, påträffat i den igenmura- de klockgluggen fig 169. Foto G Svahnström 1975. Teil eines Kämpferkapitells , das in der zugemauerten Schallöffnung gefunden wurde. ningens sidor, som består av en grund häl käl med rund- stav, och valvbågen, som har samma häl käl men ingen rundstav . Rundstavarna avslutas med smä sandstens- kapitäl, som närmast gör intryck av 1800-tal, och som torde fä uppfattas som ett valhänt försök a tt överskyla omfattningens ofullkomlighet. Det är naturligtvis mycket svårt att tidsbestämma en portal , som sä fullständigt saknar dekorativa detaljer och som dessutom genomgått sä avsevärda förändring- ar. Sidornas inte särdeles vanliga profil kan dock visas ha förekommit under romansk tid , tex i Linköpings domkyrkas nordportal (den inre omfattningen) och - i rikare utförande - i S Olofs västportal i Visby . Det kan därför inte uteslutas, att portalen tillhört basi li kan. Om sä varit fa lle t bör omfattningen ha varit rundbågig och sidornas rundstav ha fortsatt obruten runt hela portöppningen såsom i Linköping. En närmare gransk- ning av valvstenarna i stickbägen ger vid handen , a tt de tidigare ingått i en båge med mindre rad ie, och det förefaller däiför troligt, a tt de utgör delar av den ur- sprungliga rundbågen, vars rundstav borthuggits, när porta len byggdes om. Svaga spär av en sådan omhugg- ning kan faktiskt också skönjas, trots att arbetet är mycket skickligt utfört. Tornet Västtornets ursprungliga sockel är bevarad pä den sida, som vetter mot Stora kapellet (tig 167). Den visar samma profil som tvärskeppets och långhusets , och det förefaller dä1för klart , att tornet ingått i den ursprungli- ga planen för basilikan. Sambandet med basilikans långhus kommer också till synes pä utsidan i nordväst, där ett parti av basilikans västvägg är bevarat. Det ligger i tydligt förband med tornmuren (tig 168) . I sitt ä ldsta skick omfattade tornet fyra våningar och nådde en höjd av ca 23 m, tornhuven oräknad. Exte- riören fär sin karaktär av fasadernas å terhållsamma indelning genom lisener och rundbägsfriser men fram- för a llt av kolonnettgallerierna pä nord- och sydsidor- na . Av tornets fönster är flerta let smä enkla gluggar utan intresse frä n dateringssynpunkt e ller som stilkän- netecken. Ett undantag utgör västsidans fyrpassfönster i emporväningen. Alla klockgluggar i den äldre delen av tornet ä r igenmurade sä när som pä en ät väster, vi lken emellertid är starkt förändrad. För att om möj- ligt fä gluggarnas ursprungliga utseende klarlagt före- togs 1975 en partiell urrivning av den södra gluggen pä tornets östra sida (nu mot kyrkvinden). Det visade sig därvid, att gluggen haft formen av tvä mindre rundbågi- ga öppningar under en omfattningsbäge (tig 169-170). Av den kolonnett , som bör ha funnits i mitten, syntes 9 - 785538 Visby Domkyrka BYGGNADSHISTORIA 129 Fig 171. Bro kyrka, Gotland. Klockglugg på tornets södra sida, konstruerad i likhet med de ursprungliga klockgluggarna i Mariakyrkans västtorn. Foto G Svahnström 1975. Kirche in Bro, Gotland. Schal/öffn1111g an der Sildseite des Turmes, von derselben Konstruktion 1vie die urspriinglichen Schallöffnungen am Westturm der Marienkirche. inga spär, men i fyllningsmaterialet påträffades ett im- poststycke av det slag, som i romansk byggnadskonst inte sällan inskjuts tvärställt mellan ett kolonnettkapi- tä l och de därpå vilande bägarnas anfangsstenar. Pä Gotland är denna anordning tidigare känd endast frän klockgluggarna i det romanska kyrktornet i Bro (tig 171 ). 114 Tornportalen (tig 48-49) är anlagd pä samma sätt som den norra tvärskeppsportalen (tig 54-55) och upp till kapitälhöjd är överensstämmelsen i det närmaste fu ll ständig. Där tycks något ha inträffat, som gjort att portalens å terstående övre del fullbordats pä ett frän tvärskeppsportalen något avvikande sätt. Liksom vid denna är sockeln uppdragen för att omsluta portalen , men där välvningen börjar övergår den sammansatta 130 VISBY DOMKYRKA Fig 172. Drottens kyrkoruin, Visby . Plan och sektion mot väster. Tornet över­ ensstämmer i sina nedre delar med Mariakyrkans västtorn. Symmetriskt an­ lagda raka trappor leder i sidomurarna upp till en empor i ovanvåningen. Men till skillnad från Mariakyrkans torn saknar Drottens gallerier. Det speglar må­ hända det ursprungligen planerade utseendet hos det förra. Uppm A Edle 1926, ATA. Kirchenruine St Drotten, Visby. Der Turm stimmt in seinen unteren Teilen mil dem Westturm der Marienkirche iiberein . sockelprofilen oförmedlat i en slät bandli st. Vidare bär de flankerande kolonnerna kapitäl av annan typ och med annan ornamentik, och den på dem vilande arkivolten har rundstavsform till skillnad frän nordportalens mas­ siva valvbåge. Det är här otvivelaktigt fråga om en stilväxling, och det är intressant att konstatera , att den sammanfaller med övergången frän större till mindre block i fasadmurverket och med minskningen av mitt­ skeppets bredd . Den bör sålunda ha inträffat vid en tidpunkt, då kor och tvärskepp stått färdiga men lång­ hus och torn endast nätt ett par meters höjd . Det kan inte uteslutas , att stilväxlingen också inne­ bar en radikal förändring av hela det återstående tom­ bygget , innebärande att ett ursprungligen planerat ro­ bust pelartorn liknande Drottens (fig 172) ersätts av en smäckrare och arkitektoniskt rikare tomtyp , som fram­ för allt karakteriseras av sidogallerierna. Utöver sitt dekorativa egenvärde har de till uppgift att förmedla övergången frän tornets kraftiga rektangulära nederdel till den betydligt lättare kvadrati ska överdelen. Såsom längre fram skall påvisas finns inom det område på kontinenten , varifrån Gotland mottog sina konstnärliga impulser, inga direkta förebilder till Mariakyrkans torn . Gallerier förekommer visserligen i Rhenlandet i stor utsträckning men inte på det sätt , som här är fallet. Detta tyder på att Mariakyrkans galleritorn kan vara en inhemsk uppfinning föranledd av en ny arbetslednings ändrade målsättning och nödtvungna hänsynstagande till redan färdigställda byggnadsdelar. Hur därmed än må förhålla sig kan konstateras, att Mariakyrkans torn blir utgångspunkt för en lång rad galleritorn på Gotland ända in i gotisk tid och att denna tomtyp är så speciell och geografi skt så begränsad , att den bör betraktas som genuint gotländsk. Om sidogallerierna är det element , som ger exte­ riören dess karaktär, spelar emporen i första ovanvä­ ningen motsvarande roll i det inre (fig 103) . Bägöpp­ ningarna mot mittskeppet och den bakre väggens fyr­ passfönster förlänar emporen ett drag av feodal högkul­ tur , som eljest sällan möter i gotländsk arkitektur. Be­ träffande emporväningens ursprungliga gestaltning räder en viss osäkerhet . Det kan sålunda jnte utan putsavknackning fastställas, om valvet mellan botten­ våningen och emporväningen är ursprungligt. Däremot torde man kunna utgå ifrån att valvet över emporen inte varit planerat frän början. De starkt stigande hjäss­ linjerna medför, att valvet skjuter upp i våningen ovan­ för, så att därvarande klockgluggar och genomgång till kyrkvinden kommer onormalt lågt i förhållande till golvnivän. BYGG ADSH ISTORIA 13 1 Fig 173. Kapitäl, täckplattor och baser från kolonner, som uppburit en 1831 riven mindre läkta re över dopfunten . Läktaren förmodas ha utgjort en rest av ett medeltida lektorium mellan tvärskeppet och koret. Foto 1975. Kapitelle, Deckp/atten und Basen von Säulen , die eine11 183 1 abgerisse11e11 Vberbau des Taujbeckens getragen haben . Vennutlich war der Vberbau ein Rest eines mittelalterlichen Lettners zwischen Querschiff und Chor. Om inte de båda symmetriskt a nlagda breda trapp- uppgångarna funnits, kunde ma n ha ifrågasatt , om em- poren överhuvudtaget ingått i den ursprungliga planen. Förutom att valvens tidsställning är osäker är orna- mentiken på det kopplade kapitälet (fig 145) i bågöpp- ningen mot mittskeppet av annan och yngre kara ktär än den vi mött i portalerna. Kapitälets form liksom hela bågöppningens överensstämmer emellertid så nära med motsvarande i sidoga llerierna, där kapitälen vis- serligen är odekorerade, att ingen tidsskillnad kan råda. Den annorlunda ornamentiken torde i stället för- klaras av byggets långsamma framskridande med därav följande successiva förnyelse av byggnadshyttans med- lemmar och formförråd. Västemporer liknande Maria- kyrkans har fö funnits i flera visbykyrkor från samma tid , tex i S Olof och Drotten och möjligen också i S Clemens. Dessutom kan hela övre våningen i Helge- andskyrkan betraktas som en empor. Den öppnade sig mot koret med en dubbel båge på samma sätt som Mariakyrkans empor mot mittskeppet. Det finns inga uppgifter om hur visbykyrkornas em- porer använts. Annorstädes, där emporer eller tornka- pell anordnats, kan man som regel spåra ett samband med någon världslig eller andlig myndighetsperson, men i ett samhälle som Visby, där de feodala inslagen måste ha varit föga framträdande, borde knappast an- ledning ha funnits att anordna särskilda platser i kyr- korna för dignitärer av ena eller a ndra slaget. När trots detta emporer förekommit så pass allmänt, måste det innebära, att de styrande inom de köpmanssamman- slutningar eller andra samfund , som ägde kyrkorna och ansvarade för gudstjänstlivet , tillägnat s ig i högre soci- ala skikt utbildade mönster och inrättat sina kyrkor därefter. 11 5 Från Mariakyrkans empor leder i nordost och sydost svängda trappor genom muren ned till portar, vilkas 132 VISBY DOMKYRKA Fig 174 a-b. a. »Funtläktaren» enligt en teckning ur minnet av P A Säve 1853 (UUB). b. Försök till rekonstruktion av det förmodade lektoriets uppställning under senmedeltiden. Teckning av J A:son Utas 1977. a. Der ,, Taufbeckeniiberbau" nach einer Zeich111111g aus dem Gediichtnis von P A Siive 1853. b. Versuch einer Rekonstruktion der Aufstellung des vermutlichen Lett- ners im Spiitmittelalter. tröskelhöjd ligger ca 6,5 m över kyrkans golv i respek- tive sidoskepp (s 107 t). Trappornas omsorgsfulla utfö- rande med finhuggna stenomfattningar kring portarna tyder på att de är. ursprungliga. Enklast förklaras de som en förbindelsemöjlighet mellan emporen och vin- darna över basilikans sidoskepp, men det vårdade utfö- randet antyder, att de kunnat ha en mera representativ uppgift. Om basilikan varit försedd med eller avsedd att erhålla emporer också över sidoskeppen, skulle trapporna från västemporen ha varit den naturliga vä- gen dit. Det skall emellertid understrykas, att inga an- dra omständigheter framkommit , som ger stöd åt anta- gandet om emporer över s idoskeppen, lå t vara att så- dana ingalunda var ovanliga i den rhenländska arkitek- tur, varifrån så många andra impulser nätt Mariakyr- kan. 11 6 Lektoriet I Gotlands fornsal förvara två kapitäl med hålkälade täckplattor samt två atti ska baser, vilka samtliga till- hört Mariakyrkan (fig 173). Kapitäle n är prydda med rankor av samma slag som emporkapitälen men utförda BYGGNADSHISTORIA 133 av annan hand . Den obestämda kapitä lformen och täckpla ttoma och basernas slappa profiler är kla rt un­ derlägsna mot varande delar ho emporkolonnettema. Det finn i Fornsalens a rki v inga uppgifter om var i Mariakyrkan eller på vad sätt kapitä len med tillbehör använts. Med tillhjä lp av andra källor kan de dock bestämmas som härrörande från en läktare, som fram till 1831 fanns uppbyggd vid den östligaste pelaren (B 5) i norra långhusarkaden , och om 1853 avtecknades ur minnet av P A Säve(fig 174 a). 117 Den kallades funtläkta­ ren och var utformad som en baldakin över dopfunten . I de främre hörnen vilade den på två fri stående kolon­ ner; delar av kolonnskaften sitter nu inmurade i högal­ taret båda främre hörn . Uppgången befann sig på bak­ sidan i koret. Läktaren hölls samman av järnband i höjd med kapitä len . Enligt Säve var kapitä lens rankor för ilvrade mot blå bakgrund . Denna färg ä r ännu fl äckvis bevarad , men den torde inte vara ursprunglig. Säves teckning och övriga uppgifter kompletteras av några noti ser i kyrkans a rkivalier och ho Strelow. Denne uppger, att predik tolen , »Som dittill varit över funten», 1548 fl yttades till den pla ts , den hade på hans tid. Uppgiften ä r inte helt riktig. Vad som hände 1548 var a tt en ny predik tol tillkom. Av en tvist 1577, vari länsherren , superintendenten och stad kaplanen var inblandade , framgår, a tt den gamla predikstolen fortfa­ rande fann kvar och även användes då och då. Tvisten ledde till ett beslut , att den gamla predikstolen inte längre skulle få brukas a tt predika från , men den fick tå kvar och nyttjades i stället som läktare företrädes­ vis för kolungdomar. 11 8 1679 reparerade »panelet », dvs läktarskranket , som koldrängarna slagit ner, och 1685 lagades »valvet över dopet », som var remnat och sjunket. Det drogs ihop med fem jä rnankaren . 1729 beslöts , att director cantus , som stod aysides i koret , skulle ha in plats på funtl äkta ren tillsammans med de bäst sjungande skolgossarna. Ett nytt be lut om funtläktaren användning fattades 1737: den skulle reserveras för landshövdingens och bi kopen söner och informatorer samt för förnämare betjänter. Klockaren skulle låsa uppgången , så att inte kommuni­ kanterna, om brukade ta plats där, kunde komma upp. 1766 påta lades i kyrkorådet åtskilliga »rämningar och bri tfälligheter» på funtläktaren , vilket ledde till att den amma år nedtog och återuppfördes . Av anteckningar från 1785 framgår, att den innehöll 10 plat er. Man torde av det här anförda kunna utlä a, att i Mariakyrkan funnits ett lektorium , som att döma av ornamentiken på de två bevarade kapitä len tillkommit i anslutning till ba ilikan färdigställande , och som var uppbyggt i tvärskeppet framför bågöppningen mot ko- Fig 175. Försök till rekonstruktion av den äld ta Mariakyr­ kan, basilikan. Detaljer såsom portaler, fönster och den säkert rika fasadartikuleringen med rundbågsfri ser och lisener har utelämnats. Teckning av J Pajaujis 1977. Rekonstruktio11svers11ch der iiltesten Marienkirche, der Basi­ lika . Details wie Portale , Fenster 11nd die sicherlich reiche Artikulation der Fassade mit R11ndbogenfriese11 11nd Lisenen wurden a11sgelassen . ret. En rest kom att överleva såväl medeltidens som reformationstidens förändringar i kyrkorummet. Om denna rest i huvudsak behållit itt ursprungliga ut een­ de genom århundradena , och om Säves minnesteck­ ning ä r riktig , borde lektoriet kunna rekonstrueras som en läktare över en arkad med tre bågöppningar mot mittskeppet (fig 174 b). Under lektoriet mellersta del bör ett lekmannaalta re ha varit placerat. Från lektoriet lästes episteln och evangeliet och dä rifrån utfördes den liturgi ska ängen . När sedan reformation tiden guds­ tjänstordning krävde lekmännen tillträde till högalta­ ret , avlägsnade två tredjedelar av lektoriet , medan den kvarvarande tredjedelen nyttjades på samma sätt som under den katol ska tiden för textläs ning , predikan och sång. Vid okänd tidpunkt efter reformationen har dopfunten flytta t in i kyrkan från tomkamma ren eller Stora kapellet och placerats under den sparade delen av lektoriet , som säkerligen tack vare detta kom att få kvarstå i kyrkan ännu långt efter det den förlorat varje rest av sin ursprungliga funktion . 119 Sammanfattning, förebilder, datering Den ä ldsta Maria kyrkan eller i varje fall den första kyrka på platsen , som med säkerhet kan beläggas, var om framgått av det föregående en treskeppig basilika med torn i väster samt tvärskepp och kor i öster (fig 175) . Troligen var såväl koret som tvärskepp armarna 134 VISBY DOMKYRKA Fig l 76a-b. Norra tvärskeppsportalen. Tv västra kapitälet med sköld motiv. Th östra kapitälet med sköldmotiv och palmetter. Foto 1977. Portal des nördlichen Querschiffs. a. Westliches Kapitel/ mil Schildmotiv. b. Öst- liches Kapitel/ mil Schildmotiv und Palme/ten. försedda med absider åt öster. Av denna anläggning återstår tornet och tvärskeppet. Om de försvunna de- larna är kännedomen bristfällig. Sannolikt har hela planen till kyrkan utlagts på en gång och samtliga murar förts upp till en eller ett par meters höjd . I den första etappen färdigbyggdes emel- lertid endast östpartiet tom tvärskeppet. När arbetet sedan å terupptogs på långhuset och tornet, skedde det under ny ledning och efter delvis ändrade planer, som bl a innebar välvning av långhuset. Möjligen omarbeta- des då också ritningarna till tornet i avsikt att ge det en rikare arkitektonisk form. På grund av vår bristande kunskap om väsentliga delar av basilikans plan är det svårt att dra mera be- stämda slutsatser om förebildernas lokalisering i tid och rum. S Marias egenskap av tysk köpmanskyrka gör det naturligt att söka dem i de delar av Tyskland, där de Gotland besökande tyskarna hörde hemma, dvs i första hand i Sachsen, Rhenlandet och Westfalen. Det visar sig då, att basilikor av här ifrågavarande slag har hemortsrätt i a lla tre områdena alltifrån 1100-talets andra fjärdedel ett å rhundrade framåt. Det förekommer visserl igen lokala särdrag, som gör det möjligt att i viss utsträckning bestämma en plan som hörande till det ena eller andra området, men då e1fordras en mera detaljerad kunskap än den vi fn har om Mariakyrkan. Inte heller är fasadart ikuleringen tillräckligt originell, för att man med ledning därav skall kunna utpeka nå- gon bestämd förebild till Mariakyrkan . Lisener, gesim- ser och rundbågsfriser hör till den romanska byggnads- konstens allmängods. Möjligen kan sägas , att de före- kommer mera sällan i Westfalen och att artikuleringen vanligen är rikare i Sachsen. För att komma de eventuella förebilderna närmare är man hänvisad i huvudsak till portalerna. Den norra tvär- skeppsportalen , som utan tvekan är den ålderdom ligas- Fig 177. Apelern i Niedersachsen mellan Hildesheim och Minden. Tärningskapitäl från 1100-talets andra hälft med sköldar och palmetter liknande dem på östra kapitälet i Maria- kyrkans norra tvärskeppsportal. Efter Thiimmler-Kreft. Apelern in Niedersachsen z1vischen Hildesheim und Minden . Wii1fe lkapitell aus der 2. Hälfte des 12. Jahrhunderts 1nit Schilden und Palmetten ähnlich denen am östlichen Kapitel/ des Portals zum nördlichen Querschiff der Marienkirche. Fig 178a-b. Tomportalens norra (tv) och södra (t h) kapitäl med bladstängel- ornamentik. Foto I 977. Nördliches (/inks) und siidliches (recllls) Kapitel/ mit Blattste11gelorna111e11tik am Turmportal . Fig 179a-b. Södra långhusportalens västra (tv) och östra (t h) kapitäl med blad- stängelornamentik. Foto 1975. Westliches (/inks) und östliches (recllls) Kapitel/ des siidlichen Langhausportals mil Blattstengelornamentik. Fig 180a-b. Rhenländska exempel på bladstängelornamentik. a. Maria Laach (I 100-talets slut). Foto Rheinisches Bildarchiv. b. Oberpleis nära Bonn (I 200-talets förra hälft). Foto G Svahnström 1977. Beispiele der Blattstenge/ornamentik aus dem Rheinland. a. Maria Laach (Ende des 12. Jahrhunderts) . b. Oberp/eis bei Bonn (erste Hii/fte des 13. Jahrhunderts). 135 136 VISBY DOMKYRKA Fig 181 a-b. Fastlandssvenska exempel på bladstängelorna- mentik. a . Linköpings domkyrka (1230-talet). Foto G Svahn- ström 1974. b. Lunds domkyrka (omkr 1200). Foto Kulturen, Ll.Jnd. Beispiele der Blallstengelornamentik vom schwedischen Fest/and. a. Dom von Linköping (um 1230). b. Dom von Lund (um 1200). te och dessutom praktiskt taget oförändrad, får sin karaktär av den inramande sockeln. Detta är ett för den romanska sachsiska arkitekturen utmärkande drag, som endast undantagsvis och då under tydlig sachsisk påverkan uppträder utanför sachsiskt område. 120 Det leder si tt ursprung från den redan i slutet av 1000-talet byggda klosterkyrkan S Peter och Paul i Hirsau och fick genom de talrika dotterklostren till detta en vid- sträckt spridning. I sitt äldsta renodlade skick är hlrsauportalen en enkel rundbågig port utan kolonner och gesimser men med avtrappade sidor och omra- mande sockel. Efter mitten av 1100-talet ingår den förening med den frän Italien kommande kolonnporta- len, och det är i den formen den uppträder i Visby. Kolonnen ersätter helt enkelt en av posterna i den avtrappade portalsidan, och det är betecknande, att arkivolten till en början behåller sin kantiga form. Yt- terligare en detalj i Mariakyrkans portal , som pekar mot Sachsen, är att hörnet på den inre posten bildar en rundstav . I sachsisk byggnadskonst är det vanligt att hörnen på framför allt murpelare får detta utseende. Av särskilt intresse, när det gäller datering och på- verkan, är naturligtvis kapitälens form och dekor. Tär- ningskapitälet, som det här är fråga om, utbildades i Tyskland redan i slutet av 900-talet och kom sedan med varierande utsmyckning att användas fram till 1200-ta- lets början. Det ena visbykapitälet (fig 176 a) är på båda sidor prytt med två enkla sköldar. Det andra (fig 176 b) har dessutom en bård av palmetter under sköldarna. Mellan palmetterna och förenade med dem genom Fig 182. Goslar, klosterkyrkan Neuwerk. Tornets nedre del erinrar med sina rund- bågsfriser och lisener och den portalen om- ramande sockeln starkt om Mariakyrkans västtorn. 1100-talets slut. Jfr fig 34. Efter Reclams Kunstfiihrer. Gas/ar, Klosterkirche Neuwerk. Der untere Teil des Turms (Ende des 12 . Jahrhunderts) mil seinen Rundbogenfriesen und Lisenen und mil dem das Portal einrahmenden Sockel erinnert stark an den Wesl/urm der M arienkirche. Fig 183. Klosterkyrkan Maria Laach nära Koblenz. Väst- tornet, som på tre sidor omges av gallerier under pulpettak, har ibland betraktats som förebild till de gotländska galleri- tornen. Fullbordat i slutet av 1100-talet. Efter Bogler. Die Klosterkirche Maria Laach bei Koblenz. Der Westturm, auf drei Seiten von Gallerien unter einem Pultdach umgeben, ist zuweilen als Vorbild der Gallerietiirme auf Gotland be- trachtet worden. Er wurde Ende des 12 . Jahrhunderts vollendet. bågformigt böjda borrhälsornerade stjälkar förekom- mer ett annat växtmotiv bestående av tre uppåt- riktade lansettlika blad. Ett tredelat band löper runt kapitälet och binder palmetter och blad vid detsamma. Tärningskapitäl med dubbla sköldar i förening med liljor placerade som visbykapitälets palmetter påträffas inom ett stort område pä kontinenten frän Paulinzella och Hildesheim i öster till Schwarzrheindorf i väster. 121 Dessa sk liljekapitäl skiljer sig frän visbykapitälet ge- nom att liljorna växer upp frän halsringen pä raka stjäl- kar och genom frånvaron av mellanliggande motiv . Visbykapitälet har emellertid anknytning också till en annan kapitältyp , det sk palmettringbandkapitälet, vil- ket har samma utbredning som det föregående. 122 De- koren utgörs där av med bågformiga stjälkar förenade BYGG ADSH ISTORIA 137 Fig 184. Köln , S Georg. Galleritorn från 1100-talets slut. Re- konstruktion. Efter Kubach-Verbeek 1976. Köln, S Georg. Gallerieturm, Ende des 12. Jahrhunderts. Re- konstruktion. palmetter, som tycks fästade vid kapitälet genom ett runt detta löpande band. Även om inte nägon exakt parallell till visbykapitälet kan på.visas , hör det utan tvekan hemma i samma tid som de ovan nämnda, dvs i senare hälften av 1100- talet, och i samma geografiska miljö dvs i Sachsen, Westfalen eller Rhenlandet med nå.got företräde för det förstnämnda området. Närmast står ett kapitäl i Apelern i Niedersachsen (fig 177) , men ornamentiken är där lättare, rikare och elegantare än på. visbykapitä- let. Frän Gotland är bara ett kapitäl till med liknande dekor känt; det är betydligt grövre i detaljerna och dessutom väsentligt större. Det står sedan länge upp- ställt vid S Olofs ruin i Visby och har utan tvivel tillhört denna kyrka. 138 VISBY DOMKYRKA Fig 185 . Soest , S Patroklus. Kontakterna mellan Visby och Soest i Westfalen under 1200-talet har kommit många a tt betrakta S Patroklus' västtorn som möjlig förebild till de gotländ ka galleritornen . Efter Reclams Kunstfiihrer . Soest . St Patroklus. Wegen der Kontakte z11•ischen Visby und Soest in Westfalen im 13. Jalirhundert hat man vielfacli den West­ tunn von St Patroklus als ein denkbares Vorbild der Galleriet1/rme auf Gotland be­ trachtet . Hos tornportalen , som ju planerats på samma sätt som tvärskeppsportalen men fullbordats senare , kom­ mer vissa nya ideer till uttryck , tex a tt arkivolten får formen av en rundstav . Tydligast ger sig det nya till ­ känna i kapitälen , som här närmast är kalkblockforma­ de med en tunn konkav abakus upptill och en till en enkel vulst reducerad s k abakusblomma åtminstone på det ena (fig 178) . Kapitälhörnen markeras av upp­ stående enkla blad , medan sidorna fylls av omböjda, sig över och under varandra buktande bladstänglar. Sydportalens kapitäl är i princip likadana men har rak abakus och grövre och enklare detaljer (fig 179). Det är anmärkningsvärt , a tt kapitälen i båda portalerna aknar täckplattor. Sådana utgör nämligen ett normalt inslag i de fle sta kapitältyper och så även i k blad­ stängelkapitäl. Förklaringen kan vara, att båda porta­ lerna påbörjats under en arbetsledning och färdig tällts på ett mindre samvetsgrant sätt av en annan. Bladstängelornamentik förekommer ymnigt i Rhen­ landet i slutet av 1100-tale t och början av 1200-talet (fig 180). Också i Westfalen , dit den kom från Rhenlandet , fick den stor spridning omkr 1200, och tom så långt öster ut som i Barnberg finner man i domens östkor ett vackert exempel från början av 1200-talet. 123 När blad­ stängelornamentiken uppträder i Visby , ä r det dätför omöjligt att avgöra, om impulserna kommit från det ena eller andra området , även om sannolikheten mest talar för Rhenlandet. Vill man bland mängden av ex­ empel därifrån utpeka några, som står visbykapitälen nära om än utförda med betydligt större skicklighet kan nämnas S Kastor i Koblenz (invigd 1208), S Andreas i Köln (ca 1200-1220) och Oberpleis ( 1200-talets förra hälft). 124 Mot dem framstår visbykapitälen om enkla hantverksmässiga produkter av en andra eller tredje rangens stenhuggare . I svensk byggnadsskulptur är bladstängelkapitäl säll­ synta. Från det venska fas tlandet är endas t tre besläk­ tade kapitäl kända, varav två befinner sig i Linköpings domkyrka (fig 181 a). Det ena tillhör den enda bevarade arkadhalv kolonnen från biskop Bengts kyrka ( 1230-ta­ let), det andra är ett löst kapitäl, som legat som fot under dopfunten. 125 Det tredje kapitälet (fig 181 b) är funnet vid grävningar utanför Lunds domkyrkas väst­ parti och anses av Erik Cinthio ha tillhört de delar av södra tornet , som omkr 1200 var under arbete. Han jämför det med kapitäl i Andernach och Oberpleis i Rhenlandet. 126 I Visby kan man se bladstängelkapitäl i fl e ra ruinkyrkor , tex i S Clemens sydportal, S Lars västportal och S Nicolai östra sydportal, men även om ett samband med Mariakyrkans kapitäl är omisskännligt , är ski llnaden i kvalitet så avsevärd , a tt de måste ha formats av andra och än mindre fötfar­ na stenhuggare. 127 Enkla efterbildningar förekommer också i några gotländska landskyrkor, tex i Alskogs västportal och Linde nordportal. Sammanfatt­ ningsvis kan sägas, a tt bladstä ngelkapitälet tillhör ett senare stilskede än palmettkapitälet och att det har sin största utbredning längre västerut än detta och då företrädesvis i Rhenlandet. 128 Här har tidigare hävdats, a tt Mariakyrkans torn ut­ gör en originell nyskapel se, vars förutsättningar kan ha varit en önskan att med utnyttjande av redan färdig­ ställda murpartier ås tadkomma ett torn av helt annan Fig 186. Lippstadt , Marienkirche, invigd 1222. I långhusets västra del förekommer enkla osmyckade kalkblockkapitäl av samma typ som i Visbys Mariakyrka (jfr fig 108). Foto G Svahnström 1973. Lippstadt, Marienkirche , i111 Jahre 1222 ge1veiht. lm west- lichen Teil des Langhauses kommen einfache unverzierte Kelchblochkapitelle 110111 gleichen Typ wie in der Marien- kirche von Visby vor (vgl Fig 108). karaktär än som frän början planerats . När så mycket i kyrkans första byggnadsskede pekar mot Sachsen är det motiverat att undersöka, hur tornen där var beskaf- fade under motsvarande tid. Det kan då först som sist konstateras , att galleritorn inte a ll s förekommer. Tor- nen ä r breda och korta ; de ver·kar som skärmar, som ställts framför ett ofta smalare långhus. Utseendet är Fig 188. Miinster , Ludgerikirche. Kapitäl med örn, som biter om halsringen. Omkr 1200. Foto Landesdenkmalamt West- falen-Lippe. Miinster in Westfalen. Kapitel/ mil einem Ad/er, der in den Halsring beisst. Um 1200. BYGG ADSHISTORIA 139 Fig 187. Freiburg im Breisgau, miinstern. Kapitä l från början av 1200-talet med bladformer som återfinns i Mariakyrkans långhus (jfr fig 109). Foto G Svahnström 1975. Freiburg im Breisgau, das Miins ter. Das Kapitel/ vo111 Anfang des 13. Jahrhunderts zeigt Blattformen, die auch im Lang- haus der Marienkirche vorkommen. kärvt, nästan fästningsartat. Upptill delar sig tornet gärna i två åttkantiga tornkroppar. I enklare förhållan- den avslutas tornet med ett sadeltak med äsriktning i norr-söder. Mariakyrkans torn kan knappast ha varit avsett att fä samma skärmliknande utseende som de sachsiska, men det är anmärkningsvärt kort och brett vid basen, och Fig 189. Örnkapitäl på pelaren C-:3 i Mariakyrkan utfört i nära överensstämmelse med westfaliska förebilder (fig 188). Foto 1975. Adlerkapitell am Pfeiler C 3 in der Marienkirche, in enger Vbereinsti111111ung mil westfi:ilischen Vorbildern ausgefiihrt (Fig 188). 140 VISBY DOMKYRKA det har en västfasad , som i sina nedre delar är förbluf­ fande lik tomfasaden på tex Neuwerkskirche i Goslar (tig 182). 129 Trots fundamentala olikheter, som till stor del skulle kunna förklara som en följd av planän­ dringar under arbetets gång, synes tornet i vad avser de nedre delarna kunna accepteras som ingående i ett från sach isk byggnad kon t influerat planscherna. Ifråga om de övre delarna pekar däremot allt mot Rhenlandet. Nästan varje detalj har där sin motsvarig­ het , men ändå finn i hela Rhenlandet inte ett enda kyrktorn som ser ut om Mariakyrkan . Murningssät­ tet med relativt tunna välhuggna kvader tenar i snör­ räta skift är detsamma. Fyrpassfönstret i gallerivå­ ningen är en typiskt rhenländsk form , även om det där nästan aldrig förekommer liggande utan stående. 130 Men det , som först och främst leder tanken till den rika rhenländska arkitekturen , är kolonnettgallerierna på tomsidorna. Sådana uppträder redan i slutet av I 000-talet på domerna i Trier och Speyer. 131 De är till en början företrädesvis lokaliserade till absidernas krön men kan någon gång växa ut och omsluta hela kyrkan. Tornen berörs endast i undantag fall , och det finn egentligen bara ett , om företer någon törre lik­ het med Mariakyrkans, nämligen vä ttornet i kloster­ kyrkan Maria Laach (tig 183). 