Linköpings domkyrka lll. INREDNING OCH INVENTARIER av Äke Nisbeth & Inger Estham med bidrag av R. Axel Unnerbäck VOLYM 225 AV SVERIGES KYRKOR, KONSTHISTORISKT INVENTARIUM GRUNDAT AV SIGURD CURMAN OCH JOHNNY ROOSVAL UTGIVET AV RIKSANTIKVARIEÄMBETET OCH KUNGL VITTERHETS HISTORIE OCH ANTIKVITETSAKADEMIEN STOCKHOLM 2001 HUVUDSPONSOR FÖR DENNA BOK ÄR STIFTELSEN PROFESSOR B. RISBERGS DONATIONSFOND. BIDRAG HAR OCKSÅ LÄMNATS AV WESTMAN-WERNERSKA STIFTELSEN CLAES OCH GRETA LAGERFELTS STIFTELSE BERIT WALLENBERGS STIFTELSE SAMT LINKÖPINGS SLOTTS- OCH DOMKYRKOMUSEUM. MANUSKRIPTET FÄRDIGSTÄLLT 31 MARS 2000. INGER ESTHAM SVARAR FÖR AVSNITTET OM DOMKYRKANS TEXTILIER, R. AXEL UNNERBÄCK FÖR AVSNITTET OM DOMKYRKANS ORGLAR EFTER 1720 OCH ÅKE NISBETH FÖR ÖVRIGA AVSNITT. FOTO, DÄR EJ ANNAT ANGES, GABRIEL HILDEBRAND FÖR RIKSANTIKVARIEÄMBETET RESPEKTIVE STATENS HISTORISKA MUSEUM. OMSLAGSBILDEN: SENMEDELTIDA MÄSSHAKE FRÅN LINKÖPINGS DOMKYRKA, DETALJ. ENGELSK ÖVERSÄTTNING ROGER TANNER. ÖVERSÄTTNING AV INSKRIFTER PÅ LATIN KERSTIN BERGMAN, LINKÖPING, OCH GÖRAN BÄÄRNHIELM, STOCKHOLM. ÖVERSÄTTNING TILL SVENSKA AV TRE AVLATSBREV FRÅN 1412 JOHNNY ERIKSSON, KLASSISKA INSTITUTIONEN, LUNDS UNIVERSITET. GRAFISK FORM ELINA ANTELL. SVERIGES KYRKORS REDAKTIONSKOMMITTÉ: INGMAR BROHED, BIRGITTAJOHANSEN, R. AXEL UNNERBÄCK, ANDERS ÅMAN © 2001 FÖRFATTARNA OCH LINKÖPINGS DOMKYRKA, BOKBORDET ISSN 0284- 1894 ISBN 91-7209- 210-6 (inb.) ISBN 91- 7209- 2n- 4 (hft.) I:I Centraltryckeriet, Borås, 2001 Förord DE MEDELTIDA SVENSKA DOMKYRKORNA har alla en lång och komplicerad byggnadshistoria, en rik och mångfacetterad utsmyckning och en skatt av prakt- fulla inventarier från skilda tider. Som forsknings- uppgift är domkyrkomonografien ytterst krävande, ett av skälen till att flera av de svenska domkyrko- monumenten ännu saknas i serien Sveriges Kyrkor. Genom en kraftfull forskningsinsats och frikostiga bidrag från externa fonder kunde två volymer om en av Nordens bäst bevarade och rikast utsmyckade katedraler, Linköpings domkyrka, publiceras i serien åren 1986- 87. I de två volymerna 200-201 behandlas domkyrkans byggnadshistoria. Man planerade att följa upp de byggnadshistoriska volymerna med inredning och inventarier relativt snart, men först nu har den tredje volymen kunnat bli verklighet, genom att två utomordentligt kompe- tenta forskare och experter på uppdrag av Stiftelsen Professor Bernhard Risbergs fond för Linköpings domkyrka givits möjlighet att fördjupa sig i ämnet. Fil.dr. Ake Nisbeth har varit bokens huvudredak- tör. Han har behandlat den fasta inredningen och alla lösa inventarier i trä, sten och metall, medan teol.dr, fil.lie . Inger Estham svarat för textilierna. Bägge har genom mångårig forskning och antikva- risk verksamhet vid Riksantikvarieämbetet stor för- trogenhet med materialet och med dess konsthisto- riska kontext och bakgrund. Undertecknad R. Axel Unnerbäck har bidragit med en utredning om dom- kyrkans orgelverk efter 1720. Detta gedigna forskningsarbete har kunnat publi- ceras i en rikt illustrerad volym tack vare Stiftelsen Professor Bernhard Risbergs fond. Bidrag har läm- nats av Westman-Wernerska stiftelsen, Claes och Greta Lagerfelts stiftelse, Berit Wallenbergs stiftelse samt Linköpings slotts- och domkyrkomuseum. Den risbergska fonden har också ansvarat för den del av bokens upplaga som utges inom Sveriges Kyr- kors serie med dess sedvanliga omslag. Sveriges Kyr- kors redaktionskommitte framför ett stort tack till bidragsgivarna. Bokens illustrationer, samtliga i fårg, är huvud- sakligen fotografier tagna av Gabriel Hildebrand för Riksantikvarieämbetet respektive Statens His- toriska Museum. För bokens formgivning svarar Elina Antell. Översättningar från latin har utförts av Kerstin Bergman och Göran Bäärnhielm samt Johnny Eriksson. Den engelska översättningen av bildtexter och Summary har utförts av Roger Tanner. Ännu återstår att behandla en del inventarier och konstnärlig utsmyckning som tillkommit under senare år, samt den yttre miljön med bl.a. kyrkogård, klockstapel och bogårdsmur. Förhoppningsvis kan en fjärde del med detta innehåll samt register till alla fyra delarna komma till stånd inom en icke alltför avlägsen framtid. Stockholm i maj 2001 Ingmar Brohed Birgitta ]ohansen R. Axel Unnerbäck Anders Äman Innehåll Förord Den fasta inredningens historia. En översikt 7 TIDEN INTILL 1500-TALETS MITT 7 TIDEN FRÅN 1545 TILL I680-TALET 15 FRÅN 1690-TALET TILL l8IO 21 FRÅN l8IO TILL VÅRA DAGAR 27 Domkyrkans nuvarande inredning 37 ALTARBORD 37 SAKRAMENTSHUS 40 ALTARUPPSATSER 42 TRIUMFKRUCIFIX 53 DOPFUNT 54 PREDIKSTOL 59 ORGLAR OCH ORGELLÄKTARE 66 BÄNKINREDNING, BISKOPSTOL OCH NUMMERTAVLOR 74 Domkyrkans inventarier 77 SILVER FÖR NATTVARD, DOP OCH VIGSEL 77 DOMKYRKANS TEXTILIER FRÅN MEDELTID TILL NUTID IOl PERSONMINNEN 179 LJUSREDSKAP 249 TAVLOR OCH MÖBLER 257 URVERK OCH KLOCKOR 266 Efterord 269 Bilagor 271 BILAGA A: AVLATSBREV 271 BILAGA B : EMBLEMATA AV HAQVIN SPEGEL 277 BILAGA C: ORGLARNA I LINKÖPINGS DOMKYRKA FRÅN CAHMAN TILL SETTERQUIST 295 Förkortningar m.m. 310 Källor och litteratur 3n Summary 319 Den fasta inredningens historia En översikt Tiden intill 1500-talets mitt LINKÖPINGS DOMKYRKAS byggnadshistoria har ägnats stor uppmärksamhet ända sedan 1600-talet och resul- terat i specialstudier och monografier'. Även om den fasta inredningen och åtminstone en del av inventa- rierna mer eller mindre kortfattat berörs i flera av dessa skrifter har inget försök gjorts att behandla inredningen med samma omsorg och detaljrikedom som skett med själva byggnaden. Troligen är för- klaringen härtill ganska enkel: de flesta som skrivit om byggnaden har, helt naturligt med tanke på dess historia, ägnat sig åt medeltiden och från den har förvånansvärt litet av äldre fast inredning och inventarier bevarats. Av medeltida inventarier åter- står i kyrkan triumfkrucifixet, dopfunten och ett antal textilier, på Statens Historiska Museum i Stock- holm återfinns den skatt av silverföremål som påträf- fades i en åker inom staden på 1600-talet. Vad som finns av äldre beskrivningar, som kan hjälpa till med uppgifter om försvunna inredningar och inventarier, är magert. Äldre bildmaterial saknas helt - så åter- ger bilderna av domkyrkan i Suecia Antiqua endast exteriören. Den äldsta bevarade interiörbilden (fig. l) visar kyrkans utseende före den grundliga "städning- en" av interiören som skedde åren 1812- 1813.2 Den väsentligaste förklaringen till kyrkans påfal- lande fattigdom på medeltida inredning och inventa- rier är de två bränder som drabbade domkyrkan på 1500-talet, första gången 1546, andra gången 1567. De uppgifter som finns om bränderna och följderna av dem skall mera i detalj redovisas i det följande. Inget tyder på att kyrkan dessförinnan drabbats av någon form av bildstorm. De biskopar och flertalet av de präster som tjänstgjorde vid domkyrkan under tiden före dessa bränder och efter biskop Hans Brasks flykt ur landet 1527, har betecknats som reformkatoliker3 och skulle säkert ha skyddat kyrkan om någon eller några gjort ett försök att förgripa sig på den medeltida inredningen. N ågra bildfientligheter från de första företrädarna inom domkapitlet för reformationen behöver man inte heller räkna med:-1 Luthers efter- följd bör de ha haft en ganska avspänd inställning till bilderna. Det finns knappast någon anledning att anta att Linköpings domkyrka skulle ha varit fattigare på medeltida skulptur och måleri än t.ex. domkyrkorna i Strängnäs och Västerås. De ekonomiska resurserna fanns, säkerligen också intresse och vilja från såväl biskoparna som andra kyrkliga dignitärer och från stormän som stiftat mässor och kapell till sin egen och sin släkts själagagn. Vi kan tyvärr inte göra annat än att konstatera att det vi vet endast räcker till en ganska översiktlig rekonstruktion av domkyr- kans interiör under senmedeltiden och fram till 1500-talets förhärjande bränder. De viktigaste källorna är de brev som redovisar tillkomsten av olika altarstiftelser - prebender - lik- som handlingar som redovisar hur domkyrkan fick ett domkapitel och därmed en rik liturgi. I noo-talets till storleken ganska anspråkslösa kyrka var utrymmet tillräckligt för biskopen och hans klerker - där fanns utan problem plats för åtminstone fyra altaren: i hög- koret, i de två korsarmarna och troligen också i över- gången mellan kor och långhus. Ett stycke in på 1200-talet var kyrkan fast etablerad och detta mani- festerades såväl i påbörjandet av en ny, avsevärt större kyrkobyggnad som i inrättandet av ett domkapitel, DEN FASTA INREDNINGENS HISTORIA 7 vars ledamöter skulle svara för gudstjänsterna och för själavården samt bistå biskopen vid styrelsen av stif- tet. Ett påvebrev från 1232 ger biskopen i Linköping tillstånd att inrätta ett domkapitel. Senast vid detta tillfälle bör också arbetet på den nya domkyrkan ha hunnit ett stycke på väg.4 Katedralbygge och kapitel- bildning gick således, som Schiick påpekat, hand i hand. Det ursprungliga domkapitlet bestod av fem leda- möter, av vilka prosten var den förnämste inom den grupp av dornkapitelledamöter som kallades prela- ter. Den andre prelaten blev ärkedjäknen, den tred- je dekanen. Under biskop Henriks tid (1258-1288) fortsatte utbyggandet av domkapitlet så att det vid hans död omfattade tre prelaturer (domprosten, ärkedjäknen och dekanen )och tolv kanonikat. Leda- möterna av domkapitlet fick sin försörjning främst av de gårdar som skänkts i samband med inrättandet av tjänsterna och genom att de många gånger som extra löneförmån hade en sockenkyrka och dess inkom- ster som prebende, där vikarier fick träda in i deras ställe. Det kunde förekomma att ledamöter av dom- kapitlet inte var prästvigda, men de flesta skulle läsa sin dagliga mässa och ta del i kortjänsten, d.v.s. de bönestunder som fyllde hela dagen från morgonen till kvällen (tidegärden). Genom beslut 1291 bestäm- des att nyinvigda präster under två år skulle tjänstgöra i domkyrkans kor, mot kost och en måttlig kontant- lön, för attväl lära sig stiftets liturgi.5 Genom tillkom- sten av nya altarstiftelser, vilkas syfte var att bekosta själamässor och helgonmässor för donatorerna och deras släkt, växte antalet av de präster som tjänst- gjorde i domkyrkan, även om de inte blev inneha- vare av något kanonikat. Det nya koret, som började byggas under 1400-talets första årtionden men som slutfördes först under 1400-talets sista år, gav plats för ytterligare ett antal tjänstgörande präster. Den av domkyrkans historiker som först samman- fattade situationen vid medeltidens slut är Andreas 0. Rhyzelius. I sin biskopskrönika skriver han: "Kani- kerna woro på slutet, förutan the högre Domherrar- na, åtminstone tolftill antalet, Residentes, städse sit- tande wid Dornkyrkian. Therutöfurer woro nästan oräkneliga Vicarier, Praebendater, Altarister, &c., som alle rikeligen (en del öfurerflödeligen) hade sin näring af och wid de monga altare, thermed Dom- 8 LINKÖPINGS DOMKYRKA kyrkian å alla sidor, och på slutet nästan i hwar wrå, blef upfyld; ty man hafurer igenfunnit namn på 26 Praebender, som alla warit uti och wid Domkyrkian, med inventarier försedda, med jordagods och andra inkomster rikeligen begåfurade och theröwer med Siälagifter för Siälamässor och annan Siälarycht som oftast ihogkomna."6 I princip skulle varje altarstiftelse ha sitt eget altare med dess textilier och nattvardskärl. Om samtliga altaren hade någon form av mera påkostade altar- prydnader är osäkert. Fyra medeltida altarbord har bevarats till våra dagar i kyrkan: högaltaret, ett altare vid sydväggen i koromgången, två altaren vid nordväggen i koromgången samt ett altare av ganska speciell utformning i det östligaste kapellet: Maria- kapellet. Det sistnämnda har med hjälp av stenhug- garmärken daterats till 1400-talets slut.7 De tre altar- borden i koromgången är också de tidigast från sent 1400-tal. Högaltaret har delvis ombyggts under den stora korombyggnadens slutskede, d.v.s. 1400-talets sista årtionden, men efterbildar ganska troget1200-tals- kyrkans högaltare och ligger på dess ursprungliga plats.8 Vi vet att vid medeltidens slut fanns bortåt 30 prebenden och altarstiftelser, av vilka större delen bör ha haft sina särskilda altaren. Ytterligare minst ett tjugotal altaren bör således ha funnits i kyrkan. På Hägerstrands teckning av domkyrkans interiör före den "städning" av domkyrkan som genomför- des 1812-1813 finns vid det västligaste pelarparet i tvärskeppet inritat vad som torde ha varit två altar- bord, murade av stenkvadrar (fig. 1). Det är för en medeltida kyrka väl motiverat med altarbord just i dessa lägen, straxt väster om ingången till högkoret. Inga spår efter dessa altaren kan avläsas i pelarnas murverk och i samband med grävningar i dessa delar av kyrkan har inga rester av altargrunder påträffats. Kyrkan är en hallkyrka, som bortsett från de tre korkapellen i öster är fri från tillbyggnader för sär- skilda altarstiftelser. Långhusets arkader och sittbän- karna i anslutning till dessa gjorde det svårt att placera altarbord invid ytterväggarna. I den södra långhus- murens arkadräcka, i den tredje bågen från öster, finns dock i arkadbågens bottenplatta en piscina, en uttömningsskål som användes i samband med altar- kärlens rengöring och som tyder på att ett altare fun- nits i dess närhet.9 Pelarnas kraftiga socklar, också de FIGUR 1. Domkyrkans interiör mot österfore "städningen" 1812- 1813. Teckning av S.A. Hiigerstrand. Östergötlands liinsmuseum, inv. nr LM 524. Foto: Helena Törnqvist, Östergötlands liinsmuseum. FIG. 1. The interior efthe Cathedral, looking east, before the "clearance" ef1812- 1813. Drawing by S.A. Hiigerstrand. Östrgötland County Museum, inv. no. LM 524. Photo: Helena Törnqvist, Östergötland County Museum. i flera fall med sittbänkar, komplicerade också altar- placeringar. Ett sätt att placera ett altarbord invid en pelare med profilerad sockel kan studeras i Vadste- na klosterkyrka. Vid det östligaste pelarparet finns två altaren vilkas altarskivor bärs av två ganska tunna plintar, murade av tegel. Likartade lösningar kan man också tänka sig i Linköping. 10 Om altarborden varit kompletterade med något slag av skrank, som skapat ett avskilt rum kring altarbordet, kan ej avgö- ras. Vid de arkeologiska undersökningar som gjorts inom kyrkans murar har inget påträffats som med säkerhet kunnat tolkas som rester av altarfundament. I Linköpings domkyrkas s.k . pergamentsregister, upplagt i början av 1500-talet, har samlats avskrifter av brev, som gäller huvudparten av de kanonikat och prebenden som funnits i domkyrkan. En genom- gång av dessa ger detaljerade upplysningar om jord- donationer och nämner någon enstaka gång även donationer av inventarier till de olika stiftelserna." Ar 1319 den 18 maj testamenterades till kyrkan präs- terliga kläder och en bild av S. Jakob till S. N icolaus' altare och prebende. 12 Kaniken Johannes Kante testa- menterade 1342 den 26 november, en kalk, altarskrud och mässkläder till S.Andreas' kapell, där han också valde sin gravplats. 13 S. Andreas' kapell var grundat genom en donation av drotset och lagmannen Nils Abjörnsson (Sparre till Tofta) ungefår samtidigt med kaniken Kan tes donation. 14 Tack vare en tilläggsdona- tion från 1357 får vi också reda på var detta S. Andreas' kapell var beläget: på domkyrkans södra sida. is Beteckningen "kapell" leder våra tankar till en särskild del av en byggnad. För medeltiden syftade den först och främst på vad som erfordrades för att läsa mässan: ett altarbord, nattvardskärl, textilier och DEN FASTA INREDNINGENS HISTORIA 9 liturgiska böcker. En kalk och andra altarprydnader till 40 marks värde skänktes 1341 till det prebende som domprosten Harald stiftat och till fullbordan av det kapell han grundat. 16 Domprosten Björn Knuts- son (Gren) och kaniken Olaus stiftade genom brev den 31 mars 1319 ett prebende till vilket Björn också skänkte hela altarutstyrseln med kalk, missale och kläder.17 Slutligen kan nämnas att Hans Brask 1508, när han var domprost, instiftade ett altare till S.Barbaras och S.Hieronymus' ära och skänkte jord men också allt tillbehör till altarets prydnad. Också i detta fall får vi veta var altaret var beläget: "i den nya muren", d.v.s. i det ett knappt årtionde tidigare full- bordade nya koret. '8 Ett sista exempel på arkivuppgif- ter om domkyrkans inredning kan lämpligen vara ett testamente från 1301 den I maj i vilket ges ett vaxljus till den nya bilden av jungfru Maria i Linköpings domkyrka. '9 Att dra några generella slutsatser om kyrkans bestånd av bilder utifrån dessa magra arkiv- uppgifter är givetvis omöjligt. Att kyrkan haft en eller flera bilder av Maria liksom av sina skyddspatroner apostlarna Petrus och Paulus är egentligen en själv- klarhet medan det inte är absolut nödvändigt att varje altarstiftelse haft en bild av sin skyddspatron. Intres- sant är här uppgiften från 1319 om bilden av S. Jakob som var avsedd för S. Nicolaus' altare. Även hel- gonbilder var dessutom utsatta för modets växlingar både när det gäller ikonografi och stil och kunde där- för utbytas eller moderniseras. Det är också rimligt att fråga sig: var förvarades de många altarstiftelserna silver och textilier? Att allt inrymts i sakristian vid korets sydsida är icke troligt. I varje fall textilerna kan ha förvarats i kistor, placerade i anslutning till respektive altare. Till de få bevarade inventarierna från medelti- dens domkyrka hör dopfunten, av brons och från 1400-talets förra hälft. Ännu ett gott stycke in på 1700-talet var den placerad längst i väster, nära ingången och i det norra sidoskeppet. Denna place- ring är säkerligen den ursprungliga - enligt medel- tida teologi skulle det odöpta barnet icke föras längre in i kyrkorummet än vad som var oundgängligen nödvändigt. I den nordvästligaste av kyrkans pelare finns början till valvbågar, som tolkats som rester av en konstruktion som varit avsedd att stödja ett av två planerade men ej utförda västtorn. 20 Det är minst lika IO LINKÖPINGS DOMKYRKA troligt att de ingått i en baldakin av sten över dop- funtens plats. Det skrank som enligt beskrivningar från början av 1700-talet då omgav fonten och som fick sin målade dekor under biskop Spegels tid, kan till sin stomme ha varit äldre än dessa målningar men knappast äldre än från 1500-talet. Såväl fonten som detta skrank skall närmare behandlas nedan s. 23 f I en medeltida kyrka var koret i första hand präs- ternas utrymme och på något sätt avgränsat från de delar av kyrkan dit lekmännen ägde tillträde. I en domkyrka var det alltid ett väl tilltaget utrymme som avsattes till vad vi brukar kalla högkoret, d.v.s. den del av kyrkorummet där det förnämsta altaret hade sin plats och där kyrkans prästerskap samlades till sina dagliga bönestunder - tidegärden. Där måste således finnas sittplatser för de präster, som hade sin tjänst i kyrkan men också för de prästkandidater och nyin- vigda präster, som skulle lära sig stiftets liturgi innan de kunde gå ut till sina tjänster i stiftet. I en stadga om kortjänsten, utfårdad av biskop Henrik 1272, före- skrevs att en avkanikerna, den som hade titeln"scolasti- cus'', skulle ha som uppgift att övervaka kortjänsten så att ingen, däribland också de studerande vid domskolan, försummade sina uppgifter. Rhyzelius' kommentarer till denna stadga kan vara värda att citera, då de trots sin kritiska ton ger en ganska bra bild av de medeltida för- hållandena: "Här bör man icke obemält lämna, at thet mästa och förnämsta, som förehades och yrkades then tiden i Linköpings-Schola war Songen, Musica Figurativa, på thet icke allenast snelle Altaristae eller messepräster wid Domkyrkions monga altare motte wara att tilgå; utan ock at Chorsongen motte altid kunna hållas i stånd, såsom anstendigt wille wara på then tiden, när förnämsta Gudstiensten bestod uti Latinskt messande eller siungande, fast minste delen afPrästerna. men altsingen aflekmän och all- moga, förstod, hwad som med faselig röst och rop blefsunget."2 ' Lunds domkyrka är den enda av de svenska dom- kyrkorna där de medeltida korstolarna bevarats. De har plats för 78 personer. Linköping var inte så rikt utrustad som Lund men det är inte orimligt att anta att det bör ha funnits minst 40, troligen flera sittplat- ser förutom plats för biskopen och de övriga högre dignitärerna. Det nuvarande högkoret ger inte plats för så många korstolar - även utrymmet i tvärskep- pets mittskepp måste ha tagits i anspråk. I Västerås domkyrka bevarades det senmedeltida högkoret med sina skrank mot koromgången och huvudparten av sina korstolar ända till 1851 och är väl dokumentrat i planritningar. Huvudparten av bänkarna är ännu bevarade, men placerade vid kyrkans ytterväggar i söder. Förutom en mera utsmyckad plats för bisko- pen, troligen också för domprosten (rester av dessa finns i behåll), inrymde koret 32 "normala" korsto- lar.22 Linköpings domkyrkas högkor kan knappast ha inrymt ett färre antal stolar. Tre avlatsbrev från 1412 är till stor hjälp när det gäl- ler att fastställa högkorets utformning och avgräns- ning.23 Notarien Peter Holmstensson hade 14rn sänts till kurian för att bevaka bl.a. Linköpings domkyr- kas intressen och det är genom dennes förmedling som avlatsbreven utfärdades av ett antal kardinaler. De uppgifter som finns i breven om de andakts- övningar som de avlatssökande skulle utföra ger en god bild av domkyrkan som rum för det from- hetsliv, som genomsyrade inte minst senmedeltiden. Att avlatsbreven också tillkommit för att skaffa stöd för det nya korbygget och för de kapellstiftelser som skulle få sin plats där är självklart och det är brevens uppgifter om dessa och kyrkorummet i övrigt som här främst kommer att uppmärksammas.24 Genom Peter Holmstenssons förmedling torde de romerska dignitärerna ha försetts med de faktiska uppgifter om kyrkorummet som förekommer i avlatsbreven. Det första brevet är daterat den 6 januari 1412 och återges i översättning som bilaga A s. 271 f. Avlaten beviljades alla sant botfärdiga, som biktade sig och som på grund av pilgrimsfärd eller av andra fromma skäl besökte domkyrkan och som lämnade bidrag till uppförandet av det nya koret och som genom allmosor eller fromma gåvor gav en hjäl- pande hand. Avlaten beviljades också dem som gick runt i eller utanför kyrkan och därvid bad för de döda som där låg begravda och som fromt deltog i mor- gonböner, mässor och andra gudstjänster eller pre- dikningar, som å denna plats var brukliga eller som under ödmjuk andakt tillbad Herrens heliga kropp, som fått sin vördnadsbjudande placering ovanför kyrkans högaltare i en där placerad pyxis eller som framför de båda stora bilderna, placerade i mitten av kyrkan, över lektoriet, föreställande den Korsfäs- te och jungfru Maria samt kyrkans skyddshelgon Petrus och Paulus fem gånger läste Herrens bön och änglahälsningen till minnet av vår korsfäste Herres lidande och lika många gånger till minnet av hans obefläckade moders medlidande. Den invigda hosti- an, placerad i en pyxis (vi skulle kanske hellre säga en monstrans) över/på högaltaret, ett stort krucifix och bilder av jungfru Maria och kyrkans skyddspatro- ner apostlarna Petrus och Paulus, placerade mitt i kyrkan på lektoriet, d.v.s. en läktare i gränsen mel- lan högkoret och långhuset, var således några av de stationer i kyrkan där de avlatssökande skulle förrätta sin andakt och läsa de i brevet föreskrivna bönerna. Det andra avlatsbrevet, daterat den 27 februari 1412 gäller uteslutande det nyinrättade själakapellet och ger inga upplysningar om kyrkorummet (se bilaga A, s 271 f). Det tredje brevet är daterat den 25juli 1412 och är det längsta och mest detaljerade vad gäller före- skrifterna om vilka andaktsövningar som erfordrades för att komma i åtnjutande av den i brevet utlovade avlaten. Brevet återges som bilaga A, s. 271 ff. Där omtalas bl.a. en bild av jungfru Maria, ett relikka- pell i sakristian, reliker av jungfru Maria inmurade i det nya korets mur (detta avsnitt ur brevet har fli- tigt citerats i de flesta beskrivningarna av domkyr- kan), Herrens kors framför högaltaret vid trappan, den nya bilden av den saliga jungfrun som klagar över sin döde son, placerad framför det stora kruci- fixet i mitten av kyrkan, och en bild av Herrens ansikte,"som kallas Veronica", d.v.s. en bild som betraktades som den sanna bilden - vera icon - av Kristus. Den sist nämnda framställningen bör ha varit en målning, övriga skulpturer. En enda av dessa skulpturer har bevarats till våra dagar, det stora triumfkrucifixet som nu intar i stort sett samma plats som vid tillkomsten av 1412 års avlatsbrev. Det kommer att närmare presenteras i beskrivningen av domkyrkans nuvarande inredning och inventarier. Att det funnits två Helga Kors- prebenden och därmed troligen två altaren vet vi tack vare bevarade arkivalier. Ett av dessa altaren måste rimligtvis ha funnits i anslutning till triumfkruci- fixet. Uppgiften om att domkyrkan haft en bild av Maria med sin döde son ("Pieta") är av icke ringa intresse. Pieta-bilder från 1400-talets förra hälft och mitt förekommer än i dag i flera av stiftets kyrkor DEN FASTA INREDNINGENS HISTORIA Il - det kan vara domkyrkan som inspirerat sockenkyr- korna att skaffa sig samma bild. De hör till den grupp av senmedeltida bilder som bl.a är avsedda att tjäna den personliga andakten och därför brukar kallas andaktsbilder.25 Till samma grupp hör också Vero- nica-bilden, d.v. s. den sanna bild av Kristi utseende - "vera icon" - vars namn blev namn också för den kvinna som i framställningar av vägen till Golgata brukar framställas med en duk med en bild av Kris- ti ansikte. Veronica flyttades in i de figurrika fram- ställningarna av korsfästelsen, och det var genom att torka av Kristi blodiga ansikte som hon fick en bild av honom på sin duk. Enligt den äldsta legenden om henne fick hon dock bilden redan före långfredagen. Jacobus de Voragines Legenda aurea från 1200-talets slutlåter Veronica berätta: "Då min Herre gick i värl- den och predikade och jag inte hade möjlighet att alltid vara i hans närhet, då ville jag låta måla hans bild, som kunde ge mig tröst, när han själv icke var i min närhet. På min väg till målaren med min duk, på vilken han skulle måla bilden, mötte Herren mig på gatan och frågade mig vart jag skulle gå. När jag berättade detta för honom lånade han duken. När han gav den tillbaka till mig fanns hans bild på duken."26 På de äldsta av dessa bilder är Kristi ansik- te inte heller blodigt och sargat som det senare skulle bli. N ågra av de förnämsta målningarna av detta motiv har tillkommit i Rhenlandet vid tiden omkring 1400.27 Det är kanske en djärv förmodan att det nya korets förste byggmästare, Gierlach från Köln, hjälpt till med anskaffandet av denna måJ- mng. D en allra väsentligaste upplysningen i avlatsbre- ven för den som vill göra sig en bild av domkyrkans interiör under 1400-talet är den som talar om att kyrkan haft ett lektorium som avgränsat högkoret mot långhuset, med altaren på lektoriets övre våning. Vi vet att en likartad anordning funnits i Strängnäs domkyrka28 och i Lunds domkyrka, den sistnämn- da avlägsnad först vid 1800-talets genomgripande omgestaltning av kyrkorummet. 29 Om lektoriet varit av sten eller trä är omöjligt att avgöra. Alltför omfat- tande ingrepp har utförts i pelarna kring platsen för lektoriet för att man skall kunna dra några bestämda slutsatser. Det förefaller dock troligast att det varit utfört i trä. Vi kan ganska säkert räkna med att i eller 12 LINKÖPINGS DOMKYRKA i anslutning till lektoriet funnits amboner/pulpeter som användes vid textläsningar och predikningar. Mot sidoskeppen och koromgången har högkoret säkerligen varit omgivet av ett skrank. I biskop Spegels beskrivning av domkyrkan från slutet av 1600-talet nämns att koret i öster hade ett skrank som var försett med bl.a. ett vapen som tolkades som biskop Hen- rik Tidemanssons och som således bör ha varit samti- da med korets fårdigställande under 1400-talets sista år. I sin svenska kyrkohistoria nämner han i Henrik Tidemanssons biografi bl.a.: "H an lät mycket pryda hwalfwen uti Domkyrkan och giöra it ansenligit skranck omkring stora Choret, med sådant Beeld- huggare Arbete som på then Tiden hölts för kon- stigt. " 30 På de fyra östligaste pelarna kring högalta- ret finns också rester av masverk i sten , som visar att skranket i den tresidiga koravslutningen från bör- jan varit av sten. Det har väl anpassat sig till sakra- mentshuset i norr och till förvaringsskåpet i söder (om dessa se vidare nedan s. 40 f) . Även mot korom- gången och 1200-talets tvärskepp måste någon form av avskiljning ha funnits. D et kan tänkas att kor- stolarnas ryggsidor åtminstone delvis fått rjänstgöra som skrank. Om dessa ursprungliga skrank försvun- nit som en följd av 1500-talets bränder eller under 1600-talet är svårt att bestämt avgöra. Det korskrank som fanns fr.o.m . 1500-talets slut och, efter vissa för- ändringar, till 1812, skall närmare beskrivas i det föl- jande. A.O. Rhyzelius har haft tillgång till några blad ur en medeltida handskrift som innehållit uppgifter bl.a. om arbeten på domkyrkans koppartak 1516-1522 men också en räkenskapsnotis om bygge av en orgel i det nybyggda korpartiet. Rhyzelius återger denna notis, som enligt honom ingått i ett dom- kapitelprotokoll så: "Anno M D X III die mensis Augusti penultima contentavit CapitulumJacobum pro novis Organis, in parte Ecclesiae orientali per eum haec aestate completis, assignans ei primum C marca Danicas, eidem in primo contractu promissas, superaddens donum bathei argentei de xxiii lothi- bus, item unam marcam puri &c" (= Ar 1513 den sista dagen i augusti betalade domkapitlet Jakob för den nya orgeln i kyrkans östra del först roo mark danska i enlighet med kontraktet med tillägg av ett silver- bälte om 23 lod samt en mark) .3' I sin predikan vid invigningen år 1733 av den då färdigställda Cahman- orgeln på domkyrkans västläktare återger Rhyzelius också denna notis, men där med årtalet 1523. Vilket av de två årtalen som är det rätta kan vi inte avgöra, då originaldokumentet är förkommet. Han nämner att orgelverket haft sin plats i det norra av de tre kor- kapellen, S. Nicolaus H ermannis kor, och fortsätter: "Och är uthan twifWel honom til äro i Påwedömets tid Orgelwerket i thetta Chor blefWit byggt, af en orgelbyggare wid namnJakob för hundra mark dans- ka och ett sölfWerbälte om 23 lod, som DomCapitlet utgifWit then 31 Augusti år 1523. "32 I flera handskrifter från 1600-talet återges också några verser, som skall ha varit målade "på en lång trappa, som gick upp til lilla orgelwerket, när thet stod uti St. Nilses Graf- Chor."33 Enligt Broocman hade de följande lydelse: Göthar wunno Rom Sverige undsatte Lubeck Ära är att lära Lärflera tungomål Ondt mönt skadarRiket Öl legger Riket öde Öd skadedjur Låt Lamb gå i frid Minsta kalk om 24 Lod Sätt wigt på Klockor Cols bro hafwer 5 hwalf Föd icke Skadedjur Frid närer, ofridfartärer Wänjs icke kräseliga Lär Orternas dygder Wanan gjör Förleken Täck med Tegel. Rhyzeli us' orgelinvigningspredikan innehåller ytter- ligare uppgifter om domkyrkans medeltida orglar, utöver om orgeln i norra koret. En orgel skall således ha haft sin plats "wid Wästra dören på den norra sidan, hwarefter i muren och pelaren än tekn synes".34 Denna orgel skulle enligt honom vara den äldsta. Det är troligt att Rhyzelius tolkat resterna av valvbågar på den nordvästligaste långhuspelaren som rester av en orgelläktare. Som ovan påpekats har de snarare utgjort delar av en baldakin över dopfunten. I en medeltida kyrka fanns normalt icke något behov av en orgel i väster, långt bort från de viktigaste liturgiska aktivi- teterna Ett orgelpositiv, d.v.s. en liten orgel, skall ha funnits vid södra dörren " ther nu lächtaren är". Tro- ligen avser han därmed den läktare som under hans tid byggdes invid långhusets sydportal. Om en orgel funnits i söder är det dock troligare att den placerats i närheten av lektoriet, d.v.s. snarare i närhet av södra tvärskeppsportalen, där en ny orgel byggdes på 1620-talet med begagnande av delar från orgeln i norra koret. Någon fast bänkinredning av det slag vi är vana att betrakta som självklar i ett kyrkorum fanns säker- ligen icke. Knäfallsbänkar kan ha funnits vid de populäraste altarplatserna. Långhusets sittbänkar i anslutning till nord- och sydväggarnas arkader lik- som kring en del av pelarna har givit plats för ganska många sittande. Olikheterna mellan dagens och senmedeltidens kyrkorum var således mycket stora. För det första var murar och valv delvis dekorerade med målningar - enstaka fragment finns bevarade bl.a. i tvärskeppets valv och i några av sydväggens arkadbågar. Delar av stenskulpturen, främst i det sengotiska koret, var målade i ganska starka färger. I fönstren fanns i varierande omfattning glasmålningar. De äldsta - i tvärskeppets nord- och sydfönster i mättade färger där blått och rött torde ha dominerat - de i långhuset ljusare och mest bestående av ornamentik. Lektoriet med sina altaren var säkert också målat och försett med förgyllda detaljer, detta oberoende av om det var i sten eller trä. Altarskåp och helgonbilder hade sina platser på flera av kyrkans många altare. Altarbor- dens och prästernas textilier utgjorde ytterligare ett färggrannt inslag. Mässans och tidebönernas sånger och doften av rökelse var också väsentliga delar av rumsupplevelsen. Från tidig morgon till sen kväll var domkyrkan ett rum för en rik liturgi där besökarnas böner och personliga andakt var ett självklart inslag. Nog erbjöd domkyrkan en kontrast mot det färg- lösa och slitsamma vardagslivet som knappast kan ha undgått att göra ett bestående intryck och ge en antydan om det himmelska J erusalem. En begivenhet i medeltidens slutskede som bör nämnas i detta sammanhang är skrinläggningen av den 1391 döde biskopen Nicolaus H ermanni. Mycket snart efter hans död började man att betrakta honom som ett helgon och man samlade uppgifter om de D EN FASTA INREDNINGENS HISTORIA 13 mirakler, som inträffade vid hans grav. En biografi över honom sammanställdes och man fick år 1416 tillstånd av konciliet i Konstanz att inleda kanoni- sationsprocessen. De vittnesförhör som krävdes för denna process genomfördes också 1417 och proto- kollen från förhören sändes till det påvliga kansliet. Där blev de liggande utan åtgärd till 1490-talet då den svenska legaten vid kurian Hemming Gadh, domprost i Linköping, 149711499 utverkade påven Alexander Vl:s (Borgia) tillstånd till Nicolaus' skrinläggning, d .v.s första stadiet av en helgonför- klaring. 