Riksantikvarieämbetet

I oktober 2008 besökte författaren Husaby kyrka i Västergötland tillsammans med Cecilia Ljung, doktorand vid Stockholms Universitet. Syftet med besöket var att 3D-skanna tidigkristna gravmonument, s.k. eskilstunakistor, för studien Runstenar och eskilstunakistor i Västergötland som ingår i undertecknads forskningsprojekt.

Vid arkeologiska utgrävningar i samband med renovering av Bälinge kyrka i Uppland 2008 (Upplandsmuseet dnr Ar 500/08, Länsstyrelsen 431590608) påträffade arkeologer från Upplandsmuseet en del av en sandstenshäll med ornament i vikingatida stil (Inv nr UM41776x, F50), sannolikt en del av en runsten eller gravhäll.

I andra delen av Gotlands runinskrifter (1978) upptas under G 190 tre putsristningar från Mästerby kyrka. En av dessa (G 190B) var vid tiden för utgivningen försvunnen, men skulle enligt J. W. Hamner tidigare ha funnits på »norra korväggen». C. W. Pettersson läste 1922 runorna som tamarl tlis. Eftersom texten påminner om G 190A (in tabernakulis) ifrågasatte Elisabeth Svärdström (i GR 2 s. 135) om det inte egentligen rörde sig om denna ristning och att den i så fall blivit dubbelförd

Fragmentet består av röd sandsten och är splittrat i sex delar med inbördes passning. Det mäter i sin helhet 23,5 × 18 cm och den största bredden på den bevarade ristningsytan är 15,5 cm. Tjockleken uppgår till 6 cm. Stenen har delat sig i fyra skikt, som följer den naturliga lagringen i sandstenen och som inte har samma vinkel som ristningsytan.

Under 2009 genomfördes en omläggning av en del av den södra kyrkogårdsmuren vid Skånela kyrka. Eftersom flera runstensfynd tidigare hade gjorts i denna mur fanns förhoppningar om att ytterligare runstensfragment skulle komma i dagen, men så skedde inte.

Inskriften finns på ett revben, som är 175 mm långt, 17–23 mm brett och 10–12 mm tjockt. Runorna är ristade på den konkava sidan av benet och inskriften står 35 mm från den bredare ände.

Den 12 januari 2011 fick jag genom ett telefonsamtal från Torun Zachrisson vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet, meddelande om att ett runben hade framkommit i samband med osteologisk bearbetning av ett benmaterial från Mälby i Tillinge sn, Uppland.

Den 4 april 2011 granskade jag två ristade stenfragment, som förvaras under inventarienummer C4311 i Östergötlands länsmuseum i Linköping. Enligt en lapp i fyndbacken ska det röra sig om fragment »av RUNSTEN funna i Normlösa».

Jag har den 28 juni 2012 tillsammans med prof. Henrik Williams, Uppsala, granskat de två fragment av runstenen Öl 56 från Källa ödekyrka, som förvaras i Kalmar läns museum. Anledningen till undersökningen var motsägelser mellan läsningen i Ölands runinskrifter (1900–06) och en läsning som förekommer i en rapport av Sven B. F. Jansson från 1943 (ATA dnr 4706/43).

Jag har den 4 april 2011 granskat ett ristat kalkstensfragment i Östergötlands länsmuseum, Linköping. Fragmentet påträffades den 26 oktober 2010 vid en arkeologisk undersökning i samband med schaktning för fjärrkyla i Repslagare-gatan mellan Storgatan och Ågatan i Linköping.

Den 8 oktober 2012 anmälde antikvarie Gunnar Andersson, SHM, till mig att ett runstensfragment hade påträffats vid Oppgården i Björkö by på Björkö. Fyndet hade gjorts torsdagen den 4 oktober av grävmaskinisten Björn Lindblad, Adelsö i samband med schaktningsarbeten för nybyggnation i Björkö by.

I samband med den invändiga renoveringen av Sanda kyrka 1956 upptäcktes och framtogs en runinskrift som är ristad invändigt i sakristian. Ristningen nämns i förbigående av konservator Erik Olsson Sanda i hans rapport till Riksantikvarieämbetet (ATA dnr 5815/56), men uppgiften har av någon anledning blivit försedd och ristningen saknas därför i Gotlands runinskrifter 2 (1978), där övriga runinskrifter från Sanda kyrka behandlas.

Jag har den 16 maj 2011 undersökt och dokumenterat en putsristning med runor i Halls kyrka på Gotland. Ristningen som tidigare verkar vara okänd har sannolikt framkommit i samband med den utvändiga och invändiga restaurering som kyrkan genomgick 2007. Den är dock inte direkt omnämnd i dokumentationen från dessa arbeten (se L. Borgö & C. Boman, Hall kyrka. Ut- och invändig restaurering 2007, Länsmuseet på Gotland (2008), ATA). Jag noterade ristningen första gången den 17 juni 2010.