132 Det omges på tre sidor av kolonnettgallerierunderpulpettak. Tornet stod länge under byggnad och fullbordades för t mot slutet av 1100-talet. Sannolikt planerades ett liknande torn vid S Georg i Köln (tig 184). Även om gallerierna i vissa av­ seenden skiljer sig från Mariakyrkan , kan ett samband på ena eller andra sättet inte uteslutas. Visbygallerier­ nas arkader representerar dock genom sina omfatt­ ningsbågar ett något mera framskridet stadium , som närmast har sin motsvarighet i det 1196 färdigställda östkoret i domen i Trier. Som möjlig förebild till de gotländska galleritornen har också ofta utpekats S Patrokli västtorn i Soest , med vilken stad Visby under medeltiden stod i livlig kontakt (tig 185). 133 Tornet ifråga består av en kvadratisk un­ derdel och en på tre sidor indragen överdel. U nderde­ lens västra sida är i bottenplanet utformad som en öppen förhall , där köpmännen kunde lä upp sina a­ lustånd. Över förhallens mellersta del ligger en lång- mal sal, som går under benämningen rustkammare , men som möjligen under en kortare tid dessförinnan tjänstgjort som rådssal. Den öppnar sig mot väster med tre höga rundbågiga fönster, under vilka små, uteslu­ tande dekorativa kolonnettgallerier är anordnade. Den övriga delen av detta våningsplan utgör en stor sam­ manhängande empor , som var rådets plats under guds­ tjänsterna . Tornet var nämligen uppfört av borger ka- Fig 190. Schematisk rekonstruktion av Mariakyrkans ut­ seende efter det nya östpartiets tillkomst. Alla detaljer ute­ lämnade . Teckning av J Pajaujis 1977. Schematisclte Reko11struktio11 des Aussehens der Marien­ kirclt e 11aclt der Errichtu11g des Ostanbaus, 1mter Auslassung al/er Details . pet och deltas egendom till killnad från kyrkan, som var en s k stift kyrka, dvs tillhörig en andlig stiftel se. Byggnadstiden för tornet brukar anges till decennierna närma t efter 1200. Det finns otvivelaktigt både arkitektoni ska och funk­ tionella likheter mellan S Patrokli torn och Mariakyr­ kans, men det är tveksamt om de är djupgående nog för att förut sätta ett samband . Det förra tår som redan Roosval framhållit helt isolerat i ty k byggnadskonst , det har som kyrktorn betraktat inga förebilder och fär heller inga efterföljare. Sannolikt har utformningen på­ verkats av profana byggnader å om rådhus och min­ dre palatsanläggningar. Om sålunda det rhenländska inflytandet varit starka­ re än det westfaliska vid utformningen av vä ttornet , är det mer tvek amt , varifrån ledningen hämtats, när det gällde färdigställandet av basilikans inre . För ö tpar­ tiets del finn ingen anledning att räkna med någon växling i arbetsledningen. Det har säkert i in helhet fullbordats av den sachsiske byggmä taren. Långhu­ set , som ju från början ej var tänkt att välvas , torde när planändringen ägde rum endast ha varit påbörjat med av eende på yttermurarna. Arkadpelarna restes först sedan välvningen beslutats, vilket framgår av att de framförlagda halvkolonnerna, som förut sätter välv­ ning , ligger i förband med pelarna. Av de tre områden på kontinenten , som är aktuella i sammanhanget, hade Westfalen det största intresset för valvfrågor, men också i Sachsen och Rhenlandet ökade antalet kyrkor med valv i början av 1200-talet. 134 Mariakyrkans enkla Fig 191. Biihren i Westfalen. På ömse sidor om koret ligger låga kapell, som öppnar sig med valvbågar dels mot tvär- skeppet, dels mot koret. 1200-talets förra hälft. En liknande anordning synes ha planerats i Mariakyrkan men a ldrig färdig- ställts. Foto G Svahnström 1977. Btlhren in Weslfa/en. Zu beiden Seilen des Chors liegen nied- rige Kapellen, die sich leils zum Querschiff, 1eils zum Chor mil Gewölbebogen öffnen. Ersle Hä/fle des 13. Jahrlnmderls. Eine ähnliche Anlage scheinl man bei der Marienkirche ge- planl , aber nichl ferlig ausgefiihrt zu haben. kryssvalv är emellertid inte av den art , att de direkt pekar mot något bestämt område. Det skulle i så fall vara det halva valvet längst i väster i mittskeppet, som har motsvarigheter i bl a westfaliska kyrkor. Mot Westfalen pekar också kapitälen på mittskep- pets halvkolonner. Inget av dem tar upp palmettdeko- ren från norra tvärskepps portalen eller bladstängelmo- tivet från torn- och sydportalerna, vilket onekligen ty- der på att byggnadshyttan fått nya impulser. Kapitälen är bägar- eller kalkblockformiga, och de två västligaste (B 2-C 2) saknar varje spår av utsmyckning (fig 108). Att av en så enkel form dra några bestämda slutsatser angående tillkomsttid och stilsammanhang är givetvis inte möjligt. Det må dock påpekas , att Mariakyrkan i Lippstadt i Westfalen (invigd 1222 men i berörda delar färdigställd först på 1230-talet) uppvisar samma kapi- tälform i likartat läge (fig 186). 135 Det nästföljande pe- larparets kapitäl (fig 109-110) är på norra sidan dekore- rat med uppstående blad och på södra sidan med blad och örnar, som med huvudet nedåt biter om halsringen. Bladen är mycket enkelt för att inte säga valhänt utför- da men har ändå ett omisskännligt samband med blad- friser och bladkapitäl i kyrkorna vid Rhen och i West- falen (fig 187). 136 Motivet genomgår i det senare områ- det en rik utveckling, vartill det finns anledning att åter- BYGGNADSHISTORIA 141 Fig 192. Langenhorst i Westfalen. Östparti med tvärskepp, dubbla torn och rakt avslutad korgavel med trefönstergrupp. Omkr 1230. Kyrkor som denna kan tänkas ha varit förebild till Mariakyrkans nya östparti . Foto Landesdenkmalamt Westfalen-Lippe. Langenhorsl in Weslfalen. Ostteil mil Querschiff, doppellen Turmen und p/a11em Chorabschluss mil einer Dreifenster- gruppe. Um 1230. Kirchen wie diese können dem neuen Ost- bau der Marienkirche zum Vorbild gedienl haben. komma längre fram. Den nedåtriktade örnen möter man redan i mitten av 1100-talet i Rhenlandet (Schwarz- rheindorf). Därifrån sprids motivet över stora delar av Tyskland. Mot århundradets slut uppträder det i West- falen , och det är där man finner de närmaste parallel- lerna. En örn på ett kapitäl i Ludgerikirche i Mi.inster från omkr 1200 (fig 188) står. så nära en av örnarna i Mariakyrkan (fig 189), att man frestas tro att samme mästare varit verksam på båda ställena. 137 För den äldsta Mariakyrkan - basilikan - framstår efter denna undersökning följande utvecklingsförlopp som möjligt och sannolikt. Den anläggs efter sachsiskt mönster under 1100-talets sista fjärdedel , och kor, tvärskepp och absider färdigställs under den sachsiske 142 VISBY DOMKYRK A 0 0 . Q byggmästarens ledning. Ingenting hindrar , att det av Strelow uppgivna årtalet 1190 betecknar invigningen av denna del. Efter ett uppehåll tar mästare frän Rhenlan­ det vid. De bygger tornet och för länghuset murar i höjden. Det inre av länghuset däremot med pelare och valv fullbordas av westfali ka murmästare och sten­ huggare . Arbetet bör ha tagit en avsevärd tid i anspråk och fullt färdig stod basilikan förmod ligen ej förrän 1225, det första säkert dokumenterade årtalet i kyrkans hi storia . Det nya östpartiet Det är ett för medeltida kyrkobyggande i a llmänhet och för gotländskt sådant i synnerhet kara kteri stiskt drag, a tt kyrkorna uppförts i naturligt avgränsade etapper ­ kor - länghu - torn . är hela kyrkan ställ färdig, ofta först efter många decenniers hårt arbete , har man ome­ delbart börjat planera för en ny större kyrkobyggnad, som om lyckan var god successivt skulle ersätta den gamla. De gotländska landskyrkorna speglar äskädligt de olika stadierna i ombyggnadsprocessen. Under lop­ pet av 1300-talet förbyttes som bekant den tidigare medeltiden lysande konjunkturer i sin motsats, och många stor laget planerade och igångsatta byggnadsfö­ retag kunde aldrig slutföras. Kyrkorna kom sä att säga att stanna i växten. Utgrävningar i ruinkyrkorna i Vi s­ by har givit vid handen , a tt kyrkorna också där utvid­ gats etappvis men också att man i större utsträckning än pä landet kunnat bringa företagen till ett lyc kligt slut. Det var därför helt enligt reglerna , när man i Maria­ kyrkan började planera för ett nytt östparti, innan Fig 193 . Recklinghausen i Westfalen . S Petri . Plan med framgrävd a grund­ murar från äldre kyrko­ byggnader. Det tidigare östpartiet från omkr 1250 bestående av tvär­ skepp med absidioler, rakt avs lutat kvadratiskt kor och dubbla torn har nära anknytning till Mariakyrkan öst- parti . Efter Thiimmler ( 1967) . Reckli11g/1011u11 in West­ falen. St Petri. Gr1111driss mit ausgegrabe11 e11 Gr1111d111auem . ännu minnet av biskop Bengts invigning hunnit för­ blekna. Resu rser har inte saknats. Biskopens privile­ giebrev tillförsäkrade kyrkan betydligt ökade inkom­ ster genom testamenten och själamä or efterper oner, som nu kunnat välja gravplats därs tädes. Vidare be­ fann sig den tyska befolkningsgruppen i Vi sby i stark ekonomisk och numerär expansion. Ombyggnaden innebar , att hela det gamla koret ut­ dömdes och ersattes med del s ett nytt tvä rskepp öster om det gamla, del s ett stort , i öster rakt avslutat kor och dels slutligen tvä ö ttorn , dvs det nuvarande öst­ partiet med undantag av de övre rent gotiska delarna (fig 190) . Korets ursprungliga gavelröste är för vunnet , men takvinkeln kan rekonstrueras med ledning av spär, som den gamla takstol ens sparrar lämnat i östtornens mot kyrkvinden vettande sidor. Detsamma är förhål­ landet med det nya tvärskeppets gavlar i norr och sö­ der. Alla tre gavlarna har hållit en vinkel av ca 60°. Vissa omständigheter tyder pä att ambitionerna till en början varit blygsammare än det slutliga resultatet utvi sar. Pä pilas trarna A 5 och D 5 finns 2.8 m över tvärskeppsgolvet en gesims, över vilken första stenen till en valvbåge mot pelarna B 5 och C 5 kvarsitter (s 97). Under förut ältning att bäga rna varit halvcirkel­ formiga borde de ha haft si tt andra vederlag pä de nä mnda pelarna , men där finn inga som helst spär av gesimser eller valvstenar. Pilastrarnas basprofiler överensstämmer eljest helt med pelarnas, varför ingen nämnvä rd skillnad i tid kan föreligga. Det förefaller, som om man till en början tänkt sig läga kape ll pä ömse sidor om det gamla koret , kanske inte högre än till utsidans rundbägsfri s, men att planerna ändrats , innan arbetet ens blivit halvfärdigt. Det finns motsvarigheter till sådana kapell i såväl rhenländska som westfaliska kyrkor (tig 191). 138 Rent praktiskt kan byggnadsarbetet ha tillgått så, att en provisorisk trävägg byggts upp längs tvärskeppets inre östra långsida, varpå korsarmarnas absider och koret med dess absid rivits. Vid den tidigare korbågen sparades murpelare, eftersom de bar upp tvärskeppets valv, och man förstärkte dem med halv kolonner på de sidor, som vette mot koret och mittskeppet och med pilastrar mot sidoskeppen. Samtidigt fördes de nya yt- termurarna i höjden. En del av materialet från det rivna koret hamnade i dessa, medan annat kom till använd- ning vid ett husbygge på en närbelägen tomt söder om kyrkogården (s 123). Utmärkande för det nya östpartiet· är förutom den raka korgaveln med dess trefönstergrupp de två tornen i vinkeln mellan koret och tvärskeppet. På Gotland känner man ingen motsvarighet till denna plan, men det skall understrykas, att kunskapen om visbykyrkor, så- dana som S Olof och S Hans, är begränsad. I det övriga Sverige synes dubbla östtorn ha funnits eller i va1je fall planerats endast i Linköpings domkyrka på 1230-talet, men då i anslutning till ett stort halvrunt kor med omgång, helt olikt Mariakyrkans. i:39 På kontinenten är dubbla östtorn vanliga framför allt i Rhenlandet, där de introducerades redan med domen i Speyer på 1000-ta- let. Vanligtvis uppträder de tillsammans med absidiala, senare också med polygonala koravslutningar. De har normalt kvadratisk grundplan, som ibland övergår till åttkantig i de översta våningarna. Från Rhenlandet sprider sig östtornen till andra delar av Tyskland och uppträder i bö1jan av 1200-talet bl a i domen i Naum- burg i former, som står Mariakyrkans mycket nära. Trots Rhenlandets obestridliga ledarställning ifråga om östtornsbyggande torde de närmaste förebi lderna till Mariakyrkans torn vara att finna i Westfalen. Det beror inte på att östtorn där skulle ha varit särskilt popu lära - man känner i själva verket bara ett fåtal östtornskyrkor från westfaliskt område - utan på en långtgående överensstämmelse i plan och uppbyggnad mellan dessa och Mariakyrkans östparti. De kyrkor, som framför andra kommer ifråga , är Langenhorst (tig 192) , S Petri i Recklinghausen och S Marien i Lipp- stadt. Endast för den sistnämnda finns ett säkert invig- ningsdatum för östpartiet, 1221 . Langenhorst anses ha stått färdig omkr 1230, medan Recklinghausen , vars plan först efter andra världskriget blivit känd genom utgrävningar, påbörjats så sent som kort före 1250 (tig 193).1 '10 Det som förutom östtornen förbinder dessa kyrkor med Mariakyrkan är - där en jämförelse är möjlig - BYGGNADSHISTORIA 143 Fig 194a-~. ···· ) i: ,)·~·i•10tmomii11- ·ammrullll l ~- --- ....,,_~_,.I"-_,...,.,. _ - ---? l I I I ~- - ~ I ·-·~- / ,· !' r,.... ___ n ""_ ....,....... _ ,/"" -' n ._ ____ ... I I r --- .J I , r­----­ ___ ~] 1 I I I ··:·11:::::=. ;::::::;;:::::: ! r ... I I .--~ I I ( I ( I I l­ -­ 1 I L-I -- , <-, Fig 228a-<: . Rekon truerad plan av Mariakyrkan äldsta stadium , basilikan . Ca 1175-1225. b. Rekon truerad plan av Mariakyrkan efter det nya östpartiets tillkomst. Ca 1230­ 1250. c . Rekonstruerad plan av Mariakyrkan efter ombygg­ naden till hallkyrka. Ca 1250-1260. a. Rekonstruierter Grundriss der ältesren Bauphase der Ma­ rienkirche, der Basilika . Ca 1175-1225. b. Rekonstruierter Grundriss der Marienkirche nach der Errichtung des Ostbaus. Ca 1230-1250. c. Rekonstruierter Grundriss der Marien­ kirche nach dem Umbau zur Hallenkirche. Ca 1250-1260. 168 VISBY DOMKYRKA Fig 229. Detalj av förlaga till Suecia Antiquas visbybild med Mariakyrkan (F) tv. Tornet med kupolen th tillhör S Karin. Omkr 1700. Nescherska samlingen, KB. Detail einer Vorlage zu dem Visbybild in Suecia Antiqua, mit der Marienkirche (F) /inks. Der Turm mil der Kuppel rechts gehört zu St Karin. Um 1700. arbetsledning, som hämtats från Rhenlandet och i av- slutningsskedet också från Westfalen. 1225 Biskop Bengt i Linköping inviger den färdiga basilikan (fig 175, 228a). ca 1230- ca 1250 Ett nytt kor med flankerande torn samt en fördubbling av det gamla tvärskeppet genom- förs i två etapper med olika arbetsledning men efter enhetlig plan i syfte att på sikt förändra basilikan till hallkyrka av westfalisk typ. Rikt artikulerade former av europeisk klass. Westfalen och i den senare etappen Rhenlandet är impulsgivare (fig 190, 228 b). ca 1250-ca 1260 Hallkyrkan fullbordas i enklast tänkbara former och med utnyttjande av socklar, porta- ler och fasadmaterial från basilikan (fig 206, 228 c). ca 1310- ca 1340 Stora kapellet och klerestorievå- ningen byggs och östtornen förhöjs, allt under inflytan- de från den franska byggnadshyttan i Uppsala (fig 224, 227). Ombyggnaden föranleds möjligen av en brand i början av århundradet. 1300-talets senare del De senromanska fönstren i hallkyrkan , som inte tidigare ombyggts i gotisk stil, för- ändras. Köpmankoret (Swertingska kapellet?) byggs. 1423 Västtornet förhöjs (fig 227). Förändringar och restaureringar under nya tiden 1500-talet Endast ett fåtal föga upplysande notiser föreligger om byggnadsarbeten i Mariakyrkan under 1500-talet, och de härrör utan undantag från Strelow. I föregående kapitel omtalades byggandet av tornhuvar på de båda östtornen, på det södra 1455 eller 1465 och på det norra 1513, och det uttalades en förmodan , att dessa arbeten avsåg senkomna återställningsarbeten efter en eldsvå- da år 1400. I samband med tombygget 1513 »förnyades » kyrkan med kalk och krita, och 1516 kopparkläddes det nya Fig 230. Mariakyrkan omkr 1750. Västtor- nets huv är ombyggd, medan östtornen ännu har kvar sina spetsiga spiror från 1600-talets början. Gravyr på urtavla. Privat ägo. Foto 1977. Die Marienkirche um 1750. Die Turmhaube des Westturms ist umgebaut, während die Ostti.irme ihre langen Spitzen vom Anfang des 17. Jahr- hunderts noch haben. Gravi.ire auf dem Zifferblatt einer Uhr. tornet. Det dröjer sedan till 1580-talet, innan uppgifter föreligger om ytterligare åtgärder. 1581 beklädde byggmästare Sigfred Svenske klocktornet med bly. 1586 följde så en av kostnader och materialåtgång att döma omfattande reparation med kalk, stolar och mål- ning. Länsherren Mogens G0ye intresserade sig per- sonligen för den nedgångna kyrkans iståndsättning och skänkte ur egen pung 30 daler till restaureringen och dessutom 4! daler till nya fönster. Utan hans stöd, menar Strelow, hade staden aldrig mäktat med kostna- derna, som kontant uppgick till 700 daler. 1600-talet Den tidigare omnämnda eldsvådan, som 1611 ödelade östtornens spiror och åstadkom skador under taket, omtalas dels hos Strelow, dels i en officiell rapport från borgmästare och råd omedelbart efter branden. 178 I stort sett stämmer uppgifterna överens, men Strelow har fel år (1610) och fel dag (19 april i stf 29 april), vilket visar med vilken försiktighet hans krönika måste läsas. Den här gången dröjde det bara några år, innan skadorna reparerades. 1615 byggde Frantz Ditloffsen Timmerman upp den södra spiran och året därpå åter- ställdes den norra. 185 BYGGNADSHISTORIA 169 De höga spetsiga spirorna, krönta av kulor, kors och vindflöjlar, kan ses på den 1618 målade sk stora kuta- tavlan i Fårö kyrka. Något mindre spetsiga framträder de på den sannolikt av Mattias Schilder tecknade förla- gan till Suecia Antiquas visbybild omkr 1700 (fig 229), 186 och med snarlikt utseende återkommer de vid mitten av århundradet dels på en graverad kartusch på urtavlan till ett golvur (fig 230), 187 dels på en teckning (fig 231) från 1753 av den danske tecknaren Sören Abildgaard. 188 De många sinsemellan överensstäm- mande beläggen har anförts för att visa, att den något rikare utformning av spirorna, som förekommer på en eljest trovärdig sigillbild (fig 232) från 1740, inte kan vara riktig. 189 1630 gjordes två fönster över kornkammaren i västra änden av kyrkan. Detta utrymme, som torde ha varit en föregångare till senare tiders sockenmagasin, omta- las ånyo 1638, och det framgår då, att det låg i kapellet. 1668 utfördes murningsarbete i sädeshuset, vilket torde avse samma utrymme. Det återkommer inte senare i kyrkans handlingar. Troligtvis var det beläget i kapel- lets nordvästra hörn. 1638 inlades några ankarjärn i klocktornet, man in- redde ett loft där, och följande år förfärdigades alla tomtrapporna. Samma år inköptes 11 tolfter bräder till ett loft över välvningen på kyrkan. 170 VISBY DOMKYRKA Underhållet av kyrkan var kostsamt och inkomster­ na ringa. Eftersom det ytterst ankom på stadens myn­ digheter att tillskjuta medel, så snart mera omfattande åtgärder erfordrades, vände sig borgmästaren till drottning Kristina med begäran om hjälp. Det ledde till att drottningens generalguvernör 1661 ställde 600 daler smt till förfogande till kyrkans vidmakthållande. 190 1695 iordningställdes ett rum för konsistoriets sam­ manträden i Stora kapellets nordvästra hörn , där tidi­ gare kornkammaren förmodligen hade sin plats . Kungl Maj:t bidrog med erforderlig kalk , och arbetet utfördes av murmästaren Jonas Mattisson och snickaren Chris­ tian Fedder, medan målningen 1703 anförtroddes åt Rasmus Bartsch. Tiden närmast dessförinnan hade konsistoriet sammanträtt i skolan, vilket ansågs hindra undervisningen, och ännu tidigare i sakristian i norra östtornet. Det från konsthistorisk synpunkt intressantaste pro­ jektet under hela århundradet kom aldrig till utförande. Arkitekt Abraham Svansköld, 191 som vid tillfället var verksam i Kalmar som medhjälpare åt sin styvfar Ni­ codemus Tessin d ä, skrev 1694 till landshövding von der Osten genannt Sacken i Visby och erbjöd sina tjänster, om landshövdingen ämnade uppföra någon byggnad. 192 Landshövdingen svarade, att han för egen del inte hade några sådana planer, men att han ansåg stadskyrkan i behov av ett nytt torn , eftersom där »nu allenast ett spetsigt 4-kantigt tak är». Han menade, att man borde bygga ett torn med altan, varifrån man kunde se långt ut i sjön. Svansköld förklarade sig in­ tresserad och anhöll om en ritning på kyrkan, vilket landshövdingen översände i april 1695 (»en avritning av hela kyrkan och vad fason och höjd vart torn för sig nu är»). Två år senare levererade arkitekten sin tom­ ritning, landshövdingen tackade i ett vänligt brev och sade sig ingenting ha att erinra, men sedan försvinner hela projektet spårlöst, och ritningarna har inte kunnat återfinnas. 1700-talet Kyrkans tillstånd i början av 1700-talet 1700-talets översikt över förändringar och restaure­ ringar i Mariakyrkan inleds lämpligen med organisten och kyrkosysslomannen Peder Bahrs besiktningspro­ memoria över kyrkans tillstånd 1701 . 193 1. Taket högst över kyrkan , som med munktegel lagt är, begynner bliva skröpligt, så att somliga stans är stenarna lossnade och hänger emellan andra stenrader lösa; när de falla, göra de skada på undertaken. 2. Sammaledes är beskaffat med taket över kapellet , som ock är av munktegel. 3. Trärännan, som är lagd under kapelltaket för att uppfånga vattnet och leda det ut genom pelarna och de därtill gjorda figurliga stenrännorna, är merendels för­ ruttnad ... 4. Blyfodringen i samma figurliga stenrännor synes ock vara otäta, så att vattnet slickar sig emellan in i muren och pelarna. 5. Takfötterna behövas bättre förses och funderas , så att vattnet eller takdroppet kan kastas längre ifrån kyrkan och icke skada muren och fundamentet , som härtill skett är. 6. Taksten felas ock några uti takfoten på översta och nedersta taken , och ett fundament av ten under takfoten felas ock. 7. De 3"" pelare eller kolvar (?) äro svaga, så att de synas likasom giva sig ifrån kyrkan , och kalken ur fogarna är merendels borta, somliga stenar utskjutna och somliga rämnade. 8. Så är på själva kyrkoväggarna ock kalken ur fog­ ningarna, och där som av forna tider till kyrkans kon­ servation och styrka rappat varit är merendels borta både på norr- , söder- och halva västersidorna. 9. Taken över klocktornet behöver repareras med bräder och bly. 10. Dessutom är själva murbanden under samma torn så ruttna att man med händerna kan plocka det ruttna trä av, men hur långt det gått in i träet lärer förnimmas , när därefter rannsakat bliver. 1I. Så är ock sparrverket och deras fundamenter , näml syllar och murbanden, somt av eld , somt av dropp på somliga orter mycket svagt , i synnerhet läk­ terna under munketaken till en stor del ruttna. 12. Somliga bjälkar eller riar och själva golvet uti klocktornet äro av röta fördärvade, som är förorsakat av regn, som inslås igenom klockhålen på tornet , vilka jag låtit understödja skada att avvärja, men är intet stadigt verk att lita länge på. 13. Så ock stentornen under spirorna österut inne uti av brand och regn , som inslås , skadade, så stenarna äro möra och kalken uti fogarna djupt in utsmulten. 14. En stor del takpannor äro avtlasade inpå halva stenen och mest på norra sidan och munketaken innan­ för , det är befruktandes, att vatten därigenom lärer komma med tiden . 15 . In under norrspiran söderut är ett stycke mur borta, och ovanför det, som borta är, hänger ett stycke mur, som synes vilja falla ut, vilket om så skedde - det Gud nådel avvände - skulle förorsaka stor skada på valvet över koret , det jag med trästöttor låtit under~ stödja, till annor bot kommer. 16. Taket över östergaveln, som är av munktegel , synes ock vara skröpligt, så befruktandes är att vattnet som kommer igenom de bortfallna och söndriga tak­ pannorna gör själva gaveln skada med tiden. 17. Spirorna, som inte är smorda sedan A0 (1)690, äro helt torra och behöva smörjas. 18. Orgelverket, som inte sedan A0 1664 är renove­ rat, behöver åter renoverat bliva - - - . 19. På norra sidan av kyrkan är en utbyggning över själva trapporna och uppgången till klocktornet, var­ över ett odugligt brädtak, som varken regn eller snö utehålla kan. Fig 231. Ma riakyrkan 1753. Västtornets huv är ombyggd, nordöstra torn- huven nedtagen och tor- net provisoriskt avtäckt, sydöstra tornet med spira från 1615. Teckning av S Abildgaard i N Brocmans samling, KB . Die Marienkirche 1753 . Die Haube des Wesr- turms ist umgebaut, die nordöstliche Turmhaube ist abgenommen und der Tunn ist provisorisch w- gedeckt, während der sudöst/iche Turm seine Spitze von 1615 trägt . Z eichnung von S Abild- gaard. Fig 232. Mariakyrkan 1740. Bild av kyrkan på konsistoriets sigill. Efter Wallin, Goth- ländska Samlingar I. Die Marienkirche 1740. Bild der Kirche auf dem Siege/ des Konsistoriums. 3. ,, n - --------- 171 172 I lit J. Fig 233. Mariakyrkan omkr 1880 med Stora kapellets barockgavel i förgrunden. W Falcks fotoarkiv. Die Marienkirche um 1880 mil dem Barockgiebel der grossen Kapelle im Vorder- grund. Fig 234. Ritning av J Hamgren 1768 till kapell framför Brud- portalen. ViLA. J Hamgrens Zeich- nung von 1768 zu einer Kapelle var dem Brautportal. Yttertaket :I I \ __ .·_ .. Till de under århundradet ständigt återkommande ut- giftsposterna hör reparationer på tak och tornhuvar. De kan vara föranledda av kraftiga stormar som 1712, när norra kyrkspiran efter ett stormväder befanns »vandra av och an», eller av blixtnedslag, vilket inträf- fade 1715 , dä bl a tuppen på klocktornets spira kastades av , eller av normal förslitning. En större takomläggning företogs 1752, varvid de sista munk- och nunneteglen synes ha bytts ut mot modernare takpannor, som im- porterats frän Lubeck. Det förefaller inte, som om själva takformen under- gick någon förändring under 1700-talet. Pä de första avbildningarna av kyrkan , som pä ett mera realistiskt och detaljerat sätt återger densamma, har taket samma form som i början av 1900-talet. Redan pä sigillbilden frän 1740 (fig 232) är sidoskeppstaken förhöjda, sä att de döljer klerestorieväningens fönster, och det enda man ser av klerestoriemurarna är ett smalt band mellan takfallen . Det har inte gått att utröna, när sidoskepps- taken ändrades. Eftersom flertalet klerestoriefönster måste fä nya omfattningar vid sekelskiftets restaure- ring, trots att de under århundraden varit skyddade för väder och vind, kan det förmodas , att de vid något tillfälle skadats av eld och att detta varit anledningen till att sidoskeppstaken förhöjdes. Om brandskador av sä omfattande slag inträffat under 1500- eller 1600-ta- len, borde någon uppgift därom ha förelegat hos Stre- BYGGNADSHISTORIA 173 I '1 ·-'/, ~'.w!?.c1f? ' ·-o~:.Jfar....!Jl"et\. low eller annorstädes, men dä sä inte är fallet, torde de ha uppstått vid någon av de tidigare bränderna och dä mest sannolikt vid branden 1400, efter vilken kyrkan i många är sägs ha stått öde. Tornhuvarna Den pyramidformiga huven på klocktornet i väster re- parerades 1726, varvid den gamla blybeklädnaden av- lägsnades. Det visade sig senare ha varit en mindre välbetänkt åtgärd, eftersom tornets brandskydd där- igenom minskades. Efter reparationen spenderades öl, pipor och tobak på arbetskarlarna. Natten mellan den 6 och 7 augusti 1744 utbröt eld i ett hus i norra stadsdelen , och vinden förde gnistor till Mariakyrkans klocktorn, som antändes. Biskop Wallin tog olyckan till utgångspunkt för sin predikan den efter- följande söndagen: »Ho är sä främmande i denna vår stad, att I ej vet, vad i dessa dagar skett är? Ho är sä minneslös, att I nu förgätit den gruvliga förskräckelse med vilken vi uppvaknade emellan 12 och I natten emot sistlidne tisdag den 7 aug., dä vi ä ena sidan, söder och väster ut, sägo ej annat än ett kolsvart nat- tens mörker men ä de andra, norr och öster ut, ett för- färligt eldsken . .. » Han erinrar om »ljudet av klockor, buller och folkets rop, klagan och skri på alla gator», om kvinnors och barns jämmer. Men Herren ryckte med väldig hand sitt hus såsom en bränd ur elden , och Wallin räknar tacksamt upp det som skonades. »Han 174 VISBY DOMKYRKA ::.nr·;. ! : .-. ". •, 1( I ·O rim lrd Il'· - -, , ..... / .. ./ ...r ,. / • \.!' () ~· Fig 235. Mariakyrkan från sydost. Lavering av L Cedergren omkr 1850. A TA. Die Marienkirche von Siidosten. Lavierte Zeichnung von L Cedergren um 1850. har lämnat oss taket, de övriga tornen, valv , väggar, orgor, bänkar, läktare, kronor, epitafier och sirater hela och oskadde. Vår predikstol, detta vårt fäste, står Gudi lov ännu kvar, döpelsefunt, högaltare se vi i sam- ma stånd såsom tillförne .» 194 Branden kunde sålunda begränsas till klocktornet, men där förstördes allt brännbart ned till översta valvet inklusive klockorna och tomurverket. För församling- en blev branden ett svårt ekonomiskt slag. Man befa- rade till en början, att tornet skulle vara för svagt att åter hänga klockor i och diskuterade att i stället bygga en stapel uppe på Klinten, »för säkerhets och bespa- rings skull» skriver Wall in. Den tanken avvisades emel- lertid bestämt av borgerskapet, som på allmän rådstuga förklarade sig berett till stora uppoffringar för att åter få klockorna placerade i tornet. Den 6 juni 1745 hade kyrkorådet att ta ställning till en modell till en ny tornhuv. 195 Den hade tillverkats efter ritningar, som uppgjorts av en ung skeppsbyggmästare i Visby vid namn Johan Reinicke. 196 Rådet fann hans förslag tilltalande och beslöt bygga tornet därefter. Till entreprenör antogs byggmästare Christian Losby, 197 som råde~ tidigare belönat för »oförlikneligt och dristigt arbete» vid tombranden. Arbetet hade emellertid svårt att komma igång, och ännu i början av 1746 hade ingentin~ åtgjorts. Dels BYGG ADSH ISTORI A 175 berodde det på penningbrist, dels på att man ville få de Man kunde ha väntat , att den av Abraham Svansköld nya klockorna levererade och upphissade , innan tom­ 1697 uppgjorda tomritningen skulle ha dragits in i di s­ konstruktionen lade hinder i vägen. Allteftersom tiden kussionen om den nya tornhuvens utseende, men den gick började en viss betänksamhet mot Reinickes för­ hade av allt att döma helt fallit i glömska. Det är också slag inställa sig. Det föreföll bli dyrt både att bygga och tveksamt , om ritningen någonsin kom till kyrkorådets underhålla. Byggmästare Losby presenterade då ett kännedom. Protokollen har i varje fall ingenting att eget förslag , som han uppgjort omedelbart efter bran­ berätta därom . den , och som var mindre kostsamt. Rådet upphävde Det går inte att utpeka någon direkt förebild till Los­ sitt tidigare beslut och antog Losbys förslag på villkor, bys torn (fig 100). Det ansluter till former , som introdu­ att höjden ökades med 4 å 5 alnar. Vid ett följande cerades i Sverige genom i första hand Jean de la Vallee sammanträde anmälde landshövding von Hökerstedt och Nicodemus Tessin d ä, och som under 1600-talets si tt missnöje över rådets agerande , eftersom han ansåg senare del nådde en vidsträckt popularitet. På 1740-ta­ Reinickes förslag överlägset , men tornet byggdes enligt let var tomtypen föråldrad . Christian Losby hörde för­ Losbys ritning och under hans ledning. På hösten 1746 visso inte till sin tids ledande arkitekter, och han verk stod det färdigt , och alltsedan dess har det i allt väsent­ i Visby kom också av eftervärlden att utsättas för tark ligt bibehållit sitt ursprungliga utseende. kritik . Redan i kyrkorådet hade landshövding von Fig 236. Plan av Mariakyrkan omkr 1820. Bänkindelningen överensstämmer nära med den i texten refererade från 1735. A och B= trappor till tornet , C och D=sakristior, E-F= långhusets största bredd , G-H= långhusets minsta bredd , K= det stora kapellet , L=det mindre kapellet, M= konsistorierum, N= predikstolens plats, O= dopfuntens plats. Efter Klingwall , Fornlemningar i Wisby. Grundriss der Marienkirche um 1820. Die Bankeinrichtung stimmt eng mit der im Text beschriebenen von 1735 iiberein . A und B=Treppen zum Turm , C und D=Sakristeien, E und F=grösste Breite des Langhauses, G und H =geringste Breite des Langhauses, K =die grosse Kapel/e, L=die kleinere Kapelle , M=Raum des Konsistoriums, N=Platz der Kanzel, O=Platz des Taujbeckens. -•. r-. 