35 Hans kvarlevor fick tas upp ur graven och placeras i ett skrin på eller invid ett altare, därav beteckningen skrinläggning. Påvebreven medgav också att han fick firas med mässa och eget officium inom de nordiska länderna.36 Hemming Gadh återkom till Linköping 1500 och blev efter Henrik Tidemanssons död i december 1500, motvilligt, vald till dennes efterträdare. Av någon svårförklarlig anledning begärde han aldrig den påvliga konfirmation av sitt val som erfordrades. I stället utsåg påven kardinalenJacobus Serra till stif- tets administrator. Under en följd av år saknade såle- des Linköping en residerande biskop. Domprosten Hans Brask framträdde snart som den faktiske stifts- chefen och valdes slutligen på hösten 1512 till biskop sedan både H emming Gadh och kardinalen Serra trätt tillbaka. Sin påvliga konfirmation fick Brask i april 1513.37 Brask torde omedelbart ha påbörjat förberedelser- na till skrinläggningen, som slutligen kunde äga rum den 4 februari 1515.38 Festligheterna skildras i den s.k. Sturekrönikan, som dock inte redovisar de kyrkliga ceremonierna vid skrinläggningen. i 9 Det avsnitt som handlar om skrinläggningen lyder så: Gud lath sina nådher skina tha mz hellige biscop niels i lynköping lå Hans hellige been the lagdess i skrin thz sa iag mz öghen myn Bisper och prelather wåre tha när mykit herskapp oc almoge war oc ther Tidegärd höldzss ther högtidelig i then högtiid predikan dagelig Hwar prelather hölth tha sina samme på Swenska och samme latina Biscop hans braske hölth ther till kosth och skänkte alle hade win och most Miöd och ööll gajfs ther nog som hwar bästh lyste han ther alf tog Om ajftonen optändes lykther tha att hwar skulle see hwarth han skullegå The lykther stodo alle i en ring i hwa!ffholen all domkyrken om kring Ther brwnne the then longa natt ty stoor liwss ware i them sat Ther ware och the, som på skulle akta och liwss oc eldh skulle granneliga wakta I domkyrken monge lampor oc liwss optändes och brwnne till tiiss all tydegerd ändes Then högtiid stood i daga tree stor ära och heder monde ther skee. Om utseendet av det skrin i vilket Nicolaus Hermannis kvarlevor lades 1515 vet vi ingenting. Ett år tidigare, d.v.s. 1514, hade biskop H emming av Abo skrinlagts i Abo domkyrka. Ett förslag till hur Åbo-festlighe- terna skulle utfomas hade sammanställts av H em- ming Gadh, som upplevt liknande festligheter under sin tid i Rom.40 H emmings skrin har bevarats i Abo domkyrka till våra dagar. 4 ' D et består av en stor, sarkofagliknande låda med ett svängt tak, uppburet av åtta stolpar. Inne under taket står en omkring meterlång låda, utformad som en kyrka av basilika- typ, försedd med anordningar så att den kan bäras på stänger. Materialet är furu och ek som målats och förgyllts . Mycket talar för att också Nicolaus Hermannis skrin varit av trä. I notiserna om silverkonfiska- tionerna från domkyrkan finns inget upptaget som kunde ha varit delar av ett skrin av ädel metall. H elt kan man inte utesluta, attBrask vid sin flykt ur landet ansett N icolaus' reliker vara så värdefulla, att han tog med sig dem och deras skrin. Vid den brand som härjade domkyrkan 1546 (se vidare om denna brand s. 16) var det tydligen den östra delen som skadades svårast. Om Nicolaus' skrin varit av trä kan det ha hört till de inredningsföre- mål som förstördes eller svårt skadades vid branden. Detta kan ha givit anledning till att skrota vad som kan ha funnits kvar av skrinet och gräva ned bisko- pens kvarlevor. Den orgel, som Brask låtit bygga 14 LINKÖPINGS DOMKYRKA 1513 i det kor som utsetts till uppställningsplats för relikskrinet och dit också biskopens gravsten flyt- tats från sin ursprungliga plats, troligen i högkoret, skall enligt äldre uppgifter ha funnits kvar på plats till 1720-talet (se nedan s. 20). Detta talar mot att bran- den helt förstört Nicolaus-korets inredning om det inte är så att denna orgel var den orgel som byggdes efter branden 1546. En relikask, med broderad dekor och från 1500-talets början, som ingår i domkyrkans textilskatt, kan tänkas ha varit avsedd för en del av Nicolaus' reliker (se vidare nedan s. rn5och128). Hur det egentliga relikskrinet såg ut kommer vi aldrig att få veta. I en riksdag som hölls i Västerås under juni 1527 var biskop Hans Brask den som främst förde kyrkans talan mot kung Gustav, dock utan framgång: kyrkans politiska makt bröts och förutsättningar skapades för att ta hand om hennes rikedom. Kungen var dock på det klara med att tiden då ännu icke var mogen för att reformera också kyrkans lära efter luthersk modell. H är är icke platsen för att redovisa hur kungen steg- vis gick till väga för att övertaga kyrkans rikedomar och bryta ned den medeltida organisationen och hur kyrkans män försökte rädda vad som räddas kunde.42 Biskop Brask lämnade stiftet ganska snart efter riks- dagen i Västerås - han hade utverkat kungen tillstånd att göra en visitationsresa till Gotland. Därifrån fort- satte han till Danzig och försökte därifrån hålla kon- takten med sina trosfränder i stiftet. Han återkom aldrig till Sverige utan dog i ett polskt kloster 1538. Med stöd av besluten i Västerås 1527 bestämdes redan samma år att domkapitlet skulle minskas till sex residerande ledamöter: domprost, ärkedjäkne och fyra kaniker. Korprästerna antal skulle minskas till sammanlagt tio. Biskopen, domprosten och ärkedjäk- nen skulle underhålla vardera två, kanikerna var sin. Skaran i korstolarna började således tunnas ut kraftigt. Efter stor tvekan beslutade domkapitlet att till biskop efter den flyktade Hans Brask välja domprosten Jöns Magni, som därefter tog ledningen i stiftet i tio år. En av Jöns' första insatser var att utarbeta ett nytt missale, ett tydligt uttryck för den svenska reformka- tolicismen. 43 I den följeskrivelse som åtföljde mäss- ordningen när den distribuerades sades bl.a. att man beslutat att prästerna skulle predika evangelium, att mässan skulle firas på svenska i domkyrkorna och där så kunde ske också i sockenkyrkorna. Den medeltida mässans form hade bevarats, men innehållet rensats från det obibliska. De första lutheranerna hade unge- fär samtidigt tagit plats i domkapitlet, men de utgjorde ännu en minoritet. På en riksdag i Örebro 1540 tog kungen slutligen öppet ställning för en reformation också i kult och lära. Den tyskfödde Georg Norman, som utnämndes till superintendent, kyrkans högsta styresman, fick i uppdrag att i samband med visita- tionsresor genomföra detta program. Biskopsäm- betet avskaffades och biskop Jöns drog sig tillbaka och ersattes av två "seniorer". Dacke-upproret 1543, som allvarligt hotade Gustavs maktställning, var ett starkt uttryck för folkets reaktion mot den av Nor- man ledda omstöpningen av kyrkans liturgi och lära. 1543 möter vi Nicolaus Kanuti, tidigare kyrkoherde i Söderköping (av samtiden oftast omtalad som mäs- ter Clas) som "electus" i Linköping, till en början titulerad superintendent. Kungen hade till sist helt omstöpt det gamla domkapitlet och inga av de präs- ter som ville reformera snarare än helt omstöpa fanns kvar.44 I ett par etapper inskränktes också Linköpings stifts område och 1558 resignerade mäster Clas och drog sig tillbaka till Söderköping. Hans efterträdare blev Erik Falck, också han tidigare kyrkoherde i Söderköping och därefter stiftschef i Skara. Denna utnämning betecknar Schiick som det definitiva slu- tet på den gamla Linköpingskyrkan.45 Tiden från 1545 till 1680-talet UNDER DE TVÅ DECENNIER SOM GÅTT sedan biskop rummets del innebar detta att alla kanik- och själa- Brask lämnat Linköping hade således kyrkans orga- mässoaltaren blivit överflödiga. De gårdar som hörde nisation och ekonomi totalt förändrats. För kyrko- till dem hade tagits över av kungen eller av ättlingar DEN FASTA INREDNINGENS HISTORIA 15 till de ursprungliga donatorerna. Nattvardssilver och andra dyrbarheter hade tagits om hand av kung- ens fogdar, som endast lämnat kvar vad som ound- gängligen behövdes. Huvudparten av textilierna var onödiga sedan mässläsandet vid de många prebende- altarena upphört. En del torde ha tagits omhand av kungen och hans tjänare, andra av privatpersoner som återtog vad deras förfader skänkt eller bekostat. Förändringarna i den fasta inredningen var troli- gen ganska måttliga även om en del av den knappast hade någon direkt funktion i det nya gudsjänstliv, som långsamt tog form. Den verkliga katastrofen för domkyrkan, dess inredning och inventarier kom 1546. Rasmus Ludvigsson, Gustav l:s krönikeskrivare meddelar: "På then 5 dag Aprilis bran Lincöpungx stadh så när halffparten aff, doch bleffdomkyrckien frijet och reddet." För maj månad samma år har han följande notis: "På then 18 dag Maij bran aff i Lin- cöpungx stadh alt thet obrent var aff förre branden. Teslikes bran taket på domkyrckien aff, så at ther stodh intet igen affhenne annet än blatte muren och en stoor part affhvalffVet föll nädh. Men konungx- gåren [ = slottet] blefffrij et och flög elden ifrå staden til Stonge bro och broen bran slet aff sampt all then gerdzgård ther nest lågh."46 I kungens registratur kan vi följa de viktigaste etapperna i arbetet med att råda bot på följderna av bränderna, såväl för borgarna som för domkyrkan. Borgarna fick skattefrihet "på behaglig tid" , d.v.s. så länge kungen fann den vara motiverad. Dom- kyrkans finanser förstärktes med kyrkotiondet för 1547.47 M äster Påvel Schiitz, en av kungens byggmäs- tare, fick i april 1547 pass för att resa till Linköping jämte 3 eller 4 timmermän för att hjälpa till "med täckning och vad annat där behövdes efter bran- den" . 48 I oktober samma år skriver kungen att det "synes oss icke orådigt vara, att kyrkan måtte med halm betäckt bliva, där intet sparrverke är upprest, på det att valven icke måtte bliva svaga och fördär- vade". 49 Man ville hänga stora klockan i tornet på kyrktaket men kungen bestämde att den skulle för- bli i stapeln. Andra brev samma år och dag ger order om tillvaratagande av smält bly som fallit ned på kyrkogården. N är kungen skriver till menigheten i Tionde härad om hjälp till arbetena på domkyrkan den 2 februari 1548 motiverar han detta med att "ett 16 LINKÖPINGS DOMKYRKA sådant skönt mynster icke fördärvat bliva måtte".50 Under 1549 handlar kungens brev om ekonomin för arbetena och om material, bl.a. koppar till taket.5' De följande två åren handlar breven om de fortsatta arbetena på taket. Tydligen är dessa i huvudsak slut- förda 1552. Då möter oss det första brevet som hand- lar om kyrkans inredning. Det är daterat i Västerås den 29 januari och ställt till biskop Clas (som titule- ras ordinarius): "Vi kunna väl lida, M. Clas, att Ni låter beställa ett skönt ornament vid höga altaret där uti Linköpings domkyrka, eftersom ni därom i Eder skrivelse har berört, och uppå det sådana ornament på det flitigaste måtte bliva gjort, synes oss icke olikt vara, att Ni ville låta förskaffa Eder en konstig (skicklig] snickare ifrån Tyskland, som sådana orna- ment fliteligen och väl tillpynta kan."52 Den medel- tida utsmyckningen av högaltaret måste alltså ha gått till spillo eller svårt skadats vid branden, vilket bör kunna tolkas som att det var kyrkans östra delar som var de mest skadade. Den omständigheten att slot- tet inte drabbades av elden pekar i samma riktning. Om biskop Clas handlade efter kungen order och beställde en ny altarprydnad och hur denna i så fall kan ha sett ut vet vi inte. Ett brev från april 1559, utfårdat i Linköping och ställt till sonen Erik, som då residerade på slottet i Kalmar, handlar om mäs- ter Jakob orgelmästare som arbetat på ett orgelverk i Linköpings domkyrka och som uppburit en stor summa penningar för att bygga orgeln fårdig. Han har föga gjort på orgeln utan snarare fördärvat orgeln och dragit sin kos till Kalmar. Erik skall ge order tillJakob att slutföra arbetena i Linköping som han lovat och som han i förväg fått betalt för. 53 Var i domkyrkan denna orgel var placerad och om mäster Jakob verkligen slutförde sitt uppdrag kan vi nu inte avgöra. Det kan ha varit orgeln i Nicolaus-koret som förnyades. I drygt tio år hade arbetet med att återställa kyrkan efter branden således pågått. Knappt tio år senare var det dags för nästa katastrof. Det krig som kommit att kallas det nordiska sjuårskriget hade brutit ut 1563. Huvudfienden var Danmark. 1567 lyckades danska / trupper tränga upp ända till Östergötland. I novem- ber detta år hade de kommit fram till Linköping och deras anförare, Daniel Rantzau, antecknade under den 21 november detta år: " I staden finns ett biskops- säte som varit täckt med koppar (författaren avser härmed domkyrkan]. Denna kyrka brann upp med staden och var redan i full brand när vi kom fram- för staden."54 Invånarna i staden hade således själva anlagt branden - den brändajordens teknik är ingen uppfinning från vårt eget århundrade. Delar av de danska trupperna höll sig kvar i staden och sökte skydd inom murarna kring domkyrkans kyrkogård. Rantzaus dagbok meddelar också att 500 skyttar gömdes, dels i kyrkan, dels i de brända husen. När trupperna slutligen avtågade ett stycke in på 1568 hade domkyrkan än en gång förlorat sitt tak och dess inredning delvis förstörts eller skadats. En av Rantzaus officerskolleger har efterlämnat en mera utförlig skildring av fålttåget och av domkyrkan och dess öde.55 Han berättar om de danska knek- tarnas jakt på värdeföremål och hur källaren under sakristian befanns vara "fuld med alt gotz". Han skri- ver vidare: "Saa vaar och Lindkiöbing domkircke en mectig, herlig kircke aff huggen steen med ij [2] spire paa den östre ende och en spir paa tornet och ij [2] koer med ij [2] skiöne taffier, en stoer och smuk messing liusestage, en herlig funt aff kobber mit paa gulued, och ij [2] orreverck. Saa vaar hun oc meget stor och bygt med piller, som de haffde veret vdhugne och skoren afftrae. Gulued vaar offuerlagd med idel mallmersteen (marmors ten] och kircken tagt med kobber offuer alt, saa detjammer skade vaar, at samme kircke skulle bliffue brent. Men skodene [de skotska legoknektarna] giorde dog störst skade och brende det skiöne liberij (bibliotek] imod felt- herrens villie." Det finns en notis i ett brev från 1702 av Haqvin Spegel enligt vilket det skall ha funnits "en gammal avritning" som visat domkyrkans präk- tiga utseende före branden under Erik XIV:s tid. Om denna "avritning" verkligen varit så gammal som Spegel förmodade är omöjligt att avgöra då den sedan länge torde ha förstörts eller givits en annan beteck- ning. Möjligen syftar Spegel på det redan under hans tid försvunna medeltida register, som enligt äldre arkivförteckningar kännetecknades av att det hade en bild av kyrkan på pärmen: "in cuius coopertio depicta est ecclesia. "56 1568 avsattes Erik XIV och brodern Johan trädde i hans ställe som Sveriges konung. Fred fick dock landet först 1570, en fred som bl.a. innebar att man för en efter den tidens mått avsevärd summa måste lösa Älvsborgs fåstning i Göta älv mynning, landet enda kontakt med Västerhavet, från danskar- na. Ett krigshärjat land, betungat av extra skatter för Älvsborgs lösen, mäktade inte med att omedelbart påbörja iståndsättningen av domkyrkan i Linköping. I ett brev den 29 juli 1573 till biskopen Martin Olofs- son skriver kungen: "Wij late edre gunsteligen förstå Biscop Morten, att osz är berättedt thet een stoor deel att thett halmtaak, som Lijnköpingz Domkyrck- ie är techt medh, skall allrede i nestförleedne winter ware niderfallet, och att kyrckie halffuen och kuper- ne i thenne Sommer äre theregenum mykitt bliffuitt aff rägn och wäthe fördeffuade. Så är osz thet inte behageligitt, och på thet för:ne kyrckie icke ytterligere för takklöse skuld, motte fare ille, Så befalle wij eder här gunsteligen och alffuarligen, att I nu med thett allerförste och vten all försumelse i thenne Sommer skole med all flijt och alffuar late tecke samme Dom- kyrckie, anthen med förloredt (provisoriskt] bräde- taak eller elliest thett bedzte I kunne, effter som wår wilie och meningh, ther om tillförenne wäl förstått haffue, till tess man framdelis fåår bättre lägenheet till att fulkompne för:de kyrckiebygning."57 Utan bidrag från kungen och statskassa var det inte möjligt att genomföra dessa upprustningsarbe- ten. Vi kan också i räkenskaperna för skatteupp- börden åtminstone delvis följa arbetena. Eftersom denna skrift i första hand skall behandla domkyrkans inredning och inventarier är det rimligt att hoppa över de uppgifter om huvudparten av de byggnads- arbeten som utfördes under 1570-talet och som åter- finnes i landskapshandlingarna i Kammararkivet.58 Byggnadsarbetena bör i huvudsak ha varit avslutade 1581. En inskrift i valvet öster om högaltaret i korom- gången meddelar att Johan och hans drottning Kata- rina "haffuer Thetta hederliga / Tempel förnyia låt- hid uthi Sinns hög loffiigh R egementhes Tidh: Anno Dni 1581".59 Den främsta beviset på att byggnadsarbe- tena var i huvudsak slutförda och att det därefter hand- lade om att förse kyrkan med en värdig inredning var kungens donation av den altartavla av Maarten van Heemskerck, skapad för S. Laurentii kyrka i Alkrnaar som han på ännu inte klarlagda vägar förvärvat från Nederländerna. Om denna altartavla och dess histo- ria se nedan s. 47 ff. Av uppgifter i 1582 års räkenskaper DEN FASTA INREDNINGENS HISTORIA 17 får vi veta att arbeten då pågick på domkyrkans orglar genom orgellekarenJöran.60 En tyvärr skadad notis från 1584 meddelar att Arvid målare fått betalt för att han målat koret(?) och orgelverket.61 Samma års räkenskaper upptar också betalning till J öran organist som gjort "trometen" (trumpeten), till Påvel snick- are som gjort två dörrar till koret, en dörr till orgel- verket och visare till "segerverket", d.v.s. urverket, och till Mårten klockgjutare som gjutit stora och lilla klockan.62 Redan 1580 hade Vaste klockgjutare gju- tit Sankt Lars' klocka på nytt.63 Mäster Raval snickare arbetade 1585 på kungsstolarna.64 Bland1588 års räken- skaper förekommer bl.a. utgifter för järn och en hake "som götevapnet hängdes på", d.v.s. den tavla med "Armagothorum" som ännu finns kvar och som skall beskrivas närmare i det följande. Frans stakemakare fick betalt för altarstakar som han gjorde av gammal mässing och en koppartacka. 65 1589 köptes en funtkit- tel och gjordes ett "funttäcke" av bräder, d .v.s. ett lock till fonten. På locket, som målades samma år, sattes en försilvrad kopparduva. Man arbetade också på en orgel, flyttade kungsstolarna fram i koret och målade dem medan prästbänkarna flyttades tillbaka - ett tydligt tecken på den roll kungen nu spelade i kyrkan.66 Av 1590 års räkenskaper framgår att Arvid målare fått betalt för att han målat högkoret och orgelverket (kostnaderna härför skulle dock föras till 1586, det år då arbetet utfördes) . Vi får också veta att då stora klockan gjöts 1574 hade man lånat 131h lispund malm från Törnevalla kyrka enligt intyg av Vaste klockgjutare. 1590 dog]ohan III och varken Sigismund eller her- tig Karl engagerade sig i någon större utsträckning i de fortsatta arbetena på domkyrkan. Domkyrkan fick hädanefter i huvudsak klara sig med sina regul- jära inkomster. Låt oss försöka sammanfatta vad de citerade notiserna har att säga om domkyrkans inte- riör under 1500-talets andra hälft. Av den danska relationen från 1567 får vi veta att kyrkan hade två kor med två sköna (altar)tavlor, en stor och vacker mässingsljusstake, en funt av koppar och två orgelverk. En av dessa altartavlor bör ha haft sin plats på högaltaret och kan ha varit identisk med den altartavla som skulle beställas enligt Gustav l:s skrivelse 1552 (se ovan s. 16). Att bestämt lokalisera det andra koret med dess altartavla är svårt, när- 18 LINKÖPINGS DOMKYRKA mast till hands ligger väl att gissa på koromgångens östra kor. Det kan också ha funnits ett altare fram- för korskranket/lektoriet, motsvarande det medel- tida Korsaltaret. Mässingsljusstaken kan förmodas ha varit av samma typ som de ännu bevarade stora golv- stakarna med sju armar i Lunds domkyrka och i Stor- kyrkan i Stockholm. Att försöka fastställa dess ålder är lönlöst. Av de två orglarna bör den ena ha varit placerad i det norra korkapellet, Nicolaus-kapellet. Den andra kan förmodas ha varit placerad i mera direkt anslutning till högkoret. Funten är identisk med den ännu bevarade bronsfunten från 1400-talets förra hälft. Den befann sig på sin ursprungliga plats i närheten av portalen i väster. Hur mycket av det som beskrivs i den danska relationen som förstörts vid branden och härjningarna därefter framgår inte. Donationen av Heemskerks altartavla tyder dock på att i varje fall högaltarets altarprydnad behövde för- nyas. Om orgeln i det norra koret hade bevarats i sådant skick att den gick att upprusta framgår inte av räkenskapsnotiserna eller andra samtida arkivalier. Vad vi vet är att den behöll sin plats ett stycke in på 1600-talet varefter den flyttades till ett nytt läge i södra tvärskeppet. Om ljusstaken överlevt härjning- arna är det inte uteslutet att materialet i den använts till de klockor som behövde nygjutas. Om dopfun- tens ursprungliga fot delade samma öde eller om den utbytts redan på Gustav l:s tid går ej att fastställa. Trots härjningarna i sakristian överlevde förvånans- värt mycket av vad som fanns kvar av domkyrkans medeltida skrud. Av räkenskaperna från Johan IIl:s tid kan utläsas att ett åtminstone delvis nytt korskrank tillkom, försett med två dörrar, tillverkade 1584 av Påvel snickare. Koret och en orgel målades 1586 av Arvid målare.Den teckning, som visar domkyrkans inte- riör före den stora utrensning som genomfördes 1812- 1813 (se fig. l) ger väsentlig hjälp när man vill rekonstruera korskrankets utseende. Visserligen har det utsatts för flera förändringar under 1600- och 1700- talen, men det är dock möjligt att med någor- lunda säkerhet avgöra vilka delar av det skrank som avbildas som härstammade från 1580-talet. De östli- gaste delarna av skranket bestod av en kombination av trä och gallerverk, säkerligen av järn. Varje sek- tion kröntes av ett brett träbjälklag försett med rek- FIGUR 2. Planfrån 1785 redovisande domkyrkans gravplatser och läget far bänkkvarter, gravskrank och andra inbyggnader. Foto:ATA. F1G. 2. Planfrom 1785, showing burial places in the Cathedral and the position efpew sections, chapel screens and other fixtures. Photo: ATA. tangulära fyllningar och upptill avslutat med triangu- lära gavlar. Samma bjälklag återkommer också på de delar av skranket som skärmade av högkoret mot tvärskeppet i söder och norr. På dessa delar av skran- ket ersattes gallerverket med svarvade balustrar. Dör- rar i dessa delar av skranket öppnade sig mot tvär- skeppet. Av arkivuppgifter från 1600- talets slut (se vidare nedan s. 21) framgår att koret i väster avslu- tats med ett skrank med två dörrar, över vilka det medeltida krucifixet varit placerat. Det medeltida lektoriet fanns således icke kvar. På Hägerstrands teckning finns på denna plats ett lågt skrank med samma slags svarvade balustrar som på de nord- sydliga delarna av skranket. På detta skrank var placerade en rad små skulpterade änglar från det sena 1600-talets ombyggnad. Änglarna bar språk- band med bibelcitat. Skrankens dekorativa detaljer, främst bjälklagen med sina triangulära gavlar, pekar på 1500- talet sena- re del eller möjligen 1600-talets början, men då vi har uppgifter från 1580-talet som redovisar arbeten på korskranket, bör vi kunna ta för givet att huvud- parten av det skrank som avbildas av Hägerstrand är delar av Johan IIl:s skrank. Romdahl har också kommit till denna slutsats i en tidningsartikel från 1928 där han publicerade en kopia av Hägerstrands teckning i de Mandelgrenska samlingarna i Lund.67 Under 1690-talet ombyggdes dock skranket till vissa delar varvid skranket fick det utseende det har på Hägerstrands teckning. Dessa ombyggnadsarbeten presenteras nedan s. 23. Räkenskaperna från 1580-talet talar också om kungsstolar och om präststolar. D e två kungsstolar som Hägerstrand avbildar är dock icke de ursprung- liga - de har tillkommit i samband med den omge- staltning av korpartiet som biskop Spegel tog initia- tivet till i slutet av 1600-talet (se nedan s. 22). Inga prästbänkar syns på H ägerstrands teckning. De måste dock ha funnits även om de inte behövde bereda plats för så många präster som under medeltiden. Att prästbänkarna från början varit placerade inom korskranket kan vi ta för givet. Teckningen visar inte heller de bänkar som fanns i långhuset och som till- kom under 1590-talet. Av beskrivningar vet vi dock att de var höga, försedda med trappsteg och så djupa att de sittande knappast syntes.68 De började byggas 1596 och bekostades delvis av dem som skulle nyttja bänkarna, delvis av domkyrkan och delvis av staden/ DEN FASTA INREDNINGENS HISTORIA 19 stadsförsamlingen. Bänkbygget, som pågick ett gott stycke in på 1600-talet åtföljdes av stundom häftiga diskussioner om vem som skulle sitta var.69 Av en planritning av kyrkan från 1734 liksom av en grav- karta från 1785 (fig. 2) framgår att bänkarna var för- delade i två kvarter som började omedelbart väster om korskranket och som lämnade de två västli- gaste traveerna fria. Två gravtumbor, placerade i koret framför högal- taret, var uppförda den ena över Ebba Eriksdotter (Vasa), änka efter ErikAbrahamsson (LeijonhufVud), ett av offren i Stockholms blodbad 1520. Hon hade dött 1549 i Vreta kloster. Hennes dotter Margareta Eriksdotter var Gustav I:s andra drottning. Tumban flyttades 1813 till det norra av korkapellen. Den andra tumban, som var murad av tegel, revs 1813. Den var uppförd för hertigJohan av Östergötland,Johan III:s son i äktenskapet med Gunilla Bielke, död i Vadstena 1618. Gravmonumenten och deras historia kommer närmare behandlas nedan s. 181 ff. Orgeln i det norra koret bör liksom under sen- medeltiden ha varit placerad på en läktare. Vi har inga uppgifter om utseendet på orgeln och orgelläk- taren. 1628 flyttades denna orgel till en plats strax söder om tvärskeppets sydingång, i närheten av den plats som något senare togs i anspråk för den Gyllenadler- ska graven. 70 "Anno 1628 vart beviljat av den vördige Herren Bispen Mäster Jon Kylander och kapitels- männen, att Anders Månsson skulle transferera lilla orgelverket på ett annat rum [än] där det nu står och det förbättra med några stämmor och blev han där- för lovad i arbetslön penningar 240 daler."71 Redan samma år kom Anders Månsson och lämnade tillbaka nycklarna till bägge orglarna - han ansåg sig ha för liten lön. Efter en dryg vecka hade han dock ångrat sig och ville ha tillbaka nycklarna. Detta beviljades samtidigt som man höjde hans lön, men först sedan han "godmodeligen" betalat 3 daler till domkyrkan "för sin galenskap".72 1629 fick Anders Månsson en del av betalningen för sitt arbete i pengar, en del i form av en del av en domkyrkans tomt, som grän- sade till hans egen tomt.73 Efter flyttningen torde orgeln ha varit placerad på ungefär samma plats som den nuvarande kororgeln, enligt Rhyzelius mellan "begge dörarna in til GyllenAdlerska Grafven". Den Gyllenadlerska graven, som intill 1813 var omgiven av 20 LINKÖPINGS DOMKYRKA ett skrank, markeras än i dag av den på sydväggen, väster om den södra tvärskeppsportalen placerade gravstenen, som bildat fond i gravkoret och gjort tjänst som epitafium.74 Den flyttade orgelns målning bekostades delvis av Peder Matsson Stiernfeldt på Ryd.7i På sin nya plats fanns orgeln i omedelbar när- het till de bänkar vid sydväggen, som disponerades av katedralskolans elever - "djäknarna". Det är värt att notera att samma år som man beslutade att flytta orgeln till dess nya plats i söder utfärdade Gustav Il Adolf sitt privilegiebrev för ett gymnasium i Lin- köping, högtidligen invigt den 8 september 1628.76 Liksom under medeltiden hade skoleleverna som uppgift att hjälpa till med sången och musiken i kyr- kan. En ny, betydligt större orgel byggdes i domkyr- kans västparti mellan åren 1619 och 1629 och bekos- tades till större delen med donationsmedel, bl.a. från Gustav Il Adolf och hans kusin hertig Johan av Östergötland.77 Originalkontraktet med orgelbyg- garen, Per Jönsson i Skänninge, daterat den 14 maj 1619, finns bevarat.78 PerJönsson åtog sig att bygga ett orgelverk om arton stämmor med bröstverk, pedal, ryggpositiv (och huvudverk) mot ett arvode på 300 daler svenska. Han skulle själv stå för sin kost medan domkyrkan skulle "försörja snickare, smeder, måla- re och vad därtill behövas kan". När orgeln stod helt färdig 1628 summerade man slutkostnaderna till 3.100 daler.79 En uppgift i de Palmskiöldska samling- arna meddelar också att orgeln i väster hade byggts av en borgmästare i Skänninge - Anders Jönsson - "och då lärde Brusen sin konst av honom".80 Jönsson har i denna uppgift fått fel förnamn."Brusen" kan iden- tifieras med domkyrkoorganisten och orgelbyggaren Anders Månsson Bruse, som förekommer i Linkö- ping under 1600-talets förra hälft men som också var verksam långt utanför stiftets gränser, bl.a. i Åbo domkyrka.81 Det var också Bruse som svarade för flyttningen av orgeln i Nicolaikoret till dess nya plats i söder.82 Under de drygt hundra år som Per Jönssons orgel gjorde tjänst reparerades den flera gånger (se vidare nedan s. 26). Den första gången en predikstol nämns i bevarade handlingar är i ett inventarium från år 1600.83 Där finns antecknat att man 1605 tog silvret från biskops- staven och lämnade n lod till mäster Påvel, som skul- le göra predikstolen och återstående 48 lod till orga­ nisten. Påvel snickare kvitterar också l6II betalning för predikstolen.84 För att betala Pål snickares arbete på predikstolen tog man också ett silvervapen på ett bårkläde som skänkts till kyrkan efter kommendan­ ten Vilhelm Grummer, död 1614.85 Pål snickare dog den 14 april 1622 och då han var barnlös testamente­ rade han sin gård, där han bott sedan 1592, till dom­ kyrkan. 