Genom en förfrågan den 17 juni 2011 från Linda Qviström vid Upplandsmuseet fick jag vetskap om en runristad trästicka, som inte tidigare har varit registrerad av Runverket.

Åren 1973–1974 gjordes i arkeologisk undersökning i Kv. Klostret 20–29 i Strängnäs, då delar av stadens Dominikanerkloster grävdes fram. I fyndmaterialet (SHM inv. nr 34831) finns en runristad tegelsten (fyndnr 4421), som inte tidigare har varit registrerad av Runverket.

Genom ett telefonsamtal den 15 augusti 2012 från Lena Beronius Jörpeland vid UV Mitt fick Runverket vetskap om att ett runbleck hade påträffats under året i samband med de arkeologiska undersökningarna i Gamla Uppsala (Dnr: 423- 03699-2011; Up., Uppsala sn, Gamla Uppsala 21:39 m.fl., Uppsala 285:2, 605:1 m.fl., OKB SU 2012 DY:12N; Kontext 324265; Fyndenhet 324970; Fyndnummer 909). Jag gjorde en första undersökning av blecket den 20 augusti 2012 i Gamla Uppsala, vilken kontrollerades och kompletterades den 10 februari 2014 i UV Mitts lokaler i Hägersten, Stockholm. Båda undersökningarna utfördes med hjälp av stereomikroskop och efter att blecket hade konserverats.

Den 21 februari 2011 anmälde antikvarie John Wändesjö vid Stockholms stadsmuseum till Runverket att ett kopparbleck från Spånga kyrkogård hade visat sig bära runor. Runinskriften hade upptäckts veckan innan av konservator Katarina Lampel vid Acta KonserveringsCentrum AB, Stockholm, i samband med konserveringen av föremålet.

Jag har den 28 juni 2010 undersökt två runinskrifter i Upplandsmuseets magasin i Morgongåva, som inte tidigare har funnits registrerade i Runverkets samlingar. Det rör sig dels om en fragmentarisk runsten av vikingatida typ, dels en tegelsten med en sentida runinskrift.

Den 30 januari 2013 fick jag genom ett e-postmeddelande från Annelie Nitenberg vid Vänermuseet veta att ett runbleck hade påträffats 2012 i samband med en arkeologisk undersökning av en boplats vid Sunnerby i Otterstads sn på Kållandsö (Raä Otterstad 386). Fyndet hade gjorts med hjälp av metalldetektor i ett ploglager. Jag undersökte och dokumenterade blecket den 9 april 2013 hos Studio Västsvensk Konservering (SVK) i Göteborg innan det konserverades.

I samband med ett besök på Sigtuna Museum den 7 mars 2012 noterade jag ett ristat stenfragment, som inte tidigare har varit registrerat av Runverket. Fragmentet kommer från de arkeologiska undersökningarna 1988–90 i kvarteret Trädgårdsmästaren 9–10 och har fyndnummer 22526.

Den 31 maj 2011 har jag tillsammans med antikvarie Lars Nylander från Hälsinglands museum gjort en preliminär undersökning av ett antal runristningar på vinden till Högs kyrka i Hälsingland.

I samband med en kortare forskningsresa sommaren 2013 undersökte och dokumenterade jag ett antal runristningar som finns ristade i putsen invändigt i Kinneveds kyrka, Västergötland. Undersökningen utfördes den 26 juni 2013.

I tornkammaren samt på den norra sidan av tornbågen i Ala kyrka finns en mängd putsristningar, främst skepp, men också människofigurer och spridda runinskrifter. Ristningarna togs fram i samband med restaureringen av kyrkan efter branden 1938.

I samband med ett besök på Sigtuna museum den 30 juni 2011 har jag undersökt ett ristat sandstensfragment, som inte tidigare har varit registrerat av Runverket.

I samband med de arkeologiska undersökningarna 2010 i Kv. Åkroken 3 i Nyköping (SLM 18139) tillvaratogs tre runristade föremål: ett blykors och två runben. Till dessa kommer ett ben med ristningar, som inte skall tolkas som runor.

Jag har i samband med en forskningsresa den 27 juni 2013 undersökt och dokumenterat fyra ristade kalkstensfragment från Rinna kyrka, Östergötland (Raä Rinna 176:1‒4). Fragmenten, som förvaras i ett förrådsutrymme i sakristian, tycks inte tidigare ha granskats av någon runolog.

Den 21 oktober 2011 har jag i samband med andra förrättningar besökt Väversunda kyrka i Östergötland och gjort en översiktlig inventering av de ristade stenar som förvaras där. Syftet med besöket var i första hand att undersöka några runristade kalkstensfragment som inte tidigare har varit registrerade av Runverket, men också att återlämna ett runstensfragment från en arkeologisk undersökning på kyrkogården 2007.