176 VISBY DOMKYRKA Hökerstedt anmärkt på att »uti Losbys ritning synes vara något irregulaire som ej med arkitektur överens­ kommer». De två östtornen hade efter branden 1611 erhållit nya huvar. Upprepade stormskador och delvis eftersatt underhåll hade lett till all båda huvarna vid mitten av 1700-talet var bristfälliga . För att ingen olycka skulle inträffa , beslöt kyrkorådet 1752, att norra tornhuven kulle nedtagas, vilket omedelbart verkställde . När den danske tecknaren Sören Abildgaard 1753 ritade av kyrkan, var norra tornet provisoriskt avtäckt , medan det södra ännu hade kvar sin pet iga pi ra (tig 231) . Christian Losby hade avlidit 1748, och det ansåg nu tydligen Jälvklart, att uppdraget att projektera de nya tornen skulle gå till den tidigare refuserade Johan Reinicke . Byggnad arbetet igång attes 1760 och slutför­ des året därpå, då stadsmålaren Magnus Möller strök de nya tornen med svart , gul och grå färg. Numera är vissa delar kopparklädda och färgen är enhetligt vart, men i övrigt är tornen oförändrade . Östtornen har en betydligt lättare och sirligare karak­ tär än västtornet med ett överflöd av li stverk , för­ kroppningar och svarvade detaljer (tig 101 , pi 111). De motsvarar otvivelaktigt mera den rådande modestilen än vad Lo by torn hade gjort , men det är också i det här fallet svårt all precisera, var arkitekten hämtat sin inspiration . En del kan förmodligen återföras till hans verksamhet om skeppsbyggmästare , annat till verk av rokokotidens ledande arkitekter , sådana om Carl Hårleman och J E Carlberg. Genom ett kungligt brev 1759 hade rikets kyrko­ byggnader ställt under överintendentsämbetets till­ syn och föreskrifter utfärdats om ämbetets prövning av åtgärder, som ändrade kyrkans utseende. Därom var man i Vi by vid östtornens förnyel e synbarligen ovetande , och inte heller de i det följande beskrivna om- och tillbyggnaderna under århundradet kom · att underställas överintendentsämbetet. Stora kapellet På den tidigare omtalade sigillbilden (tig 232) från 1740 av Mariakyrkan tycks Stora kapellet vara täckt anting­ en av ett sadeltak med å riktning ö ter-väster eller av ett valmtak. Abildgaards teckning (tig 23 1) från 1753 ger på denna punkt ingen upplysning; där finns över­ huvudtaget inget tak utritat. Så mycket torde emeller­ tid vara klart , att om kapellet ursprungligen varit för­ sett med tre gavlar på sydfasaden - å som angivits på vår rekonstruktionsteckning (tig 224) - hade denna takform redan före mitten av 1700-talet ersatts av en annan. Av räkenskaper och protokoll framgår, att kapellta­ ket var en källa till ständiga bekymmer. Snö och regn­ vatten blev tående i rännan mellan kyrkan och kapel­ let och sökte sig edan in under taken och å tadkom skador på valven. 1737 diskuterades i kyrkorådet , om inte kapelltaket kunde förhöjas och anslutas till kyrkans tak, och man uppdrog åt rådmannen och byggnadsinspektoren Johan Gardell och byggmästaren Christian Losby att inkom­ ma med förslag till åtgärder. Innan något hann verkstäl­ las, inträffade tombranden , och kapelltaket ombygg­ nad må te ställas på framtiden . Först 1757 påbörjades arbetet, som gick ut på att lägga ett sadeltak med åsriktning i norr-söder över kapellet och ansluta det till kyrktaket och tornet. Takformen förut ätter ett gavel­ röste av något slag över kapellets sydfasad, men hur det skulle se ut bestämdes för t fyra år senare . Av ett kyrkorådsprotokoll den 20 juni 1761 framgår att Johan Reinicke uppgjort en ritning till hela fasaden, och att man arbetat efter den upp till takli ten. Men liksom ifråga om västtornet uppträdde en medtävlare , mur­ mästaren Johan Hamgren , 198 och presenterade en egen ritning , »som även tycktes vara rätt vacker och prydlig samt därhos lova ansenlig besparing». Kyrkorådets er­ farenheter av Reinicke som arbetsledare var inte odelat gynnsamma, och man antog därför Hamgren för lag och gav honom ledningen av arbetet. Gaveln , som stod färdig 1762, blev liksom Losbys torn utsatt för en omild kritik . Den kan betraktas som ett välmenande men valhänt försök all förvandla en goti k fa ad till en barockgavel liknande exempelvis Storkyrkan i Stockholm fasad mot Slottsbacken . I det skicket ägde den be tänd till början av 1900-talet (tig 233). Kapellet vid Brudportalen Utanför Brudportalen byggdes 171 2 vad som i proto­ koll och räkenskaper kallas ett skrankverk eller för­ mak. Smeden Chri tian Fedder levererade »hängsler, beslag , kjutjärn och fönsterjärn» dit. 1732 försågs det med ett nytt dubbelt tak. Det finns i övrigt inga uppgif­ ter om hur det såg ut , eller hur det fungerade . 1767 biföll kyrkorådet sysslomannens förslag att er­ sätta skranket med en stenbyggnad . Året efter framvi­ sade murmästare Johan Hamgren och stadsbyggmästa­ re Johan Chemnitz199 var sin ritning, varvid kyrkorådet antog den förstnämndes men uppdrog åt Chemnitz att utföra arbetet. Hamgrens ritning är bevarad och ger en god bild av byggnaden ifråga (tig 234). Dessutom före­ kommer den på flera avbildningar från mitten av 1800-talet (tig 235). Den hade på sydfasaden en treud­ dig av strålar omgiven stjärna i ett halvrunt gavelfält och därunder ett stort rundbågigt fönster. Det fann·s en ingång på varje sida. Byggnaden kom huvudsakligen att fungera som gravkapell; bla ordnades där 1780 en all- män grav , där taxan för varje lik fastställdes till 2 rd 24 sk. Brunius, som hade svårt att tåla byggnader, som var yngre än medeltiden , förklarade kategoriskt att den var i högsta grad avskräckande. Den revs 1858. Sakristibyggnaden De två som sakristior använda rummen i östtornen ansågs vara små, mörka och fuktiga, varför kyrkorådet 1774 gick i författning om att bygga en ny sakristia på norra sidan av kyrkan. Där fanns en igenmurad dörr - den gamla tvärskeppsportalen - som åter kunde öpp- nas. Sakristibyggnaden skulle göras så stor, att förhör och skriftermål kunde hållas där på vintern liksom kon- sistorium och prästmöte. För sistnämnda upplåtelse borde, menade man i kyrkorådet, kyrkoherdarna i stif- tet vissa år sammanskjuta en lop råg vardera som bi- drag till byggnadskostnaderna. I april 1775 uppvisade Johan Che.mnitz en ritning, men den vann inte kyrko- rådets gillande. Däremot godkändes vid ett senare sammanträde en ritning, som uppgjorts av rådmannen och kyrkoföreståndaren Lars Fåhraeus. Den visade en med kyrkan hopbyggd 20 alnar lång och 16 alnar bred kalkstensbyggnad med ett flackt tak, vars överdel skul- le täckas med järnplåtar och resten med tegel, som importerades från Nienstadt. Med det låga taket ville man förhindra, att ljus utestängdes från kyrkan. Kring takfoten skulle uppsättas ett gallerverk av järn. Bygg- naden, som blev färdig 1778, innehöll ett enda rum med ett flackt takvalv av bräder, där fanns två fönster på varje sida och två kakelugnar. Den stod kvar till 1900. Bänkkvarter och läktare Den stora befolkningstillväxten under 1700-talet med- förde en stigande efterfrågan på bänkrum i kyrkan. Vid vissa tider synes där ha rått nästan kaotiska förhållan- den med inte bara bänkkvarteren utan även gångarna till trängsel fyllda med människor. Jacob Hagelund an- höll 1785 på samtliga berörda bänkägares vägnar att få på egen bekostnad uppsätta ett gallerverk på bänkarna för att hindra de i korsgången stående att luta sig mot dem, som satt i bänkarna, och därigenom oreda deras kläder och peruker. Han hänvisade till att ett sådant galler redan fanns i södra mansgången. Vissa bänkar utmärkte sig genom påkostat utförande framför de övriga. Så var tex landshövdingens klädd med rött frisad (ett grovt ylletyg) och liksom landshöv- dingskans försedd med ett litet bokskåp. Biskopinnans 12 - 785538 Visby Domkyrka BYGGNADSHISTORIA 177 Fig 237. Korskranket , som fram till 1831 omslöt mittkvadra- ten nedanför högkoret. Teckning ur minnet av P A Säve 1853. UUB. Jfr fig 4. Chorschranke, die bis 1831 das Mittelquadrat unterhalb des Hochchores umschloss. Aus dem Gedächtnis von P A Säve 1853 gezeichnet. bänk hade klädsel av röd satin. Av speciellt slag var säkert också den sk buren, där bröderna GM och J N Donner 1778 förvärvade bänkrum. Enligt en bänklängd från omkr 1735 var bänkplatser- na indelade i åtta klasser för män och lika många för kvinnor. 200 Manfolks bänkarna: Den 1 klassen, som är mitt på golvet mot söder, den har uti sig 16 stolar. Den 2 klassen, som är uti Köpmanskapellet, den har uti sig 6 stolar. Den 3 klassen, som är under orgeln på södra sidan, den har uti sig 15 stolar. Den 4 klassen, som är under Skalkekoret (så kallat) , och den har uti sig 9 stolar. Den 5 klassen , som är vid Bruddörren på västra sidan, den har uti sig 6 stolar. 178 VISBY DOMKYRKA Den 6 klassen , som är vid Bruddörren östan till, den har uti ig 3 stolar. Den 7 klassen, som är emot kapellet och räcker ned till Bödelskoret , har 9 stolar, som bettlarfolket mest är inrymt. Den 8 klassen av mansbänkar består av 3ne bänkar och rum är belägen söder om koret över Michael Jöns En­ kas grav blev byggd år 1733 uti december månad. Kvinnfolk bänkarna: Den I klassen, som är mitt på golvet mot norden , har uti ig 16 stolar. Den 2 klassen, som är vid kordörren , har uti sig 5 stolar. Den 3 klassen , som är under orgeln emot norden , den har uti sig 16 stolar. Den 4 klassen, som är på nordersidan vid muren östan för norderdörren , har uti sig 20 stolar. Den 5 klassen, som är också på nordersidan vid muren men västan norderdörren , har 7 stolar. Den 6 klassen , som är uppe hos koret uppå södersidan, den har uti sig 3 totar. Den 7 klassen, till vilken hänförs de klappar eller bän­ kar uppå golvet, som finns ungefär 44 stycken. Den 8 klassen, är läktarna , om för detta kallades Skalkekoret. Ovan citerade bänkindelning bestod tämligen oför­ ändrad långt in på 1800-talet. En och annan ny bänk kunde väl pre sas in , men den enda egentliga utvidg­ ning möjligheten bestod i att bygga nya läktare. Vid 1700-talets ingång fanns förutom orgelläktaren i väster endast en läktare på ödra idan omedelbart öster om ingången från Stora kapellet. Den kallades Skalkekoret och di sponerades av kvinnor. 1730 flyttades den till norra sidan, och en ny kvinnoläktare med 45 platser byggdes på den gamlas plats. Båda läktarna målades a·v Johan Hernell och hans dräng 1731. Den främsta bän­ ken på den nya läktaren var en fribänk reserverad för land hövdingskan och »högtförnäma familjer». 1739 väcktes förslag om att bygga en ny läktare för artilleribataljonens behov över Bruddörren , men det kom av praktiska skäl aldrig till utförande . Däremot fick Skeppargillet 1752 till stånd att på egen bekostnad bygga en läktare över konsistorierummet i Stora kapel­ lets nordvästra hörn för skeppare, styrmän och andra sjöfarande . När skepparlaget genom bänkförsäljning rätt ina ko tnader täckta , skulle inkomsterna av bänk­ rummen tillfalla kyrkan, vilket skedde 1776. Uppgång­ en skulle vara ·låst och en nyckel förvaras hos konsis­ toriet , så att man kunde kontrollera , att ingen smugit sig upp på läktaren för att i hemlighet avlyssna förhand­ lingarna. 1760 förlängdes den norra läktaren fram till västga­ veln och 1782 byggdes en ny läktare mellan orgelläkta­ ren och Stora kapellet och förenades med skeppareläk­ taren . 1786, när församlingen hade 4 061 medlemmar, inne­ höll kyrkan I 042 platser. Av dessa krävde artilleriba­ taljonen att fä di sponera 597, vilket kyrkorådet av na­ turliga skäl inte kunde gå med på. Många hårda ord växlade mellan parterna, innan frågan fick en snabb och oväntad lösning genom bataljonens förflyttning från Vi by 1788. Då blev det tom överskott på platser . Invändig restaurering Utöver de förändringar , om tillkomsten av nya bänkar och läktare innebar, synes under 1700-talet kyrkans interiör ha förblivit i stort sett som tidigare. 1755 anför­ de notarien Gustaf Klingvall i kyrkorådet klagomål över kyrkans utseende , men det dröjde tio år, innan en renovering kom till stånd . 1765 fattade kyrkorådet be­ slut om en invändig renovering , varvid »de grå listerna på pelarna» komme att behållas, men de under valven varande målningarna skulle kalkas över, »emedan här ändå ingen är , som kunde göra dem sirliga (och) sådant även skulle komma på dryg omkostnad, vilken till det nödvändigaste bör besparas». I samband med renoveringen , som också omfattade Stora kapellet, renoverade målaren Magnus Möller altartavlan och flertalet epitafier amt målade draperier kring dem och predikstolen. En annan av stadens måla­ re , Johan Niclas Weller, renoverade året efter Tinn­ apfels epitafium på norra väggen i koret och omgav också det med ett målat draperi. Samma år reparerades funtläktaren och korskranket. Korskranket (tig 237) omgärdade mittkvadraten ne­ danför högkoret. Det var över manshöjd och bestod av en tät nederdel och en med svarvade balustrar utfylld öppen överdel. På den övre li sten fanns sirater av olika storlek. Framför skranket mot mittgången stod på nor­ ra sidan funtläktaren och på södra bi kopsbänken (tig 4) . Däremellan var en bred öppning. Innanför stod t h kantorn bänk och längs sidorna bänkar för nattvards­ gästerna. På varje sida fann också en mindre in­ gång. 20 1 Kyrkans handlingar innehåller inga uppgifter om skrankets å lder, och ingenting av detsamma har beva­ rats till vår tid. Be kri vningen ovan bygger på Säves teckningar, men de gjordes ur minnet mer än tjugo år efter skrankets borttagande och har därför ett begrän­ sat värde. Korskranket är en medeltida företeelse, men det försvann ingalunda med reformationen. Talrika ex­ empel kan anföras från 1600- och 1700-talen på nytill­ verkade skrank av såväl trä som metall. 202 Lunds dom­ kyrka har ett skrank daterat 1707, med vilket Mariakyr­ kans torde ha företett vissa likheter, om nu Säves teck­ ning är någorlunda korrekt. Det troliga är, att det till­ verkats i slutet av 1600- eller början av 1700-talet. Kyrkosyssloman Johan Helsing påtalade 1766, att skrankets målning och försilvring var »avgången och fördärvad » och att större delen av siraterna ovanpå fallit sönder eller förkommit. Nya sirater tillverkades omedelbart , men målningen, som skulle utföras av nyssnämnda Weller, drog ut på tiden och avsyna­ des först 1769. Samma år målade Weller också funt­ läktaren. 1800-talet Kyrkans tillstånd i början av 1800-talet Den I maj 1801 tillträdde den nye konsistorienotarien Martin Gustafsson befattningen som domkyrkosyss­ loman , »en kraftfull , mångsidigt verksam man, av vars arbete fosterön i flera riktningar dragit gagn». 203 Under sin långa tjänstetid - han kvarstod som domkyrkosyss­ loman ända till sin död 1846 - ägnade han domkyrkan mera tid och intre e än någon av sina föregångare, och endast knappheten på medel gjorde , att många av hans förslag och initiativ kom att stanna på papperet. Redan året efter itt tillträde inlämnade han till kyr­ korådet ett utförligt ämbetsmemorial, där han påpeka­ de en rad bristfälligheter men också gav anvisning om hur de borde avhjälpa . I västra tornet fanns omfattan­ de rötskador, och urverket stod på ett å vagt under­ lag, att det fanns risk att det gav vika, när loden drogs upp. Klockkläpparna var olämpligt anbragta, varige­ nom klangen blev dålig och klockorna ut attes för onö­ dig förslitning . Han föreslog , att ringningen med lina skulle ersättas med trampning, vilket förutom andra fördelar skulle medföra en av evärd besparing. Stor­ klockan , »som nu med möda och det ändå eländigt rings av 8 personer, kunde (medelst trampning) av 4 karlar med lätthet bringas i full och vacker gång - - - ». Även på ö ttornen och taken fann han rötskador, som måste bota . Under nä tan alla fön ter var putsen borta , och stenarna hade börjat lossna. Fler­ talet av de påtalade bristerna avhjälptes under de när­ mast följande åren . Nästa gång Martin Gustafsson väckte förslag om mera omfattande restaurering åtgärder var 1816. Han konstaterade , att den enda större reparation , som ut­ fört under hans tid , var den ovannämnda, och att den BYGG ADSHISTORIA 179 kostat 700 rdr banko. »Om kyrkans inre utseende ge­ nom en långvarig vana och bekantskap inte skulle före­ komma anstötligt, lärer det åtminstone ej kunna väcka varken behag eller uppbyggelse, då damm och annan otjänlig kolorit jämte osmakliga och föråldrade pryd­ nader möta ögat nästan överallt - - - . Kyrkogolvet är det sämsta, som i någon kyrka lärer finnas, hotar dagli­ gen att på många ställen nedsjunka i de förfallna gra­ varna; ojämnheterna - - - lämnar fritt lopp åt de mest motbjudande och skadliga dunster i synnerhet under den varma årstiden - - - .» Gustafs ons påpekanden ledde ti.11 att en kommitte tillsattes , som under ledning av konsuln och rådman­ nen Abraham Kahl utarbetade ett förslag till åtgärder. Det inleds med en beskrivning, om ger en god bild av kyrkans utseende och tillstånd i början av 1800-talet. 204 »Kyrkan är uppbyggd av huggen kalksten överallt med kalkbruk rappad och kli trad samt med vitlimning anstruken. Alla 4 portalerna har efter gamla sättet järn­ beslagna dörrar utom brudportalen, som försetts med moderna dörrar. Har italienskt tak med 2ne avdelning­ ar ovan varandra med en 2 al hög mellanmur och takli ­ ter av huggen sten med underhängande trärännor. Alla taken täckta med tegel och frontespisen med valsad bly. Kyrkan inuti vitlimmad - - - är inredd med van­ liga tillhörigheter: - - - 2ne törre och 2ne mindre läktare - - - ett orgelverk med sin särskilda läkta­ re - - - i ö ter 2ne upphöjningar efter varandra, med 4 trappsteg av sten till vardera , den vä tra avdeld på mitten genom ett skrank med svarvat pelarverk och sirater ovanpå, samt 2ne dubbla och enkla dörrar, ut­ görande det sk Choret ; den östra intagen av altaret, på sidorna är 2ne numera obrukbara sakristior. På norra sidan är för någon tid tillbaka uppbyggt ett konsisto­ rierum, som även begagnas till sakristia, 20x 16 al och 6 al hög - - - har ingång från kyrkan genom 2ne par dubbla dörrar. Denna kyrkobyggnad , ej mindre till des yttre murar än pelare och listverk av så mästerligen huggen ten och som efter vad vill ynas ifrån början ej varit i behov av annan anstrykning än någon slags mindre kost am fernissa men måhända inträffad och okänd tillfällighet förorsakat , att den måst kalkrappas och vitlimmas, be­ finner sig nu i den belägenhet, att den påkallar en å kyndsam som huvudsaklig hjälp och förbättring. Mur­ foten med sina lister på många ställen bristfällig, i syn­ nerhet pelarfötterna bör hjälpas på det sätt, att sedan grundvalen under sydvästra hörnpelaren blivit under­ sökt och efter sig då företeende förhållande försäkrad , alla skadade tenar utbyts och nya huggna till storlek och i likhet med de utbrytna , väl och såjämnt infogas , nu befintliga kalkklistring borttages , muren och dess li ter skrapas och slipas, att den blott med fernissa för åverkan av tid och väderlek kan förvaras . Yttre portalen till stora kapellet med sitt nischartade listverk är ·med någon ammanblandning av tjära och rödfärg överstruken , ävensom nedre delen av listver­ ken av tid och väderlek tämligen skadad; men om för 180 RITNING TILL L AKTARE SJDOSKEPPEN BÄNKRADER. i SiDOKOREN a/ WI S BY DOMKYRKA E'L. / ;: • •• • •• Fig 238. Förslag till nya läktare i sidoskeppen och nya bänkrader i sidokoren. Plan samt längdsektion mot norr. Av A W Lundberg 1865. Förslaget kom aldrig till ut- förande. VDA. Entwurf zu neuen Emporen in den Seitenschiffen und neuen Bankreihen in den Seitenchören. Grundriss, sowie Längsschnitt gegen Norden von A W Lundberg 1865. Dieser Entwurfwurde nie ausgefiihrt. .. . RIT NING TILL LAKTARt OCH BAN KRADER I WfSBY DOMKYRKA Pl 2 -~:~ ~~~~~- /' / I"'> I ap Fig 239. Förslag till nya läktare i sidoskeppen och nya bänkrader i sidokoren. Tvär- sektion samt längdsektion mot söder. Av A W Lundberg 1865. VDA. Entwurf zu neuen Emporen in den Seitenschiffen und neuen Bankreihen in den Seitenchören. Querschnitt und längsschnitt gegen Siiden von A W Lundberg 1865. - ;~, 181 182 VISBY DOMKYRKA arbetets kostbarhet förtjänar att behållas; hjälpes på sådant sätt , att nämnda på metning i möjligaste (mån) måtte avskrapas, de skadade liststenarna borttaga , i deras ställe nya anskaffas och infogas, huggna i likhet med det kvarblivande listverket , som överallt jämnt slipa och därefter med oljefernissa överstrykas. På enahanda sätt förfares med de övriga portaler, som undergått lika anstryknings öde , och alla förses med dörrar utom den ifrån så kallade brudkapellet. Fönsterlufterna, nu inredda med poster av huggen ten , synes så mycket hellre böra förändras efter nuva­ rande tids sätt och bruk som dessa poster ej mindre än fönstren till större delen är förlorade och obrukbara , så att allt gammaldags arbete ä av ten om glas bortta­ ges och fönsterlufterna inredas med poster och spröt av grovt järn samt för es med nya fönster av 6 rutor var­ dera uti stadigt kani sterbly . Kyrkotaken så till resning verket som betäckningen ä ro uti hjälpbehövande belägenhet , ynnerligen över stora kapellet. - - - Kyrkotornen : inre timmerver­ ket - - - utan den godhet att deras varaktighet för längre tid kan påräknas. - - - Nordöstra (tornet) , som av alla saknat tillsyn och förbättring , med alla bottnar eller golv förlorade och snart obeträdliga , böra göras nya - - - . Västra tornet altan ä förfallen , att den inte utan våda kan begagnas. - - ­ Invändigt är kyrkan vi tlimmad , med någon slags fi ­ gurmålning under valven , och flera tavlor på väggar­ na - - - . Valv , murar och pelare anstrykas med en väl tillredd hel ljusblå kalkblandning. - - - Skranket om­ kring koret , ifall det kommer att bibehållas, bör (jämte) innan förvarade skrift tolar förbättras och med ljus färg över trykas. Bänkarna mittuti kyrkan eller på stora raden äro väl någorlunda uti brukbart stånd. Men enär de på sidorna och under orgelläktaren icke kunna bibe­ hålla , ä syne - - - det min ta päfordra, a tt dessa överallt göres enformigt nya och med ljus oljefärg an­ strykas. Så länge begravning är tillåten uti kyrkan kan i anse­ ende till golvets förbättring ej annat för lag äga rum , än att gravstenarna hålles jämna .» Av lutningsvis lämnade kommitten detaljerade an­ visningar om hur restaureringsarbetet skulle bedrivas. De kadade sockelstenarna kulle uthuggas till 12 tums djup in i muren , yttermurarna rensas frän a ll gammal puts och , sedan anfrätta stenar bytts ut , rappas, kli st­ ras och vitlimmas. Detta skulle ske frän en ställning, som på rullar kunde flyttas utmed fa aderna alltefter- om arbetet fortskred. Kalken skulle lä med jä rn­ skodda träklubbor med ordentligt länga skaft , fyra till varje kalkbänk , och med litet eller inget vatten och vara väl arbetad , innan någon and inblandades . Hela restaureringen kostnadsberäknades till i det närmaste 19 000 riksdaler. Restaureringen hann , när det gällde de yttre åtgär­ derna, knappast mer än påbörjas, förrän arbetet av brist på medel avstannade. 1820 och 1821 reparerades fönstren av glasmästare Carl Bergman , som därvid som dellikvid betingade sig de gamla rutorna. De söndriga masverken i Stora kapellet tilltrodde man inte ortens stenhuggare om att kunna laga, varför Bergman fick tillstånd att göra kompletteringarna i ek. 1831 års inre restaurering Den inre restaurering, som Martin Gustafsson efterlyst 1816, genomfördes först 1831. Det finns inte mycket att hämta om den i kyrkans handlingar - besluten fattades i stor endräkt - och ändå var den synbarligen mera genomgripande än någon tidigare restaurering under nya tiden . Den främsta orsaken till re taureringen var golvets eländiga tillstånd , vilket omvittnats i talrika protokoll . När nu begravning inne i kyrkan inte längre fick förekomma , behövde man inte befara , att golvet snabbt skulle förstöras genom ideliga gravöppningar. Landshövding v Hohenhausen ansåg det enda rätta vara att på en gång lägga om hela golvet , även om all inredning såsom bänkar, korskrank och funtläktare må te undanröjas. Under reparation arbetet kunde , menade han , Stora kapellet förses med altare, predik­ tol , bänkar och läktare och användas om gudstjänst­ lokal , vilket också skedde . Vid prästmötet i Visby 1832 prisade biskopen den just avslutade restaureringen , varigenom domkyrkan »även till sitt inre blivit en av de vackraste i riket». Kostnaderna hade uppgått till 9400 rik daler banko .2os Det fanns emellertid andra som hade en motsatt upp­ fattning . Till dem hörde P A Säve , som i en handskri­ ven artikel under rubriken »Vandalism i St Maria kyrka i Wisby 183(}-3 I» berätta r om restaureringen . 206 Efter en utförlig inledning, där han kritiskt granskar kompetensen hos kyrkorådet ledamöter och hos en­ treprenörerna , sammanfattar han: »Under en så oför­ svarlig överstyrelse, med så grov okunnighet om sa­ ken , med så mycken hjärtlöshet mot historiska konst­ minnen , med så fullkomligt irreligiöst si nne och under så omilda händer kedde då St Mariakyrkans i Wisby reparation 1830 o 31 . » Därefter kommer han in på vad som förstördes eller förskingrades. I den män det rör ig om lö a inventarier ska ll han uppgifter utnyttjas i ett senare sammanhang; här skall endast refereras, vad han anför om kyrkorummet fasta inredning och ut­ smyckning. Vid golvomläggningen utsattes de talrika gravste­ narna för en vårdslös behandling. De flyttades och omhöggs för a tt passa in på sina nya platser eller för­ störde helt , och detta utan att inskrifterna dessförin­ nan antecknades. Ett stort antal skänktes eller såldes till hospitalet för att användas i det nya lasarett bygget •• ... ' MARIA-KYRKAN I WJSBY. .al./ /'. .·, /,·· ,/ ..... .... Jl .. -- w/ ·' · .•.. .-•. .. '. . ' 4. . -~· . - Fig 240. Uppmätning av Mariakyrkan av A W Lundberg 1868. A TA. Verrnessung der Marienkirche von A W Lundberg 1868. ~~:,lLt. ... ,.. _ _ ,,.. .. . : . . .... , .. t...Sit -'·. <-r-••-''" ... 183 184 VISBY DOMKYRKA (enligt kyrkorädsprotokoll 33 st; de skulle återbetalas i form av sten lämplig till ny sockel kring kyrkan). Fru- läktaren i söder och Pigläktaren i norr togs ned och alla bänkarna i kyrkan byggdes om. Åt förgängelsen skat- tade »buren» vid södra ingången, som Säve beskriver som en sorts »grillerad loge», där gubbarna satt dolda med hatten på, stundom sovande, samt den lilla funt- läktaren. Dess kolonner tillvaratogs emellertid och in- murades i de främre hörnen på högaltaret, som samti- digt flyttades bakåt till östra kormuren. Dopfunten pla- cerades i norra sidoskeppets absidnisch. Det blåmålade korskranket med sina försilvrade kronor revs bort och såldes som mycket annat överblivet på auktion. Så småningom kom det i assessor Jacob Dubbes ägo. Han avsäg att använda det i sitt gravkor vid Jacobsberg i Follingbo men sägs senare ha kommit på andra tankar och fört över det till sin gård Duvnäs utanför Stock- holm.207 Också det skrank - av trä och järn enligt Säve - som avdelade den östra högre delen av Storaka- pellet försvann vid detta tillfälle. Hela kyrkan inklusive kapellet överdrogs med »en gemen skärande vitlim- ning», vilken täckte också finhuggna stenytor, såsom pelare , bågar och kapitäl. De sista resterna av kalkmål- ningar gick därvid förlorade: i valvet väster om koret fyra änglar med svängda basuner, en inskrift över norra Fig 241. Mariakyrkan på 1890-talet omedel- bart före den stora utvändiga restau- reringen. Samtida modell i GF. Modell der Marienkirche in den 1890-er Jahren unmittelbar varder grossen äusseren Restaurierung. sakristidörren, Corde et ore, och en över södra, Sancta Sanctae. Säve avslutar sin berättelse om 1831 års restaurering med följande: »Det nyttiga och värdiga av hela denna stora och dyra reparation av S:ta Maria var, att den ge- ment-moderna altarprydnaden med sin träsol, sin tea- terdekorationslika tallskog i fonden, sina urnor med givarnas namn ANNA DUBBE JACOB DUBBE äntligen bort- togs. - Men i uselhet med dessa altarprydnader tävlar fullt ut i andelös fattigdom och smaklöshet det nyare altarväsende, som då uppsattes där i stället och ännu så jämmerligen misspryder den sköna domkyrkan. » Alta- rets tillbakaflyttning och altarprydnadens förändring förde med sig, att korväggens mittfönster förspikades med bräder, i vilka en liten glugg, ett »allseende öga», utsparades. Det omgavs av ett ulligt moln med två änglahuvuden och en nedflygande ängel samt en strål- krans. En av entreprenörerna vid restaureringen var lektorn Jacob Gustaf Klingwall, som 1823 utgivit en bok betit- lad » Fornlemningar i Wisby». Den innehåller bl a en beskrivning av Mariakyrkan samt en planritning (tig 236), en exteriör- och två interiörbilder (fig 154-155), den ena visande långhuset mot öster och den andra en detalj av västläktaren med orgeln. Även om Säve inte Fig 242. Förslag till dekorering av Mariakyr- kans kor. Av G Petterson 1890. a. Norra och östra sidorna. b. Korvalvet. VDA. Entwurf zur Ausschmiickung des Chors der Marienkirche von G Petterson 1890. a. Nord- und Ostseite. b. Das Chorgewölbe. 