86 En gravsten i domkyrkan är lagd över Pål/ Påvel snickare. Enligt denna dog han 1622 den 13 april. 87 Det vill synas som om Påls predikstol, som var placerad på "kvinnfolkssidan", d.v.s. i norr, var i bruk, efter en del reparationer, intill den nuvarande predikstolens tillkomst 1745· Det finns en kortfattad beskrivning av domkyrkan från december 1634, nedskriven av en fransk lega­ tionssekreterare , Charles Ogier. Den lyder, i svensk översättning från 1914: "Här (i Linköping] finnes en av landets präktigaste kyrkor, lång och bred och med flera kor, vilkas altare man nedrivit för att inrätta gravkor och resa gravvårdar. Det yppersta av dem är den Bielkeska familjegraven, vilken ätt är en av de förnämsta i riket. Vi såg prästen officiera i mässkjorta eller, såsom vi kalla det, in albis. Domkyrkan har två särskilda orgelverk, ett kors och flera helgonbilder. "88 Detta är den enda uppgift som finns om att några helgonbilder överlevt bränderna på 1500-talet. Om uppgiften är korrekt kan man tänka sig att det var Samuel Enander, biskop i Linköping 1655-1670, som stod för dessa bilders avlägsnande. Av ett flertal visi­ tationsprotokoll framgår att han verkade för att bilder, som han betraktade som "papistiska", skulle avlägsnas. 1659- 1660 arbetade en snickare på kungsstolarna som nedtogs och flyttades (denna gång utanför korskranket). Nya prästbänkar byggdes i koret och dörrarna till mellankoret lagades - tydligen hade Karl X Gustavs lik stått där på dess väg från Göteborg till Stockholm.89 Menighetens bänkar ombyggdes del­ vis 1684 av snickarna Jöns och Johan. Domkapitlet förskotterade kostnaderna, som skulle fördelas på de borgare som disponerade dem.9° Bänkhyran var en av kyrkans säkraste inkomstkällor! En notis i räken­ skaperna från 1687 ger en tidsbild som inte saknar intresse. Man hade få tt laga 16 dörrjärn för de nya manfolksbänkarna på stora raden neder åt västra kyrkodörren "vilka av vanartigt folk sönderbrutne voro". 91 1660 skaffade man sig ett nytt "sägerverk", d.v.s. ett nytt ur, placerat i kyrkorummet något väster om den stora långhusportalen i söder. En notis från 1673 meddelar att det byggts av Joachim urmaka­ re.92 Räkenskaperna redovisar också kostnader för omgjutning av domkyrkans ringklockor, uppgifter som kommer att återges i samband med beskrivning­ en av de nuvarande klockorna s. 266 f. En kategori inventarier som kom att spela en stor roll för kyrkorummets utseende var gravmonumen­ ten, epitafierna och begravningsvapnen. Då dessa kommer att ägnas ett särskilt avsnitt behöver de inte närmare presenteras i denna översikt. Från 1690-talet till 1810 AR 1691 DOG BISKOPEN Magnus Pontin, som under flera år varit svårt märkt av en serie hjärnblödning­ ar - "dock härdade han ut med embetets sysslor" .93 Samma år dog också domprosten Petrus Simoni Löf­ gren och ersattes av Olov Wong, som dock dog redan i början av 1694. Han följdes av OlofLangelius som dog 1716. Till Pontins efterträdare utsågs dåvarande biskopen i Skara Haqvin Spegel, vars fullmakt utfår­ dades i oktober 1691 men som dröjde en tid med att flytta över till Linköping. Omfattande arbeten på domkyrkan hade påbörjats 1690, främst i korpar­ tiet. Med landshövdingens och konsistorii samtycke beslöt man att "nedtaga krucifixet som setat fram utöver de bägge stora högkorsdörrarna samt bort­ taga skranket. Jämväl förändra samma krucifix och det uppsätta över altartavlan samt med målning och DEN FASTA INREDNINGENS HISTORIA 21 förgyllning det utstoffera och förbättra" .94 För arbe- tena anlitades byggmästaren Peder Månsson och de två vid domkyrkan anställda "kyrkobyggarna" Nils Månsson och Anders Olofsson, snickaren Jöns Pedersson, svarvaren J oen Peders son och Linköpings- målaren Måns Svensson.9s Innan man tog itu med att flytta krucifixet hade man förvissat sig om att det fanns plats nog över altartavlan: "Till samma kruci- fixs inmärkande emellan pelarna, förrän det kunde förändras och upprättas gjordes först ett kors för- lorat [provisoriskt] av bräder, vartill togs 8 st halv- ruttna furubräder, till intet annat duglige." I sam- band med dessa arbeten måste man också ta ner några begravningsvapen för medlemmar av familjen Lagerfelt, som hade skadats. De lagades av snickaren Jöns Pedersson. Man lagade också biskopen Petrus Caroli grav i högkoret med en syllstock "som setat i skranket frammanför högkoret". De två kungssto- larna sågs över "så till fundamenten som posterna och listerna". Mot slutet av juni 1690 var arbetena i huvudsak avslutade. Gymnasisterna Petrus J erelius och Petrus Siösteen köpte ståltråd "till majestäter- nas namns med blomster överklädande under kungs- stolarna" och till "de smärre stolparnas med bloms- ter överklädande under kungsstolarna" . Man klädde också de fyra större posterna med blomster. Håkan Larsson i Tannefors levererade två lass löv och sedan man sopat domkyrkan kunde man fira domkyrkans särskilda högtidsdag, apostlarna Petri och Pauli dag (29 juni). Av uppgifterna om blomstersmyckningen av kungsstolarna kan vi dra den slutsatsen att de varit försedda med tak, burna av fyra stolpar och med kungliga monogram eller vapen som prydnad på taken, d.v.s. av likartad uppbyggnad som den stol som nyttjades av hertig Magnus i Vreta klosters kyrka och som ännu finns bevarad.96 Stolarna i Linköping som blomstersmyckades torde således vara de, som tillkommit underJohan IIl:s tid. Även en del exteriörarbeten utfördes under 1690. Det stora rosfönstret över sydportalen fick delvis nytt masverk medan rosfönstret i väster fick ett skydds- galler av mässing "emot vanartigt folks händer, vilka med sten alltjämnt sönderkasta pläga fönstren uppå domkyrkan, så att de aldrig får stå hela och fårdiga" . 97 Gallret gjordes av mässingsarbetaren Lovis Hansson. När man året därpå - 1691 - konstaterade att takryt- 22 LINKÖPINGS DOMKYRKA taren på domkyrkans tak sviktade när man ringde i klockan, lät man tombyggaren Peder Månsson göra ett förslag till ett nytt torn (se fig. 3). Detta förslag förverkligades inte utan man nöjde sig med att repa- rera takryttaren. Arbetena på kyrkans inredning fortsatte med än större intensitet sedan Haqvin Spegel tillträtt sin tjänst. I juli 1692 bärs de gamla kungsstolarna ut och snickaren Jöns Persson gör nya stolar.98 1693 kon- staterades att manfolksbänkarna på södra sidan var i dåligt skick och borde förses med dörrar, även själva bänkarna behövde repareras. 99 En ny altardisk tillver- kas också samma år avJöns Persson.100 Genom organisten Lars Betulander besiktigades 1692 det lilla orgelverket i söder. Av hans beskriv- ning framgår att orgeln bestod av ett huvudverk med minst sju stämmor (redovisningen är svårtolkad) samt ett ryggpositiv med fem stämmor (principal, oktav, flöjt, gedackt och oktavcymbel). Orgelbyg- garenjohan Arvidsson Agerwall slutförde upprust- ningen under senvintern 1693.101 Längst i väster, mellan den stora portalen och de två sidoportalerna, byggdes 1693 två skrank "inom vilka likbårar, små stegar och annat kan förvaras, att det icke skall synas i kyrkan eller ligga någorstädes i vägen till hinder och förargelse". Samma år anlitades målaren Måns Eriksson Grijs från Norrköping för målande av altarrundeln i vitt, blått och guld, de nya kungastolarna och åtskilligt mera. 102 Gravmonumentet vid högaltaret över hertig]ohan var i dåligt skick. I ett brev till biskopen 1693 gavs tillstånd att "ett litet skrank allenast av 6 alnars höjd må satt bliva för koret i domkyrkan, och att man därtill må taga av den machin som stått över hertig Johans grav".10i Hur man skall tolka ordet "machin" är osäkert - enligt Svenska akademiens ordbok kan det användas "om större konstverk med en mängd detaljer" .104 Det är frestande att anta att den enkla tumban av putsat tegel varit försedd med en över- byggnad av smidesjärn av ungefår samma utforming som de skrank som förekommer vid Karl IX:s grav i Strängnäs domkyrka. Sedan överbyggnaden avlägs- nats renoverades tumban med målning och försågs med en inskrift med silverbokstäver varvid både äldre och nyare silverbokstäver kom till användning. Dessa arbeten kommer att mera i detalj redovisas vid beskrivningen av gravmonumentets öden nedan s. 184 ff. 1694 byggde man på kvinnfolksbänkarna och bör- jade arbetet med att förändra korskranket, arbeten som fortsatte 1695 då räkenskaperna upptar utgifter bl.a. till bildhuggaren Johan Ullberg i Norrköping för åtta änglar och rjugofyra lampor med flammor. 10s Petter svarvare gjorde ytterligare 7 lampor, medan sex lampor med flammor levererades av "bildhug- FIGUR J. Förslag till ny takryttare av byggmästaren Peder Månsson r69r. Förslagetfarverkligades inte. VaLa, Linköpings domkapitlets arkiv FIXa:r. FIG. J. Designfor new roofturret, by master builder Peder Månsson, r69r. Not realised. garen i Skeda" (hans namn anges tyvärr ej) . Måns Grijs i Norrköping svarade för huvudparten av mål- ningsarbetena men biträddes när det gällde enklare måleriarbeten av Måns Svensson målare i Linköping. Måns målade också båda bänkraderna längs stora gången och de två skranken i väster. Snickaren Jöns svarade för snickerierna till skranket, bl.a. nya gavlar med fyllningar över gallren bakom altartavlan. Han tog också bort de gamla listerna och satte nya istäl- let utomkring koret. En annan snickare, H emming, betalades 1696 för att han uppsatt det gamla genom- brutna träverket som förr hade suttit på bägge sidor om altaret över gallren och uppsatt det i det främsta koret (det östra av de tre korkapellen). 1702 fick måla- ren Claes de Witte betalt för fyra stycken som han målat för koret - ett sammanskott av präster m.fl. hade hjälpt till att skaffa medel till dessa arbeten. 106 Aret därpå har domkyrkan utgifter för ställningar åt målaren och för åtta målningar på norra sidan av 10 7 koret som de Witte utfört. Ännu 1705 arbetade två målare - Petter Jansson och Claes de Witte - på koret. Aret därpå fick Claes de Witte betalt för att han målat på södra sidan kring koret, samma år som Annika Bengtsdotter fick betalt för att hon för- gyllt listerna på den södra kordörren och för att hon med metallguld belagt listerna kringom koret på den södra sidan. 108 Arbetena på koret fortsatte 1707. Detta år fick bildhuggaren Olof Wiström betalt för "två bilder som fattades på koret" .109 Målaren Christop- her Fock från Norrköping"0 målade och förgyllde skulpturerna.m Resultatet av dessa arbeten på koret kan vi åtminstone delvis avläsa på Hägerstrands teck- ning (fig. l) . Där återges t.o.m. de målade texter som fanns på de delar av skranket som var vända mot lång- huset: "Priser med mig Herran lofwer honom med psalmer" och "Heliga äro Herrens gårdar Hallelulia Halleluia" . Vi ser också änglarna och vaserna med flammor medan vi inte kan se något av de målningar som Claes de Witte utfört. 112 Ett skrank kring dopfunten i kyrkans västparti till- kom 1699. Snickaren Måns Wittman svarade för trä- arbetena medan målaren Natanael Werwing"3 målat "deviserna" på skranket och Linköpings-målaren Måns Svensson målat fyra knappar. "4 "Deviserna" var de texter och emblem som biskop Spegel sam- manställt och som skall behandlas närmare nedan . DEN FASTA INREDNINGENS HISTORIA 23 I ett sockenstämmoprotokoll från 1698 diskuterade man vad som skulle göras åt de två trapporna under orgelläktaren. Man kom fram till att de "böra med någon målning utstofferas", detta i likhet med funt- koret. 115 Man vände sig också samma år till Måns Grijs i Norrköping som anmodades att före pingsthelgen komma till domkyrkan "och måla tvenne kvadrater eller skranker med några deviser och emblematis uti svart fårga". Skulle Grijs inte komma inom utsatt tid gavs Måns Svensson i uppdrag att "anstryka kva- draterna med någon gul eller blå fårg och förgylla listerna." Ett par veckor senare förklarade sig Måns Svensson beredd att förgylla alla listerna innantill på fyllningarna under orgelverket och "flamera" (mar- morera) listerna med mörkbrun fårg.116 Det blev dock Natanael Werwing som följande år - 1699 - fick måla deviserna i åtta fyllningar. 117 Även dessa deviser kommer att behandlas närmare nedan. Ytter- ligare målningar under orgelläktaren utfördes 1707 av Claes de Witte. 118 Några notiser från 1697 som handlar om kyrkans medeltida glasmålningar kan lämpligen citeras i detta sammanhang. Glasmästaren Jöns Larsson redovisar i en räkning hur han först har "lagat och byggt och insatt 14 st. målade fönster uti främsta koret, noch lagat, byggt och insatt 12 st. fönster uti flykten på den norra sidan näst framför predikstolen där de målade hade förr suttit. Noch bekommit uti arbetslön för fem nya fönster uti flykten mitt för predikstolen, där 5 st. söndriga målade fönster togos ut". 11 Man9 hade redan 1693 diskuterat"om icke det gamla, brän- da munkglaset som finnes här och där i fönstren må uttagas och sättas tillsammans uti några fönster för sig själv och annat glas i dess ställe insättas". 120 Denna respekt för lämningarna av medeltidens glas- målningar är värd att särskilt observera. Över huvud taget var 1690-talets inredningsarbe- ten skonsamma mot den inredning som redan fanns. Man avlägsnade visserligen en del av 1500-talets korskrank men anpassade nya delar till de gamla. Triumfkrucifixet flyttades från sin ursprungliga plats i bågen mellan kor och långhus, men fick en ny, vär- dig plats över Heemskercks altartavla. Arbetena med korpartiets omgestaltning hade påbörjats innan Spegel utnämndes till biskop i Lin- köping. Så snart han trätt i rjänst grep han sig dock an att med stor energi fullborda det hans närmaste före- gångare påbörjat. Om Spegel har Lindroth skrivit att han, i likhet med sin samtida yrkesbroder Jesper Svedberg, kännetecknades av "ett rastlöst mångsyss- leri, en varm personlig fromhet och en grundmurad likgiltighet för teologins benigare frågor". 121 Lind- roth nämner också att Spegel intresserade sig för got- ländska och västgötska antikviteter. Att det var på hans initiativ som hertigJohans grav snyggades upp är fullt klart - detta kan kanske ses som ett utslag av hans goda förhållande till den regerande kungen men visar också hans intresse för minnesmärken från gångna tider. Helt och hållet tillkomna på Spegels initiativ, enligt hans anvisningar men med stöd av särskilda, av kungen beviljade medel, var de emblemata - sinne- bilder - som målades på korskranket och på skranken kring dopfunten och trapporna till orgelläktaren i väster. Kungl. Maj:ts beslut i ärendet var daterat den 6 juni 1693 och innebar att fyrahundra daler silver- mynt beviljats "till en och annan reparation ... särde- les korets sirat och prydnad".122 Sinnebildskonsten, d.v.s. att använda en kombina- tion av bild och text för att föra fram ett budskap, hade skapats av en italiensk jurist Andrea Alciati, som publicerade den första boken med emblem 1531. Den utkom därefter i åtskilliga upplagor och låg till grund för en mängd emblemböcker. Den enda svenska boken inom denna genre - "Sinnebilds- 123 konsten" av Abraham Sahlstedt - kom först 1758. Atskilliga svenska författare prövade denna speciel- la konstart. Vi möter den i konsten i dess fullstän- diga form i många av de inredningar som gjordes för Magnus Gabriel de la Gardie under 1600- talets mitt och senare hälft. 12 4 Spegel tycks ha umgåtts med tan- ken att ge ut en samling av emblem. I en handskrifts- volym i Kungl. biblioteket i Stockholm med poesi av Spegel finns en serie dikter, avsedda att utgöra texter till en svit emblembilder. Bernt Olsson har visat att texterna passar till en samling av holländaren]. Cats, 125först tryckt 1618. Ingen av målningarna med de spegelska emble- men med sina texter har hittills återfunnits - de rensades ut vid domkyrkans "städning" 1812- 1813. Några avbildningar av dem finns inte. En av de ovan citerade räkenskapsnotiserna tyder på att i varje fall 24 LINKÖPINGS DOMKYRKA bilderna på skärmarna kring trapporna till orgelläk- taren varit målade i grisaille - de skulle målas med svart fårg. Texterna känner vi dock, främst tack vare den utgåva av Spegels stora epos "Guds verk och vila" som trycktes i Norrköping 1745· Där ingår som en bilaga texterna till sinnebilderna på korskran- ket och trappskranken. Rubriken till korskranksbil- dernas texter lyder: "Emblemata lincopiensia Thet är Sinnorika Föreställningar af Then Heliga Skrift, med wäl målade Figurer och mycket väl flytande verser, omkring Hög-Choret i Linköpings Domkyr- kio innan til och utanföre, förmodeligen til mycken lärdom och tröst, år 1694 upstäldte Af Tå warande Linköpings Biskop, Sedan Swea- och Götha-rikets Arkebiskop, Nu hos Gud salig Doct. Haqvino Spe- gel." Titeln för emblemtexterna på trappskranken lyder "Emblemata som i Linköpings domkyrkio på the fyrkantiga pelarna wid wästra dören under Orgelwerket warit målade 16 stycken; men några borttogos, när nya Orgelwerket giordes år 1732". Korskranksemblemen var uppdelade på två seri- er, var och en bestående av två gånger två gånger sexton bilder, d.v.s. sammanlagt 64 bilder. Motiven var hämtade ur Gamla och Nya testamentena, för- delade så att de gammaltestamentliga motiven fanns "Innan til uti Choret", de nytestamentliga "Utan före på Choret". Den första gruppen av bilder hade försetts med rubriken "Kyrkiotankar, thet är, några thet gambla och nya Testamentets Historier, med hwarannan jemförde, på Linköpings Domkyrkio- Chor afmålade och med korta rim til Christelig betrachtelse lämpade". D en andra gruppens förord i trycket från 1745 lyder: "Några then alsmächtige Gudens underwerk, uti G. och N . testamentets böker beskrifne, med hwarannan jemförde och på Linköpings Domkyrkio-Chor afmålade, samt med korta rim til en Christelig betrachtelse lämpade". Av titelbladet till 1745 års upplaga framgår också att målningarna tillkommit år 1694. För att mera exakt redovisa de texter som kompletterade bilderna åter- ges de i bilaga B s. 277 ffefter trycket från 1745· Om samtliga dessa texter också återfunnits på målning- arna är omöjligt att nu avgöra. Atminstone de latin- ska citaten gör närmast intryck av att vara ett slags fotnoter till de svenska texterna. För de flesta kyr- kobesökarna var de dessutom obegripliga och rjä- nade knappast syftet att leda till reflektioner över den kristna tron. Motiven för samtliga bilder är hämtade ur bibeln och sammanställda i par på ett sätt som möter oss redan i evangelierna. En del av sammanställningar- na har också mycket gammal hävd, andra är Spegels egna. Bildernas och texternas uppgifter är att få åskå- daren och läsaren att reflektera - att meditera - över kristendomens trossatser. En noggrann läsning av texterna och bilderna bör kunna ge en mycket tydlig bild av Spegels och det sena 1600-talets tro och teo- logi, en uppgift som inte kan inpassas inom ramarna för detta arbete. En sådan undersökning bör också kunna avgöra i vilken utsträckning Spegel kan ha arbetat med förlagor och hur mycket som är ett resul- tat av hans egna ideer. Eftersom icke en enda av bilderna på korskranket har kunnat återfinnas kan vi inte avgöra om de varit självständiga kompositioner av målaren - huvudsak- ligen C laes de Witte - eller om Spegel kunnat stå till rjänst med förlagor. När det gäller emblemen - sinnebilderna - på skranken kring trapporna till orgeln i väster torde vi däremot kunna räkna med att målaren haft till- gång till någon form av grafiska förlagor. Vilka dessa varit är omöjligt att avgöra eftersom vi inte känner målningarnas utseende. De av Broocman publice- rade beskrivningarna av och texterna till målning- arna återges i bilaga B s. 292 ff. Här handlade det inte om bibliska scener utan om verkliga emblembilder, som intimt hör samman med texterna. Den första bilden visade några fåglar som hade sitt näste under ett kyrkotak med rubriken "Om lust till Guds hus" . Mitt emot denna fanns en bild som visade en ängel, som står utanför en lustgård med ett svärd i handen. Rubriken var här "Om ogudachtiga, som bör hållas från Guds försambling". De följande bilderna illus- trerade hur man borde leva i i tron. De sista bilder- na har rubriken "Sjusrjärnorna", åtföljd av dikten "Ändoch köld är uti norden, är hon likwäl uplyst worden / Stiernor finnas i thet land, hwilka Gud har i sin hand" respektive "Ett träd vid vars rot en yxa ligger" med versen "Y xen är til roten lagd, dammen är ock redan sagd; / Then som bettrings frucht ei bär, honom Gud afhugga lär." Det var alltså frågan om bilder för eftertanke och meditation, som var det D EN FASTA I N REDNINGENS HISTORIA 25 första som mötte kyrkobesökaren som gick in i kyr- kan och det sista vid utgången ur kyrkan. Inga beskrivningar finns av sinnebilderna på skran- ket kring dopfunten. Att de syftat på dopet är dock självklart och man kan förmoda att de varit av unge- fär samma typ som bilderna under orgelläktaren. Det är djupt beklagligt att inget av dessa predik- ningar i ord och bild som Spegel särskilt skapade för sin domkyrka finns bevarat. Det är möjligt att de som konstverk inte var av särskilt hög kvalitet men vad de hade att berätta om sin tids tro och andaktsliv hade varit skäl nog att rädda dem undan förgängelsen. De sista konstverken som anskaffades till kyrkan under Haqvin Spegels tid var två stora ovala oljemål- ningar, nu placerade i Maria-koret. Av Hägerstrands teckning framgår att de varit placerade i långhuset, i höjd med korskranket, ovanför vad som bör ha varit två altarbord, kombinerade med var sin ljussta- ke med en mängd pipor. De föreställer Kristi bergs- predikan och Moses som kommer ned från berget Sinai med lagens tavlor tillsammans med J osua. I bakgrunden ser man israeliternas dans kring guld- kalven (Andra Moseboken kap. 32) . De skulle såle- des ursprungligen läsas tillsammans med korskran- kens bilder med motiv ur de två testamentena. Enligt räkenskaperna inköptes de 1709 från Stockholm. För en mera detaljerad redogörelse för deras motiv och tillkomsthistoria se nedan s. 263 ff. Före dessa mål- ningars tillkomst hängde på ömse sidor om ingång- en till högkoret de helfigursporträtt av Luther och Melanchton som skänkts till kyrkan I62I av Per Mattsson Stiernfelt och som ännu finns i behåll (se nedan s. 260 f). Redan under Spegels tid hade man bekymmer med att avlöna domkyrkans organister. Man försök- te hålla ned lönen så mycket som möjligt, vilket ledde till att organisten hotade att lämna Linköping och flytta till Vadstena, där han hade erbjudits bättre vill- kor. Landshövdingen, friherre Mårten Trotzig såg sig nödsakad att skriva till församlingen i april I704. Han framhöll, att det var nödvändigt "att vid denna kyrkan är en tjänlig organist och att föga heder skul- le vara för denna församlingen som har den äldsta kyrkan i riket, om orgelverken skulle stå öde och organisten nödgas överge tjänsten för brist på lön. "126 Problemet löstes så småningom och 17I5 sågs orgel- 26 LINKÖPINGS DOMKYRKA verket över genom orgelbyggaren Magnus Callan- der.127 Efter besiktning kunde han konstatera att orgelns 22 stämmor "i många år mestadels intet kun- nat brukas" och förband sig att upprusta verket mot en kostnad av 40 dlr kmt för varje stämma och I2 dlr kmt för varje bälg. Enligt kontraktet från I6I9 med orgelbyggaren Per Jönsson (se ovan s. 20) skulle orgeln få I8 stämmor. Ytterligare fyra stämmor hade således tillfogats vid okänd tidpunkt. I november I7I5 var arbetet i full gång och de två kyrkobyggarna anli- tades för att bära piporna upp och ned från läktaren. Också fasaden sågs över, bl.a. genom målarenJohan Roos som lade silver på piporna medan orgelbyg- garen lade silver på fasadens bilder och stora knap- par.128Det talades också om att anlita en bildhuggare för bilderna på fasaden - av räkenskaperna att döma blev det dock aldrig av. Ar 17n hade Spegel utnämnts till ärkebiskop i Uppsala och efterträddes av Jakob Lang, som dog redan 17I6 utan att ha gjort några större insatser för domkyrkan. Han efterträdare blev Torsten Ruden, död 1729 efter att ha tjänat sitt stift och sin domkyrka i tretton år. Vid sin sida hade han från och med I720 domprosten Andreas 0. Rhyzelius, som under de 40 år han var verksam i Linköping med stort nit lade sig vinn om att vidmakthålla och förbättra domkyr- kan. I72I väckte han frågan om uppförandet av en ny läktare vid långhusets sydvägg från början tänkt "för kvinnfolket allena", ett förslag på vilkets för- verkligande han fick vänta till I727 .129 R äkenskaper- na redovisar kostnaderna för arbetena på läktaren och meddelar bl.a. att Hans Raam svarade för målnings- arbetena. 130 Enligt en redovisning av huvudparten av de inskrifter som fanns i domkyrkan var läktaren för- sedd med följande inskrift: "När under kong Fred- rik Svea och Göta landen voro friderika och den längsta riksdagen i Stockholm [hölls] byggdes denna läktare A:o 1727. "131 Hans nästa projekt var ändå mera omfattande. I730 fick organisten Carl Hindersson från Kristberg i uppdrag att besiktiga stora orgel- verket, en besiktning som resulterade i att man två år senare skrev kontrakt med orgelbyggaren Johan Niclas Cahman i Stockholm om byggandet av en helt ny orgel i väster, en orgel som kunde invigas av Rhyzelius I733 den I9 augusti (trettonde sönda- gen efter Trefaldighet). Den predikan som hölls vid detta tillfalle "til at bringa sina Åhörare på retta och med Guds H. Ord likrnätiga tanckar om Orgelwerk och annan Instrumental Kyrkio-Musique" trycktes samma år. '32 Den gamla orgelläktaren behölls till vissa delar men anpassades till den nya orgeln. Huvud- parten av Spegels sinnebilder på läktartrappornas inbyggnader fick vara kvar men en ny läktarbarriär, med bilder bl.a. av apostlarna, tillkom. En mera detaljerad beskrivning av orgeln, dess fasad och av bevarade delar av läktarbarriären liksom en mera utförlig redogörelse för denna orgelns tillkomst och historia kan läsas i det följande s. 66 ff. En ny predikstol, den som fortfarande gör tjänst, tillkom 1745 och levererades av Norrköpings-bild- huggaren Niclas Österbom (se vidare nedan s. 59 ff för beskrivning och historia). Det största arbetet på domkyrkan under Andreas Rhyzelius ledning var uppförandet av ett torn vid kyrkans västgavel, påbörjat 1747, efter ritningar av Carl Hårleman. '33 Rhyzelius var då sedan 1743 och till sin död 1761 stif- tets biskop. Sitt brinnande intresse för historia har Rhyzelius dokumenterat i en rad skrifter, bl.a. en historik över Sveriges biskopar, tryckt i Linköping 1752 och en samling uppgifter om klostren i Sverige, tryckt 1740 i Linköping. Han har av Bexell betecknats som "en karolin av den gamla stammen. Som kyrkoman framträdde han med självmedveten myndighet, och som stiftschef var han mycket energisk och hade stora kunskaper om sitt stift. R . hade en synnerlig fors- karflit med hyperboreiska ideal , stark samlar- och registreringslidelse, osedvanlig arbetskapacitet och otyglad vetigirighet på sina olika intresseområden; han ger intryck av att vara något av en pedant". 'l4 Några mera omfattande förändringar av den fasta inredningen skedde inte under återstoden av 1700-talet. Själva kyrkobyggnaden blev dock allt skröpligare och man hade stora bekymmer med tak, murar och valv. Tombygget hade kostat mycket pengar och vid reparationerna sökte man sig oftast till de billigaste alternativen. När det på 1770-talet var dags för en genomgripande omläggning av taket revs det gamla taket med två fall och ersattes med ett lägre, mindre virkeskrävande. Olika förslag till mur- verksreparationer upprättades men mycket litet kom till utförande. Ar l8IO började så diskussionerna på allvar om en mera genomgripande översyn och man vände sig till Överintendentsämbetet för att få råd och förslag till åtgärder. Resultatet av dessa diskus- sioner om Överintendentsämbetets förslag presen- teras i följande avsnitt av denna sammanfattande beskrivning av domkyrkans inredning. Från I 81o till våra dagar DET ÄR SVÅRT ATT AV bevarade handlingar avgöra vem eller vilka som var de mest drivande när det gällde en grundlig översyn av domkyrkan. Prosten i Kumla Carl Rosen von Rosenstein hade i mars 1809 utnämnts till biskop i Linköping men bodde kvar i Kumla till 1812. Av domkapitlets protokoll framgår att han från början deltog i diskussionerna om dom- kyrkans restaurering, men det finns inget som direkt tyder på att han varit den mest drivande kraften. Hans företrädare, Magnus Lehnberg, hade under sin korta tid som biskop - mellan 1805 och 1808 - knappast hunnit spela någon framträdande roll när det gällde detta ärende. Att kyrkobyggnaden befann sig i mindre gott skick var dock uppenbart och att åtskilliga arbeten erfordrades för att trygga dess bestånd torde ha stått klart för de flesta i dom- kapitlet och församlingen. Vad som från början var det väsentligaste - att se över murar, valv, fönster och golv - växte under ärendets hantering ut till en total omgestaltning också av kyrkans fasta inredning. Vid DEN FASTA INREDNINGENS HISTORIA 27 ett sammanträde den lJ februari l8II beslöts att man skulle vända sig till Överintendentsämbetet - den myndighet som då övervakade det offentliga byg- gandet i landet - och begära en besiktning av någon av denna myndighets specialister. 135 Den som fick uppdraget var arkitekten Jakob Wilhelm Gerss, som i mars under fyra dagar besiktigade kyrkan och i ett besiktningsprotokoll föreslog erforderliga åtgärder. 136 Gerss' förslag översändes till domkapitlet i maj men vad han hade föreslagit behandlades redan vid dom- kapitlets sammanträde den 20 april. Sedan man läst upp "skriftliga erinringar" av biskopen och kammar- rådet Hertzman övergick man, efter att ha behand- lat kyrkobyggnadens bristfälligheter, till att diskutera åtgärder med inredningen. Man beslöt "sedan allt blivit tagit uti noga besiktning" att "till befrämjande av en obehindrad utsikt genom kyrkan, skulle altar- tavlan borttagas och i dess ställe uppsättas ett kruci- fix eller någon annan passande prydnad, ävensom att det övriga träd- ochjärngallret omkring koret såsom hinderligt för utsikten från kyrkan och dessutom vanprydande, av vilken senare orsak kor- och kungs- stolarna, alla gamla tavlor på pelarna, gravkoren och södra läktaren skulle borttagas. Planen omkringalta- ret så mycket förlängas att det första trappsteget skul- le börja vid yttersta kanten av foten under de närmas- te pelarna. Ävenledes projecterades att predikstolen skulle flyttas till nästa pelaren ovanföre i öster. Gol- vet, som på många ställen befanns vara till en betydlig del nedsjunket och över allt ganska ojämnt, förme- delst trossbottnarnas till en stor del förruttnade och golvstenarnas mindre noggranna hopfogning och en beständig tid efter annan förorsakad rubbning av de samma vid gravarnas öppning, skulle helt och hållet omläggas med tillhjälp av ny sten, och så mycket av den gamla, som därtill kunde användas. Bänkarna inuti kyrkan, som av församlingen kommer att påkostas, skola efter predikstolens blivande läge ställas". 