Riksantikvarieämbetet

Riksantikvarieämbetet har initierat ett projekt inom ramen för myndighetens forskningsoch utvecklingsarbete rörande den fortsatta kunskapsuppbyggnaden kring kyrkomiljöerna som kulturarv. Anledningen till detta är den fördelning av ansvar som gjordes mellan Svenska kyrkan och staten i samband med relationsförändringen år 2000.

Fältinsatserna 1999-2001 resulterade i dokumentation av 501 anläggningar på 306 lokaler. Av dessa hade 63 anläggningar på 34 lokaler blivit föremål för dokumentation under förstagångsinventeringen. 215 anläggningar på 131 lokaler inom 1999–2001 års arbetsområden blev bedömda som fasta fornlämningar. Motsvarande siffror efter förstagångsinventeringen var 19 anläggningar på fyra lokaler. Vid fältarbetena prioriterades ett vitt spektrum av kulturlämningar. Generellt sattes presumtiva fornlämningar i första rummet. Förhistoriska boplatser, agrara lämningar och maritima lämningar, är tre kategorier, som blivit kända i området först genom de nya inventeringsinsatserna. Bebyggelselämningar och industriella lämningar är de dominerande kategorierna inom större delen av det berörda arbetsområdet.

Rapporten behandlar i huvudsak 2002 års fornminnesinventering i Uppsala län, då 51,3 km2 av Tegelsmora socken, Tierps kommun, berördes. En viktig förutsättning för insatserna i Tegelsmora är projektet Skog & Historia i Norduppland, som under 2000–2002 utförde sin inventering av kulturminnen i socknen. Ett studium av de naturgeografiska förutsättningarna för bebyggelse i socknen visar att förekomsten av kalkrik glaciallera sannolikt har varit mycket viktig för det mänskliga samhällets utveckling. För att kunna bedöma landskapets kulturgeografiska struktur kan de i fornminnesregistret förekommande kategorierna av lämningar ge en bild. Området domineras av bebyggelselämningar från historisk tid och av de industriella lämningarna.

Redovisning av kunskaper och forskningsbehov. Vid omputsning och avfärgning av äldre byggnader med kulturhistoriskt värde är det angeläget att ursprungliga material fortfarande kommer till användning. Här finns kalkputsens historia i korthet, information om putsmaterial, tillredning och putsning förr och nu, renoveringsmetoder och mycket mer.

Fornminnesinventeringen i Kronobergs län år 2001 omfattade socknarna Göteryd, Hallaryd, Härlunda, Pjätteryd, Stenbrohult och Virestad i Älmhults kommun samt Linneryd, Södra Sandsjö, Väckelsång och Älmeboda i Tingsryds kommun. Totalt inventerades cirka 1 989 km2 fördelat på 106 ekonomiska kartblad. Arbetstakten inom området varierade mellan 1,5 km2 och 3,0 km2 per anställningsdag. Under fältarbetssäsongen registrerades sammanlagt 2 768 lokaler varav 1 467 med fornlämningsstatus. Det betyder att andelen fornlämningslokaler är 52 procent. Vid förstagångsinventeringen 1949–50 var motsvarande summor 996 respektive 328 och andelen fornlämningslokaler utgjorde då 33 procent.

Fornminnesinventeringen i Kronobergs län år 2002 omfattade socknarna Ekeberga, Hovmantorp med Lessebo och Ljuder i Lessebo kommun samt Granhult, Herråkra, Lenhovda, Nottebäck, Åseda och Älghult i Uppvidinge kommun.

Denna skrift är en del i Riksantikvarieämbetets serie Skötsel av historiska trädgårdar och ett resultat av projektet Utvecklande skötsel i kulturhistoriskt värdefulla parker och trädgårdar som pågick 2015–2017. Projektet syftade till erfarenhetsutbyte och ökad kunskap kring vård av historiska parker och trädgårdar, med fokus på antikvariska ställningstaganden och skötselmetoder som tillvaratar de historiska trädgårdarnas kulturvärden. De tillämpningsområden som undersöktes i projektet var gräs, grus, häckar, fruktträd och prydnadsplanteringar. Projektet finansierades med medel från kulturmiljövårdsanslaget (bidrag till kulturmiljövård). Huvudman för projektet var Hantverkslaboratoriet vid Göteborgs universitet. De trädgårdar som använts som laboratorier för skötselförsök i projektet är Tycho Brahemuseets trädgård på Ven från 1500-talet, Gunnebo slott och Stabergs bergsmansgård från 1700-talet och Fredriksdals friluftsmuseum, Julita gård och Mårbacka minnesgård som alla tre speglar tidigt 1900-tal.

Artiklarna som ingår i publikationen belyser ett flertal aktuella frågor inom kulturarvs- och kulturmiljöområdet. De presenterade projekten har på olika sätt uppfyllt programmets målsättningar och har befrämjat en gränsöverskridande och kreativ samverkan mellan olika intressenter. Tanken är att de redovisade resultaten även ska kunna leda till ett dynamiskt förnyelsearbete bland verksamma på såväl regional, nationell som internationell nivå.

Riksantikvarieämbetet har ett övergripande ansvar att utveckla kulturmiljöarbetet i riktning mot de nationella miljökvalitetsmålen. Detta innebär bland annat att fortlöpande övervaka och följa tillståndet för kulturmiljön och att utveckla och driva indikatorer. För detta ändamål har Riksantikvarieämbetet fått i uppdrag att i samråd med länsstyrelser och övriga berörda myndigheter utarbeta en långsiktig och strategisk kulturmiljöövervakning som redovisas i återkommande kulturmiljöbokslut. Syftet med kulturmiljöövervakningen är att långsiktigt och kontinuerligt samla in såväl kvantitativ som kvalitativ information om tillstånd och förändringar för kulturmiljön och kulturhistoriska värden.

Alum, with glycerol and various surface coatings, was routinely used during the early 1900’s as a conservation treatment for archaeological wood to prevent shrinkage and to impart strength. A history of the method and its associated problems is outlined. A survey assessing the condition of alum-treated wood according to the presence or degree of salt precipitation, surface flaking, cracking and pulverization was undertaken on the archaeological collection of The Swedish History Museum in Stockholm. The majority of artefacts were found to exhibit on-going deterioration, loss of material, and a need for consolidation in the event of re-conservation.