1--·~· -l 185 : I: ::::;::::::::::: '1-- 186 VISBY DOMKYRKA Fig 243. Interiör mot koret efter avslutad invändig restaurering. Foto J A Lager- gren omkr 1905. ViLA. lnterieur gegen den Chor nach Abschluss der inneren Restaurierung um 1905. hade mycket till övers för Klingwalls arbete (»vad slags antiquarius och hur trogen ritare Kvar, kan ses av K:s bortslarvade och oriktiga Fornlemningar i Wisby») är bilderna såsom de enda i sitt slag från tiden före 1830 års restaurering av stort värde. De reparationer, som kyrkan genomgick under förra hälften av 1800-talet, var mera att betrakta som lapp- verk för stunden än ett säkerställande på längre sikt av kyrkobyggnaden. Efter Martin Gustafssons död 1846 utsågs till domkyrkosyssloman konsistorienotarien Carl Ahlberg. I vilken utsträckning han skall betraktas som drivkraften bakom den aktivitet, som gjorde sig märkbar på restaureringsområdet kring mitten av 1800-talet, är okänt, men det är ovedersägligt, att be- slut nu både fattades och verkställdes. På begäran av församlingarna höll magistraten syn på kyrkan 1847. Den pågick i tre dagar och gjordes mycket grundlig. Man antecknade en rad skavanker på tak och vindar och konstaterade också, att de många bristfälligheter, som påtalats 1816 på fot- och liststenar, portaler och murverk, inte blivit avhjälpta. Nu kom emellertid arbe- tet igång redan påföljande år och bedrevs sedan konti- nuerligt fram till början av 1860-talet. Kyrkorådet hade för första gången vänt sig till överintendentsämbetet med begäran om sakkunnig hjälp och fått sig anvisad professor F W Scholander, som from 1849 övervakade restaureringen. Det kan förmodas ha varit på hans initiativ, som det sk Brudkapellet revs 1858. Ett par av Scholander ritade blindportar insattes i Brudportalen, som murades igen på insidan. Året därefter avlägsna- des vedboden vid kyrkans nordvästra hörn, benhuset i det nordöstra och materialboden under berget. Samti- digt pågick under ett antal år arbetet med utbytet av kyrkans sockelstenar, och även Stora kapellets syd- Fig 244. A H Häggs första förslag till utvändig restaurering av Mariakyrkan. Efter Gotlands Allehanda 1894: 135. A H Häggs ers ter Emwurf zur äusseren Restaurierung der Marienkirche von 1894. västra strävpelare förnyades till sina nedre delar. I bör- jan av 1860-talet avstannade arbetet, och resurserna in- riktades i stället på kyrkogårdens ordnande. Vid den tiden gjorde sig en viss brist på sittplatser i kyrkan åter gällande, och stadsarkitekten A W Lund- berg framlade 1865 ett förslag till nya läktare i norr och söder, ombyggnad av de befintliga sidoläktarna och nya bänkkvarter på norra och södra sidan av nedre ko- ret (fig 238-239). Kyrkorådet beslöt i enlighet med förslaget, men mot detta reserverade sig bl a borgmäs- tare SJ Mathiesen, enär enligt hans åsikt det endast var vid särskilda, utomordentliga fall, som sittplatserna in- te räckte till. Sedan också arkitekt Lundberg förklarat, att läktarna, hur de än anordnades, skulle i hög grad komma att vanställa kyrkans inre, lät man förslaget falla. Dessutom krävde sakristian, som visat sig vara BYGGNADSHISTORIA 187 en byggnad med många svagheter, en omfattande repa- ration framför allt med avseende på taket. Den genom- fördes 1867, varvid samtidigt en ny ingång upptogs på västra sidan. Korets gavelmur, som också vid flera tillfällen vållat bekymmer, företedde oroande sprick- bildningar, som man 1869 sökte motverka genom insät- tande av ankarjärn. Den stora händelsen på 1870-talet var anskaffandet av en värmeanläggning för kyrkan. Dittills hade varje form av uppvärmning saknats. 1877 inköptes fyra sk gurneyugnar, som uppställdes mot baksidan av de fyra mellersta pelarna från predikstolen sett. Rökrören slingrade sig om pelarna och fördes samman till ett gemensamt rökfång i mittvalvets spets (tig 115). An- läggningen, som kostade 5 000 kr, tillverkades och monterades av Graham Brothers verkstad i Visby. Den 188 SQdrn S1dnn T t . ' t , r T p· ,.,,,., ' ' "'45. AHW .. ,.,, .. ,.,' ' r •ggdo"l•g 18% tm . ,. , , , • n ..;:- A H Högg> E"'" "Y' go"•k• tomh"" . föh• "'f •Oo 1896'o "'"'" . "på MMiaky'k'". VD gotl11schen T h A. urm auben auf der Ma . n en- var utseendemässigt förödande för kyrkorummet och svärtade de sutom på få år ned hela interiören. 1884 fick kyrkan för för ta gången åskledare . 1890-93 års inre restaurering 1884 avled stiftets 81-årige biskop Lar Anton Anjou. Med hans efterträdare, den kraftfulle teologie profes­ sorn K H Gezelius von Scheele inledde en ny era i domkyrkans historia .207 a Under han ämbetstid ge­ nomfördes domkyrkans hittills me t genomg1ipande in­ re och yttre restaureringar. För att förbereda och hand­ ha den inre restaureringen tillsattes 1886 en kommitte på fem personer, av vilka två valde av kyrkostämman och två av domkapitlet. Den femte ledamoten skulle vara en av dessa fyra gemensamt ut edd arkitekt. Två år senare, innan det egentliga restaureringsarbetet hunnit påbörjas , sattes denna kommitte ur pel , i och med att kyrkostämman överlämnade åt domkapitlet att »efter samråd med domkyrkorådet , där domkapitlet funne sådant lämpligt och nödigt» verk tälla be luten om domkyrkan reparation. Därmed inträdde domka­ pitlet som den de facto avgörande lokala myndigheten i alla viktigare restaureringsfrågor, vilket under arbetet gång understundom ledde till starka motsättningar mel­ lan detta och kyrkorådet. Den arkitekt man i första hand ville knyta till företa­ get var E V Langlet , men han avböjde med hänvisning till sitt engagemang vid Uppsala domkyrka. Budet gick då till F G A Dahl och C A Kihlberg , men resultatet blev detsamma. På förslag av överintendentsämbetet utsågs då arkitekten Gust Petterson.208 Han var född på Vi borg kung ladugård utanför Vi by 1855, där fadern var arrendator. Efter studier vid Visby läroverk genomgick han Tekniska högskolan och Kon takade­ mien och låg också ett år vid Akademie der bildenden Kiinste i Wien , innan han 1886 blev arkitekt i domän­ styrelsen . Visbydomkyrka re taureringvarhan för ta större restaureringsuppgift , men den skulle sedan följas av talrika andra inte minst på Gotland . På grund av sin relativa ungdom och måhända också genom sin enkla härkomst betraktades han i Visby med en viss skep is. Domkapitlet underställde inofficiellt den 20 år äldre och på hemön mera uppskattade konstnären Axel Herman Hägg Petterson förslag , innan man gick till viktigare beslut , och i Gotlands Allehanda framfördes 1890 betänkligheter mot att en så ung och oerfaren arkitekt som Petterson engagerats . Arkitekt Petterson fick i uppdrag att utarbeta ett mindre alternativ till en kostnad av 15 000 kr och ett mera omfattande för 50000 kr, men det senare förutsat­ te ett statsbidrag på halva beloppet. Sedan det visat sig BYGGNADSHISTORIA 189 att inget sådant stod att erhålla, be tämde man ig för det billigare alternativet. Arbetet igångsattes i Stora kapellet på hö ten 1890 och i den övriga kyrkan på våren 1891 med målsättning att vara avslutat senast den sista oktober sistnämnda år, men det kom att pågå ända fram till mar 1893 , även om kyrkan kunde tagas i bruk den 27 nov 1892. Som så ofta sker, vidgades programmet under arbetet gång och den slutliga kost­ naden blev 62 000 kr. Under pågående restaurering för­ lades gudstjänsterna till Godtemplarordens hus vid Mellangatan . De viktigaste åtgärderna var följande: Allmänt! golven omlades, vilket ledde till en amper kriftväxling mellan riksantikvarien och domkapitlet om behandlingen av gravstenarna;209 nytt värmesystem för lågtryck ånga infördes med panncentral norr om kyrkan ; väggar och valv omput ade och avfärgades (fragment av kalkmålningar iakttogs på norra väggen i långhuset2093); alla huggna stenytor rengjordes från färg ; skadade baser, lister och kapitäl nyhöggs helt el­ ler delvis . Koret: altaret framflyttade ; altarprydnaden avlägs­ nades ; det gotiska fönstret i söder återställde till för­ modad romansk form ; igensättningen av östväggen mittfönster borttogs; samtliga korfön ter för åg med glasmålningar eller färgat glas ; väggar och valv dekore­ rades efter arkitektens ritningar av dekorationsmålaren E Bergh från Stockholm med biträde av artisten C Wilh Pettersson (fig 242). Den av många klandrade altarprydnaden fick vid detta tillfälle ingen ersättare. Arkitekten hade besikti­ gat altarskåpet i Källunge , som domkyrkan ålt dit 1688, och funnit det mycket lämpligt att återföra. Man beslöt erbjuda Källunge antingen en på initiativ av borgmästare Carl Een till domkyrkan anskaffad men aldrig upp att altartavla av konstnären Gotthard Wer­ ner eller 500 kr kontant jämte kyrkans dåvarande altar­ prydnad . Till detta erbjudande behövde Källunge för­ samling aldrig ta tällning, ty bi kopen motsatte sig bestämt altar kåpet återförande. Han åberopade ett uttalande av riksantikvarie Hans Hildebrand , att al­ tar kåpet »såsom tillkommet under tiden för katol ka kyrkans med de Mariadyrkan djupaste förfall, icke väl lämpade ig för ett protestantiskt tempel . . . ». I stället överlämnade konstnären Axel Herman Hägg I 000 kr som bidrag till en ny altarprydnad . Långhuset: den tidigare slutna bänkinredningen er­ sattes med öppna bänkar för att den l!.IWVärmda luften skulle cirkulera bättre ; de två västligaste pelarparen bekläddes upptill på tre sidor med ny huggen ten och det därnä t följande delvis ända från golvet ; vi sa epi­ 190 VISBY DOMKYRKA f. ·· 1:..-·J.,, "t'-tf ... J~_,_,,.,.,_ .... kl .. , .. . ~ ·"~-'~·ll.« .l-,'fhv.-.1...Jrf' ((1tf// / /./.,,A .. -· K 'w·!4iit hll \,'r../.itt dumhtr11n .. 1Yo:-\...:.tt1IM•1 ~,!..!.'~·~r:sr .. l1'l 0 l.,,..,...A!ahi'C ... ~~:dld Fig 246. A H Häggs av Konungen 1898 stadfästa förslag till utvändig restaurering av Mariakyrkan . Frän stadfästelse undantogs dock taket över Stora kapellet. VDA. A H ·Häggs 1898 von der Regierung genehmigter Entwurf zur äusseren Restau- rierung der Marienkirche. Fur das Dach uber der grossen Kapelle wurde j edoch keine Genehmigung erteilt . tafier omplacerades; ny orgel uppsattes i nordvästra hörnet och en ny läktare på den gamla orgelläktarens plats. Tornet: emporen öppnades mot långhuset. Stora kapellet: en skiljevägg i nordväst borttogs; dopfunten placerades under en tavla föreställande Konungarnas tillbedjan och skänkt av prinsessan Eugenie. Kyrkorummets utseende efter restaureringen fram- går av fig 243 . Den häggska restaureringen 1899-1903 1890-talets inre restaurering, som genomfördes utan något som helst statsbidrag, tärde hårt på församling- ens ekonomi , men man var likväl beredd att snarast låta den efterföljas av en yttre restaurering. I själva verket hade vi ssa förberedel ser vidtagits , redan innan de invändiga arbetena igångsattes. I februari 1888 till- skrev biskopen överintendenten Helgo Zetterwall och bad honom personligen uppgöra förslag till såväl yttre som inre reparationer , en onekligen något egendomlig begäran, eftersom arkitekten Gust Petterson redan ut- setts till arkitekt för den inre restaureringen . Fram- ställningen synes ha lett till att Zetterwall senare un- der året besökte Visby , men något uppdrag åtog han sig ej. Biskopen anmälde för restaureringskommitten , att överintendenten uttalat , att kyrkans yttre borde kunna bringas i värdigare skick för några få tusen kro- nor genom vitrappningens avlägsnande och bristfälliga ornamentsdetaljers återställande med användning av något billigare material än kalksten (underförstått: med cement) . Med hänvisning till överintendentens uttalan- ._,_1 - r - I r · I Fig 247. A H Häggs förslag 1898 till lucam och takryttare på Stora kapellet. Utförandet kom i viss mån att bli annorlunda. Bl a frångicks tanken på ett ur i takryttaren. VDA. A H Häggs Entwurf von 1898 zu einer lukarne und einem Dachreiter auf der grossen Kapel/e. Ausgefährt wurden sie etwas anders. U a liess man den Gedanken an eine Uhr im Dachreiter fallen. 191 192 I !<-- - - -- ..:11;:.-:-z: • .,,~ ~. '\ .. L Fig 248. A H Häggs förslag 1906 till nydekorering av koret. Det förverkligades med avseende på måleriet året därefter. Altartavlan tillkom redan 1905. ATA. A H Häggs Entwurf von 1906 fur die neue Ausschmiickung des Chors. Die Wand- malereien 1vurden im Jahr darauf ausgefuhrt. Das Altargemiilde entstand schon 1905. .... ... . 1~ BYGG ADSHISTORIA 193 de uppdrog åt arkitekten Petterson att utarbeta förslag jämväl till yttre restaurering till en ko tnad av högst 10000 kr. Den 8 april 1889 förelåg ett utlåtande från Petterson innebärande , att enligt hans åsikt 15 000 kr vore det läg ta belopp, som borde beräkna , och att däri ej innefattades kapellets portal , som var så illa medfaren, att den till största delen måste nyhuggas. Han varnade bestämt för att återställa skadade ornamentsdetaljer med billigare material. »Sådan lagning bleve, även om i bästa fall hållbar, blott fula fläckar , som skulle vanstäl­ la det ädlare materialet ; långt bättre då att låta orna­ menten fattas tills vidare och nöja sig med att reparera mer eller mindre vittrat murverk.» De oberäknat höga kostnaderna för den inre restau­ reringen medförde , att planerna på en yttre restaure­ ring till s vidare skrinlades . När de 1894 åter aktualise­ rades, skedde det inte på grund av något initiativ från domkapitlet eller kyrkorådet , utan genom att konstnä­ ren Axel Herman Hägg till domkapitlet inlämnade ett förslag till kyrkans utvändiga iståndsättning (fig 244). Förhistorien var, enligt vad Hägg Jälv uppgav i ett brev till överintendentsämbetet den 22 sept samma år, att biskop von Scheele »för några år sedan» uttryckt en önskan att Hägg måtte framlägga en ide om domkyr­ kans yttre restaurering, och att biskopen sedan vid ett par tillfällen upprepat samma önskan. Det förelåg så­ lunda inget formellt uppdrag för Hägg, och kapitlet syne också ha blivit något överra kat. Det tackade Hägg för hans »högst tilltalande och konstnärliga rit­ ningar» men beklagade samtidigt , att medel saknades att ersätta honom för hans arbete och ko tnader. Kapit­ let hoppades, att Hägg rikligen skulle finna sig belönad för sina mödor och uppoffringar i det ljuva medvetan­ de , om arbetet för en stor sak alltid skänker. Axel Herman Hägg, som därmed på allvar engagera­ de sig i domkyrkans restaurering, hade som tidigare nämnts fungerat som inofficiell remis instans åt dom­ kapitlet ifråga om Gust Pettersons förslag. För kyr­ kan och dess inventarier hade han länge hyst intresse. Redan 1880 hade han på P A Säves begäran gjort ett för lag till restaurering av ett märkligt trätabernakel ,210 om förvarades på kyrkans vind, och när han 1891 gjorde en etsning av det medeltida Visby (fig l) ,211 mås­ te han grundligt sätta sig in i kyrkans byggnadshistoria . Hägg var född 1835 på Katthamra i Östergarns socken på östra Gotland . 212 Efter utbildning vid skeppsbyggeri­ institutet i Karl krona arbetade han några år på ett skeppsvarv i Skottland. Hans fallenhet för arkitekt­ yrket förde honom sedan till London, där han i nio år arbetade hos olika arkitekter, bl a hos den framstående 13 - 785538 Vi sby Domkyrka kyrkoarkitekten William Burges . En särskild drag­ ningskraft utövade på honom den gotiska arkitekturen , och sedan han gjort sig förtrogen med etsningstekniken började han att i stora praktfulla blad återge kända katedraler och ålderdomliga stadsmiljöer. Som grafiker åtnjöt han internationellt anseende, som restaurerings­ arkitekt blev hans insatser begränsade: förutom Visby domkyrkas yttre och det inre av koret därstädes re­ staurerades efter hans förslag Floda kyrka i Söderman­ land och kyrkorna i Ardre och Dalhem på Gotland. Hägg var större delen av sitt liv bosatt i London men vi tade vanligen någon tid varje år på den av honom ägda fädernegården Katthamra. Han avled 1921. Sedan domkapitlet mottagit de häggska ritningarna handlade det med påfallande snabbhet och energi. In­ nan ännu vare sig kyrkoråd eller kyrkostämma hunnit ta ställning till förslaget eller ens informerats om det­ samma, avlät kapitlet en skrivelse till Konungen med hemställan om fastställelse och om statsbidrag med 100000 kr. Totalt beräknades arbetet kosta 112 986 kr. I ett följebrev till domkapitlet hade Hägg kortfattat motiverat si tt förslag. Det var huvudsakligen Stora ka­ pellets överdel och mellanskeppets klerestoriemurar, om intre erade honom, men dessutom ville han gärna ändra utseendet på det västra tornet , vars avtäckning han fann uteslutande komisk. De östra tornen däremot hörde till de vackraste i Sverige . »Spirorna betecknar på ett ovanligt vackert, ja oväntat sätt ett skede i kyr­ kans konsthistoria, som egentligen var fullt av uselhe­ ter, och är exempel på att stilrenhet ej är ab olut nöd­ vändig för att åstadkomma en vacker verkan .»21 3 Överintendentsämbetet remitterade Häggs förslag till Gust Petterson för yttrande. I ett utförligt tjänste­ memorial den 5 nov 1894 meddelade Petter on, att han granskat förslaget på platsen och även sammanträffat med för lags tällaren. Den vägledande principen borde enligt Petterson vara att försätta kyrkan i ett kick , om åt framtiden bevarade alla dess delar av värde, från vilken tid de än härledde sig. »Där mera genomgripan­ de förändringar är nödvändiga - i det avgjort opassan­ de tillägg måste bortskaffas och ersättas med stilenliga anordningar eller, efter under yngre tid kedda omge­ staltningar, det ur prungliga utseendet kan återvinnas mer eller mindre fullständigt , sådant det genom kvar­ stående delar tydligt visar sig hava varit eller blott antydes - är det av fördel att undvika onödig utstyrsel med orneringar och dylikt , vartill inga gamla rester giva anledning. » Petterson gick därefter in på en granskning av för­ slagets enskildheter. På flertalet punkter var han i prin­ cip ense med Hägg, även om han fann åtski lliga detaljer 194 VISBY DOMKYRKA att anmärka på. I fråga om västtornet ansåg han emel­ lertid den befintliga tornhuven fullt så prydlig som den föreslagna, och utformningen av korgaveln behövde modifieras . Huvudanmärkningen riktades dock mot Häggs förslag till nytt tak över Stora kapellet. Hägg ville där ha ett kroppåstak med gavlar i öster-väster, medan Petterson förordade tre parallella tak i norr-sö­ der med tre gavlar i rad över sydfasaden. Pettersons kritik togs delvis ad notam av överinten­ dentsämbetet , som anmodade Hägg att bearbeta sitt förslag med hänsyn därtill. Hägg blev mycket illa be­ rörd av kritiken och förklarade i ett brev till domkapit­ let, att han inte alls delade Pettersons uppfattning i de viktigaste punkterna. »Skall jag vidare ha att göra med en sak, som mycket intresserar mig, måste mina hän­ der vara fria ... » När förslaget 1896 återkom till överintendentsämbe­ tet , fanns där flera alternativa lösningar, bl a en där alla tre tornhuvarna var ersatta med gotiska spiror (fig 245). Man har bett mig visa ett sådant förslag , skrev Hägg till ämbetet. »Iden är så till vida riktig (såsom mera i överensstämmelse med kyrkans arkitektur) men själv håller jag starkt på bibehållandet av de nuvarande östra tornbeklädningarna såsom varande i gott stånd och prydliga; bibehållandet av västra tombetäckningen skulle jag endast tillstyrka av det skäl att virket ännu synes vara gott. » Han visade också ett alternativ till utformning av Stora kapellets övre delar med tre gavlar och tre parallella tak, men han förordade en variant av sitt tidigare förslag med ett enda valmat sadeltak i öster-väster. Häggs intressanta och detaljerade moti­ veringar till det bearbetade förslaget har här avtryckts som bilaga 4. Också över det nya förslaget inhämtade överinten­ dentsämbetet arkitekt Pettersons yttrande, och det blev även denna gång kritiskt. Om Häggs sätt att be­ handla korgaveln använde han tom ordet vandalism. Den allmänna opinionen i Visby tog emellertid Häggs parti , och församlingarna, domkapitlet och länsstyrel­ sen tillstyrkte enhälligt hans förslag. Gotlands Alle­ handa spårade i Pettersons yttrande »en mindre vacker jalousie mot en konstnär, mot vars rykte herr Petter­ on eget måste te sig som en ordinär Visbygatlykta i jämförelse med en strålande elektrisk båglampa». 214 Den 25 nov 1898 fastställde Konungen Häggs för lag (fig 246) och där detta upptog flera alternativ gick man på det som konstnären förordat. Riksdagen hade året dessförinnan beviljat ett statsbidrag på 100000 kr, och samma år hade församlingarna tillsatt en kommitte på fem personer med biskopen som ordförande att leda arbetet. Det påbörjades i januari 1899 och avslutades 1903 , men invigningsgudstjänst hade kunnat hållas re­ dan sommaren 1901. Med den häggska restaureringen erhöll domkyrkan det utseende , den alltjämt bevarar. De för lekmannen mest påtagliga förändringarna var sidoskeppstakens sänkning och klerestoriemurarnas friläggning, nedtagningen av Stora kapellets barockga­ vel och det nya taket över detsamma, avlägsnandet av fasadernas puts och tillkomsten av en ny sakristibygg­ nad på den gamlas plats. Därtill kom en rikedom av nya dekorativa detaljer (fig 247): stenskulpturer, järnsmi­ den , takryttare mm samt rekonstruktioner av tidigare anordningar såsom fialer , vattenkastare och portal de­ taljer. 1900-talet De restaurerings- och underhållsarbeten , som under den gångna delen av 1900-talet vidtagits i domkyrkan , har ej varit särskilt betydande. När detta skrivs (1977) har emellertid förarbeten för en ny restaurering inletts. Vilken omfattning, den kommer att fä , vad den kom­ mer att innebära av förändringar i kyrkans yttre och inre gestalt och när den blir möjlig att genomföra är i dagens läge omöjligt att förutse. De viktigaste åtgärderna under 1900-talet med avse­ ende på byggnaden har varit följande. (Anskaffning av nya inventarier och åtgärder på äldre inventarier redo­ visas i del 2.) 1900. Fastställdes Axel Herman Häggs förslag till ny sakristia. 1903. Avslutades den stora yttre restaureringen , som pågått sedan 1899. Kostnaderna uppgick till 170.000 kr, varav staten bidrog med 100.000kr. 215 1906. Installerades elektrisk belysning. 1907. Försågs koret med nya målningar i valvet och på efterväggarna. ArbetetutfördesavCWilhelmPet­ tersson efter teckningar av Hägg (fig 248) . Den senare målade själv i England på duk en fris med ärkeänglar och evangelister, som anbringades på fondväggen under fönstren. Den är det enda som bevarats av den häggska dekorationen ; allt det övriga målades över 1945. 1910. Elektrifierades klockringning och orgel. 1927. Tillbyggdes sakristian med ett arkivrum mellan kyrkan och pastorsexpeditionen. 1928. Installerades nytt värmesystem med varmvat­ tenradiatorer. 1944-45. Förstärktes norra långhusväggen med ankar­ järn på vinden och mellan väggen och pelaren B 4. Bänkarna ombyggdes liksom orgelläktaren och altarbarriären. Materialet var valnöt , som erhölls från träd i Visby , som förfrusit under de stränga vintrarna i början av 1940-talet. Väggar och valv ommålades. Därvid iakttogs i valven i den västligaste delen gråvita band i valvkappor­ nas skärningslinjer samt fragment av slingor­ nament, som konservatorn Bertil Bengtsson an­ tog vara från 1500- eller 1600-talet. Även på pe­ larna fanns färgspår: breda band i rött omväx­ lande med smalare i gråblått och målade fogar emellan. Arkitekt var Erik Fant. Restaureringen var kostnadsberäknad till 168000 kr, men den slutliga kostnaden kom inklusive ombyggnad av BYGG ADSHISTORI A 195 orgeln att uppgå till 225.000 kr. 216 Statsbidrag ut­ gick med 60.000 kr. 1954. Ombyggdes »kyrksalen» i sakristian , så att en övre våning erhölls . 1957. Anskaffades innanfönster. 1959. Sprinkleranläggning inmonterades i västtornet. 1960. Anordnades klockspel i sydöstra tornet. 1962-63. Kopparkläddes delar av tornhuvarna . 1968. Värme lingor för snösmältning installerades 1 takrännor och stuprör vid västtornet och Stora kapellet. 1975. Ommålades koret. Noter I. DS I , nr 231. 2. P Jolwnsen , Die Kaufmannskirche im 0 tseegebiet , s 499ff. - Densamme, Die Kaufmannskirche , s 85ff. 3. G Svahnström , Gutagård och Peterhof, s 35 ff. 4. H Lassen, Das romani che Liibeck , s 19. - K Jordcm, Liibeck unter Graf Adolf Il von Holstein und Heinrich dem Löwen , s 143-159. 5. A E Christensen , Oas Artlenburg - Privileg und der O t­ eehandel Gotlands und Liibecks im 12. und 13 . Jahr­ hundert, s 165ff. - H Yrwing, Gotland under äldre medeltid , s 109-137, 383 . 6. H Strelow, Chronica Guthilandorum, s 142. 7. H Yrwing, aa , 255 ff. 8. A Björkcmder, Till Visby stads äldsta historia, s 132­ 135 . Sigillen avbildas bl a i G F Sartorius, Urkundliche Geschichte des Ursprungs der deutschen Hanse, Bd 2. Sigillen förekommer i något varierande utformning vid olika tider. 9. Gutasagan , kap 5. Svenska landskaps/agar, s 294. 10. H Ynving, aa, s 255ff. 11 . G Lindström , Anteckningar om Gotlands medeltid Il , s 422. 12. 0 W Lemke, Visby stifts herdaminne , s 70. 13. Med vicaria förstods en fond eller stiftelse med ändamål att ekonomiskt trygga läsningen av själamä sor för en viss person, i regel av en därför särskilt anställd präst­ man . Artikeln • vikar• i KL. - Om vicarier och capella­ ner se även G Lind ström, a a I, s 95 och Il , s 357 ff. 14. H Schiick, Eccle ia Lincopensia, 191-195 , som redo­ visar den sk linköpingsversionen av taxuslistan . Visby­ versionen , återgiven i Handlingar rörande Visby dom­ kyrka etc, s 55 ff, upptar i vissa fall andra belopp. Anta­ let 6-markkyrkor är där fem , förutom S Maria och Dal­ hem också Lärbro, Vamlingbo och Hamra. Taxu listor­ na har senast behandlats av S-E Pern/er, Gotlands me­ deltida kyrkoliv , s 89-99. 15. Artikeln • Mässa• i KL. - Y Brilioth , Den senare medeltiden , s 698-713. 16. Artikeln • Tidegärd• i KL. 17. A Schiick , Gotlands politiska historia intill Bröm ebro­ freden , s 178-225. - R Björkegren, När Gotland var danskt lydland. 18. 0 W Lemke , aa, s 12, n 2. 19. G Lindström , aa Il , s 384fT. 20. 0 W Lemke, aa, s 14. - Hj Jansson , Visby kapitel under den danska tiden , s 164f. 21 . P Palladius, En visitatzbog, s 30 f. 22 . 0 W Lemke, aa, s 15-18. 22 a. Med prebende avsågs ett pastorat , vars inkomster an­ slagits som löneinkomst åt innehavaren av ett annat ämbete i kyrkans eller undervisningens tjänst. Numera är biskopen i Visby stift den ende, som innehar prebende. 23 . T Ysander, Ur Gotlands kyrkoliv efter 1645 , s 126. 24. R Steffe11 , Gotlands organisation , s 53 fT. 25 . 0 Rosma11 , Gotlands folkmängd under 1700-talet , s 20ff. 26. T Ysander, aa, s 105f. 27 . P A Säve , Att • gå med raden • . Gotl samlingar I, nr 1140. UUB . 28 . P A Säve, Att • Sjunga i Choret• . Gotl samlingar I, nr 1139. UUB . 29. P A Säve, Att • mä a i Choret•. Gotl samlingar I , nr 1141. UUB . 30. P A Säve, Pastoris inkomster hä r i staden . Gotl sam­ lingar IV , nr 386. UUB. - Johannes Brodinus krivelse till generalguvernör Seved Bååt 1659. RA . - 0 W Lemke , aa , s 19 n 3, 27 n 2, s 29 n I , s 32 n 3, 38. 31. Kungl Maj :ts nådiga skrifvel e till Consistorium i Visby den 10 Oktober 1873 angående lönereglering för Bisko­ pen i Vi by stift. Samling av kommunala stadganden för Visby stad , 211. 32 . P A Säve, Gotl samlingar 111 , nr 398 . UUB. 33 . Handlingar rörande Visby domkyrka etc , s 48 o 50. 34. P A Säve, Pastoris inkomster här i staden . Gotl Sam­ lingar IV , nr 386. UUB . - Enl E Nyberg, Gotländsk läktbok , I uppi , 255, ägde stadskaplanen uppbära tionde av strömmingsfisket , och brukligt var, att han på Fiskarelagets årsgille spenderade tobak och öl. 35 . VFA , K Ila: I. Kyrko tämmoprotokoll 1862-0 1-2 1. Vi LA. 36. VFA , N 111: I. Inventarium 1680-1745. ViLA. - Sedan 1899 innehar domkyrkoklockaren tjänstebo tad i vinds­ våningen över domkyrkans värmecentral. 37. VSA , F la: 2. Rådhusrättens akter 1653-1726. ViLA. ­ Att kimba innebar att med en liten sten i vardera handen lä på klockan i en viss takt. 38. VFA , K I: I. Sockenstämmoprotokoll 1833. ViLA. 39. G Li11dström, aa l , 96. H Strelow, aa, s 205. 40. VFA, K lllb: 3. Kyrkorådets handl 1790. ViLA. 41. • Spögubben• var förmodligen till gagnet densamme som dansktidens • Stoderkonge•. Denne omtalas i räken­ skaperna bl a 1638, då han fick vadmal till en ny rock och ett par skor. Benämningen levde kvar ännu på 1670-talet. P A Säve (Gotl samlingar IV , nr 261) berättar, att kyrkvaktaren i Visby fordom (1675) kallades ståder­ kongen , stådene-fogden eller prackare-fogden och att han till hälften avlönades av kyrkan och till hälften av staden . - Jfr även R Stejfen , Den sociala omvårdnaden , s 197. 42. VSA , F la: 2. Rådhusrättens akter 1709. ViLA . 43 . Hospitalsrådets protokoll 1711-02-25 . ViLA . 44. För kyrkorna i Visby i allmänhet hänvisas till E L1111d­ berg, Visbybilder från forntid och hansevälde , Bygg­ nadskonsten i Sverige , och vägledningen Domkyrkan och kyrkoruinerna amt till E Lagerlöf-G Svahnström , Gotlands kyrkor, 2 uppi. 45 . E Bohrn och P 0 Westlund, S Nicolaus och S Clemens , Sv K , vol 169. 46. G Svahnström , Häuser und Höfe, s 22 f. 47. K Svahnström, Kartan som förtydligar bilden av gamla Visby . GA 1977-03-05. 48. J Wallin .• Gothländska Samlin_Bar I, s 261. 49. W Falck , Märkliga fynd i visbykällare , s 65-72. 50. Föreningen Gotlands Fomvänners fastigheter, s 59. 51. R Björkegren, Ett gammalt dokument om • Lilla Kom­ paniet » och »Skomakarelagets hus • i Visby . GA , julnr 1923 . - E Bohrn , Undersökning av huset Ryska gränd 16, Visby . Rapport 1935-02-07 i ATA. 52 . J Lundahl, Visby hospital och dess historia. Go 1922, nr I05 . - C-E Askerblad, Nägra anteckningar om Visby hospital och dess historia. GA 1945-12-18. 53 . J G Kling111al/ , Kort sammandrag af Gotlands och Wisby stads historia, s 6-7. 54 . VSA , Fia: 2. Rädsturättens akter 1690-05-02 och 1690­ 07-10. ViLA. 55 . VSA, G Id: I a. Visby. Syneinstrument 1747 och 1771. Vi LA. 56. VFA , N Ill : I . Inventarium 168a-1745 . ViLA. 57 . J Wallin , Analecta Gothlandensia III , s 203. KB . 58. E Bohrn, Biskopsgärden i Visby vid 1700-talets mitt. GA 1938, nr 19. - G Fritzel/ , Biskopshuset i Visby, s 34-46. 59 . H Thoresen, Kapitelshuset i Visby , s 37-48. 60. G Svahnström , Ett nyfunnet gotländskt kapitelssigill , s 71-77. 61. M Klintberg, Fruntimmerssamfundet i Visby 1823-1923. 62. R Steffen , Skolor och undervisningsväsen , s 166. - Jfr även H Strelo111 , aa, s 266, och H Spegel , Rudera Got­ landica, s 88. - G Lindström , aa I, s 102, anser att nordertredingsprästemas gilleshus läg omedelbart norr om domkyrkan och att det är identiskt med nuvarande värrnecentralen . Han stöder sig därvid pä ett brev frän 1556 i domkyrkans arkiv , där ett gilleshus »nordan by unser leuen Kerken• omtalas. Bortsett frän att läsningen »gilde• är osäker pg a brevets däliga kondition finns ingenting som säger, att huset ifräga skulle vara det­ samma, som nordertredingsprästema 1544 skänkte till skolhus. Enligt här framförd mening läg detta väster om kyrkan, där skolan pä Strelows tid var belägen . 63 . L Bohman , Visby gymnasium 150 är, s 19-25. 64 . R Engeström, Medeltida bronsgjuteri pä Gotland , s 51 ff. 65 . N-G Larsson, Visby , kv Munken , s 142-143 . 66. W Falck, Ryska kyrkan i kv Munken , s 85ff. 67. G Svahnström , Gärdsportar frän Gotlands medeltid , s 73 ff. 68 . R Steffen, Stenhuggarverket. GArkiv 1935, s 12-13. 69. Pä kyrkogärden i Källunge kvarligger tex ett stort antal huggstensdetaljer avsedda för den aldrig fullföljda om­ byggnaden av länghuset. 70. VFA, K Ila: I. Kyrkostämmans protokoll 1885-05-27. Vi LA. NOTER 197 71. C G Brunius, Gotlands konsthistoria I, s 165 . 72 . Manuskript i GF. 73 . Handlingar rörande Visby domkyrka etc , s 50. 74 . C G Brunius , aa, s 165 . 75 . C G Brunius, aa, s 165. 76. Tillhör fru Rut Widen, Hogrän . 77 . 0 Carlen, Gotland och dess fornminnen , s 125. 78 . H Strelo111 , aa, s 192. 79. H Spegel. aa, s 87f. 80. C G Brunius. aa, s 152 . 81 . J C Linnerhjelm , Bref under nya resor i Sverige, s 138. 82 . F W Scholanders familjearkiv . KB . 83 . Hansische Wisbyfahrt , Blatt 13 . 