137 Man övergick därefter att diskutera reparation av fönstren, vilkas kalkstensmasverk av Gerss utdömts som omöj- ligt att reparera. Man godkände hans förslag att ste- nen skulle ersättas med gjutet tackjärn. Till sist dis- kuterades takets reparation. Tyvärr har biskopens yttrande ej bifogats protokollet, vilket gör det omöj- ligt att avgöra om det helt eller delvis var hans syn- punkter som låg till grund för den föreslagna föränd- ringen av intenoren. Den slutgiltiga diskussionen ägde rum den 9 november l8II och de förslag till åtgärder som redovisas i protokollet från detta sam- manträde överensstämmer i allt väsentligt med vad som föreslagits i april samma år.138 Kungl. Maj:ts beslut i ärendet, daterat den 12 december l8II, trycktes i Linköpings Bladet den 18 mars 1812.139 Det följer i alla punkter domkapitlets förslag och innebar att fönstren i enlighet med Gerss' förslag skulle förses med masverk av gjutjärn "enär dylika afhuggen Tälgsten, genom sin dyrhet, skulle mycket öf\verstiga Kyrkans tillgångar". Golvet skulle helt omläggas, valven rengöras och repareras. Vad gäller inredningen innebar beslutet "att de wanpry- dande och till större delen af Ålder förfallna Mål- ningar m.m. som nu finnas upphängda på nästan alla Colonner och wäggar borttagas, samt uti Choret bakom altaret uppsättas, att de osmakliga och för Utrymmet ganska hinderliga Galler afTräd ochJern, som wid Kyrkans sidogångar äro omkring några Grafställen, måtte borttagas och äf\ven de Skölde- märken och multnade standarer, som för närwa- rande der äro uppsatta, äf\ven flyttas till nyssnämne Chor, för att derstädes förwaras. Att en gammal wid twänne Colonner fästad öf\verflödig Läktare på Kyr- kans Södra Sida nedtages; Att Predikstolen flyttas något längre fram till den så kallade Drottning- pelaren och de illa gjorda så kallade Kungsstolarna i följd däraf, borttages och andra wärdigare i deras ställe anskaffas; Att AltarChoret utwidgas tre alnar längre ned åt kyrkan och trädskranken deromkring, äf\vensom twänne tätt intill Altar-Disken blott af tegel upmurade Graf\vårdar, utan allt konstwärde, men endast förorsakande hinder och trängsel, ned- tages; Och slutligen att den nuwarande Altar-Taflan flyttas till annat passande Rum i Kyrkan, och i Dess ställe någon annan tjenlig och wärdig Sinnebild, efter framledes uppgörande förslag, uppsättes, hwa- rigenom ljuset från de dubbla choren icke såsom nu, alldeles bortskymmes, och hwarigenom Kyr- kan mycket skall vinna i anseende." Enligt beslutet skulle arbetena utföras under våren 1812. Kungl. Maj:ts tillstånd att förlägga domkyrkoför- samlingen gudstjänster i S. Lars kyrka lämnades den n mars 1812 (tryckt i Linköpings Bladet den 29 april samma år) . Den första gemensamma gudstjänsten 28 LINKÖPINGS DOMKYRKA hölls den 3 maj 1812. Den 28november1813, på första söndagen i advent, då biskopen predikade, var man åter i domkyrkan. 1812-1813 års restaurering var helt förödande för den gamla inredningen. Det allvarligaste ingreppet i själva kyrkobyggnaden var utbytet av det medeltida kalkstensmasverket i åtta fönster i långhusets sydfa- sad - lyckligtvis räckte inte pengarna till flera fönster. Gjutjärnsdelarna, till vilka den för arbetena ansvari- ge byggmästaren Johan Holmberg levererat model- lerna, tillverkades vid Ymningshyttan i Närke. 14° Vid den omfattande restaureringen av kyrkan under 1850- 1870 talen återfick de åtta fönstren kalkstens- masverk. Det finns en samtida skildring av de pågående arbetena i domkyrkan 1812, nedskriven av den danske författaren och fornvännen Christian Molbech. 141 Han skriver: "Aldrig saae jeg, ogvanskeligen forestil- ler man sig et saadant Syn afÖdelaeggelse og Forsty- relse i en Bygning, man vilde istandsaette, som det, der mödte mit Öie i Linköpings Domkirke. Med mer end vandalisk Iver havde man indviet Alt, hvad der af gamle Konstvaerker og Mindesmaerker var tilovers i Kirken, til Undergang, og det syntes, som man havde besluttet, at i det mindre Intet, der paa nogen Maade lod sig flytte, maatte beholde sin gamle Plads. Neppe var det mulig at flytte Fod frem i kirken; Gulvet var opbrudt, Ligstene optagne eller flyttede, Choret aldeles forandret, den fordom höit berömte Altertavle, og mange gamle Monumenter borttagne och forstyrrede; blandt de sidste endog Hertug Johan af Östergöthlands, og et Gravrninde over Gustaf den Förstes Svigermoder, Ebba Grip .. . Naar man saaledes engang bliver faerdig med den moderne Omstöbning, vil Linköpings Domkirke kunne sammenlignes med en gammel aervördig Matrona, som kaade Drenge have mishandlet ved at sminke hende og iföre hende modens Klaeder, i staedet for hendes gammeldags Dragt." På tal om Heemskerks altartavla skriver han: "Nu lage den omvendt paa Gulvet, ilde tilredet afStöv, sönderbra- ket og halv skiult afKalk og Gruus, saa atjeg kunde see lidet eller intet afden." I en översättning av den tyske författaren Karl Wilhelm Friedrich von Schlegels brev från en resa år 1806 genom Nederländerna, nejderna kring Rhen, Schweiz och en del av Frankrike, en skrift av central betydelse för det då nyvaknade intresset för medeltidens konst och arkitektur, gjord av arkitekten Axel Nyström och tryckt i Stockholm 1817kommenteras också Linkö- pings domkyrkas restaurering 1812-1813.142 Nyström, vars arkitektur med enstaka undantag var präglad av nyantika stildrag, är kritisk mot von Schlegels brin- nande intresse för medeltiden. Han konstaterar att von Schlegel synes vilja upphöja den medeltida bygg- nadskonsten på den grekiska arkitekturens bekost- nad. Det överraskande intrycket av det helas storhet hade "förledt honom att påtvinga detaljen fullkom- ligheter, som den ej eger och hvarpå den ej heller synes göra anspråk" . Men, fortsätter han, "utan intresse skall man ej läsa denna den götiska - den nordiska byggnadskonstens apoteos." Han konstate- rar också att "det förakt, hvarmed den så kallade upplysningens och den goda smakens tidehvarf ned- såg på medelåldern, något litet blifvit häfvet". På tal om den moderniserade interiören i Notre Dame i Paris skriver han: "Men denna intoleranta förföljel- seanda i konsten, var alltför ofta parad med det fal- ska antika efteraperiet, som i adertonde århundradet var så epidemiskt; och är det att befara, att äfven densamma här och der finns nog qvar, för att äfven nu förstöra dyrbara monumenter och konstverk från medeltiden." Till denna mening hör följande not: "Tyvärr bekräftas denna författarens förmo- dan äfven hos oss: man behöfver blott påminna sig den sist företagna förändringen afLinköpings vack- ra domkyrka." Trots sin klart uttalade förkärlek för antikens arkitektur var således Nyström medveten om att också medeltidens byggnader ägde värden, som motiverade att de skulle behandlas med varsam- het. Det skulle dröja innan denna inställning mera allmänt accepterades.143 Lorenzo Hammarsköld kommenterade Linköpings domkyrkas restaurering 1812- 1813 i sina konsthisto- riska föreläsningar från 1817. I avsnittet om medel- tidens arkitektur förtecknar han vad som finns av gotisk arkitektur i Sverige och nämner Linköping med kommentaren "nyligen upputsad och tömd". 144 Han gör också en mera allmän kommentar till sin tids sätt att behandla de medeltida kyrkorna: "Och gerna kunde man lemna nutidsmenniskorna dessa små lekverk i ro, om de ej i sina hjertans fräckhet lade DEN FASTA INREDNINGENS HISTORIA 29 vanhelgande händer på de stora minnesmärkena af en bättre, kraftigare ålder. Alla de ofVanföre uppräk- nade Gothiska kyrkor i vårt land, äro mer och min- dre af det moderna putsnitet uppstufVade; isynner- het har man varit angelägen att upphugga fönstren och hvitmura väggarna. Det är besynnerligt, att ju mer äkta oskuld försvunnit ur menniskornas inre,ju angelägnare har de varit att prunka med oskulds- färgen i kläder och på väggar. Eller har en omedveten naturironi, här som så ofta annorstädes, drifVit sitt spel, och föranledt dessa rappningar, på det att kyr- korna, omslutande en sömnig, andaktslös försam- ling, må, med Frälsarens uttryck, föreställa hvitme- nade grifter fulla av de dödas ben." Också Adolf Törneros, professor i Uppsala och en i kretsen kring P.D.A. Atterbom, har kommen- terat restaureringen. Under en resa 1825 som bl.a. förde honom till gården Grävsten i närheten av Lin- köping erbjöds han att följa med på en utflykt till Lin- köping, bl.a. för att "betrakta domkyrkans ruin". 145 Han motiverade ett nej bl.a. med sin motvilja över det profana hanterandet av domkyrkan: "Denna står där nu lika flat och slickad som den, som slickat henne, dock med den betydliga skillnad, att det synes på henne, att hon - varit något; ty allt av hennes poe- tiska arkitektur och ornament har ej kunnat orda- grant översättas på prosa, oaktat de sorgfålligaste åtgärder av den välmente bildstormaren. Men vad rår också ett stackars upplysningens barn för, att upp- lysningen, som i motsats till vår Herre gått ut på att av allting skapa intet, också driver dem, vilka den lyckats skapa till ett ingenting, att handla och vand- la i samma ande? Vilken behörig upplyst man har väl mäktat fatta någon annan ide än den ordformel, varur iden utflugit, eller förstå sig någon annan ålder- dom än gamla anor, eller redigt skönja någon annan himmel än en tronhimmel eller en stjärnhimmel på en rock? Vem kan tillvita sådana ljusälskare mer än myggorna, om de vilja dränka sig i bara 'ljus', om de ävlas att få bort allt, vad på ett obegripligt vis skymlar dem för ögonen, om de i allt vilja hava flack utsikt, och till den ändan, såsom den bästa genvägen, taga vintern till föresyn, vilken också skaffar utsikter, då han helt kallt förenklar träden till risruskor." Vid ett sammanträde med domkapitlet den 12 december 1812 presenterade domkyrkosysslomannen 30 LINKÖPINGS DOMKYRKA Flygelholm ett memorial som behandlade vad som borde göras med allt som rensats ut av domkyrkans inredning. Han, jägmästaren Jakalen och byggmäs- taren Holmberg hade tänkt sig att "i lämpliga par- tier fördela överlevorna efter den nu närmast full- ändade reparationen i domkyrkan, för att därefter å dessa saker begära anställande Auction". 146 De hade dock "icke ansett sig tillständigt, att bland de gamla prydnader och minnesmärken efter afledne personer skilja mellan dem, som böra bibehållas eller avytt- ras" varför han anhöll "att någon å konsistorii vägnar måtte förordnas, att ovannämnda utgallring verk- ställa". Biskopen Carl von Rosenstein lovade då att tillsammans med landshövdingen, domprosten och lektor Arenander "verkställa denna revision av dessa saker, i anseende till mer eller mindre antikvitets eller konstvärde kunna förtjänas att bibehållas". Bisko- pen lovade också att inbjuda borgmästaren och fri- herrarna Lagerfelt, von Otter och von Lingen till denna syn. Så skedde också och ett protokoll upprät- tades efter herrarnas gemensamma syn, daterat den 12januari l8lJ. 147 Listan med granskade föremål upp- tar 61 poster plus några föremål som förtecknas vid sidan av själva listan. Man kan också konstatera att åtskilligt saknas på listan, bl.a. skranket kring den Spe- gelska graven och alla Spegels Emblemata - de hade gallrats ut utan någon särskild granskning och sålts vid en auktion i september 1812 (om denna auktion se vidare upplysningar nedan). Om Heemskercks altartavla antecknas: "förvaras för att uppsättas" medan kommentaren till det medeltida triumkruci- fixet lyder "förvaras tills vidare" . Om vad man kal- lar "Gamla altartavlan" konstaterade man att den skadats vid nedtagandet och att ornamentiken var defekt. "Får säljas" blir beslutet och att så också sked- de framgår av den annons som skall citeras i det föl- jande. För den övervägande delen av föremålen, bl.a. ett antal 1600-talsepitafier blir beslutet "får säljas". Man kan också konstatera att några föremål, som skulle bevaras, nu icke längre finns i domkyrkan, bl.a. ett porträtt av Gustav Il Adolf Kanske har det gått samma väg som "1 st. modell till ett krigsskepp med fullt tacklage och allt tillbehör, 3 alnar långt och målat" - det flyttades till biblioteket. En första auktion hade dock redan utlysts till den 8 september 1812 enligt annons i Linköpings-Bladet den 2 september. Vad som då skulle försäljas var enligt annonsen "Ornamenter, Taflor och Stakett, som under kyrkans nu warande städning och repa- ration blifwit ansedde öfwerflödige och utdömde" . Auktionsprotokollet har bevarats och av detta fram- går att 23 änglar sålts i sju utrop, 5änglar hade köpts av rådman Unbeck jämte ytterligare två, byggmästare Seurling hade köpt fyra änglar o .s.v. "Staket", troli- gen gravkorsskrank och delar av korskranket sål- des i tio utrop och förvärvades bl.a. av byggmästarna Halmberg och Seurling. '48 Nästa auktion hölls den 9 februari 1813 (annons i Linköpings-Bladet den 27 januari). Enligt annonsen utbjöds "åtskillige pryd- nader och lämningar efter reparation i Domkyrkan, nemligen En stor och någre smärre Bilder afträd, en gammal altartafla, en mängd större och mindre Taflor med förgylda ramar och Bildthuggeriarbeten, ett parti ramar m.m. efter nedtagne Taflor och Monumenter, 4 st stångjernsbjelkar, ett parti hel och halftegel, samt en myckenhet gamal Tälgsten, tjenlig till kalkbrän- ning" . Även från denna auktion finns protokollet i behåll. Det redovisar således de föremål som bisko- pen och hans bisittare ansett sakna "antikvitets eller konstvärde". Man kan konstatera att de utrensade föremålen förvärvades av olika borgare i staden - den större bilden, med all sannolikhet den figur av Niklas Österbom som uppburit predikstolskorgen, av slak- taren Sundberg. Ett och ett halvt års arbeten hade åstadkommit ett resultat motsvarande branden och de danska lego- knektarnas härjningar 1567: det mesta av vad som kontinuerligt tillkommit av fast inredning under när- mare 300 år hade försvunnit. M ålet tycks ha varit att förvandla en gotisk katedral till ett nyantikt tem- pel, där allt som talade till fantasin och känslan skulle ge vika för förnuftets klara ljus och där spåren av tidigare generationers tro och andakt var oväsentliga. Det nya som tillkom var ett enkelt kors i stort format på högaltaret. Predikstolen målades med vit limfårg och de delar av den skulpturala utsmyckningen som man ansåg som smaklösa avlägsnades - den vita mar- morn var nyantikens favoritmaterial (om dessa arbe- ten se vidare nedan s. 63). Orgelläktaren byggdes ut åt öster och utökades så att den upptog hela kyrkans bredd. Orgelfasaden förenklades och en del av dess skulpterade dekor hamnade, liksom det medeltida triumfkrucifixet, i en av domkyrkans materialbodar. En ny, sluten bänkinredning, bekostad av de borgare som skulle använda den, byggdes och målades som cederträ.Den bild av domkyrkans inre som ingår i T hersners planchverk Det fordna och nuvarande Sverige, fig 4, visar resultatet. I P.D. Widegrens beskrivning över Östergötland, tryckt 1817, ges följande kom- mentar till 1812-1813 års arbeten: "Hvad Kyrkan genom dessa förändringar wunnit i utseende kan bättre af egen åskådning fattas, än på beskrifning bedömmas."149 Det är, som redan nämnts, svårt att avgöra vem eller vilka som var drivande när det gällde 1812- 1813 års restaurering. Domprosten Jonas Dubb har i ett slags promemoria sammanfattat vad han ansåg vara de väsentligaste åtgärderna. Promemorian, som torde ha tillkommit 18rn, d.v.s. efter det att Carl Rosen von Rosenstein utnämnts till biskop men innan han hunnit tillträda, innehåller tolv punkter. 1i 0 Den för- sta handlar om det ojämna golvet, en följd av dom- kyrkans många gravar: "Fordras en helt ny anlägg- ning av stengolven både på gångar och i koren, för att få dem ifrån den ojämnhet som stöter ögat och besvärar den gående". Han konstaterar att han lyck- ats övertyga de flesta av gravrättsinnehavarna "om det onaturliga och farliga av begravningar i tempel och närmast utom dem" och räknar med att i värsta fall övertala de motsträviga eller "genom en högre befallning" bringa dem till eftergift. I den andra punkten konstaterar han, helt korrekt, att den tak- konstruktion, som kyrkan försetts med på 1780-talet, var tekniskt felaktig. Den tredje punkten handlar om fönstren. De bör, enligt Dubb, så långt möjligt är "bibehållas vid deras byggnadsordning, att icke en ny oformlighet åter må uppstå, sådan som dem emel- lan domkyrkans gotiska byggnad och hennes nymo- diga italienska tak". Han var beredd att offra de övre delarna av fönstrens masverk "såsom mindre varak- tiga och nu, kan hända, både för konsten och kost- barheten omöjliga" och föreslog att man skulle göra den nya fönsterindelningen med gjutna järnpelare. "Stora rutor, senare tiders påfund, må icke nyttjas, dock något större än de, som nu i fönstren finnas, och vilka böra sättas i sned form." I den fjärde punkten noterar Dubb att murar och pelare "böra efter deras gamla form lagas" och att sten och vad han kallar DEN FASTA INREDNINGENS HISTORIA 31 stenlim bör användas. Den femte punkten handlar om takunderhåll och slutar med en önskan om ett mera varaktigt taktäckningsmaterial än spån. I den sjätte punkten förslår han att predikstolen bör flyt- tas närmare altaret, till det enligt honom naturliga ställe "varifrån predikantens röst obehindrad löper i samma direktion till var åhörares öra". Altartavlan. "en skön målning som väl pryder sitt rum" behand- las i den sjunde punkten. M en, konstaterar Dubb, "den bortskymmer en betydlig del av templets stor- het för åskådarens öga och gör altaret till det mör- kaste rum i kyrkan." Slutsatsen blir: "Månne icke en 32 LINKÖPINGS DOMKYRKA FIGUR 4. D omkyrkans interiör mot öster efter "städningen" 1812-1813- Akvatintfrån 1820 av Ulrik Thersner. Foto: Östergötlands läns- museum. FrG. 4. Cathedral interior, looking east, after the 1812-1813 clearance. Aquatint, 1820, by Ulrik Thersner. Photo: Östergötland County Museum. altarprydnad lik den i Uppsala domkyrka vore tjän- ligare och den nuvarande altartavlan, som ett konst- stycke, fick ett annat sig anständigt rum." De åttonde t.o.m . tionde punkterna handlar om gravmonument och minnesmärken av alla de slag. De skulle avlägs- nas "att templet rent må visa sin högtidliga prakt". De två sista punkterna handlar om läktaren på syd- sidan som var onödig, och om behovet av nya bänkar, som borde förfårdigas på domkyrkoförsamlingens bekostnad. Dubb avslutar sin promemoria så: "Dessa anmärkningar lämnar jag till beprövande och önskar en skyndsam verkställighet, först av de nödiga repa- rationerna och sedan av det förskönande. Mitt hopp tycker sig se en framgång då herr doktorn och bisko- pens upplysta nit behagar leda saken och då medel är förhanden, icke blott till en lycklig början utan till den betydligaste fortsättning." Dubbs synpunk- ter, med dess visserligen begränsade men dock utta- lade respekt för byggnadens konstnärliga och his- toriska värden, och sakligt motiverade önskemål om förändringar, bildade av allt att döma grunden för de fortsatta diskussionerna om domkyrkointe- riörens modernisering. Att biskopen, Carl Rosen von Rosenstein också spelat sin roll under diskus- sionerna verkar dock troligt. Han var en av neologins sista anhängare, mera intresserad av undervisning och praktiska frågor än av teologiska djupsinnighe- ter. Något intresse för konst och arkitektur visade han aldrig. Hans samtida Jöns Jakob Berzelius har givit en karaktäristik av honom som inte är särskilt smickrande: "Ett äreminne över Rosenstein, som icke handlar om annat än vad han uträttat, kan ej bli långt, helst hans älskvärda personlighet är nästan det enda, varmed tavlan kan få fårg."'5' Ganska snart upptäckte man att interiören blivit litet väl påver och man vände sig till en av tidens mest uppskattade och flitigast anlitade konstnärer, bildhuggaren Johan Niclas Byström. Denne gjorde ett förslag till en monumental Kristusbild, flankerad av två figurgrupper, symboliserade Tro, Hopp och Kärlek. Kungl. Maj:ts slutgiltiga medgivande till den nya altarprydnaden kom i mars l83r. Säkerligen hade man tänkt sig att dess material skulle vara marmor, men ekonomin medgav inte detta utan man fick nöja sig med Byströms gipsmodeller. Man var medveten om att gips var ett förgängligt material varför man av kungl. hovgipsgjutaren J.D. Barsuglia i Stockholm förvärvade hans formar till skulpturerna. 152 Byström hade ställts inför en nästan hopplös uppgift: att skapa en central Kristus-bild som inte borde vara en para- fras eller en efterbildning av Berthold Thorvaldsens ett årtionde äldre, redan berömda bild för Vor Frue kirke i Köpenhamn och att komplettera den med två figurgrupper som skulle föreställa de främsta kristna dygderna tro, hopp och kärlek. Byströms skulpturer, som är bevarade men magasinerade sedan 1920-talet, kommer att närmare behandlas nedan s. 44 ff. J.P. Tollstorp har i sin beskrivning över Linkö- ping, tryckt 1834, kommenterat såväl 1812-1813 års restaurering som de Byströmska altarfigurerna. '53 Han redovisar städningsarbetena, delvis med ganska kritiska kommentarer, och kommenterar resultatet: "Sedan man undanröjt allt skräp, borttagit monu- menterna, med ett ord, allt som fyllde rummet i det stora templet, har det blifVit liksom naket och kalt. ÄfVen altaret blef beröfVadt sina prydnader. Detta heliga rum, som borde varit högt genom höga sin- nebilder, låg nu nedtryckt, liksom begrafVet i jorden, och svarade ej mot byggnadens höghet. För att fylla denna tomhet, har man mellan pelarna kring altaret insatt bildgrupper, föreställande tron, hoppet och kärleken. Ehuru ingen kan bestrida deras skönhet, som konstarbeten betraktade, utan tvärtom måste beundra de sköna formerna och det vackra drape- riet, göra de dock för liten effect mot templets egna Majestät, och pelarnas brytning mot den rikedom som ligger i Chorenas structur." Han konstaterar också: "Materiens ringa värde och dess bräcklighet samt snara förgänglighet, stöter sjelfVa ideen om en altarprydnad. Inom en mansålder är gipsen grånad, och kanske af luftens ombytlighet under olika års- tider skadad, då hafVa dessa bilder förlorat allt anse- ende, till och med som konstarbeten. Om de varit af marmor, hade de egt ett verkligt värde, och stått i något förhållande till det öfriga praktfulla. Nu ser det ut som man velat framställa nutidens ringhet mot forntidens storhet." Han nämner också att all- männa opinionen inte gillat inköpet, som dessutom satt domkyrkokassan i skuld. Hans slutomdöme blir trots allt till sist positivt: "Templet [har] vunnit ett inre gladare utseende; mera öfVerensstämmande med en ljusare och friare tidsanda. Hvad det förlorat i ett, har detvunnit i annat. Dess nuvarande enkelhet gör den inre åskådningen i mångas sak icke mindre vördnadsbjudande och inver- kande på sinnet, än den fordna dysterheten." De byggnadsarbeten som utförts på domkyrkan under 1700-talets slut och 1800-talets första årtion- den visade sig ganska snart vara otillräckliga för att säkra byggnadens bestånd. 1844 fick byggmästaren Abraham Nyström'54 i uppdrag att utarbeta kostnads- förslag till kyrkans iståndsättning. Sedan riksdagen beviljat särskilda medel 1848 tog domkapitlet kon- takt med professorn och arkitekten Carl Georg DEN FASTA INREDNINGENS HISTORIA 33 Brunius'55 som bearbetade och förbättrade Nyströms förslag. Abraham Nyström dog 1849, när arbetena nyss påbörjats, och ersattes av sina söner August och Johan Robert Nyström.'56 Arbetena på domkyrkan, som för interiörens del medförde endast marginella förändringar, var avslutade först 1870.157 Under 1870-talet började man på allvar diskutera en ombyggnad av östtornet, så att det i stil bättre skulle överensstämma med kyrkan i övrigt. Ett första förslag presenterades av Fredrik Wilhelm Scholan- der'58 år 1869 men det slutgiltiga förslaget utarbetades av Helgo Zettervall'59 som dock utgick från Scholan- ders förslag. Arbetena påbörjades 1877 och slutfördes 1886.160 En följd av tombygget blev att hela västpartiet omgestaltades. Sidopartierna till själva tomkroppen inreddes med sakristia (i norr). De försågs med övervåningar, som öppnade sig mot kyrkorummet. Orgelläktaren revs och orgeln nybyggdes - med bevarande av 1700-talsorgelns fasad - i tornets andra våning som öppnades mot kyrkorummet. De tre bågöppningarna i väster försågs med konsolburna, genombrutna barriärer av trä, som målades för att imitera kalksten. Kyrkorummet försågs också med NOTER r. En sammanställning av de viktigaste skrifterna återfinns i Sveriges Kyrkor 200. 2. Teckningen, av Sven Adam H ägerstrand, f. 1793, d. 1864 som prost i Björsäter, tillhör Östergötlands länsmuseum (inv.nr LM 524). En blyertsanteckning i teckningens nedre vänstra hörn innehåller uppgifter om konstnären. Hägerstrand var 19 år när han gjorde teckningen och elev vid gymnasiet. Teckningen förvärvades till museet 1936. När Nils Månsson Mandelgren besökte domkyrkan 1846 hade han tillgång till teckningen, som han kalkerade av. Denna kalkering ingår i de Mandelgrenska samlingarna i Folklivsarkivet, Lund. Axel Romdahl publicerade denna kopia i en artikel i Östgöta Cor- respondenten 26 oktober 1928 (Romdahl 1928). 3. Schiick 1959 s. 553 ff. 4. Schiick 1959 s. 401 ff. 5. Schiick 1959 s. 405 . 6. Rhyzelius 1752 s. 97. 7. Sveriges Kyrkor 200 s. 3r. 8. Sveriges Kyrkor 200 s. 19. 9. Romdahl 19IO s. 4 är den förste som observerat piscinan. IO. Sveriges Kyrkor 213 s.42. en ny, öppen bänkinredning (om denna se vidare nedan s. 74). Den första mera omfattande inre restaureringen av domkyrkan under1900-talet genomfördes 1931-1933. De diskussioner som föregick bortflyttandet av de byströmska gipsskulpturerna och deras ersättan- de med den nuvarande altarmålningen av Henrik Sörensen refereras närmare nedan s. 42 f i samband med beskrivningen av Sörensens triptyk och dess till våra dagar bevarade föregångare. En restaurering åren 1965- 1967 berörde endast exteriören, medan de arbeten som genomfördes 1984-1986 efter program av domprosten Lars Öst- erlin innebar ytterligare förändringar i västpartiet. De tidigare mot kyrkorummet öppna rummen på ömse sidor om orgeln avskiljdes mot långhuset med glasväggar för att skaffa utrymmen för olika praktiska ändamål. De zettervallska läktarbarriärerna bibehölls dock. Arkitekt för dessa arbeten var Rolf Bergh, Stockholm. De tillskott till kyrkans inredning som förvärvats under de tre senaste årtiondena kommer att presen- teras i den del av denna beskrivning som behandlar nu existerande inredningsföremål och inventarier. n. Se N ygren 1941, som återger regester av samtliga i volymen ingående handlingar. 12. Nygren 1941 s. 242- 243. DS 2192. 13. Nygren 1941 s. 248. DS 366r. 14. Prebendaten hade sin bostad i den ännu bevarade medeltida stenbyggnad som nu kallas Stenhusboden. Se Beckman 1922. 15. Nygren 1941 s. 258. DS 3970 Tidigare donations brev redovisas s. 257. DS 449r. 16. Nygren 1941 s. 256. DS 3534. 17. Nygren 1941 s. 260. DS 2188 18. N ygren 1941 s. 265- 264. Brasks stiftelseurkund är daterad den 24 juni 1508. 19. DS 1338. 20. Sveriges Kyrkor 200 s. 254. 2r. Rhyzelius 1752 s. 153 f. 22. Ekström 1976 s. 121 ffoch s. 168. 23. SD 1515, 1539 och 16or. 24. För uppgifter om avlatens historia se Andren 1992. 25. Litteraturen om detta slags bilder är rik. N ämnas kan Ring- bom 1965 och Bel ting 198r. För närmare uppgifter om Veroni- ca-bildens historia se Hand 1992 samt av äldre litteratur Pear- son 1887 och von Dodschiitz 1899. National Gallery 2000 s. 74 ff innehåller väsentliga uppgifter om Veronica-bildens histo- 34 LINKÖPINGS DOMKYRKA ria, om kulten kring den och om de avlatsförmåner som var knutna till den. 26 . Ö versä ttning efter Legenda aurea 1979 s. 269-270. 27. Vor Stephan Lochner 1974 katalognr. r7 s. 83 f. 28. Uppgifter om altaret på lektoriet finn s bl.a. i ett donationsbrev av biskopen Hans Magnusson, daterat 2.7. 1474 ( l~P) . Där talas om Helga kors' altare på läktaren. Se CoLlmar 1977 s.90. 29. Se t.ex. C inthio 1953. 30. Spegel 1708 s. 2r3. 3r. Rhyzelius 1752 s. Il}. Jfr SchLi ck r959 s. 24 f. 32. Rhyzelius 1733 s. 8. 33 . Broocman 1760 s. 85. Den äldsta uppgiften om verserna finns hos Messenius och efter honom i UUB , Palm skiöldska sam­ lingen vol. 292 s. 680. 34. Rhyze lius 1733 s. 7. 35. Se Klockars 1960 s. 18 ff och s. 232 om dateringen av de rvå påvebreven . 36. Lunden 1972 s. 182 ffsammanfatta r Nicolaus' historia och redo­ visar de viktigaste källorna. En mera grundlig redogörelse för framväxten av kulten vid Nicolaus Hermannis grav lämnas i Fröjmark 1992. 37. Schi.i ck 1959 s.127 ff. ger en detaljerad bild av denna fö r Lin­ köpings-kyrkan olyckliga tid. 38. Carlsson 1919 s. 339 ffhar utrett frågan om datum för skrin­ läggningen och entydigt visa t att det var den 4 februar i r5r5. Se också Norman 1940. 39. Sturekrönikan s. 202 f. 40. Klockars r960 s. 218 ff och s. 20 (Hemming Gadhs program). 4r. Se t. ex. Gardberg 2000 s. 106 ff med goda bilder av skrinet. 42. SchLick 1959 s. 535 ger en utfö rlig beskrivning av fö ljderna av riksdagen i Västerås 1527. 43. Kjöllerström 1941. 44. Se SchLi ck 1959 s. 585 ffför en närmare presentation av mäster C las och hans tid. 45. Schi.i ck 1959 s. 594. 46. R asmus Ludvigsson s Il!. 47. Gustav l: s registratur vol. XV!ll s. 126 f resp. s. 598 f. 48. Gustav l: s registratur vol. XVlll s. 484. 49. Gustav l: s registratur vol. XV III s. 780-78 1. 50. Gustav l: s registratur vol. X IX s. 63. 51. Gustav I: s registratur vol. XX s. 129 ff. 52. Gustav I: s registratur vol. XXIII s. 22. 53. Gustav l: s registratur vol. XXIX s. 115. 54. R antzaus dagbok, Ö stergötland 1986, s. 35. 55. Kraft 1946 s. 283 återger det aktuella avsnittet ur relationen och redovi sa r också de försök som gjorts att idenfi era fö rfat­ taren och reda ut hans förhållande till Daniel Rantzau. 56. N ygren r944 s. 89 . Spegels uppgift om kyrkobilden återfinnes i UUB, Palmskiöldska sam.lingen vo l. 292 s. 679 f. 57. Granlund Il s. 45. 58. En kortfattad redogörelse återfinns i Sveriges Kyrkor 200 s. 258. 59. Sveriges Kyrkor 200 s. 15. 60. l~, Kammararkivet, landskapshandlingar Östergötland i582:2. 6r. I~. Kanunararkivet, landskapshandlingar Ö stergötland 1584:14. 62. RA, Kanumrarkivet, landskapshandlingar Östergötland 1584:14. 63. l~, Kanm1ararkivet, landskapshandlingar Östergötland r58o:r. 64. RA, Kanm1ararkivet, landskapshandlingar Östergötland 15S5:4. 65. RA, Kammararkivet, landskapshandlingar Östergötland 15SS:4. 66. l~ . Kammararkivet, landskapshancllingar Östergötland 1589:r4. 67. R omdahl 1928. 6S. Tollstorp 1957 s. SS. 69. LSB , Kh 55 s. r39 ff. 70. Luttu 1993 presenterar alla väsentliga uppgifter om do mkyr­ kans orglar, om organister och om musiken vid gymnasiet och i domkyrkan under perioden r6rr- 1724. 71. LSB, Kl1 55 s. 172. 72. LSB , Kh 55 s. 174. 73 . LSB, Kh 55 s. 172. 74. Sveriges Kyrkor 200 s. 515 f. 75. Rhyzelius 1733 s. 8. 76. Rhyzelius 1752 s. 155. 77. R11yzelius r733 s. 8. 7S. LSB , H 43 akt nr 11 6, fo l. 457. Det har publicerats i Vretblad 1981. 79 . LSB , Kh 55 s. 177. So. UUB, Palmskiöld vol. 292 s. 713 . Troligen är det Haqvin Spe­ ge l som lämnat uppgiften . Sr. Andersson 1964 s. 15 f innehåller uppgifter om att Anders Bruse under 1640-talets för ra hälft arbetat med att bygga en orgel för Abo domkyrka , ett arbete som pågick ännu i bö1jan av r650-talet. Bruse köpte också år r64S en gå rd i staden (tidi­ gare ägd av Johannes Terserus, död som biskop i Linköping). Bruse har även byggt orglar i N yköping 1629, Uppsala dom­ kyrka 163S och Husby i Dalarna. Se Huttu 1993 s. 27 och fö r orgeln i Uppsala domkyrka Kylberg 1974 s. 371 f. 82. Anders Bruses gravsten finn s bevarad i domkyrkan (Sveriges Kyrkor 200 s. 3S7 och 432). Stenen har t.illkommit i samband med hans hustrus död 1632. Hans eget dödså r är ej ifyllt. Dom­ kyrkan har också ägt ett epitafium över honom (utrensa t 1812), vi lket tyder på att han återkommit till Linköping från Abo. För uppgifter om detta epitafium se nedan s. 220. 83. VaLA , Linköpings domkapitels arkiv Al:r. S4.VaLA, Linköpings domkapitels arkiv F!Xa:I. 85. LSB , Kh 55 s. 177· Om Grummer se Sveriges Kyrkor 200 s. 169 f. 86. LSB , Kh 55 s. 1S3 . 87. Sveriges Kyrkor 200 s. 375 f. 88. Ogier 1914 s. 24. S9. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv F!Xb: i. 90. VaLA , Linköpings domkapitels arkiv F!Xb:z. 91. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv F!Xb:3. 92. VaLA , Linköpings domkapitels arkiv F!Xb:i. 93. R11yzelius 1752 s. r43. 94. VaLA , Linköpings domkapitels arkiv F!Xb:}. I denna vo lym återfinns också de detalj uppgifter om kostnaderna som citeras i det fö ljande. 95. Mäns Svensson dog i Linköping nor. Hans änka Annika Bengts­ dotter fortsatte hans arbete ytterligare några år. 96. Sveriges Kyrkor 43 s. ros f. 97. VaLA , Linköpings domkapitelsarkiv F!Xb:3 . 98. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv F!Xa:J. 99. VaLA , Linköpings domkapitels arkiv F!Xa :r. DEN FASTA INR EDNINGENS HISTORIA 35 100.VaLA, Linköpings domkapitels arkiv FIXb:5. 101. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv FIXa:1. 102. Måns Eriksson Grijs, f. omkr. 1640 i Göteborg, d . 1706(?) i N orrköping. Se Hallbäck - Nisser 1953. 103. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv AV:r. 104. SAOB bd XVII sp. 407. 105. Johan Ullberg d.ä. f. omkr. 1668, d. 17n i Daretorp (Väster- götland) . Se Landelius 1967. 106.Det har inte lyckats mig att finna några personuppgifter om målaren C laes de Witte. Möjligen var han bosatt i N orrkö- ping. 107.VaLA, Linköpings domkaptels arkiv EIIIa:196 och EIIIa:20. 108.VaLA, Linköpings domkapitels arkiv FIXb:5. 109.O lofJonasson Wiström f. 1666 i närheten av Vadstena, d . 1720 i Vadstena. Se Kindström 1937 och Andersson 196T2. n o. C hristopher Fock, svärson och elev till målaren Måns Grijs. Fock vann burskap i N orrköping 1704 och dog där 1710. Se Helmfrid 1971 s. 516 f. n1. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv FIXb:5. n 2. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv FIXb:4-5 innehåller utö- ver här citerade uppgifter ett rikt material för en mera detaljerad redovisning av 1690-talets inredningsarbeten. n3. N atanael Werwing dog i Linköping 1701. I dödboken fick han följande eftermäle: "Han kom hit för två år sedan och gjorde arbeten i domkyrkan och annorstädes. Han var en sedig och from man. 34 år gammal" (VaLA Linköpings domkyrkoför- samlingC:1). Enligt Svenskt konstnärslex:ikon bd V s. 830 (till- lägg till bd I) skall Werwing eventuellt vara identisk med kon- terfejaren och tullskrivaren i Stockholm N atanael Björk, som tagit sitt - nya - efternamn efter sin hustru Brita Pedersdotter Werwing. n4. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv FIXb:5. n 5. VaLA, domkyrkoförsamlingens arkiv Kl:1. 116. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv AV:1. n7. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv FIXb:5. n8. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv FIXb:5. n9. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv F!Xb:5. 120. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv AV:1. 121. Lindroth 1975 s. 91 f. 122. LSB, Kh 55 föl. 196. Order om utbetalning av medlen gavs den 14 december 1694. 12J. Sahlstedt 1758. 124. Ellenius 1975. Lindahl 1968, Sveriges Kyrkor 206 samt Sveriges Kyrkor 198 har alla tagit upp Magnus Gabriel de la Gardies intresse för emblematiken. 125. Spegel 1966. I inledningen, av Bernt O lsson, ges en koncen- trerad framställning av emblematikens historia. Se också Nord- quist 1963. 126.VaLA, Domkyrkoförsamlingens arkiv Kl:1. 127.Ett utförligt referat av kontraktet med Callander återges i Uttu 1993 s. 31 f. Callander kom från Örebro men data om honom har hittills inte publicerats. 128. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv E IV:134 resp. FIXb:6. 129. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv FIXb:7. Rhyzelius skri- ver i sina minnesanteckningar under år 1727: "Samma som- 36 L INKÖP INGS D OMKYRKA mar hade jag låtit bygga, inreda och måla och alldeles förfar- diga läktaren, som är på södra sidan gent emot predikstolen i Linnköpings domkyrka, på vilken blevo många bekvämliga bänkrum för bägge könen" (Rhyzelius 1901 s. n 3). 130.VaLA, Linköpings domkapitels arkiv FIXb:7. 131. VaLA, Linköpings domkyrkas arkiv vol.5. 132. Rhyzelius 1733. 133. Sveriges Kyrkor 200 s. 258 ff. 134. Bexell 1998 s. 92 ff. 135. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv Al:a 86. 136. Jacob Wilhelm Gerss f. 1784, d . 1844, arkitekt verksam bl.a. vid Överintendentsämbetet. 137-VaLA, Linköpings domkapitels arkiv Ala:86. 138. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv Ala:86. 139. Kungabrevet i original återfinns i VaLA, Linköpings domkyr- kas arkiv vol. 5. 140. VaLA, Linköpings domkyrkas arkiv vol. 25. 141. Molbech 1817, del 3 s. 72 ff. 142. Schlegel 1817. N otisen om Linköping återfinns där s. 9. 143. För mera utförliga kommentarer om N yström och hans inställ- ning till gotiken se Lundwall 1960 s. 67 ff. 144· Hammarsköld 1817 s. 160 ff. 145· Törneros 1925 s. 252 f. 146. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv Ala:86. 147. VaLA, Linköpings domkyrkas arkiv vol. 25. 148. VaLA, Linköpings domkyrkas arkiv vol. 25. 149. Widegren 1817 s. 98. 150. VaLA, Linköpings domkapitels arkiv vol. 5. 151. C hristensson 1999 s. 443 med utförliga källhänvisninar. 152. VaLA, Linköpings domkyrkas arkiv vol. 7 innehåller de flesta handlingarna om Byströms skulpturer. 153· Tollstorp 1830/1857 s. 87 ff. 154· AbrahamBengtsson Nyström, f1789, d 1849, byggmästare, bosatt på Hållingstorp i Kristberg. Se L D C nattingius 1962 och Elf- ström 1978. 155. Carl Georg Brunius, f 1792, d 1869, professor i grekiska vid Lunds universitet, arkitekt och konsthistoriker. För mera detaljerade uppgifter om Brunius se Grandien 1974· 156. August Nyström, f 1814, d 1886, konduktör (arkitekt) och bygg- mästare. - Johan R obert Nyström, f1817, d 1890, tillsammans med sin bror verksam som arkitekt och byggmästare. Se C nattingius 1962 och Elfström 1978. 157. En mera detaljerad redogörelse för arbetena återfinns i Sveri- ges Kyrkor 200 s. 262 ff. 158. Fredrik Wilhelm Scholander, f 1816, d 1881, arkitekt, ämbets- man, konstnär, författare. Scholander hade eftertträtt Bru- nius som övervakare av arbetena på domkyrkan från 1861. Om Scholander se Brunius 1979. 159. Helgo Zettervall, f1831, d 1907, arkitekt, professoroch 1882- 1897 chef för Överintendentsämbetet, en av det sena 1800-talets mest arilitade - och omdiskuterade - av sin tids restaureringsar- kitekter. 160. För en mera detaj erad redogörelse för tomarbetena se Sveri- ges Kyrkor 200 s. 268 ff. Dolllkyrkans nuvarande inredning Altarbord FEM MEDELTIDA ALTAREN har bevarats i domkyrkan. altaret hör dock samman med den byggnadsperiod Högaltaret (fig. 5) befinner sig på samma plats som som infaller under 1400-talets senare del. Kanske har i 1200-talskyrkans kor. Det är placerat på ett podium också kapitälen bearbetats eller delvis nyhuggits under med tre steg. Dess framsida är smyckad med sju samma period. Klart är i varje fall att man velat bibe- kolonner, vilkas kapitäl är prydda med diamantsnitt hålla 1200-talsaltarets läge, storlek och formspråk. medan baserna har hörnblad. Kapitälens ornamen- Att antalet kolonner är sju har sin grund i den bety- tik överensstämmer nära med den som finns på de delse som talet sju har i den kristna talsymboliken. delar av kyrkan, som uppfördes under biskop Lars Sju är ett av de heliga talen i bibeln, både i Gamla (1236- 1258) , vilket kan betyda att de tillverkats för och Nya testamentet. Man kan nämna de sju sakra- 1200-talets högaltare. Stenhuggarmärkena på delar av menten, de sju dödssynderna och de sju dygderna, FIGUR 5. Domkyrkans högaltare. På samma plats som i 1200-talskyrkan men delvis ombyggt och kompletterat i samband med färdigställandet av det nya koret i slutet av 1400-talet. Frc. 5. The high altar. In the same position as in the l3'i. century church, hut partly rebuilt and added to when the new choir was completed at the end ojthe l5r1' century. DOMKYRKANS NUVARANDE INREDNING 37 de sju barmhärtighetsverken, den H elige Andes sju gåvor. Medeltiden räknade också med sju planeter, sju himlasfårer, sju toner i skalan o.s.v. I altarbordets kortsidor finns förvaringsnischer, vilkas öppningar omges av profilerat ramverk med en uppbyggnad som visar att de tillkommit under 1400-talets senare del. Nischerna är av olika djup, den i söder ungefår dubbelt så djup som den i norr. Altarskivan är medeltida och försedd med de sedvan- liga fem invigningskorsen. ' I koromgången har bevarats tre altaren, två på nordsidan och ett i söder (fig. 6- 8). De har en gan- ska enkel utformning och består av ett underrede, murat av finhuggna kalkstenskvadrar och en altar- skiva med en enkel profil. Skivorna är icke original. Det nordöstra altaret har en förvaringsnisch i sydsidan. På detta altare finns också en utskjutande, profilerad skål, försedd med ett järnlock som kunnat låsas, d.v.s. när- mast en kollektbössa. På denna plats hade man annars väntat sig en piscina, men skålen saknar uttömnings- hål. Alla dessa tre sidoaltaren, av vilka ett bör ha hört samman med Hans Brasks altarstiftelse med S. Bar- bara och S. Hieronymus som skyddspatroner från 1508 (se ovan s. rn), är lagade och delvis ommurade FIGUR 6. Altarbord vid koromgångens nordvägg (nedan). F1G. 6. Altar by the north wall ojthe arnbulatory (below). FIGUR 7. Altare vid koromgångens sydvägg (ovan till höger) . FIG 7. Altar by the south wall ojthe ambulatory (above, to the right). FIGUR 8. Det västra av de två altarborden vid kororngångens nordvägg (nedan) . F1G. 8. The westernrnost ojthe two altars by the north wall oj the ambulatory (below). 38 LINKÖPINGS DOMKYRKA vid flera tillfällen, bl.a. under 1800-talets senare hälft. I Maria-koret, det östra av de tre korkapellen, finns ett altarbord av mindre vanlig utformning (fig. 9). Dess uppbyggnad torde motiveras av att det haft en funktion utöver ett vanligt altarbords. Troligen har det varit avsett att tjänstgöra som uppställnings- plats för domkyrkans samling av relikvarier när dessa skulle visas för kyrkans besökare i samband med särskilda högtider. 2 Av äldre urkunder framgår att det tidigare funnits ett särskilt relikaltare i kyrkans sakristia (se ovan s. n). Av stenhuggarmärkena fram- går att bordet har tillkommit under 1400-talets senare del och att det således ej hört till korets ursprungliga inredning. I bordets främre, västra sida finns två förvarings- nischer, omgivna av profilerade ramar med en utformning som nära överensstämmer med ramar- na kring högaltarets förvaringsnischer. Nischerna är avsedda att stå öppna så att vad som förvarades i dem var fullt synligt. På den bakre delen av bordet finns rester av rikt profilerat listverk av ganska kraftiga dimensioner, som indelat baksidan i tre falt medan sidorna har endast ett fålt. 3 Detta listverk har ursprungligen fort- satt upp över bordet och tillsammans bildat sidorna (i norr, öster och söder) till en baldakin. Hur denna baldakin varit utformad i sina övre delar går nu ej att fastställa. Baldakinaltare av detta slag är inte kända från någon annan svensk medeltida kyrka. Listverk med ungefär samma dimensioner och lik- artad utformning har ursprungligen också bildat ett genombrutet skrank mellan högkorets fyra östligaste pelare. Även av detta skrank finns endast rester beva- rade. I Maria-koret finns också i söder en piscina med skulpterad dekor och en förvaringsnisch med profi- lerad ram och med uttagningar för en träskiva, som delat nischen i två delar. Piscinan och nischen är sam- tida med korets äldsta delar, d.v.s. från 1400-talets första årtionden. Minnestavlan över korets arkitekt, Gierlach från Köln, är placerad intill förvaringsni- schen. I arkitektbröderna Nyströms redogörelse för de renoveringsarbeten som utfördes genom deras hant- verkare under 1800-talets tredje fjärdedel läser man under år 1861: "Det stora förfallna altarbordet i St Andreae chor [ d.v.s. Maria-koret] är återställt, och en nyhuggen stenskifVa pålagd. Det i väggen befintliga altarskåpet [förvaringsnischen] samt Mag. Gierlachs minnessten, med sin söndervittrade inscription äro restaurerade i ursprungligt skick."4 FIGUR 9. Den norra gaveln av altarbordet i Maria-koret med början av det kalkstensmasverk som bildat en baldakin över altarets bakre del. F1G. 9. The north end efthe altar in the Lady Chapel, with the beginning ojthe limestone tracery which oncefo rmed a canopy over the rear efthe altar. DOMKYRKANS NUVARANDE INREDNING 39 FIGUR IO. Altarskivafrån något av domkyr- kans rivna sidoaltaren. F1G. IO. Altar slab from one ojthe demolished side altars. På Hägerstrands teckning av domkyrkans interiör från 1812 (fig. l), före den stora "städning" som inled- des detta år, ser man vid de pelare som flankerar ingången till högkoret två av stenkvadrar uppförda bord, som på teckningen uppbär var sin rikt för- grenade ljusstake. Allt tyder på att de från början tjänstgjort som altaren. Deras placering gör dem väl ägnade som altaren för Maria (i norr) och kyrkans namnhelgon, aposteln Petrus, i söder. En fragmen- tarisk altarskiva med en troligen senare upptagen öppning vid ena kortsidan kan möjligen ha hört till ett av dessa altaren (fig. rn). Sakramentshus PÅ ÖMSE SIDOR OM HÖGALTARET har placerats två för- varingsskåp, huggna i kalksten och inkomponerade i de pelare vid vilka de placerats. D et i norr (fig. n), vars omfattning givits formen av ett gotiskt torn med en reslig spira, är ett s.k. sakramentsskåp, avsett för förvaring av den invigda hostian och dess förva- ringskärl monstransen. Själva skåputrymmet är för- sett med en av smidda järnplåtar sammansatt dörr, försedd med lås och dekorerad med små rosetter i plåt.5 I skåpets sockelparti finns en bild av en pro- fet som bär ett språkband. Ytterligare en profetbild har placerats på det plan på vilket själva skåpet vilar. Under den genombrutna spira som utgör skåpets krön står två helgonbilder, från början troligen apost- larna Petrus och Paulus. 40 LINKÖPINGS DOMKYRKA Skåpet i söder (fig. 12) har givits formen av en tinnkrönt borg med krigare med olika vapen place- rade mellan tinnarna. Skåpdörren omges av ett rikt profilerat ramverk, av samma typ som på högaltarets förvaringsnischer. Dörren är sammansatt av smidda järnplåtar, försedd med lås och dekorerad med små pånitade rosetter. Skåpet torde ha använts för obla- ter, vinkannor och olika föremål som krävdes när man firade mässan vid högaltaret. Det sakrament- skåp som nu användes är placerat i sakristian, i anslut- ning till sakristians altare och piscina och samtida med dessa. Materialet i altaret och piscinan är brun, polerad kalksten. Altaret och piscinan är ritade av arkitekten Rolf Bergh och tillkom i samband med den invändiga restaureringen av domkyrkans väst- FIGUR IL (till vänster) Sakramentshus från 1400-talets senare del norr om högaltaret. FIG. rr. (to the left) Sacrament house, late 1511' century, north ojthe high altar. FIGUR 12. (nedan) Förvaringsskåp från 1400-talets senare del söder om högaltaret. FIG. 12. (below) Aumbry, late r5'i. century, south ojthe high altar. parti 1986 Sakramentskåpet, formgivet av silversme- den RolfKarlsson, Stockholm, har en dörr av silver med emaljdekor (fig. lJ). I bröderna Nyströms redogörelse för de restaure- ringsarbeten som utfördes under deras ledning läser man under 1870: "På Tabernaklet och Monstrans- huset å sidorna i Högeboret voro bilder borta, list- samt löfverk sönderslagne, det senares dörr oduglig; 2ne bilder Qohannes och Petrus) jemte en bröstbild förfärdigade; lister och löfverk restaurerade, insatt ny DOMKYRKANS NUVARANDE INREDNING 41 FIGUR 13. Sakramentskåp från 1986 i sakristian med dörr av sil- ver med kors i emalj'. Av silversmeden RolfKarlsson, Stockholm. Frc. Il Sacrament cupboard, 1986, in the vestry, with silver door and enamel cross. The work ifsilversmith Rolf Karlsson, Stockholm. dörr för monstranshuset; denna jemte Tabernaklets dörr broncerade."6 De två apostlabilderna liksom en av profeterna på sakramentshuset nygjordes således 1870, säkerligen med utgångspunkt från fragmenta- riskt bevarade originalfigurer. Endast en av profet- figurerna är således original, av allt attdöma den som är placerad i skåpets sockelparti. De två skåpen vid högaltaret har tillkommit under den sista stora ombyggnadsperioden under biskop Henrik Tidemanssons tid, d.v.s. 1400-talets sista fjärdedel, och är utförda av en till namnet okänd bildhuggare, säkerligen av tyskt ursprung, en av de stenmästare som inkallats från Köln för att slutföra det av en annan stenmästare från Köln, Gierlach, påbörjade korbygget.7 Altaruppsatser DEN NUVARANDE ALTARUPPSATSEN på högaltaret (fig. 14) består av tre oljemålningar på duk, utförda av konstnären Henrik Sörensen8 åren 1932- 1933 och invigda 1935- Den centrala målningen, mellan de två östligaste pelarna i koromgången, visar den triumfe- rande Kristus, omgiven av en mandorla. Målningen som i norr flankerar den centrala Kristus-gestalten visar, från vänster till höger: den svenske reforma- toren Olaus Petri med en ung pojke från målarens samtid, därnäst Martin Luther, kyrkofäderna Augus- tinus och Ambrosius, martyren S. Laurentius (till större delen dold av Ambrosius), aposteln Paulus (liggande), profeterna Jesaja, Amos och Hesekiel, profeten Jeremia (liggande) samt närmast Kristus konung David. På målningen söder om Kristus står närmast honom Moses som håller lagens tavlor över 42 LINKÖPINGS DOMKYRKA sitt huvud. N ärmast honom aposteln Petrus, där- näst aposteln och evangelisten Johannes (knäfallan- de), evangelisterna Lukas, Markus och Matteus, den förste martyren S. Stefanus (med händerna stödjande mot det trappsteg som samtliga figurer är placerade på), S. Erik, S. Ansgar, den saligförklarade Linkö- pings-biskopen Nicolaus H ermanni samt S. Birgit- ta med en flicka från målarens samtid. Mittbildens format är 43ox260, den vänstra sidans 287x403, den högra sidan 29ox392. Flera år av intensiva debatter föregick tillkomsten av den nuvarande altaruppsatsen.9 Innan Sörensen i oktober 1931 inbjöds till Linköping för att diskutera frågan om målningar för domkyrkans högaltare hade man avlägsnat två skulpturgrupper och en Kristus- bild i monumentalformat, utförda i gips i början av FIGUR 14. Altaruppsats vid högaltaret. Tre oljemålningarfrån 1933- 1935 av den norske konstnären Henrik Sörensen. FIG. 14. The high altar reredos. Three oil paintings, 1933- 1935, by the Norwegian artist Henrik Sörensen. 1830-talet av bildhuggaren Niclas Byström (om dessa skulpturer se vidare nedan s. 44 ff). Med stöd av bl.a. Axel Romdahl, den då främste kännaren av domkyr- kan, hade man prövat olika alternativ till altarbil- der. Marten Heemskercks stora triptyk, som kom till domkyrkan 1581 (se nedan s. 47 ff) var det första alternativet. Det förkastades bl.a. med motiveringen att den tog bort alltför mycket av ljuset från de tre korkapellen. Man prövade också en rekonstruktion av det genombrutna korskrank som tillkommit i slu- tet av 1400-talet och undersökte möjligheterna att skaffa ett senmedeltida altarskåp från Statens histo- riska museum i Stockholm eller från någon annan kyrka!O. Först anhöll man att få det stora altarskåpet från V. Eds kyrka i Småland, som Historiska muse- et fått i gåva av församlingen - i gengäld skulle museet få en kopia av skåpet. Denna ansökan avslogs av Vitterhetsakademien, museets huvudman, som kom med ett alternativförslag: "[Det] synes Akade- mien inte vara otänkbart, att den estetiskt allra bästa lösningen kunde vinnas genom att inskränka altarets prydande till uppställandet av ett lämpligt dimensio- nerat krucfix, omgivet av stora, vackert utformade ljusstakar med höga ljus. För utförandet av en sådan altarprydnad, vilken skulle lämna genomsikten till koromgången och Andreaskoret fri och dessutom hållas i samma litet kyliga grå ton, som utmärker kyrkan i övrigt, kunde man med säkerhet räkna på god medverkan av våra moderna konstnärer." Aka- demien torde icke ha varit medveten om att denna lösning stämde väl med arrangementen i koret sedan Heemskercks altartavla bortfl.yttats 1813 (se nedan DOMKYRKANS NUVARANDE INREDNING 43 FIGUR 15. Provuppställning år 1932 av en attrapp av det sen- medeltida altarskåpetfrånJonsberg samtforslag till återskapande av det senmedeltida skranket vid högaltaret. Foto: Östergötlands Länsmuseum. F1G. 15. Test installation, 1932, efa mock-up efthe Late medie- val altarpiecefrom Jons berg and schemefor reinstating the late- medieval screen by the high altar. Photo: Östergötland County Museum. s. 47). Som alternativt förslag kunde man tänka sig att domkyrkan skulle försöka förvärva det flandriska altarskåpet i Skärkinds kyrka, ett skåp som man, helt felaktigt, trodde ha kommit dit från domkyr- kan. Ytterligare ett alternativ var en deposition av det med Skärkind-skåpet samtida skåpet från Jons- bergs kyrka, förvärvat av Historiska museet 1894, mot att domkyrkan bekostade en konservering av 44 LINKÖPINGS DOMKYRKA det då magasinerade skåpet. Provuppställningar av senmedeltida altarskåp, i original eller ganska enkla kopior gjordes också (se fig. 15 som visar en av dessa provuppställningar). Inget av dessa prov ansågs dock ha givit ett tillfredställande resultat, varför man ansåg sig böra pröva möjligheten att anskaffa ett helt nytt konstverk. En donation av kronofogden H. Ygberg hade skapat de ekonomiska resurserna för en sådan lösning." Sörensen gjorde sitt första besök i Linköping i november r93r. I juli 1932 godkände domkyrkans restaureringskommitte det förslag som Sörensen utarbetat och skisser i full skala prövades i kyrkan. Granskningen genom Kungl. Byggnadsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet inleddes i december 1932 och avslutades, efter moget övervägande, med att Sören- sens förslag med vissa invändningar godkändes i april 1933. Därefter började Sörensen på allvar med arbe- tet på målningarna, slutfört 1935. Det "masverk" i skulpterat och förgyllt trä, som kröner målningarna, tillkom 1937, efter målningarnas fårdigställande, och utformades av arkitekten Kurt von Schmalensee.12 D iskussionerna om valet av ett samtida konstverk på en så central plats i ett av landets märkligaste medeltida kyrkorum upphörde inte med målningarnas tillkomst även om få har ifrågasatt deras konstnärliga värde. Skulptören Johan Niklas Byströms skulpturer, som fick ge plats för Sörensens målningar, hade tagits ned redan 1926 och till en början placerats i ett stall vid domprostgården. Där stod de till 1953 då de över- fördes till den dåvarande domprostgårdens källare. I samband med att denna byggnad flyttades över- fördes skulpturerna till en nybyggd källare där de nu förvaras. För att de skulle få plats där måste de dock delas på höjden. De befinner sig alla i min- dre gott skick och källarens konstruktion gör det icke möjligt att flytta skulpturerna till en annan plats utan ytterligare ingrepp. D e befann sig f.ö. redan vid avlägsnandet ur domkyrkan i delvis ganska skadat skick. Äldre fotografier liksom de repliker av sido- grupperna som finns i Skeppsholmskyrkan i Stock- holm gör det dock möjligt att skaffa sig en någor- lunda klar uppfattning om deras utseende och deras placering i rummet. Centralfigur var en bild i kolossalformat av Kris- tus, framställd stående med en kalk i sin vänstra hand och med den högra handen utsträckt i en välkomnande gest (fig. 16). Han var placerad på ett murat fundament, vars höjd över altarbordet ungefar motsvarade altarets höjd. Norr om Kristus stod en grupp med två kvinnofigurer, symboliserande Tron och Hoppet med var sin ängel vid sina fötter. Änglar­ na höll deras symboler, ett ankare respektive ett kors. Söder om Kristus stod en grupp med en kvinna med tre barn. De två barnen vid hennes fötter hade som attribut en lyra , en druvklase och en blomsterkorg. Det tredje barnet satt på hennes högra knä. Gruppen symboliserade Tron. Enligt en tradition skall Oscar I:s drottning och tre hennes barn ha stått modell till denna grupp. ' J De två sidogrupperna var också de placerade på murade plintar, mellan koromgångens näst östligaste pelarpar. I samband med den genom­ gripande restaureringen av domkyrkan 1849- 1870 placerades några av de reliefer från långhusets syd­ portal som då ersattes med kopior i de sidor av sock­ larna som vette åt koromgången. De två sidogrupperna har bevarats i nära nog full­ ständigt skick genom att två repliker av dem 1849 uppsattes i Skeppsholmskyrkan i Stockholm. De hade intill Byströms död i Rom 1848 förvarats i hans Stockholms-atelje. '4 Byströms signatur återfinns på båda gruppernajämte årtalen 1831 (på Kärleken) resp. 1832 (på Tron och Hoppet). Byström hade erhållit uppdraget från domkapitlet 1830 och Kungl. Majt: s slutliga godkännande lämna­ des den 12 mars l83r. 15 Detta år slutförde han också arbetet på gruppen som skulle symbolisera kärleken liksom Kristus-bilden, medan den andra gruppen, som också framgår av signaturen på exemplaret i Skeppsholms-kyrkan, var fardig året därpå. Om man i Linköping från början tänkt sig att skulpturerna skulle utföras i marmor är oklart. Dom- FIGUR 16 . Kristusbilden och den södra sido­ gnippen, symboliserande Kärleken. Johan N iclas Byströms gipsskulpturer på plats vid domkyrkans högaltare. Foto: ATA. FIG. 16. Image efChrist and thegroup on the soi1th side symbolising Charity. Johan Niclas Byström 's plaster efParis sculptures in position at the high altar. Photo: ATA. DOMKYRKANS NUVARANDE INREDNING 45 FIGUR 17, a-c. Johan Niclas Byströms altarskulpturer enligt tre graverade teckningar av Carl Wahlbom. I mitten Kristus, till vänster Tron och Hoppet, till höger Kärleken. Foto: UUB. F1G. 17, a-c.]ohan Niclas Byström's altar sculptures as depicted in three engravings by Carl Wahlbom. In the centre, Christ. To the left, Faith and Hope. To the right, Charity. Photo: Uppsala University Library. kyrkans ekonomi hade definitivt inte mäktad med detta - även kostnaderna för gipsskulpturerna var ansträngande nog. För säkerhets skull hade man dock från gipsbildhuggaren J. Domenico Barsuglia år 1839 förvärvat formarna till skulpturerna.'6 Dessa formar torde f.ö. ganska snart ha förstörts och är sedan länge försvunna. Redan samtiden var med några undantag inte särskilt imponerade av Byströms skulpturer. Några av de första kommentarerna finns i J.P. Tollstorps Linköpings-beskrivning. '7 Han skriver bl.a.:" Ehuru ingen kan bestrida deras skönhet, som konstarbeten betraktade, utan tvärtom måste beundra de sköna formerna och det vackra draperiet, göra de dock för liten effect mot templets egna Majestät, och pelarnes brytning mot den rikedom som ligger i Chorenas structur. Frälsarens bild är mästerlig, men mot com- posi tionen gör man den anmärkningen att barnet [i gruppen symboliserande Kärleken] vänder ryggen mot församlingen, hvilket strider mot det skickliga." Tollstorp fortsätter: "Materiens ringa värde och dess bräcklighet samt snara förgänglighet, stöter sjelfva ideen om en altarprydnad. Inom en mansålder är gipsen grånad, och kanske af luftens ombytlighet under olika årstider skadad, och då hafVa dessa bilder förlorat allt anseende, till och med som konstarbeten. Om de varit afmarmor, hade de egt ett verkligt värde, och stått i något förhållande till det öfriga praktfulla. Nu ser det ut som man velat framställa nutidens ring- het mot forntidens storhet. Också har icke allmän- na opinionen gillat denna anstalt." Tollstorp avslu- tar med att redovisa kostnaderna: omkring 16.ooo riksdaler banco och kommenterar denna siffra så: "Denna utgift har satt domkyrkocassan i skuld, ty under nio år lär halfVa dess inkomst åtgå för att betäcka återstoden." De byströmska skulpturerna utställdes i Stock- holm innan de leverades till Linköping. '8 Genom 46 LINKÖPINGS DOMKYRKA några graverade konturteckningar (fig. 17, a- c), efter förlagor av konstnären Carl Wahlbom, kunde samtiden ta del av Byströms skulpturer. I Boyes Konstnärslexikon från 1833, d.v.s. efter Linköpings- skulpturernas tillkomst, kan man om Byström läsa: "Hans liggande Juno med den unge Herkules vid bröstet, jemte andra mångfaldiga större arbeten och grupper äro så allmänt kända och omtalade, at en commentar öfVer deras förtjenst kan med skäl anses som en öfVerflödighet och ett ingrepp i efterverldens beslutande rätt."'9 Eftervärldens dom har mestadels kommit att bli negativ. C.G Brunius skriver 1849: "Några kolossala gipsbilder blefVo för några år sedan uppsatta såsom högkorets altarprydnad ... Det smärtar mig för öfrigt, att jag måste med den största aktning för den beröm- de konstnären J.N. Byström, beklaga, att dessa bildverk bitkommit [så följer en ganska detaljerad beskrivning av skulpturerna]. Hvad månde detta i christlig mening betyda? Hvarken hufVudfigurens utseende eller ställning, icke ens kalkens form gif- ver ett begrepp om annat än idel mensklighet, som synes mindre kyrklig än verldslig. Englarnas och barnens nakenhet väcker obehag, ehuru lätta flikar dölja osedligheten .. . Ingen, som reflekterat öfver den frommes finkänslighet i afseende på Frälsarens per- son och en christens tro, lärer, äfven lifvad af det högsta intresse för bildande konst, undra derpå, att man känner sig helt och hållet otillfredsställd med en sådan altarprydnad, som denna.'" 0 I den enda biografi , som hittills ägnats Byström är omdömet om Linköpings-figurerna inte heller sär- skilt nådigt: "Samtliga dessa figurer lider av en andlig torka, som ingen skicklighet i världen kan dölja.'"' En mera förutsättningslös granskning av skulpturer- na kanske kan mildra de negativa omdömena. Mellan 1812 och 1833 bestod domkyrkans altar- prydnad av ett stort kors. Knappast några uppgifter om dess utformning har bevarats men dess verkan i rummet framgår av Thersners lithografi från 1820 (se fig. 4) liksom av en teckning från 1817 i Uppsala uni- versitetsbibliotek av arkitekten Fredrik Blom, som visar domkyrkan smyckad till reformationsjubileet detta år (fig. 18).22 Den altartavla, som skänkts av Johan III 1581, flyttades till Maria-koret (tidigare kallat Andreas-koret) och därifrån till den plats den har ännu idag, d.v. s. på sydväggen i höjd med högaltaret. I samband med diskussionerna om ett utbyte av Byströms skulpturer placerades den på prov på högaltaret men fick ganska snart återta sin plats vid sydväggen i koromgången. 1581 års altartavla är en triptyk i två våningar, med mittparti och två dörrar som kan stängas och då täcker mittpartiet. Den innehåller tio tavlor, målade på ekpannåer i tempera med lasyrer o .d. i olja, infattade i ett ramverk av trä. Triptykens sex inre tav- lor har framställningar med motiv ur passionshisto- rien. I centrum Golgata med Kristus på korset mel- lan de två rövarna, under denna scen Kristus som bär sitt kors på vägen till Golgata. Den vänstra flygelns övre tavla skildrar Kristus som visas för folket ("Ecce homo"), den nedre Kristi gisslande. Den högra fly- gelns övre tavla har en framställning av Kristi upp- ståndelse, den nedre av Kristi törnekröning. Av de målningar som syns när dörrarma stängs är de övre ägnade diakonen S. Laurentius' historia. På den vänstra övre dörren skildras hans martyrium, på den högra hur han delar ut kyrkans skatter till de fattiga. På dörrarnas nedre delar skildras till vänster Jesu födel- se och herdarnas tillbedjan, till höger Nattvarden. Samtliga scener avbildas i fig. 19, a-b. Altartavlans höjd är 578 cm, dess totala bredd 790 cm, dess bredd DOMKYRKANS NUVARANDE INREDNING 47 med flyglarna stängda 396 cm. En utförlig beskriv- ning av målningarna och det myller av figurer som de innehåller ges i Cnattingius - Romdahls mono- grafi över altartavlan från 1953.23 Cnattingius har i ett senare arbete mera i detalj behandlat målningarnas konsthistoriska ställning. 24 Altartriptykens tillkomsthistoria är väl dokumen- terad. Den beställdes för S. Laurentii kyrka i Alk- maar i Holland av målaren Maerten Heemskerck, som hade sin verkstad i Haarlem. Kontraktet mel- 48 LINKÖPINGS DOMKYRKA FIGUR 18. Ekliireringen av domkyrkans högaltare vid refor- mationsjubileet 1817. Akvarell av arkitekten Fredrik Blom. Uppsala Universitetsbibliotek. Foto: UUB. Frc. 18. Illumination efthe high altar during the Refor- mation Quatercentenary cele- brations in 1817. Watercolour by the architect Fredrik Blom. Uppsala University Library col- lection efdrawings. Photo: Uppsala University Library. lan honom och kyrkans föreståndare om triptykens centrala målning med Korsfästelsen är daterat i sep- tember 1538. Av Heemskercks signatur vid korsets fot framgår att denna målning var färdig 1540. Sitt slutarvode fick målaren ut 1543, då samtliga mål- ningar var färdiga . 