Vid undersökningarna 1999–2000 i Kv. Professorn 1, Sigtuna, påträffades tre mindre runstensfragment, vilka inte tidigare har varit registrerade av Runverket (två av dem finns dock omnämnda i M. Källström, Torbjörn skald och Torbjörn.

Blecket bär ristning på båda sidor och det går egentligen inte att avgöra vilken sida som ska läsas först. Jag har här valt att beteckna den konkava sidan som a. Runorna på denna sida är i regel 18 mm höga, men de tre sista tecknen mäter endast 9–13 mm i höjd. På b-sidan är runorna 19–20 mm höga.

Måndagen den 31 mars 2014 granskade jag och uppmålade den fragmentariska runstenen Sö 43. Äldsta avbildningen av fragmenten är en teckning från 1830talet pastor J.E. Ljung (Södermanlands runinskrifter, band 2 s. 370.) De beskrevs och avbildades även av Richard Dybeck på 1860-talet (D 8vo 13), då ”två stycken av en för lång tid sedan sönderslagen runsten ” i Skällberga hage mitt på fornlämningsområdet. Fragmenten dokumenterades också noggrant av S. Boije på 1880-talet. Inför publiceringen av Södermanlands runinskrifter 1899 letade Erik Brate emellertid förgäves efter fragmenten

Under fältsäsongen 2011 granskade och/eller upprustades följande runristningar i Stockholms län. Arbetet resulterade i följande kommentarer och förslag till vidare åtgärder.

Frösöstenen skyltas under nästa år i samarbete med länsstyrelsen i Jämtlands län. Granskningen av Medelpads runstenar planeras att fortsätta 2011 eftersom inte alla ristningarna hanns med. Dessutom bör Målsta stenen i Tuna socken och Byn-stenen i Sättna socken skyltas. Åtgärderna genomförs i samråd med länsstyrelsen i Västernorrlands län och länsmuseet Murberget.

Den 25 och 26 april 2010 granskade jag Värmlands fyra runstenar tillsammans med Lotta Boss, Annie Johansson och Stefan Nilsson från länsstyrelsen i Värmlands län. Länsstyrelsen har upprättat vårdplaner för tre av stenarna som bifogas denna rapport. Den 4, Skramlestenen står på skyddat område.

Under fältsäsongen 2010 granskades och i förekommande fall uppmålades ett antal runristningar i Stockholms län. Granskningarna resulterade i följande kommentarer och förslag till åtgärder.

Under fältsäsongen 2010 granskades och i förekommande fall uppmålades ett antal runristningar i Uppsala län. Insatserna resulterade i följande kommentarer och förslag till vidare åtgärder.

Den 8-11 september 2010 granskade och uppmålade jag ett antal runristningar i Västra Götalands län. Granskningarna resulterade i följande kommentarer och förslag till åtgärder.

I september 2012 granskade jag och uppmålade ett antal runstenar som rengjordes 2011.

I september 2012 granskade jag och uppmålade ett antal runstenar i Västra Götalands län som rengjordes år 2010.

Under fältsäsongen granskades, rengjordes och uppmålades följande runstenar och runristningar i Östergötland län. Åtgärderna resulterade i förjande kommentarer och förslag till vidare insatser.

Dagarna 17 och 18 juli 2012 granskade och uppmålade jag ett 4 runstenar på Öland. De rengjordes av stenkonservator Paterik Stocklassa 2011.

Under fältsäsongen 2011 har ett antal runristningar i Uppsala län granskats och/eller restaurerats. Arbetet gav upphov till följande kommentarer och förslag till vidare åtgärder.

Under fältsäsongen 2011 rengjordes och uppmålades samtliga fyra runstenar i Värmlands län. Stenarna rengjordes i maj av stenkonservator Paterik Stocklassa. Den 11 augusti uppmålade undertecknad Vr 1, 2 och 3, medan nyfyndet från 1993 granskades och uppmålades den 20 september av Helmer Gustavson och Magnus Källström.

Den 15 oktober 2010 anmälde Rikard Hedvall vid UV Öst, Linköping, att en runristad gravhäll hade påträffats vid en arkeologisk undersökning i samband med schaktning för åskledare på kyrkogården vid Heda kyrka, Östergötland. Stenen var sönderslagen i flera delar och mycket skör, och det var därför nödvändigt med en runologisk dokumentation innan bitarna kunde flyttas

På golvet i tornrummet till Fornåsa kyrka förvaras fragment av fyra ristade stenar, varav två med runor. Ett av de runristade fragmenten har tillhört gravhällen Ög 35, som sedan slutet av 1800-talet finns i Östergötlands museum i Linköping.