84 . VFA , 0 la: 5. Handlingar ang kyrkan 1816-1854. ViLA. Utförligt citat s 179 f. 85 . VFA , Lla: 2. Räkenskaper 1663-1680. ViLA. 86. VSA , F la: 2. Rädhusrättens akter 1653-1726. ViLA. 87 . VFA , Lla: I. Räkenskaper 1599-1663 . ViLA . 88. Arbetsritning i VDA (R: 2) , som förvarar en stor samling av Häggs originalritningar till restaureringen . Häggs tympanonbild är en fri kopia av Samsonmästarens tym­ pa non i sydportalen i Andemach . 89. Axel Herman Häggs kopiebok . GF. 90. Visby domkapitels arkiv , FXVII : I . Handl ang dom­ kyrkans rest 1883-1892. Vi LA. 91. Visby domkapitels arkiv, FXVII : I. ViLA. 92. VFA , K Illa: 3. Kyrkorädets prot 1811 -10-18. ViLA. 93 . VFA , Lla: I. Räkenskaper 1599-1663. ViLA . 94. Skrivelse till domkapitlet frän Axel Herman Hägg, mars 1896. ÖIÄ:s arkiv , RA . Återgiven i sin helhet i bil 4. 95 . Efter framställning frän stadsfullmäktige medgav kyrko­ rädet 1866, att en ka mmare inrättades i västtornet ät nattväktarna . VFA , Killa: 4. Prot 1866-10-12 . ViLA. 96. E Fants rapport 1942-06-22 om undersökning av tak mm i Visby domkyrka . ATA. 97 . J Wal/in , Gothländska samlingar I, s 265 . 98. C G Brunius, Gotlands konsthistoria I, s 134. 98 a. Clemens VI :s brev äterges i översättning i bil 2, s 201. 99. E Ekhoff. S:t Clemens kyrka i Visby , s 61 , not 4. 100. J Roosval, Till frägan om Gotlandskyrkornas kronologi , s 12 . 101. J Roosval, Tal vid Visby Domkyrkas 700-ärsfest , s 136­ 137. 102. Fv 1934, s 132-133 . 103. E Lundberg, Visbybilder, s 117. 104. Grävningarna utfördes av RAGU . Rapport av W Falck mfl . ATA. 105. N-G Larsson , aa. 106. E Ekhoff, aa, s 66. 107. Korsformiga fönster i den storlek , det här är fräga om är sällsynta. Pä Gotland finns ett sädant i huvudbyggnaden pä Roma kungsgärd . Det har säkert tagits frän det intill­ liggande cistercienserklostret. Ett annat , förmodligen inspirerat frän klostret, finns i tornets västmur i den närbelägna Akebäcks kyrka och ett tredje pä motsva­ rande plats i Tingstäde kyrka. Korsformiga mindre 198 VI SBY DOMKYRK A gluggar, i regel utan finhuggen omfattning, förekommer däremot inte så sällan i kyrkornas biutrymmen. På det svenska fastlandet har fönsterformen liksom på Got­ land en viss anknytning till cisterciensiskt byggnads­ skick . Den återfinns sålunda i Vreta och Alvastra och i några därifrån inspirerade sockenkyrkor. - Se I S wart­ ling, Roma Abbey Church, s 38--39. 108. Undersökningen utfördes av RAGU. Rapport i ATA. 109. Tex i cistercienserkyrkan i Eberbach nära Mainz , in­ vigd 1186, i Marienfeld , invigd 1222 , och i Stiftskirche St Marien i Lippstadt , omkr 1240. H Thiimmler beteck­ nar detta halva valvok som en westfalisk egenart (Klos­ ter Marienfeld , s 6) . - Jfr även H Maue, Rheinisch­ staufische Bauformen , s 32 . 110. J G Klingwa//, Fornlemningar, häfte I. 111. C G Brunius , aa, s 154. 112. H Hildebrand , Wisby och Dess Minnesmärken , s 102. 113 . W Rave, Der Bischofsturm zu Coesfeld , s 155-156. 114. Sv K , Go , Bd I, s 245 . 115. En parallell erbjuder schleswigfararnas Nicolaikapell 1 Soest , där en motsvarande empor var reserverad för gillets föreståndare . - C Dehio, Westfalen , s 539. 116. Kubach-Verbeek, Romanische Kirchen an Rhein und Maas, avbildar en rad kyrkor med emporer över sido­ skeppen från Bacharach i söder till Utrecht i norr. I Westfalen är dylika emporer mindre vanliga. - Se art »Empore» i Reallexikon zur deutschen Kunstge­ schichte. 117. P A Säve, Gotländska samlingar I: 1163 . UUB. 118 . A Anderberg, »Och himlen kom från Vi sby». En gammal predikstols öden, s 35-42. 119. Om lektorier se art »Lectorium» i KL och »Lettner» i Lexikon för Theologie und Kirche samt H Magirius, Der Freiberger Dom , s 184ff. 120. H Thiimmler, Die Zisterzienserkirche Marienfeld , s 81. - K Reissman11 . Romanische Portalarkitektur, s 50ff. 12 1. H Thiimmler- H Kreft , Weserbaukunst , s 19. - H Maue, Rheini sch-staufische Bauformen, s 20. 122. H Maue, aa, s 20ff. 123. HA Diepen, Romanische Bauornamentik , Taf XIII : 2. 124. Dateringarna enl Kubach-Verbeek , Romanische Kirchen an Rhein und Maas. 125. A l Romdahl , Linköpings domkyrka , s 30--31. 126. E Ci11thio, Lunds domkyrka under romansk tid, s 141­ 143 . 127. E Bohrn - P 0 Westlund, S Nicolaus och S Clemens, fig 61 och 82 samt s 159-162 . 128. H Maue, aa, s 165fT. 129. U Hölscher, Forschungen zur mittelalterlichen Sakral­ bau der Stadt Goslar, s 24 . 130. M Kroh , Fensterformen im Kirchenbau des Rhein­ landes, har inget exempel på liggande fyrpassfön ster. Sådana förekommer dock i det sexkantiga Mikaelskapel­ let vid Kobern nära Koblenz. 131. G Kahl , Die Zwerggallerie . 132. A a , s 146. 133. Så bl a J Roosval, som dock i Westfålisch-gotländische Beziehungen, s 12 , mera betonar det rhenländska in­ flytandet från exempelvis Schwarzrheindorf och Maria Laach . 134. H Thiimmler, Die Anfånge der monumentalen Gewölbe­ baukunst in Deutschland , s 156-158, 170--171. 135 . F Miihlen, Die grosse Marienkirche zu Lippstadt. 136. H Borger, Oas Miinster S Vitus zu Mönchen-Gladbach , s 116. - H Maue, aa, s 162-164. 137. A Boedeker, Oas AdlerkapiteU im Dom zu Paderborn , s 86-89. - H Maue , aa, s 63-M. 138. Från Rhenlandet kan nämnas St Kastor i Koblenz och Sinzig och från Westfalen Gehrden och Biiren. 139. Al Romdah/, aa, s 28-29. - E Lundberg, Linköpings domkyrka , s 203 f, fig 47 - B Cnattingius , Linköpings domkyrkas kor, s 10--19. 140. H Thiimmler, Neue Funde zur mittelalterlichen Bau­ kunst Westfalens , s 291. Dens , Die Zisterzienserkirche Marienfeld, s 85 . 141. J Roosval, Revision IV , s 131. 142. U Haastrup , Kristi himmelfartsspil i Visby , s 37-48. 143 . I Oberpleis nära Bonn förekommer i mittkvadraten såväl bladkapitäl som bladstängelkapitäl. H Maue, aa, s 164, betonar dock , att bladkapitäl liknande dem i Maria­ kyrkans östparti är sällsynta i Rhenlandet. Utveck­ lingen har otvivelaktigt försiggått i Westfalen. 144. H Thiimmler, Die Zisterzienserkirche Marienfeld , s 88-­ 89. - Dens , Die Bedeutung der Edelherren zur Lippe etc , i Westfalen - Hanse - Ostseeraum. 145 . l Carlsson, »Jag giver dig min dotter» Il , s 12 . 146. Det senaste större arbetet om Magdeburgerdomen är E Schubert , Der Magdeburger Dom, 1974. Förf behand­ lar de fåtaliga kronologiska uppgifterna , om kan sättas i samband med koromgångens byggande, försiktigare och mera kritiskt än tidigare forskare . Före 12 18 skulle endast de tre östligaste kapellen med angränsande delar av koromgången delvis ha färdigställts. Vid nämnda tid­ punkt beslöts en planändring , efter vilken man byggde till 1232, då omgångens undre våning stod färdig liksom tvärskeppet. Roosval utgick i sin Revision IV från att de delar av koromgångens ornamentik , om har likhet med Brudportalsskedets i Mariakyrkan , färdigställts 1209-1 5 och att tenmästare , som varit sysselsatta därmed, överflyttat till Visby och där utfört det nya östpartiet inklusive restaureringen av det gamla tvärskeppet. Välvningen av de nya delarna skulle dock ha skett se­ nare och under annan ledning . 147 . S Karling, Riga domkyrka och mästaren från Köln Il , s 36-37. 148. S Karling. a a . Förf refererar en av A König framlagd hypotes , att en stenmästare , som varit verksam i Bre­ men , omkr 1240 begivit sig till Visby och där utfört Brudportalsskedets skulpturer. König antar att sten (»Bremer Stein») skeppats till Gotland och där använts i bl a Mariakyrkan . Han stöder sig därvid på ett obe­ styrkt påstående av DE Erlwrdt , Die älteren Baustotfe Bremens und seine Umgebung, att bremersten sänts till Gotland i utbyte mot gotländsk kalksten . Med »Bremer Stein» avsågs en finkornig lju andsten från Obern­ kirchen i Biidebergen. Någon sådan har veterligen ej påträffats på Gotland. 149. Förf har antecknat likartade former på bl a ett kapitäl på östkorets skrank från 1220 i domen i Barnberg och för­ stadier tex i miinstern i Bonn och i Sinzig. 150. J Roosval, Die Kirchen Gotlands, s 113-115. Se även s 112 och not 96. 151. Tvärställda sadeltak över sido keppen förekommer fler­ städes i Westfalen och angränsande områden , där hall­ kyrkor är vanliga, såsom på domen i Paderborn, miinstern i Herford, domen i Minden, St Nikolaus i Lemgo, Marienkirche och St Johanneskirche i Osna­ briick. 152. D Unckenbo/d, Untersuchungen zur Entwicklung des deutschen Kirchenportals , s 82 ff. Ett välkänt svenskt exempel på portaler av detta slag är Linköpings dom­ kyrkas stora sydportal . - A L Romdahl , aa, tig 116 och pi XXV . Av intresse i sammanhanget är också Stånga kyrkas långhusportal , som upptagit ett flertal element från Stora kapellet. - Se E Lagerlöf . Gotländ k ten­ kulptur, s 129-142. 153 . A Wo/jf, Der Kölner Dom, s 23 . 154. G Boethius - A L Romdahl, Uppsala domkyrka 1258-­ 1453, 73 och 98 . 155 . A a , s 106. Förf anser att portalen ,. företer en bild av ällsam förvirring och brokighet». Det är frestande att tänka sig, att sidoturellernas övre baldakindelar, om i inget fall helt motsvarar de baldakiner, som de skall avsluta (a a , s 119) , från början varit avsedda att likt fia lerna på Stora kapellets portal pryda en vimperg. Jfr även N Sundq11ist , Kniv ta kyrka portal , s 12-14. 156. J Roosval, Legender och symboler, s 52-53 . 157 . K H Cl asen , Die mittelalterliche Kunst im Gebiete des Deut chorden taates Preussen , s 58--59. - W Steinke, Die Briefkapelle zu Liibeck , s 63 och 68--69. - Rums­ bildningen är likartad , men såväl i Lochstedt som i det besläktade Briefkapelle i Liibeck uppträder mera komp­ licerade och avancerade valvformer, som synes ha sitt ursprung i orden arkitekturen. 158. Utöver redan citerade arbeten om Uppsala domkyrka hänvisas till A Lindh/om , Sveriges kon thi toria I , 174-178. - N S11ndq11ist , Uppsala domkyrkas yttre resning under höggotiken . - Densamme, Upp ala domkyrkas anläggning och äldre byggnadshistoriska ut­ veckling. - R Zeitler , Om Uppsala domkyrkas konst­ närliga karaktär . 159. C R af Ugglas, Några gotländska skulpturverk i Norra Tyskland , Fv 1914, daterar kulpturen till omkr 1310. ­ G Chmielewski. Glowice z Kolbacza, Szadzka i Nowo­ gardu , refererar till Roosval och Lundberg och daterar dem med hänvisning till portalerna i Martebo och Gam­ melgarn till 1300-talets andra fjärdedel. - E Lagerlöf, som senast behandlat dem i Gotländsk sten kulptur från OTER 199 gotiken , s 156-166 och 258 , anger tidsrummet 1330-1345. 160. Den enda större undersökning om medeltiden vatten­ kastare , som veterligen utförts , är en otryckt disserta­ tion från 1953 av M Steiner, Wasserspeier an Kirchen­ gebäuden als Bestandteil des mittelalterlichen Dämo­ nenglaubens. 161. S Karling, Kolonnskulpturerna i Lundadomens krypta, s 134, betonar starkt sambandet mellan uppsalareliefer­ na och Stora kapellet figurer . Han pekar också på en iögonfallande likhet mellan Brudportalsskedets nakna kapitälfigurer och Stora kapellets Adam och Eva . Likhe­ ten är enligt hans förmenande å obestridlig, • a tt den måste föranleda en omprövning av domkyrkans bygg­ nadshistoria i vi ssa delar. » Förf delar Karling uppfatt­ ning, som ju här också får stöd i omdateringen av Stora kapellet , men att föra skulpturerna närmare varandra i tiden än som här skett synes inte möjligt. Likheten torde i viss utsträckning bottna i den gotländske stenmästa­ rens konservativa uppfattning i fråga om figurframstäl l­ ning. Mellan Brudportalsskedets och Stora kapellets växtornamentik finns knappast några beröring punkter. 162. Under 1400-talet omtalas kapellet vid flera tillfällen i samband med ekonomiska transaktioner. 1441 erkänner sig Salue Joen skyldig 4 lödiga mark silver • in de Capelle bynnen Wisby yn unser leuen frowen kerke » och lovar a tt varje år giva till Vårfrukyrkan i lispund vax »On de Capelle». 1477 intygar Jacob Salue , att hans far var kyl­ dig 4 mark • to un er leuen vrowen dar in de Capelle» och 1483 ger borgmä tare Ambrosius Krenskow åkrar , en betning och en äng till »Unser leuen vrowen in de capelle». Samtidigt skänker han klockaren en åker, på det att han skall ringa i mä eklockan alla söndagar till »Un er leuen vrowen misse in der Cappellen». Samtliga citerade brev i Visby domkyrkas brevsamling i RA , foto­ stater och rege ter i Vi LA. 163. Jöran Wallin , som inte kände till påvebrevet av 1349, upptäckte i Hogenskild Bielke handskriftsamling i RA ett annat brev , som rörde den wertingska donationen, utfärdat av biskop Knut i Linköping 1413. Biskopen tar där donationen , som ägs utgöra inkomsterna från ett gods i Holstein, under sitt beskydd , på det att den måtte komma bröderna Swertings kapell till godo och ej använ­ da till världsliga ändamål. Wallin drog av brevet samma lut ats, som G Lindström hundrafemtio år senare av påvebrevet 1349, nämligen att bröderna Swertings kapell var identiskt med Stora kapellet , om han med ledning av biskop Knuts brev ville datera till omkr 1400. Wallin använder växelvis benämningen S Mariae kapell och dubbelnamnet S Mariae och S Katarinas kapell. J Wal­ /in , Analecta Gothlanden ia IV , 134: 6, och Dens, Gothländska Samlingar I , s 131. Se även G Lindström , Anteckningar om Gotlands medeltid I, s 92 ff. 164. G Dehio , Westfalen , s 357f. 165. W Jiirgens, Oas Domparadies - eine Verpflichtung, 69ff. 200 VISBY DOMKYRKA 166. C Rauch- V Katzmann, Fritzlar. Die alte Dom- und Kaiserstadt, s 11 . 167. D El/ger-J Ko/be , St Marien zu Liibeck und seine Wandmalereien, s 69ff. ..._ W Steinke, aa. - Reclam Kunstfiihrer, Niedersachsen-Hansestädte-Schleswig­ Holstein , s 387. 168. Artikeln " Vapenhus.. i KL. 169. G Dehio , aa, s 35. 170. Ph Dollinger, Die Hanse, s 77 . Appellationsdomstolen bibehölls sedan i Visby till 1373. 171. N Sundquist , Uppsala domkyrkas yttre resning. 172. H Hildebrand , Wisby och Dess Minnesmärken, s 110. 173 . J Roosval, Studier till Visby domkyrkas byggnads­ historia , s 243 . 174. J Roosval, Die Kirchen Gotlands, s 125. »Nach 1516 ist die Veränderung nicht möglich, also vor 1423 . Ob vor oder nach 1349 wage ich nicht zu entscheiden .» 175. J Roosva/ , Den gotländske ciceronen , 2 uppi , s 55 . 176. E Lundberg , Visbybilder, s 137. 177. SRS, Tom I, 34. - H Spegel, Rudera Gothlandica, s 80, skriver: »Och fast kyrkan åter brände, så är hon 1586 reparerad , täckt och vitlimmad ..... Detta har ibland tolkats så att kyrkan härjats av en brand 1586. Stre/0111, som borde ha känt till en sådan händelse, nämner emel­ lertid ingenting därom , och inte heller någon annanstans kan uppgiften verifieras. Allting talar för att den brand Spegel åsyftar inträffat tidigare, kanske 1525 i samband med liibeckarnas anfall. 178. L Dannert, En eldsvåda i Visby 1611 . 179. A Anderberg, Om tillkomsten av Visby domkyrkas torn- huvar. 180. E Lagerlöf. Gotländsk stenskulptur, s 60--04. 181. E Bohrn , S Nicolaus , s 52 och fig 57-58. 182. H Stre/ow, aa, s 201. 183. Aa, s215. 184. SD Il, 1154. 185. H Strelow, aa, s 400. 186. Nescherska samt. KB . 187. Uret ifråga tillhör (1977) fru Ester Löfveberg, Visby. 188. N R Brockmans Historisk-topografiska samlingar, ·M 10: 8, avd Gotland . KB. 189. Sigillet tillverkades 1740 av »pitzgerstickaren» (pit­ schaftsgravören) och guldsmeden Anders Eklöf i Stock­ holm på uppdrag av superintendenten Jöran Wallin. Se J Wallin , Gothländska samlingar I , s 131 f och Tab IV: 3. 190. VSA, E la: 3. Kungl Maj :ts brev och resolutioner 1645­ 1724. ViLA. -J Klingwal/, Fornlemningar i Wisby, s 7. 191. Abraham Wijnand, adlad Svansköld, f i Stockholm 1644, d i Värmdö 1709. Hovarkitekt. Sv konstnärslexi­ kon V, s 332. 192. Länsstyrelsens avgående skrivelser 1694-11-08, 1695-04­ 29, 1697-03-01 , 1697-05-16; ingående skrivelser 1695-01­ 09. ViLA. 193 . VFA , Fla:2. ViLA. 194. Koncept till predikan av J Wallin. »Gothlandica, varii Argumenti Walliniana ... Kalmar läroverks bibliotek. 195. VFA , K lila: I. Kyrkorådets prot 1745-06-06. ViLA. ­ A Anderberg, aa, s 40f. 196. Johan Reinicke , f i Visby 1714, d där 1778. Studerade skeppsbyggeri i Stockholm, sedermera skeppsbygg­ mästare och rådman i Visby. C J Hallgren , Gotländska släkter I, s 445. 197. Christian Losby, f 1693, di Visby 1748. Byggmästare . 198. Johan Hamgren , f 1733 i Uppland , dödsår okänt. Verk­ sam i Stockholm på 1750-talet , inflyttade till Visby omkr 1760. Murmästare och urmakare. 199. Johan Niclas Chemnitz, f i Königsberg 1719, di Visby 1786. Inflyttade till Visby omkr 1725 , verksam i Stock­ holm på 1740-talet, byggmästare, uppförde i Visby ett flertal stora stenhus. A Kinberg, Gotländska slägter, s 107f. 200. VFA , 0 : I. Bänkbok (stolebok) 1669-1738. ViLA. 201 . P A Säve, Vandalism i S:t Maria Kyrka. Gotl samlingar I : 1163. UUB. 202. P G Hamberg, Tempelbygge för protestanter, s I88ff. 203. A Kinberg, aa, s 249. 204. VFA , 0: 13. ViLA . 205. Handlingar från prestmötet i Wisby 1832, s 11 . 206. P A Säve, Gotländska samlingar I: 1163 . UUB . 207. A Kinberg, aa , s 134. 207 a . S Hidal, K H Gez von Scheele, s 62~9 . 208. Gustaf Petterson , f på Visborgs kungsladugård 1885 , d i Lidingö 1933. Arkitekt. Hade från slutet av 1880­ talet till början av 1900-talet en lång rad restaurerings­ uppdrag i gotländska kyrkor. 209. Prestmötet i Visby den 13-15 augusti 1895 , s 434-450 samt bil V-XII. 209 a . »Å norra väggen i norra sidoskeppets näst västra valv­ avdelning ha lämningar av väggmålningar påträffats. På någon annan del under fönsterbröstningshöjd ha inga målningar påträffats .... Det kommer sig av att vid en föregående reparation i det närmaste all puts på väg­ garna undanskaffats. » Rapport och kalkering av kontrol­ lanten Nils Pettersson i ATA. 210. BrevfrånA H Hägg tillPA Säve 1880-II-14jämte skiss till restaurering av tabernaklet . GF. 211. Utgiven av Föreningen för grafisk konst 1891. 212 . A Kinberg, aa, s 315. 213 . AH Häggs skrivelse till domkapitlet i Visby. Avtryckt i GA 1894-08-31. 214. GA 1897-11-10. 215 . VFA , K Ila: 2. Kyrkostämmans prot 1904-12-27. ViLA. 216. Prästmötet i Visby den 10-12 augusti 1948, s 89. Bilaga I Biskop Bengts i Linköping brev 1225 angående Mariakyrkans grundande och invigning. DS I, nr 231. Översättning av Svante Nyberg. Benedictus, genom Gud nåd bi kop i Linköping, hälsar alla kristtrogna, som landstigit i Visby , med fromma böner. För att ej vår tids händelser må falla ur minnet , vill vi till de efterkommandes hågkomst anför­ tro dem åt vårt brev. Sedan en kyrka byggts med tyskarnas händer, in­ vigde vi den på grundarnas anhållan den 27 juli till ära för den heliga Guds moder Maria . Behjärtande borgar­ nas böner i de stycken, i vilka de ej strider mot de kyrk­ liga förordningarna, har vi tillåtit dem att med vår och våra efterträdares rätt oförkränkt fritt välja präst , då kyrkans tjänst är ledig, om blott själavården anförtros åt denne genom vår hand. Främlingarna åter, som kommer och far , beviljar vi gravplats, där de på sitt ytter ta ombe örjt en sådan för sig. Angående borgarna, om de där utsett grav, bestäm­ mer vi, för att det ej skall ske till förfång för andra präs­ ter, att de , sedan församlingsprästen och behöriga vitt­ nen tillkallats , då de ligger på sitt yttersta, må om de så önskar, välja grav vid nämnda kyrka, varvid en sådan bestämmelse inskjutits , att församlingsprästen på be­ gravningsdagen , sjunde och trettionde dagen samt års­ dagen må taga nattvarden för den avlidnes själ enligt vad ifrågavarande arvingar funnit för gott. Vi förordnar också, att icke någon prelat eller prost må djärvas stänga denna kyrka, såvida den icke till äventyrs orenas genom blodsutgjutelse och han vägrar att låta sig försonas. Vad åter beträffar de allmosor, som samlats på tys­ karnas skepp, emedan kyrkan först grundades med dessa, föreskriver vi , att ingen av de sjöfarande, vid risk av bannlysning, dristar sig att tillgripa dem eller dela ut dem till andra kyrkor. Givet i Visby i Herrens år 1225. Bilaga 2 Påven Clemens VI :s brev 1349 till Simon och Gregorius Swer­ ting med tillstånd att grunda ett kapell i Mariakyrkan samt att föreslå kapellan till detsamma. DS IV: I, nr 4429. Översätt­ ning av Svante Nyberg och Jan Liedgren. Biskop Clemens, Guds tjänares tjänare, hälsar de älskade sönerna Simon och Gregorius Sverting, lek­ män från Linköpings stift, med apostolisk välsignelse. De trognas fromma önskningar, som tjänar frälsning­ 20 1 ens verk, behandlar vi gärna med apostolisk ynnest och skänker dem nådigt och välvilligt bifall. Den anhållan, som nyss företetts oss för er räkning , innehöll ju, att ni med tanke på er frälsning och av åstundan att genom en lycklig handel byta det jordiska mot det himmelska och det förgängliga mot det eviga vill till fräl sning för edra och edra förfäder själar grunda ett kapell till den alls­ mäktige Gudens lov och till ära för den heligajungfrun och martyren Katarina och med hennes namn i den heliga Marias församlingskyrka i Visby av Linköpings stift av den egendom , som förlänats eder av Gud, och förse det med 30 guldfloriner i årlig och ständig avkast­ ning , samt att stadens biskop också samtycker härtill. Därför bönfaller ni oss ödmjukt , att vi av apostolisk välvilja värdigades giva tillstånd att grunda detta kapell och förse det med medel samt rätt för framtiden åt eder och edra efterkommande att för samme biskop föreslå kapellan till detta kapell. Prisande i Herren eder i detta avseende lovvärda föresats och åstundande, att gudstjänsten måtte for­ meras genom Eder brinnande önskan, är vi alltså välvilligt in täUda till dessa edra böner och beviljar eder med apostolisk myndighet fullt och fritt tillstånd att grunda detta kapell i nämnda kyrka, sedan av edra tillgångar dessa guldfloriner först anslagits av eder till tående och årlig avkastning som en gåva, genom vil­ ken en ständig kapellan , som skall tillsättas i detta kapell för att för all framtid tjäna dygdernas Gud , må vederbörligen underhållas , varvid dock själva försam­ lingskyrkans och varje annans rätt alltid må lämnas oförkränkt, och vi medger eder och samma arvingar och efterkommande för framtiden rätt att för stadens biskop föreslå kapellan tiU detta kapell såväl denna för­ ta gång som därefter följande gånger , så ofta det in­ träffar, att dess tjänst är ledig. Givet i Avignon den 17 maj i vårt pontifikats åttonde år (1349). Bilaga 3 Konstnären Axel Hennan Häggs skrivelse till Överinten­ dentsämbetet 1894 angående yttre restaurering av Visby dom­ kyrka. ÖIÄ Till Kongl. Öfverintendents Embetet, Stockholm Eftersom mitt förslag till restauration af Wisby Dom­ kyrkas yttre nu ligger under granskning hos Öfverin­ tendents-Embetet, torde det vara mig tillåtet att göra ett litet tillägg till den skrifvelse till Wisby Domkapitel , 202 VISBY DOMKYRKA som åtföljde mina ritningar. Biskop von Scheeles an­ hållan , att jag måtte inlämna ett utlåtande till Domka­ pitlet kom mig tillhanda så sent och under mitt vi tande på landet , att jag ej hann mer än knapphändigt vidröra det förslag, mina ritningar visa. Jag fick ej tillfälle att vidare skärskåda kyrkan och derföre kan det ju vara mycket, som vid närmare på eende kunnat framställas annorlunda. Som jag i mitt utlåtande framhöll , har jag önskat rigta uppmärksamheten hufvudsakligen åt Clere toriet samt Kapellets betäckning. Rörande det förra äro ju meningarne odelade , men lösningen af frågan , huru Kapellet kall betäckas, erbjuder å många sätt , att man lär finna svårighet i valet. År 1891 roade jag mig med att i en etsning framställa gamla Wisby , sådant jag tänkte mig detsamma på 1400-talet. Jag byggde upp staden på den plan, den ännu innehar, och vi ade , utom det gamla s. k. Kalfskinnshuset , äfvenlede kyr­ korna St Drotten , St Lars och Sa Maria, den nuvarande domkyrkan , sådan jag då tänkte mig densamma. För detta ändamål gjorde jag åtskilliga tudier och tänkte naturligtvis bland annat på huru den sistnämnda kyr­ kans stora Kapell skulle behandlas och huruledes man skulle få fram Clerestoriet. Etsningen utkom i »Grafisk Kon l» mot Julen 1891. Jag ändrade plåten något sedermera, ty jag hade begått ett mistag rörande torn­ gluggarne , men beträffande Kapellet visade jag tre gaf­ lar mot söder med mot varande kroppåstak , om an­ slöto sig till sidoskeppets tak . Jag visade naturligtvis ock å fialerna , och anordningen blef den följande , sedd från yd-west: Men då jag vidare gran kade förhållandet , fann jag att detta ej just var det enklaste sättet : att anordningen skulle bli orolig och att dessutom dalarne eller rännor­ na emellan taken ej skulle komma midt öfver hvalf­ bågarne , som jag ansåg att de konstruktivt borde göra. Det förhåller sig nämligen så, att sträfpelarne ej komma midt för hvalfbågarne , ett förhållande, som minst sagdt icke är logi kt. En annan omständighet är den , att de bågöppningar, som i mellanskeppets sträckmurar finnas under Clerestoriet, ej skulle komma att sitta midt emot gaflarne, hvadan någon sorts luttak, sträc­ kande ig ända upp under fönstren, måste finnas, för att täcka dessa bågöppningar och detta luttak kan bestå antingen af sidoskeppstakets fortsättning eller ett långt sluttande triangel-formadt tak , som börjar under fön­ stren och slutar med sin spets midt emot fialerna , så­ som jag visat medelst de prickade linierna. (Se skizz­ planen här nedan !) . Af båda dessa sätt anser jag det förra, nämligen sidoskepp taket fortsättning , det bästa; ty i dalen ligger snö och i lilla, tills våren kom­ mer, att vattnet bortrinner i den sakta sluttande rän­ nan, om utgjuter sig genom fialen och »gargouillen». Lodräta af tåndet mellan den li st , som sträcker sig under Clere torifönstren, och gaflarnes ba er är myc­ ket kort , hvadan gaflarne skulle bli något platta och så­ lunda, enligt min å igt , verka mindre fördelaktigt. Ett annat slags tak och med det si tnämnda nära besläg­ tadt är det följande: BILAGOR 203 Men här blifva vinklarne icke färre och linierna snarare oroligare , så att den lugna prägeln af kyrklig värdighet, om man bör åsyfta , går förlorad. För att kunna undvika all denna orolighet, har jag tänkt mig åtminstone två sätt , af hvilka det ena är det , som nu ligger under granskning och hvars plan är den följande: ( r \ I \.. I Det andra sättet är fullt praktiskt och billigare och vore kanske det bästa sättet , om man ansåge det vara af så utomordentlig vigt , att clerestoriet skulle ses i sin helhet på afstånd från gata eller torg i ydvest, lika väl som det ju alltid kan se från ydo t eller från ber­ get. Men nu kan jag icke anse detta af så tor betydelse. Det förekommer i vackert perspektiv , sedt från ydost å kyrkogården , i sin helhet så när som på två fön ter- par i mitt vi sade förslag (s 187); och om man blott går upp på det utsigtsrika berget , så se r man de sa två fönsterpar också (s 206). Från kyrkogården i söder eller sydvest kan i intet fall vestra delen af clerestoriet sy­ nas . Detta andra sätt består nämligen deruti , att man låter ido keppet vattentak afsluta sig mot ett platt tak af bly eller kopparplåt. Sättet är ingalunda ovanligt äfven i norden, myc­ ket vanligt i det regniga och nästan lika kalla Skottland , men tarfvar naturligtvis omsorg vid utförandet. Jag fruktar dock för att Kapellets bekröning, så behand­ lad , skulle teckna ig något tvärt emot skyn , isynner­ het från sydost. I England förekommer ättet mycket ofta isynnerhet i kyrkor uppförda i den perpendikulära (the »perpendicular») eller Tudor-stilen , der det passar 204 VISBY OOMKYRKA mycket väl , då i allmänhet bröstvärn (the parapet) och fialer (pinnacles) äro rikt utstyrda. Taken täckas då alltid med bly och motstå utmärkt väl Englands reg­ niga och svåra klimat. Snö och is förekommer i stor myckenhet isynnerhet i den norra delen af landet; kölden varar ej så länge som här i Norden, men allde­ les tillräckligt länge för att hårdt pröfva takens styrka och täthet. Emellertid visas i följande skizzer sättets tillämp­ ning på vårt Maria-kapell. Huruvida kyrkan genom detta enkla och fullt prak­ tiska förfarande förlorar i värdighet kan ses i närståen­ de skizz tagen från en alldeles naturlig »point de vue» på berget , en mycket vigtig utsigts-plats i vårt gamla Wisby. BILAGOR 205 ~~~' --=-· --~ - Hafvets horisont skulle komma att synas öfver Ka­ pellets bröstvärn mellan fialerna: Det lär ha invändts mot mitt förslag att den dal eller ränna (A) (se skizzen s 203), som uppkommer mellan sidoskeppets och kapellets tak , skulle bli svår att skyd­ da mot köld och väta. Jag kan blott säga att dalen har ringa sluttning just nog att få vattnet att rinna af; och alltid under förutsättning, att arbetet utföres omsorgs­ fullt , bör all svårighet med snö, is eller vatten , i sol eller skugga, lätt kunna öfvervinnas. Sättet är enklare än vid de många hörn och vinklar, som förekomma i de andra sätten, undantagandes alltid det platta, nedifrån osynliga plåttäckta taket. Sedd från samma punkt som Nr 8, skulle kyrkan framställa sig sålunda: (s 206). Beträffande tornen skulle jag gerna se om Öfverin­ tendents-Embetet kunde på något sätt tillåta den vestra spirans omändring, ehuru jag erkänner, att jag har sedan pojkåren en viss barnslig tillgifvenhet för den lustiga figuren . Barndomsminnena komma oss ibland att glömma aestetikens kraf, och man kan vänja sig t. o. m. vid det rätt osköna; men det är dock icke ringa fara för att derigenom smaken kan få en falsk rigtning, om man är för mycket fördragsam mot de gamla minne­ na. Den gamla »altanen» var vår förnämsta utsigts­ plats, men man får ej glömma, att den kan bli så ännu , fast under en annan form . Från »altanen» »tutades» också ut öfver den sofvande eller sömniga verlden här­ nere, nattens timmar - från alla fyra väderstrecken, men bruket finnes ej mer, och vi få sofva i ro. Men trots alla dessa kära minnen , vacker är emellertid icke den hederliga spiran - endast komisk . Komisk var också förr i verlden den minnesdigra crinolinen, men då man tänker rätt på saken, icke prydde den pricist en vacker quinna; dock tålte man den tills en finare smak kom , och nu tycka vi, att crinolinen var snarare vidrig än blott oskyldigt komisk . Då det ålderdomliga i arkitek­ tur tillfredsställer en odlad smak, kan man icke vara nog konservativ, och det är med grämelse man måste bevittna all den vandalism och den onödiga modernise­ ring , som utöfvas i åtskilliga af våra Gotlands-kyrkor. Men konservatism kan ibland gå för långt. Vi kunde t. ex . gerna undvara somliga af de rococo-altarprydna­ der, som i början af sista århundradet fingo ersätta de sannolikt talrika altarskåpen , som väl då ansågos för gamla och skröpliga, men hvilka vi nu skulle vilja ha tillbaka. Arkitekten Herr Gustaf Petterson rigtade i onsdags min uppmärksamhet på korgafvelns snedhet. Äfven­ ledes såg jag, att alla nicherna eller fönsteröppningarne i gafveln , så när som på de tre öfversta, äro af godt arbete , hvadan vid denna gafvels reparation det stora fönster, jag visat, ej vidare kan anses behöfligt. Sned­ heten som består i att gafvelspetsen inträffar ungefär 2 fot söder om gafvelns midtlinie , kan utan svårighet afhjelpas, då intet afseende behöfver fästas vid