2sDen främste donatorn till tripty- ken, biskopen Georg Egmont i Utrecht, avbildas på framställningen av Kristi uppståndelse, knäböjande invid en bönepall och åtföljd av sitt vapen och sina initialer GE. Ytterligare några donatorer har infogats i framställningen av S. Laurentius som utdelar kyr- kans skatter till de fattiga. Där har också konstnären placerat sitt eget porträtt. En figur i framställningen av Ecce Homo har, på rätt lösa grunder, tolkats som en bild av Martin Luther. Hur har då detta Maarten van Heemskercks störs- ta arbete och ett av de främsta exemplen på den holländska manierismen med rötter i italienskt senrenässansmåleri kommit till Sverige? Den första delen av denna historia är klart belagd i samtida arki- valier från Alkmaar. Redan innan altartavlan kom till hade det före- kommit upplopp där en av de strängaste riktningarna inom den reformerta kyrkan - vederdöparna - med våld försökte förstöra kyrkornas bilder. Den svåraste bildstormen kom 1572 och kyrkan övertogs så små- ningom av de reformerta. Av ett kvitto i Lauren- tiuskyrkans arkiv framgår att Heemskercks tavla tagits ned 1581 och sålts till en Albart Nolleman för 240 gulden.26 Enligt det årtal som finns målat på altartrip- tykens ramverk, skall den ha skänkts till domkyrkan 1581. Angström har dock påpekat att Johan III i ett brev till biskopen 1582 lovar att framledes skaffa tim- klocka och altartavla till domkyrkan.27 Artalet 1581 återfinns också i den inskrift som målats i Maria- korets valv och som talar om att Johan III detta år låtit förnya "detta hederliga tempel" (se ovan s. 17). Möjligen är det detta årtal som överförts också på altartavlan. Det kan således inte uteslutas att det dröjt något eller några år efter 1581 innan den nya altartav- lan uppsatts i kyrkan. Detta skulle också ge mera tid för affåren mellan Albert Nollemann och Laurentii- kyrkan i Alkmaar 1581 och kungens förvärv av mål- nmgarna. Hur hade kungen kommit över altartavlan? Hit- tills har inga räkenskaper eller andra skriftliga hand- lingar påträffats som ger bestämt besked men däre- mot finns en tradition, som först nedtecknats av Haqvin Spegel och som sedan återgivits av i stort sett alla som av någon anledning skrivit om målningarna. Enligt Spegel och hans efterföljare skulle tavlan var beställd för en rysk kyrka av en ärkebiskop i Novgo- rod. D et skepp på vilket den fraktades blevvinddrivet och hamnade i östgötaskären och då passade Johan III på att köpa den för 1.200 tunnor vete. Berättelsen broderas i senare versioner ut ytterligare och blir då mera detaljerad. Platsen där ett holländsk skepp sökt nödhamn angivs då vara Barösund vid inloppet till Slätbaken, priset räknades upp till 1.400 tunnor vete och tavlan sades vara beställd till Moskva. Flera av dessa uppgifter är uppenbart oriktiga: vi vet att tav- lan var beställd och levererad till S. Laurentiuskyr- kan i Alkmaar i Holland och att den avbildade bisko- pen hade sitt säte i Utrecht. Vi vet också att tavlan såldes från kyrkan 1581. Andra målningar, som räd- dats undan vederdöparna har sålts via Danzig och - egendomligt nog - via Novgorod, som bör ha haft vissa svårigheter att placera målningar av detta slag i en ortodox kyrka.28 OmJohan III köpt den direkt från Holland eller t.ex. via Danzig torde vara svårt att avgöra utan entydiga skriftliga uppgifter. Den omständigheten att tavlan såldes från S. Laurentius- kyrkan 1581, d .v.s. strax innan den skänktes till dom- kyrkan i Linköping, lämnar icke mycken tid över för mera invecklade transaktioner. Att Johan III skulle låta slumpen avgöra en gåva till en kyrka, vars istånd- sättning och nyinredning han engagerat sig i , före- faller inte särskilt troligt. Mycket talar således för att Johan förvärvat tavlan från Holland, kanske via Danzig, med det bestämda syftet att skänka den till domkyrkan i Linköping. I samband med överlämnandet har troligen vissa smärre förändringar skett, främst av ramverket och texterna på detta. I samband med altartriptykens konservering 1948 kunde man konstatera tre olika texter ovanpå varandra. Den understa texten, som bör ha varit den ursprungliga, var alltför fragmenta- risk för att kunna tydas. Den andra texten, i guld på gråblå botten, som frilades och som nu är den synli- ga, består av två elegiska distika på latin. På den vänst- ra sidan: NIL NOVI PRAETER CRUCIFIXI VULNERA CHRISTI EGO MERITIS CVLMINA SCANDO POLI. På den högra sidan: DVM C IRCVMSPIC IO DVM SOLICI- TUSQUE LABORO QVO SCANDAM COELI CVLMINA GRADU. En översättning av G Bendz lyder: "Närjag ser mig omkring och med ängslan spörjer och und- rar, / hur jag skall lyckas att nå himlens härliga höjd, / finner jag endast de sår, som plågat den korsfåste Kristus;/ hans är förtjänsten attjag stiger till himlens höjd."29 Om denna text tillkommit redan i Alkmaar eller är ett tillägg, samtida medJohan III:s monogram och årtalet 1581, är nu svårt att avgöra. Det sistnämnda DOMKYRKANS NUVARANDE INREDNING 49 alternativet kan icke uteslutas. Den yngsta av texter- na, avlägsnad vid 19 4 8 års konservering, var i fraktur- stil. Texten till vänster löd: "Se påJesum som Trona begynt och fullkomnat hafWer. H wilken tå han måtte haft glädie, led korset och achtade intet smäleken." D en högra texten löd: " T äncker på honom som af syndarom sådana gensäielse led emot sig, at icke tröt- tens i ider sinne, gifWandes ider uthöfWer." Möjli- gen var denna text bättrad vid en översyn av tavlan 1855 (detta årtal påträffades målat på ramverkets övre kant). Med största sannolikhet har dock texten till- kommit 1695 då Linköpings-målaren Måns Svens- son fick betalt dels för att han målat skriften på altar- tavlan, dels för att han svärtat några lister på tavlan omfattning.30 16 90 hade man låtit svarva en knopp till altartavlan , som förgyllts tillsammans med ytter- 50 LINKÖPINGS DOMKYRKA Fig. 19 a. ligare tre som redan fanns, en del av arbetet med att flytta triumkrucifixet och placera det över altartavlan (om detta arbete se vidare nedan).l' Det är knappast för djärvt att anta att texterna formulerats av Haqvin Spegel och att de skulle läsas tillsammans med hans texter på korskranket (om dessa se ovan s. 24 (). 1721 anmälde domprosten Rhyzelius att altartav- lan inte kunde stängas, den hade sjunkit och satt sig "så att den makalösa målningen blivit skämd av damm och fåglar" . R äkenskaperna för följande år - 1722 - redovisar också utgifter till målaren Johan Persson R otz för altartavlans upptvättande och över- strykande medan snickaren Måns W ittman har gjort lagningar på tavlan. Det framgår också att hela trip- tyken tagits ned och åter satts upp för att möjliggöra dessa arbeten. ii Fig. I9 b. FIGUR 19, a- b. A ltartriptyk, skänkt allJohan !Il i början all 1580-talet. Måladfar S . Laurentius-kyrkan i A lkmaar 1538- 1543 all Maerten van Heemskerck. a) Triptyken med öppna dörrar. b) D örrarnas yttersidor. Foto: Östergötlands länsrm1seum. F1c. 19, a- b. Altar triptych, presented by Johan !Ilat the beginning efthe l58os. Paintedfor the Church efS :t Lawrence, Alkmaar, 1538- 1543, by Maerten van Heemskerck. a) The triptych with doors open. b) The outsides efthe doors. Photo: Östergötland County Museum. DOMKYRKANS NUVARANDE INREDNING 51 FIGUR 20. Altarskåp med.figurscener iforgylld och delvis målad brons, invigt 1987. Av konstnären Sven Lundqvist, Lidingö. F1c. 20. Altarpiece withfigurative scenes efgilded and partly painted bronze, consecrated in 1987. By the artist Sven Lundqvist, Lidingö. Altartavlans behandling i samband med 1812- 1813 års arbeten i domkyrkan har skildrats av Christian Molbech (se ovan s. 29). 1855 har den, som framgår av den ovan citerade anteckningen, renoverats, i för- sta hand då ramverket. En försiktig översyn skedde 1921 genom konservator Oscar Svensson. En mera omfattande konservering skedde 1948 genom kon- servator Bertil Bengtsson. 34 En ny, ännu grundligare översyn av målningarna skedde under 1984 genom konservatorJörgen Bengtson.35 För Mariakoret, det östligaste av koromgångens kapell, har anskaffats en altarprydnad, uppbyggd som ett senmedeltida altarskåp, d.v.s. bestående av ett mittparti och två rörliga dörrar, som kan slutas kring mittpartiet (fig. 20). Materialet i de figurscener trä. Bronsrelieferna har gjutits enligt den s.k. cire perdue-tekniken och belagts med bladguld, bitvis fårglagt. Konstnär är Sven Lundqvist, Lidingö, och altarskåpet invigdes fjärde söndagen i advent 1987. Professor B. Risbergs fond för Linköpings domkyr- ka har bekostat skåpet. I mittpartiet finns en bild av Jesu födelse med äng- lar, herdar och de tre vise männen. I den vänstra dörren skildras Bebådelsen och Marias och Elisa- bets möte, i den högra Frambärandet i templet samt Jesus som vid 12 års ålder undervisar i templet. På skåpets predella finns tolv rosor, syftande på rosen- kransbönen ("Hell dig Maria"). För att skyla dörrar- nas baksidor när skåpet är slutet under fastetiden, har anskaffats en broderad s.k. fasteduk. Denna beskrivs som ingår i skåpet är brons medan ramverket är av närmare på s. 175, fig. 111. 52 LINKÖPINGS DOMKYRKA Triumfkrucifix DEN ENDA BEVARADE MEDELTIDA träskulpturen är kyrkans monumentala triumfkrucifix (fig. 21). Kor- sets höjd är 430 cm, Kristus bildens 230 cm. Skulpturen är fäst på ett kors, sammansatt av två delar: en bred, slät del på vilken ligger en halvrund korsstam - livets träd. Vid ändarna av det släta korset har monterats fyra rektangulära plattor på vilka ligger en cirkel- rund ram, som ansluter till korsstammen. Inom dessa ramar finns de fyra evangelisternas symboler, skulp- terade i trä. Över Kristi huvud har placerats Johan- nes' örn, vid hans högra hand Lukas' lejon, vid hans vänstra hand Matteus' ängel och nedanför hans fötter Lukas' oxe. Kristus är framställd som lidande, krönt med en törnekrona, men utan den starka expressivi- tet som är kännetecknande för krucifixen från tiden kring 1300-talets mitt. Krucifixets placering, högt upp i den västligaste av korets-tvärskeppets bågar i mittskeppet, d.v.s. ungefär på samma plats som under medeltiden, gör en noggrannare undersök- ning av krucifixet omöjlig. Visserligen var det ned- taget för konservering 1929, men dokumentationen av detta arbete är tyvärr allt annat än utförlig.J6 Som framgår av redogörelsen ovan s. n nämns krucifixet i ett avlatsbrev från 1412, då det var pla- cerat på ett lektorium, en läktare, i gränsen mellan kor och långhus. Vid de bränder som svårt skadade domkyrkan 1546 och 1567 undgick det förstörelsen. Det behölls på sin plats mellan koret och långhuset till 1690. Detta år beslutades att "nedtaga krucifixet, som setat framöver de bägge stora högkorsdörrarna samt borttaga skranket" . 37 Man beslutade också att förändra krucifixet och uppsätta det över altartav- lan. Samtidigt skulle det förbättras med målning och förgyllning. Arbetet leddes av byggmästaren Peder Månsson som till sin hjälp hade de två "kyrkobyg- gare" som var anställda vid domkyrkan. Snickaren Jöns Pedersson svarade för krucifixets "omlagande och förändrande" medan målaren M åns Svensson utförde nymålningen. Man gjorde också en attrapp av krucifixet för att avgöra om det fanns utrymme nog över altartavlan. Platsen över altartavlan behöll krucifixet intill 1812, då det togs ned och lades undan FIGUR 2r. Triumfkrucifix från tiden omkring 1320. R enoverat och ommålat bl.a. 1690. F1G. 2r. Rood for the chancel arch, c. 1320. R enovated and repainted, e.g. in 1690. i en av kyrkans bodar. Troligen i samband med den omfattande restaureringen 1839- 1870 återfördes krucifixet till kyrkan och placerades än en gång över Heemskercks altartavla när denna placerades mot koromgångens sydvägg. Där behöll det sin plats till 1930 då det upphängdes på sin nuvarande plats. Krucifixet har behandlats av åtskilliga konsthisto- riker, utförligast av Andreas Lindblom och Carina Jacobsson.38 Den dominerande uppfattningen är att krucifixet tillkommit omkring 1320 och att det utförts DOMKYRKANS NUVARANDE INREDNING 53 av en bildhuggare, som haft sin verkstad i Linköping och som levererat skulpturer också till andra kyrkor i stiftet. Helhetsintrycket störs tyvärr av att knappast något av den ursprungliga polykromin finns i behåll - det vill synas som om Måns Svenssons målning från 1690 dominerar. I vilken utsträckning själva korset förändrats när det flyttades till platsen över altartav- lan är nu omöjligt att avgöra. Man kan hoppas att krucifixet i samband med den nu (2000) planerade inre restaureringen av kyrkan kommer att tas om hand av en konservator som tillsammans med konst- historisk expertis kan göra de undersökningar som behövs för att man med större säkerhet skall kunna fastställa krucifixets ursprungliga utseende och de förändringar det genomgått sedan sin tillkomst. D å bör man också kunna fastställa om den gamla tra- ditionen är korrekt att det finns i relikgömma i Kristusbildens huvud. i9 Dopfunt DET ANDRA AV DOMKYRKANS MEDELTIDA inrednings- föremål, som bevarats till våra dagar är cuppan till den dopfunt av brons (klockmetall) som från början hade sin plats i norra sidoskeppet nära västingången, men som i samband med 1812- 1813 års renovering av kyrkorummet flyttades till koromgången, bakom högaltaret. Den ursprungliga foten, som säkerligen varit av samma material som cuppan, kan möjligen ha försvunnit redan under 1500-talet, kanske i sam- band med Gustav I:s klockkonfiskation eller som en följd av 1500-talets bränder. Genomjämförelser med andra, samtida eller äldre dopfuntar av samma typ och med stöd av vissa detaljer på cuppan (se nedan) kan man dra den slutsatsen att cuppan ursprungligen burits av fyra figurer: änglar, evangelistsymboler eller andra symboliska gestalter. Den nuvarande foten till- kom i samband med 1930-talets restaureringsarbe- ten i domkyrkan och är ritad av arkitekten Erik Fant. Dess närmaste föregångare var sammansatt av olika arkitekturfragment, utan något samband med en dopfunt (se fig. 22). När den tillkommit är tyvärr omöjligt att avgöra. Planer finns att ersätta den nuva- rande foten med ett underreda av samma material som cuppan. C uppan (fig. 23) är åttasidig, med nedåt inåtlutade sidor. Hörnen markeras med tunna strävpelare som uppbär cuppans profilerade överkant. Två av sidorna upptas av flerfiguriga scener, de övriga sex innehål- 54 LINKÖPINGS DOMKYRKA ler var och en två figurer, skiljda åt med en enkel strävpelare.Över figurerna finns spetsbågiga baldaki- ner med gotiskt masverk. Även de flerfiguriga scenerna kröns av baldakiner av samma slag som över de ensta- ka figurerna men utan den åtskiljande tunna sträv- pelaren. N edtill avslutas cuppan med ett profilerat band med en rad nedåtriktade knoppar och rester av några större, avbrutna ornament. Från detta band växer också ut fyra kraftiga tappar, som ursprungli- gen hakat i baksidan på de figurer som från början burit upp cuppan. Upptill avslutas cuppan med en kraftig profil. På denna finns två utskjutande klackar med hål, vilkas funktion varit att hålla det lock som fonten ursprungligen haft på plats. N ågot över mitten på en av sidorna finns två hålförsedda klackar. I dessa har ursprungligen stödet för en hållare för prästens handbok varit nedstucken. I cuppans botten finns ett hål, som kan ha använts vid uttömningen av dopvattnet men det är också möjligt att det är en gjutnings teknisk detalj. På cuppans insida finns rester av anteckningar med krita. Dessa, liksom det skick i vilket cuppans innersida befinner sig, visar att dopvattnet har förvarats i en särskild dopvattens- kittel. Cuppan med sin dekor är gjuten i ett stycke, figurerna är gjutna separat och fastnitade på cuppan med två (de enstaka figurerna) eller fyra (figurgrup- perna) nitar. Cuppans höjd är 56 cm, dess diameter 94 cm. Hur det ursprungliga locket sett ut vet vi inte. FIGUR 22, (ovan). Dopfuntscuppan av bronsfrån 1400-talets forra hälft, uppställd bakom högaltaret på enfot sammansatt av arkitekturdetalj'erfrån olika århundraden. Foto: ATA. FIG. 22, (top) . Bronze baptismalfont, early 151,, century. As shown in a 191,, century illustration. The foot efthe font at that time was made up efarchitectural detailsfrom various centuries. Photo: ATA. FIGUR 23, till höger. Dopfuntscuppan med sin nuvarande fot från I930-talet. FIG 23, to the right. The baptismalfont with its presentfoot, datingfrom the 193os. Av 1589 års räkenskaper för domkyrkan framgår att man då tillverkat ett "täcke", d.v.s. ett lock av trä, som försågs med en försilvrad kopparduva, möjligen en duva som från början burit upp fontens bokbräde. Dessutom anskaffades en funtkittel. 40 De två figurgrupperna föreställer Kristi dop och den scen som brukar kallas jungfru Marias kröning men som snarare bör kallas för Marias himmelska förhärligande. Scenen med Kristi dop (fig. 24) har den traditionella uppbyggnaden med Kristus, stående naken i Jordan i mitten med Johannes döparen till vänster och en ängel till höger. Johannes öser dop- vattnet över Kristi huvud med en kruka, ängeln står beredd med Kristi livklädnad. Kristi korsgloria är gjuten i relief, de två andra figurernas glorior grave- rade. Scenen med Marias himmelska förhärligande (fig. 25) visar Maria och Gud/Kristus sittande på en bänk. Båda är krönta . Maria vänder sig mot Kristus och höjer sina händer i bön. Kristus, med höger hand lyft till välsignelse, håller en glob i sin vänstra hand. DOMKYRKANS NUVARANDE IN REDNING 55 FIGUR 24. Dopfuntscuppansframställning av Kristi dop. FIG. 24. The Baptism efChrist as depicted on the baptismal font. Båda har graverade glorior, Kristus en korsgloria. De sex sidornas figurer är de tolv apostlarna (fig. 26, a- f). Endast två har nu de attribut i behåll som möjliggör en identifiering: S. Jakob den äldre i pilgrimsdräkt och med en mussla i vänster hand samt S. Johannes, ungdomlig och skägglös i motsats till övriga figurer och med en kalk med en orm/drake i sin vänstra hand. Gjutaren har dock använt Johannes-figuren två gånger, andra gången utan kalken. Ytterligare en figur förekommer två gånger. Samtliga apostlar håller böcker och det finns hål i en av deras händer där ett attribut har kunnat sättas fast. Funtens bild- innehåll är koncentrerat på det väsentligaste för att markera dopets betydelse. Den viktigaste scenen är givetvis den som skildrar Kristi dop. De tolv apostlarna är trons främsta vittnen, jungfru Maria är 56 LINKÖPINGS DOMKYRKA FIGUR 25. Dopfuntscuppansframställning avJungfru Marias .forhärligande. FJG. 25. The Clorifzcation ef the Virgin as depicted on the baptismalfont. Guds moder, den som genom sittja till ängelns bud- skap gjorde återlösningen genom hennes son möjlig. Cuppans åttakantiga form är laddad med symbolik. Talet åtta var det nya testamentets tal. Gamla tes- tamentets sju skapelsedagar följdes av den åttonde dagen, det nya eviga livets dag, för vilken dopet var begynnelsen. Talet åtta symboliserar den eviga salig- heten i ett oändligt kosmos. D e äldsta dopkyrkornas plan är också ofta åttakantig.4' Funten har ägnats förvånansvärt ringa uppmärk- samhet från den konsthistoriska forskningen. Den förste som har granskat den närmare är Axel Rom- dahl, som observerat det bomärke som finns inskuret i en av klackarna för fontlocket (om detta se vidare nedan) liksom de fyra tapparna för de figurer som burit fonten och som antagit att fonten kommer från Liibeck.42 Carl R . af Ugglas har nämnt fonten i förbigående och med hänvisning till Romdahl i sin uppsats om bronsgjutningen historia i Sverige.43 Curt Habicht berör funten i sin skrift om hanseatisk skulptur och måleri i Skandinavien där han dock, utan en särskilt omsorgsfull motivering, anser att fonten tillkommit i Hamburg.44 Att fonten kommer från Liibeck behöver dock knappast betvivlas. Man kanjämföra dess bilder med skulpturerna i några altarskåp från östgötska kyrkor, som hänförts till en verkstad i Liibeck, nämligen Tjällmo och Vallerstad.45 Även om det långt ifrån är frågan om identitet har Linköpingsfuntens skulp- turer många drag gemensamma med skulpturerna i dessa altarskåp. Bronsgjutarna fick förlagorna till skulpturerna på sina funtar och andra arbeten från samtida bildhuggare varför det är helt naturligt att jämföra Linköpings-fontens bronsfigurer med sam- tida träskulpturer. Är det då möjligt att hänföra fonten till en bestämd bronsgjutare eller brons- gjutarverkstad i Liibeck och därmed få hjälp med en säkrare datering av fonten? Det omsorgsfullt inskurna bomärke, som finns på en av klackarna till Fig. 26, a. dopfuntslocket (fig. 27), och som det är rimligt att betrakta som gjutarens signatur (hade fonten varit försedd med text hade signaturen kunnat infogas i denna), är av stort intresse för den som söker sva- ret på denna fråga. Till en början kan konstateras att bomärket inte återfinns bland de bomärken på medeltida klockor, som publicerats av Amark.46 I Walter Paatz sammanfattning av bronsgjuteriet i Liibeck under 1400- och 1500-talen upptas under FIGUR 26, a-j Dopfantscuppans apostlabilder. a) Petrus (?)och Jakob d.ä. b)Johannes och en apostel utan attribut. c)Johannes-bilden återanvänd men utan hans karaktä- ristiska attribut - kalk med en orm - och en apostel utan attribut. d) Två apostlar utan attribut. e) Två apostlar utan attribut (den t.v. lika med motsvarande.figur i bild d).J) Två apostlar utan attribut. F1G. 26, a-j Images ofthe Apostles on the baptismaljont. a) Peter(?) andJames the Greater. b)John and an Apostle with no attribute. c) The image ofJohn, re-used hut without his distinctive attribute - chalice and serpent - and an Apostle with no attribute. d) Two Apostles with no attribute. e) Two Apostles with no attribute (the one on the left resembling the corresponding figure in picture d). J) Two Apostles with no attribute. Fig. 26, b. DOMKYRKANS NUVARANDE INREDNING 57 Fig. 26, c. Fig. 26, d. Fig. 26, e. Fig. 26.f 58 LINKÖPINGS DOMKYRKA FIGUR 27. Dopfuntscuppan. Inskuret bomärke på en av klack- arna till dopfuntslocket. fIG . 27. The baptismalfont. Thefounders mark incised on one efthe lips efthe lid. 1400-talet som äldsta dopfunt en osignerad font från 1440 i domen i Ratzeburg och därefter en rad fun- tar i Liibeckkyrkorna S. Ägidien (1453, signerad av Hinrik Gerwiges), domen (1455, av Lorenz Grove) , S. Petri (1464) och S. Jacobi (1466, Claus Grude).47 Samtliga dessa funtar har i princip samma upp- byggnad som Linköpings-fonten, men några direk- ta överensstämmelser finns inte. Rent stihnässigt bör dessutom fonten i Linköping vara något äldre än samtliga dessa funtar. Ett försök till identifiering av bomärkets innehavare och därmed troligen också av dopfuntens upphovsman bör ske i samarbete med expertis på bronsgjutning i norra Tyskland. Predikstol DOMKYRKANS PREDIKSTOL (fig. 28, a- d) uppsattes 1745 på den fjärde pelaren från väster (den åttakan- tiga) i den norra raden av långhusets pelare. Den flyt- tades 18!2 till den sjätte pelaren från väster samtidigt med den genomgripande förändringen av interiör- en som då skedde. Avsikten med denna förflyttning var att så många av gudstjänstbesökarna som möj- ligt skulle inte bara höra utan också se predikanten - genom borttagandet av kungastolarna och korskran- ket hade man kunnat utvidga bänkkvarteren åt öster. Sedan beslut nu fattats om att förse domkyrkan med ett centralaltare, placerat vid övergången mel- lan högkor och långhus har fråga väckts om att flyt- ta tillbaka predikstolen till dess ursprungliga plats. Lagningar i pelaren där predikstolen hade sin plats intill 1812 visar tydligt hur predikstolen varit place- rad, varför ett återflyttande inte behöver innebära några osäkra rekonstruktioner. Materialet i predikstolen är furu (för stommen) och lövträ (för reliefer och friskulpturer). Dess korg, indelad i fålt med hjälp av volutformade, akantus- prydda pilastrar, har från början burits av en stor skulptur, en atlant, ömsom kallad Simson, ömsom Herkules. Tyvärr finns inga bilder av denna skulp- tur, som avlägsnades 1812 då den utbyttes mot ett vegetativt ornament. Den såldes på auktion 1813 (se ovan s. 31). Två trappbalustrader, en på vardera sidan om den pelare där predikstolen är placerad, tyder på att predikstolen från början haft två trappor. Nu finns en trappa endast innanför den östra balustraden Till trappan hör en dörr med dörromfattning. En balda- kin i flera våningar med rikt skulpterad utsmyckning kröner predikstolen. Mellan korgen och baldakinen finns ett skulpterat draperi, placerat mot pelaren. Alla delar av predikstolen är utsmyckade med skulpturer, dels friskulpturer, dels reliefer, och olika DOMKYRKANS NUVARANDE INREDNING 59 FIGUR 28, a-d. Predikstolenfrån 1744- 1745 av bild- huggaren Niclas Österbom i Norrköping. Den nuvarandefiirg- siittningenfrån 1931 med utgångspunkt från andra arbeten av Österbom. a) Helhetsbild. b) Baldakinen. c) Trappriickets relie- fer åt öster. d) Trappriickets relie- fer åt väster. F1c. 28, a- d. The pulpit, 1744- 1745, by the Norrköping sculptor Niclas Österbom. The present colour scheme, based on other works by Öster- bom, datesfrom 1931. a) The pulpit. b) The canopy. c) The stair rail relief on the east side. d) The stair rail relief on the west side. Fig. 28, a. 60 LINKÖPINGS DOMKYRKA Fig. 28, b. slags vegetativ ornamentik. Centralt på korgen är placerad en relief, föreställande Bebådelsen. Den flankeras till vänster (från åskådaren sett) av Syndafal- let och Jakob som brottas med Gud (Första Mose- boken 32:24- 31), till höger av Marias och Elisabeths möte samt de vise männens tillbedjan. På trappor- nas sidor finns också reliefer, på den sida som vänder sig åt väster föreställande Jakobs dröm i Betel (För- sta Moseboken 28:rn-22), på den som vänder sig åt öster hur Gud i skepnad av tre änglar besöker Abra- ham och Sara i Mamres terebintlund (Första Mose- boken 18:1- 15). Under baldakinen svävar två änglar med basuner. En skara av små änglar har placerats på baldakinen, som också kröns av en något större ängel som står på ett jordklot. Under korgen har placerats bevingade änglahuvuden. På krönet till omfattning- en kring dörren till trappan står tre figurer, symboli- serande Tron (med en kalk), Hoppet (med ett anka- re och en duva) samt Kärleken (en kvinna med två barn). Predikstolen beställdes av bildhuggaren Nils Österbom i Norrköping, tidigare anlitad av dom- kyrkan för skulpturer och ornament på 1730-talets orgel (se vidare nedan s. 66 ff). Österbom, som var född i Norrköping 1702, hade avslutat sin utbildning som gesäll hos bildhuggaren Gabriel Beutin i Stock- holm 1732 varefter han omedelbart flyttade hem till sin födelsestad och där inledde sin verksamhet som självständig och flitigt anlitad bildhuggare. Med sig från Stockholm hade han minnesbilder av bildhug- DOMKYRKANS NUVARANDE INRED N ING 61 garen Burchard Prechts praktfulla kyrkomöbler bl.a. för Storkyrkan i Stockholm och för Uppsala dom- kyrka och det var predikstolarna i dessa två kyrkor som han valde som förebilder till predikstolen i Linköping.48 Enligt det kontrakt som upprättades med honom den 21 november 1744 åtog och för- band sig Österbom "på det kraftigaste, att till Linkö- pings domkyrka på det upptänkligaste och i bästa måtto göra en ny, hederlig och prydsam predikstol av torrt och försvarligt trävirke, till form och struk- tur, antingen som den uppvista 'champelon' utvisar med de redan därvid gjorda anmärkningar; eller och efter den ritning och beskrivning, som av respektive vederbörande framledes mig vid handen giver". 49 Österbom skulle svara för transporten av prediksto- len från Norrköping till Linköping och se till att den var monterad i domkyrkan till Mikaelidagen (29 sep- tember) 1745· Hans arvode skulle vara 3.000 daler kopparmynt, varav hälften skulle utbetalas samti- digt som han signerade kontraktet, den andra hälften sedan predikstolen fanns på plats och hade avsynats och godkänts. Större delen av de medel, som behöv- des för att betala Österbom hade man fått genom en testamentarisk gåva av löjtnanten Anders Koskull på 62 LINKÖPINGS DOMKYRKA Fig. 28, c. Stjärnevik i Oppeby socken, död barnlös l731.s0 Den "champelon" som omtalas i kontraktet torde vara en i trä skulpterad modell, lyckligtvis bevarad (se fig. 29, a-c). Enjämförelse mellan modellen och den utförda predikstolen visar att Österbom, säkerligen på beställarnas önskemål och i enlighet med vad som stipulerades i kontraktet, gjort åtskilliga förändringar i det ursprungliga förslaget. Tyvärr innehåller inte kontraktet några anvis- ningar om vilka scener som skulle återges på predik- stolen. Att Österbom själv skulle svara för urva- let är knappast troligt. Troligast är att biskopen - Andreas Rhyzelius - eller domprosten - Petrus Filenius - givit detaljerade anvisningar. Maria , som av ängeln Gabriel får budskapet att hon skall föda Guds son, är den centrala scenen. Syndafallets följder upphävdes därmed och till vänster om Bebå- delsen finns också en framställning av syndafallet. Marias och Elisabeths möte liksom de vise männens tillbedjan (till höger om Bebådelsen) kan bl.a. läsas som de första exemplen på tacksamhet för att Gud sänt sin son till människornas frälsning. De tre gam- maltestamentliga scenerna handlar också om Guds löften och välsignelser. Scenen med Abraham och Sara kan tolkas som en förebild till Marias bebådel- se - Sara, som var för gammal för att få barn fick Guds löfte att hon skulle föda en son (Isak). D e tre änglarna kan ses som Gamla testamentets symboliska framställning av Treenigheten. Ytterligare tolkningar av urvalet och sammanställningen av scenerna på pre- dikstolen är möjliga - vore det möjligt att återfinna den predikan som säkerligen hölls vid invigningen av predikstolen skulle man få samtidens utläggning av bilderna. N är predikstolen levererades till domkyrkan var den endast grundmålad. Domkyrkans ansträngda finanser genom bygget av det nya västtornet 1747- 1758 gjorde att målningen fick anstå och det skulle dröja ända till 1931 innan den fick sin målningsbehandling i senba- rockens anda med andra predikstolar av Ö sterbom, främst den i S.Nicolai i Nyköping, som förebilder. Dessförinnan hade den dock utsatts för några bru- tala ingrepp, främst i samband med storstädningen av interiören 1812- 1813- Som redan nämnts flyttades då predikstolen närmare koret. I samband härmed togs alla skulpturer och en hel del av ornamentiken ned och hela predikstolen målades med vit limfårg. Bal- dakinens rika utsmyckning sveptes in i ett stycke tyg, som målades i samma farg som korgen. R esultatet av dessa arbeten, ett försök att anpassa barockprediksto- len till nyantikens stilideal, kan studeras på bilder från 1800-talets senare hälft (se t.ex. fig. 30). Det ornament, som ersatte den Herkules-figur som från början bar upp korgen, skars av bildhuggaren Petter Bark. Denne tillverkade också en del nya lister kring dörren. För målningsarbetena svarade målaren Bengt Fröken- berg. 51 Tollstorps kommentar till dessa förändringar kan var värda att återges: "Men som nu allt skall vara så öfvermåttan enkelt, borttogos en mängd bilder, såväl de som understödde sjelfva predikstolen , som de, hvilka uppehöllo taket och ofvanpå prydde den- samma. D en ägde då åtminstone någon rikedom och värdighet, om också en och annan skulle kalla den grotesk, emot kyrkans storhet. Nu är den alltför liten , gör ingen effect, och står icke i något förhållande till det öfriga stora. Man har icke en gång påkostat den en anständig målning, utan öfversmetat den med grof hvit kritfarg."52 Ytterligare en förvanskning drabbade predikstolen i början av 1900-talet då den målades brun och överdrogs med fernissa - d.v.s. en imitation av trä som , enligt Cnattingius "gav den utseende av kontorsmöbel".si Fig. 28, d. D OM KYRKANS NUVARANDE INREDNING 63 a) b) FIGUR 29, a- c. Niclas Österboms modell till predikstolen. F IG. 29, a- c. Niclas Österbom 's mode! ojthe pulpit. FIGUR 30, omstående sida. Interiör av domkyrkan mot öster i början av 1880-talet. Fotot visar bl a. den 1812- 1813.forenklade predikstolen. Foto: Östergötlands liinsmuseum. FIG. 30, opposite page. Interior ojthe Cathedral, looking east, at the beginning ojthe l88os. Among other things, this_photograph shows the pulpit as simplified in 1812-181]. Photo: Ostergötland County Museum. Sedan donationsmedel ställts till domkyrkans för- fogande uppdrogs åt arkitekten Erik Fant och kon- servator Sven Sundbaum att upprätta ett förslag till stilriktig behandling av predikstolen och till åter- montering av de 1812 avlägsnade men lyckligtvis bevarade skulpturerna och ornamenten. "Principen blev nu den, att alla skulpturer skulle förgyllas och försilvras, reliefernas bakgrund hållas i en ljust gul- brun fårg, ornamenten förses med matt eller blankt guld liksom en del listverk. I övrigt skulle träet hål- las i en grön marmorering liksom Nicolaikyrkans [i Nyköping] predikstol."s4 Genom dessa 1931 års arbeten blev predikstolen slutligen, efter nära två- c) hundra år, fullbordad. 64 LINKÖPINGS DOMKYRKA DOMKYRKANS NUVARANDE INREDNING 65 Orglar och orgelläktare KYRKANS STORA ORGEL på en läktare i väster, byggd 1619- 1629, hade förbättrats 1715 genom orgelbygga- ren Magnus Callander samtidigt som fasaden delvis nymålades (se ovan s. 26). Redan 1730 var den dock åter i dåligt skick och orgelbyggaren Carl Hinders- son från Kristberg fick i uppdrag att besiktiga verket. Slutresultatet blev att 1600-talsorgeln befanns vara omöjlig att iståndsätta, varför man den 24 j anuari 1732 skrev kontrakt med orgelbyggaren Johan Niclas Cahman om byggandet av en helt nytt orgelverk. Ganska snart efter det att kontraktet underteck- nats började arbetet med att montera ned både västorgeln och orgeln på korets södra sida. I juni hämtades "allt blyet av det stora och det lilla orgel- verket" och bars ned till domkyrkosysslomannens gård där det smältes och därefter vägdes. Den 19 juni kvitterade Cahman mottagandet av metallen från de nedsmälta piporna.55 Samtidigt som Cahman arbeta- de på orgelverket pågick också arbetet med att bygga om orgelläktaren . Kyrkobyggaren Gabriel Månsson och snickarna Måns Wittman och Nils Holmgren svarade för huvudparten av arbetena. Material från den gamla läktaren såldes på auktion i oktober 1732. Enligt Broocmans Östergötlands beskrivning från 1760 dröjde det några år efter det att den lilla orgelns pipor hade tagits om hand av Cahman till dess trä- delarna av orgeln avlägsnades: "Stommen och thet öfriga, togs för några år sedan, aldeles bort."56 Den 19 augusti 1733, på den nionde söndagen i Trefaldighet, invigdes orgeln av domprosten Andreas Rhyzelius, som också såg till att hans predikan jämte en kort historik över domkyrkans orglar, trycktes samma år i Linköping. Av denna historik framgår att mycket arbete återstod på både orgelns fasad och på läktaren: "Efter slutadt accord hafvver Orgelwer- kit kostat 15.000 daler Kopperm:t utom läcktaren, som med skrank, smide och annat kostat öfvver r.500 daler, och lärer til bilthuggarewerk och målning wel fordras större Summa, när then kommer framdeles at företagas."57 Cahmans orgelverk innehöll 28 stämmor, förde- lade på huvudverk, öververk och pedal. Det bättra- 66 LINKÖPINGS DOMKYRKA ·--· ·- .• . ··- . i ll . . . ' - .. :·,r, (}i);!"l 1~~!. · .:1"_ i11, ,...:_:,;·;-, r. ,~.;: s,$!. l " ~~· '1 ·~'>l i !&: ...Jf: •f i:_~; I ·II_ i'-'" · " I f• .__..-r . ,.1 ,. , ....,•. ·~• -- fI / L • : . • ' ' , ~ ; , • • I r.1 ,, . •. 1 f . / ' : ' ..__ . '- l ' ,. lj - '" ' ;; • / ,.•' =..I ; . _.~.l A _____ ~ ' --~----_:_;_ ~~--- r.--•,' t~-:_~...._:::__ :_--.... ~.. ~- ~-!~-:--__.;-__t...:_ '~~· Fig. 74 d- e. enda dekor eller insatta som element i broderierna. museum i Liibeck, daterat till omkring 1500 (inv. nr Så t.ex. återfinns ett stort antal förgyllda silverbe- 1912/27). Mellan orden i den broderade texten åter- slag av olika form på den heliga Birgittas relikskrin finns kvadratiska förgyllda utstansade ströningar av i Vadstena klosterkyrka monterade direkt på den två storlekar, de mindre av samma storlek som dom- röda sammeten. På samma sätt dekoreras ett relikva- kyrkans. Också Kloster Liine äger ett altarbrun med rium överklätt med lila sammet av stora bladformer, förgyllda ströningar, dock runda. Mitran i katedra- rundlar, mariamonogram och fritt hängande "drop- len i Brixen har tidigare nämnts. Således var det inte par". Tidigare har också beskrivits hur domkyrkans unikt att dyrbara och praktfulla kyrkotextilier kunde relikvarium har varit prytt inte endast med de kva- smyckas med förgyllda ströningar av ovan beskrivet dratiska ströningarna utan även med stora blad- slag. De i domkyrkan bevarade ströningarna kan och blomformer m.fl. ornament. Även utländska vara importarbeten men de kan lika väl vara till- arbeten uppvisar denna form av utsmyckning, så verkade inom landet under senmedeltiden omkring t.ex. på ett senmedeltida altarbrun, nu i S:t Annen- 1500 eller början av 1500-talet. DOMKYRKANS INVENTARIER lJl KORKÅPEBRÄM MED KNÄPPKLAFF Senmedeltida figurbroderi av två slag. 1400-talets senare del. På brämets två delar figurbroderi med framställning av apostlar placerade inom sengotisk arkitektur och av nordtysk eller nederländsk till- verkning. Inskjutet mellan brämets två delar ses ett kvadratiskt broderi föreställande musicerande änglar. En broderad knäppklaffär fast vid brämet, dessutom silverhäktor i form av sexbladiga rosor. Senmedeltida broderi utfört i Vadstena kloster. Sammanfogningen av brämets olika delar utförd i klostret. Den ursprung- liga kåpan är ej bevarad. 1618 monterades brämet på en ny korkåpa förfärdigad av den svarta sammet som låg under båren vid hertigJohans begravning i dom- kyrkan och som skänktes till domkyrkan jämte en mässhake och ett antependium (s. 137-138, fig. 75 a-e) . Fig. 75 a. Brämets utländska broderi utfört i yttäckande söm bestående främst av enkel och dubbel läggsöm samt schattersöm i guld och olikfärgat silke på underlag av vit linnelärft. På brämet ses åtta apostlar, fyra på var sida, placerade inom rikt utformad sengotisk arkitektur bestående av gyllene valvbågar med dekor av krabbor utförda i låg relief, blå innervalv och rutmönstrade golv. På vänster brämdel (från bäraren sett) ses apostlarna Petrus med nyckel och bok, Johannes med kalk, troligen Judas Tad- deus med en påk och Mattias med yxa. På den andra siden ses Paulus med skriftrulle och svärd, Jakob d.ä. klädd som pilgrim och med bokpåse, Filippus med korsstav samt nederst Tomas med spjut. Apostlabroderierna är arbetade var för sig och appli- cerade på brämet där bakgrundsbroderiet sparats ut. Vid ställen med bortnött broderi framträder en högklassig underlagsteck- ning av fina tuschlinjer på linnelärften. Längs brämets kanter en inramning av reliefbroderade bårder i guld. Brämets båda delar skiljer sig åt i kvalitet så att den högra delen (från bäraren sett) är av finare kvalitet än den vänstra och därför en aning smalare Umf nedan). Guldtråden i den finare kvaliteten spun- Fig. 75 b. 132 LINKÖPINGS DOMKYRKA FIGUR 75, a- e. Detaljer av broderat korkåpebräm av nord- tyskt eller nederländskt ursprung, monterat i Vadstena kloster med i klostret broderat nackparti och knäppklaff. Senmedeltiden. SHM inv. nr 3920:2. a) ApostelnJohannes. b)]akob d.ä. c) Filippus. Nästa sida: d) Nackparti med musicerande änglar. e) Knäppklaff med sexbladiga rosor och inskriften IHS samt silverhäktor i form av rosor. F1c. 75, a- e. Details ojembroidered cope orphrey ofNorth German or Netherlands origin, mounted in Vadstena Convent with a neck section and button cu.ffembroidered there. Late medieval. a) StJohn the Divine. b)]ames the Greater. c) Philip. Nextpage: d) Neck section with ange/ musicians. e) Button cu.ffwith six-leafed roses and the incription IHS, together with rose-shaped silver hooks. Fig. 75 c. nen med röd silkekärna, i den något grövre tråden med gul silkekärna. Det infällda nackpartiet och knäppklaffen av annorlunda utförande. I det kvadratiska nackpartiet ses två musicerande änglar, mellan änglarna en guldbroderad fransk lilja, här san- nolikt en Mariasymbol. Över den högröda bakgrunden ses blom- och srjärnformer utströdda. Änglarna bär olikfärgade kjortlar, vingarna rikt utformade, hårets lockar broderade med gyllene kantiljer. Bakgrundens röda silkebroderi utfört i klyvsöm lagt i kantiga falt med olika stygnriktning, som fångar ljuset olika. Scenen inramad av en gyllene bård i reliefsöm av samma slag och kvalitet som på vänster del av det utländska broderiet. Emellertid är det infällda nackpartiet så väl inpassat att det smalnar mot den smalare brämdelen. I monteringen har brukats smala flätade silkeband. Knäppklaffen av samma utförande som nackpartiet arbe- tad i guld, silver och olikfärgat silke huvudsakligen i klyvsöm och läggsöm. I mitten ses IHS inom en rundel, på ömse sidor en sexbladig ros. Kåpan knäpptes med silverhäktor formade som sex bladiga rosor, fyra stycken bevarade på knäppklaff och bräm. I brämets nederkant gul silkefrans från 1618. Mått: brämets totala längd inklusive frans 313 cm , bredd 23 respektive 24 cm , nackpartiets höjd 23- 24 cm , bredd 19 cm . Knäppklaffens längd 19,5 cm, bredd 7 cm. Den utländska delen av brämet är enligt Andreas Lindblom av nordtyskt utförande. Besläktade apost- laframställningar återfinns på broderier i flera svenska kyrkor, framförallt är figurteckningen överensstäm- mande med altarbrunet i Hilleshögs kyrka, Upp- land, utfört i norra Tyskland, troligen Liibeck av en mästare vid namn Herman van de Lynden som såle- des eventuellt kan vara upphovsman även till Lin- köpingsbrämet. N ågra säkra bevis finns dock inte. Utförandet överensstämmer ej helt. Broderiet upp- visar för nederländska arbeten karakteristiska drag. Likheterna kan bero på en gemensam förlaga använd av flera ateljeer vid samma tid och måste således inte betyda en och samma pärlstickare. Gemensamt för dessa båda broderier är den höga kvaliteten. Tyvärr finns inga uppgifter om den ursprungliga korkåpan men ingen tvekan råder om att brämet - sannolikt inköpt av domkyrkan - har monterats i Vadstena kloster. D et infällda nackpartiet och knäppklaffen uppvisarförvadstenabroderierna karakteristiska drag; det kvadratiska fältet med bakgrunden helt täckt av DOMKYRKANS INVENTARIER 133 klyvsöm med rött silke utfört i avgränsade fålt med olika stygnriktning, som gör ytan levande Umf relik- variet), teckningen av de musicerande änglarna, liljan mellan dem och den stjärn- och blombeströdda rym- den bakom men även den mycket skickligt utförda monteringen med bårder, som kopierar de utländ- ska broderiernas bårder, kvadratens avsmalnande mot brämets smalare del och de smala röda banden, som döljer skarvarna. Knäppklaffen uppvisar en för Vad- stena kloster karakteristisk Mariasymbolik med IHS inom en rundel omgiven av två sexbladiga rosor och korslagda blad. De fyra bevarade silverhäktorna har Fig. 75 d. samma form som de broderade rosorna. Knäppklaf- fen är dessutom kantad med för Vadstena karakteris- tiska bandarrangemang. Tyvärr finns inga uppgifter om en eventuell ryggsköld. Redan år 1600 är själva kåpan förkommen. Inven- tariet berättar endast om en "herligh koorkåpe lista" , alltså ett härligt korkåpebräm. Detta bräm monteras 1618 eller strax därefter på en ny korkåpa av svart silkesammet med gula silkesfransar. Kåpan är depo- nerad i Statens historiska museum sedan 1868, inv. nr 3920:2. Fig.75 e. 134 LINKÖPINGS DOMKYRKA KORKÅPA MED FIGURBRODERAT BRÄM OCH RYGGSKÖLD Korkåpa av slät mörkröd silkesammet. Bräm och ryggsköld med figurbroderi i guld och olikfärgat silke, nederländskt arbete från slutet av 1400-talet eller början av 1500-talet. På ryggskölden ses en fram- ställning av H eliga tre konungars tillbedjan, på brä- met parställda heliga personer placerade inom sen- gotisk arkitektur. Kåpans foder av brun linnelärft, s.k. "dwälsk", ersatte ett äldre foder under 1690-talet. Längs nederkanten grön silkefrans. (Fig. 76, a- b.) På ryggskölden ses Heliga tre konungar frambärande sina gåvor tillJesusbarnet som sittande i Marias knä begärligt sträcker sig mot dessa. Scenen utspelas i ett sengotiskt kyrkorum under tre gyllene valvbågar vilande på spiralvridna kolonner och med blå innervalv, gyllene väggar och rutmönstrat golv. Maria, som bär en gyllene kjortel och blå mantel, sitter till vänster, bakom henne står Josef, oxen och åsnan skymtar bakom. Till höger ses de tre kungarna iförda dyrbara modekläder av senmedeltida snitt, den främste faller på knä inför barnet samtidigt som han räcker fram ett kärl. Brämet indelat i tre falt på var sida om ryggskölden, i varje falt parställda heliga personer placerade inom sengotisk arkitektur av lika utförande som på den ovan beskrivna ryggskölden. I falten på vänster sida (från bäraren sett) uppifrån Petrus med nyckel och bok samt en apostel med otydligt attribut, möjligen Bartolomeus, i mittfaltet kyrkofa- derna Gregorius den store t.v. , biskopsklädd med mitra och korsstav, t h Hieronymus med lejon, nederst Paulus med svärd och bok samt Tomas hållande vinkelmått och bok. På andra sidan uppifrån t v en apostel med otydligt attribut och bok, möjligen Jakob d.ä. hållande en stav med mussla, samt t h Johannes med kalk, i mittfaltet kyrkofaderna Ambrosius och Augustinus den senare med sitt attribut ett brinnande hjärta, båda iförda biskopsskrud. Nederst två kvinnliga helgon dels Maria Magdalena med smörjelsekrus, dels Barbara med sitt attribut, ett torn. På knäppklaffen bilden av aposteln Andreas med snedkors. Knäppklaffen i annat utförande, möjligen del av ett broderi (clavi) från en dalmatika. Samtliga bildfalt omramade av gyllene bårder broderade i relieföver grov lin tråd med guldtråd samt innanför denna bård FIGUR 76, a-b. Detaljer av korkåpa. Nederländskt broderi. Senmedeltiden. SHM inv. nr 3920:3. a) Ryggskölden medframställning av Heliga tre konungars tillbedjan. b) Sankta Maria Magdalena och Sankta Barbara. F1G. 76, a- b. Details ojcope. Netherlands embroidery. Late medieval. a) The clipeus, depicting the Adoration ojthe Magi. b) St Mary Magdalene and St Barbara. DOMKYRKANS INVENTARIER 135 en list i rött silke broderi. Ryggskölden kantad med grön silke- frans. Broderierna svårt skadade, med lösa trådar och stora par- tier helt eller delvis bortnötta. Kåpan av slät röd silkesammet, nu spröd och brusten, kantad med gröna silkefransar. Foder av brun linnelärft. Under ryggskölden glättad, brun lärft. Mått: kåpans längd 306 cm , höjd 138 cm. Brämets längd på var sida 129 cm. Bredd 19 cm. Ryggskölden 48 x 46 cm inklusive frans, knäppklaff ro x 17 cm, fransen ca 5 cm bred. Kåpan omnämns i samtliga äldre inventarieförteck- ningar, så t.ex. 1764 under rubriken Kurkåpor: "1 st dito afrödt sammet med gröna silkesfranser Borderat med kloster arbete afguld och silke äfVen en flap på ryggen af samma slag, med silfWerbläk samt hake". Kåpans broderier är inte utförda i ett kloster. De är av nederländskt ursprung, sannolikt från Flandern och utförda i en professionell pärlstickaratelje. När- stående broderier är bevarade i flera svenska kyrkor, såt.ex. på korkåpor i Rättviks ochJärvsö kyrkor och ursprungligen på en korkåpa, nu omsydd till mässha- ke i Höreda kyrka. Dessa broderier är till skillnad från Linköpingskåpan fortfarande i mycket gott skick. Deponerad sedan 1868 i Statens historiska museum, inv. nr 3920:3. MÄSSHAKE Sammetsbrokad med stort granatäpplemönster i brunviolett silkesammet mot guldgrund, Italien, 1400-talets senare del eller början av 1500-talet. På ryggsidan figurbroderat kors med utvidgad korsrnitt, på framsidan bård med figurbroderier, N ederländer- na, 1400-talets senare del eller början av 1500-talet. Enligt 1692 års inventarium var mässhaken då nött särskilt över bröstet samt i ryggsidans nederkant. Den lagades i görligaste mån. Sannolikt var det då som den fick sin nuvarande skärning med iskarv- ningar. (Fig. 77, a-b.) Brokadens asymmetriska mönster bestående av ett rikt utfor- mat granatäpplemotiv med tistelliknande blommor, pinje- kottar, akantus och andra bladformer. Rapporthöjden kan ej mätas men är högre än roo cm , rapportbredd 47 cm, vådbredd 47 cm. Sammetsluggen nu hårt nedsliten, sannolikt ursprung- ligen skuren på två höjder. Foder av blå linnelärft, däröver ett randmönstrat bomullsfoder, borttaget vid konserveringen 1999. På det figurbroderade korset ses bilder ur Annas och Joa)cjms samt Marias historia. I den till fyrpass utvidgade korsmitten en framställning av Anna själv tredje; Anna och Maria ses sittande på en tron med Jesusbarnet emellan sig, över barnet svävar den Helige Andes duva inom en strålgloria. På var sida om tronen stårjoa)cjm till vänster bakom Anna och Joseftill höger bakom Maria. Ovanför scenen med den heliga FIGUR 77, a- b. Mässhake. Italiensk mörkviolett sammets- brokad. Figurbroderat kors uifdrt i Nederländerna. Senmedel- tiden. a) Helhet. b) Detalj" av korset. F1c. 77, a- b. Chasuble. Italian dark purple ve/vet brocade. Figuratively embroidered cross, done in the N etherlands. Late- medieval. a) Full picture. b) Detail ojthe cross. 136 LINKÖPINGS DOMKYRKA familjen ses Gud Fader inom molnkrans under en gotisk bal- dakin omgiven av svävande änglar. Han bär tiara och håller ett korskrönt klot i handen. I korsarmarna svävande änglar. N ed- anför korsmitten två scener framställda under gotiska valvbå- gar. N ederst Joakims uppenbarelse samt däröver Anna och Joakim framfiir den gyllene porten. På framsidans bård ses tre scener ur Marias liv; överst Marias födelse, i mitten Mari- as tempelgång samt nederst bebådelsen. Broderierna utförda i yttäckande söm i guld och olikfargat silke i lasursöm och olika slags läggsömmar samt atlassöm. I de nötta partierna ses den underliggande vita linnelärften samt underlagsteckning- en. Längs korsets och bårdens kanter smala gröna sidenband tillkomna vid en reparation 1670 (räk.). Broderi och brokad skadade och nötta. Konserverad 1911 och 1997, Pietas nr 59 och 7056. Mått: mässhakens största höjd 137 cm, största bredd nr cm. Korsets höjd 128 cm, största bredd 52 cm, korsstammens bredd 19 cm. Fig. 77 b. Nyare tiden I600- TALET Som tidigare nämnts är domkyrkans äldsta inventa- rieförteckningar daterade 1600 och 1607, den sena- re förteckningen med tillägg fram till 1624. N ästa inventarium upprättades inte förrän år 1672. Förteck- ningen från 1692, upprättad under biskop H aqvin Spegels tid, är omfattande och mycket detaljerad och innehåller därför ovärderlig information om domkyrkans äldre och nyare textilier. Även 1708 års inventarium rymmer värdefulla uppgifter om 1600-talets textilier. Uppgifter förekommer även i räkenskaperna då framför allt om gåvor - dock utan att föremålen alltid är beskrivna - samt om repara- tioner. I 1600 års inventarium kan, som redan nämnts, flertalet textilier identifieras som medeltida utom mässkjortor, röcklin och huvudlin, vilka ej kan date- ras med utgångspunkt från de knapphändiga upp- lysningarna. Altardukar, kalkdukar, dukar för altar- ringen - s.k. diskdukar - brudpäll och andra textilier som bör ha funnits är ej förtecknade. Även 1607 års inventarium visar att domkyrkans textilinnehav var förhållandevis litet. Ingenting nytt tycks ha tillkom- mit sedan 1600 utom en mässkjorta. Av sex förteck- nade mässkjortor och två röcklin uppges samtliga vara förslitna. Sannolikt led man fortfarande av följ derna efter de båda bränderna 1546 och 1567. Emellertid framgår det av tilläggen till 1607 års inventarium att gåvor av olika slag så småningom började att komma domkyrkan till del. N ågra av dessa gåvor har bevarats till vår tid, flertalet är dock förkomna. I det följande skall ett försök göras att beskriva de under 1600- talet tillkomna textilierna med utgångspunkt i de uppgifter som står att finna i 1600- och 1700- talens inventarieförteckningar. Först skall nämnas tre nya plagg av svart sammet, en mässhake, en korkåpa och ett antependium varav DOMKYRK ANS INVENTARIER 137 endast korkåpan är bevarad, tillverkade av den svarta sammet som låg under och över båren under hertig Johans begravning i domkyrkan 1618 och som sedan överlämnades till domkyrkan.23 Av sammeten som låg under båren tillverkades den ännu bevarade korkåpan på vilken monterades ett senmedeltida figurbroderat bräm, som med säkerhet är iden- tiskt med det bräm som i 1600 och 1607 års förteck- ningar omtalas som "en herligh korkåpe lista" och som fortfarande hör ihop med denna kåpa (Statens historiska museum, inv.nr 3928:2). Dessutom tillver- kades en icke bevarad mässhake med broderat kors, enligt 1708 års inventarium ett kors av gyllenduk. Denna mässhake var utsliten och monterades som foder i en ny svart mässhake 1705. Ej heller denna är bevarad. Av sammeten som låg över båren förfär- digades ett antependium med kappa samt nio bok- stäver och tre vapen av förgyllt silver, vilka enligt 1692 års inventarium var placerade som följer: J D G - vapen med krona över - P H - vapen med krona över - R - vapen med krona över - DO. 1692 flyt- tades samtliga bokstäver och vapen från antependiet till hertigJohans upphöjda grav i koret. Antependiet lagades och hängde dagligen framför altaret. Efter konungens död - dvs. Karl XI:s död - hängdes ante- pendiet framför de långa stolarna som stod i koret. Därefter uppges det hänga i biblioteket.24 Någon gång mellan åren 1607 och 1624 skänkte fru Anna Trolle i testamente efter sin son en ännu bevarad mässhake av röd sammet med rött gyllen- dukskors samt med två vapen dels hennes makes och sons vapen (de Mornay), dels hennes eget. I gåvan ingick även en mässkjorta och ett halslin. I samband med Margareta Stures begravning 1618 skänkte hennes svärson Gabriel Oxenstierna dels ett bårkläde av sammet med silkesfransar och för- gyllt vapen, dels en kalkduk av skierduk, dock utan närmare beskrivning. I tillägget till 1607 års inven- tarium finns en kalkduk förtecknad utan närmare beskrivning. I marginalen är tillskrivet att ytterliga- re en kalkduk hade skänkts från Tureforsa (nuva- rande Sturefors).25 Troligen är dessa båda kalkdukar identiska med två bevarade, nu skadade kalkdukar av tunnaste linnekammarduk med breda bårder av rika renässansbroderier i flerfärgat silke, guld- och silver- tråd, (fig. rn2- rn3). På stilistiska och textiltekniska 138 LINKÖPINGS DOMKYRKA grunder kan dessa båda kalkdukar dateras till början av 1600-talet. Ytterligare textilier förärades domkyr- kan av familjen Bielke på Sturefors. Således skänktes år 1620 ett antependium, i inventarierna mestadels kallat altarkappa, av röd sidendamast med broderade bokstäver dels IHS, dels initialerna NTS TTS och ITS syftande på bröderna Nils, Ture ochJohan Turesson Bielke, söner till Ture Bielke och Margareta Sture. Antependiet är bevarat, (fig. 78, s. 144). Ytterligare ett antal textilier donerades till dom- kyrkan under 1600-talet. Ett altarbrun skänktes senast 1624 av "S(alig) M: Peder K. .sson" (namnet oläsligt). 1628 skänkte Gudmund Gudmundsson en "diskduk" (duk för altarringen) sydd med rött silke och guld. På order av biskop Spegel gjordes denna duk om till en altarkappa på 1690-talet. Ar 1647 erhöll domkyrkan ett dyrbart antependium med kappa som gåva av landshövdingen Jacob Schytte, förfärdigat av brunröd tubin, en sorts sidentyg, och dekorerat med smala silverspetsar applicerade dels som tvärränder i grupper, dels längs både kappans och antepen- diets nederkanter. Dessutom pryddes antependiet av bokstäver och vapensköldar i silver; dels IHS, dels initialerna JS ABS JS samt årtalet 164 7. 26 1668 donerade biskop Samuel Enander mässha- ke, korkåpa, antependium och kalkduk. Samtliga textilier är bevarade och beskrivs nedan, fig. 79, 82, 95 och rn5). Föremålen är säkerligen anskaffade under biskopens vistelse i Tyskland. Ytterligare ett antependium förärades domkyrkan under slutet av 1600-talet av fru Anna Stiernfeldt till Ry. Enligt 1733 års beskrivning bestod antependiet av två olika slags siden. Varannan våd var vit, varannan var av svart siden med guldblommor, dessutom hade antepen- diet svarta och vita fransar. 1733 beskrivs det som söndrigt. Ett nytt antependium av svart boj, dvs. ett ylletyg, med svarta silkesfransar anskaffades 1693. Ar 1693 beviljades biskopen att anskaffa ett nytt altarkläde av rött sidentyg med en "handbred" spets samt foder av"dwälsk", ett slags lärft. Det framgår ej vad ordet altarkläde syftar på; ett antependium eller ett kläde att lägga över altaret när nattvard ej firades - ett bruk som förekom under 1600-talet. Ett antal kalkdukar skänktes. De två kalkdukar- na från Sturefors och biskop Enanders gåva har ovan nämnts. Dessutom erhöll domkyrkan en kalk- duk av "översprångat arbete" som gåva av "Bru- sen'', dvs. domkyrkoorganisten och orgelbyggaren Anders Månsson Bruse. Kalkduken torde ha över- lämnats 1632 i samband med hustruns begravning. 1692 omtalas den som alldeles försliten . En röd kalkduk skänktes av Marja M ånsdotter före 1672. Möjligen är den identisk med en kalkduk av urblekt sidensatin med en enkel spets längs kanten. En beva- rad kalkduk med donatorsinitialerna EAS MMD samt årtalet 1668 tillsydda består av rika broderier av rött silke och guldtråd i ett spetsovalmönster med rosor, sannolikt av ungerskt ursprung, fig. 104. Ytterligare en kalkduk skänktes 1699 av sämskmakaren Olov Larsson. Även detta broderi av rött silke och silver- tråd torde vara av utländskt ursprung. I mittfältet är tillsytt en lagerkrans med IHS samt donatorsinitialer och årtal. (Fig. 106.) Många mindre gåvor kom kyrkan till del. Så t.ex. gavs två balslin, ett från frun på Roma och ett av salig Elin, död 1634, änka efter rådmannen Hans Skotte, död 1622. Detta måste tolkas så att fortfarande brukades mässkjorta med balslin och att mässkjorta med fast spetsprydd krage ännu inte hade kommit i bruk. Vi kan utgå ifrån att de senare under 1600-talet anskaffade mässkjortorna hade fast krage. Inga bals- lin nämns då heller i förteckningarna. Mässkjortorna beskrivs gång på gång som varande i dåligt skick. Så t.ex. förtecknades 1672 sju mässkjortor varav fem var helt odugliga och två stycken "något dugliga". Lärft inköptes till nya mässkjortor. Situationen var liknan- de 1692. Sex mässkjortor omtalas som nästan helt odugliga, en var skänkt av en änka. Biskop Spegel gav order om inköp av två nya mässkjortor. Detta kan möjligen tolkas så att mässkjorta (och mässhake) användes mindre ofta. Kollekthåvar ingick i gåvorna. KnutJönsson för- ärade en kollekthåv av grön sammet med pärl- broderier och inskriften IHS på fyra sidor. Enligt inventarier och räkenskaper gjordes gåvan 1616 men på den bevarade håvens silverhylsa står ingra- verat KIS 1620 MPD. Pungen ersattes under slutet av 1700-talet. En kollekthåv med pung av flätad guld- tråd samt med två klockor av silver förärades dom- kyrkan av skräddaren och kyrkvärden Anders Jöns- son sannolikt omkring 1675.27 Även denna pung är ersatt, dock så sent som under slutet av 1800-talet. Till skillnad från flertalet kyrkor beskrivs endast en enda brudpäll som dessutom hade sytts av ett gammalt antependium av gul sidendamast med bro- derade bokstäver. 1698 beslöts att brudpällen skulle hyras ut till fattigt folk för 2 öre silvermynt.28 1737 uppges den vara utsliten. Ingen ny brudpäll anskaf- fades vilket är anmärkningsvärt eftersom brudpäl- larna var i bruk till under 1800-talet. Ett antal bårkläden skänktes i samband med begravningar. Gabriel Oxenstiernas gåva i samband med svärmodern Margareta Stures begravning har ovan nämnts. Samma år dog riksräntmästaren Per Andersson Törnskölds hustru Anna Gilisdotter Coijet. Ett bårkläde av fint svart kläde donerades. N ågra år tidigare hade ett svart bårkläde givits efter Wellam (Wilhelm) Grummer, som hade varit kommendant på Vadstena slott, död 1614. Ett nytt stort bårtäcke av fint kläde med breda silkesfransar omkring och foder under förärades av biskopen doktor Terserus (1671-1678) samt ytterligare ett av fint kläde, något mindre, med silkesfransar förärades 1692 efter biskop Gyllenadlers änkefru, dvs. biskop Samuel Enanders änka. Av räkenskaperna detta år gällande olika avgifter vid begravningar framgår att bårkläden också kunde brukas för att klä kyrkan i svart, såt.ex. vid Beatha Leijonhufvuds till Sturefors begravning. Det bårkläde som sannolikt täckte kis- tan och för vilket den högsta avgiften erlades var det ovan nämnda av biskop Terserus skänkta täcket. Hur det "lilla sammets bårtäcket" brukades framgår ej. "Det stora bårtäcket" användes för att klä över pre- dikstolen med. Gyllenadlers bårtäcke brukades på altaret och tre gamla bårtäcken täckte Kongl. M:ts stol. Tidigare har nämnts att det gamla svarta ante- pendiet från 1618 hängdes framför stolarna i koret i samband med Karl XI:s död 1697.29 Samtidigt anmärktes att ett nytt antependium av svart boj måste köpas (inv. 1698). Även en del av de många lagningarna har noterats. Så t.ex. inköptes 1670 fyra alnar gröna band ochgrönt silke för lagning av tre mässhakar. Gröna sidenband brukades vid denna tid för att t.ex. kanta lagade eller flyttade medeltida mässhaksbroderier, så även här, t.ex. på den senmedeltida mässhaken av sam- metsbrokad med nederländskt broderat kors. (Fig. 77.) 1692 företogs ett antal reparationer. Så t.ex. DOMKYRKANS INVENTARIER 139 ger biskop Spegel order i samband med general- visitationen om att korkåporna av röd respektive svart sammet skulle lagas och fodren ersättas med "dwälsk", vilka foder ännu är bevarade men nu sköra och brustna. Den trasiga av de vita medeltida dalma- tikorna lagades. Under två mässhakar, en av gyllen- duk och en av silverduk (biskop Enanders?), sattes nya foder av "cartun", sannolikt en indisk bomulls- lärft. På Anna Trolles mässhake fåstes det ena vapnet osv. Allt som var sönder skulle lagas. Av beskrivning- en ovan av de medeltida mässhakarna och dalma- tikorna framgår i flera fall att betydligt större åtgär- der vidtogs. Så t.ex. gjordes senmedeltida dalmatikor om till brukbara mässhakar. Två personer namnges i sammanhanget nämligen Mats Hansson och Mäns Persson, sannolikt var båda skräddare. Listan över vidtagna åtgärder är lång, så också listan över förbru- kat material (räk.). 1695 erhöll Karin Larsson betal- ning för en ny funtduk samt för att hon lagade den svarta mässhaken och återmonterade gyllenduks- korset. Sannolikt gällde det den efter hertig Johans begravning skänkta mässhaken. 1697 lagades biskop Enanders mässhake med grön taft,jmf. beskrivning- en nedan.30 J700-TALET Även under 1700-talets första hälft tillfördes dom- kyrkan många gåvor, främst mässhakar och ante- pendier men även kalkdukar, altardynor, altardukar och"diskdukar".31 Enstaka inköp gjordes av domkyr- kan, så t.ex. fick skräddaren Hans Edberg betalt för en ny mässhake av svart sidendamast sannolikt med mellanfoder av svart lärft Umf 1600-talet ovan). Ovan har beskrivits hur biskop Spegel lät inven- tera kyrkan och laga allt trasigt, dessutom anskaf- fade han för domkyrkans räkning dels ett svart ante- pendium av ylletyg, dels ett altarkläde av rött siden med spetsar på. Ar 1704 skänkte hans hustru, Anna Schulten, en mässhake av svart, blommönstrad sam- met med kors av breda galoner, dessutom gav hon en kollekthåv. Ar 1700 hade "Jungfru Spegel", en dotter, givit en altardyna av brokad, ursprungligen med mönster av strödda blommor i guld mot en gul sidenbakgrund. Dynan är fragmentariskt bevarad 140 LINKÖPINGS DOMKYRKA (fig. 107). Brokaden var knappast ny vid gåvotillfål- let. Både mönster och kvalitet daterar brokaden till omkring mitten av 1600-talet. 