för­ hållandet , att de gamla listerna ej sitta på samma höjd å norra och södra sidomurarne. Då för några år sedan Biskop von Scheele uttryckte 206 VISBY DOMKYRKA en önskan att jag måtte framställa en ide om Mariakyr­ kans yttre restauration , tvekade jag af då för tiden goda skäl; men då han i fjol och återigen i år upprepade sam­ ma önskan, ansåg jag mig ej vidare böra vägra, att gifva åtminstone en förslagsskizz; och på något utförligare göra mina nu insända ritningar icke anspråk. Ritningar­ ne utfördes i England och allt jag hade att tillgå var en gammal af mig uppmätt planritning, en detalj-skizz eller två , samt några smärre fotografier . Dessutom hade jag några uppmätta ritningar av Clerestori-fön­ stren, vinden och Kapellets tak. Derföre är det sanno­ likt att ett och annat mindre mått ej är fullt rigtigt. - Jag har i alla fall för afsigt, att någon gång i tafla visa huruledes jag tänker mig Wisby och dess domkyrka, delvis eller i sin helhet, sådan den var under den sed­ nare medeltiden, t. ex. 1450, och skall för ändamålet leta upp historiska data, som numera dock äro rätt svåra taga reda på. Hade jag vetat att min förslags-skizz kommit under Överintendents-Embetets granskning så snart, skulle jag redan på samma gångjag skref till Domkapitlet ock­ så insändt en förklaring till Embetet. Att jag gör så nu, torde ej förtyckas mig och för öfrigt är det ganska myc­ ket ännu att orda om i ämnet. Wisby, dn 22dra September 1894 Axel Herman Hägg BILAGOR 207 Bilaga 4 Konstnären Axel Herman Häggs skrivelse till Domkapitlet i Visby 1896 angående bearbetat förslag till yttre restaurering av Visby domkyrka. ÖIÄ Till högvördige Domkapitlet i Wisby Till de ritningar, visande ett förslag till restauration af Wisby domkyrkas yttre, som jag i mars detta år inläm­ nat till Domkapitlet, får jag härmedelst bifoga följan­ de anmärkningar: Koret Det ursprungliga koret , uppfördt i Rundbågs- eller tidig Öfvergångsstil under förra hälften af 1200-talet, är till sina yttermurar någorlunda väl bibehållet. Det var ett välbygdt och till sitt yttre regelbundet kor; gafveln var tågspetsig och något öfver hälften den nuvarande gaf­ velns höjd . Då, antagligen, under första fjerdedelen af 1400-talet kyrkan tillbyggdes och höjdes , fick också korgafveln öfverensstämmande höjd , men arbetet gjor­ des mycket illa, ty istället för att följa på ett naturligt sätt korets plan , som böjer sig något åt norr, så fortsat­ tes takåsen i rät linie från vester, hvarigenom gafvel­ spetsen inträffade ungefär 54 centimeter söder om gafvelns midtlinie och takfoten åt norr öfver 4 fot lägre ner på muren än på södra sidan; ett förhållande som icke kunnat bli annat än vidrigt , sedt från öster eller norr. Taklisterna si tta qvar , ett klart bevis på de gamla byggherrarnes mistag i detta fall. Enligt arkitekten Gustaf Pettersons åsigt (I hans tjenste memorial af dn 5te Nov. 1894.) bör nocken eller takåsen förbli hvarest den nu befinner sig, och taket dragas ner till sina gamla lister på södra och norra sidorna. Det för­ hållande som då uppstår och som jag visar å ritningen Nr 10 kan väl näppeligen kallas tillfredsställande . Gaf­ velns kontur från öster sedd kan visserligen bli symme­ trisk men den norra och den öfversta ljusöppningen kunna icke flyttas åt norr som de borde , utan att bli del­ vis »blinda»; och från norr sedt , exempelvis från » Klinten», se ritningen Nr 17, skulle , om kortaket sänktes ner till den gamla listen som visar sig mera än 5 fot nedanför min takfot , takfoten komma alldeles för lågt i jemförelse med midtskeppets takfot , och der­ igenom linien brytas på ett obehagligt sätt. Man får en lugnare verkan som jag visar takfoten på min skizz. Jag tror icke att de gamla »bortvillat» snedheten på sätt Herr G. Petterson förmodar; de tre öfversta ljusöpp­ ningarne bestrida en sådan förmodan. Om man antar att gafveln någonsin varit symmetrisk till sin utlinie , så skulle i alla fall det sneda taket anslutit sig till den­ samme på ett onaturligt sätt. Af hvad skäl man bör följa eller upprepa de gamlas mistag , snarare än rätta detsamma, kan jag sannerligen icke inse. Skulle man deremot följa korets plan som böjer sig, som sagt är , något åt norr, och börja böja takåsen och förändra takstolarne ungefär midt emot de små tornens vestra murar , oc1l så småningom låta nocken inträffa vid gafvelns midtlinie (se ritningarne Nrs 11 & 12) , och dessutom flytta takfoten till södra taklistens höjd på båda sidorna, så kommer taket att öfverenstämma med den rättade gafveln, taklisten kommer just så mycket lägre än midtskeppets som kortakets större bredd kräf­ ver, och gafvelns öfra gluggar kunna flyttas obehind­ radt enligt symmetriens behof. Gafvelns murkappa kan nu bli rätlinig , hellre än något bruten, som jag visat å ritningarne Nrs 3 & 7. Den gamla norra taklisten kan ju få sitta qvar och en ny insättas på rätta stället. (Se ritningen Nr 12) . Takåsens böjning är jemförelsevis till längden så ringa att den icke kommer att märkas alls, så när som på då den ses ofvanifrån, från vestra tornets »altan» t. ex. och gafveln skulle då i alla fall te sig bätt­ re än om takåsen fortsattes i rät linie . Beträffande gafvelns fönster eller gluggar så kunna gerna de gamla omfattningarne begagnas , med någon omflyttning af de tre öfversta, som, nu aldeles för stora, dock ej böra göras fullt så små som ritningarne 3 och 7 visa. Arkitekten Gustaf Petterson säger i ofvan­ nämnde »Memorial» att dessa gluggar (alla gafvelns gluggar) visades med träluckor i mitt första förslag; han har sett miste , för så är icke förhållandet. Me­ ningen är att der skall begagnas glas i enkel blyinfatt­ ning . Att gafveln isynnerhet till sitt sydöstra hörn tarfvar ombyggnad kan lätt inses af ritningen Nr 13 . Mellanskeppet Uti hvardera af sträckmurarne finnas tio väl arbetade fönsterpar eller ljusöppningar , hvilka, nu till murade och dolda af sidoskeppens luttak , böra blottas genom dessa taks sänkande till deras fordna läge som visadt är på ritningarne . De böra repareras på några ställen der de skadadts af elden, och fyllas med glas i enkel blyinfattning. Båglisten ofvan som alltid varit blottad, är af utmärkt godt arbete och väl bibehållen . Hela detta parti i tåndsatt skulle bli en stor prydnad för kyrkan. För närvarande ä r tillståndet beklagansvärdt. Sidoskeppen Dessas luttak böra sänkas så mycket att li sten, som be­ finner sig i temligen godt stånd , (så när som på åt ves­ VISBY DOMKYRKA ter) blir fri . Man har efter branden på 1700-talet, för att underlätta dessa taks konstruktion uppfört inpå sido­ keppens hvalf låga men rätt tunga träckmurar, som böra borttagas emedan de öka hvalfvens tyngd utan någon motsvarande fördel (se ritning Nr 9 -8). Taklis­ terna , som här och der äro lappade med tegel , böra repareras med sten . Ritningarne visa dem något för djupa; icke heller äro de alldeles rigtigt visade vid hör­ nen. Detta fel betyder mindre , då stenlisterna i alla fall äro der och icke behöfva förändras, endast lagas ; den öfre tegel-li sten synes mig icke nödvändig. På norra sidoskeppets vestra gafvel finnes en rund­ bågig glugg, till det yttre igenmurad , men inåt hvalfvet öppen. Jag har ä ritningarne Nr 2 & 6 visat denna glugg öppnad och försedd med lucka och ett litet fönster. Skulle södra sidoskeppets vestra gafvel återställas enligt alternativ-ritning så visar jag äfvenledes der en glugg såsom nyttig för kommunikation. Denna sist­ nämnda gafvel kan lätt uppföras på den redan existe­ rande säkra hvalfbägen mellan tornet och kapellet. Gafveln behöfver ej vara öfver 2 fot i tjocklek . Södra ido keppet har två portaler, en i sydvest ledande från Kapellet in uti kyrkan , och en i sydo t. Båda rundbå­ giga och förskrifvande sig sannolikt från kyrkans äldsta skede något ändrade och stympade men i temligen godt stånd för öfrigt. Jag har visat den ydöstras bågfält, som är sprucket , ersatt medelst ett skulpteradt sådant. Öfver den förra af dessa portaler finnas två höga rund­ bågiga fönster (inuti Kapellet) antagligen tillhörande kyrkans andra skede. Dessa fönster äro utan glas, men jag tror att Kapellets akustik skulle något förbättras om sådant insattes, i enkel blyinfattning. Också öfver den sydöstra portalen finnes ett rundbågigt fönster , detta sannolikt från kyrkans äldsta skede . Stenomfattningen är dräglig , men glaset borde förbättras. Södra sido­ skeppet upplyses de utom af två stora spetsbågiga fönster, från 1400-talet , med rätt godt masverk. Det vestligaste af dessa fön ter tillhör det . k. Köpmans­ koret. Norra sidoskeppet har äfvenledes två portaler, myc­ ket oansenligare än de södra . Den nordöstra leder in till Konsistorii sessionsrum och Sakristia ; är för nä rvaran­ de oigenkänlig; men re ter lära finnas qvar enligt hvilka portalen borde återställas. Den nordvestra är till öfre delen tympad , för att lämna rum ät det stora fönstret ofvanför; icke desto mindre är den i skäligen godt stånd och tarfvas ingen »förbättring». Nära nordvestra hörnet finnes ett högt rundbågigt fön ster, samtidigt med de södra midt emot. För öfrigt finnas här fyra stora spetsbågiga fönster samtidiga med dem i södra sidoskeppet , temligen nyckfullt placerade på väggen, men med rätt vackert rosverk. Ehuru i rätt godt stånd behöfva poster m. m. förstärkas. Allt glas har blifvit förderfvadt , det vackra målade glas som tvifvelsutan fanns. Alla dessa fönster har skingrats, ingen vet nu hvart. Det är en jemmerlig historia. De Östra tornen Den nedre delen af dessa, så högt som mellan-skeppets taklist tillhör kyrkans tidigaste skede , eller åtminstone det näst derpä följande (cirka 1250). Det norra tornet är nära två fot större i plan än det södra, men i höjd skilja de sig föga . De öfra två afdelningarne förskrifva sig sannolikt från den sednare medeltiden , och betäck­ ningarne från 1700-talet. Murarne äro af huggen sten af godt arbete , men äro skadade af eld , isynnerhet innan­ murarne , som delvis förvandladts till kalk . Omsorgsfull undersökning och reparation tarfvas isynnerhet hvad de sirliga gluggarne beträffar. Nu tillmurade , böra de öppnas samt poster och masverk , der sådant försvun­ nit , förnyas. Gluggarne böra förses med »louvres» klädda med bly eller koppar. Lanternorna äro i sitt slag mycket prydliga och af godt arbete , ehuru natur­ ligtvis icke i harmoni med tornens stil. Jag tillstyrker icke deras borttagande förr än absolut af nöden. Jag vi sar som alternativ gotiska spiror af trä täckta med koppar, springande från »gafveletter» af sten . Mina här medförande skizzer visa effekten af dessa tornspiror från olika punkter. Det vestra Tornet Detta rätt väldiga torn tillhör två perioder (icke räknan­ de lanternan). Den nedersta delen, bestående af tre af­ delningar till höjden af nuvarande mellanskeppets tak­ fot uppfördes antagligen under första fjerdedelen af 1200-talet. Åt vester hade tornet en portal (rundbågig) som ännu är i behåll men något förändrad; det möjligen skulpterade bägfältet fattas . Ofvan portalen sitter en rundbäglist såsom bas för andra afdelningen , hvilken båglist antagligen fortsattes från tornet österut på båda sidorna som bäggesims under dåvarande sidoskepps takli sten , ä långt som det lilla tvärskeppet och sedan ät ö ter till och med tornen , vid olika höjder. Andra af­ delningen har i vester en jemförel evis liten fyrbladig fönsteröppning , samt tvenne gluggar tillhörande det ännu på norra , fordom också på södra sidan af tornet befintliga galleriet. Dessa gluggar äro nu rakslutna , men ha måhända förr varit rundbågiga , och som sådana vi sar jag dem . Det fyrbl adiga fönstret är i godt tillstånd , men borde fä bättre glas i »grisaille». Den tredje afdelningen hade fordom två rader af rundbågiga tvådelade gluggar, två i hvarje rad , således fyra inalles. De östra , norra och södra sidorna hade hvardera en rad af två två-delade rundbågiga gluggar i linie med vestra sidans öfver ta rad . Af alla dessa tio gluggar äro nio tillmurade och endast en , den nedersta sydöstra på vestra sidan, öppen. Denna har förlorat sin midt­ kolonn eller post och är försedd med en simpel lucka. Huruvida rester af midtkolonnen och de små bågarne finnas i dessa gluggar har jag icke ännu kunnat under- öka. Emellertid har jag visat dem alla restorerade , d . v. s. med midtpo ter, ehuru jag tror att der funnits små kolonner med romanska kapitäl. Från en rent arkeologisk synpunkt är det rigtigt att öppna upp dessa gluggar, och från en arkitektoni k synpunkt vore det också fullt rigtigt , under förutsättning att tornet slutade der, hvilket det fordom gjorde . Men med den 46 fot höga murmas a om derofvan tillkommit , är det frågan , huruvida det hela, så behandladt , verkar för­ delaktigt. Anordningen strider tvärt emot den princip man bör följa vid komponerandet af ett å pas stort torn , der de lägre massorna böra vara lugna och först då man kommer högt upp , kan man göra bekröningen så prydlig som helst. Hvad jag här gjort har skett med hänsyn till den åsigt som Öfverintendents Embetet genom sitt ombud , arkitekten Gustaf Petterson , tyck­ tes hysa; men icke af egen öfvertygelse. Murverket i den äldre delen af tornet är godt, men frågan är huru­ vida det är tillräckligt säkert för att tillåta en sådan anordning. Den fjerde eller öfversta afdelningen lär ha kommit till år 1423 , d. v. s. då mellanskeppet antagli­ gen fick sin nuvarande påbyggnad , ty i ve ter må te taket ansluta sig till detta torn . Denna fjerde afdelning är om jag redan antydt 46 fot hög, i sin öfra del genombruten af ex rundbågiga , tvådelade gluggar, två på hvardera af de vestra , norra och södra sidorna. Murverket är icke af så god beskaffenhet som den äldre af elden o kadade delen af tornet , och gluggarne äro måhända de gamla, omflyttade, eljest skulle de fått en gotisk form , enligt den då gängse stilen ( 1423). Tornet af lutes medelst en lanterna som tillkommit efter branden på 1700-talet. Att denna lanterna är för kyrkan vanprydande lider intet tvifvel , men den får väl stå tills den nä ta gång tarfvar reparation , då bäst vore att rifva ner herrligheten och er ätta densamma medelst en gotisk tornspira. En sådan har jag vi at som alternativ både å de geometriska ritningarne och å mina skizzer som åtfölja denna krifvel e. - Jag till­ lägger att jag restaurerat gafveln af ödra galleriet , ock å (å alternativet) des betäckning. Den vestra por­ talens bågfält har jag icke fullbordat i sten, utan bibe­ hållit fönstret , dock med annat glas , af det skäl att torn­ 14 - 785538 Vi sby Domkyrka BILAGOR 209 rummet begagnas för sittplatser och att mera ljus är der nödvändigt än man får från kyrkans fönster. - Alla torngluggarne böra för e med »louvres» täckta med bly eller koppar. Kapellet Vid en undersökning , verkställd i hösta , förvånade det mig att denna intre santa byggnad icke lidit större skada både till hvalf och murar, än hvad som verke­ ligen är fallet. De a äro rätt försvarligt byggda, eljest lider intet tvifvel att den svåra murmassa som finnes i den stora stilvidriga gafveln , sträfpelarnes origtiga ställning i förhållande till hvaltbågarne , samt de fyra låga men tunga sträckmurar som uppfördts inpå hvalf­ kuporna för att hjelpa uppbära den tunga takresningen , skulle blifvit ytterst menliga för murar och hvalf. Se ritning N 9 -A. Denna barocka gafvel , detta tunga tak och dessa obehötliga murmassor A böra borttagas för byggnadens säkerhets skull ; ett nytt tak uppföras, samt de ursprungliga fialerna m. m. återställas . År 1891 tänk­ te jag på ett sätt hvarpå detta skulle kunna åstadkom­ ma , neml. medelst tre tak med gatlar mot söder. Men då detta kom till utförandet grundande mitt förslag på några mått jag ej Jelf tagit , men om jag erhöll 1894, fann jag att ett vi t vertikalt mått (vertikala måttet mellan listen om löper under »clerestori»-fönstren och underkant af Kapellets taklist) icke medgaf dessa gatlar, som då skulle blifvit alltför tryckta. Att låta gafveln få spel igare vinkel än taket kunde ju icke så­ som varande dålig arkitektur tillstyrkas. Följaktligen föreslog jag ett kroppåstak från öster till vester, i ock för sig som betäckning för Kapellet rigtigt i ide. Men ­ vid närmare personlig undersökning i höstas (1895) fann jag att det vertikala måttet , hvarpå jag grundade mitt förslag , verkeligen var större än jag förmodat , hvadan jag åter kunde tillämpa min ursprungliga ide om de tre taken med sina gatlar och är det på grund derutaf som jag nu visar denna anordning, hvilken öfverensstämmer med min etsning af 1891 som här bi­ fogas. Jag anser icke detta tak det bästa i konstruktion , men det är fullt utförbart ( e ritningen Nr 8). Man tänker sig sidoskeppets tak fortsatt inpå hälften af tornet ödra ida , låter de tre taken ansluta sig till det- amma, naturligtvis med öppning mot kyrkan hvar dessa tak inträffa , samt uppfyller vinkeln mellan taken med en bred ränna af passande lutning åt söder, täckt med bly, hvarmedelst vattnet afrinner genom fialerna och vattenkastarne (Ritning nr 8). Rännorna äro ej af ansenlig längd och kunna mycket lätt göras fullkomligt täta med iakttagande af vanliga konstruktions- och försigtighetsmått ; ett arbete utförbart af hvilken duglig 210 VISBY DOMKYRKA blytäckare som helst. Mot öster och vester finnas fot­ rännor som uttömma sig genom hörnfialerna och der anbragta vattenkastare. Att dessa alltid varit afsedda att afleda vattnet, kan man lätt öfvertyga sig om, ty rännan å vidundrets rygg upptäckes lätt från tornets »altan» och är blytäckt tvärt igenom hufvudet uti hvars gap blyet kan ses nedifrån. Jag har en och annan gång sjelf fått mig en oväntad dusch från dessa gap. Jag delar således icke Herr Gustaf Pettersons åsigt att dessa odjur tjenat endast som ornament. De äro allt för ansenliga. Dessa vattenutkastare äro förträffligt arbe­ tade. De två på »Fornsalen» befintliga, som fordom suttit på Kapellets södra sträfpelare, framskjuta icke mindre än fyra fot från sträfpelaren. De visas här å ritningen Nr 14. Se här nedan de ungefär lika stora hörn-utkastarne. De andra föreställa Simson och lejonet , samt ett lejon som visar en svans på hvar sida af kroppen och som tycks åtnjuta ett godt humör, trots den riskabla situationen. Ofvanför dessa vattenutkastare har jag dragit in sträfpelaren något litet , af två skäl , neml. I) Fialens tyngd kommer derigenom att delvis öfvertlyttas på muren utan att derför förlora sitt »raison d'etre», och 2) gafvelns murkappor få en passande afslutning mot fialens sidor. Beträffande Kapellets murar, äro dessa i rätt godt stånd , och bli ännu bättre då de lättas från den nuva­ rande gafvelns väldiga börda, och då hvalfvens tryck minskas genom borttagande af de ofvannämnda mur­ sträckorna (A. ritningen 9) . Jag har visat den sydvestra sträfpelaren återställd till sitt fordna skick med hörn­ kolonnetter m. m. såsom på den sydöstra. Å båda södra sträfpelarne märkas tydliga spår efter temligen grofva bandlister som troligen liknat den som ännu finnes på vestra sträfpelaren, och har jag visat dessa återställda. Jag är icke af den mening att sydöstra sträf­ pelarens hörn-listverk bör göras alldeles nytt. Åter­ ställande af en och annan bortfallen sten möter krafvet härvidlag. Man bör spara de gamla ytorna så mycket som möjligt , såvidt deras tillstånd icke hotar byggna­ dens bestånd till menlig grad. Att göra allt det gamla »helt» och »fint» så att säga är att förfina bort de gamla vördnadsvärda murarnas historia, som tyvärr gjordts på alltför många ställen i Europa, men laga litet här och der, hvarest absolut behötligt , det blir en annan sak. Denna anmärkning gäller också den intressanta portalen. Litet trasig är den ju nertill, något stympad till fialer och skulptur, (som bör repareras) , men me­ ningsrik är den sådan den nu står, och har en prägel som den skulle förlora om den gjordes alldeles ny. Arkivolten är ju i godt stånd. Beträffande baldakinerna å sträfpelarne borde visserligen deras små bekröningar återställa ; också deras hörnkolonner, samt konsoler­ na, hvarutaf den vestra har totalt förstört ; äfven borde helgonen återställas, exempelvis St Petrus och St Paulus. De stora och klumpiga korsblommorna som kröna de små fina fialerna med deras vackert arbetade detaljer af rosverk m. m. samt en viss bri t på propor­ tion här och der vittnar om tyskt inflytande. Jag visar en ny dörr af ek , raksluten , med ett bågfält äfvenledes af ek, föreställande Bebådelsen (se ritningen Nr 16) . Fönsterposter och rosverk tarfva reparation. Det sydöstra har delvis trämasverk som bör ersättas med sten ; och rosverket i det stora vestra fön tret behöfver förnyas . Vid kostnadsför lags uppgörande böra alla dessa detaljer noga undersökas , endast att man bör spara det gamla så mycket som möjligt. Jag visar ett alternativ för Kapellets betäckning ­ kroppåstak från vester till öster med vindskupor (»lucarner»). I detta fall blifva fialerna mindre , eller rättare kortare (de skola alla göras efter de rester som finnas på Fornsalen). De behöfva icke, såsom vid of­ van beskrifna förslag indragas öfver vattenutkastarne, och fotrännan löper fritt rundt om hela taket ut­ tömmande sig genom vattenutkastame. Öfver Kapel­ lets nordvestra del visar jag ett lätt sluttande blytak (eller koppar) ; vidare ett luttak öfver trappan (Se rit­ ningarne Nrs 24 & 25) motsvarande det gamla galleriet , samt en ny vestra gafvel till sidoskeppet , som ofvan nämndt är. Rännan mellan sidoskeppstaket ochKapel­ lets får fall åt båda hållen. Taken täckas med tegel och rännorna med bly, hvartil det gamla som delvis finnes qvar kan begagnas. Detta taks konstruktion är särdeles enkel , då deremodt den andra betäckningen med tre tak och gaflar blir ganska invecklad , enkel som den ser ut på ritningen Nr 8. Jag tror näppeligen att den ur­ sprungliga ideen här var att begagna tre tak med gaflar antingen upprätta eller lutande. Taken springa alltför långt fram från hufvudkyrkan. Hade sådana tak varit meningen så hade man nog så lagat att sträfpelarne kommit att motsvara hvalfbågame (se ritningen Nr 4). Afsigten har varit antingen ett stort luttak eller ett kroppåstak från vester till öster. Ett luttak har verke­ ligen funnits, men måtte ha varit rätt oskönt, sedt från öster eller vester. Af diagramen (se ritningen Nr 15) synes det klart att ett sådant luttak icke kunnat ses alls från någon punkt å kyrkogården mot söder, ty sjelfva taklisten döljer t. o . m. största delen af mellanskeppets sträckmur. De gamla berodde för sin effekt på de pryd­ liga fialema mera än på taket. Om vi nu studera diagramen Nr 15 så finna vi I) att en linie dragen från ögats höjd (på det längsta afstånd man kan komma på kyrkogården åt söder) till kapellets taklist b så inträffar denna linie högt upp på mellanskeppets sträckmur. 2) Att om en linie drages från ögat till den lägsta synliga öppning a mellan gatlar­ ne , så inträffar denna linie så högt upp som vid mellan­ skeppets taklist. 3) att en linie dragen från ögat genom kroppåstakets spets d inträffar ett stycke upp på mel­ lanskeppets tak , samt 4) att om linien drages genom gafvelspetsen e, så inträffar densamma långt öfver kyr­ kans tak . Således kan man i intet rimligt fall skönja »clerestoriet» från kyrkogården i söder. Icke heller kan man från »Ryska gränd» se detta part i ty del s stå träd i vägen och dels husknutar. Än mindre kan man från »Södra Kyrkogatan » se »Clerestoriet» för de fram­ skjutande tre takens och gaflarnes skull, ty denna gata ligger i betydligt sned vinkel mot kyrkan ; och först då man kommer ett godt stycke ner på torget kan man öfver taken skönja »Clerestoriet»; så att här vid lag vinner man ingenting synnerligt med gaflarne. Med kroppåstaket är det nu emellertid så att om man går ner på Södra Kyrkogatan t. ex . 100 meter från kyr­ kan , så kan man öfver kroppåstaket e »Clerestori »­ fönstren till hälften och från torget invid Sta Karin ser man hela sträckmuren obehindradt vare sig man har att göra med gaflarne eller det enkla kroppåstaket; så att om uppgiften är att få fram »Clerestoriet>, , kan det komma ungefär på ett ut hvilketdera sättet man be­ gagnar. Jag har gjort gafvelritningarne mera utförliga än »alternativet», ty jag har velat öfvertyga mig sjelf att denna min ursprungliga ide är den rätta. Jag tror knappast att jag härutinnan fullt lyckats. Om man ser kyrkån från hvalfven å St Lars t. ex. så kunna visser­ ligen icke gaflarne (Nr 20) med sina långa fram­ springande tak föredragas framför det andra sättet (Nr 21) . Å det sednare frambringar man dessutom den gamla sidoskeppsgafveln , så att på det hela taget i enkelt aestetiskt så väl som i praktiskt hänseende torde »alternativet» vara det rätta sättet att lösa frågan. Fialerna behöfva ej vara högre än de ursprungligen varit, och hela historien är betydligt billigare , som ju också bör anses vara af vigt. Börjar man sålunda när­ mare granska och analysera frågan , så tror jag att man kommer till det resultat att det enklaste sättet är också det bästa. ~ Kapitelhus~ Jag har visat ett nytt Kapitelhus med Konsistorii ses­ sionsrum och sakristia m. m., ty enligt min mening är den nuvarande byggnaden så störande för kyrkans nor- BILAGOR 211 ra sida att jag icke gerna kunde vi a densamma på rit­ ningarne . Såsom endast önskvärdt och icke väsendtligt behöfver det ju ej upptagas i kostnad förslaget. Här finne ju betydligt mycket mera att orda om, men det är väl icke nödvändigt för mig att särskilt specificera hvarenda sten som behöfver er ättas, hvartenda murstycke som tarfvar förstärkande, hvar­ enda liten detalj , som en byggmästare bör se och upp­ täcka under arbetet. Man måste vara på stället för att i deta lj kunna undersöka allt sådant. Att byggnaden behöfver en genomgående reparation torde hvar och en som sett den amme inse. T. o. m. det lilla jag kunnat visa i de teckningar som åtfölja detta utlåtande torde bekräfta detta påstående; och det är ju önskvärt att ett så lärorikt exempel på medeltidens byggnadskonst som Wisby domkyrka bör hållas i stånd och försvaras för efterkommande på ett värdigt sätt . - Nekas kan ju icke att de tre gotiska tornspirorna verka långt mera harmoniskt än de nuvarande , och i sinom tid få vi hoppas att de komma dit , men då böra icke de nuva­ rande sättas i så godt stånd att det näppeligen skulle synas logiskt att rifva ner dem . Följande ritningar och skizzer åtfölja och illustrera denna skrifvel se: I. Kyrkan grundplan. 2. Södra och ve tra sidorna. 3. Östra och norra sidorna. 4. Genomskä rning åt öster. Do af Kapellet , åt söder. 5. Alternativ , vi sande ett enklare tak öfver Kapellet samt gotiska tornspiror. 6. Alternativ, visande vestra sidan. 7. Alternativ , visande östra sidan. 8. Plan af Kapellets tak , två sätt . 9. visande Kapellets och sidoskeppet nuvarande tak . IO . Korets gafvel. 11. Korets gafvel. 12 . Takplan af kyrkans östra del. 13 . Skizz visande östra gafvelns och södra tornets nuvarande tillstånd. 14. Södra Kapellets vattenutkastare , nu på ,, Forn­ salen». 15. Diagram, visande synlinier från gatan m. m. 16. Kapellets portal m. m. 17. Wisby från »Klinten» (på norr) visande Mariakyr­ kan restaurerad . 18. Kyrkan , från torget , (visande gotiska tornspiror och tre tak och gaflar öfver Kapellet) . 19. Kyrkan , från torget, (visande gotiska tornspiror och enkelt tak öfver Kapellet). 212 VISBY DOMKYRKA 20. Kyrkan med gotiska tornspiror, samt tre tak med gaflar öfver Kapellet sedd frän St Lars. 21 . Kyrkan med gotiska tornspiror samt enkelt tak öfver Kapellet. Källor och litteratur HANDSKRIVNA KÄLLOR Stockholm RA: Visby domkyrkas brevsamling: pergamentsbrev 1556­ 10-18. Visby stads kyrkas specialräkning 1694-1695. General­ guvernörens över drottning Kristinas underhållsländer in­ komna skrivelser från personer och myndigheter: skrivel e från borgmästare och råd i Visby 1659-08-05 ; skrivelse jämte bilagor från superintendenten J Brodi1111 s 1659-01 -17; skrivel­ se från guvernör L Fritz 1661-07-20. Överintendentsämbetets arkiv: Charta och Grundritning till Sjö- och Stapulstaden Wisby av J Fin eman 1748 (1750) (H88); skrivelse från biskop C E Hal/ström 1849-06-22 ; beskrivning till planscherna över S:ta Maria kyrkogård av F Bäckman 1863 ; brev från biskop Gez von Scheele 1888-02-17 ; skrivelse från AH Hägg till ark G Petterson 1894-09-24; skrivelse från G Petterson 1896­ 04-17 ; skrivelse från A H Hägg 1896-04-29; pm ang restaure­ ringen 1896. Ritningar: I bl uppmätn av kyrkan. A W Lund berg 1868 I bl kopia av äldre ritningar över k:ogårdsmur, por­ tar mm; 4 ritn till vissa inredningsföremål. G Petterso11 1890; I bl ritn till läktare och orgelfasad . G Petterson 1892; I bl ritn till återställande av södra korfönstret. N Pettersson 1892 ; 4 bl (12 skisser till restaur). A H Hägg 1896; 6 bl ritn till tak­ täckningar. A H Hägg 1896-1897 ; 2 bl blåkop, nytt förslag till yttre restaurering. G Petterson 1897 ; 8 bl ritn till restaura­ tionsarbeten ; I bl ritn till ny sakristia . L Peterson 1900; I bl ritn till altarbord i Marie kapell . G Petterson ? 1900; I bl ·ritn till ändring i restaureringsplanen . A H Hägg 1900; I bl ritn till nytt altare . A H Hägg 1904; 3 bl förslag till målning i koret. A H Hägg 1907 ; I bl ritn till uppställning av gammal altar­ tavla i södra sidoskeppet 1911. ATA: teckning av N L Löfgre11 1815 ; lavering av L Ceder gren o 1850; uppmätning av korfönster av N Pettersson 1892 ; anteckningar och skisser av E Ekhoff 1910; E Fants brev och ritningar 1927-1948; inventarium 1830 av stadskaplan C E11eq11ist m fl ; ritnings-, plansch- och aktsamlingen . - Raä, K-byråns arkiv : i bl nytt arkiv o förändring av sakristia. E Fa111 1927 ; i bl kydd för värmeelement. E Fa111 1928; 3 bl värmeledningsanläggn . W Andersso11 1928; I bl förändr av tak över passage t sakristian . W Dahlqvist 1930; i bl täckning av valv . K Norberg 1937 ; 2 bl förs! t restaur. E Fant 1944; 2 bl uppmätn ritn . E Fant 1942 ; I bl uppmätn . J W Ham11er 22. En etsning utförd 1891. - En forntidsbild av Wisby. 23 . Rester af Kapellets fialer , å »Fornsalen». Axel Herman Hägg i Mars 1896. 1925 ; 3 bl förslag t restaur. E Fa111 1944 ; 4 bl uppmätn . E Fant 1943, 1945 ; 8 bl restaureringsförsl. E Fant 1946; 6 bl restaure­ ringsförsl. E Fa11t 1946; I bl förs) t dräner av k:ogård mm . 0 Karth 1948 ; 2 bl bronstavla till Hansamonument. E Fant 1950; I bl uppmätn av pastorsexp, planer, tvärsektioner. Länsark kontoret i Visby 1952; I bl försl tombyggnad av dito. 0 Karth 1953 ; I bl förs) t högta laranläggn . AB Hörteknik 1954; 4 bl försl t innerfönster. 