1704 donerade landshövdingen Mårten Trotzigs änka Barbara Lejoncrona, ett antal textilier; bl.a. skänkte hon ett antependium av silverbrokad med två vapen av silver och guldfransar. Antependiet är närmare beskrivet i 1733 års inventarium som tillver- kat av "liffårgad och vit silfverduk", dvs. det var av laxröd och vit silverbrokad. Till detta hörde en kappa av "bred spets av vit tråd", sannolikt en av vit lintråd knypplad bred spets. I gåvan ingick även en kalkduk av gyllenduk med breda guldspetsar, en altarduk av hollandslärft samt en kollekthåv. Borgmästaren Magnus Rinströms änka skänkte textilier 1724 nämligen en mässhake av vattrad röd sidenmoire med sju silverbokstäver (fig. 83), en mäss- skjorta samt en kollekthåv av röd sammet. N ågra år senare, 1732, gav biskopinnan Rudenskiöld en likaså bevarad mässhake av guldmoire med breda knypp- lade silverpetsar, i inventarierna benämnda genom- brutna silvergaloner. (Fig. 84.) I gåvan ingick även ett "diskkläde", dvs. altarringstäcke, av guldmoire med silverspetsar (ej bevarat) samt ett bevarat täcke eller örngott av samma slags guldmoire till altarkudden. Ar 1743 erhåller domkyrkan en mässhake av brun- violett silkesammet med kors av mönstervävda guld- galoner med smala knypplade spetsar och liljeliknan- de applikationer omkring. Mässhaken skänktes av biskopinnan Anna Swedenborg till minne av hennes make, ärkebiskop Eric Benzelius. (Fig 85.) Dessutom skänkte rådman Behm en kollekthåv av svart sammet till minne av sin hustru, Brita Schenling. En altar- kudde av grön sammet med en smal guldgalon gavs till sakristialtaret av handelsmannen Öhrström. Som närmare beskrivs på annan plats måste en ny biskop skåpa anskaffas till Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning l75L Kungens önskan var att alla biskopar skulle bära nya, värdiga kåpor av lika utfö- rande under högtiden och i processionen till kyrkan. Fjorton kåpor beställdes därför genom hovets för- sorg i Paris (fig. 96). En ny biskopsmitra anskaffas under 1790-talet (fig. roo) . Domkyrkans dåliga ekonomi i kombination med tidens svaga intresse för föremålens historiska värde gjorde att mycket av värde gick förlorat efter ett beslut i kyrkorådet och av landshövdingen 1779. Tyger och broderier innehållande äkta metaller, dvs. silver och förgyllt silver skulle brännas ur, krucifix, vapen- sköldar, bokstäver och siffror m .m . skulle smältas ned och silvret sedan säljas. Så skedde också enligt en noggrann redovisning i 1784 års inventarium. 1800-TALET Under 1800-talet var nyanskaffningen av textilier liten. Aren 1824 och 1828 anskaffades för kyrkans medel två svarta mässhakar med silverdekor (fig. 87). Tre kalkdukar, en vit och två svarta är gåvor. Den ena av de svarta kalkdukarna donerades på 1880-talet av två systrar de la Gardie. Under 1800-talets början förtecknades alla äldre textilier jämte de nyanskaffade. Enligt 1822 års för- teckning ansågs flertalet äldre textilier vara odug- liga. Man planerade en försäljning. Endast de under 1700-talet skänkta mässhakarna skulle behållas om domkapitlet gav sitt tillstånd. Sannolikt gav dom- kapitlet inget tillstånd till försäljning. Enligt 1828 års inventarium var samtliga textilier fortfarande i behåll i domkyrkan. De brukbara mässhakarna för- varades i sakristian, allt annat hade flyttats till tom- rummet utom den medeltida mitran, som låg i en kista i den s.k. pelaren, ett utrymme i koromgång- en. Ar 1868 beslöts att några av de äldre och ej brukbara föremålen - de båda korkåporna, biskop Enanders reticellabroderade kalkduk, "monstrans- fodret" (relikvariet) samt den medeltida mitran - skulle deponeras i Statens historiska museum, vil- ket också skedde. 1900-TALET Den äldre textilsamlingen under slutet av 1800- och början av 1900-talen I 1890 års inventarium med tillägg förtecknades nio gamla mässhakar "varav två är s.k. dalmatikor". Samtliga beskrivs som söndriga och odugliga, en är alldeles söndertrasad. Tre av mässhakarna var sedan 1885 deponerade i Östergötlands museum. I ett dokument daterat 1890 och undertecknat av museichefen Anton Ridderstad framgår att i depositionen ingick den mörkröda mässhaken och de båda gröna mässhakarna, alla från senmedeltiden, samt antependiet av röd sidendamast med påsydda bokstäver, skänkt från Sturefors 1620. Det vid ante- pendiet fastade medeltida altarbrunet nämns ej. Även här påpekas att samtliga textilier är förslitna och odugliga. Brevet avslutas med påpekandet att i hän- delse av eld eller andra olyckor ansvaras ej för föremå- len. I ett tillägg till 1890 års inventarium informeras vi om att de textilier, som hängde på konsistorievin- den - således flyttade från tomrummet - den 18 juni 1908 hade sänts till Stockholm för att där konserveras och senare deponeras i Nationalmuseum. Säkerligen menades här Statens historiska museum, som vid denna tid upptog hela bottenvåningen i National- museums byggnad, vilket också bekräftas i ett brev från Agnes Branting till domkyrkosysslomannen 0. Nordsjö. Så blev det inte. Samtliga textilier återgick efter konserveringen till Linköping och deponera- des i Östergötlands museum 1911 enligt ett brev date- rat den 4 november 1911, undertecknat av 0 . Klock- hoff32 Omkring sekelskiftet återuppväcktes intresset för liturgi och liturgiska textilier. D e äldre kyrkotexti- lierna blev föremål för omfattande forskning men även diskussioner om hur de skulle kunna bevaras inför framtiden. Uppsala domkyrkas stora samling och de nyupptäckta textilierna i Linköpings dom- kyrka blev utgångspunkten för de betydelsefulla insatser främst av Agnes Branting, som skulle få efterföljd inte bara i Sverige utan i Europa. Agnes Branting, som hade startat atelje Licium 1904, fick 1906 i uppdrag att undersöka och bedriva forsk- ning kring Uppsala domkyrkas stora textilsamling samt att planera ett domkyrkomuseum. Hon insåg att något måste göras för att på rätt sätt också prak- tiskt ta hand om äldre textilier på grundval av his- toriskt kunnande. Under pågående samtal mellan henne, dåvarande riksantikvarien Bernhard Sahlin och de ledande museimännen Rudolf Cederström och Sigurd Wallin om detta påträffades de medeltida Linköpingstextilierna på konsistorievinden. De var i mycket dåligt skick och behövde omedelbart tas om hand för att räddas. Föreningen Pietas bildades med Agnes Branting som ledare för verksamheten, Riks- DOMKYRKANS INVENTARIER 141 antikvarien blev ordförande i styrelsen i vilken även Wallin och Cederström tog plats liksom fru Anna Wallenberg som gav finansiellt stöd till verksam- heten.il Redan från starten 1908 skrevs en katalog, med löpande numrering, över konserverade föremål med beskrivning, fotografi och redovisning av före- tagna åtgärder. Av Linköpingstextilierna konserve- rades fjorton stycken under perioden 1908- ro och fyra under 1911. Samtliga de fjorton första konser- veringarna bekostades av Anna Wallenberg, de fyra konserveringarna 1911 av Anna Wallenbergs dödsbo. 1917 konserverades tre föremål, 1921 ett föremål samt slutligen de i sakristian bevarade "brukbara" mässha- karna 1928. Flertalet av de äldre textilierna depone- rades som ovan nämnts i Östergötlands länsmuseum 1911 och ställdes ut där i vad som kallades domkyrko- museet. Utställningen, som hade förnyats vid olika tillfallen, monterades ned under slutet av 1980-talet. 1990 upplöstes depositionen och textilierna återgick till domkyrkan. Depositionen i Statens historiska museum förblev kvar. De liturgiska textiliernas förnyelse Omkring sekelskiftet 1900 började uppmärksamhe- ten riktas mot en förnyelse av liturgien samtidigt som ett stort intresse uppstod för medeltidsforskning inom konsthistorien, också äldre textilier och deras historia började att uppmärksammas. På samma gång började en förnyelse av den svenska textilkonsten, en förnyelse som till stor del hade sin grund i det nyvak- nade intresset för våra äldre textilier och textila tekni- ker. Allt detta tillsammans skulle få stor betydelse för den kyrkliga textilkonstens utveckling i Sverige. Vi fick under 1900-talets tre första årtionden en konst- närligt högtstående kyrklig textilkonst av nytt slag, som kom att ligga till grund för den kommande utvecklingen. Många intressanta exempel återfinns i domkyrkan. Anna Wallenbergs donation Anna Wallenberg inte endast bekostade ett stort antal konserveringar av domkyrkans äldre textilier. 1894 och 1908 donerade hon två stora flossamattor för koret, den först nämnda att läggas innanför altarring- en, den andra att läggas framför altarringen. Ingen av mattorna är bevarad. De omnämns i tillägg till 142 LINKÖPINGS DOMKYRKA 1890 års inventarieförteckning, dockuppges felaktigt donationsåret till 1892. De är inte beskrivna. Efter- som beteckningen flossamatta användes om båda kan slutsatsen dras att det var fråga om handväv- da svenska mattor. Anna Wallenberg var ordfö- rande i styrelsen för Handarbetets Vänner åren 1887- 1904,34 dvs. vid den första mattans tillkomst. I Handarbetets Vänners beställningsbok för åren 1892- 1910 rörande kyrkliga beställningar återfinns uppgiften att en flossamatta 1894 utfördes för Lin- köpings domkyrka. Vidare framgår av förteckning- en över mönstersamlingen att Sofia Gisberg, en av de stora konstnärerna, hade utfört skisser för en flossamatta till Linköpings domkyrka. Den av Anna Wallenberg år 1894 donerade flossamattan att läggas innanför altarringen var således formgiven av Sofia Gisberg och vävd hos Handarbetets Vänner i Stock- holm. Enligt inventarieförteckningen följde en sär- skilt uttryckt önskan med donationen: "att öfVerdrag eller andra aktsamhetsåtgärder ej måtte förekomma, utan bör mattan få osparad tjena så länge den kan o. sedan försvinna." Efter en stor schism inom Handarbetets Vänner lämnade Anna Wallenberg ordförandeposten 1904 och stödde därefter den detta år av Agnes Branting startade atelje Licium, en atelje för kyrklig textil- konst. Av en artikel i Stockholms Dagblad den 24 februari 1908 framgår att Licium detta år vävde en flossamatta för Linköpings domkyrka. Enligt Liciums beställningsbok för 1909 var flera flossamattor under tillverkning efter skisser av Sofia Gisberg, som lik- som Anna Wallenberg och Agnes Branting hade lämnat Handarbetets Vänner. Det kan därför antas att Sofia Gisberg hade formgivit även den andra kor- mattan till Linköpings domkyrka.is Liturgisk skrud samt monumentala vävnader och broderier Det nya intresset för liturgiska textilier resulterade för domkyrkans del i anskaffandet av ett antal nya mässhakar mellan åren 1916 och 1930 utförda på Ersta Paramentverkstad och Licium. Liciummäss- hakarna formgavs av Agnes Branting och Sofia Widen. En ny mitra, formgiven av Sofia Widen för Licium, skänktes 1932 av kapten Westman. En ny biskopskåpa tillkom 1945 utförd av Licium efter Märta Afzelius skisser. Senare har nya mässhakar tillkommit signerade av bl.a. Gunilla Schildt- Stuart, Agda Österberg och Bengt-Olof Kälde. Anna-Lisa Odelqvist-Kruse har formgivit bisko- pens resekåpa och domprostkåpan. 1953 kompo- nerade Märta Afzelius det på högaltaret brukade altarbrunet. (Fig. 80.) Domkyrkan äger monumentala vävnader och broderier. Ar 1938 utsmyckades koromgången med Märta Afzelius tre stora bildvävnader "Skapelsen" utförda på Elsa Gullbergs atelje. 1988/89 tillkom Kaisa Melantons stora vävnad kallad Maria, Annas dotter, utförd av Handarbetets Vänner. I Tomas-koret åter- finns Anna-Lisa Odelqvist-Kruses vävnad Sankt Tomas, utförd av Ulla Parkdal. Slutligen skall nämnas Sten Kauppis fasteduk Veronicas svetteduk för altaret i Andreaskoret, utförd under åren 1996- 98. Samtliga här nämnda textilier beskrivs i den följande katalogen. BISKOPSSKRUDEN UNDER NYARE TIDEN Under 1600-talet och större delen av 1700-talet bar landets biskopar en ytterligt förenklad liturgisk skrud bestående av korkåpa, mässkjorta med mäss- skärp och eventuellt en stola. Under en lång period tycks inte ens mässkjortan ha varit i bruk enligt vad som framgår av bevarade målningar, så t.ex. Ehrenstrahls skildring av Karl XI:s kröning i Uppsala domkyrka 1675.36 Kåpan bars direkt på den svarta prästdräkten. Emellertid framgår det av räkenska- perna att till kröningen 1751 anskaffades nya mäss- skjortor. Ärkebiskopens mässkjorta, förfärdigad i Paris, finns bevarad på Stockholms slott. I Lin- köpings domkyrkas handlingar omnämns en ny mässkjorta för biskop Ryzelius. Mitra brukades ej efter Uppsala möte 1593 förrän under 1700-talets sista fjärdedel då den omnämns i samband med några kungliga familjehögtider. Biskoparna började att återuppta bruket undan för undan. Den nyut- nämnde ärkebiskopen Uno von Troil bar mitra när han den I mars 1787 i Linköpings domkyrka vigde sin efterträdare J A Lindblom.37 Det är okänt vil- ken mitra som då brukades. En ny mitra anskaf- fades under 1790-talet (fig. roa). I r8n års handbok föreskrevs bruket av mitra. Ar 1932 erhöll Linkö- pings domkyrka som gåva en ny mitra utförd av Sofia Widfo och atelje Licium (fig. ror). Under senare år har ett antal nya mitror anskaffats, både enkla mitror och festmitror. I domkyrkans äldre inventarieförteckningar omta- las samtliga kåpor som korkåpor. Ordet biskopskåpa förekommer ej . Under 1600-talet och de två efter- följande århundradena brukades inte korkåpa i guds- tjänster som under medeltiden. Korkåpan användes av biskopen men kunde även brukas av prostar och kyrkoherdar. I Linköpings domkyrka fanns under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet endast en korkåpa nämligen den ännu bevarade men svårt skadade senmedeltida kåpan av röd sammet med figurbroderier. Ett senmedeltida figurbroderat bräm monterades 1618 på den nya korkåpa, som tillverka- des av den sammet, som låg under båren vid hertig Johans begravning och som skänktes till domkyr- kan. Ingenting nämns om att kåporna brukades av biskopen. Eftersom inga andra kåpor fanns torde så ha varit fallet. Ar 1668 skänkte biskop Samuel Enan- der en praktfull kåpa av utländsk tillverkning, sydd av italiensk guldbrokad. Troligen hade den inköpts i T yskland under biskopens vistelse där som super- intendent för de svenska trupperna. (Fig. 95.) Linköpings stift liksom de övriga stiften nödgades anskaffa en ny biskopskåpa till kröningen r75r. Kung Adolf Fredrik önskade att samtliga biskopar och superintendenter skulle bära värdiga och lika kåpor under processionen till kyrkan och under själva krö- ningen. Samtliga fjorton kåpor beställdes genom hovets försorg i Paris. Kåporna, som samtliga är beva- rade, var av olika dyrbarhetsgrad beroende på stif- tets rang och därmed placering i kröningsprocessio- nen. De dyrbaraste kåporna näst efter ärkebiskopens bars av biskoparna i Linköping, Strängnäs, Skara och Västerås som gick sist i processionen - således en steg- ring av prakt. Kungen påpekade i ett brev till ärke- biskopen att stiften själva måste betala kåporna men så skulle de ju också få behålla dem.38 Biskop Ryze- lius i Linköping klagade över att domkyrkan tvinga- des att bekosta en så dyrbar kåpa trots domkyrkans dåliga ekonomi på grund av byggandet, dvs. tombyg- get. Resultatet blev ett sammanskott av stiftets för- samlingar för att täcka utgiften. (Fig. 96 samt s. 159.) DOMKYRKANS INVENTARIER 143 Ingen ny kåpa anskaffades efter detta förrän 1945. av atelje Libraria och Anna-Lisa Odelqvist-Kruse. Den nya kåpan utfördes som redan nämnts av atelje För första gången sedan medeltiden anskaffades 1998 Licium efter ritningar av Märta Afzelius. (Fig. 97.) en mässhake med stola att brukas enbart av bisko- Ar 1981 tillkom biskopens resekåpa med mitra av pen. Mässhaken utfördes på Licium efter Bengt- enkelt men värdigt utförande särskilt avsedd för att OlofKäldes skiss. (Fig. 94.) kunna packas och transporteras. Uppdraget utfördes Katalog över nyare tidens textilier ANTEPENDIER OCH ALTARBRUN Antependium. Karmosinröd sidendamast, Italien, 1500-talets andra hälft. På mittpartiet silverbrode- rade bokstäver dels IHS, dels NTS TTS ITS syftande på Nils Turesson Bielke, Ture Turesson Bielke och Johan Turesson Bielke, söner till Ture Bielke och hans hustru Margareta Sture. Skänkt 1620. Enligt domkyrkans äldre inventarier sammanfogat med det medeltida altarbrunet. (Fig.78.) Damastens mönster bestående av flätade ramverk av breda småmönstrade handformer bildande spetsovaler inom vilka ses detaljrikt tecknade, symmetriskt utformade vasuppställ- ningar, tistelliknande blomknoppar, flikade blad och kransar. Rapporthöjd 28-30 cm, rapportbredd 27 cm, vådbredd 54 cm. Antependiet sammansatt av sju hela tygvåder. Bokstäverna broderade i låg relief med silver. Foder av oblekt linnelärft. Damasten nu blekt och skadad, delar av våden längst till höger fragmentarisk. Mått: längd 378 cm, höjd 81 cm. I ett tillägg till 1607 års inventarium omtalas att ett altarbrun av röd damast tillkommit 1620. Ingenting nämns om det medeltida altarbrunet i detta sam- manhang (förtecknat på annan plats) . Således är det osäkert när altarbrunet fåstes vid antependiet. Senare FIGUR 78. Antependium. Röd sidendamast. Skänkt 1618. under 1600-talet förtecknas båda tillsammans dock Detalj. utan uppgifter om de var sammanfogade: "Noch F1c. 78. Antependium. Red silk damask. Presented in 1618. bourderadt kappa och antependium med sömmade Detail. bokstäfver NTS TTS ITS": Antependiet och altar- brunet synes ha hängt på altaret under en mycket variationer fram till omkring 1600. Exempel finns lång period åtminstone från 1737 till någon gång bevarade i ett flertal svenska kyrkor, främst i mäss- mellan 18rn och 1822. hakar. Vi möter också detta damastmönster i kläde- Damastens mönsterform kan dateras till omkring dräkten på många porträtt från renässansen i Sverige mitten av 1500-talet men vävdes i många närstående och utomlands. 144 LINKÖPINGS DOMKYRKA Antependium. Grön halvsidenbrokad med renäs- sansmönster i vitt, gult och silver. Ursprungligen prytt med bokstäver och årtal i silver: SNE BND GA samt 1668. Brukat på sakristialtaret. Gåva detta år av biskop Samuel Enander som samtidigt skänkte en mässhake, en korkåpa och en kalkduk, samtliga före- mål är bevarade. (Fig. 79.) Symmetriskt mönster av nästan cirkelformigt svängda grenar med granatäppleliknande frukter, pinjekottar, nejlikor, tistel- liknande blommor och bladrosetter i gult, vitt och silver mot grön botten. Rapporthöjd 48,5 cm, rapportbredd 59 cm, våd- bredd 59 cm . Lampasbindning. Sannolikt början av 1600-talet. Antependiet sammansatt av tre hela våder samt i var sida del av våd. Foder av nu brungrå linnelärft vikt runt kanterna som bård. Konserverat 19II och 1998, Pietas nr 57 och 7079. Mått: längd 214 cm, höjd 93 cm. FIGUR 79. Antependium. Grön halvsidenbrokad. Gåva 1668 av biskop Samuel Enander. Detalj. FIG. 79. Antependium. Green silk and cotton brocade. Presen- ted in 1668 by Bishop Samuel Enander. Detail. Altarbrun. Geometriskt mönstrat broderi i silke och guld på rött underlag. Formgivet av M ärta Afzelius och utfört av atelje Sofia Widen textilier 1953· (Fig. 80.) Altarbrun bestående av ett 12 cm brett rött band i ripsbind- ning. Längs hela brunet broderi i geometriska former bestå- ende av symmetriskt uppbyggda grupper sammanfogade med vita korsformer. Broderiet utförd i silke och guldtråd i lägg- söm samt applicerade smala viggmönstrade guldband. Mått: längd 335 cm, höjd 12 cm. FIGUR 80. Altarbrunfor högaltaret. Broderi i silke och guld samt applicerade guldband på ripssiden. Komponerat av Märta Afzelius och uifdrt av atelje Sofia Widen textilier 1953. Detalj. Se ävenfig. 37. FIG. 80. Frontletfor the high altar. Silk andgold embroidery and applique gold strips on ribbed silk. Composed by Märta Afzelius and made by Atelje Sofia Widen Textilier in 195J. Detail. See alsofig. 37. DOMKYRKANS INVENTARIER 145 MÄSSHAKAR Mässhake. Slät röd silkesammet. På ryggsidan kors av vit sidendamast samt två broderade vapensköldar syftande på Charles de Mornay och hans hustru Anna Trolle. Skänkt mellan åren 1607 och 1624. Lagad med nytt kors 1784. (Fig. 81.) Sammeten oregelbundet skarvad, sannolikt omsydd. På rygg- sidan kors, fram korsform av vit sidendamast med osymme- triskt rokokomönster av blommor mot botten av ripsliknande karaktär, rapporthöjd 36 cm. 1700-talets andra hälft. Vapen- sköldarnas broderi utfört i silke och metalltråd på underlag av sidenatlas. Ej ursprungligt foder av röd shantung insatt vid konserveringen 1928, Pietas nr 1132. Mått: största höjd 112 cm , bredd 81 cm . I ett tillägg till 1607 års inventarium förtecknas en mässhake av röd sammet, en mässkjorta och ett huvudlin med tillägg i marginalen "skenkt aff W: fru Anna, skenkt efter sin son i testamente" . Ytter- ligare en anteckning samt mässhakens vapensköldar bekräftar att det gäller Anna Trolle. Ursprungligen hade mässhaken ett kors på ryggsidan av röd gyl- lenduk, dvs. av brokad mönstrad i guld och rött silke. Detta kors ersattes vid en lagning 1784 av det nuvarande korset liksom framstyckets mittparti lagades med vit sidendamast i korsform. Enligt 1784 års inventarium flyttades gyllendukskorset till en vit mässhake. Emellertid torde detta vara en felskriv- ning eftersom de båda förtecknade vita mässhakarna, ännu bevarade, hade andra kors. Mässhake. Röd blommerad silverbrokad med infålld bård och kors av grön brokad, endast delvis beva- rad. Gåva 1668 av biskop Samuel Enander, adlad Gyl- lenadler. Mässhaken återfanns på konsistorievinden 1908, då mycket söndrig och i bitar. Vid konserve- ringen detta år rekonstruerad av Agnes Branting. Mässhaken ursprungligen prydd med silverbok- stäverna SNE BND syftande på biskop Samuel Enan- der och hans hustru Brita Nilsdotter Aeschilli samt årtalet 1668. Bokstäver och siffror troligen avlägsnade 1784 för att smältas ned eftersom de ej vidare förteck- nas. Sannolikt inköptes mässhaken i Tyskland till- sammans med ett antependium och en korkåpa Umf. dessa). (Fig. 82.) 146 LINKÖPINGS DOMKYRKA FIGUR 81. Mässhake. Röd sammet med kors av vitt damast- siden. Två broderade vapensköldar syftande på Charles de Mornay och hans hustru A nna Trolle. Gåva mellan åren 1607 och 1624 av Anna Trolle till minne av en son. Det ursprungliga korset av "röd gyllenduk" ersattes med det nuvarande år 1784. FrG. 81. Chasuble. R ed velvet with cross ojwhite damask silk. Two embroidered armorial shields, alluding to Charles de Mornay and his wife Anna Trolle. Presented between 1607 and 1624 by Anna Trolle in memory efa son. The original cross ef "red cloth efgold" was replaced with the present one in 1784. Kontinental modell med rakt skuret ryggstycke och svängt framstycke av röd silverbrokad. På ryggsidan infälld bård, fram kors samt bred linning kring halsringningen av grön guld- och silverbrokad, skadad och delvis ersatt med omönstrat grönt siden 1697, förkommet 1908 och vid mässhakens rekonstruk- tion på ryggsidan ersatt med konserveringstyg. Den röda bro- kadens mönster osymmetriskt med två radvis alternerande buketter förskjutna i sidled i fårgerna vitt, gult och silver. Rapporthöjd 37 cm , raportbredd 19 cm . På den gröna broka- den växlande buketter och fåglar i guld och silver. Båda broka- derna vävda i lampas. Längs mässhakens ytterkanter röda band med metallinslag, vild halsringningen fragment av knypplad guldspets. Sidenfoder. Konserverad 1908 och 1997. Pietas nr 54 och nr 7057. Mått: största höjd n9 cm, bredd 90 cm. Mässhake. Röd vattrad sidenmoire med kors av vit sidendamast. Gåva 1724 av borgmästaren Magnus Rinströms änka. (Fig. 83.) Röd vattrad sidenmoire i ripsbindmng. På ryggsidan kors, fram bård samt små formskurna applikationer av vit sidenda- mast, i äldre inventarier beskriven som vit moire. Damasten möjligen ersättning för den ursprungliga moiren. På fram- stycket donatorsinitialerna MHR samt årtalet 1724, nu med omkastade siffror till 1742, av silver. Smal knypplad kantspets av vit lintråd. Ursprungligen foder av blå sidentaft, nuvarande foder av röd shantung insatt 1928. Konserverad 1928, Pietas nr n33. Mått: största höjd n4 cm, bredd 90 cm. FIGUR 82. Mässhake. Röd blommönstrad brokad. Gåva 1668 av biskop Samuel Enander. FIG. 82. Chasuble. R ed .fioral-patterned brocade. Presented in 1668 by Bishop Samuel Enander. FIGUR 83. Mässhake. R öd vattrad sidenmoire med kors av vit sidendamast. Gåva 1724 av borgmästaren Magnus R inströms änka. FIG. 83. Chasuble. R ed watered silk with cross efwhite silk damask. Presented in 1724 by the widow efMayor Magnus R inström. Mässhake. Gul omönstrad guldbrokad, s.k. gyllen- duk, med applikationer av breda knypplade silver- spetsar. Gåva 1732 av biskopinnan Margareta Ruden- skiöld till minne av hennes make, biskop Torsten Rudenskiöld. (Fig. 84.) Gul, omönstrad guldbrokad med invävda guldlan. På rygg- sidan brett kors av knypplad silverspets applicerad i dubbla rader. På framstycket enkel bård av samma spets samt sil- verbokstäverna TR MR syftande på biskop Torsten Ruden- skiöld och hans hustru Margareta Rudenskiöld. Längs mäss- hakens kanter smal knypplad silverspets. Ej ursprungligt foder av rödrosa shantung insatt vid konserveringen r928, Pietas nr 1135. Mått: största höjd II5 cm, bredd 83 cm. DOMKYRKANS IN VENTARIER 147 nans mitt en mindre stjärna, dessutom gyllene strålar. Nederst ANNO 1743 av applicerade smala guldband. Längs mässha- kens ytterkanter smala knypplade metallspetsar. Foder av blå linnelärft, ursprungligen foder av blå sidentaft (inventarium 1746). Konserverad 1928, Pietas nt rr36. Mått: höjd 121 cm, bredd 90 cm. FIGUR 85. Mässhake. Nu brun, ursprungligen violett silkesam- met. Kors av mönstervävda guldgaloner. Två vapensköldar samt bokstäverna E B A s syftande på ärkebiskop Eric Benzelius och hans hustru Anna Swedenborg. Gåva 1743. FIG. 85. Chasuble. Silk velvet, now brown, originally purple. Cross efpattern-wowen gold braid. Two armorial shields and the letters E B A s, alludin to Archbishop Eric Benzelius and his wife Anna Swedenborg. Presented in 1743· FIGUR 84. Mässhake. Gul omönstrad "gyllenduk" med app- likationer av breda knypplade silverspetsar. Gåva 1732 av biskopinnan Margareta Rudenskiöld till minne av hennes make, biskop Torsten Rudenskiöld. FIG. 84. Chasuble. Plain yellow "cloth us aftris ; Spfea4i<öus me11 (cd DEOS ipfe rclert. flub dr ut lid o '"* · -, .,a '"°'''Utlft~tu ~onom ttabitt twtr •i gtrne ..,, it ~ Stat, dicente DEO~ totius m:ichiJla mundi! Ql!i dicmdo iKit, quid facielldo poteft. . . . 3. a.Cor. 1e:r~. ~&m, (om~ fMtr fil C'f~4 .ie tms Ilat, """ fc d, •t·han i fif •6r ot i Qr•fl• f6la. Gert ~nt fttf ci 91mn tar fOr jig Gf trcibet fiftff; ••~· •fSlfc ioi tal li{ •'1> f4U~ct aafSN.+ ,,,._ 2 7 8 LINKÖPINGS DOMKYRKA I Joan.1fir. eln Aroc.t~~ f BILAGA B 279 I -~ Hortus purpureo fem ei di niffimus zvo, &fpite jam · - e campam, - . . - Till1'1 .,,rt#I t ..... •IWN fMI. 9lo4? ad »ti tlobrn o opa. . 6. Gen. 'lJJ.. Dwinj f~tl1ris l11å1ft• . 9t4a oern. · oulliJli• ~ · '' W4r4t;,,. ftt1c,9ft.~Cltt t~et mera mcl Mi Sikt .Jtcttca ~ l.mclda thun rutilat vapisque coJbribus ardet his-,no ; · · Joaa 280 LINKÖPINGS DOMKYRKA ~ . . BILAGA B 281 282 LINKÖPINGS DOMKYRKA I , , / BILAGA B 283 284 LINKÖPINGS DOMKYRKA . f DCQntff.· 1.Cor.IJ;47. Qcn--.~· lf~ Joh.L Yer/,11111 c•r• f.th111 •1. !lfftda. ~•te s.ua· ..,.f,fo d tina ~--Fili~ i~ · ~is cxpcrs, femipc matris afcirur ill v1rginitate pucr. Uägna parens ·~un •acti • . • 4 d ni ~ &fft •il neft. 3. Joh.i. BILAGA B 285 C<;elefti alloquio tetrenas exime curas , Confumens ignis non feret .llafce De11s. . 4· ·mtoft.i. tar iatnom r6b4 bcafWtt mtb !)frct 'ldr t~en gubfrUd)tige !}dr fri , od) onbt ti ~onom ~inner, ~d faflnar fu11b~ren t~er i, at ~an fitt fall tuif} ffnner. , · Ut falvus fugiat Mofes fugit a:quor; at hoftcs, Unda fequax perimit, qui fequcbantur e\lm. ,,. f.xod.Xf. Now /1lf par.e f · vivit bom1; Fides tamen no11 reformid.A.t. - - - lnopes fic e11pj1t dit11t• .ID?anna rtanat ne~ttaf bimmdtn; Bil @uJ> d &rob \)t jorben-gifll'a , .f&tn ~can tf flurna fenba ner; tJ ltbr wdr tro be~dnbfg f>Jift»a , Watl m.i• idi i•go metel fer. · s • .Nnm, J~. F11t11r4 i11Jici11 mufis. !l6e tt\ttnne mdn, fom buro winbrutwor. · .f)W4~ @ub r~em trognom bar berebt, bar dnnu intet 6itct febt; Geii .tbe, fom ~"~'ui6 fortlling fdbt, fbi11enta fruc()tens ftJUa ntott. .,~ Pf. 37. C4t#f11tnJ11 Domm• vi.u 111A1. ~natftn fleUer ttg för ~iltam Oc\> arnatt talar. ~rwn emot ,Pt!rratt @ub iviI fltdfwa od) wanbra efter fitt ~t fbrf,f>tjt, t4 Oit(Jfa intet iv4rt f6rtI4f i men @ut> oj Uit fQn '~ · ow mdttci alt~b w~u ~eb~ 9ldr Oatt jltr runbd oa :l) , tin."t '9ub fan watnet fnart i &dfbt tVinet t1'tnb• \Jorf.dfrar at wär forg i gldbit il.il fi~ dnt1a. @ub Wdncfef' tdrar for:fl , od) fdfPal gldbie följetI . mlen wm-aa · fin IUft fan t->ia ·o~ dnsei? ~o!j\l. .,. Pf. 97r11. L#x j14}fis /11111 retlihit. !J4 fan vd ~~tUi ldit af möd~el uufet sivia. f8 2 8. A11i4 BILAGA B 287 2. ec.2:11 req. . @ttb t r ~• . .... fltlc . , t limmdcn tt fMt, Sstaom fort o• f4rlittet r fom •il •4" f61jc tNio. . JO. C!Jub• 1'tlst4 orb "trtttctr mer / - ~" AllA m~d fom m4n fcr: . . matman rtlt4' i 3o~«td fl~. . titt cfr ctUmci ti1nef Prcift , fom ftcibigt fil f6ttnctt •• seru N~N °" ~ f4ft I ~ oj Af ff1tbea t~r. frov.io~ 4f!ntln, iMlff 8 re •nm4b& Olian f~x6rttd fir tbt'n f4ttiaa tnfian. '3ub~ bidi> jbrmerfef albrciWft, ndi nb~n ~drbafl ~ tr1'd'tr, mdt ~db "~ krauillt Uttu Mil I tH-Ci fia .~An~ tiUotfer. Prov.~1ip. e,beon f6tf!rrltr !Dribian' IAatr mtb rrurorol'6 f'lm,or.. S~ Midianit~ per creca filentia DE>B:is . Dtix Gideon flammis territat atque tubis. " ~ Cadmrei pereunt per mutua vulaera tratr~ V1&rke64ue mus brabia macn& feiunt. . 13.~trU 288 LINKÖPINGS DOMKYRKA •• ~J btlMt ill '"'"'~ J.a.,:+,feq.cpauru• f6U tU jorbtn, ta !Nfu• ~Dt4ftilimctt1; IBil ndgon fM emot titn .P itrb, .Ian &tNb ut • n~of f6rtlaf4 naeb ttt orb; -t>cin8 i)otc u4 oCC. fraft . mtn d atllrt oriet '6r1tu a.t &ef•mme t~et , •i fdfdngt f6rte fbr. 12. lbr.4:12. C8ube orb a, lefftJanbc ·od) fr4'~1t , ocb "4tf*'C .. nlctot tt"44g1i4t fiwrrb. .- - ~ttru& omtl'rnDtr ~ooo ~u~ar mtb tn vrrbifan. · tht, fom babe 3@··um brdptt,'.fingo lif t>t4f Iran' morb, - ·wdi fo• ~icitat foift mai~t· bdpet, o~ ficf -aaaAf '"'tfft. BILAGA B 289 •• '3M , :Jericbf mqrar f4114, tå TJ:tb4 Uett bf&f" ~ti ~11funer. Heb.11:30. ···Qlcno trona föllo murarna i 3triJab6f't. ro?au fan 'd intet fatt ~ans almad)fmotftdnb gor«1 ~V tpet år öoaom ldtt t~e mdd)fiatle fortlöra. 14 1.Cor.10:4. Cbt brucfo 4'f tbtn 4nbdig4 flipp4n, fom tbcm me~• • fofg~e 1 ~l\)ilfcn elipp4 W4f cCf)riffue, ~4tn 11utet ~tur bdleberget, tli ro?oft' f(!r t6tr pa. g)le~ troad i}arra ftaf ~ar mlofd Lruvvan ~d~t, ~d ftenen ntatn gaf., fom bar i 6rnen fetat I .Po t»il tå ofntcf britl od) trdngmdl fig beflag4! ~" @ub fan ~ielpen ivijt t~er (tan ei f~~ tagt. I). . . Marc.oa9. 2W tina 4ro mögelist ll•nom , f~m tr~i:. ~uguftinus. CreJe & '111icq11id velis, j#be. @;oftn ftol> tliUa för 3ofuce b6n. ~lft ~wab @ub fla.,at IJai , t~et Wal t)em tiuauom titnl;. I ~a , folen ware fnar fatt liu5 tU at forl4na, !Jldt tbe dfhtkb&l t~~t , f4 natten Mifwer bag ; . • @bi tu @u~~ lVtlj"' tett ', f4 a6r tan titt oro.-•• . 16. llt'm·s~r. .zir 0'ub f'r 08 , f:)o fcttt "''"4 emot ~fJ '! . E;imfon btAi>tt ltionrt. ~Den fom t'i @u~ tror 'ftabdig, fo~ in.i~u fara fruct~ar (ig, · .~~ ~en iettf,er~1gDet bar fdr , ftuno~•• fom ett leJon .ti. I 8)0(• ) 290 LINKÖPINGS DOMKYRKA • 14 S1111gt1iJ 'tJiEl1riA , IJmphA l1w11crMm~ 1.Joh.r.6. Qenne 4r tbtn, fom eommtr mcb ft'4ttt ocb blot- i j't!fus Qriffuti etc. 1ltt1 @l)rffli -mo rtnntr ltfob ol'f) it'atn • .f>Wdb 1"i tu renfdfe ~eD6ftUe, töet bt4f !)@fu fi~ rann, ~Q&: fonb e~ b6~ oj tttil bebri>ftthl bane bop o~ nattwarb trbflct faJL . .aftt: ~~n tiUfe mdnbe Odfan fd, udr Idraeen 6ans bl6bbt, Cd) ~oben blef begt.ifwen t4, ndr fielfwa lifruet b6bbe; lf· OccMlti non occiåui fal folis im11g11. • Luc.23:44145'· tiat, fom b6ra (Jlll4d fr!n @JuN t1tfamMina. CEn .AttlJd fom fNt 1'Ull flre m lufflA lnd> m. h•,•l hiae r--c•l ejl! pr•f""i ! Pf.r. Apoc. it: 26. ilftt man~ Nr titaA C6ubi. Pf. S6:6. • .. fit4 IJll1ber i eca -.aeicea •• 292 LINKÖPINGS DOMKYRKA ) ..., U.b. 41#1, .,,, '(W411t Afii Gal. ,,:. Ot Dlfla jb? »f flNaiC· •Del~'tii ~~~rosa. ~ • m tlC , om·f6f !6tt, om tlr :fijaäi fan. f!n tUn fitt4nt)e 1>U tfl Wt' f'911 ~I' od;) "'mbtl: rvnm ur - , jlOte I . 4QJ fil• llom. 8:24' 2f• iz.~, . , ~,,.. ; Ji1n1• , 1••" ,,.,,,fru.. fett& tre tr men.tbe J!gJtr fbr11cttcar, :f fas ' , JU •" ~11 tt4i G'1> ml*. 7· Om fanflulbfa onwe ~cJft, fom ilt 1>6r ~a tonaram.· , · E'tlmlri1 , 11ifi conn-uri1. En 4"1cl , ~ ttt fpt rb l>op, mtb nt pil"PPI1 fyfFc:mr, ~· u , föm •t11bn t1jl,m al 1'onom, ocbsM · , m•lg. ,om tu tit fr4n mia 11eub o~ lDill.i wcfgen tar; &i cti aa111 "9• fleikt, fo• tii tig 'iupci f4f. 1 . Om bet fmot ~uM b.ob. ett ~pt lilttu. l.Sam.1r. wrAtilll ,, uft#•i••. fM,,, :focrifiri••. V»itt 6jert4, ~C!itt@~ , 14t Gftib -Opet warct i o~ til tin bel~Q tu~Ut~ trogmilfttl;tmbar l61'a o