0 Karth 1957; 4 bl försl t klock­ spel. AB Westerstrand & Sö11er 1959; 2 bl förs] t elinst för klockspel. L Träff 1960; I bl försl t kopparplåt på tornhuvar­ na. E Hoff, I Bergmar 1961 ; 2 bl förs! t autom snösm av tak­ rännor o stuprör. F:a Elritn i11gar 1967 ; 12 bl förs! t tillbyggnad av församlingshus . A Philip 1975 . KB : N R Brocman , Historiskt-topografiska samlingar, avd Gotland (M: 10: 8): teckning av domkyrkan av S Abildgaard 1753 ; D G Nescher, Samling av ritningar etc (Fm 18): förlaga till Svecia antiquas visbybild ; F W Scholanders familjearkiv : brev till P A Säve; J Wallin , Analecta Gothlandensia 1-111 . Krigsarkivet : Plan affWiesby Slott och stadh 1646; förslag till ny stadsplan för Visby 1650-talet. Nationalmuseum: akvareller av F W Scholander 1851; d:o av F Z etten vall 1886. Nordiska museets arkiv : odaterad och osignerad teckning av kapitäl; fotografier av Stora kapellets portal. Stockholms tadsmuseum : teckning av domkyrkan av P A Siive (originalteckning till litografi i Siive-Bergman , Gotland och Wisby i taflor). Dep i GF . Uppsala Uppsala universitetsbibliotek: P A Siive , Gotländska sam­ lingar 1-4 (R 623 : 1-4); de11s, Teckningar av gotländska forn­ föremål (S 170: 1-2). Visby Byggnadsnämndens arkiv : stadsplan 1968; utdrag ur grund­ kartan S:ta Maria 23 1974 ; ombyggnadsritningar till kommi­ nisterbostället 1897 och 1942; ritningar till nytt klockarebo­ ställe 1897 ; förslag till inredning av vindsrum i kyrkans mate­ rialbod 1899. Gotland forn al arkiv : A H Häggs kopiebok ; J Fardelins anteckningar och ritningar; J Kahls skissbok ; F Z etterwalls uppmätningar av portaler 1887 ; div skrivelser, tidning urklipp och fotografier rörande domkyrkan. Lantmäteriarki ve t: karta över Visby 1697 med tillhörande be­ skrivning. Länsarkitektens arkiv : uppmätningar av plan och fasader av E Hoff 1957-1958. Säveskolans arkiv : lavering av M C Anckarswärd 1826 av domkyrkan från NO. Dep i GF. Visby domkyrkas arkiv : Kyrkostämmans handlingar 1896­ 1903 (K Il b: 2 - K Il b: 3); Kyrkobyggnadskommittens proto­ koll och handlingar 1899-1903 (01 a: 7); kartor och ritningar från 1865. Bl a ett tort antal ritningar av AH Hägg och G Pet terso11 avseende restaureringarna 1890-93 och 1899-1903. ViLA : Läns tyrel ens arkiv : Avgående skrivelser 1694-1697 (A Il : 11 - A Il : 12); Ingående skrivelser 1695 (DI : 17); Lands­ bok 1700 (E l a: 18). Stora sjötullen arki v: Ingående tulljour­ nal 1656. Vi by domkapitels arkiv : Domkapitlets protokoll 1586-1 587 (A I aa: I); Koncept 1776-1779 (B I : 9); d:o 1893­ 1895 (BI : 29); Kungliga brev 1690-1700 (E I: 3); d:o 1869 (E l :36); d :o 1874 (El : 41 ); Övriga inkomna skrivelser 1860 TRYCKTA KÄLLOR OC H LITTERATUR Ah/strand, J T, Arkitekturtermer. Lund 1969. Anderberg, A , »Och himmelen kom från Visby». En gammal predikstols öden . Julhälsningar till församlingarna i Visby stift 1957. - Densamme, Om tillkomsten av Visby dom­ kyrkas tornhuvar. G Arkiv 1963. Anderson, / , Vapenhus. KL. Armstrong, E A . Axel Herman Haig and his work . London 1905. Askerb/ad, C-E. Några anteckningar om Visby hospital och dess historia. GA 1945-12-18. Bader, W, Der Bildhauer des Laacher Samson . Bonner Jahr­ biicher 133 , 1928. Bauer, H och Hohmann , F G, Der Dom zu Paderborn. Paderborn 1968. Die Bau- und Kun tdenkmäler von West­ falen , Miinster 1893-. Behling, L , Gestalt und Geschichte de Masswerk . Halte 1944. Bergman , C J , se Säve-Bergman . Björkander , A , Till Visby stads äldsta historia. Uppsala 1898. Björkegren, R , Ett gammalt dokument om »Lilla Kompa­ niet» och »Skomakarelagets hus» i Visby . GA , julnr 1923. KÄLLOR OCH LI TTERATU R 2 13 (EV: 91 ); d:o 1894 (EV: 125); Handlingar ang domkyrkans restaurering 1883-1892 (FXVII: I). Visby församling arkiv: Övriga skrivelser 1779-1840 (J : I); Socken tämman proto­ koll 1830-1861 (K I: I); d:o 1833- 1859 (K I: 2); Kyrkostäm­ mans protokoll 1862-1892 (K Il a: I); Kyrkostämmans hand­ lingar 1870-1895 (K Il b: I); Kyrkorådet protokoll 1708-1900 (K lll a: 1- K 111 a: 6); Kyrkorådets handlingar 1732-1899 (K 111b: 1-K 111b: 16) ; Huvudräkenskaper 1599-1895 (LI a: 1- LI a: 19); Special räkenskaper 1772-1874 (LI b: 1­ Ll b: 4); Div räken kaper 1738-1881 (Llc :2- Ll c: 9); Kyr­ kokassans verifikationer 1692-1874 (Lid: I - Lid: 15); Räkenskaper ang reparationer 1817-1842 (LV: 2); Inventarie­ och arkivförteckningar 1680-1884 (N lll : 1-N lll : 3); Hand­ lingar ang kyrkan 1669-1891 (Ol a: 1- 0la: 6); Handlingar ang kyrkogårdarna 1680-1863 (Olb: 1- 0lb: 5); Handlingar ang kyrkliga fastigheter 1680-1882 (0 I: I). Visby hospitals arkiv : Visby hospitalsråds protokoll 1673- 1739 (AI : I ). Visby stads arkiv : Kungliga brev 1645-1724 (E I a: 3); Rådsturät­ tens akter 1653- 1726 (F I a: 2); Visby stads äldstes akter 1699 (G I: I ); Visby syneinstrument 1747-1771 (G Id : I a); Kyrko­ reparationsmedel 1817-1826 (H lll d: 5). - Div tidningsur­ klipp samt samlingen av fotografiska glasplåtar med motiv från kyrkan och dess omgivningar. Kalmar Kalmar stifts- och gymnasiebibliotek: J Wallin , Analecta Gothlandensia IV ; J Wallins samling, vol 5. Köpenlwmn Nationalmuseet : teckning av J Kom erup 1851. - Densamme, När Gotland var danskt lydland . Visby 1931. - Densamme, Stiftets danska tid . Visby stift i ord och bild . Sthlm 1951. Boedecker, A , Das Adlerkapitell im Dom zu Paderborn . Westfalen 22, 1938. Boethius, G och Romdah/, A L , Uppsala domkyrka 1258­ 1435. Uppsala 1935. Bohman , L , Visby gymnasium 150 år. Lund 1971. Bohrn , E, Biskopsgården i Visby vid 1700-talets mitt. GA 1938: 19. Bohrn , E och Westlund, P-0 , S Nicolaus och S Clemens. Sv K, vol 169. Uppsala (tr i Motala) 1977. Bog/er, T, Maria Laach . Miinchen 1971. Borger, H , Das Miinster S. Vitus zu Mönchen-Gladbach. Essen 1958. Boström . R , Sveriges domkyrkor. Sthlm 1952. Brilioth , Y, Den senare medeltiden 1274-1 52 1. Svenska kyr­ kans historia Il . Uppsala 1941. Brunius, C G, Gotland konsthistoria I. Lund 1864. Carlen , 0 , Gotland och de s fornminnen . Sthlm 1862. Carlsson , l , »Jag giver dig min dotter» 1- 11. Lund 1965 och 1972 . 214 VISBY DOMKYRKA Chmielewski, G, Glowice Kolbacza, Szadzka i Nowogarda. Materialy Zachodnio-Pomorskie , Tom 111 . Szczecin 1957. Christensen , A E. Das Artlenburg - Privileg und der Ost­ seehandel Gotlands und Liibecks im 12. und 13. Jahrhun­ dert. Danmark, Norden og 0sters0en. Kebenhavn 1976. Cinthio, E, Lunds domkyrka under romansk tid . Lund 1957. Clasen, K H, Die mittelalterliche Kunst im Gebiete des Deutschordensstaates Preussen. Königsberg 1927. Cnattingius, B, Linköpings domkyrkas kor. Sthlm 1970. ­ Densamme, Studier i Linköpings domkyrkas byggnads­ historia. Uppsala 1977. Danmarks historie , Bd 6, Reformation og Renressance 1533­ 1596. AfSvend Cedergreen Bech . Kebenhavn 1970. Dannert , L , En eldsvåda i Visby 1611 . GArkiv 1935. Dehio , G, Handbuch der Deutschen Kunstdenkmäler. Neue Folge . Nordrhein-Westfalen I. Rheinland. Regensburg 1967. Il . Westfalen . Regensburg 1969. Diarium Minoritarum Wisbyensium. SRS, Tom I, XIII. Diepen, HA , Die romanische Bauornamentik in Klosterrath und die nordfranzösische bauplastische Invasion an Maas und Niederrhein im letzten Drittel des 12. Jahrhunderts. Haag 1931. Diplomatarium Suecanum I. Sthlm 1829. Doberer, E, Lettner. Lexikon för Theologie und Kirche, Bd6, 1961. Dollinger, Ph, Die Hanse. Stuttgart 1966. Domkyrkans förvaltning och ekonomi . SOU 1949: 63 . Ehrhardt , D E, Die älteren Baustoffe Bremens und seiner Umgebung. Niedersachsen 27 , 1921-22. Ekhoff, E, S:t Clemens kyrka i Visby . Sthlm 1912. El/ger, D och Ko/be J , St Marien zu Liibeck und seine Wandmalerien . Neumiinster 1951. Engeström , R , Medeltida bronsgjuteri på Gotland. En nyupp­ täckt verkstad i kv Priorn i Visby . GArkiv 1974. Eriksson , E, Fredrik Wilhelm Scholanders brev till Pehr Säve. GArkiv 1967. Falck , W, Visby hamn och sjömuren . GArkiv 1969. - Den­ samme, Märkliga fynd i visbykällare. GArkiv 1970. ­ Densamme, Ryska kyrkan i kv Munken , GArkiv 1971. Fritzel/, G, Nya synpunkter på Visby stads äldsta historia. Visby stadsbiblioteks årsskrift 1959. - Densamme. Visby i världshandelns centrum. Glostrup 1972. - Densamme, Biskopshuset i Visby. De hundra kyrkornas ö 1974. Frö/en, H , Visby domkyrkas pågående restaurering. Sv D 1900-07-09. Föreningen Gotlands Fornvänners fastigheter. GArkiv 1966. Gau/, 0, Die romanische Baukunst und Bauornamentik in Sachsen. Diss. Magdeburg 1932. - Densamme, Oas Miin­ ster zu Herford . Bilefeld 1962. Glossarium artis, Gewölbe und Kuppeln. Tiibingen und Stras­ bourg 1975. Griep, H-G, Kirchen und Klosterbauten des 12. Jahrhun­ derts in Goslar. Harz-Zeitschrift 16, 1964. Grundmann, G, Die kunst- und kulturgeschichtliche Be­ deutung des Liibecker Doms. 800 Jahre Dom zu Liibeck. Liibeck 1973. Haastrup , U, Kristi himmelfartsspil i Visby . Fv 1973. Hallgren , C J, Gotländska släkter I. Visby 1926. Hamberg, P G, Tempelbygge för protestanter. Uppsala 1955. Hamner , J W, Visby domkyrkas gravstenar. Gotlands grav­ stenar I. Sthlm 1933. Handlingar rörande Visby domkyrka, dess jordar och inven­ tarium. Länsarkivets aktpubl!kationer IV. GArkiv 1933. Hansische Wisbyfahrt. Utgav Karl Koppman . Hamburg und Leipzig 1883. Herr/in , 0 , Några anteckningar om Axel Herman Häggs restaurering av Visby domkyrka. De hundra kyrkornas ö 1962. Hida/ , S , K H Gez. von Scheehe prelat , pilgrim, politiker. Nyköping 1977. Hi/debrand, H , Visby domkyrka och dess grafvar. KVHAA:s Månadsblad 1890. - Densamme, Wisby och Dess Minnes­ märken. Sthlm 1893. Holmquist , H , Öfversikt öfver domkapitlens historia i Sve­ rige. Betänkande - angående organisation af stiftsstyrelse mm. Sthlm 1907. Hölscher, U, Forschungen zur mittelalterlichen Sakralbau der Stadt Goslar. Niederdeutsche Beiträge zu Kunst­ geschichte III , 1964. ]anse, 0 och Svahnström , G, Visby stadsmur. Svenska forn­ minnesplatser 24. Uppsala 1970. Jansson, Hj, Visby kapitel under den danska tiden (1586­ 1645). Hist Studier tillägnade Harald Hjäme. Uppsala och Sthlm 1908. Johansen, P, Die Kaufmannskirche im Ostseegebiet. Vor­ träge und Forschungen, Bd IV. Lindau-Konstanz 1958. - Densamme, Die Kaufmannskirche. Acta Visbyensia I. Uppsala 1963. Jordan , K, Zu den Gotland-Urkunden Heinrichs des Löwen. Hansische Geschichtsblätter 91 , 1973. Jiirgens , W, Das Domparadies - eine Verpflichtung. 800 Jahre Dom zu Liibeck. Liibeck 1973 . Kah/, G, Die Zwerggallerie . Wiirzburg 1939. Kamphausen, A, Deutsche und skandinavische Kunst. Heide in Holstein 1956. Karling, S , Riga domkyrka och mästaren från Köln 1-11. Konsthistorisk tidskrift X och XI, 1941-42. - Densam­ me, Kolonnskulpturerna i Lundadomens krypta. Nordisk medeltid . Uppsala 1967. Kautsch, R , Der romanische Kirchenbau im Elsass. Frei­ burg/Br 1944. Kiesow , G, Das Masswerk in der deutschen Baukunst bis 1350. Diss (otryckt) . Göttingen 1956. Kinberg , A, Gotländska slägter. Visby 1889-97. Klintberg , M, Fruntimmerssamfundet i Visby 1823-1923. Visby 1961. Klingwal/ , J G, Fornlemningar i Wisby. H 1-11. Sthlm 1823­ 24. - Densamme, Kort sammandrag af Gothlands och Wisby Stads Historia. Sthlm 1834. Kroh, M, Die spätromanischen Fensterformen im Kirchen­ bau des Rheinlandes. Diss Mainz 1960. Kubach, H E och Verbeek , A , Romanische Kirchen an Rhein und Maas . 2. Aufl Neuss 1972. - Desamma, Romanische Baukunst an Rhein und Maas, Bd 1-3. Berlin 1976. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid . Malmö 1956-. Kunstdenkmäler der Rheinprovinz. Dösseldorl' 1891-1944. Kyrkohandbok, hvaruti stadgas, huru gudstjensten i svenska församlingar skall förrättas. Sthlm 1854. König , A, Die mittelalterliche Baugeschichte des Bremer Domes. Bremen 1934. Körte, W, Oas Freiburger Mönster. 1969. Lagerlöf, E, Gotländsk stenskulptur från gotiken. Uddevalla 1975. Lagerlöf, E och Svahnström , G, Gotlands kyrkor. 2 uppi. Uddevalla 1973. Larsson , N-G, Visby , kv. Munken . GArkiv 1976. Lassen , H , Oas romanische Löbeck. AA XIV, 1943. Lemke, O W, Visby stifts herdaminne. Örebro 1868. Levin, H , Bidrag till Visby stifts historia 1-111. Kyrkohist årsskrift 3 (1902), 4 (1903) , 10 (1909), 11 (1910). Liden , H-E, Middelalderen bygger i stein. Blindern 1974. Lindblom , A , Sveriges konsthistoria I. Sthlm 1944. Lindström , G, Anteckningar om Gotlands medeltid 1-11. Sthlm 1892-1895. Linner/Velm , J C, Bref under nya resor i Sverige. Sthlm 1806. Lithberg, N , Kring Visby Mariakyrka. GArkiv 1929. Lundahl, J , Visby hospital och dess historia. Go 1922: 105. Lundberg, E, Iakttagelser angående 1100-talets murnings- teknik. Fv 24. 1929. - Densamme , Staden och dess min­ nesmärken . Visbybilder från forntid och hansevälde. Sthlm 1939. - Densamme, Byggnadskonsten i Sverige under medeltiden 1000-1400. Sthlm 1940. - Densamme, Visby. Kyrkoruinerna och domkyrkan. Svenska fornmin­ nesplatser 22. Sthlm 1934, 2 uppi Sthlm 1951, 3 uppi Lund 1962. - Densamme, Linköpings domkyrka. Ord och Bild 42, 1933. Liibeck 1226. Reichsfreiheit und friihe Stadt. Utgav Verein för Löbeckische Geschichte und Altertumskunde. Löbeck 1976. Magirius , H, Der Freiberger Dom. Weimar 1972. Maue, H, Rheinisch-staufische Bauformen und Bauornamen­ tik in der Architektur Westfalens. Diss Köln 1975. Mo/er, W, Bidrag till en gotländsk bibliografi. Västerås 1914. Muhlen, F , Der Dom zu Mönster und seine Stellung in der mittelalterlichen Architektur. Monasterium, Festschrift zum siebenhundertjährigen Weihegedächtnis des Paulus­ Domes zu Mönster. Mönster 1966. - Densamme, Die grosse Marienkirche zu Lippstadt 1222-1972. Lippstadt 1972. Mt1ller, E, Om danske lektorier. Fra Nationalmuseets ar­ bejdsmark 1950. Nyberg, E, Gotländsk släktbok. I. uppi, Norrköping 1910. 2. uppi , Ekenäs 1938. Palladius , P, Kirkeordinansen paa dansk 1539. Utg av Lis Jacobsen . Kebenhavn 1911. - Densamme , Visitatsbogen. Utgav Lis Jacobsen . Kebenhavn 1925. Pernler, S-E, Gotlands medeltida kyrkoliv . Nyköping 1977. KÄLLOR OCH LITTERATUR 215 Prestmötet i Wisby den 18, 19 och 20 sept 1832. Handlingar från ... Wisby 1833. - Prestmötet i Visby den 13-15 augusti 1895. Visby 1895. - Prästmötet i Visby den 13­ 15 augusti 1901. Visby 1901. - Prästmötet i Visby den 26­ 28 juni 1928. Visby 1929. - Prästmötet i Visby den 10­ 12 augusti 1948. Visby 1949. Rauch , C och Katzmann , V, Fritzlar. Die alte Dom- und Kaiserstadt. Töbingen 1974. Rave , W, Die Stufenhalle. Westfalen 19, 1934. - Densamme, Der Bischofsturm zu Coesfeld. Westfalen 25, 1940. Reallexikon zur deutschen Kunstgeschichte. Art Empore. Reclams Kunstfiihrer. Niedersachsen-Hansestädte-Schles­ wig-Holstein. Stuttgart 1967. Rheinlande-Westfalen . Stuttgart 1964. Reissmann , K , Romanische Portalarchitektur in Deutsch­ land . Diss. Wörzburg 1937. Roosva/, J , Legender och symboler i Uppsala domkyrkas koromgång. Sthlm 1908. - Densamme , Studier till Visby · domkyrkas byggnadshistoria . Arktos 1909. - Densamme, Die Kirchen Gotlands. Sthlm 1911. - Densamme, Till frågan om Gotlandskyrkomas kronologi . Kyrkohistorisk årsskrift 14, 1913 . - Densamme , Tal vid Visby Domkyr­ kas 700-årsfest den 27 juli 1925. Julhälsningar till försam­ lingarna i Visby stift 1925. - Densamme, Den gotländske ciceronen. I. uppi Sthlm 1926. 2. uppi Sthlm 1950. ­ Densamme, Oas baltisch-nordische Kunstgebiet. Nordel­ bingen 6, 1927. - Densamme , Medeltida konst i Gotlands Fornsal . Sthlm 1928. - Densamme, Westfälisch-gotlän­ dische Beziehungen in der Architektur des 13. Jahrhun­ derts . Hansische Geschichtsblätter 58 , 1929. - Den­ samme, Revision av gotländska dateringar IV. Fv 1934. - Densamme , Den kyrkliga konsten under medeltiden. Boken om Gotland I. Sthlm 1945. - Densamme, Gotlands kyrkokonst. Sthlm 1952. Romdah/, A L , Linköpings domkyrka 1232-1498. Göteborg 1932. - Se även Boethius-Romdahl. Rosman , 0 , Gotlands folkmängd under 1700-talet. GArkiv 1933 . Rydbeck, 0, Bidrag till Lunds domkyrkas byggnadshistoria. Lund 1915. - Densamme , Trabes och lectorium i skånska kyrkor. Äldre kyrklig konst i Skåne. Lund 1921. Ryden, A J , Sveriges kyrkolag af år 1686; Jemte ännu gäl­ lande stadganden, genom hvilka den blifvit ändrad eller tillökt. 2. uppi. Jönköping 1846. Samling af kommunala stadganden för Visby stad . Visby 1904. Sartorius, G F, Urkundliche Geschichte des Ursprungs der deutschen Hanse . Bd 2. Hamburg 1830. Schubert, E, Der Naumburger Dom. Berlin 1967. - Den­ samme, Der Magdeburger Dom. Berlin 1974. Schuck, A, Gotlands politiska historia intill Brömsebrofreden. Boken om Gotland I. Sthlm 1945. Schuck, H, Ecclesia lincopensis. Studier om linköpingskyr­ kan under medeltiden och Gustav Vasa. Sthlm 1959. ­ 216 VISBY DOMKYRK A Densamme, Gotland och biskoparna i Linköping. GArkiv 1961. Scriptores rerum svecicarum . Tom I. Upp ala 1818. Spegel, H, Rudera Gothlandica . Utg av 0 V Wennersten. Vi by 1901. Stavenow, Å , Carl Hårleman. Uppsala 1927. Steffen, R, Stenhuggarverket på Gotland och dess utövare . Kap 1-4. GArkiv 1935- 38. - Densamme, Gotlands admi­ nistrativa, rättsliga och kyrkliga organisation från äldsta tider till år 1645. Lund 1943. - Densamme , Den sociala omvårdnaden. Boken om Gotland Il. Sthlm 1945. - Den­ samme, Skolor och undervisningsväsen . Boken om Got­ land Il . Sthlm 1945. Steiner, M , Wasserspeier an Kirchengebäuden als Bestand­ teil des mittelalterlichen Dämonenglaubens. Diss (otryckt). Erlangen 1953. Steinke, W, Die BriefkapeUe zu Uibeck. St Marien-Jahrbuch 1974/75. Storck, H och Smith , J , Tegninger fra Visby og omegn. Kj0benhavn 1898. Strelow, Hans Nilssen , Cronica Guthilandorum. Kj0bing­ hafTn 1633. Strömbom , R , Calcarius . Konsthistorisk tidskrift 1942. Sundquist, N , Fyrpassmotivet i några kyrkor i Uppsala och uppsalatrakten . Uppland 1958. - Densamme, Uppsala domkyrkas anläggning och äldre byggnadshistoriska ut­ veckling. Uppsala domkyrkas restaureringsfråga. Sthlm 1968. - Densamme, Trifolium och spetstrifolium i några kyrkor i Uppland . Uppland 1961. - Densamme, Knivsta kyrkas portal. Uppland 1960. Svahnström, G, Ett nyfunnet gotländskt kapitelssigill . GAr­ kiv I944. - Densamme, Gårdsportar från Gotlands medel­ tid . GArkiv 1956. - Densamme, Gutagård och Peterhof. GArkiv I960. - Densamme , Kyrkorna i Visby . Svenska fornminnesplatser 22. Uppsala 1971. - Densamme, Häuser und Höfe der handeltreibenden Bevölkerung auf Gotland während des Mittelalters. Acta Visbyensia V. Ny­ köping 1976. - Densamme, seJanse-Svahnström . - Den­ samme, se Lagerlöf-Svahnström . Svahnström, K, Kartan som förtydligar bilden av gamla Visby . GA 1977-03-05. Swartling , / , Roma Abbey Church in the Middle Ages. Sthlm 1967. Svenska landskapslagar. Utgav Å Holmbäck och E Wessen. 4. serien . Skånelagen och Gutalagen . Uppsala 1943. Svenskt diplomatarium från och med år 1401. I-IV . Sthlm 1875-1904. Svenskt konstnärslexikon I- V. Malmö 1952- 1967. Sveriges Kyrkor. Konsthistoriskt inventarium. Gotland , Bd I-VII . 1914-. Säve, P A och Bergman , C J , Gotland och Wisby i tatlor. Sthlm 1858. Thoresen, H , Kapitelshuset i Visby. GArkiv 1944. Thiimmler, H , Die Anfänge der monumentalen Gewölbe­ kun t in Deutschland und der besondere Anteil West­ falens . Westfalen 29, 195 I . - Densamme, Neue Funde zur mittelalterlichen Baukunst Westfalens. We tfalen 3 I , I 953 . - Densamme, Die Bedeutung der Edet herrn zur Lippe fiir die Ausbreitung der westfälischen Baukunst im 13. Jahrhundert. Westfalen-Hanse-Ostseeraum, Reihe I, Heft 7. Miinster 1955. - Densamme, Mittelalterliche Bau­ kunst im Weserraum. Kun t und Kultur im Weserraum 800-1600. Miinster 1966. - Densamme, Die Zisterzienser­ kirche Marienfeld in Westfalen und ihr Einfluss auf die Marienkirche in Visby und die Zisterzienserkirche in Varnhem. Nordisk medeltid . Uppsala 1967. - Densamme, Kloster Marienfeld . Regensburg 1972. Thiimmler, H och Kreft, H , Weserbaukunst im Mittelalter. Hameln 1970. Tidmark, N P, S:ta Maria i Visby högmedeltida exteriör. Visby 1943 . Troels-Lund, Dagligt liv i Norden . 5. utg. Del Il. Sjette bog. Hverdag og fest. Kebenhavn 1929-3 I. Tuulse, A , Romansk konst i Norden . Sthlm 1968. af Ugglas, C R , Några gotländska skulpturverk i norra Tysk­ land . Fv 1914. Unckenbold, D, Untersuchungen zur Entwicklung des deut­ schen Kirchenportales von ca 1250 bis 1350. Diss. (otryckt). Göttingen 1955. Utas, J A :son, Om gotländska valv . Stencil. Göteborg 1971. Wallin , J , Gothländska Samlingar 1- 11. I Sthlm 1747. Il Göte­ borg 1776. Weigert , H , Oas Kapitellin der deutschen Baukunst des Mit­ telalters. Zeitschrift fiir Kunstgeschichte 1936. Venzmer, W, Der Liibecker Dom als Zeugnis biirgerlicher Kolonisationskunst. Zeitschrift fiir Liibeckische Ge­ schichte und Altertumskunde 39, 1959. Westlund, P 0 , Se Bohrn- Westlund . Vio llet-le-Duc, E , GargouiUe. Dictionnaire raisonne de l'architecture . Bd 6. Paris 1875 . Visby domkyrkas restaurering. Osign art i Teknisk tidskrift , h 5 och 8, 1898. Wo/ff. A , Chronologie der ersten Bauzeit des Kölner Domes 124S-1277. Diss. Köln 1968. - Densamme, Mittelalter­ liche Planzeichnungen fiir das Langhaus des Kölner Domes . Kölner Domblatt 1969. - Densamme, Der Kölner Dom, Grosse Bauten Europas . Bd 6. Weiler im Allgäu 1974. Yrwing, H , Gotland under äldre medeltid. Lund 1940. ­ Densamme, Biskop Bengts brev för Mariakyrkan i Visby . Historia kring Gotland . Sthlm 1963 . Ysander, T, Ur Gotlands kyrkoliv efter 1645. Boken om Got­ land Il. Sthlm 1945. Zeitler, R , Om Uppsala domkyrkas konstnärliga karaktär. Kyrkohistorisk Årsskrift 1963 . 217 Förkortningar AA ATA DS Fv GA GArkiv GF Go KA KB KL kv LMV NM Acta Archaeologica Antikvariskt Topografi ka Arkivet , Stockholm Diplomatarium Suecanum Forn vännen Gotlands Allehanda Gotländ kt Arkiv . Årsskrift utg av Föreningen Gotland fornvänner Gotlands fornsal, Visby Gotlänningen Krigsarkivet , Stockholm Kungl. Biblioteket, Stockholm Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid kvarter Lantmäteriverkets arkiv , Gävle Nationalmuseum, Stockholm NMK RA RAGU SD sou SRS SvD Sv K UUB VDA VFA Vi LA VSA ÖIÄ Nationalmuseet, Köpenhamn Riksarkivet , Stockholm Riksantikvarieämbetets gotlandsundersökningar, Visby Svenskt Diplomatarium Statens offentliga utredningar Scriptores Rerum Sueciarum Svenska Dagbladet Sveriges Kyrkor, Konsthistoriskt inventarium Uppsala universitetsbibliotek Visby domkyrkas arkiv, Visby Visby församlings arkiv, ViLA Visby landsarkiv Visby stads arkiv , ViLA Överintendents Ämbetets arkiv , RA -- -- -- 218 VISBY DOMKYRKA FIG 1. BAGE FIG 2. FONSTER MED MA VERK Vinkclbigc cickbigc rlll med FIG 3. KAPI TAL Täck­ - plana - Abakus köldring Halsring Liggande fyrpass Spcmri­ folicform Sckndc fyrpass Lanscn­ fo rm nrningskapical Biigarkapicii l Bladsciingclkapicii l Kalkblockkapici!I FIG 5. OCKEL Förklaring till arkitekturtermer abakus, den platta, som bildar övre avslutning på ett kapitäl , antingen med raka eller svagt konkava sidor, i sistnämnda fall vanligen prydd med en rosett , en blomma eller liten vulst , abakusblomma. Se fig 3, kapitäl absid, halvrund byggnadsdel med plats för altare, vanlig som koravslutning absidiol, mindre absid , ofta åstadkommen genom utspaming i murtjockleken arkad , valvbåge med tillhörande bärande pelare eller kolon­ ner; även en fortlöpande rad av bågar arkivalt , valvbåge över portalöppning attisk profil , pelar- eller kolonn bas bestående av en hå/käl mellan två vulster . Se fig 5, sockel baldakin , rikt utsirat skyddstak över en skulptur; bildar till­ sammans med en konsol och stödjande kolonnetter en ädikula bandvulstribba , valvribba, vars profil består av en bandfor­ mad och en rundad del bas, utskjutande profilerat fotstycke till pelare eller kolonn basilika, ofta treskeppig byggnad , vars på arkader vilande och med fönster försedda mittskeppsmurar höjer sig över sido­ skeppen (klerestorium) be slagsornamentik, dekorativt mönster imiterande smidda beslag FIG 6. VALV (kryssvalv) blindering, i dekorativt syfte gjord murförsänkning bomränna , i portalsidans murverk utsparad , ofta träskodd ränna för den bom, varmed dörren stängdes båge, se fig I empor , i västtornets första ovanvåning anordnad loge, som öppnar sig mot kyrkorummet med en arkad. Emporer kan även anordnas ovanpå sidoskeppen på båda sidor om mitt­ skeppet fia/, dekorativt miniatyrtom med spetsig spira fyrpass , se fig 2,fönster fönster, se fig 2 förkroppning, när en list eller ett kapitälband förs runt ett framspringande murparti galleri , kolonnettgalleri , dekorativt utformad gång, som öpp­ nar sig utåt med bågar och kolonnetter ge sims, profilerat, horisontellt listverk gördelbåge, förstärkningsbåge mellan två likvärdiga kryssvalv hal/kyrka , flerskeppigt kyrkorum , där skeppen är ungefär jämnhöga och jämnbreda hals ring, se fig 3, kapitäl hå/käl , se fig 5, sockel hängkonsol, se konsol hörnblad , ägg- eller bladformigt , ibland med figurmotiv för­ ZUSAMMENFASSUNG 219 sett ornament i svicklarna på en fyrkantig fotplatta till en rund bas impost , det ofta med en ge sims markerade murparti , varifrån en valvbåge utgår impostkapitäl, mellanled mellan ett kapitäl och den ovanför­ liggande valvbågen, se kapitäl fig 3 ka/kb/ockkapitäl , består av en låg bägar- eller kalkformig un­ derdel och en blockartad överdel , förekommer med eller utan dekor. Se fig 3, kapitäl kapitäl , se fig 3 karnisf ormig, S-formig profil kartusch , ornamentalt , ofta ovalt ramverk kring vapen, ini­ tialer, årtal e d klerestorievåning, mittskeppets översta fönsterförsedda del i en basilika knekt , smal kolonn , fast förbunden med bakomliggande mur­ verk , ofta stöd för en valvribba konsol , från väggen utskjutande i regel profilerad , ofta skulp­ terad bärande byggnadsdel. - Hängkonsol har mellan konso­ len och den burna delen en kort knekt eller pilaster kopplade kolonner, kapitäl etc , par av tättställda byggnads­ delar korsarm , se tvärskepp kors blomma , skulpterat krönornament i form av fyra kring en mittstängel i kors ställda blad krabba, skulpterat blad- eller knoppliknande ornament , ofta använt som kantdekoration kragsten , detsamma som konsol kryssvalv , se fig 6, valv kvadersten , rätvinkligt huggen byggnadssten lansettformig, se fig 2,fönster Linteau , balk eller annan rak överliggare över portal eller fönsteröppning /isen , obetydligt framspringande vertikalt murband utan kapi­ täl och i allmänhet även bas. Ofta förenad med en rundbågs­ fris lukarn , mindre, självständig gaveluppbyggnad, ofta med skulptural utsmyckning masverk , dekorativt , geometriskt spröjssystem av sten. Se fig 2,fönster mittkvadrat , se tvärskepp munk- och nunnetegel , se fig 4 perspektivportal , monumentalingång, inåt avsmalnande , på sidorna kolonnetter eller profilerade kanter fortsättande i Zusammenfassung arkivolter pilaster , flat väggpelare med bas och kapitäl, ofta stöd för gördelbåge ed p/attskärning, reliefteknik i trä , där ornamentets plana yta har mot botten rätvinkligt skurna sidor pseudobasilika , fal sk basilika, dvs. den basilikala exteriören med förhöjt , fönsterförsett mittparti motsvaras ej av en basi­ lika! interiör utan av ett hallkyrkorum med lika höga skepp skråkant , se fig 5, sockel sköldbåge, se fig 6 , valv sköldring, se fig 3, kapitäl sockel , fotlist på mur eller pelare , se fig 5 so/bänk , nedre sneda avslutningen utåt i en fönsteröppning slutsten , ofta ornamentalt eller skulpturalt utformad mittsten i ett kryssvalv, i regel förbunden med valvribbor, se fig 6, valv spetstrifolium , se fig 2,fönster stickbåge , se fig I , båge strävpelare , utvändig pelarliknande murförstärkning avsedd att uppta ett utåtriktat tryck från valv eller valvbåge »Stufenhalle » (ty), en övergångsform mellan basilika och hal/kyrka med något högre och bredare mittskepp än sido­ skepp men utan klerestorievåning; i arkaderna mot sidoskep­ pen mellanstöd ; bundet valvsystem, dvs. ett valv i mittskep­ pet motsvaras av två i sidoskeppen trave, av mittskeppsvalvets storlek bestämd valvsektion sträckande sig från yttervägg till yttervägg i kyrkorummets tvärriktning trepass, se fig I och 2, båge ochfönster trifolium , detsamma som trepass tvärskepp , vinkelrätt mot långhuset gående byggnadsdel , som ger kyrkan korsform ; består av mittkvadrat (korsmitt) och två korsarmar tympanon , slätt eller dekorerat bågfält över en dörröppning täckp/atta , se fig 3, kapitäl tärningskapitäl , se fig 3, kapitäl valv , se fig 6 vimperg, spetsigt gavelfält över portal vinkelbåge, se fig I , båge vu/st , halv eller kvartsrund byggnadsdel eller list. Se fig 5, sockel ädikula , eg litet hus för en helgonbild utanpå en murfasad eller pelare bestående av en skulpterad konsol och en tornar­ tad baldakin, ofta med stödjande kolonnetter i hörnen Geschichte der Gemeinde unterstand, die von deutschen Kaufleuten gegriindete Kirche Die Marienkirche von Visby wird im Jahre 1225 zum ersten weihte und ihr die Privilegien einer Gemeindekirche zweiten Mal genannt , als nämlich der Bischof von Linköping, dem Ranges verlieh. Die Gemeinde bestand aus zwei Gruppen von Gotland während des ganzen Mittelalters als Kirchenprovinz Deutschen: denen , die sich während der Handelssaison in der 220 VISBY DOMKYRKA Stadt aufhielten, und denen, die in Visby sesshaft geworden waren (Abb 2 a-b). Beiden Gruppen tand das Recht zu, einen eigenen Pfarrer zu wählen. Es gibt keine ausdriickliche Bestimmung, dass die Marien­ kirche im späteren Mittelalter den Status einer gewöhnlichen Gemeindekirche mit allen Rechten einer solchen ' und mit einem topographisch festgelegten Gemeindeterritorium erhal­ ten hätte, wahrscheinlich war das aber der Fall. Als die wirt­ schaftlichen Voraussetzungen des Handels aufGotland gegen Ende des Mittelalters immer schlechter wurden, ging die Zahl der besuchenden deutschen Kaufleute wesentlich zuriick . 1429 sah sich daher die Gemeinde genötigt, auf einen der beiden Pfarrer zu verzichten. Um aber die Kirche wirt­ schaftlich einigermassen zu sichem, bestimmte der Bischof, dass fiir die besuchenden Deutschen auch weiterhin die Ma­ rienkirche zuständig sein sollte. Unter den vielen Gemeindekirchen von Visby war die Ma­ rienkirche am Ende des Mittelalters eine der grössten und bei weitem die reichste. Als die Reformation um 1530 eingefiihrt wurde, fasste man alle Einwohner der Stadt zu einer Gemein­ de mil nur einer Kirche zusammen. Weshalb man die Marien­ kirche wählte, ist nicht bekannt. Vielleicht war sie in bes­ serem Zustand als die iibrigen Kirchengebäude, von denen bei dem Angriff der Liibecker auf die Stadt im Jahre 1525 sicher mehrere beschädigt worden waren, vielleicht fand man auch ihre Lage als die fiir eine Stadtkirche am besten geeig­ nete. Während also die Existenz der Marienkirche als Gottes­ haus gesichert war, liess man die iibrigen Gemeindekirchen, Klosterkirchen und Hospitalkirchen verfallen. Die meisten von ihnen stehen heute noch als mächtige Ruinen. Die neue Stadtkirche erhielt einen Pfarrer und einen Stadtkaplan, denen man nahe bei der Kirche Dienstwohnungen anwies. Obwohl Gotland seit 1361 von Schweden getrennt war, blieb die Kirche der Inse! während der ganzen katholischen Zeit dem Bischof von Linköping unterstellt. Erst nach dem Frieden von Stettin im Jahre 1570, der Schweden zwang, alle Anspriiche auf Gotland aufzugeben, wurden die kirchlichen Verhältnisse auf der Inse! neu geregelt. 1572 griindete man ein eigenes Stift Visby mit dem Pfarrer von Visby als dem Leiter des Stiftes oder dem Superintendenten. Mit einer einzigen kurzen Unterbrechung war die Gemeinde Visby die Pfriinde des Superintendenten - oder des Bischofs, wie er sich von 1772 an nennen durfte. Derselbe Beamte versah also die Ämter des Bischofs und des Pfarrers. Diese Regelung besteht heute noch, was in der schwedischen Kirche unik ist. Während also die Marienkirche seit 1572 de facto als Bi­ schofskirche gedient hat, wurde ihr indessen erst 1801 durch einen Prinzipbeschluss der schwedischen Regierung der Rang eines Domes verliehen. Erst danach wird die Marienkirche in offiziellen Zusammenhängen konsequenter als der Dom von Visby bezeichnet. Im Verlauf des 19. Jahrhunderts erhielt die Kirche kleinere staatliche Zuschiisse fiir ihre Instandhaltung, grössere Subventionen wurden fiir die Restaurierungen von 1897 und 1945 gewährt. Die Kirche liegt zentral, direkt am Steilhang des Inselpla­ teaus im Nordteil der Stadt (Abb ~). Sie ist von einem Kirchhof in Form eines unregelmässigen Vielecks umgeben, der Ende des 19. Jahrhunderts zu einem Park umgestaltet wurde (Abb 14). lm Osten bildet der Kirchberg die natiirliche Grenze , im Siidwesten, Westen und Nordwesten verlaufen Strassen (Södra, Västra und Norra kyrkogatan) . An den Stras en entlang verläuft eine niedrige Terassenmauer, die 1864 die im Jahre zuvor abgerissene hohe Steinmauer ersetz­ te. Zu der letzteren hatten fiinf Tore gehört , von denen zwei erhalten sind: ein mittelalterliches Portal mit Treppengiebel im .Norden (Abb 15-16) und ein späteres, breiteres Portal im Siiden zum Ryska gränd hin (Abb 17-18). Dies stand ur­ spriinglich weiter westlich an der Miindung der Södra kyrko­ gatan . E trägt den charakteristischen Schmuck der Spätre­ naissance und diirfte um 1630 von dem in Burgsvik tätigen Steinmetzen Peter van Eghen gehauen worden sein. Seit 1860 etwa wurde der Kirchhof nicht mehr als Begräbnisplatz ver­ wendet. Einige aufrecht stehende oder liegende Grabsteine aus dem 18. und 19. Jahrhundert hat man auf dem Friedhof belassen . Beschreibung des Kirchengebäudes Die Kirche ist aus dem Kalkstein der Umgebung von Visby erbaut. Sie be teht aus folgenden Hauptteilen (Taf I-IV): I. Ein Chor mit geradem Abschluss und einer Dreifenster­ gruppe an der Giebelwand, mit Kreuzrippengewölben . Alle Fenster ind rundbogig. 2. Zwei den Chor flankierende Tiirme, deren quadratischer Grundriss weiter oben achteckig wird. Die unteren Stockwer­ ke sind gewölbt. Reich verzierte Turmhauben aus Holz. Rundbogige Schallarkaden unten, dariiber spitzbogige mit Masswerk. 3. Ein dreischiffiges Langhaus in Form einer Hallenkirche von 4i Jochen mit zwei Eingängen an jeder Langseite. Die Seitenschiffe werden im Osten durch Absidiolen abgeschlos­ sen . Kreuzgewölbe im ganzen Langhaus, in den beiden öst­ lichen Gewölbejochen des Mittelschiffs mit Rippen. Ein Rundbogenfenster vom Typus der Chorfenster iiber dem siid­ östlichen Eingang, schmale Rundbogenfenster im Westteil , im iibrigen breite Spitzbogenfenster mit Masswerk. 4. Westturm mil einer zum Mittelschiff offenen Empore , zu der zwei gerade Treppen in den Seitenmauem des Turmes hinauffiihren. Der rechteckige Grundriss des Turms wird in der Höhe der Empore von einem quadratischen abgelöst. Am Aussenbau vermitteln Zwerggalerien den Obergang (nur auf der Nordseite erhalten). Vierpassfenster im Emporenge­ schoss, rundbogige Schallarkaden im obersten Stockwerk. Kräftige Turmhaube aus Holz mit umlaufendem Balkon. 5. Ober Chor und Mittelschiff ein hohes Obergeschoss mit hochsitzenden Fenstem, wodurch die Kirche von aussen wie eine Basilika aussieht. 6. Auf der Siidseite des Langhauses und des Turmes eine grosse , im Winkel angelegte Kapelle mit Siidportal und Strebepfeilem. Reicher plastischer Schmuck aussen und innen. Kreuzgewölbe mit profilierten Rippen. Grosse Spitzbo­ genfenster mit Masswerk. ZUSAMMENFASSUNG 221 7. Auf der Slid eite im Winkel zwischen der grossen Kapel­ le und der Slidfa ade des Langhauses eine kleinere Kapelle , die sich zum slidlichen Seitenschiff hin öffnet. Tonnengewöl­ be, Spitzbogenfenster mit Masswerk. 8. Ein freistehendes Gebäude auf der Nordseite , durch einen Gang mit der Kirche verbunden , enthält die Sakristei , das Gemeindebliro, ein Sprechzimmer u. a. m. Baugeschichte Oas Griindungsjahr der Kirche i t unbekannt. Stilistische Griinde sprechen daför, dass es mindestens einige Jahrzehnte vor der Einweihung im Jahre 1225 liegt . Oie älteste Kirche , die an die er Stelle mit Sicherheit zu belegen ist, war eine dreischiffige Basilika mit Querschiff, Chor und Apsis im Osten und einem Westturm (Abb 175 u 249 A) . Der ganze Plan scheint in einem Zuge abgesteckt worden zu sein . Oa die Wände auffällig oft schief verlaufen , könnte darauf deuten , dass ie um eine im Betrieb befindliche Holzkirche herum gezogen werden mu ten, was die Arbeit er chwerte. In einer ersten Etappe wurde nur der Ostteil einschliesslich des Querschiffs fertiggestellt. Im librigen wurden die Mauem nur auf ein bis zwei Meter Höhe gebracht. In einer Chronik des 17. Jahrhunderts wird 1190 als Baujahr der Marienkirche genannt. Eine Quellenangabe fehlt hier, die Angabe läs t sich nicht dokumentari ch nachweisen , aber die Jahreszahl wäre als Griindungsjahr, oder vielleicht eher als Einweihungsjahr des Ostteils der Kirche wohl annehmbar. Ähnliche Grundrisse lassen sich in verschiedenen Gebieten Mitteleuropas nachweisen , allerdings wird ein Vergleich da­ durch er chwert, das nicht alle Oetails geklärt werden konn­ ten. U.a. muss die Frage , ob die Querschiffarrne Absiden hat­ ten , vorläufig offen bleiben. Von dieser ältesten Steinkirche sind nämlich liber dem Erdboden nur die Giebel des Quer­ schiffes im Norden und Sliden erhalten, und bisher hat man nur wenig graben können , um die Lage abgerissener Mauem festzu telleo . Oas Nordportal de Quer chiffs (Abb 54-55, 176) mit dem umlaufenden Sockel und dem Schmuck der Wlirfelkapitelle an den flankierenden Säulen - doppelte Schilde und am östlichen Kapitell ausserdem ein Palmetten­ fries - deutet vor allem nach Sachsen, was auch aus his­ torischen Grunden natlirlich erscheint. Oie nächste Bauphase stand unter anderer Leitung, die ihre Vorbilder von der Architektur des Rheinlandes bezog. Der friibere Plan wurde in verschiedener Hinsicht verändert . So ollte das Mittel chiff des Langhauses, das man mit einer Holzdecke geplant hatte, statt dessen mit Kreuzgewölben versehen werden. Deshalb musste man die Breite des Mittel­ schiffs verrnindem , woraus sich emeut Unregelmässigkeiten im Grundriss ergaben . Aussen schmlickte man die Seiten des Westturrns mit rheinischen Zwerggalerien (Abb 72, 88-89), und die Kapitelle der Portale im Westen und Sliden erhielten Blattstengelornamente (Abb 178-179), ebenfalls nach rheini­ schem Vorbild. Eine Empore (Abb 103) im ersten Stockwerk des Turmes war von Anfang an geplant, sie erhielt aber ihre endgiiltige Form in der rheinländischen Phase . Oas Doppel­ kapitell in der Bogenöffnung zum Mittelschiff trägt Pflanzen- A B . c Fig 249. Kyrkans planutveckling, I : I 000. Grundrissentwick/ung der Kirche . 222 VISBY DOMKYRKA ranken (Abb 145), die auf dieselben Vorbilder wie die erwähn­ ten Blattstengelkapitelle zuriickzuföhren sind . Gegen Ende dieser Bauperiode traten , nach dem Schmuck der Halbsäulen­ kapitelle in den Seitenschiffarkaden zu urteilen, westfälische Baumeister in die Bauhiitte ein . Ein Adlerkapitell (Abb 189) z.B. hat so grosse Ähnlichkeit mit dem entsprechenden Motiv in der Ludgerikirche in Miinster (Abb 188), dass derselbe Meister sie gehauen haben kann. Nach den erhaltenen Basen und Kapitellen (Abb 173) zu urteilen, gab es schon in dieser Kirche einen Lettner im Osten, von dem ein Teil noch zu An­ fang des 19. Jahrhunderts im Gebrauch war (Abb 174a). Die vom Bischof von Linköping 1225 geweihte Kirche war lange im Bau gewesen und war bei der Weihe wohl kaum auf der Höhe der Zeit. Da dank der vom Bischof gewährten Pri­ vilegien neue Mittel zur Verfögung standen, dauerte es nicht lange, bis man die ersten Schritte zu einer Erneuerung der Kirche unternahm , und es ist natiirlich, dass man dabei mit dem ältesten Teil des Baus im Osten begann . Ein neuer Chor mit flankierenden Tiirmen wurde erbaut und das Querschiff verdoppelt (Abb 190, 2498). Vielleicht hatte man sich zu­ nächst nur eine begrenzte Erweiterung mil niedrigen Kapellen beiderseits des alten Chors gedacht , aber ehe dieser Plan zur Ausföhrung kam , nahm man eine Änderung vor, deren Resul­ tat die heutige Ostpartie ist , abgesehen von den oberen Teilen der Tiirme und des Chors, die gotisches Gepräge tragen . Der gerade abschliessende Chor mil seiner Dreifenster­ gruppe und den flankierenden Tiirmen stimmt nahe mil west­ fälischen Kirchen wie Langenhorst (Abb 192), St. Marien in Lippstadt und St. Peter in Recklinghausen (Abb 193) iiberein . In dieselbe Richtung weist zweifellos auch die Ornamentik der Kapitelle im Inneren: grosse fleischige , aufrechtstehende Slätter mit geringer Variation von Kapitel! zu Kapitel! . Die 1222 geweihte Klosterkirche von Marienfeld in Westfalen steht diesem Teil der Marienkirche als Vorbild am nächsten (Abb 194a). Gleich nach der Erbauung des neuen Chors ging man zur Modernisierung des alten Querschiffs iiber, wobei man diesel­ ben Architekturformen benutzte . Als Endziel muss den Erbauern schon auf dieser Stufe eine Hallenkirche von der­ elben Weiträumigkeit , mit denselben schlanken kreuzförmi­ gen Pfeilern mit vier halbrunden Vorlagen und eingestellten Runddiensten in den Ecken und denselben steilen Gewölben wie z. B. im Miinster von Herford (Abb 195) oder in der Lieb­ frauenkirche von Bremen (Abb 196) vorgeschwebt haben. Die sog. Stufenhalle, eine Sonderform der Hallenkirche, die in Westfalen allgemein vorkommt , scheint fiir die Marien­ kirche in Visby nie aktuell gewesen zu sein. Die neuen Schmuckformen im alten Quershiff zeugen von einem ganz anderen Stilgefiihl und Variationsreichtum als die entsprechenden in den neugebauten Teilen . Die vier Kapi­ telle (Abb 120-123), um die es sich hier handel!, sind alle ver­ schieden. Man hat den Dom von Magdeburg als mögliche lnspirationsquelle herangezogen , aber dieselben Motive kom­ men in ziemlich ähnlicher Ausfiihrung auch bei der Bauskulp­ tur im Rheinland vor (Abb 201, 202) . Zur Modernisierung des Querschiffs gehörte auch ein neues Siidportal , das sog. Braut­ portal (Abb 56-58, 200), ein aus der Fassade hervortretendes perspektivisches Portal mil Satteldach. Die verkröpften Kapi­ tellbänder sind mil denselben Ornamenten geschmiickt wie die Kapitelle im Innern . Die Arbeiten zur Erneuerung der Ostpartie diirften im zweiten Viertel des 13. Jahrhunderts stattgefunden haben . Als man die Bautätigkeit nach einer Unterbrechung von un­ bekannter Länge wieder aufnahm, galt es, das basilikale Langhaus zu einer Hallenkirche umzubauen (Abb 206, 249 C). Die alten Aussenmauern im Norden und Siiden wurden abge­ rissen und neue wurden weiter aussen , auf gleicher Linie wie die Giebelmauern des alten Querschiffs errichtet. Das Siid­ portal der Basilika (Abb 69-71) wurde in die neue Mauer ein­ gefiigt , ebenso wie man die Sockel und die gewöhnlichen Quadern wieder verwendete . lm Innern wurden die Gewölbe der neuen Seitenschiffe in derselben Höhe wie die des Mittel­ schiffs geschlagen. Die Zwischenstiitzen der Seitenschiffarka­ den wurden entfernt und von den alten Hochschiffmauern blieben nur grob zugehauene Pfeiler iibrig, die erst im 19. Jahrhundert mit behauenem Stein iiberkleidet wurden. Wir wissen nicht mil Sicherheit , wie das Dach iiber der Hallen­ kirche aussah, aber da die friiher vollendeten beiden östlichen Joche zum Mittelschiff quergestellte Satteldächer hatten , ist es wahrscheinlich, dass man dem neuen Dach dieselbe Form gab. Da Langhaus wurde zu einer Zeit umgebaut, in der man sich keinerlei architektonischen Aufwand leisten konnte . An den Aussenmauern gab es keine Schmuckformen und im Innern grenzte die Einfachheit an Ärmlichkeit. Das er­ chwert eine genauere Datierung des Umbaus . Das Fehlen von ausgeprägt gotischen Formen spricht am ehesten fiir das dritte Viertel des 13. Jahrhunderts. Die gotischen Fenster des Langhauses sind alle sekundär. Ers! in der gossen Kapelle auf der Siidseite des Langhauses kommt die Gotik voll zur Entfaltung (Abb 41 , 249 D). Im 19. Jåhrhundert hat man sie gewöhnlich als die Swerting'sche Kapelle bezeichnet und sie auf die Zeit um 1350 datiert, wobei man sich auf einen Brief des Papste von 1349 berief, in dem zwei Briider Swerting in Visby Erlaubnis erhielten, in der Marienkirche eine Kapelle zu Ehren der heiligen Katharina zu griinden. Dass diese Stiftung die grosse Kapelle betraf, lässt sich aber weder durch den Bau selber, noch durch ältere Quel­ len stiitzen, es gibt auch keine Oberlieferung, die dies bestä­ tigen könnte . lm 15. Jahrhundert nennt man die Kapelle Ma­ rienkapelle und später einfach die Kapelle. Nachdem man im 18. Jahrhundert vor dem Brautportal eine kleinere Kapelle (Abb 156, 235) errichtet hatte, wurde die gebräuchliche Be­ zeichnung: die grosse Kapelle. Die Kapelle trägt aussen und innen reichen skulpturalen Schmuck (Abb 5~. 139-144), der o grosse Ähnlichkeit mil dem Schmuck des Chors im Dom von Uppsala (Abb 210, 214-218) aufweist, dass ein direkter Zusammenhang bestehen muss. Auch das Masswerk der Fenster ist nahe verwandt, und zwar nicht nur hinsichtlich der gewöhnlicheren Formen , auch bei einem so seltenen Motiv wie dem Dreiblattmuster besteht ZUSAMMENFASSU G 223 vollständige Obereinstimmung (vergl Abb 80 u 211 , bez 85 u 212) . Ausserdem hat man bei die em Teil des Domes von Uppsala gotländischen Kalkstein in reichem Masse verwen­ det. Aber in der grossen Kapelle kommen auch Formen vor, die es in Uppsala nicht gibt, - jedenfalls heute nicht mehr, z.B. Wasserspeier (Abb 219-222) und ein Perspektivportal mit einem von mehreren Fialen umgebenen Wimperg (Abb 59). Der Chor des Doms von Uppsala wurde in den beiden Jahr­ zehnten vor und nach 1300 unter französischer Leitung er­ baut. Gotländische Steinmetze haben wahrscheinlich an der Bauhiitte des Doms mitgearbeitet und ihre Erfahrungen und ldeen dann auf die Heimatinsel iiberfiihrt. Kein anderes Bau­ werk in Visby spiegelt die neuen Ideale der französischen Gotik so klar wie die grosse Kapelle. Mit Riicksicht auf die hier skizzierten Verhältnisse lässt sich die Bauzeit der Kapelle nicht auf die Zeit nach 1350 verlegen . Sie muss zu Anfang des Jahrhunderts entstanden sein. Will man den Namen Swerting mit einem bestimmten Teil der Marienkirche verkniipfen , was sich durchaus vertreten lässt, so kann man auf den sog. Kaufmannschor (Abb 135) hinweisen, einen kapellenförmigen Anbau im Winkel zwischen der grossen Kapelle und der Siidfassade des Lang­ hauses . Er ist nachweislich jiinger als die grosse KapeUe und gehört, nach der Fensterform zu urteilen, in einen späteren Teil des 14. Jahrhunderts. Der Kaufmannschor hat im Gegen­ satz zur grossen Kapelle eine fiir eine Privatkapelle normalere Grösse. Im 14. Jahrhundert , und zwar wahrscheinlich in einer ersten Hälfte, wurden zwei weitere bedeutungsvolle Verän­ derungen am Exterieur der Marienkirche vorgenommen. Ober dem Mittelschiff und dem Chor der Kirche wurde ein zweistöckiger Aufbau errichtet (Abb 227) . An dem erhöhten Chorgiebel wurden Speichertiiren angebracht , um Waren und Vorräte ein- und ausladen zu können . Dadurch erhielt die Kirche von neuem das Aussehen einer Basilika, der Innen­ raum blieb aber unverändert als Hallenkirche erhalten . Es wäre denkbar , dass auch dieser Umbau vom Dom in Uppsala angeregt wurde, dessen Bau das Interesse fiir die Basilika als Kirchentypus in Schweden neu belebte. Gleichzeitig mit dem Speicheraufbau wurden die beiden Osttiirme um zwei Stockwerke erhöht , deren Seitenwände von schlanken , meistens masswerkversehenen Schallarka­ den durchbrochen sind . Vor dem Ausgang des Mittelalters wurde auch der West­ turm aufgestockt, und zwar in einem robusten, fast festungs­ artigen Stil. Die schon zitierte Chronik des 17. Jahrhunderts nennt 1423 als Baujahr, und es spricht nichts dagegen , dass diese Angabe zutreffen könnte . Mit der Erhöhung des Westturmes war die lange Bauge­ schichte der Marienkirche beendet. Bei den Bauproblemen der späteren Jahrhunderte handelte es sich mit wenigen Ausnahmen um die Ausbesserung von Schäden und die In­ standhaltung des Bauwerks. Im 16. Jahrhundert muss man im Interieur Veränderungen zur Anpassung an die Bediirfnisse der lutherischen Kirche vorgenommen haben , worin sie aber bestanden, wissen wir kaum. Eine umfassende Reparatur nahm man 1586 vor. 1611 zerstörte eine Feuersbrunst die Spitzen der beiden Osttiirme. Sie wurden zwar in den folgen­ den Jahren repariert, aber im 17. Jahrhundert hatte die Ge­ meinde nur geringe Mittel zur Instandhaltung der Kirche. Auf die inständigen Bitten des Biirgermeisters hin schenkte daher die Königin Christina 1661 der Kirche 600 Silbertaler zu ihrer Erhaltung. 1695 wurde ein Teil der grossen Kapelle fiir die Sitzungen des Konsistoriums abgetrennt. 1744 bedrohte ein nächtlicher Brand grosse Teile der Kirche , das Feuer konnte aber auf den Westturm begrenzt werden, dessen Turmhaube und Innenwerk bis hinunter zum Gewölbe iiber dem Emporenstockwerk völlig zerstört wur­ de. Die neue Haube (Abb 1()()) , die heute noch den Turm be­ krönt , zeichnete der Baumeister Christian Losby 1746. Die Osttiirme waren zwar vom Feuer verschont geblieben, sie waren aber vom Sturm beschädigt und schlecht instandgehal­ ten (Abb 231) . 176()...{il erbaute der Schiffsbaumeister Johan Reinicke von ihm selbst gezeichnete neue Hauben (Abb 101 , Taflll) . Durch die Erneuerung der Turmhauben erhielt das Äussere der Kirche gewisse Barockziige, die 1762 noch verstärkt wur­ den, als man der grossen Kapelle ein neues Dach mil einem Barockgiebel (Abb 223 , 235) iiber der Siidfassade gab. Der Maurermeister Johan Hamgren hatte ihn gezeichnet. Von ihm stammt auch der Entwurf(Abb 234) von 1767 zu einer Kapelle vor dem Brautportal , die hauptsächlich als Grabkapelle diente, bis sie 1858 wieder abgerissen wurde. Seit dem Mittelalter hatten zwei kleine Räume in den Ost­ tiirmen als Sakristeien gedient. Da sie klein , dunkel und feucht waren , erbaute man 1778 auf der Nordseite der Kirche vor dem Querschiffsportal eine neue Sakristei. Die Zeichung­ en entwarf der Ratsherr und Kirchenratsvorsitzende Lars Fåhraeus. Dies Gebäude war von schlechter Qualität und verursachte ständigen Ärger, es wurde im Jahre 1900 abge­ rissen . Zu Anfang des 19. Jahrhunderts musste der Dom sowohl aussen wie innen dringend restauriert werden. Man stellte ein umfängliches Programm zusammen, aber da es an Geld fehlte, dauerte es bis 1831 , ehe man grössere Arbeiten in Angriff nehmen konnte . Damals renovierte man die Kirche inwendig, wobei viel von der alten Einrichtung zerstört wurde. Von 1848 an arbeitete man reichlich zehn Jahre am Äusseren der Kirche ; u.a. ersetzte man den Sockel um die ganze Kirche mit neu gehauenen Steinen. 18n erhielt die Kirche ihre erste Heizung, vier russende sog. Gurneyöfen , die an den Pfeilern mitten im Langhaus aufgestellt wurden . Wegen dieser Öfen wurde in kurzer Zeit eine neue Restau­ rierung des lnnenraumes notwendig. Sie wurde 1890-93 unter der Leitung des tatkräftigen Bischofs K. H. Gezelius von Scheele und nach Vorschlägen des auf Gotland gebiirtigen , in Stockholm tätigen Architekten Gustaf Petterson durchge­ fiihrt . Man legte sämtliche Fussböden neu, hauptsächlich unter Anwendung älterer Grabsteine , und installierte eine neue Heizungsanlage mit den Heizkesseln in einem eigenen Gebäude auf der Nord eite der Kirche , Wände und Gewölbe wurden neu verputzt, fein behauene Steinflächen wurden 224 VISBY DOMKYRKA gereinigt und repariert . Im Chor wurde der Altar weiter vor­ verlegt, in die Fenster setzte man Glasmalereien ein und Wände und Gewölbe erhielten Wandmalereien (Abb 242). Die vormals geschlossene Bankeinrichtung des Langhauses wurde durch offene Bänke (Abb 243) ersetzt, man verstärkte die Arkadenpfeiler und verkleidete sie oben mit behauenem Stein , man errichtete eine neue Westempore und steHte eine neue Orgel auf. Schon ein Jahr nach Abschluss der inneren Restaurierung musste man sich wieder mil der äusseren Instandsetzung be­ fassen . Zu ihrer Leitung zog man den als Graphiker interna­ tional bekannten Kiinstler Axel Herman Hägg heran , der aus Gotland stammte, aber in England lebte. Seine Vertrautheit mit der englischen Architektur des Mittelalters sollte die von 1899 bis 1903 dauernde Restaurierung bis zu einem gewis en Grade prägen. Die wichtigsten Verändenmgen waren die Senkung der Dächer der Seitenschiffe, die man zu einem un­ bekannten Zeitpunkt erhöht halte, odass die Fenster des »Obergadens" verdeckt worden waren, die Entfernung des Barockgiebels der gros en Kapelle und die Rekonstruktion der mutmas lich urspriinglichen Dachform, die Entfernung allen Putzes zugunsten steinsichtigen Mauerwerks mit gestrichenen Fugen , Ersatz beschädigter Steinfassungen und Leisten , sowie der Ersatz von Details der Bauplastik durch neugehauene Teile , vor allem an der Siidfassade der grossen Kapelle (Abb 244-247). Aus erdem erbaute man auf dem ehemaligen Platz der Sakristei ein sog. Kapitelhaus mit Räum­ lichkeiten u.a. fiir Gemeindebiiro und Sakristei (Abb 249 E) . Die bisher im 20. Jahrhundert ausgefiihrten Instandhal­ tungsarbeiten lassen sich in ihrem Umfang nicht mil denendes späten 19. Jahrhunderts und der Jahrhundertwende ver­ gleichen . 1907 versah man den Chor mil neuen Wandmalerein (Abb 248) , die zum Teil an der Ostwand erhalten sind. 1944­ 45 wurde die Nordmauer des Langhauses verstärkt, um ihrer Neigung nach aussen entgegenzuwirken. Gegenwärtig werden jedoch Vorbereitungen zu einer grösseren Restaurierung des lnneren wie des Äusseren getroffen. Wie umfangreich sie sein wird, ist noch nicht klar, da weder der Vorschlag des Archi­ tekten noch auch die Beschlii se der verantwortlichen Behör­ den vorliegen. Voraussichtlich wird es aber möglich sein , manchen baugeschichtlichen Problemen, die hier als ungelöst vorgelegt werden mussten, nachzugehen und die vorgeschlagenen Theorien entweder zu bestätigen oder zu widerlegen . Wenn die Restaurierung in den nächsten Jahren durchgefiihrt werden kann , wird in einem zweiten Teil die er Arbeit , in dem das Inventar der Marienkirche zu behandeln ist, ein Kapitel iiber die bei der Restaurierung gemachten Beo­ bachtungen eingefiigt werden . B~ t+ c Fönster l 2 3 4 5 "' 1 .... ' ~J : ',, ,..' :A 4: ',, ,-~.. A6 ' ,'' : : ',, ,'/ : : ',, , " : :A5'.. .. .... ' ' ' ," : : '.. ,' : : ...... ,' : : ...... , .. ' ' , ..., I I ' '3 I I ' ,; I I ' ; .. .. x ....- :: >< - : : >< i : : 5 ', ,./' ,.' ........ ; l ,,,../ ........ : : ,.. ' ........ : : ::,' ........ , ­ '( / ' : ' , ', ' / ' ' ' , ', ~ 7 6 A Q)e.t ID 1e2 ..·..~·.. ,../..~ El ! !& : : '........16 ! : ...... ,./ ! : ...... ,";a : : ...... : .......................,....... ' : : : : ...... ',:-- : : ............. rr : : ,)Il.... - : : ...... ,' i :~.::< !i : : / \ : i / '•,, : : / ',,, : : / ',, : : /·-~ : ,. ..;,"," ................. : 01 :/ -24 \:02: , .. ' 25 ...... : : ,"' .... .. ! : ,/ '.., : : ,".. .. .. .. : _,;,' ',-_,_ p= , ,- 'J 03~, ', ' : ,'' '-, : : ,-' ', ..-.:_____ ',' V V , --------- . ,04 , ' i"""il::DS ' 13 - -- - --- ::;:::::=,..· ?d I \ I --; ------ ---~ ------.:.::. == =:::: :::-:.-:.::.=;;""f:,-- - - - - - - - - - - --,;;:~t:'-E9--=- --------~S:~ w 1;d,~,, ,-: ri~ :: '::, ,;;- :: :: ":·, ,,;/ : 14 ',', ,.",' 1111 ,,, ,", ::•• ',', ,,, I : '-~~', ,/ :::: '·~:', ,/ ::ii ',:~, ,p ' 1l20 i 't:~, ~ :: :: ,',;~ !3 :::: ,::~'~ "il 1 ,.",. '," 11 Il , , ,', Il 1t ,,., ', Ni ,./' '\,, !!!i ,,/' ',\,, i!!i _,/ ',\_ I ,.',' ',',1:•1,~' ',',h•!~" ,',, -4C t~~'!. ___ --- ----__j~,'H~~ -r=:J___E_6~~'..- - - - - - - - - - _,;]_\' )m. I 'I • 19 16B..+ Trave I Il m 1,.ÄKTARPLAN N I * #­ f+C I ,A 2.~ -, /: l! ',, • ~ " --~ ~ , ' ' A t­ ; .- ---~~flilf.: 1~~~-- --------~~--.: i:':____ ______ ~ ---- --­..~=---- ----- -----!~t!~------------ /.... l :, ........ .. .. ,, : : ...... " 1 1 i ' , I I ', /' I J , , 1 , , : ,' 8 : I ! ', ,' I I ', r"f', - : : ! /)(' ~ : : ',c' !.Q I : I .... , .. ..;;' r·, , / l , , ',' 11 '' ,", 11 ',;~(' !.!. 8 A g.f ' : I ' ......, ',, ' I I , : : ! ," : : ) ,"' ' ', ',, I I : : : ! ,," , , ,// ', '' ',, ' : : ' "/"'< ' : .. : , ',~,, : ,,;/ ',~,, 10 C" ' ~;.::..:·~-~; ••• : •·)·~~.:::••• :::.~ ~;;;:: ;;;::t : ' t I ', : e~....~.. /:,'ei l !§. \ l ~'~--,.·.-, -s--~:--:---~--'---~-~---'-' 11·:><{i \,, [/ \ \,,\ ,./ ., :: ~'-~~:,:,',',',~:~:;;;;;·;_:Jm l Nill l llll lll l iiiiii@:\i~~ :E:t,:, -~~:~ '~', ..::/1:::, ,E~ ! '\~-- _,;;/ !il! ',\,, _/:' iiii '\~., _,;­ : ')-;.,...... ,­ t l11 "J { 22 "" '-~ 23 0[,~''.'.' ''': '. '.\J:,::"'.~:·:.~;-'::J;:,<''."\ ! N ++c j[ 'iZI 1Zil ~ A ­ Bl - B21mlJ C lill!ll D~ E f'.i(.~,~±4 FCJ Trave I m PLAN D m .10 o I 2 3 4 5 B +-!­ 10 15 20 25 30 3 5 40 M. PI I: a Läktarplan, I: 300. Uppm J Söderberg 1972-77. Grundriss . b Plan med beteckningar för de olika byggnadsperioderna, I : 300. Uppm J Söderberg 1972-77. Jfr tig 228 a-c . Grundriss. a ooa ~ g ~ ~ ~ ·'· ~~ IAl1rrrrrrrrrr rl.~1',\rrrrmmmrrrmrrl rn • I • rn D I ~ I D ~~ ~ .·• mBm ~ ~ 0 0 ~~ b @ D PI Il: a Fasad mot öster, l: 300. Uppm Länsarkitektkontoret i Visby, E Hoff 1957. - Sveriges Kyrkor, G Wiren 1977. Ostfassade. b Fasad mot väster, l : 300. Uppm Länsarkitektkontoret i Visby, E Hoff 1958. - Sveriges Kyrkor, G Wiren 1977. Westfassade. a r "r' I I b PI 111: a Sydöstra tornets huv, I: HJO. Uppm Länsarkitekt­ kontoret i Visby, E Hoff 1963. Eine der Hauben der Ostturme. b Fasad mot söder, I: 300. Uppm Länsarkitektkontoret Visby, E Hoff 1957. - Sveriges Kyrkor , G Wiren 1977. Sudfassade. I , 1\ J ~ nrin ,/,I \.\., - ­ \ I ' ' / ' / / " ;/ ~ .A/\.f\ J\f\ A AA .. I.., V V ­ I I m-m l!I l PI IV Fasad mot norr, I : 300. Uppm Länsarkitektkontoret i Visby, E Hoff. - Sveriges Kyrkor, G Wiren 1977. Nordfassade . a ~m~ ~m~ ~ m n~ SEKTION (-( Dm.10 o 1 2 3 4 5 10 15 20 25 30 M. b SEKTION B-B Dm .10 o 1 2 3 4 5 10 15 20 25 30 35 M. PI V: a Sektion genom länghuset mot öster, I : 300. Uppm J Söderberg 1972-77. Querschnitt nach Osten. b Sektion genom länghuset och Stora kapellet mot väster, I: 300. Uppm J Söderberg 1972-77. Querschnitt nach Westen. a '"//~~~~'"":! ~ ' (/"{;$~ ~~ .. ~:f:J)l'\16\............~.. ,~ ~~:· ~ 0 ... ~l·\ lf !\~! - 'i''.f·ll>~ifil\~~ ......~• .'\;fC..~ .._~.:-~0-=~-:.. - I~-:;: ,1 1 I ' ' I ' I I I "' "' I ' ' I I 0 "' ~ I I () t ,,~ .. -...,,, """"'? .... ~~~"lU \I:; ,~~, I I I () .+ "' "' '~~,p4Y """'"" __J 0 "' -~ + en ~, .........\ "'"')\ •""'-"' I~t..~11 ,,) ~~/°""~ I I I I - I !! , - I ,,,_ ~1-:::.- ......- I ~ 8 <::> I I I I I I I : I S! z "' ~ E 0 b ,•, 00 film 00 IDill IDill IDill 00 00 00 rJ .. .~:5'1a a a a a a a a a o a a a a a a a a a a a o a a a SEKTION A - A Dm.10 o 1 2 3 4 5 10 15 20 25 30 35 40M . PI VI: a Vindsplan, I: 300. Uppm J Söderberg 1972-77. Grundriss oberhalb der Gewölbe. b Längdsektion mot norr, I : 300. Uppm J Söderberg 1972-77. Längsschnitt nach Norden. Fortsätt11i11g frd11 omslagets andra lida Klinte, band 111 , volym 54 Kräklingbo, band IV: 4, volym 84 Källunge, band Il , volym 42 Lau, band VI:7, volym 165 Loj ta, band VH: I, volym 172 Lokrume, band I: 3, volym 31 Lummelunda, band I: I, volym 3 Lye, band V: 1, volym 105 Lärbro, band Il , volym 42 Martebo, band I: 1, volym 3 Mä terby, band Il I, volym 54 orrlanda, band IV: 1, volym 61 Othem, band tr, volym 42 Roma sockenkyrka, band 1: 5, volym 35 Rone, ba nd VI : 5, volym 150 Rute, band 11 , volym 42 Sanda, band Il I, vo lym 54 S Olofs holms kap, band Il , volym 42 S Äulas kap , ba nd Il , volym 42 Sjonhem, band IV: 3, volym 68; tillägg i band IV: 6, volym 101 Stenkumla, band 111 , volym 54 Stenkyrka, band I: 1, volym 3 Stå nga, band VI: 2, volym 125 Tingstäde, band I: 2, volym 21 Tofta, band Jll , volym 54 Trä kumla , band 111 , volym 54 Vall , band JII , volym 54 Vallstena, band Il , volym 42 Viklau, band IV: 3, volym 68 Visby, Domkyrka n, volym 175 Visby, S Clemens, volym 169 Visby, S Nicolaus, volym 169 Vänge, ba nd IV: 3, volym 68; tillägg i band IV: 6, volym 101 Väskinde, band I: 3, volym 31 Västergarn , band 111 , volym 54 Västerhejde, band 111 , volym 54 Vä te, band 111 , volym 54 Östergarn, band IV : 5, volym 97 UND E R UTARllET ' I N G: Eksta , Fardhem, Linde, Nä r samt Helge Ands kyrka och S Göran i Visby. 175 Sveriges Kyrkor KONSTHISTORISKT INVENTARIUM VOLYM 175 GOTLAND . - _f:;~ / ~Halls kapell '-·\ · +få rö1 1/ Hall RUTE I TINGVisby I + \ ' I ' ' FOR'iA ', ,/ +Fleringe \. .. ( ; • ... . .....,, · ' +· Ofå os,und ~ c ·,J + 1 , \ ......; 8unge BRO "·-', ~ . Hangvar ' \ ./+Rute / "' \ ' / + Elinghem _,,•'' ' ~ Stenkyrka+ Gann+ • .7 '-,, V Lummclunda+ l. U /l·fM~ Lärbrci+ Hellvi+ '~ (\.- - )' .' - LUNDA / TING \,-' Ma.rtebo+ TING+-~ • ···+l ~UTE QSETTING SETTING.,, ,1;ing~t9de Othem • ,...,_,;/. ..., _, ' ' ';\ * .. F BRO " ' ' '-,, Slit•t Q S:t Olofsholm sk1nde - Lokrume I ~-...il + · + ) I +s" Bro+ · TING +~.•jn~f" ·• · oge ISIY:f. - ;:,'.,.D....R."lole+ +Bs-:f·l1S 't ~ -..~ '"' :c) -::: ,,.,. 1 a 1 '1 k ';ti$i y+ 1hl!iiiae TING -f.:!.L. lrit~ '\. ndre+T~Nir+'\.+Val?tena -i , Väst~5hej I ·;+ ' 1keby+__j' +11~,a ( Got~em / ', Träkumlå+'\Df7~f./ eBlingbo+Hörsne ; + \ ,' S(ENKUMLA' .-... + I ;' V .' Ste~l\_umla+Ak\ ..' k+ · - tma Oqlheml/NA Tl"f_G> HEJ~E +Toft~ Va1T+~ ) RtrpQklosle'+Ganlherl)KRfKLINGE +G.nisvärds, + TING + .!t'J'+H I Norrlä'n~a ~ kap . + --- Hog~än-~J.prke a 11 .a ! + ' s w-ING iJic NDA Eskelheln ,- +Atl ingbo ~~!ff~~~.C'\ i l NGM .. t b + t T--) +Vi'iclau " _t,;nRgA~K.Ll"G as er y ~ +Väte ... .. ' •- ' " " ;;!; Il +Västergarn.' .-' ~ Vang\ + - "\,..._ n ,....., . <' + iHcjde i l\+Guldrupe t • • ··' Kräklingboo'Katthammarsv1kS~nda ,' + ( l Tl/o(G l t Ala +os;J. arn ,-~ -/ HEJDE '\ Buttle+ ,1 Gammelgarn+ ,....... / g ., ' TING I/Klh1t.hamn ~Klinle TING .\ . 1 +Ardr':.-/.'" SETTIN!~(~. j , GA~.DE TING \.:t,G~n1auns kap. +Froiel < } , ,.:Ete lhem + '. " /' . . _J l F.L:.4Rt~- \ '~--G\rde+,,1A~ko9' L1u9arn0 / OJS a+ } · '\ 11' 1 ' / _....-Eksta+ HEMS+Ge'rum f··+·' ~--' DURS ( \. 1 + " • · d \ + "' .... Lye + ,f l:~vide " ' ~ •+, 1 ··Stånga-· Lau '"}rogi+ ~ardh1 ' -)' llURS +När' e m+ ~ ._f.1/\G " ,~~A' + ­"j BLING E -.._ +Hemse "' Burs <:-,I +5·1 ' '> . TING_/\ I TiNG 1t~1 ,+. +Ron~' SE'ffTNG1~ • '" Alva ', / Hdblingbo+ ,' ['ylEMSE TINC HOBURGS >' + · \.+EkeJ - < + Kyrka, kapell \~H~cf'vdh'~m \ ' / + Ödekyrka , kyrkoru in rötli hg bo+ l-~ c· ,? ' Större väg RÖTLl.VGE r-...f Näs+ T ING,_, - Sett ingsgräns I / - ---· Tin gsgräns/!..._/ ·+ F~de . 0 10 20km SETTINGj;öj; lurgsYTk \ ) llOBURGS ~~, ) + +H.amra I Vaml ingbo ( TING , +Sundre~.> KARlOGR ArlSK A INSTITUTET'--'-/ Almqvist & Wiksell International ISBN-91 -7402-070-6